Mördarens ansikte

Hittade Jenny Berthelius första bok ”Mördarens ansikte”, från 1968, på Myrorna igår och måste helt enkelt köpa den. I synnerhet som den skänktes bort för 10 kronor.

Min fixering vid Jenny Berthelius är en psykologisk gåta. Jag uppfattar henne som en av Sveriges bästa författare (!) vilket många människor kommer att småle åt.

Men jag är inte alls entydigt positiv till hennes böcker. Det finns en hel del som jag reagerar negativt på i dem, men även då leder det bara till att min fascination för dem ökar.

Att läsa Jenny Berthelius är för mig som att gå in i en dröm, eller mardröm, i färg. Ja, med lysande färger. Jag kan liksom hela tiden nästan se och höra handlingen inom mig. Jag tror inte det någonsin hänt med någon annan författare.

Det gäller i stort sett allt hon skrivit, med undantag av ”Den heta sommaren” från 1969. Den är den enda av hennes böcker som har fått ett pris, och den enda som jag tycker är usel. Ja, smaken är olika…

Sedan kan jag ogilla handlingen i andra av hennes böcker. Exempelvis ”Familjespöken” från 1984, som jag skulle kunna skriva åtskilligt om. Inte för att den är dåligt skriven, utan för att jag inbillar mig att den avspeglar värderingar som jag ogillar. Men jag avstår från att diskutera det. Jag har ingen lust att kritisera Jenny Berthelius, inte ens när jag ogillar saker hon skriver.

OBS ovanstående mening! Vad tyder det på om inte en fixering! Jag brukar kritisera allt och alla, varför vill jag inte kritisera Jenny Berthelius?

Och har just nu läst om ”Mördarens ansikte” som jag som sagt köpte igår. Den karaktär, som dras in i ett otäckt scenario som verkar helt obegripligt, fram till bokens sista sidor, har också en annan egenhet. Hans namn nämns aldrig. Efter ett tag börjar han kallas Toni, eftersom han blandas ihop med en annan av bokens karaktärer som just heter Toni, men hans riktiga namn får vi aldrig veta.

Han dyker upp även i hennes andra bok, som jag också har, men jag minns inte om hans verkliga namn avslöjas där. Men jag tror inte det.

Varför går Jenny Berthelius böcker så direkt in i mig? Jag vet inte. Och jag får nog aldrig veta det.

Och varför har ingen kommit på att det skulle gå och göra fantastiska filmer på flera av dem?