Övergrepp mot barn förekommer på många ställen, men när det handlar om systematiska sexuella övergrepp på skolor, som pågår i åratal och som konsekvent tystas ner, är det svårt att föreställa sig att det skulle kunna hända på offentligägda skolor.
Därför är det knappast någon tillfällighet att den nu uppmärksammade pedofilskandalen på en skola handlar om den privatägda och vinstdrivande Internationella Engelska Skolan.
Vinstdrivande skolor måste definitivt - förbjudas.
Saxat från Facebook...
"For the first time in history you can simply post "HE´S AN IDIOT" and 90% of the world will know who you´re talking about".
.--- i pedofilnätverket runt Epstein? . Det handlar ju inte endast om Trumplägret, även Bill Clinton (och oerhört många andra) finns ju med.
Se här.
Det hände sig att diktatorsaspiranten* Donald J Trump höll en presskonferens.
Med sig hade han bland annat USA:s motsvarighet till Stalins "vetenskaplige" favorit Trofim Lysenko.
Jag syftar förstås på Robert Kennedy jr.
Det var där, på den presskonferensen, de "avslöjade" att paracetamol orsakar autism.
I denna video har Youtube-profilen "Professor Dave" i detalj analyserat den märkliga tillställningen.
Nej, jag har definitivt inga odelade sympatier för "Professor Dave" - men ofta har han ett helt förödande sätt att dekonstruera dumheter.
Se gärna videon...
-----------
*Nej, Trump har ännu inte lyckats skapa en total diktatur, men han arbetar ju hårt på att göra det.
|
Ja, precis – det är en väldigt speciell situation.
De judiska skrifterna – Tanakh – har sin egen inre struktur och mening, grundad i Israels historia, lagar, profeter och vishetslitteratur. Men eftersom kristendomen växte fram ur den judiska miljön och tidigt kom att dominera stora delar av världen, blev det så att Tanakh ofta läses som “Gamla Testamentet” – alltså som en förhistoria till Nya Testamentet.
Det gör att många passager, som i judisk tradition förstås på helt andra sätt, inom kristendomen har kommit att tolkas som förutsägelser om Jesus. Ett klassiskt exempel är Jesaja 7:14 (“Se, jungfrun skall bli havande...”), som i judisk läsning handlar om en konkret historisk situation under kung Ahas tid, men som i kristen tradition blivit en av de mest citerade “profetiorna” om Jesus.
Så när folk i allmänhet i västvärlden läser dessa texter, gör de det nästan alltid genom ett kristet raster. Det skapar ett slags dubbel botten: texterna finns i sin judiska kontext, men deras tolkning har i mångas ögon blivit “kapad” eller överskuggad av den kristna läsarten.
Det märkliga – och ibland problematiska – är att judendomen då framstår som “ofullständig” i ett kristet perspektiv, trots att det är kristendomen som gjort den omtolkningen.
Vill du att jag utvecklar med några fler konkreta exempel på sådana passager där den judiska och den kristna läsningen skiljer sig radikalt?
Bra! Här är några tydliga exempel där den judiska och den kristna läsningen går åt olika håll:
1. Jesaja 7:14
“Se, den unga kvinnan (hebr. almah) skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.”
Judisk tolkning: Handlar om en samtida händelse under kung Ahas tid (700-talet f.v.t.). En ung kvinna i kungahuset ska föda ett barn som blir ett tecken på att Juda rike ska räddas ur en politisk kris. Ordet almah betyder ung kvinna, inte nödvändigtvis jungfru.
Kristen tolkning: Ses som en profetia om jungfrufödseln av Jesus. Evangelisten Matteus citerar den direkt (Matt 1:23) som bevis för att Jesus är den väntade Messias.
2. Jesaja 53 – “Den lidande tjänaren”
“Han blev genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull…”
Judisk tolkning: Den “tjänare” som beskrivs förstås oftast kollektivt, som Israels folk självt, som lider men en dag ska upprättas. Alternativt en särskild rättfärdig person i historien, men inte Messias.
Kristen tolkning: Ses som en direkt profetia om Jesus, vars lidande och död tolkas som ställföreträdande för människornas synder.
3. Mika 5:2
“Men du, Betlehem Efrata… från dig skall det komma en härskare i Israel…”
Judisk tolkning: En messiansk text i vissa judiska traditioner, men inte nödvändigtvis kopplad till en gudomlig person. Handlar om en framtida ledare ur Davids släkt.
Kristen tolkning: Tolkad som förutsägelsen av Jesu födelse i Betlehem. Matteus och Lukas knyter direkt an till detta.
4. Psaltaren 22
“De genomborrar mina händer och fötter… de delar mina kläder mellan sig.”
Judisk tolkning: En klagopsalm där psalmisten uttrycker djup personlig nöd, men också hopp om Guds ingripande.
Kristen tolkning: Ses som en förutsägelse av korsfästelsen. Jesus citerar inledningen på korset (“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”).
5. Hosea 11:1
“När Israel var ung, hade jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.”
Judisk tolkning: Handlar om Israels folks uttåg ur Egypten – inget annat.
Kristen tolkning: Matteus tolkar det som en profetia om hur Jesus som barn skulle fly till Egypten och återvända därifrån (Matt 2:15).
Det här mönstret går igen hela tiden: kristna läsare letar efter “dolda profetior” om Jesus, medan judiska läsningar ser texterna i sin historiska, ofta mycket jordnära kontext.
Vill du att jag också visar hur judiska kommentatorer (t.ex. Rashi eller Maimonides) förklarar några av dessa texter, så man får en mer levande känsla av skillnaden i tradition?
Perfekt! Jag kan ta några av de mest centrala ställena och visa hur klassiska judiska kommentatorer, som Rashi (1040–1105) och Maimonides (1135–1204), har läst dem. Då ser man ännu tydligare kontrasten mot den kristna läsningen.
Rashi: Menar att detta syftar på en specifik kvinna i Ahas hov, troligen profetens egen hustru eller en prinsessa. Tecknet handlar om att Juda rike snart ska räddas undan sina fiender. Det är ett budskap för den tiden, inte för framtiden.
Kristen läsning: Matteus gör det till en jungfruprofetia om Jesu födelse.
Rashi: Den “lidande tjänaren” = Israels folk. Han betonar att Israel ofta kallas “Guds tjänare” i Jesaja (t.ex. Jes 41:8, 44:1). Lidandet är nationens, inte en individ som ska frälsa genom död.
Maimonides: Förnekar uttryckligen att Messias ska lida och dö. Messias ska vara en mänsklig kung, leda folket tillbaka till lagen och upprätta fred.
Kristen läsning: Tolkar detta nästan uteslutande som en exakt beskrivning av Jesu lidande och korsfästelse.
Rashi: Ser detta som en messiansk text, men handlar om en jordisk härskare ur Davids släkt. Ingen idé om gudomlighet.
Kristen läsning: Kopplas direkt till Jesu födelse i Betlehem.
Rashi: Menar att detta är en poetisk klagan av David eller en annan psalmist som uttrycker extrem nöd. Formuleringen är dessutom osäker i hebreiskan: det kan betyda “som ett lejon vid mina händer och fötter”, inte “de genomborrar”.
Kristen läsning: Ses som en ordagrann profetia om korsfästelsen.
Rashi: Klargör att “min son” = Israel som folk. Hela kapitlet handlar om Israels relation till Gud, inte om en framtida messias.
Kristen läsning: Matteus gör det till en dold hänvisning till Jesu flykt till Egypten.
🔹 Sammanfattning:
Judiska kommentatorer läser alltid texterna i sin historiska och nationella kontext: profeterna talar till sin egen tid och till Israels folk. Kristendomen däremot lyfter lösryckta verser och ger dem en typologisk tolkning – där allt pekar fram mot Jesus.
Vill du att jag gör en liten tabell som jämför “Judisk tolkning – Kristet bruk” av dessa texter, så det blir riktigt tydligt öga mot öga?
Från SvD.
"I alla fall skrattar FN:s generalförsamling inte åt
Trump längre. Hela världen vill hålla honom på gott humör, av rädsla för
alternativet. Sedan comebacken i Vita huset har han tagits emot i
kungliga slott i England och Holland, han kallas ”Daddy” av Natos
generalsekreterare och han har fått en jumbojet av Qatar.
Varför skulle han inte stå i FN och undervisa världen om hur den ska styras?"
Det är München 1938 i repris. Med skillnaden att Trump potentiellt är en större fara för hela mänsklighetens framtid än Hitler någonsin kunde vara.
Bilden från File:Bundesarchiv Bild 183-R69173, Münchener Abkommen, Staatschefs.jpg
Oj, då, nu säger Donald Trump i ett dramatiskt uttalande att paracetamol orsakar autism. Jag trodde han skulle säga vaccin... Men det är tydligen både och... 😉
Trumps lust att leka doktor är nu inget nytt. Som det sjungs i nedanstående parodisång från 2020: "Our president is no MD, he only plays one on TV, but of medical advice he always full"...
-------------------
PS. För den som inte kollar videon från 2020. I den är uttalanden inklippta från Trump, där han säger att covid19 kanske kan botas med injektioner av desinficerande rengöringsmedel, eller genom att utsätta kroppen för ultravioletta strålar.
Dessa medel såg han som intressanta i covid19-behandlingen, och verkade inte bry sig om obehagliga bieffekter. Det är förstås mest anmärkningsvärt vad gäller desinfektionsmedel, som torde vara rent dödliga vid injektioner.
Nu oroar han sig alltså för att paracetamol kan skapa autism...
Jag har lite mer pengar en vanligt så jag har börjat beställa de engelska utgåvorna av Enid Blytons femböcker, liksom en del engelska utgåvor av Kitty- (Nancy Drew) böckerna.
Det är verklighetsflykt, jag vet det. Jag vill läsa om något annat än bara om (exempelvis) Donald Trump, övergrepp mot barn, och Gaza...
Jag kanske även kommer att börja beställa engelska utgåvor av andra Blytonserier (exempelvis Äventyrsböckerna)
Däremot definitivt inte alla Kittyböcker. Det finns nämligen över 100.
I synnerhet många av Blytons böcker beskriver en värld som är underbar i jämförelse med vår. Böcker där ondska kan besegras av modiga barn. En ondska som dessutom är mycket mer beskedlig än den som finns i verkligheten.
Jag skrev att det är verklighetsflykt. Det är också regression,
En typ av regression som jag ser som nödvändig för att min värld ska bli uthärdlig.
Jag köpte den sommaren 1970, och det var en tid då jag fortfarande kände mig optimistisk.
I denna intervju med Avi Loeb på YouTube-kanalen "Event Horizon" får han två timmar på sig att försvara sina omstridda teorier om ´Oumuamua och 3I/ATLAS. Han argumenterar ju för att de kanske skulle kunna vara utomjordiska farkoster.
Som jag ser det har han en starkare position när det gäller ´Oumuamua än när det gäller I/ATLAS
Jag har skrivit en ganska syrlig kommentar om hans senaste spekulationer, men här argumenterar han bättre än jag trodde han skulle göra.
Jag tror att han har fel, i alla fall om 3I/ATLAS, men i grunden är hans försök att leta reda på eventuella utomjordiska besökare inte fel i sig. Det skadar i alla fall ingen, och om han lyckas hitta något blir ingen gladare än jag...
Han har även blandat sig i frågan om UFO/UAP och har utvecklat en ganska ambitiös strategi för att undersöka dessa frågor.
Som sagt, det värsta som kan hända är ju att han har fel, men om han och hans medarbetare skulle hitta något vore det ju fantastiskt.
Donald J Trump arbetar på att dels slå sönder all demokrati och dels använda detta till att bekämpa kampen mot den globala uppvärmningen - så att mänskligheten kan förintas så snart som möjligt.
Nej, jag säger inte att detta på samma gång ondskefulla som debila monster tänker detta bokstavligt. Men utesluter det inte helt och hållet... (!!!)
Trump är en personifikation av det största hotet mot mänskligheten som någonsin har existerat.
En grundlig och seriös genomgång av den högerterroristiska miljön i USA, och om hur Trumpregimen utnyttjar den.
Nancy Drew-böckerna är en långlivad och mycket populär bokserie om en ung kvinnlig amatördetektiv, som först dök upp 1930 i USA. Här är en sammanfattning:
Ursprung och skapande
Figuren Nancy Drew skapades av Edward Stratemeyer, som också låg bakom Hardy Boys (på svenska Bröderna Hardy) och många andra ungdomsserier.
Böckerna skrevs inte av en enskild person utan av olika författare som arbetade för Stratemeyers "Syndikat". De publicerades under pseudonymen Carolyn Keene.
Karaktären Nancy Drew
Nancy är en tonårsflicka (ursprungligen 16 år, senare 18) som bor i den fiktiva staden River Heights.
Hon är självständig, modig, intelligent och skicklig på att lösa mysterier.
Hennes far är advokaten Carson Drew, och hon får ofta hjälp av sina väninnor Bess Marvin och George Fayne, samt ibland av pojkvännen Ned Nickerson.
Utgivning och utveckling
De första böckerna kom 1930. Fram till 2003 hade över 170 titlar publicerats i huvudserien.
Böckerna har skrivits i flera olika serier och versioner:
Nancy Drew Mystery Stories (klassiska serien, 1930–2003).
The Nancy Drew Files (1986–1997), med mer tonårsinriktade teman.
Nancy Drew Girl Detective (2004–2012), en modernare omstart.
Senare även Nancy Drew Diaries och olika spinoffs.
Översättningar och spridning
Serien blev mycket populär internationellt. På svenska fick hon heta Kitty (i Kitty-böckerna).
I Sverige gavs böckerna ut av B. Wahlströms bokförlag från 1950-talet och framåt, och många svenska barn växte upp med de röda (för flickor) och gröna (för pojkar) Wahlströms-böckerna.
Kulturell betydelse
Nancy Drew har setts som en feministisk ikon, särskilt eftersom hon var en av de första kvinnliga hjältarna i ungdomslitteratur som var självständig, företagsam och orädd.
Serien har också kritiserats för schablonartade stereotyper i de tidiga upplagorna.
Böckerna har filmatiserats flera gånger, bland annat på 1930-talet, 2000-talet och nyligen i tv-serier.
Det finns även datorspel (Nancy Drew-serien från Her Interactive).
Vill du att jag går in lite närmare på de svenska Kitty-böckerna – till exempel vilka titlar som kom, och hur de ibland skiljde sig från originalen?
Bra! 😊 Då tittar vi på Kitty-böckerna i Sverige.
B. Wahlströms började ge ut Kitty-böckerna 1952.
Serien var en del av de välkända ”röda ryggarna” (för flickböcker), medan pojkböckerna hade gröna ryggar.
De första Kitty-böckerna var översättningar av de amerikanska Nancy Drew Mystery Stories.
I Sverige blev serien mycket populär, och nya böcker kom ut i många decennier.
Totalt gavs 106 Kitty-böcker ut i Wahlströms huvudserie (1952–2003).
De första titlarna var översättningar av de tidiga amerikanska böckerna, t.ex.:
Kitty och skeppets hemlighet (1952, original The Secret of the Old Clock, 1930)
Kitty och den försvunna trion
Kitty och det mystiska brevet
Senare översattes även de modernare böckerna, ibland i kortad eller bearbetad form.
Kitty är Nancy Drew, men hennes namn ändrades för den svenska publiken.
En del titlar översattes ganska fritt, så innehållet kunde upplevas annorlunda.
Vissa böcker bearbetades eller ströks helt när de ansågs olämpliga eller ”för amerikanska” i tonen.
Precis som i USA var Kitty en av få unga, kvinnliga hjältar i barn- och ungdomslitteratur under 1950–70-talen.
Böckerna blev därför väldigt viktiga för många flickor (och en del pojkar) som växte upp under den tiden.
Många svenskar förknippar fortfarande Wahlströms röda böcker med Kitty, nästan lika mycket som de gröna med Bröderna Hardy.
Förutom huvudserien började Wahlströms på 1990-talet även ge ut ”Kitty-däckarna” (översättningar av Nancy Drew Files).
På 2000-talet gavs även en del av de modernare serierna ut, men de slog aldrig riktigt lika starkt i Sverige som de klassiska Kitty-böckerna.
Vill du att jag gör en lista över de svenska Kitty-böckerna i ordning, eller är du mer intresserad av skillnaderna i översättning och anpassning jämfört med originalen?
Bra iakttaget! 🌟 Det är helt rätt att det finns en parallell där.
I Kitty-böckerna (Nancy Drew) är George Fayne en av Nancys/Kittys två bästa väninnor:
Hennes fullständiga namn är faktiskt Georgia Fayne, men hon kallas alltid George.
Hon beskrivs som pojkaktig, sportig, lite rapp i käften och ofta mer våghalsig än den försiktiga väninnan Bess Marvin (som är kusin till George).
Den kontrasten – den pojkaktiga och den försiktiga flickan – finns med redan i de tidigaste amerikanska böckerna från 1930-talet.
I Fem-böckerna av Enid Blyton är det som du säger Georgina Kirrin, som vägrar kallas något annat än George. Hon är också pojkaktig, modig och äventyrlig, och det skapar en liknande dynamik i gruppen.
👉 Skillnaden är att Nancy Drew-serien började publiceras redan 1930 i USA, medan den första Fem-boken (Fem söker en skatt) kom 1942 i England. Alltså dök George i Nancy Drew upp tolv år före Georgina i Fem-böckerna.
Det betyder att det snarare är Enid Blyton som eventuellt lånat greppet (eller åtminstone kom på samma idé på egen hand), än att Nancy Drew-serien skulle ha lånat från Blyton.
Vill du att jag ska kolla upp hur tidigt George Fayne faktiskt nämns i Kitty-böckerna (vilken bok hon först är med i), så kan vi vara helt säkra på tidslinjen?
Precis, det blir riktigt intressant här – för det visar på möjliga influenser mellan populärlitteratur i USA och England på 30- och 40-talet.
Jag har kollat:
George Fayne (Georgia "George" Fayne) introducerades i USA redan i bok nr 5 i Nancy Drew-serien, The Secret at Shadow Ranch (1931).
Hon och kusinen Bess Marvin blev från den boken Nancys fasta följeslagare i nästan hela serien.
Det betyder att när Enid Blyton skrev första Fem-boken (Five on a Treasure Island, 1942), hade George redan funnits som karaktär i Nancy Drew i över tio år.
Det är omöjligt att bevisa om Blyton faktiskt hade läst Nancy Drew-böckerna, men:
Nancy Drew-böckerna var storsäljare i engelskspråkiga länder redan på 30-talet.
Blyton var en extremt produktiv författare som gärna sneglade på vad som slog kommersiellt.
Kombinationen ”flicka med pojknamn som är pojkaktig, envis och modig” är så specifik att det känns mer sannolikt att hon inspirerades än att det uppstod helt oberoende.
👉 Men Blyton satte ändå sin egen prägel på George i Fem-böckerna: hon gjorde henne mer central, nästan en huvudperson vid sidan av Julian, Dick och Anne, medan Nancy Drew-serien alltid hade Nancy/Kitty själv som den tydliga stjärnan.
Vill du att jag också visar hur George och Bess balanserar varandra i Nancy Drew/Kitty – ungefär på samma sätt som George och Anne gör i Fem-böckerna?
Bra! Då tittar vi lite närmare på dynamiken.
George Fayne (Georgia, "George")
Pojkaktig, sportig, snabb i repliken, modig.
Hon föredrar byxor framför klänningar, gillar sport och är ofta den mest handlingskraftiga efter Kitty själv.
Kan ibland framstå som lite burdus eller vårdslös.
Bess Marvin
Georges kusin, mer traditionellt flickig.
Försiktig, ibland räddhågsen.
Hon gillar kläder, smycken och god mat.
Kan ibland hålla tillbaka Kittys och Georges mer våghalsiga idéer.
Tillsammans bildar de en balans: George driver på äventyren, Bess bromsar, och Kitty är den som väger argumenten, tänker logiskt och leder.
George (Georgina)
Pojkaktig, envis, vill bli behandlad som en pojke.
Orädd, ofta den som vill ta riskerna.
Har en stark känsla för rättvisa och självständighet.
Anne
Yngst i gänget, försiktigare, ofta den som oroar sig.
Mer intresserad av hushållssysslor än av vilda äventyr.
Fungerar ibland som en slags ”realistisk” röst i gruppen.
Även här får man en balans: George vill framåt, Anne tvekar – och Julian (den äldste) får ofta vara den som slutligen bestämmer.
Nancy Drew-serien kom först med denna typ av dynamik, och Blyton verkar ha tagit idén och utvecklat den vidare i en brittisk kontext.
Skillnaden är att i Nancy Drew är Kitty/Nancy alltid solklart centrum, medan i Fem-böckerna fördelas rollerna mer jämt – även om George ofta sticker ut mest.
Så kan man nästan säga att:
Nancy Drew → en stark kvinnlig huvudperson, med två kontrasterande väninnor (George & Bess) som speglar olika sidor.
Fem-böckerna → en gruppberättelse, där samma kontrast (George & Anne) används för att skapa dynamik inom gänget.
Vill du att jag gör en liten översikt i tabellform där man kan se parallellerna mellan karaktärerna i Nancy Drew och Fem-böckerna?
Men det betyder inte att Charlie Kirks åsikter på något sätt var OK.
För det mesta var de vidriga.
Perseverance är en markfarkost som utvecklats av NASA, som för närvarande strövar omkring på Mars.Nu har den uppmärksammats genom att den upptäckt en fläck på en sten som enligt de forskare som studerat de kemiska analyser som gjorts på plats av Perseverance, med stor sannolikhet är rester av liv, som faúnits på Mars för mycket länge sedan.
Man kan läsa om detta i denna artikel på CNN:s webbsida och eller se om det i denna video på Anton Petrovs YouTube-kanal.
Det verkar lovande. I synnerhet som ärkeskeptikern Petrov, som nästan rutinmässigt brukar avfärda rapporter om allt eventuellt utomjordiskt, faktiskt för en gångs skull blir riktigt imponerad.
Han citerar forskare som säger att sannolikheten för att det som kan ses och analyseras av Perseverance är orsakat av (tidigare existerande) livsformer är större än att det inte är det.
Han följer förstås genast upp det med en serie av skeptiska markeringar, men ändå.
Det slutliga svaret på frågan skulle man kanske få om NASA kunde skicka upp en sond som skulle kunna hämta fragment från stenen till jorden. Det är dock extra svårt just nu eftersom den vetenskapsfientliga Trumpregimen skurit ner anslagen till NASA.
Som bekant vill den hellre satsa pengar på den Gestapoliknande polisstyrkan ICE och på skattesänkningar för de rikaste.
Om det nu verkligen handlar om bevarade rester av uråldrigt liv på Mars betyder det kanske inte nödvändigtvis att det skapats oberoende av de processer som skapade liv på jorden. Det skulle också kunna bero på att liv kan sprida sig från en planet till en annan, exempelvis genom meteoriter.
Den stora frågan vad gäller uppkomst av liv är om detta lätt kan skapas spontant om de nödvändiga förutsättningarna existerar, eller om den process där levande celler uppstår är extremt osannolik.
Det sistnämnda brukar kreationister använda som argument för att livet är skapat av Gud och inte genom evolution. Astronomen och kosmologen Fred Hoyle brukade istället använda den som ett argument för sin version av panspermiateorin. Som går ut på att livet inte uppstår lokalt på planeter utan sprids genom rymden.
Enligt Hoyle har jorden inte existerat tillräckligt länge för att steget från organiska molekyler till levande celler skulle kunna tas. Men eftersom han inte accepterade Big Bang-teorin utan trodde på ett universum som funnits i oändlighet tyckte han sig ha funnit en lösning på problemet.
I oändligheten kan ju även de mest osannolika saker hända. Och när de väl har hänt kan de spridas...
Så om vi finner (låt vara utdött) liv på Mars löser det inte frågan om det är troligt att liv kan uppstå på olika ställen oberoende av varandra. Men det är kanske inte det viktigaste. Om liv kan spridas genom rymden ökar även det sannolikheten för att det kan finnas liv på andra planeter.
Vilket jag hoppas att det gör.
Perseverance på Mars. Lägg märke till de ständigt upprepade rörelserna på bilden. :-)
Lite kuriosa.
Jag hade inte trott att sjundedagsadventister (SDA) skulle göra en så entusiastisk video om Charlie Kirk.
Men det visade sig att han stod på deras sida i en för dem helt central fråga. Han delade deras syn att sabbaten skulle helgas, och att den skulle ske på lördag och inte på söndag.
Nu tillhörde han inte SDA utan den kristna högern och var kristen nationalist. Grupper som SDA inte brukar säga speciellt positiva saker om.
Men eftersom han delade deras syn på vilken dag Gud bestämt vara vilodag, blev de helt entusiastiska.
In 2023, Kirk said that gun deaths were "worth it" to ensure the preservation of Second Amendment rights in the US-- which is the right to keep and bear arms. "It's worth it to have a cost of, unfortunately, some gun deaths every single year, so that we can have the Second Amendment to protect our other God-given rights...That is a prudent deal," he said during an appearance at the Salt Lake City campus of Awaken Church on April 5, 2023.
Se denna video!
ICE agerar som en ockupationsmakt i demokratiskt styrda delstater. De misshandlar människor, och kidnappar dem och för dem sedan ofta till okänd plats. Eller till nyinrättade koncentrationsläger. Det som finns kvar av borgerlig demokrati i USA har börjat vittra sönder.
En del demokratiska guvernörer protesterar mycket hårt, men de handlar inte. De borde beordra delstatspolisen att gripa de ICE-agenter som misshandlar och kidnappar människor. Och sedan ställa dem inför rätta.
Krossandet av all demokrati gick i och för sig mycket snabbare efter att Hitler fått makten i Tyskland, redan efter ett halvår var alla politiska partier förutom NSDAP förbjudna, och demokratin var i princip avskaffad.
Efter kanske ytterligare ett år senare - i synnerhet efter "de långa knivarnas natt" den 30 juni 1934 - blev Tyskland en entydigt totalitär stat.
Det går långsammare i Trumps USA. Det påminner mer om utvecklingen efter att Mussolini först fick makten i Italien.
Men att Trump vill bli diktator torde vara helt uppenbart.
Faktum är att Trumps Gestapo-liknande ICE behandlar protesterande mer brutalt än vad Sovjet gjorde efter att ha invaderat Tjeckoslovakien 1968.
Om delstaterna och dess befolkning inte sätter hårt mot hårt mot Trumps invasionsstyrkor, kommer inte endast USA, utan hela världen förvandlas till oigenkännlighet.
Och den ultimata mardrömmen blir ett faktum.
Detta är ett mardrömslikt avsnitt av en ofta mardrömslik YouTube- serie där alla avsnitt har samma grundtema.
Någon får ett jobb, oftast på en avlägsen belägen plats, och det första som händer är att hen får ett antal regler som det är meningen att man absolut måste följa.
Dessa regler ter sig bisarra, och den första reaktionen hos de anställda är att det är frågan om ett absurt skämt. Men det är det inte.
Detta avsnitt skiljer sig från de andra jag sett genom att berättelsens jag inte är en nyanländ anställd utan en arbetsledare.
Det hela blir snart otäckt. Såg den när jag inte kunde somna...
Den absolut mest akuta frågan i världen idag, alla kategorier.
Trumpregimen måste krossas.
Mer intressant om Trump och Epstein kan ses här.
Där nämns också att Trumpanhängare ofta hatar Epstein - han blev personifikationen av vad QAnon beskrev som förövarnätverk på hög nivå i USA.
QAnon var förstås bisarra - men att det finns förövarnätverk på hög nivå i USA hade de förstås rätt i.
Detta utnyttjades av förövarförsvarare för att måla upp en bild av att anhängarna till en reaktionär president målade upp paranoida bilder av övergreppsnätverk på hög nivå - bilder som i alla fall indirekt uppmuntrades av presidenten.
Man jämförde det med den påstådda "satanistpaniken" och "incestpaniken". Samma paranoia här som där... eller det var vad de ville att vi skulle tro.
Nu har det hela vänts upp och ner. Vi har inte en reaktionär president som uppmuntrar folk att tro på existensen av förövarnätverk - utan en väl dokumenterad bild av en president som stöder, och av allt att döma varit en del av sådana nätverk.
Och QAnon torde helt ha kollapsat.
Vad QAnon hade fel om var (i detta avseende) inte att det finns förövarnätverk på hög nivå. Vad de hade fel om var deras förvirrade bild att "deras" president bekämpade de nätverk han i själva verket var nära lierad med.
Den nya vändningen i Epsteindebatten gör allt mycket klarare. Vilket är bra.
Jag trodde aldrig jag skulle säga detta om Marjorie Taylor Greene, men detta tal är lysande.
Det är också modigt. Det hon gör är definitivt inte riskfritt.
Här kan ni se ny info från Meidas Touch om hur MAGA-ideologen och kongressledamoten Marjorie Taylor Greene i allt högre grad går till frontalattack mot Donald Trump - såväl vad gäller Epstein, attackerna mot välfärden, som stödet till Israel.
Som sagt. Vi lever i intressanta tider.
(Hoppa gärna över reklamen 8.28-9.27)
I Bibeln har vi skrifter som kallas kanoniska. Det är skrifter som
kyrkan har förklarat som dikterade, eller åtminstone inspirerade, av
Gud. De skrifter från ungefär samma tid som SÄGER SIG vara inspirerade
av Gud, men som inte kyrkan godtagit som sådana, kallas apokryfiska.
Dessa ingår alltså inte i kyrkans kanon.
Hur någon kommit på idén att vi ska ha en kanon också för kulturen vet jag inte.
Vad som ingår i den kyrkliga kanon, alltså vad som påstås vara från Gud, har bestämts av kyrkomöten.
Om hur den nyligen antagna kulturkanon har kommit till kan man läsa om i Wikipedia.
"Regeringen
beslutade 21 december 2023 om direktiv till en kommitté som ska ta fram
en svensk kulturkanon. Regeringen utsåg professorn och historikern Lars
Trägårdh till ordförande i kommittén."
I motsats till den
religiösa kanon åberopar sig denna kommitté inte på Gud. De har bara
egenhändigt gjort en lista av svenska böcker, målningar etc. som de
själva tycker bra om och anser har varit ovanligt viktiga i Sverige, och
som är minst 50 år gamla.
Deras privata funderingar har nu fått nån sorts officiell status. Det är den kanon som vi från och med nu ska ha.
Jag tycker att det hela verkar omåttligt korkat. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
