Blogg värd att följa

För de som är intresserade av frågor om övergrepp mot barn och kampen mot dessa och vill följa en blogg som regelbundet bevakar sådana frågor vill jag bara puffa för Suspicios blogg.

Den är helt oumbärlig…

"My darling party line"

Ja, det kan ju vara lite besvärligt ibland att följa "partilinjen". Men en del anstränger sig verkligen, som bekant.

Även inom arbetarrörelsen och vänstern är det ju vanligt att många automatiskt följer ledningen, utan att tänka själv.

Nedanstående är en elak sångtext om ett ovanligt absurt exempel på detta fenomen. Den skrevs 1939 av engelska trotskister, efter att Stalin ingick sin pakt med Hitler. Detta efter att stalinisterna i många år anklagat Trotskij och "trotskisterna" för att vara agenter för just Hitler.

Texten är hämtad från Ted Grant, The History of British Trotskyism. Melodin är från "Oh, My Darling Clementine".


Leon Trotsky is a Nazi.
Yes, I know it for a fact!
First I read it, then I said it,
Before the Stalin-Hitler Pact.

Chorus:

Oh my darling, Oh my darling,
Oh my darling Party Line.
Never break thee or forsake thee
Oh my darling Party Line.

In the Kremlin, in the Kremlin,
In the Fall of thirty nine,
Sat a Russian and a Prussian,
Working out the Party Line.

In Siberia, in Siberia,
Where the Arctic sun doth shine
Sat an old Bolshevik
Who they called a dirty swine.

Party comrade, Party comrade,
What a sorry fate is thine!
Comrade Stalin does not love you
'Cause you left the Party Line.

För övrigt anser jag....

... som alltid att sommartiden är en plåga som bör avskaffas. Vill för övrigt påpeka att en engelsk studie visar att denna sommartid till på köpet ökar risken för hjärtinfarkter.

Vad mer behöver sägas?

Tara

Har de senaste dagarna blivit sällsamt fascinerad av en kvinnlig entitet inom framförallt den tibetanska buddhismen. Hennes namn är Tara, och kallas på olika ställen omväxlande gudinna och Bodhisattva. Engelska Wikipedia har en artikel om henne.

Starka kvinnliga entiteter är inget man normalt förknippar med buddhism och jag har bestämt mig att ta reda på så mycket som möjligt om henne.

Nedan: Avbildning av Tara, från Nepal, från 1300-talet.

Förnekarnas lynchmobb

Den som inte har sett dagens inslag av Uppdrag Granskning bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.

Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?

Se programmet och ställ er frågan var ni har sett den här typen av resonemang senast. Ja, just det. Precis.

Det är de vuxna som har gett dessa mobbare i nedre tonåren de mönster och mentala redskap som de sedan använder sig av mot sina offer. Något att inte bara tänka på.

Vill tipsa...

...om Lars Adaktussons tänkvärda debattartikel om medias märkliga behandling av Quick-fallet.

Beatrice Ask....

... har genom tiderna sagt en massa reaktionära och dumma saker. Men när hon nu för en gångs skull kommit med ett riktigt fyndigt, om än kanske inte helt genomtänkt, förslag, som skulle kunna skapa vissa problem för en del sexköpare, exploderar hela bloggosfären, understödda av Newsmill, i ett samfällt skri om att hon måste avgå.

Är sympatin för sexköparna SÅ stor?

Rekommenderas!

Vill för övrigt tipsa om en läsvärd artikel av Annika Sundbaum-Melin på Newsmill. Den handlar om hur mammor som försöker skydda sina barn förföljs, fängslas och sjukförklaras.

Jasenko Selimovics "frihet"

I Expressen har Jasenko Selimovic skrivit en debattartikel under titeln "Socialismen hotar fortfarande friheten".

Friheten? Uppenbarligen kan inte Selimovic mena friheten att få sända kontroversiella radiopjäser utan att klåfingriga och rädda radiochefer går in några minuter före sändningen och stoppar dem.

För det gjorde Selimovic själv den 1 september 2007, med pjäsen "Under Skalet"!

Det behövs uppenbarligen ingen "socialism" för att friheten ska hotas. Det räcker så bra med Jasenko Selimovic.

Domsten, en otäck "närkontakt" och "...kom ljuva Krusmynta"

När jag på nytt börjat läsa Jenny Berthelius kan jag inte sluta. Så jag satte mig att läsa om hennes andra bok, ”…kom ljuva Krusmynta” (1968), som jag har hemma.

Den liknar ju den första. Samma person är huvudperson. En man som kallas Toni, men som heter något annat, oklart vad.

Och liksom i förra historien flyttar han in i en stuga. Den här gången en han har ärvt från en kvinna som blev mördad i den första boken.

På samma sätt som förra gången inser han att han hamnar i centrum för något otäckt och att hans liv är i fara. Konstiga saker händer runt stugan. Allt är insvept i dimma och skuggor. Skräckromantiskt, men aldrig extremt otäckt.

Men det är något som inte stämmer. Hela tiden när jag läser tycker jag att jag får associationer till något annat, men jag kan inte komma på vad. Bara att det också är skrämmande.

Men så plötsligt inser jag. Handlingen utspelar sig i Domsten utanför Helsingborg. Och tio år innan boken kom ut utspelades något på just denna ort som väckte stor uppmärksamhet.

Eller rättare sagt, det påstods att det utspelade sig något. Men det gjorde det nog inte.

Det var nämligen i Domsten utanför Helsingborg som två unga män påstod att de hade mött utomjordingar från ett ”tefat” som försökte kidnappa dem och slita dem in i ”tefatet”.

Att historien var en bluff är numera praktiskt taget helt säkert. Men jag läste om det i tolvårsåldern och det skrämde mig ganska så rejält - då.

Undrar om Jenny Berthelius kände till Domstensfallet när hon skrev boken. Det borde hon ha gjort. Det var i så fall sinnrikt tänkt. Spänningen i boken förhöjs nog om en läsare har omedvetna associationer till en så otäck berättelse.

Men det svarar ju inte på frågan vad min oerhörda fascination för Jenny Berthelius böcker kommer ifrån….

Erik Rodenborg

"Kvinnorna är mer vänster än någonsin"

Det är 8 mars och i SvD kan vi få ta del av siffror som visar att (med tidningens egna ord på startsidan och papperstidningens förstasida) kvinnor är "mer vänster än någonsin". Den politiska klyftan mellan könen ökar - kvinnor går åt vänster och män går åt höger.

Ja, jag har alltid tyckt att kvinnor för det mesta är mer förnuftiga än män, och jag har alltid stått åt vänster. Nu visar det sig att det dessutom verkar finnas ett logiskt samband mellan båda dessa saker...

Högern var emot kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet, de kanske kunde se in i framtiden? Nu är dessbättre avskaffandet av densamma inte politiskt möjligt att driva i dessa dagar… men jag misstänker att det finns de som innerst inne gärna skulle vilja att det blev så!

”Visa att du är man” – om varför män våldtar och mördar

Ovanstående är rubriken på en tänkvärd artikel som Egil Karlow skrivit på socialisten.se. Den rekommenderas i högsta grad!

Mördarens ansikte

Hittade Jenny Berthelius första bok ”Mördarens ansikte”, från 1968, på Myrorna igår och måste helt enkelt köpa den. I synnerhet som den skänktes bort för 10 kronor.

Min fixering vid Jenny Berthelius är en psykologisk gåta. Jag uppfattar henne som en av Sveriges bästa författare (!) vilket många människor kommer att småle åt.

Men jag är inte alls entydigt positiv till hennes böcker. Det finns en hel del som jag reagerar negativt på i dem, men även då leder det bara till att min fascination för dem ökar.

Att läsa Jenny Berthelius är för mig som att gå in i en dröm, eller mardröm, i färg. Ja, med lysande färger. Jag kan liksom hela tiden nästan se och höra handlingen inom mig. Jag tror inte det någonsin hänt med någon annan författare.

Det gäller i stort sett allt hon skrivit, med undantag av ”Den heta sommaren” från 1969. Den är den enda av hennes böcker som har fått ett pris, och den enda som jag tycker är usel. Ja, smaken är olika…

Sedan kan jag ogilla handlingen i andra av hennes böcker. Exempelvis ”Familjespöken” från 1984, som jag skulle kunna skriva åtskilligt om. Inte för att den är dåligt skriven, utan för att jag inbillar mig att den avspeglar värderingar som jag ogillar. Men jag avstår från att diskutera det. Jag har ingen lust att kritisera Jenny Berthelius, inte ens när jag ogillar saker hon skriver.

OBS ovanstående mening! Vad tyder det på om inte en fixering! Jag brukar kritisera allt och alla, varför vill jag inte kritisera Jenny Berthelius?

Och har just nu läst om ”Mördarens ansikte” som jag som sagt köpte igår. Den karaktär, som dras in i ett otäckt scenario som verkar helt obegripligt, fram till bokens sista sidor, har också en annan egenhet. Hans namn nämns aldrig. Efter ett tag börjar han kallas Toni, eftersom han blandas ihop med en annan av bokens karaktärer som just heter Toni, men hans riktiga namn får vi aldrig veta.

Han dyker upp även i hennes andra bok, som jag också har, men jag minns inte om hans verkliga namn avslöjas där. Men jag tror inte det.

Varför går Jenny Berthelius böcker så direkt in i mig? Jag vet inte. Och jag får nog aldrig veta det.

Och varför har ingen kommit på att det skulle gå och göra fantastiska filmer på flera av dem?