Fem söker en skatt

Här kan man lyssna på en uppläsning av Enid Blytons första fembok. Gör det gärna...

Det är den svenska versionen, som kom 1954.

Den var den första i en serie av böcker som kom att fängsla äldre barn och yngre tonåringar under årtionden.

Här får vi ta del av hur Ann, Dick och Julian först mötte George (Georgina) och hennes hund Timmy.

George ville alltså vara pojke och accepterade inte att kallas Georgina. 

Hon var inledningsvis misstänksam - på gränsen till fientlig - mot sina släktingar - som hon i denna bok mötte för första gången. Men de blev mycket snart nära vänner och kom efter ett tag att hamna i ett dramatiskt äventyr. Det första av många...

Redan i denna bok skapades snart ett mönster som jag vill kalla för "elementärt barnmedvetande". George hade ett mycket spänt förhållande till sin far, som även uppenbarligen hade slagit henne, åtminstone vid något tillfälle.

Fadern tålde inte att hon hade tagit hand om en hund, och förbjöd henne att behålla den. Så hon övertalade en pojke i byn att ta hand om den på natten. 

Hon  kallade hunden för Timmy och den kom att spela en mycket viktig roll i berättelsen. Dels var den en viktig faktor i att misstänksamheten mellan George och de andra barnen  snabbt bröts, dels spelade den en viktig roll i själva äventyret.

Även om också andra av Blytons bokserier  hade en inbyggd potentiell konflikt mellan vuxna och barn var den nog mest uttalad i Femböckerna.

Det händer mystiska saker på den ö som mamman hade lovat att George skulle få. När barnen börjar inse det möts de av en stark misstro från både Georges mor och far. Och i synnerhet från fadern.

De tvingas lösa det hela på egen hand. 

Relationen mellan barnen - och barnens relation med hunden - är ömsint skildrad, och på många sätt rörande. I alla fall för mig.

När jag lyssnar igenom ljudboken inser jag på nytt varför Femböckerna var en så oerhört stark upplevelse när jag började läsa dem i elvaårsåldern.

Den misstro mellan vuxna och barn som var en så viktig del i Femböckerna fick snart en motsvarighet i en misstro mellan de barn som älskade Femböckerna - och många vuxna som fnysande avvisade dem som skräp. Det är först från och med 70-talet som den vuxna aversionen mot Blytons barnböcker sakta började mattas av.

Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva det, eftersom hon dog 1968. 

För mig var och är Blyton en stor författare och många av hennes böcker var mycket bra litteratur.

Det insåg jag redan som 11-åring och jag har definitivt inte ändrat mig, Tvärtom...