Inte så enkelt

Nu verkar många anse att vi bör ha regler som ska tvinga en viss typ av "renläriga" muslimer att tvingas skaka hand med personer av motsatt kön. Arbetsgivare ska ha rätt att kräva detta. De som inte håller med står objektivt på de islamistiska kvinnoförtryckarnas och al-Qaidas sida.

Jag håller inte med.

Missförstå mig inte, jag ogillar kraftigt religiösa påbud om segregering mellan könen. Men jag är intresserad av att bemöta de som har dessa åsikter, inte att tvinga alla att skaka hand mot sin vilja. Och jag ogillar kraftigt alla regler som gör vissa typer av kroppskontakt nödvändig för att få jobb, eller utbildning, eller understöd.

Det vore kanske en annan sak om det endast vore en fråga om muslimska macho-män. Men många torde nog minnas incidenten i Halal-TV när Carl Hamilton tvingade en muslimsk kvinna att skaka hand med honom mot sin vilja! Det var tveklöst ett övergrepp.

Och dessutom skrek och gormade han om att de som inte ville ställa upp på att skaka hand med honom inte hade i Sverige att göra….

Om jag mötte en muslimsk kvinna som inte ville skaka hand med mig av religlösa skäl skulle jag självfallet acceptera det i praktiken. Däremot skulle jag gärna sedan ta en lång diskussion med henne om var detta står i Koranen (det gör det inte), vilka hadither som hon åberopar sig på, hur relevanta de kan vara osv.

Själv anser jag att diskussion för det mesta är en bättre metod än tvång. Inte när de gäller politiken mot stora företag och mäktiga intressen, (som bör tvingas att underkasta sig folkets vilja!) men när det gäller privatpersoner från, exempelvis, religiösa minoritetsgrupper.

Det är kanske inte en tillfällighet att nyliberalen Sofia Nerbrand tycker precis tvärtom. Hon är oftast helt emot lagar och statliga ingrepp som inskränker företags frihet men att bestämma på vilket sätt man måste hälsa för att räknas som svensk är tydligen helt OK.

Jag är inte direkt förvånad.

När indiankvinnorna tvingades in i mansväldet

När Columbus landsteg i Amerika inleddes en konfrontation mellan två kulturer. Den amerikanska ursprungsbefolkningen, som till större delen var egalitär, och de europeiska, som var patriarkal och uppdelad i klasser.

I denna artikel ska jag fokusera på hur kvinnornas situation påverkades av koloniseringen.

Den amerikanska kulturen före Columbus var inte endast jämlik i den meningen att den, med undantag av aztekerna och inkas i Sydamerika, inte var uppdelad i härskande och undertryckta klasser och skikt utan även att kvinnor och män oftast var jämställda.

I Europa rådde patriarkat. Familjerna styrdes av männen, och släktskapssystemet var patrilineärt, dvs. släktskapet räknades på manslinjen. Bosättningsmönstret var vanligtvis patrilokalt, dvs. kvinnorna flyttade hem till männen efter äktenskapet.

I Amerika var familjerna mindre slutna - de var inbäddade i kollektiva klansystem, som i grunden var jämlika. I Nordamerika fanns så sent som på 1800-talet fler matrilineära än patrilineära stammar. I Sydamerika var vid samma tidpunkt matrilokalt bosättningsmönster vanligare än patrilokalt. (Murdock 1949: 194)

Matrilineärt släktskap och matrilokal bosättning är för övrigt troligen äldre än patrilinealitet och patrilokalitet. Våra närmaste släktingar bland djuren saknar fadersfamiljer, och medan det finns många exempel på övergångar från matrilineärt till patrilineärt släktskap har motsatsen aldrig bevittnats. (Murdock 1949: 190).

Det här kan verka abstrakt, men är det inte. Rent konkret innebär matrilineärt släktskap och matrilokal bosättning oerhörda fördelar för kvinnor, som får kontroll över viktiga delar av vardagslivet. I ett samhälle där barnen automatiskt följer med kvinnan, eller där mannen tvingas flytta från huset, vid varje skilsmässa, kan inte patriarkat i någon egentlig mening existera.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på detta var irokeserna, som bodde omkring det område där New York ligger idag.

Det irokesiska samhället var matrilineärt och matrilokalt. Mannen dominerade inte hustrun, han var i praktiken endast en gäst i hennes hem. Om hon villa ha skilsmässa fick mannen ta sitt pick och pack och gå. Skilsmässa påverkade mannens bosättning men inte kvinnans. Kvinnan ägde och kontrollerade familjens mattillgångar. Barnen tillhörde henne, inte mannen. (McCall 1980: 231)

Oftast bodde man i långhus, där en stor grupp matrilineärt relaterade kvinnor, och deras makar och barn, bodde. Kvinnorna ”ägde” jorden, kollektivt. Detta var till och med inskrivet i irokesförbundets konstitution. De officiella politiska ledarna, som var män, tillsattes av de ledande kvinnorna i långhusen, och kunde när som helst återkallas. De yttersta besluten togs dock demokratiskt genom majoritetsbeslut, där båda könen deltog. (Rothenberg 1980).

Missionären Lafitau beskriver 1724 de irokesiska kvinnornas ställning: ”Ingenting är mer verkligt än kvinnornas överlägenhet. Det är kvinnorna som utgör nationen, det genealogiska trädet, bevarandet av familjerna. Det är hos dem all auktoritet finns, landet, grödan och dess frukt tillhör dem. De är de styrande rådens själ. De är skiljedomare i fred och krig, de har hand om den offentliga kassan”… (citerat från Frazer 1910: 14).

Nu var inte irokeserna ensamma. Pueblo-indianerna, och ett stort antal andra grupper, var också de matrilokala och matrilineära. En av dessa, Wyandot, styrdes enligt major PJ W Powell av ett styrande råd av fyra kvinnor och en man. Men de avgörande besluten fattades ändå av ett demokratiskt råd där alla fick rösta (Frazer 1910: 36 f).

En annan stam som beskrivs av Eleanor Leacock (1980;1981) var Montagnais-Naskapi i Kanada. De var matrilokala. Och som vi får se nedan reagerade många av dess invånare hårt på missionärernas försök att övertyga dem om att kvinnorna måste lyda männen.

Medan européerna hade en patriarkal religion, där allt styrdes av en manlig gud, trodde indianerna på flera olika typer av andeväsen. Många av dessa var kvinnliga. I synnerhet dyrkades jorden som en gudinna. Detta gällde i synnerhet för de jordbrukande indianerna, där kvinnans ställning var som starkast. Men även växterna sågs ofta som kvinnliga andedväsen. Bland irokeserna dyrkades till exempel ”de tre systrarna” majssystern, bönsystern och squash-systern. I Colombia ansåg Cagaba-indianerna att alla är ”moderns barn” och står under hennes lagar. (Hultkrantz 1979: 73).

Men så kom de vita kolonisatörerna. Med sig hade de sitt klassamhälle, sitt patriarkat, sina exploatörer – och missionärer. Det blev ofta de sistnämnda som fick som uppgift att integrera urinvånarna i den patriarkala kulturen.

Ett exempel får vi hos Diane Rothenberg. Hon beskriver kväkarnas mission hos den irokesiska Senecastammen på tidigt 1800-tal. Egendomligt nog såg inte kväkarna som sin främsta uppgift att omvända irokeserna till de kristna läran. Den viktigaste uppgiften var att ”civilisera” dem. Och det mest väsentliga ansågs vara att bryta kvinnornas kollektiva ägande av jorden. Jorden skulle privatiseras, och män skulle bli ägare av jorden. Detta skulle leda till att de kollektiva matrilineära byarna skulle ersättas med individuella farmer, där den patriarkala kärnfamiljen skulle vara den främsta sociala enheten.

Det var inte så lätt att genomdriva - under årtionden fortsatte kvinnorna att kollektivt bruka jorden och även om några män blev individuella jordbrukare, ville de flesta män inte vara med. Kvinnorna var väldigt intresserade av kväkarnas praktiska tips men använde dem till att utveckla sitt eget jordbrukande. Kväkarna försökte få kvinnorna att övergå till ”kvinnosysslor”, som att väva, men kvinnorna var måttligt intresserade. De var också hårda motståndare till privat äganderätt.

Kolonialisterna använde sig av nya lagar för att slå sönder kvinnornas kollektiva makt. Så slogs det traditionella irokesiska politiska systemet sönder, och 1848 infördes ett nytt system, där kvinnorna förlorade rösträtten. De återfick den först 1964.

Gradvis började dock det irokesiska samhället att likna det vita, och kvinnans ställning försvagades gradvis. Den patriarkala ”civilisationen” gjorde alltså stora framsteg. (Rothenberg 1980: 80 ff).

Ett annat exempel är Montagnais-Naskapi.

Här var det jesuiterna som stod för ”civiliserandet”. I bevarade anteckningar från 1600-talet kan man se vad de såg som de främsta hindren för att införliva indianerna i den vita civilisationen.

Dels att kvinnorna inte ville lyda sina män. Jesuiterna förklarade för indianerna att mannen skulle vara hustruns herre, och att i Frankrike styrde inte kvinnorna över sina män.

En annan viktig sak var att indianerna måste lära sig att lyda alla auktoriteter. Som det var nu lydde de inte ens sina egna hövdingar, och på så sätt kunde inte de vita skaffa sig infödda auktoriteter, med vars hjälp de kunde styra.

Ytterligare en punkt var att disciplinera barnen. Jesuiterna klagade på att Montagnais inte ville slå sina barn. De infödda kunde inte tolerera ens de mildaste fysiska bestraffningar av barnen.

Otrohet var ett annat problem. Jesuiterna förklarade att om hustrun inte var mannen trogen, skulle han inte kunna veta vem som var far till hans barn. De fick en gång svaret att Montagnais älskade alla barn, i motsats till de vita, som bara älskade sina egna.

I många plågsamma rapporter beskrivs hur jesuiterna satte sina uppfostringsplaner i verket. Kvinnor som inte lydde sina män straffades på många sätt.

De blev slagna, tvingades vara utan mat och sattes till och med i fängelsehålor. En del män från Montagnais allierade sig med de vita i att genomdriva bestraffningarna. Men många kvinnor reagerade hårt, och ibland ledde det till rena uppror.

Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet på detta ”civiliserande” handlade om hur de infödda skulle lära sig att det var nödvändigt att slå barn. Indianerna var helt emot att barn blev slagna, även de vitas barn. Vid ett tillfälle hade en fransk pojke råkat slå en Montagnais-pojke, så att han blödde. Fransmännen förklarade då att de skulle statuera ett exempel på sitt eget barn.

De förklarade: ”Ni vet våra seder. När någon av oss gör fel, så straffar vi honom. Detta barn har skadat en av de era; nu ska han piskas”. Montagnais-indianerna protesterade och ansåg att det hela borde lösas genom att de vita gav den förfördelade indianpojken en gåva. När de såg att den franska pojken skulle bli piskad blev de helt förtvivlade och vädjade till fransmännen att inte slå pojken. En av dem tog av sina kläder, lade sin mantel över pojken och sa ”slå mig om ni vill, men ni får inte slå honom”. Och på så sätt slapp pojken undan. (Leacock 1980: 26 ff; se även Leacock 1981: 33 ff)

Här kan vi se skillnaden mellan de ”civiliserade” kolonisterna och de ”vilda” Montagnais-indianerna. I den vita civilisationen var det helt OK att slå barn, att bestraffa dem på det ena utstuderade sättet efter det andra. För Montagnais-indianerna var fysiska bestraffningar av barn så motbjudande att de vuxna var beredda att offra sig själva till och med för att rädda ett av kolonisatörernas barn från fysisk bestraffning.

Det kastar också ett visst ljus över den tidigare nämnda kommentaren att Montagnais älskade alla barn men att de vita bara älskade sina egna. Ja, många Motagnais-indianer älskade uppenbarligen alla barn, men det verkar mer tveksamt om kolonisterna verkligen älskade sina egna.

Eleanor Leacock (1980: 40) beskriver hur detta ”civiliserande” endast delvis lyckades. När hon själv bedrev arbete hos Montagnais-Naskapi under 1950-talet kunde hon se att mycket av respekten för kvinnor och barn fanns kvar, även då. Trots tre århundraden av kolonial hjärntvätt fanns en del av de gamla värderingarna kvar. Ibland kan även ”civilisationen” råka ut för bakslag...

Referenser
James George Frazer, Totemism and Exogamy, vol 3, 1910
Åke Hultkrantz The Religions of the American Indians, 1979
Eleanor Leacock: Montagnais Women and the Jesuit Program för Colonization, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980
Eleanor Leacock: Myths of Male Dominance, Monthly Review Press, 1981
Dan McCall, The Dominant dyad: Mother-Right and the Iroquois Case, i: Theory and Practice, Ed. By Stanley Diamond, 1980
George Peter Murdock, Social Structure, 1949
Diane Rothenberg, The Mothers of the Nation: Seneca resistance to Quaker intervention, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980

Rimligt beslut

Läkarna fick inget skadestånd nu heller, trots en rent hysterisk kampanj i media och bloggosfär. Det är rimligt. Några AVGÖRANDE nya fakta har faktiskt inte lagts fram.

Jag vill återigen länka till Kertstin Alfredssons relativt kortfattade analys av kampanjen för att fria läkarna. Artikeln har flera år på nacken, javisst, men i grunden har inget ändrats, och någon bättre analys av den i grunden politiska agendan bakom denna kampanj finns inte.

Hur talibanerna fick makten

/Nu när USA-trupper ockuperar Afghanistan kan det vara på sin plats att se hur de talibaner som USA nu bekämpar fick makten förra gången. I denna artikel jag skrev i Socialisten nr 55, november 2001, visas hur det var USA som i praktiken byggde upp fundamentalismen i Afghanistan, och bidrog till att den fick makten./

Många har förmodligen någon gång sett en skräckfilm som handlar om den ondskefulle, och/eller galne, vetenskapsmannen som skapar monster i sitt laboratorium. Historien brukar oftast sluta med att skaparen förlorar kontrollen över sina skapelser som slutligen angriper honom.

Jag kommer osökt att tänka på sådana historier när jag läser Ahmed Rashids bok "Talibanerna" (utgiven av Svenska Afghanistankommittén). Den historia han berättar där är tveklöst otäckare än någon skräckfilm. Den är nämligen sann.

I Rashids bok får vi lära oss historien om hur talibanerna skapades. Den typ av fundamentalism som de står för har närmast obefintliga rötter i den afghanska, historiskt sett mycket toleranta, kulturen. De kan däremot förstås utifrån det krig USA förde genom ombud i Afghanistan under tio år mellan 1979 och 1989.

Efter Sovjets invasion 1979 satsade CIA och de pakistanska och saudiska säkerhetstjänsterna enorma summor på att bygga upp fundamentalistiska väpnade styrkor i Afghanistan. Syftet var att slå mot Sovjet och vänsterregeringen i landet.

Fundamentalistiska grupper hade tidigare varit extremt marginella i Afghanistan, men USA valde att satsa på sådana grupper hellre än på mer moderata motståndsgrupper. Många av dessa finansierade även sin verksamhet genom opiumodling och smuggling, en aktivitet också USA/CIA valde att se mellan fingrarna med.

Denna häxbrygd av islamistisk fundamentalism, terrorism och narkotikasmuggling skapade en situation som ytterligare förstörde ett krigshärjat land. Detta spred sig även till grannlandet Pakistan och bidrog till att även det landet destabiliserades.

Når Sovjet drog sig tillbaka 1989 och vänsterregeringen i Kabul störtats 1992 utbröt ett krig mellan de islamistiska fraktionerna om fördelningen av bytet. 1996 stod talibanerna som segrare.

Talibanerna hade uppstått på de fundamentalistiska koranskolorna i Pakistan under tidigt 90-tal och stöddes av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, i sig en skapelse av CIA. När talibanerna blev starkare fick de ett öppet stöd av Benazir Bhuttos västorienterade "progressiva" regim i Pakistan. Även Saudiarabien stödde öppet talibanerna. USA gav också sitt stöd, men mer diskret. De såg talibanerna som en garant för den stabilitet som bland annat var nödvändig för att bygga en pipeline för olja genom landet.

När talibanerna intog Kabul och införde det förmodligen mest konsekvent genomförda statligt organiserade kvinnoförtryck någon regim infört i historisk tid, sa USA:s utrikesdepartements talesman Glyn Davies att de inte hade något att invända mot talibanernas åtgäder för att införa islamisk lagstiftning. Denna lagstiftning förbjöd bland annat kvinnor att lämna sina hem utan sällskap av manliga släktingar, att visa sig utan en slöja som täckte i stort sett hela ansiktet, att behandlas av manliga läkare, och att arbeta i andra yrken än läkaryrket (där de endast fick behandla kvinnor). Flickor och kvinnor förbjöds gå i skolan.

Flera av dessa dekret fick en förödande effekt på livet i Kabul och andra städer. Under vänsterregeringen hade 40 procent av de yrkesarbetande i Kabul, inklusive de flesta lärare, varit kvinnor. Nu slogs både utbildningen och hälsovården sönder. Detta drabbade ett redan fattigt land mycket hårt. Dessutom förlorade många ensamstående kvinnor alla möjligheter att försörja sig.

USA hade inte heller något att invända mot det hänsynslösa nationella förtryck som drabbade många icke-pashtunska folkgrupper (pashtunerna var den etniska grupp som talibanerna byggdes upp av). I själva verket bedrev talibanregimen i många delar av landet en etnisk rensning helt jämförbar med det värsta i kriget i ex-Jugoslavien. USA hade inte heller här några invändningar.

Medan det amerikanska oljebolaget Unocal förhandlade med talibanerna om att bygga pipelines förstärktes gradvis förtrycket i Afghanistan. Från 1997 fick den saudiske dissidenten och mångmiljardären Usama bin Ladin, en man med nära relationer med den pakistanska underrättelsetjänsten, ett allt större inflytande över talibanledningen. Det var framförallt detta som gradvis ledde till att den informella allians som fanns mellan talibanerna och USA bröts sönder. bin Ladin hade i nära samarbete med CIA varit en av ledarna för den USA-dominerade islamistiska alliansen mot Sovjet i Afghanistan men hade nu vänt sig mot sina herrar. I och med attentaten mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 slog USA helt om sin politik mot talibanerna. Vad som sedan hände blev, som bekant, världshistoria.

Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Rashids bok! Den är lättläst och innehåller mycket värdefulla fakta. Den är närmast oumbärlig för den som vill ha en ordentlig bakgrund till den dramatiska och hotfulla utveckling som alla kan följa idag.

Anden i glaset

Jag kommer plötsligt att tänka på leken ”anden i glaset”. Ni vet, den där man håller fingrarna på ett glas och frågar ”anden" om olika saker och glaset förväntas glida på ett papper med bokstäver. På så sätt ska ”anden” få svara på diverse frågor. Bland de mest populära verkar av någon anledning vara ”var bor djävulen?” och ”var bor du, ande?”.

Med ett enda undantag har alla de resultat jag varit med om vid denna lek, som jag kanske gjort 15 gånger i mitt liv eller så, berott på att någon fuskat. Det är mycket enkelt att fuska med "anden i glaset", vilket jag och några medsammansvurna lyckades bevisa en mörk natt i mitten av augusti 1980, då vi närmast skrämde slag på ett Verdandi-läger.

Vi frågade var anden bodde, svaret blev ”i klockan”, och en sekund senare började den stora vällingklockan på gården att slå, samtidigt som alla ljusen i huset släcktes. Det var fusk, kombinerat med en person som låg i en buske med ett snöre fäst vid klockan. Och en annan medsammansvuren vid huvudströmbrytaren.

Sedan förklarade vi pedagogiskt hur vi hade gjort, för att lära alla att ”anden i glaset”, nej, det ska man inte tro på.

När ingen fuskar brukar resultaten bli ord av typen CFTHJD eller så, i alla fall när jag är med. Så, nej, anden i glaset tror jag inte på.

Men, vänta ett tag, det fanns en gång när det blev ett resultat som jag nästan är säker inte berodde på medvetet fusk. Det är det jag kommer att tänka på nu när värmeelementen i min lägenhet mystiskt börjat låta på ett sätt de aldrig har gjort förr. Det är alltså vattenelement, och trots att jag luftar dem låter det fortfarande lika konstigt.

Varför får det mig att tänka på ”anden i glaset”? Jo, för att den enda gång jag någonsin fått ett resultat handlade det om element.

Det var 1974 eller 1975, jag satt med en kvinna jag kände i en lägenhet på Hantverkargatan. Den var suggestiv, det var ett gammalt mörkt hus och fönstret vätte mot en mörk bakgård. Vi fick för oss att leka ”anden i glaset” och mitt bland alla nonsenssvar kom ett lite absurt men ändå aningen kusligt svar.

Vi ställde idiotfrågan ”var bor djävulen?” och för en gångs skull blev det ett läsligt svar. Nämligen - ”i elementet”. Efter det tyckte vi oss höra flera knäppande ljud från elementet, men det hade troligen knäppt innan också, utan att vi tänkte på det. Dessutom var ”elementet” felstavat i svaret, även om jag inte kommer ihåg exakt hur.

Så nu när elementet hemma börjat väsnas så jag tvingades ha öronproppar förra natten, kommer jag osökt att tänka på detta svar.

Men, nej, jag tror absolut inte på ”anden i glaset" och än mindre på att ”djävulen" bor i mina värmeelement. Men LITE kuslig kan man väl få känna sig mitt i natten.

Drömmen om Mars

Läser i tidningen att Barack Obama skrotat planerna på en återfärd till månen. Det innebär i praktiken också att alla planer på en bemannad rymdfärd till Mars skrotas.

Jag märker att jag känner mig sorgsen. Jag inser att jag har haft en dröm sedan barndomen att människor kommer att landa på Mars under min livstid. Det skulle ha varit en stor upplevelse.

Nu blir det knappast aktuellt, inte under min livstid. Ledsamt. :-(

Polischefen och dementierna

Det händer konstiga saker. En högt uppsatt polischef åtalas för våldtäkt och försök till våldtäkt mot barn. Polischefen avslöjades i samband med att en mångmiljonär och hallick dog, ”ramlade” ner från en balkong efter att ha misshandlats av en pojkvän till ett av hans offer.

Läckor från polisen talade bland annat om att polischefens namn, tillsammans med namn på andra än mer uppsatta kunder återfanns hos den döde hallicken. En kvinna som utnyttjats av polischefen berättar om sadistiska sexritualer med många män, varav en del högt uppsatta. Bland de prostituerade fanns även minderåriga.

Det är då polisen plötsligt väljer att gå ut i en presskonferens på en lördagseftermiddag (!) och talar om att de absolut inte känner till några mer misstänkta än (den inom kåren mycket impopuläre) polischefen. Det är endast mot honom som 25 poliser (!) under månader bedrivit spaning.

Vad polisen säger är egentligen att det inte handlar om ett nätverk – det handlar endast om en hallick och en (!) kund. Och de poliser som läckt andra saker, och de kvinnor som berättat om andra saker, måste i så fall ljuga.

En mycket välvillig, men ytterst osannolik, tolkning är att polisen endast vill tona ner rykten för att få arbetsro. En mer sannolik tolkning är att det handar om någon form av mörkläggning, av den typ polisen och andra myndigheter bedrev efter bordellhärvan (och andra liknande affärer).

Då svalde många okritiskt dementierna. Man kan hoppas att naiviteten är mindre nu.

Annika Sundbaum-Melin....

... har skrivit en utmärkt artikel på Newsmill om polisens mörkläggning av härvan runt polischefen. Läs den gärna!

Jungfrun av Guadalupe: en av de mest omtalade Maria-uppenbarelserna

/Internet web archive är verkligen en guldgruva. Därifrån har jag tagit min lilla korta artikel om Jungfrun av Guadalupe från 2002, som jag trodde var borta för alltid. Den är mycket kort, men jag funderar på att utvidga den./

Jungfrun av Guadalupe har under århundraden varit en symbol för den mexikanska kyrkan och även det mexikanska samhället. Bilden påstås vara övernaturligt skapad i december 1531, som ett tecken på att den uppenbarelse som bonden Juan Diego fick av den heliga jungfrun var sann. Problemet med den versionen är att berättelsen om Juan Diego och den mirakulösa duken först publicerades 1648, över hundra år efter det påstådda miraklet. Däremot finns det flera beskrivningar av helgedomen och även av bilden före 1648, men ingen nämner miraklet.

Men jungfrun av Guadalupe är både viktig och intressant oavsett vad man tror om miraklet. Den står för en självständig inhemsk "indiansk" version av kristendom, där bilden av Maria troligen påverkats av den tidigare kulten av den aztekiska jordgudinnan Tonantzin. Jungfrun av Guadalupe sågs som en kraft som försvarade urbefolkningens intressen mot de spanska myndigheterna. Under århundraden har den varit en symbol för de undertryckta, som har använts både under befrielsekampen mot spanjorerna och i lantbruksarbetares fackliga kamp. Även feminister har kunnat använda henne som symbol - se exempelvis artikeln "Demanding Social Equality" av Rhonda L. Barnes.

De som inte tror på miraklet tror ofta att bilden är målad av en indian. Samtidigt finns här en diskussion som påminner om den som förts om Turinskruden. Det har hävdats att tekniken i målningen, färgernas hållbarhet och avspeglingar som anses återfinnas i ögonen inte kan ha en naturlig förklaring.

Visionen/apparitionen kan mycket väl ha ägt rum, men den officiella versionen av hur den gick till får nog tas med flera matskedar salt.

Erik Rodenborg

Bilden av Jungfrun av Guadalupe