Elvira Madigan

Vaknade  i morse med en välbekant sång i huvudet. Det var balladen om Elvira Madigan. 

Jag har ingen aning varför den fanns i mitt huvud när jag vaknade. Men jag kom på att jag aldrig kollat  upp historien om Elvira Madigan. 

Så jag kollade den på Wikipedia. Det kan läsas här .  

Jag vet inte hur tillförlitlig  skildringen är. Men det ser inte så oproblematiskt romantiskt ut som i sången. 

Och löjtnant Sparre verkar inte så där oerhört sympatisk. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

 

Elvira Madigan

På förekommen anledning

1821 myntade den tyske författaren Heinrich Heine följande uttryck :”Där man bränner böcker, bränner man till slut människor ".

Heinrich Heine porträtterad av Isidor Popper.

Nattvarden, korset och "försoningsläran"

/Skriven i början av 2007. Utlagt med tanke på att det är påsk nu./

”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod”.
Kjell Höglund, Häxprocess, 1973

En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.

”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.

23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.

Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Inte som en trosbekännelse utan som en protest.

Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.

Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…

Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.

Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.

Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”

Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.

Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt. Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.

Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.

I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.

En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?

Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum.

 

 Något att fira? 

En både nödvändig och outhärdlig bok

Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022).  Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig. 

Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel.  Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.

Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.

Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.

Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av  det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska. 

Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar  okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder)  anklagats för övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.

Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga  skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.

En sak till.  Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen. 

Men det finns ju ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls - som  står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar för någon annan vuxen vad som händer. 

Och där barnets ensamhet blir total.

Varför så tyst om världens viktigaste fråga?

Det har blivit ganska så tyst omt den globala uppvärmningen. Först kom covid19-.pandemin, sedan kom kriget i Ukraina, och media fick annat att skriva om. Såväl pandemin som kriget i Ukraina är otäcka skeenden  som förvisso var och är mycket viktiga att skriva om. Många människor har dött, och fler kommer att dö 

Men ingen av dessa tragedier hotar mänskligheten i sin helhet. Det gör den globala uppvärmningen. Därför är det illavarslande att frågan i det närmaste  har glömts bort. 

Nyligen hade tidningarna små artiklar lite undanskymt om en ny rapport som visar att uppvärmningen fortskrider och betonar vikten av omedelbara åtgärder. 

Det är fel att lägga ut detta i små artiklar på sidan åtta eller så. Det borde hamnat på första  sidan i alla nyhetstidningar. .  Den globala uppvärmningen är och förblir den viktigaste frågan för mänskligheten. 

Forest of the vampire

Har just sett en mycket egenartad vampyr-film, med ovanstående titel..  

Det är en märklig surrealistisk och närmast "psykedelisk" handling. Denna handling är väl inte direkt lysande, men det finns en närmast hypnotisk och drömlik grundstämning i den -  som i alla fall grep tag i mig.

Den kan ses här.

Vampyren av Edvard Munch,  1895

"Blåmärken får vi alla : hur mycket krävs för att skydda ett barn?"

Monica Dahlström-Lannes har just gett ut en bok med ovanstående titel.

Hon är förmodligen den person i Sverige som mest ihärdigt och oavbrutet kämpat mot övergrepp mot barn, från ca 1980 och framåt. Jag kommer att recensera den efter att jag läst den (jag läser numera mycket långsammare , så det blir inte imorgon!).

Men jag vill alltså redan nu berätta om den, och länka till en sida där den går att beställa. Vilket jag jag hoppas att många gör.

Den går alltså att beställa  - här.

Vi måste brännmärka alla krigsbrott

Jag tar mig friheten att lägga ut en kommenterande artikel från det senaste numret av Internationalen, eftersom  jag delar åsikterna i den. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Brännmärk krigsbrottet!

KOMMENTAR | Håkan Blomqvist

Världen förfasar sig över ryska krigsbrott i ukrainska Butja och på andra håll. Och vämjs av löjeväckande bortförklaringar från Putinregimen. Mord och massakrer på civila ska inte bara fördömas, de ansvariga ska dras inför rätta och dömas som krigsförbrytare.

Men det är inte bara övergreppen som kväljer, utan också hyckleriet. När såg vi samma upprördhet över tiotusentals massakrerade civila i Irak och Afghanistan? När tog svenska media det ”unika beslutet” att visa ocensurerade bilder på dödade människor, ”ibland gör vi undantag. Ibland behöver vi visa hur verkligheten ser ut, när ord inte räcker till”. (DN:s förstasida från Butja 4 april). En verklighet som alltså inte behövde redovisas när det gällde dödade barn i Gaza eller Jemen eller på andra håll i världen?

När tusentals civila, familjer, barn, mödrar och åldringar utan en bössa till hands utrotats av Västs bombmattor, missiler och artilleri är det ”collateral damage”, om förlusterna inte är ”överdrivna”. ”Vad som är’ för stor ’civil skada går inte att mäta i exakta siffror utan avgörs istället i en bedömning där skadan vägs mot nyttan. Det kallas proportionalitetsprincipen – en av de grundläggande principerna som genomsyrar krigslagar”, citeras en folkrättsexpert från Totalförsvarets forskningsinstitut beskäftigt i DN 6 april. En högst praktisk tolkning för militära stormakter som kan förgöra på håll, förstås.

Men även tolkningarna av bestialiteter på marken flödar av hyckleriet – eller spelad koögdhet. Hur kan de ryska soldaternas grymhet förklaras, förundras kommentatorerna. ”Som en speciell rysk krigsstrategi”, förklarar experterna. Men formliga bibliotek av undersökningar har genom seklen gjorts av krigens barbarisering av soldater och slaktandet av civila, inte bara under medeltiden eller Andra världskriget. Vi formligen vadar ju i Song Mys – en av många uppmärksammade amerikanska massakrer under Vietnamkriget – eller bosniska dödsfält in i vår tid.

Brutaliserade soldater och befäl som tar ut vrede, frustration eller bara stegrad blodtörst på civila tillhör krigens ärelösa skuggvärld. Om det så kallade ”soldatmaterialet” dessutom består av pennaliserade unga män som drillats i vapenmakt och förakt för svaghet, är följderna långt ifrån obegripliga, med eller utan strategier.

Vi ska förfasa oss över förbrytelserna men samtidigt hånle åt hyckleriet. Inte för att urskulda Putins krig med så kallad ”what aboutism”, utan för att brännmärka och bekämpa alla krigsbrott, på marken, från luften liksom det yttersta av dem alla, att starta krig.

Häri ligger Putinregimens brott inte bara mot Ukraina utan mot mänskligheten. Och häri ligger förbrytelsen hos den världsordning som så nonchalant förvandlar människor till kanonmat. Framtidens människor kommer att döma dem alla vid historiens domstol, om den alls får chans att mötas.

Om Mata Om Kali with Kundalini Dance

Jag vill gärna tipsa om  att det på YouTube under ovanstående titel finns en oerhört suggestiv sång- och  dansvideo till Durgas och Kalis ära. Som jag inte har set tidigare. 

Den kan ses och höras här .

Gör det gärna. 

Durga som demonbekämpare