Ovanstående är titeln på en samlingsvolym från 2008, redigerad av Randy Noblitt och Pamela Perskin Noblitt. Den är på över 550 sidor och 20 kapitel - och handlar alltså om rituella övergrepp.
Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.
Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.
Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.
Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.
I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena
Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".
Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...
I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska nätverket RAINS, som hårt angreps av backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.
Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.
Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.
Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.
tisdag 31 juli 2012
Fortsatta pessimistiska betraktelser
Jag inser att en islamofob kan läsa mitt förra inlägg och sedan triumferande säga: "Ja, just det, vi går mot en värld av fundamentalism och irrationalitet - och det är ... muslimernas fel."
Nej, det är det inte. Utvecklingen mot en värld där religiöst hat, etniskt hat, och almän irrationalitet växer sker parallellt över hela världen. Det är till stor del resultatet av "vänsterns" kollaps och oförmåga att bli ett alternativ.
"Nyliberalismens" triumftåg - som en form av ekonomisk "rationalitet" för de superrika - har sin motsvarighet i veritabla orgier i irrationellt hat.
Anledningen är till stor del att det knappast finns en mer andefattig "rationalitet" än de superrikas nyliberalism. Då "socialismen" ses som död uppstår istället andra "alternativ". Som inte är några alternativ alls, utan otäcka irrationella komplement till den härskande pseudorationaliteten.
De som skulle trott på detta skulle ha varit helt galna.
Nej, det är det inte. Utvecklingen mot en värld där religiöst hat, etniskt hat, och almän irrationalitet växer sker parallellt över hela världen. Det är till stor del resultatet av "vänsterns" kollaps och oförmåga att bli ett alternativ.
"Nyliberalismens" triumftåg - som en form av ekonomisk "rationalitet" för de superrika - har sin motsvarighet i veritabla orgier i irrationellt hat.
Anledningen är till stor del att det knappast finns en mer andefattig "rationalitet" än de superrikas nyliberalism. Då "socialismen" ses som död uppstår istället andra "alternativ". Som inte är några alternativ alls, utan otäcka irrationella komplement till den härskande pseudorationaliteten.
"Marknadsekonomin" har fått sin historiska seger, och några av dess anhängare började på tidigt 90-tal att tala om historiens slut. Sedan kom Bin Ladin - och Anders Breivik.
Men redan innan dess hade ett ideologiskt tomrum skapat den kristna högern i USA. Och vi har idag hindufundamentalism i Indien - och etnisk rensning riktad mot muslimer i Burma.
"Socialismens" fall i Jugoslavien ledde till Ratko Mladic och till Srerbernica....
Vad jag vill säga, på detta osammanhängande sätt, är att 1971 skulle ingen vettig människa någonsin ha kommit på tanken att det var så här världen skulle bli.
Och, ja, det var "galningarna" som fick rätt.
Men sen finns de ju de som tror att lösningen är att med aggressivitet propagera mot religion och "vidskepelse". De går med i Humanisterna och VoF och propagerar för "ateism" och "vetenskap"(eller vetenskapstro). Men det är till syvende og sisdt endast att skapa en ny typ av religionskrig... ("Tack gode icke-gud för att jag är vetenskaplig och rationell och inte som dessa vidskepliga idioter"!)
Och medan de härskands klassernas ambitioner är att berika sig - medan många av de som över hela världen skulle ha kunnat verka för ett rättvist samhälle dras in i irrationella hatkampanjer eller passiviseras - fortsätter växthuseffekten. Venus nästa?
måndag 30 juli 2012
Är 2012 "nutid" - eller medeltid?
Råkade upptäcka ett antal anti-muslimska "kontrajihadistiska" svenska bloggar. Och inser att även om det är en ytterst liten del av befolkningen som delar deras nattsvarta delirium så verkar de bli fler, och mer extrema.
Nej, jag tänker inte länka till dem, men man behöver inte leta så länge för att hitta sådana.
Jag blir alldeles matt. Här har vi en propaganda som är lika delirisk som exempelvis den nazistiska och antisemitiska men som verkar ha en betydligt större potential att sprida sig.
Jag undrar vilken värld jag befinner mig i.
Mer allmänt.
Eftersom det hände så dramatiska saker för mig första halvåret 1971 är det en stor del av mig som hela tiden ser det tidiga 1971 som "nutid", alldeles oavsett vilket datum som står på dagens tidning.
Och utifrån detta perspektiv ser dagens värld ut som något så oerhört konstigt. Oerhört konstigt.
1971 var "modernt" i jämförelse med 2012. Den politiska debatten handlade om - politik. Och om ekonomi, fördelning, socioekonomiska system.
Det fanns ju folk som var rädda för Sovjet, eller för USA, eller för Kina. Denna rädsla var aldrig HELT irrationell. För vad man än tyckte om begrepp som "USA-imperialismen" eller "den sovjetiska kommunismen" kunde ingen förneka att de motsvarade reellt existerande fenomen i en reellt existerande värld. Vilka man var mest rädda för var också (nästan) helt rationellt - det berodde på vilket ekonomiskt och socialt system man ville ha.
Politiken handlade om denna värld, inte om en annan.
Till och med de mest extrema konspirationteorier man hörde talas om då var ganska realistiska.
Nu är det (exempelvis) "jihad" versus "kontra-jihad". Nu har vi högergrupper som inte talar om att deras fiender får pengar från Moskva, eller Peking, utan om att deras fiender är en del av en muslimsk 1400 år gammal konspiration.
1971 såg de flesta både "ras" och "religion" som I GRUNDEN underordnade begrepp i politiken - den överväldigande majoriteten verkade inse att det ytterst handlar om klasser, ekonomi, sociala villkor.
Idag verkar det som om vi på en del sätt flyttats tusen år tillbaks i tiden.
Nu går vi mer och mer ekonomiskt mot en omänsklig (och "rationell") nyliberalism - men strax under ytan får vi en växande irrationalitet - som tar sig uttryck i exempelvis främlingshat och religionshat.
Medvetenheten om existensen av sexualiserat våld och övergrepp mot kvinnor och barn har i och för sig ökat, och det är oerhört positivt. Men de praktiska resultaten av dessa insikter låter vänta på sig. Och nu har vi dessutom alltmer aggressiva grupper som försöker få oss att tro att orsaken till sexualiserat våld heter "muslimer" och "invandrare" och att det nästan inte finns något sådant bland äkta svenskar!
Och internet sen! På kommentarsfälten under allehanda debattsidor fylkas diverse nattsvarta reaktionärer, som hatar muslimer, hatar feminister, hatar allt vad vänster heter och frivilligt har valt att avstå från att använda den stora hjärnan - de verkar föredra ryggmärgen.
Och de andra - de som verkar ha mindre förstörda hjärnor - ligger oftast väldigt lågt på dessa forum.
Osv. Osv.
I det tidiga 1971 trodde jag att världen skulle gå mot mer jämlikhet, mer rationalitet, mindre religiös fanatism. I riktning mot en demokratisk form av socialism. Fundamentalism, religionskrig, kvinnohat och rashat var rester av det förflutna som gradvis höll på att dö bort.
Det blev tvärtom.
Kan ingen väcka mig och berätta att jag har sovit mycket länge - och att detta som jag ser inte är något annat än en ovanligt långvarig mardröm.
Nej, jag tänker inte länka till dem, men man behöver inte leta så länge för att hitta sådana.
Jag blir alldeles matt. Här har vi en propaganda som är lika delirisk som exempelvis den nazistiska och antisemitiska men som verkar ha en betydligt större potential att sprida sig.
Jag undrar vilken värld jag befinner mig i.
Mer allmänt.
Eftersom det hände så dramatiska saker för mig första halvåret 1971 är det en stor del av mig som hela tiden ser det tidiga 1971 som "nutid", alldeles oavsett vilket datum som står på dagens tidning.
Och utifrån detta perspektiv ser dagens värld ut som något så oerhört konstigt. Oerhört konstigt.
1971 var "modernt" i jämförelse med 2012. Den politiska debatten handlade om - politik. Och om ekonomi, fördelning, socioekonomiska system.
Det fanns ju folk som var rädda för Sovjet, eller för USA, eller för Kina. Denna rädsla var aldrig HELT irrationell. För vad man än tyckte om begrepp som "USA-imperialismen" eller "den sovjetiska kommunismen" kunde ingen förneka att de motsvarade reellt existerande fenomen i en reellt existerande värld. Vilka man var mest rädda för var också (nästan) helt rationellt - det berodde på vilket ekonomiskt och socialt system man ville ha.
Politiken handlade om denna värld, inte om en annan.
Till och med de mest extrema konspirationteorier man hörde talas om då var ganska realistiska.
Nu är det (exempelvis) "jihad" versus "kontra-jihad". Nu har vi högergrupper som inte talar om att deras fiender får pengar från Moskva, eller Peking, utan om att deras fiender är en del av en muslimsk 1400 år gammal konspiration.
1971 såg de flesta både "ras" och "religion" som I GRUNDEN underordnade begrepp i politiken - den överväldigande majoriteten verkade inse att det ytterst handlar om klasser, ekonomi, sociala villkor.
Idag verkar det som om vi på en del sätt flyttats tusen år tillbaks i tiden.
Nu går vi mer och mer ekonomiskt mot en omänsklig (och "rationell") nyliberalism - men strax under ytan får vi en växande irrationalitet - som tar sig uttryck i exempelvis främlingshat och religionshat.
Medvetenheten om existensen av sexualiserat våld och övergrepp mot kvinnor och barn har i och för sig ökat, och det är oerhört positivt. Men de praktiska resultaten av dessa insikter låter vänta på sig. Och nu har vi dessutom alltmer aggressiva grupper som försöker få oss att tro att orsaken till sexualiserat våld heter "muslimer" och "invandrare" och att det nästan inte finns något sådant bland äkta svenskar!
Och internet sen! På kommentarsfälten under allehanda debattsidor fylkas diverse nattsvarta reaktionärer, som hatar muslimer, hatar feminister, hatar allt vad vänster heter och frivilligt har valt att avstå från att använda den stora hjärnan - de verkar föredra ryggmärgen.
Och de andra - de som verkar ha mindre förstörda hjärnor - ligger oftast väldigt lågt på dessa forum.
Osv. Osv.
I det tidiga 1971 trodde jag att världen skulle gå mot mer jämlikhet, mer rationalitet, mindre religiös fanatism. I riktning mot en demokratisk form av socialism. Fundamentalism, religionskrig, kvinnohat och rashat var rester av det förflutna som gradvis höll på att dö bort.
Det blev tvärtom.
Kan ingen väcka mig och berätta att jag har sovit mycket länge - och att detta som jag ser inte är något annat än en ovanligt långvarig mardröm.
söndag 29 juli 2012
Var med min bror....
... och såg "Diktatorn" från 2012 av Larry Charles.
Se den inte. Det fanns en gång en lysande film av Charlie Chaplin med samma namn. Mycket ytligt sett verkar Larry Charles film vilja ge intrycket av att ha inspirerats av Chaplins film. Men det är sannerligen bara på ytan.
Chaplins film var genial, medan filmen från 2012 om en arabisk diktator mest är ett frossande i alla klichéer och fördomar som får plats i den en timme och 25 minuter långa filmen.
Det är alltså en ovanlig kort film. Det är nog det enda riktigt positiva som kan sägas om den. Med undantag för kanske sammanlagt fem minuter som är någorlunda roliga, så är filmen usel. Men eftersom den är så kort kan den väl ändå på något sätt genomlidas.
Se den inte. Det fanns en gång en lysande film av Charlie Chaplin med samma namn. Mycket ytligt sett verkar Larry Charles film vilja ge intrycket av att ha inspirerats av Chaplins film. Men det är sannerligen bara på ytan.
Chaplins film var genial, medan filmen från 2012 om en arabisk diktator mest är ett frossande i alla klichéer och fördomar som får plats i den en timme och 25 minuter långa filmen.
Det är alltså en ovanlig kort film. Det är nog det enda riktigt positiva som kan sägas om den. Med undantag för kanske sammanlagt fem minuter som är någorlunda roliga, så är filmen usel. Men eftersom den är så kort kan den väl ändå på något sätt genomlidas.
lördag 28 juli 2012
Los set gotxs
Och lyssna gärna på denna medeltida Mariahymn. Den är mycket vacker. Tycker jag.
När jag lyssnar på den kan jag inte låta bli att tänka en tanke. Hur skulle den historiska Maria ha reagerat om hon hade fått reda på omfattningen och karaktären på den kult hon skulle få från kanske 500-talet och framåt?
Nu citeras hon visserligen i Lukasevangeliet där hon ska ha sagt att alla släkten ska prisa henne salig... men ändå!
Eftersom jag inte tillhör de som betvivlar att Jesus har funnits anser jag förstås att hans moder också har funnits. Och jag undrar verkligen om hon för ens en sekund hade kunnat föreställa sig hur många människor som århundrade efter århundrade skulle komma att be till henne.
Tanken svindlar.
När jag lyssnar på den kan jag inte låta bli att tänka en tanke. Hur skulle den historiska Maria ha reagerat om hon hade fått reda på omfattningen och karaktären på den kult hon skulle få från kanske 500-talet och framåt?
Nu citeras hon visserligen i Lukasevangeliet där hon ska ha sagt att alla släkten ska prisa henne salig... men ändå!
Eftersom jag inte tillhör de som betvivlar att Jesus har funnits anser jag förstås att hans moder också har funnits. Och jag undrar verkligen om hon för ens en sekund hade kunnat föreställa sig hur många människor som århundrade efter århundrade skulle komma att be till henne.
Tanken svindlar.
torsdag 26 juli 2012
Så här skrev Jan Myrdal om Gösta Harding
Vill gärna komplettera inlägget från den 24 juli.
Och vidare: "Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig. Se än en gång på texten. Märk det patetiska kravet på tystnad: '...ett tyst tåg... tyst och stilla går man... tysta tåg... tyst går fram'...´ Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri om tystnad. Det är intressant. Det tyder på en stark aggressionshämning..."
Jag har fått tag i Jan Myrdals "Skriftställning 2". Den publicerades 1969. Artikeln om Gösta Harding, "Den inre värdigheten", som jag alltså läste på kvällen den 12 mars 1971, publicerades först i Aftonbladet den 11 november 1968.
Första delen av artikeln handlar inte alls om Harding. Den handlar om hur Myrdal blev felciterad en gång, det stod "värdig" i texten när han sade "väldig". Han går igenom olika betydelser av ordet "värdig" och menar att det är en politisk term. Det är vissa saker som ses som "värdiga" i ett givet samhällssystem, andra som "ovärdiga".
Så kommer han till intervjun med Gösta Harding. Han inleder avsnittet så här:
"Ta ett exempel på värdighet, ta dr Gösta Harding".
Han fortsätter:
"Torsdagen 21-12 -67 talade han i radio om demonstrationer. Han lät presentera sig som 'psykiatriker av facket'. Han sade många sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten mellan 'demonstranter' och 'normalbefolkning'. Hade han varit kunnig - vilket han som fackman borde ha varit - då hade han vetat att olikheten består i att 'demonstranter' är mer kunniga, mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade än motsvarande 'normalbefolkning'".
Sedan diskuterar Myrdal ett konkret avsntt ur intervjun, som han anser antyder den personliga basen för Hardings värderingar.
Efter några egna reflektioner citerar han Harding direkt från radiointervjun:
"Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg med t. ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit tysta tåg, t. ex begravningståg där någon stupat i någon strid för friheten och där en samlimg människor alltså tyst går fram"....
Myrdal kommenterar:
"Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan plötsligt - bryts associationskedjan med 't.ex' och orden vänder till begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja en död - förnämare till och med än att ha 'stupat i någon strid för friheten'; sorgen har bivit sitt eget värde, ett värde högre än det sörjda objektet. Där tränger starka och omedvetna personliga affekter fram...".
Och vidare: "Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig. Se än en gång på texten. Märk det patetiska kravet på tystnad: '...ett tyst tåg... tyst och stilla går man... tysta tåg... tyst går fram'...´ Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri om tystnad. Det är intressant. Det tyder på en stark aggressionshämning..."
Det är ju en nästan infamt elak polemik mot en psykoanalytiker, men det blir snart värre.
"Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet. Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och andras död. Heller ingen konkret begravning... utan en drömd begravning, en drömd död."
Gösta Harding var ju ordförande i Psykoanalytiska Föreningen. Här fick han finna sig i att psykoanalyseras offentligt i en av Sveriges största tidningar....
Myrdal fortsätter, helt skoningslöst: "Den privata psykologiska bakgrunden är klar; även om de individuella upplevelser under barndomen som kan ligga till grund för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående betraktaren"
Han fortsätter sedan med att slå fast att "den djupt aggressiva drömmen om andras död som kläs i 'förnämhet' är en farlig dröm".
Han tar ett exempel. Anta att Sara Lidman skulle slås ihjäl av en motdemonstrant. Det skulle bli en stor, mäktig "värdig" demonstration vid hennes begravning. Kända personer skulle delta. Det skulle med andra ord bli precis den typ av demonstration som Harding ville ha...
Men, fortsätter Myrdal: "jag kan inte se annat än att den levande, den 'ovärdiga', den icke 'tysta' Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga begravningen av Sara Lidman".
När jag kommit så långt rös jag ordentligt. Jag hade i minst två års tid haft en välgrundad känsla att Gösta Harding egentligen inte letade efter sanningen - hans syfte var inte att jag skulle få reda på något riktigt och verkligt - det egentliga syftet var att jag skulle anpassas. Så för mig bekräftade Myrdals ord på ett nästan kusligt sätt min egen inre bild av Gösta Harding.
Det var en fantastiskt omskakande upplevelse. Men också kuslig - och ångestskapande.
onsdag 25 juli 2012
Yrvakna tankefel
Ibland när jag vaknat direkt ur en dröm kan jag någon minut ha en väldigt konstig uppfattning om relationen mellan dröm och verklighet. Jag funderar om hur det som hände i drömmer kan påverka det verkliga livet - eller tvärtom.
En gång förlorade jag en massa pengar i en dröm och någon minut efter att jag hade vaknat funderade jag på allvar om det skulle påverka hur mycket jag hade på banken. Jag tänkte att jag får väl kolla med bankomatkortet när jag går ut...
I morse var det tvärtom. I drömmen stod jag i ett café och hade just betalat kaffe och bulle. Då, precis innan jag skulle ta brickan till något bord, kom jag på att jag måste kolla något utanför caféet och sa till expediten "vänta en sekund, jag ska bara kolla en sak".
Jag gick ut för att kolla vad det nu var (jag minns inte vad) - och så ringde radioväckarklockan. Så jag kunde aldrig hämta brickan.
I kanske en minut låg jag sedan och funderade på vad personalen på caféet tänkte när jag bara försvann utan att hämta brickan som låg kvar på disken.
Jag hade faktiskt riktigt dåligt samvete. Innan jag blev så vaken att jag insåg tankefelet...
En gång förlorade jag en massa pengar i en dröm och någon minut efter att jag hade vaknat funderade jag på allvar om det skulle påverka hur mycket jag hade på banken. Jag tänkte att jag får väl kolla med bankomatkortet när jag går ut...
I morse var det tvärtom. I drömmen stod jag i ett café och hade just betalat kaffe och bulle. Då, precis innan jag skulle ta brickan till något bord, kom jag på att jag måste kolla något utanför caféet och sa till expediten "vänta en sekund, jag ska bara kolla en sak".
Jag gick ut för att kolla vad det nu var (jag minns inte vad) - och så ringde radioväckarklockan. Så jag kunde aldrig hämta brickan.
I kanske en minut låg jag sedan och funderade på vad personalen på caféet tänkte när jag bara försvann utan att hämta brickan som låg kvar på disken.
Jag hade faktiskt riktigt dåligt samvete. Innan jag blev så vaken att jag insåg tankefelet...
tisdag 24 juli 2012
En äggkastning mot Jerome Holland...
Våren 1970 utnämnde USA en ny ambassadör i Sverige. Han hette Jerome Holland och blev i Sverige nog mest känd för de ägg som med jämna mellanrum kastades på honom.
Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.
Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.
Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.
Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.
Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.
Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.
När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.
Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.
En av artiklarna i denna samlingsvolym hette "Den inre värdigheten". Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,
Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.
Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.
Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.
Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.
Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.
Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.
PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"
Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.
Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.
Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.
Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.
Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.
Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.
När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.
Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.
En av artiklarna i denna samlingsvolym hette "Den inre värdigheten". Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,
Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.
Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.
Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.
Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.
Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.
Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.
PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"
lördag 21 juli 2012
"Vietnam var nära"
Många, kanske de flesta, av de böcker som i efterhand skildrar vänsteruppsvinget på 60- och 70-talen gör det utifrån en mer eller mindre borgerlig utgångspunkt. Eller åtminstone utifrån någon form av distansering. De som var aktiva då beskrivs ofta som fångade i en mer eller mindre naiv världsbild. Som de flesta numera förutsätts ha vuxit ifrån...
Här är då "Vietnam var nära" av Åke Kilander (Leopard 2007), som skildrar den svenska FNL-rörelsen, ett välkommet undantag. Kilander har inte distanserat sig, han verkar nästan till punkt och pricka stå för de värderingar och åsikter han hade då.
Den grundläggande sympati, och till och med lojalitet, han har med den världsbild som då fanns inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) gör boken både levande och ibland lite deja vu-artad. Inte nog med att han beskriver denna värdsbild - han företräder den också. Än idag. Det imponerar.
För på så sätt slipper man ju borgerliga "revisionistiska" omskrivningar av vad som hände. Eller psykologiserande bortförklaringar av hur man egentligen kunde tycka så "konstigt"...
FNL-grupperna uppstod (mer eller mindre "spontant" och "lokalt") i mitten av 60-talet. Ett avgörande datum var när Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis ställde sig på Hötorget med några plakat mot USA:s krig den 14 juni 1965. De blev misshandlade av polis, och bortförda från platsen. Det skapade en tidningsdebatt. Och bidrog dessutom till att Vietnamrötelsen fick vind i seglen.
Efter ett tag förenas de lokala FNL-grupperna till en riksorganisation - "De Förenande FNL-grupperna" (DFFG). Ganska snart uppstår en motsättning mellan DFFG och de byråkrater som kom att bilda "Svenska Kommitén för Vietnam" (SKfV). De senare ville inte stöda FNL, de inskränkte sig till parollers som "Fred i Vietnam". De bedrev heller inte något tålmodigt basarbete, de försökte mest få med sig ledande politiker och etablerade organisationer.
Men det var DFFG som kom att bli den ledande organisationen, inte SKfV. DFFG:s öppna stöd till FNL, deras aktiva stöd även till vietnamesernas militära kamp, och deras satsning på att arbeta underifrån, i lokalt basarbete, kom trots allt att visa sig vara mer effektivt än SKfV:s byråkratiska opportunism.
I "Vietnam var nära" beskrivs detta skeende, på ett både levande och sakligt sätt. Boken är på nära 450 sidor. Den är både väldokumenterad och välskriven. Intervjuer med aktivister varvas med hårdfakta, bilder och en mängd av värdefull information.
Men - tyvärr leder, som jag ser det, också det som är bokens styrka ibland författaren fel. Han står så hårt för DFFG:s officiella linje att han ibland beskriver verkligheten på ett sätt som jag inte ser som helt - problemfritt.
För medan DFFG:s positiva sida var deras konsekventa stöd till FNL och Vietnam och deras likaså konsekventa linje mot USA-imperialismen fanns det en mer problematisk sida. Nämligen organisationens uppknytning till Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML). (Från och med januari 1973 omdöpt till SKP - Sveriges kommunistiska parti.)
Men Kilander förnekar kategoriskt att KFML skulle ha "styrt" FNL-grupperna (s. 313 ff.) Här låter han nästan exakt som Åsa Hallström (DFFG:are och KFML:are) en gång lät på ett medlemsmöte i den FNL-grupp jag var med i hösten 1970... * KFML förnekade alltid att de "styrde." Förstås. Men även om "styrde" kan vara att säga för mycket, måste det väl ändå idag kunna medges att KFML dominerade DFFG - och i praktiken utformade dess poltik.
Den ledande kärnan i DFFG sympatiserade med KFML. Vilket bland annat ledde till att de i princip låg närmare Kinas syn på världen än de låg vietnamesernas. Det framgår ju även i boken, till exempel på sidan 298.
Den retroaktiva men nästan totala lojaliteten med den dåvarande officiella DFFG-linjen leder författaren till exempelvis en något karikatyrartad, och bitvis direkt felaktig, beskrivning att utrensningen av "trotskister" 1970-71 (s. 167), till ett försvar av de Kina-inspirerade "studierna av världsläget" 1974, som ledde till en direkt konflikt med vietnameserna (s. 186) och slutligen till ett försvar av den slutliga upplösningen av organisationen 1979 (s. 198) .
DFFG bytte 1977 namn till Vietnam- och Laosförbundet, efter att de som ville bedriva solidaritet med /Pol Pots/ Kambodja (Kampuchea) avskilt sig i en egen organisation. Men när Vietnam slutligen hamnande i konflikt med Kambodja visade det sig att även ledningen för Vietnam- och Laosförbundet kom att solidarisera sig med Kinas officiella linje (stöd till Kambodja!) - och inte med Vietnam.
När Vietnam så slutligen tvingades ingripa miltärt mot Pol Pot-klicken, och befriade Kambodja från en av de värsta terror-regimer historien känt tog Vetnam- och Laosförbundet ställning MOT Vietnam och beslöt att lägga ner organisationen!
Det stöds av Kilander som menar att detta var ett ställningstagande för vad han kallar Kambodjas "nationella självbestämmande" och att det räddade Vietnam- och Laosförbundet från att bli en "femtekolonn"...
I själva verket visade ju Vietnam med sitt ingripande i Kambodja att det, efter ett förödande krig med USA, även hade kapaciteten att rädda sitt grannland från en ofattbart brutal folkmordsregim!
DFFG:s uppknytning till KFML/SKP ledde alltså i slutändan till att man till och med övergav den solidaritet med Vietnam som var organisationens grund.
Men trots denna principiella kritik vill jag gärna rekommendera Kilanders bok. Den har svagheter, i synnerhet i beskrivningen av de senare åren. Men den är ett måste för att förstå en rörelse som spelade en avgörande roll för en hel generation politiska aktivister. Och som dessutom på ett avgörande sätt kom att påverka medvetande och debattklimat i hela samhället.
--------------------------------------------
*Nej, Åsa Hallström var inte medlem i Kungsholmens FNL-grupp. Men hon hade skickats dit för att försöka besvara kritiska frågor om relationen mellan KFML och DFFG som hade uppstått i gruppen.
Här är då "Vietnam var nära" av Åke Kilander (Leopard 2007), som skildrar den svenska FNL-rörelsen, ett välkommet undantag. Kilander har inte distanserat sig, han verkar nästan till punkt och pricka stå för de värderingar och åsikter han hade då.
Den grundläggande sympati, och till och med lojalitet, han har med den världsbild som då fanns inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) gör boken både levande och ibland lite deja vu-artad. Inte nog med att han beskriver denna värdsbild - han företräder den också. Än idag. Det imponerar.
För på så sätt slipper man ju borgerliga "revisionistiska" omskrivningar av vad som hände. Eller psykologiserande bortförklaringar av hur man egentligen kunde tycka så "konstigt"...
FNL-grupperna uppstod (mer eller mindre "spontant" och "lokalt") i mitten av 60-talet. Ett avgörande datum var när Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis ställde sig på Hötorget med några plakat mot USA:s krig den 14 juni 1965. De blev misshandlade av polis, och bortförda från platsen. Det skapade en tidningsdebatt. Och bidrog dessutom till att Vietnamrötelsen fick vind i seglen.
Efter ett tag förenas de lokala FNL-grupperna till en riksorganisation - "De Förenande FNL-grupperna" (DFFG). Ganska snart uppstår en motsättning mellan DFFG och de byråkrater som kom att bilda "Svenska Kommitén för Vietnam" (SKfV). De senare ville inte stöda FNL, de inskränkte sig till parollers som "Fred i Vietnam". De bedrev heller inte något tålmodigt basarbete, de försökte mest få med sig ledande politiker och etablerade organisationer.
Men det var DFFG som kom att bli den ledande organisationen, inte SKfV. DFFG:s öppna stöd till FNL, deras aktiva stöd även till vietnamesernas militära kamp, och deras satsning på att arbeta underifrån, i lokalt basarbete, kom trots allt att visa sig vara mer effektivt än SKfV:s byråkratiska opportunism.
I "Vietnam var nära" beskrivs detta skeende, på ett både levande och sakligt sätt. Boken är på nära 450 sidor. Den är både väldokumenterad och välskriven. Intervjuer med aktivister varvas med hårdfakta, bilder och en mängd av värdefull information.
Men - tyvärr leder, som jag ser det, också det som är bokens styrka ibland författaren fel. Han står så hårt för DFFG:s officiella linje att han ibland beskriver verkligheten på ett sätt som jag inte ser som helt - problemfritt.
För medan DFFG:s positiva sida var deras konsekventa stöd till FNL och Vietnam och deras likaså konsekventa linje mot USA-imperialismen fanns det en mer problematisk sida. Nämligen organisationens uppknytning till Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML). (Från och med januari 1973 omdöpt till SKP - Sveriges kommunistiska parti.)
Men Kilander förnekar kategoriskt att KFML skulle ha "styrt" FNL-grupperna (s. 313 ff.) Här låter han nästan exakt som Åsa Hallström (DFFG:are och KFML:are) en gång lät på ett medlemsmöte i den FNL-grupp jag var med i hösten 1970... * KFML förnekade alltid att de "styrde." Förstås. Men även om "styrde" kan vara att säga för mycket, måste det väl ändå idag kunna medges att KFML dominerade DFFG - och i praktiken utformade dess poltik.
Den ledande kärnan i DFFG sympatiserade med KFML. Vilket bland annat ledde till att de i princip låg närmare Kinas syn på världen än de låg vietnamesernas. Det framgår ju även i boken, till exempel på sidan 298.
Den retroaktiva men nästan totala lojaliteten med den dåvarande officiella DFFG-linjen leder författaren till exempelvis en något karikatyrartad, och bitvis direkt felaktig, beskrivning att utrensningen av "trotskister" 1970-71 (s. 167), till ett försvar av de Kina-inspirerade "studierna av världsläget" 1974, som ledde till en direkt konflikt med vietnameserna (s. 186) och slutligen till ett försvar av den slutliga upplösningen av organisationen 1979 (s. 198) .
DFFG bytte 1977 namn till Vietnam- och Laosförbundet, efter att de som ville bedriva solidaritet med /Pol Pots/ Kambodja (Kampuchea) avskilt sig i en egen organisation. Men när Vietnam slutligen hamnande i konflikt med Kambodja visade det sig att även ledningen för Vietnam- och Laosförbundet kom att solidarisera sig med Kinas officiella linje (stöd till Kambodja!) - och inte med Vietnam.
När Vietnam så slutligen tvingades ingripa miltärt mot Pol Pot-klicken, och befriade Kambodja från en av de värsta terror-regimer historien känt tog Vetnam- och Laosförbundet ställning MOT Vietnam och beslöt att lägga ner organisationen!
Det stöds av Kilander som menar att detta var ett ställningstagande för vad han kallar Kambodjas "nationella självbestämmande" och att det räddade Vietnam- och Laosförbundet från att bli en "femtekolonn"...
I själva verket visade ju Vietnam med sitt ingripande i Kambodja att det, efter ett förödande krig med USA, även hade kapaciteten att rädda sitt grannland från en ofattbart brutal folkmordsregim!
DFFG:s uppknytning till KFML/SKP ledde alltså i slutändan till att man till och med övergav den solidaritet med Vietnam som var organisationens grund.
Men trots denna principiella kritik vill jag gärna rekommendera Kilanders bok. Den har svagheter, i synnerhet i beskrivningen av de senare åren. Men den är ett måste för att förstå en rörelse som spelade en avgörande roll för en hel generation politiska aktivister. Och som dessutom på ett avgörande sätt kom att påverka medvetande och debattklimat i hela samhället.
--------------------------------------------
*Nej, Åsa Hallström var inte medlem i Kungsholmens FNL-grupp. Men hon hade skickats dit för att försöka besvara kritiska frågor om relationen mellan KFML och DFFG som hade uppstått i gruppen.
torsdag 19 juli 2012
"För tidig" spiralgalax upptäckt?
I DN hittade jag en artikel med rubriken "Tidigaste spiralgalaxen upptäckt". Om man sedan läser den upptäcker man att den nog inte endast är "tidigast" utan rentav verkar vara "för tidig".
Så här står det.
"Forskarna hade inte väntat sig att finna en spiralgalax från en så tidig epok, eftersom de trott att förhållandena då inte gynnade bildandet av sådana galaxer. Miljön var mycket tuffare under det tidiga universum, galaxer krockade betydligt oftare med varandra, stjärnor bildades och svarta hål växte mycket snabbare.
Det faktum att den här galaxen existerar är häpnadsväckande. Vi har trott att sådana galaxer med så tydliga och väl definierade spiralarmar helt enkelt inte existerade så tidigt i universums historia, säger David Law, huvudförfattare till studien."
Ja, men om man nu redan är lite av en Big Bang-skeptiker är den här typen av nyheter inte så där oerhört häpnadsväckande. Däremot ganska så upplivande...
Så här står det.
"Forskarna hade inte väntat sig att finna en spiralgalax från en så tidig epok, eftersom de trott att förhållandena då inte gynnade bildandet av sådana galaxer. Miljön var mycket tuffare under det tidiga universum, galaxer krockade betydligt oftare med varandra, stjärnor bildades och svarta hål växte mycket snabbare.
Det faktum att den här galaxen existerar är häpnadsväckande. Vi har trott att sådana galaxer med så tydliga och väl definierade spiralarmar helt enkelt inte existerade så tidigt i universums historia, säger David Law, huvudförfattare till studien."
Ja, men om man nu redan är lite av en Big Bang-skeptiker är den här typen av nyheter inte så där oerhört häpnadsväckande. Däremot ganska så upplivande...
tisdag 17 juli 2012
Teosofisk kritik av "den krökta rumtiden"
Teosofi är inte en lättförståelig lära. Normalt sett brukar man inte associera den med vad som ofta lite slarvigt kallas "sunt förnuft". Att förstå "Den hemliga läran" är väl i princip lika svårt som att förstå Einsteins relativitetsteori.
Ja, de två ska väl inte jämföras i sig, relativitetsteorin är en allmänt accepterad vetenskaplig teori, vilket man ju inte direkt kan säga om Blavatskys teosofi!
För några år sedan upptäckte jag att TS Pasadena lagt ut årgångar av sina egna gamla tidskrifter - från 1886 till 1951. Varför de slutade just då vet jag inte, Det skulle ha varit kul att fortsätta in i de följande decennierna.
I januarinumner 1934 av "The Theosophical Path" hittade jag så på sidan 355 en artikel av en viss J. H. Fussell, med namnet "The Expanding Universe".
Döm om min förvåning då jag där uppäckte en riktigt intressant "sunda förnufts-kritik" mot teorin om den krökta rumtiden. Med intressant menar jag förstås, som man så ofta gör, att den påminde om invändningar jag har haft själv...
Kritiken riktas mot sir Arthur Eddington, en man vars relation till Einstein kanske hade vissa likheter med Thomas Huxleys relation till Charles Darwin. Eddington var en av relativitetsteorins främsta popularisatorer. Speciellt ägnade han sig åt att propagera för en syntes av den allmänna relativitetsteorin och vad som senare kom att kallas "Big Bang-teorin".
För honom var universums expansion inte någon "vanlig" expansion, det handlade om att rummet i sig själv utvidgade sig. Han var noga med att betona att det var ett "krökt" rum (och en "krökt" tid), och att universum skulle kunna ses som en de facto fyrdimensionell ballong (eller glob). Dvs. rummet motsvarade en tredimensionell ballongs ("tvådimensionella") yta, som ju var krökt in i en tredje rumsdimension.
På samma sätt, förklarade Eddington så pedagogiskt, och i anslutning till Einstein, var vårt tredimensionella rum krökt in i ett fyrdimensionellt rum.
Läs gärna Fussels kritik... Mitt "sunda förnuft" (vad det nu är värt) glädjer sig alla fall åt en hel del av vad Fussel skriver.
Fussel påpekar bland annat syrligt svagheterna i ballonganalogin. För en verklig ballongs "yta" är ju inte alls tvådimensionell, om den hade varit det skulle den överhuvudtaget inte ha existerat. Ingen har någonsin kunnat iaktta rent tvådimensionella ytor, eller för den delen rent endimensionella linjer... De är och förblir rena abstraktioner.
Fussel menar också att det är ett svaghetstecken att ha en fysik som tvingas använda sig att så overkliga och aldrig någonsin bevisade begrepp som fyrdimensionella rum. Han verkar mena att delar av universum mycket väl kan te sig som om det vore "krökt", rent matematiskt, men att det därför inte behöver VARA det.... på riktigt.
En glad läsning för mina fysikaliska "sunda förnufts-reflexer" som för kanske tio eller så år sedan plötsligt vaknade efter att ha varit nästan bortträngda sedan 11-12-årsåldern....
Ja, de två ska väl inte jämföras i sig, relativitetsteorin är en allmänt accepterad vetenskaplig teori, vilket man ju inte direkt kan säga om Blavatskys teosofi!
För några år sedan upptäckte jag att TS Pasadena lagt ut årgångar av sina egna gamla tidskrifter - från 1886 till 1951. Varför de slutade just då vet jag inte, Det skulle ha varit kul att fortsätta in i de följande decennierna.
I januarinumner 1934 av "The Theosophical Path" hittade jag så på sidan 355 en artikel av en viss J. H. Fussell, med namnet "The Expanding Universe".
Döm om min förvåning då jag där uppäckte en riktigt intressant "sunda förnufts-kritik" mot teorin om den krökta rumtiden. Med intressant menar jag förstås, som man så ofta gör, att den påminde om invändningar jag har haft själv...
Kritiken riktas mot sir Arthur Eddington, en man vars relation till Einstein kanske hade vissa likheter med Thomas Huxleys relation till Charles Darwin. Eddington var en av relativitetsteorins främsta popularisatorer. Speciellt ägnade han sig åt att propagera för en syntes av den allmänna relativitetsteorin och vad som senare kom att kallas "Big Bang-teorin".
För honom var universums expansion inte någon "vanlig" expansion, det handlade om att rummet i sig själv utvidgade sig. Han var noga med att betona att det var ett "krökt" rum (och en "krökt" tid), och att universum skulle kunna ses som en de facto fyrdimensionell ballong (eller glob). Dvs. rummet motsvarade en tredimensionell ballongs ("tvådimensionella") yta, som ju var krökt in i en tredje rumsdimension.
På samma sätt, förklarade Eddington så pedagogiskt, och i anslutning till Einstein, var vårt tredimensionella rum krökt in i ett fyrdimensionellt rum.
Läs gärna Fussels kritik... Mitt "sunda förnuft" (vad det nu är värt) glädjer sig alla fall åt en hel del av vad Fussel skriver.
Fussel påpekar bland annat syrligt svagheterna i ballonganalogin. För en verklig ballongs "yta" är ju inte alls tvådimensionell, om den hade varit det skulle den överhuvudtaget inte ha existerat. Ingen har någonsin kunnat iaktta rent tvådimensionella ytor, eller för den delen rent endimensionella linjer... De är och förblir rena abstraktioner.
Fussel menar också att det är ett svaghetstecken att ha en fysik som tvingas använda sig att så overkliga och aldrig någonsin bevisade begrepp som fyrdimensionella rum. Han verkar mena att delar av universum mycket väl kan te sig som om det vore "krökt", rent matematiskt, men att det därför inte behöver VARA det.... på riktigt.
En glad läsning för mina fysikaliska "sunda förnufts-reflexer" som för kanske tio eller så år sedan plötsligt vaknade efter att ha varit nästan bortträngda sedan 11-12-årsåldern....
söndag 15 juli 2012
Freuds sexualteori - och "den svarta slamfloden av ockultism"...
Att Freud var fixerad av sex när han skapade sin teori tillhör väl den populära standardbilden av honom. Och även om den är lite karikatyrartad ligger det anmärkningsvärt mycket i den.
Det är visserligen sant att det endast var mellan 1914 och 1919 som Freud verkade anse att sexualiteten HELT styrde personligheten. Just mellan dessa år menade Freud att det egentligen endast fanns en drift hos människorna, och det var sexualdriften.
Före 1914 hade han antagit att det också fanns "jagdrifter" - dvs. självbevarande drifter. Men 1914 trodde han sig ha kommit på att även självbevarelsedriften hade en erotisk grund. Den byggde nämligen på narcissism - en erotisk dragning till den egna kroppen och det egna jaget. Eller det var vad han ansåg sig ha kommit fram till.
Så stod han där med bara en typ av drifter. Men så 1919 publicerade han "Bortom lustprincipen" där han ansåg sig ha kommit fram till att det dessutom fanns en dödsdrift. Den manifesteras framförallt i aggressivitet mot själv och andra men den har sin grund i en längtan bort från livet och tillbaka till den döda materien.
Men trots jag- och senare dödsdrifter domineras alla hans fallbeskrivningar och teorier om neuroser och psykoser nästan helt av hans sexualteorier. Däremot inte i lika hög grad - i motsats till vad många tycks tro - hans analyser av drömmar och felhandlingar.
Nu ligger en del av förklaringen till Freuds sexualfixerade teori att den i grunden var en reaktionsbildning på hans tidigare insikter om att psykiska problem kan orsakas av sexuella övergrepp i barndomen. När han förkastade detta byggde han upp en bisarr spegelbild av sin tidigare traumateori. En spegelbild som - logiskt nog - dominerades av föreställningar om omedvetna sexuella fantasier.
Men som förklaring till hans sexualteorier är detta förstås inte heltäckande. Många andra har ju avvisat berättelser om sexuella övergrepp utan att därför bygga upp sexualfokuserade teorier om hela den mänskliga naturen.
Vad Freuds val berodde på kan väl ingen svara på. Men CG Jung ger i sin självbiografi en dramatisk bild av hur starkt Freud var fixerad vid sexualteorin.
Jung var alltså en av de många Freudlärjungar som bröt med psykoanalysens grundare. Nästan alla som bröt med Freud bröt samtidigt med hans sexualteori. Enda undantaget jag kan komma på just nu är Wilhelm Reich, som istället drev sexualteorin ännu längre än vad Freud gjorde.
Eftersom Jung var en "avhoppare" kan man ju betvivla sanningshalten i hans beskrivning. Men jag lutar nog ändå åt att den i stort stämmer.
Jung skriver:
"Det var omisskänligt att Freuds sexualteori i hög grad låg honom ovanlig varmt om hjärtat. När han talade om den, blev hans röst bevekande, nästan ängslig, och av hans kritiska och skeptiska läggning kunde ingenting förmärkas. Ett uttryck av sällsam rörelse, vars orsak jag inte kunde förstå, gled därvid över hans ansikte."
Han ger ett exempel från 1910:
"Jag minns ännu livligt hur Freud sade till mig: 'Min käre Jung, lova mig att aldrig överge sexualteorin. Den är det allra väsentligaste. Ser ni, vi måste av den göra en dogm, ett orubbligt bålverk'. Något förvånat frågade jag honom: 'Ett bålverk - mot vad då?' Varpå han svarade 'Mot den svarta slamfloden' - här tvekade han ett ögonblick för att tillägga - 'av ockultism'".
Jung - som dels var ganska så intresserad av mycket av vad Freud ansåg vara "ockultism," dels starkt ogillade dogmer, kommenterade. : "Detta var en stöt som träffade vår vänskaps livsnerv. Jag visste att jag aldrig skulle finna mig i det'. (Citaten från CG. Jung , "Mitt liv" Natur och Kultur 2007 (1961), s. 169-70).
Det är på många sätt intressant. När Freud utvecklade sin traumateori på 1890-talet lyssnade han på sina patienter. När han istället utvecklade sin senare teori lyssnade han uppenbarligen till stor del på.... sin rädsla. Exakt vad den rädslan handlade om får vi väl aldrig veta men om man får tro Jung var den stark.
En sak är klar. Om Freud hade utvecklat sina traumateorier hade han kunnat uträtta storverk. Men förstås förblivit mycket isolerad.
Nu gav han upp sanningen, kapitulerade för sina olika rädslor - och resultatet blev en både framgångsrik och ofruktbar nonsensteori.
Och om man måste välja mellan den nästan omänskligt mekaniska sexualteori som Freud utvecklade efter att han slutade att lyssna till sina patienter, och CG Jungs mer "flummiga" och metafysiska teori - så föredrar jag uppriktigt sagt Jungs!
Det är visserligen sant att det endast var mellan 1914 och 1919 som Freud verkade anse att sexualiteten HELT styrde personligheten. Just mellan dessa år menade Freud att det egentligen endast fanns en drift hos människorna, och det var sexualdriften.
Före 1914 hade han antagit att det också fanns "jagdrifter" - dvs. självbevarande drifter. Men 1914 trodde han sig ha kommit på att även självbevarelsedriften hade en erotisk grund. Den byggde nämligen på narcissism - en erotisk dragning till den egna kroppen och det egna jaget. Eller det var vad han ansåg sig ha kommit fram till.
Så stod han där med bara en typ av drifter. Men så 1919 publicerade han "Bortom lustprincipen" där han ansåg sig ha kommit fram till att det dessutom fanns en dödsdrift. Den manifesteras framförallt i aggressivitet mot själv och andra men den har sin grund i en längtan bort från livet och tillbaka till den döda materien.
Men trots jag- och senare dödsdrifter domineras alla hans fallbeskrivningar och teorier om neuroser och psykoser nästan helt av hans sexualteorier. Däremot inte i lika hög grad - i motsats till vad många tycks tro - hans analyser av drömmar och felhandlingar.
Nu ligger en del av förklaringen till Freuds sexualfixerade teori att den i grunden var en reaktionsbildning på hans tidigare insikter om att psykiska problem kan orsakas av sexuella övergrepp i barndomen. När han förkastade detta byggde han upp en bisarr spegelbild av sin tidigare traumateori. En spegelbild som - logiskt nog - dominerades av föreställningar om omedvetna sexuella fantasier.
Men som förklaring till hans sexualteorier är detta förstås inte heltäckande. Många andra har ju avvisat berättelser om sexuella övergrepp utan att därför bygga upp sexualfokuserade teorier om hela den mänskliga naturen.
Vad Freuds val berodde på kan väl ingen svara på. Men CG Jung ger i sin självbiografi en dramatisk bild av hur starkt Freud var fixerad vid sexualteorin.
Jung var alltså en av de många Freudlärjungar som bröt med psykoanalysens grundare. Nästan alla som bröt med Freud bröt samtidigt med hans sexualteori. Enda undantaget jag kan komma på just nu är Wilhelm Reich, som istället drev sexualteorin ännu längre än vad Freud gjorde.
Eftersom Jung var en "avhoppare" kan man ju betvivla sanningshalten i hans beskrivning. Men jag lutar nog ändå åt att den i stort stämmer.
Jung skriver:
"Det var omisskänligt att Freuds sexualteori i hög grad låg honom ovanlig varmt om hjärtat. När han talade om den, blev hans röst bevekande, nästan ängslig, och av hans kritiska och skeptiska läggning kunde ingenting förmärkas. Ett uttryck av sällsam rörelse, vars orsak jag inte kunde förstå, gled därvid över hans ansikte."
Han ger ett exempel från 1910:
"Jag minns ännu livligt hur Freud sade till mig: 'Min käre Jung, lova mig att aldrig överge sexualteorin. Den är det allra väsentligaste. Ser ni, vi måste av den göra en dogm, ett orubbligt bålverk'. Något förvånat frågade jag honom: 'Ett bålverk - mot vad då?' Varpå han svarade 'Mot den svarta slamfloden' - här tvekade han ett ögonblick för att tillägga - 'av ockultism'".
Jung - som dels var ganska så intresserad av mycket av vad Freud ansåg vara "ockultism," dels starkt ogillade dogmer, kommenterade. : "Detta var en stöt som träffade vår vänskaps livsnerv. Jag visste att jag aldrig skulle finna mig i det'. (Citaten från CG. Jung , "Mitt liv" Natur och Kultur 2007 (1961), s. 169-70).
Det är på många sätt intressant. När Freud utvecklade sin traumateori på 1890-talet lyssnade han på sina patienter. När han istället utvecklade sin senare teori lyssnade han uppenbarligen till stor del på.... sin rädsla. Exakt vad den rädslan handlade om får vi väl aldrig veta men om man får tro Jung var den stark.
En sak är klar. Om Freud hade utvecklat sina traumateorier hade han kunnat uträtta storverk. Men förstås förblivit mycket isolerad.
Nu gav han upp sanningen, kapitulerade för sina olika rädslor - och resultatet blev en både framgångsrik och ofruktbar nonsensteori.
Och om man måste välja mellan den nästan omänskligt mekaniska sexualteori som Freud utvecklade efter att han slutade att lyssna till sina patienter, och CG Jungs mer "flummiga" och metafysiska teori - så föredrar jag uppriktigt sagt Jungs!
fredag 13 juli 2012
Ingrid Carlqvist vid vägs ände
Man tror inte sina ögon när man ser detta tal av Ingrid Carlqvist. Hon höll det tydligen vid någon form av invandrarfientligt forum vid Europaparlamentet.
Ja, hon har ju gradvis bytt inriktning. Nu ägnar hon den mesta tiden att varna för islamiseringens och invandringens faror. Jag vet det. Men vad hon säger här gör mig ändå ganska så förvånad.
Så här säger hon i sitt tal: "In this New Sweden we have more reported rapes than any other country in the European Union, according to a study by professor Liz Kelly from England. More than 5 000 rapes or attempted rapes were reported in 2008 (last year it was more than 6 000). In 2010 another study reported that just one country in the world has more rapes than Sweden, and that is Lesotho in South Africa. For every 100 000 inhabitants Lesotho has 92 reported rapes, Sweden has 53, The United States 29, Norway 20 and Denmark."
Man häpnar. När IC förut tog upp frågan om hur många våldtäkter som anmäls i Sverige var det för att driva temat om hur vanligt det är med falska anklagelser. Nu används det för att bevisa hur invandrarna förstört vårt förut så trygga land.
Och hon bygger på Liz Kelly. Engelsk feminist, med en grundinställning som ligger nära Eva Lundgrens. Kelly brukar föreläsa för ROKS, och hon refereras positivt i Eva Lundgrens m.fl. bok om rituella övergrepp "La de små barn komme til meg".
Ja, Liz Kelly är säkert en utmärkt forskare, men hur i allsina dar kan just Ingrid Carlqvist tycka det?
Låt oss se vad hon skrev om Liz Kellys våldtäktsstatistik 2009.
Då var den inte vatten värd. IC noterar att även den svenske professorn Christian Diesen instämmer med Liz Kellys bedömning och tillägger: "Så nu vet ni vilka vi har att göra med. Två professorer som inte är så noga med sanningen, uppenbarligen. Jag kan utan att blinka räkna upp ett antal skäl till att vi inte bör tro ett enda dugg på att våldtäkterna är flest i Sverige."
Men nu anför hon alltså Kelly som auktoritet, och "tror" på just det hon inte ville tro på "ett dugg" 2009. Jo, säger hon nu, vi HAR mest våldtäkter i Sverige. Och det är invandrarnas fel!
IC:s motiv är lika vedervärdiga nu som då. Då ville hon försvara "oskyldiga" svenska män från alla misstankar om att de skulle kunna tänkas begå sexualbrott. Och ville inte en sekund tro på Kelly och hennes våldtäktsstatistik. Nu vill hon demonisera invandrare. Då duger tydligen den statistik som hon rakt av avfärdade 2009.
Jag har känslan av att IC står vid vägs ände. Hon har trasslat in sig lite för mycket genom åren.
Redan 2009 tyckte jag ju att IC i ett annat sammanhang höll på att såga av den gren hon själv satt på. Idag är den grenen för länge sedan avsågad.
Ja, hon har ju gradvis bytt inriktning. Nu ägnar hon den mesta tiden att varna för islamiseringens och invandringens faror. Jag vet det. Men vad hon säger här gör mig ändå ganska så förvånad.
Så här säger hon i sitt tal: "In this New Sweden we have more reported rapes than any other country in the European Union, according to a study by professor Liz Kelly from England. More than 5 000 rapes or attempted rapes were reported in 2008 (last year it was more than 6 000). In 2010 another study reported that just one country in the world has more rapes than Sweden, and that is Lesotho in South Africa. For every 100 000 inhabitants Lesotho has 92 reported rapes, Sweden has 53, The United States 29, Norway 20 and Denmark."
Man häpnar. När IC förut tog upp frågan om hur många våldtäkter som anmäls i Sverige var det för att driva temat om hur vanligt det är med falska anklagelser. Nu används det för att bevisa hur invandrarna förstört vårt förut så trygga land.
Och hon bygger på Liz Kelly. Engelsk feminist, med en grundinställning som ligger nära Eva Lundgrens. Kelly brukar föreläsa för ROKS, och hon refereras positivt i Eva Lundgrens m.fl. bok om rituella övergrepp "La de små barn komme til meg".
Ja, Liz Kelly är säkert en utmärkt forskare, men hur i allsina dar kan just Ingrid Carlqvist tycka det?
Låt oss se vad hon skrev om Liz Kellys våldtäktsstatistik 2009.
Då var den inte vatten värd. IC noterar att även den svenske professorn Christian Diesen instämmer med Liz Kellys bedömning och tillägger: "Så nu vet ni vilka vi har att göra med. Två professorer som inte är så noga med sanningen, uppenbarligen. Jag kan utan att blinka räkna upp ett antal skäl till att vi inte bör tro ett enda dugg på att våldtäkterna är flest i Sverige."
Men nu anför hon alltså Kelly som auktoritet, och "tror" på just det hon inte ville tro på "ett dugg" 2009. Jo, säger hon nu, vi HAR mest våldtäkter i Sverige. Och det är invandrarnas fel!
IC:s motiv är lika vedervärdiga nu som då. Då ville hon försvara "oskyldiga" svenska män från alla misstankar om att de skulle kunna tänkas begå sexualbrott. Och ville inte en sekund tro på Kelly och hennes våldtäktsstatistik. Nu vill hon demonisera invandrare. Då duger tydligen den statistik som hon rakt av avfärdade 2009.
Jag har känslan av att IC står vid vägs ände. Hon har trasslat in sig lite för mycket genom åren.
Redan 2009 tyckte jag ju att IC i ett annat sammanhang höll på att såga av den gren hon själv satt på. Idag är den grenen för länge sedan avsågad.
tisdag 10 juli 2012
Alla svarta håls moder...
Lite mer amatörkosmologiska funderingar.
I efterdyningarna från de senaste "upptäckterna" i Cern slås jag av en tanke.
I urtillståndet som föregick Big Bang skulle all materia som nu finns i universum ha varit samlat på en närmast oändligt liten punkt. Hur detta är möjligt kan man ju fundera över men det hela ställer också en annan fråga.
Om en sol kollapsar anses det i dagens fysik att den i vissa lägen kan dras samman så att materietätheten blir så stor att den förvandlas till ett svart hål. I detta är gravitationen så stark att ingenting kan lämna det. Inte nog med det, tiden står stilla.
Nu anser Stephen Hawking visserligen att det genom så kallade kvantfluktuationer ändå kan försvinna materia från ett svart hål. Men det går nästan oändligt långsamt. Det tar eoner innan ett svart hål töms.
Den täthet som fanns i universums ursprung måste ha varit oändligt mer massiv än i något svart hål som finns idag. Och tiden måste verkligen ha stått stilla, om man nu vill tro på den allmänna relativitetsteorin. Gravitationen måste ha varit av en styrka som man inte kan föreställa sig. Milt sagt.
Hur i allsina dar kunde något sådant explodera? Inga kända naturlagar skulle ha kunnat åstadkomma detta.
Ja, vi har ju Einsteins (icke bevisade) komologiska konstant som motverkar gravitationen. Men den verkar ju endast på mycket stora avstånd. Och några stora avstånd fanns ju inte i denna oändligt lilla punkt.
Mysteriet tätnar, som man brukar säga.
I efterdyningarna från de senaste "upptäckterna" i Cern slås jag av en tanke.
I urtillståndet som föregick Big Bang skulle all materia som nu finns i universum ha varit samlat på en närmast oändligt liten punkt. Hur detta är möjligt kan man ju fundera över men det hela ställer också en annan fråga.
Om en sol kollapsar anses det i dagens fysik att den i vissa lägen kan dras samman så att materietätheten blir så stor att den förvandlas till ett svart hål. I detta är gravitationen så stark att ingenting kan lämna det. Inte nog med det, tiden står stilla.
Nu anser Stephen Hawking visserligen att det genom så kallade kvantfluktuationer ändå kan försvinna materia från ett svart hål. Men det går nästan oändligt långsamt. Det tar eoner innan ett svart hål töms.
Den täthet som fanns i universums ursprung måste ha varit oändligt mer massiv än i något svart hål som finns idag. Och tiden måste verkligen ha stått stilla, om man nu vill tro på den allmänna relativitetsteorin. Gravitationen måste ha varit av en styrka som man inte kan föreställa sig. Milt sagt.
Hur i allsina dar kunde något sådant explodera? Inga kända naturlagar skulle ha kunnat åstadkomma detta.
Ja, vi har ju Einsteins (icke bevisade) komologiska konstant som motverkar gravitationen. Men den verkar ju endast på mycket stora avstånd. Och några stora avstånd fanns ju inte i denna oändligt lilla punkt.
Mysteriet tätnar, som man brukar säga.
"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp
Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.
Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.
Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.
Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.
Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.
Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.
På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.
Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.
Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.
Om jag skulle gå igenom gamla nummer av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.
Men då var den viktig. Som sagt. Och att en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.
Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.
Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.
Jag tror nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.
Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.
Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.
Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.
Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.
Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.
På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.
Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.
Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.
Om jag skulle gå igenom gamla nummer av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.
Men då var den viktig. Som sagt. Och att en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.
Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.
Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.
Jag tror nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.
torsdag 5 juli 2012
Hur Ruth Whitehouse trollar bort jämlikheten i Induskulturen
Jämlika samhällem är farliga. Även förhistoriska sådana. De är ju bevis för att samhällen har kunnat fungera utan hierarkier, klasser, skikt och kvinnoförtryck.
Och ju högre tekniskt utvecklade ju farligare är de. Få akademiker bemödar sig om att försöka bevisa existensen av hierarkier bland neanderthalarna. Något fler tror att sådana uppstod redan i senpaleolitikum, med de är ändå inte så måmga.
Andra tycks mena att i och med jordbruket blev samhällena ojämlika.
Det arkeologiska materialet säger dock envist emot dem. Om man analyserar hus, gravar, och konst finns det inget, säger inget, som tyder på ojämlikheter i de tidiga jordbrukssamhällena.
Men sedan händer det ju något. Ojämlikheter, socialt och mellan könen, uppstår. Konsten blir mansdominerad och ofta krigisk. Samhällena ser ut att bli patriarkala.
Vad förändringen beror på kan man diskutera men jag tror fortfarande att Gimbutas modell är den som ligger närmast sanningen..
Men det finns exempel på samhällen där denna jämlikhet ser ut att finnas kvar långt senare. Ett av de främsta exemplen på detta är Induskuturen.
Den existerade mellan ca 2.800 och 1.800 f.kr- i Indusdalen. Den byggde städer, mycket välordnade sådana. Den hade ett skriftspråk. Utifrån alla vedertagna definitioner var den en civilisation.
Den saknar alla materiella tecken på hierarkier. Alla hus är nästan lika stora. Man har inte funnit något som kan vara palats, överklasskvarter, eller andra tecken på existensen av en elit. Den materiella kulturen liknar dessutom den i många neolitiska kultuter, med en kvinnligt dominerad symbolik, och med fler kvinnliga än manliga avbildningar.
Allt talar för att den var egalitär.
Men - stopp. Hur kan den vara egalitär? Den byggde ju välplanerade städer, som inte kan ha vuxit fram spontant. Då måste väl en härskande elit ha legat bakom. Eller?
Ja, det är så många auktoriteter resonerar när de försöker förklara bort frånvaron av tecken på ojämlikhet i materialet.
I sin bok "The first cities", Phaidon Press, Oxford 1977, lägger Ruth Whitehouse ut texten. Hon är en framstående arkeolog och det är intressant att se hur hon resonerar om Induskulturen.
Så här skriver hon.
"What is clear is that we are dealing with an authoritarian and a hierarchical social and political system: without such a system the cultural unity found in Harappan towns from one end of the vast area occupied by the civilization to the other would be inexplicable. Likewise the planned layout of the towns, the efficient drainage systems and the existence of central 'state' granaries speak powerfully for the existence of a central authority with absolute control.
What we do not know is the basis of this authority. Were the Indian cities ruled by priests deputizing for gods as in Predynastic Sumer or by mortal kings as in Mesopotamia from the Early Dynastic period onwards or perhaps by monarchs who were both kings and gods as in Egypt?
We do not know - neither unequivocal temples nor recognizable palaces have yet been found in any Indus city; no royal tombs like those of Egypt or Mesopotamia have come to light. In other word we have not excavated either the dwellings or the offices of the Indian rulers; we have not found their burial places of their bodies; we have not found a single object which we know to be one of their possessions; we do not know the names of any of their exploits. They remain shadowy figures; only the cities themselves survive as testimony to the reality and extent of their authority". (s. 132).
Lägg märke till hur Whitehouse resonerar. Hon medger att det inte finns skuggan av belägg för existensen av en privilegierad elit - men hon helt enkelt VET att den måste finnas. För så välplanerade samhällen kan inte ha byggts upp demokratiskt. Vanliga människor kan inte sluta sig samman och planera. Det måste finnas präster, kungar, och/eller eliter i varje samhälle som är välorganiserat.
Hon är ju inte ensam. När det gäller neolitikum finns det ju de som på största allvar menar att frånvaron av tecken på ojämlikhet i själva verket talar för att det skulle handla om att den härskande eliten medvetet vill dölja sin existens. De talar om "maskerad ojämlikhet".
Så långt går inte Whitehouse - man får snarare intrycket att hon otåligt väntar på att man ska hitta dessa luxuösa palats och tempel.
Men det är klart att denna attityd avspeglar en speciell typ av människosyn. Som jag uppriktigt sagt finner ganska så obehaglig.
Och ju högre tekniskt utvecklade ju farligare är de. Få akademiker bemödar sig om att försöka bevisa existensen av hierarkier bland neanderthalarna. Något fler tror att sådana uppstod redan i senpaleolitikum, med de är ändå inte så måmga.
Andra tycks mena att i och med jordbruket blev samhällena ojämlika.
Det arkeologiska materialet säger dock envist emot dem. Om man analyserar hus, gravar, och konst finns det inget, säger inget, som tyder på ojämlikheter i de tidiga jordbrukssamhällena.
Men sedan händer det ju något. Ojämlikheter, socialt och mellan könen, uppstår. Konsten blir mansdominerad och ofta krigisk. Samhällena ser ut att bli patriarkala.
Vad förändringen beror på kan man diskutera men jag tror fortfarande att Gimbutas modell är den som ligger närmast sanningen..
Men det finns exempel på samhällen där denna jämlikhet ser ut att finnas kvar långt senare. Ett av de främsta exemplen på detta är Induskuturen.
Den existerade mellan ca 2.800 och 1.800 f.kr- i Indusdalen. Den byggde städer, mycket välordnade sådana. Den hade ett skriftspråk. Utifrån alla vedertagna definitioner var den en civilisation.
Den saknar alla materiella tecken på hierarkier. Alla hus är nästan lika stora. Man har inte funnit något som kan vara palats, överklasskvarter, eller andra tecken på existensen av en elit. Den materiella kulturen liknar dessutom den i många neolitiska kultuter, med en kvinnligt dominerad symbolik, och med fler kvinnliga än manliga avbildningar.
Allt talar för att den var egalitär.
Men - stopp. Hur kan den vara egalitär? Den byggde ju välplanerade städer, som inte kan ha vuxit fram spontant. Då måste väl en härskande elit ha legat bakom. Eller?
Ja, det är så många auktoriteter resonerar när de försöker förklara bort frånvaron av tecken på ojämlikhet i materialet.
I sin bok "The first cities", Phaidon Press, Oxford 1977, lägger Ruth Whitehouse ut texten. Hon är en framstående arkeolog och det är intressant att se hur hon resonerar om Induskulturen.
Så här skriver hon.
"What is clear is that we are dealing with an authoritarian and a hierarchical social and political system: without such a system the cultural unity found in Harappan towns from one end of the vast area occupied by the civilization to the other would be inexplicable. Likewise the planned layout of the towns, the efficient drainage systems and the existence of central 'state' granaries speak powerfully for the existence of a central authority with absolute control.
What we do not know is the basis of this authority. Were the Indian cities ruled by priests deputizing for gods as in Predynastic Sumer or by mortal kings as in Mesopotamia from the Early Dynastic period onwards or perhaps by monarchs who were both kings and gods as in Egypt?
We do not know - neither unequivocal temples nor recognizable palaces have yet been found in any Indus city; no royal tombs like those of Egypt or Mesopotamia have come to light. In other word we have not excavated either the dwellings or the offices of the Indian rulers; we have not found their burial places of their bodies; we have not found a single object which we know to be one of their possessions; we do not know the names of any of their exploits. They remain shadowy figures; only the cities themselves survive as testimony to the reality and extent of their authority". (s. 132).
Lägg märke till hur Whitehouse resonerar. Hon medger att det inte finns skuggan av belägg för existensen av en privilegierad elit - men hon helt enkelt VET att den måste finnas. För så välplanerade samhällen kan inte ha byggts upp demokratiskt. Vanliga människor kan inte sluta sig samman och planera. Det måste finnas präster, kungar, och/eller eliter i varje samhälle som är välorganiserat.
Hon är ju inte ensam. När det gäller neolitikum finns det ju de som på största allvar menar att frånvaron av tecken på ojämlikhet i själva verket talar för att det skulle handla om att den härskande eliten medvetet vill dölja sin existens. De talar om "maskerad ojämlikhet".
Så långt går inte Whitehouse - man får snarare intrycket att hon otåligt väntar på att man ska hitta dessa luxuösa palats och tempel.
Men det är klart att denna attityd avspeglar en speciell typ av människosyn. Som jag uppriktigt sagt finner ganska så obehaglig.
onsdag 4 juli 2012
"Higgs partikel" eller Kejsarens nya kläder?
I SvD:s papperstidning finns det ett helt tvåsidigt uppslag om att man i Cern tror sig ha hittat "spår" av Higgs partikel. Superlativerna staplas på varandra om vilken fantastisk upptäckt det är, och på själva förstasidan ropar man ut att "Upptäckten ger nya svar om vår existens".
För det borde den ju göra, i så fall, eftersom flera forskare brukar kalla Higgs partikel för - "Guds partikel"...
Och en krönika bredvid har rubrlken "Maskinen är värd sitt pris". I fall någon till äventyrs skulle tvivla på saken.
Jag tvivlar på saken. Men det är inget att bry sig om, för jag är en amatör och hemmafilosof som till på köpet är dålig på matte. Men i alla fall.
Det sägs ofta att acceleratorn i Cern har sitt värde för att den "återskapar tillståndet vid Big Bang". Det är väl ändå rent nonsens. För det första därför att ingen vet om Big Bang någonsin inträffat. Men för det andra - om det nu ändå har funnits något sådant kan en partikelaccelerator naturligtvis (och dessbättre!!!) inte "återskapa" "tillståndet" vid detta tänkta skeende.
Det är studiet av de minsta elementarpartiklarna (som aldrig kan iakttas, ens med de starkaste mikroskop, endast härledas, med hjälp av matematiska modeller), som har gett forskarna en idé om varför "Big Bang", och universum, uppkom. Jo, det var en gång en kvantfluktuation, av samma typ som de kan härleda hos elementarpartiklar ı sådana laboratorier, som av någon helt obegriplig anledning svällde upp och blev hela vårt universum. Jag skämtar inte, det är vad många ledande kosmologer säger.
Innan dess fanns vare sig tid eller rum, men trots detta fanns tydligen "kvantfluktuationer" som alltså liknar de som man kan härleda (men som sagt inte iaktta!) i vårt rum och i vår tid, och i våra laboratorier. Med undantag, förstås, för att de kvantfluktuationer vi anser oss kunna härleda hos oss inte tycks leda till uppkomsten av något nytt universum. Inte i vår dimension, i alla fall, med det finns forskare som är övertygade om att de eventuellt gör det i en annan dimension.
Ja, jag ber om ursäkt för sarkasmerna. De kan ju bero på att jag är okunnig, dålig på matte, dilettant, och helt och hållet ovetenskaplig. Och kanske har storhetsvansinne.
Och det har jag nog. För i min bisarra drömvärld tycker jag mig vara barnet i "Kejsarens nya kläder" som förvånat tittar på detta märkliga och mumlar för mig själv, "men han har ju inget på sig".
PS. Ta inte detta som ett helt allvarligt inlägg. Det är bara mitt "sunda förnuft" som ilsket protesterar. Och "sunda förnuftet" har genom historien bevisligen många gånger haft fel. Men, väl att märka, inte alltid...
För det borde den ju göra, i så fall, eftersom flera forskare brukar kalla Higgs partikel för - "Guds partikel"...
Och en krönika bredvid har rubrlken "Maskinen är värd sitt pris". I fall någon till äventyrs skulle tvivla på saken.
Jag tvivlar på saken. Men det är inget att bry sig om, för jag är en amatör och hemmafilosof som till på köpet är dålig på matte. Men i alla fall.
Det sägs ofta att acceleratorn i Cern har sitt värde för att den "återskapar tillståndet vid Big Bang". Det är väl ändå rent nonsens. För det första därför att ingen vet om Big Bang någonsin inträffat. Men för det andra - om det nu ändå har funnits något sådant kan en partikelaccelerator naturligtvis (och dessbättre!!!) inte "återskapa" "tillståndet" vid detta tänkta skeende.
Det är studiet av de minsta elementarpartiklarna (som aldrig kan iakttas, ens med de starkaste mikroskop, endast härledas, med hjälp av matematiska modeller), som har gett forskarna en idé om varför "Big Bang", och universum, uppkom. Jo, det var en gång en kvantfluktuation, av samma typ som de kan härleda hos elementarpartiklar ı sådana laboratorier, som av någon helt obegriplig anledning svällde upp och blev hela vårt universum. Jag skämtar inte, det är vad många ledande kosmologer säger.
Innan dess fanns vare sig tid eller rum, men trots detta fanns tydligen "kvantfluktuationer" som alltså liknar de som man kan härleda (men som sagt inte iaktta!) i vårt rum och i vår tid, och i våra laboratorier. Med undantag, förstås, för att de kvantfluktuationer vi anser oss kunna härleda hos oss inte tycks leda till uppkomsten av något nytt universum. Inte i vår dimension, i alla fall, med det finns forskare som är övertygade om att de eventuellt gör det i en annan dimension.
Ja, jag ber om ursäkt för sarkasmerna. De kan ju bero på att jag är okunnig, dålig på matte, dilettant, och helt och hållet ovetenskaplig. Och kanske har storhetsvansinne.
Och det har jag nog. För i min bisarra drömvärld tycker jag mig vara barnet i "Kejsarens nya kläder" som förvånat tittar på detta märkliga och mumlar för mig själv, "men han har ju inget på sig".
PS. Ta inte detta som ett helt allvarligt inlägg. Det är bara mitt "sunda förnuft" som ilsket protesterar. Och "sunda förnuftet" har genom historien bevisligen många gånger haft fel. Men, väl att märka, inte alltid...
söndag 1 juli 2012
SBN - ett angivarnätverk
Aftonbladet och "Saknade Barns Nätverk" tävlas om att bedriva klappjakt på mammor som försöker skydda sina barn.
Det finns som bekant en stor svensk dagstidning som heter Aftonbladet. Den blev en av mina favorittidningar i elvarsåldern, mest för att det var den enda dagliga tidningen i Stockholm med någon form av vänsterprofil. Stockholms-Tidningen lades ju ner i februar 1966, och Ny Dag hade redan i januari 1965 förvandlats till en (ganska så menlös) veckotidning.
Men idag är Aftonbladet ofta en mindre rolig tidning. Bland annat har de utmärkt sig för att sedan 2009 vid flera tillfällen ha haft reportage där de publicerat namn och bilder på ett antal barn, som tillsammans med sina mammor flytt från pappor som misstänkts för sexuella övergrepp mot barnen. I några fall har det lett till att barnet har hittats, och den misstänkte förövaren i slutändan har återfått kontrollen över det.
Kaka söker som bekant maka. Nu har Aftonbladet presenterat grundaren av organisationen "Saknade barns nätverk"(SBN) som"Veckans hjälte"*.
Detta nätverk gör dagligen och stundligen vad Aftonbladet kanske gör en gång om året. Dvs. publicerar bilder, namn och uppgifter om barn som göms av mammor som försöker skydda dem från övergrepp.
Nej, det är inte det ENDA dom gör, förstås. Det händer ju att de går ut med efterlysningar om mer "normala" fall av bortförda barn, också. I synnerhet den senaste tiden, då de kanske har velat skaffa sig en mer rumsren image.
Men faktum kvarstår. Och ordföranden förklarar ju själv i AB-intervjun: "Vi går aldrig på magkänsla utan bara på juridiska papper."
Och eftersom det idag är i stort sett omöjligt för en förälder att bli dömd för sexuella övergrepp mot sina barn, om den inte har klantat sig ordentligt och filmat det hela, så säger förstås dessa "juridiska papper" i stort sett alltid samma sak, Nämligen att det är helt OK att starta klappjakter på mammor, som i panik flyr med sina barn...
Aftonbladet är och förblir en angivartidning - SBN är och förblir ett angivarnätverk.
---------------------------------------------------------------------------------------
* I papperstidningen används orden"Veckans hjälte", på nätet används termen "Svenska hjältar".
Det finns som bekant en stor svensk dagstidning som heter Aftonbladet. Den blev en av mina favorittidningar i elvarsåldern, mest för att det var den enda dagliga tidningen i Stockholm med någon form av vänsterprofil. Stockholms-Tidningen lades ju ner i februar 1966, och Ny Dag hade redan i januari 1965 förvandlats till en (ganska så menlös) veckotidning.
Men idag är Aftonbladet ofta en mindre rolig tidning. Bland annat har de utmärkt sig för att sedan 2009 vid flera tillfällen ha haft reportage där de publicerat namn och bilder på ett antal barn, som tillsammans med sina mammor flytt från pappor som misstänkts för sexuella övergrepp mot barnen. I några fall har det lett till att barnet har hittats, och den misstänkte förövaren i slutändan har återfått kontrollen över det.
Kaka söker som bekant maka. Nu har Aftonbladet presenterat grundaren av organisationen "Saknade barns nätverk"(SBN) som"Veckans hjälte"*.
Detta nätverk gör dagligen och stundligen vad Aftonbladet kanske gör en gång om året. Dvs. publicerar bilder, namn och uppgifter om barn som göms av mammor som försöker skydda dem från övergrepp.
Nej, det är inte det ENDA dom gör, förstås. Det händer ju att de går ut med efterlysningar om mer "normala" fall av bortförda barn, också. I synnerhet den senaste tiden, då de kanske har velat skaffa sig en mer rumsren image.
Men faktum kvarstår. Och ordföranden förklarar ju själv i AB-intervjun: "Vi går aldrig på magkänsla utan bara på juridiska papper."
Och eftersom det idag är i stort sett omöjligt för en förälder att bli dömd för sexuella övergrepp mot sina barn, om den inte har klantat sig ordentligt och filmat det hela, så säger förstås dessa "juridiska papper" i stort sett alltid samma sak, Nämligen att det är helt OK att starta klappjakter på mammor, som i panik flyr med sina barn...
Aftonbladet är och förblir en angivartidning - SBN är och förblir ett angivarnätverk.
---------------------------------------------------------------------------------------
* I papperstidningen används orden"Veckans hjälte", på nätet används termen "Svenska hjältar".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
