"Hon misshandlades - åtalas nu för förtal"

Efter MeToo kom en backlash. Den ena efter den andra av de kvinnor som  vågat berätta vad de varit med om döms nu för förtal.

I detta fall  som Kajsa Ekis Ekman tar upp i Aftonbladet är förtalsdomen ännu ej fälld. Mannen är dessutom redan  dömd för misshandel av kvinnan, men hon åtalas i alla fall. 

Läs texten. Den är viktig.

Ekmans text är  såväl välskriven, som  logisk och  tankeväckande. 

Hon avslutar så här. 

"Just nu debatterar hela Sverige vad som ska göras för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Vi har alla en skyldighet att slå larm, säger politiker efter politiker. När jag sitter där i Eskilstuna tingsrätt känns de orden mycket långt borta."

Mina egna slutsatser  är dessa.  

1. Kvinnan bör självfallet frias 

2. Att vi lever i ett patriarkat avspeglas förvisso i vårt rättsväsende.         

3.. Lagarna om förtal bör skrivas om, så att endast bevisat lögnaktiga anklagelser kan åtalas.

4.  Jag stödjer helt de som startat en fond för att betala böterna för de kvinnor som -  i den typen av fall  - döms för förtal. 

Jag ser  i detta fall inte ens någon anledning att argumentera. Endast ett rättssystem som i praktiken står på förövarnas sida kan döma kvinnor  på sådana grunder.

OAS, de Gaulle och Algeriet

Ser nu att  franska officerare har hotat med att ett inbördeskrig kan bli nödvändigt för att bekämpa hotet från islam. Det är ju i så fall inte den första gången.

Såväl 1958 som 1961 genomförde franska officerare vad som kan beskrivas som partiella militärkupper för att bekämpa muslimer. Med partiella menar jag att de endast tog makten i den då franska kolonin Algeriet. Syftet var båda gångerna att Algeriet skulle bevaras som en fransk koloni, och att alla krafter skulle sättas in för att krossa FLN, en gerillarörelse som kämpade för att Frankrike skulle drivas ut från Algeriet. Och för att den den stora majoriteten av befolkningen som var muslimer skulle få styra sig själva.

Vid kuppen 1958 ställde de revolterande franska officerarna kravet att regeringen skulle avgå och att general Charles de Gaulle skulle bli president. . Deras illusioner om de Gaulle var lite märkliga. Under andra världskriget hade den militära ledningen i Algeriet stött Vichyregimen, och därmed indirekt Nazi-Tyskland. Medan de Gaulle hade lämnat Frankrike och ställt sig i spetsen för de delar av armén som ville bekämpa Nazi-Tyskland. 

de Gaulle ville absolut bli president,  man han hade inga planer på att verka för  att Algeriet skulle förbli franskt. Men han lyckades  lura högerofficerarna att han stod på deras sida. Genom kryptiska kommentarer, som ex.vis "Jag förstår er" när han besökte Algeriet. En gång avslutade han till och med ett tal där, med att ropa "Leve det franska Algeriet".

Underligt nog var även befrielserörelsen FLN positiv till att de Gaulle skulle ta över. Möjligen visste de något om generalen som högerofficerarna inte visste.

Nåväl, det franka parlamentet gav efter för generalerna. General de Gaulle blev nu president.

När han väl fick makten började han  systematiskt att arbeta på att försvaga högergeneralernas  ställning. Den ena efter den andra placerades om, eller degraderades, så att de inte länge skulle kunna förbli  en maktfaktor i Algeriet. de Gaulle inledde också  förhandlingar med FLN och genomförde en folkomröstning, där även de algeriska muslimerna fick rösta. . Frågan var om den algeriska majoriteten skulle få bestämma om de ville bli självständiga från Frankrike. Det blev en stor majoritet för ja. 

Några månader senare, i april 1961, för lite mer än 60 år sedan, genomfördes en ny militärkupp i Algeriet. Fortfarande var kravet att Algeriet skulle förbli franskt. Men regeringsparollen var nu den motsatta. Nu var kravet att de Gaulle skulle avgå.

Kuppgeneralerna var dock inga rena idioter. De hade tagit makten i Algeriet men när de så att säga sonderade terrängen insåg de att den del av den fransa armén som fanns i moderlandet nästan helt stödde de Gaulle. De kapitulerade.

Men det kom en fortsättning. De ledare för kuppen som inte hade fängslats utan gömt sig, hade redan före kuppförsöket bildat ”Organisation armée secrète” (OAS). Denna "hemliga" (men så värst hemlig blev den ju inte) organisation kom snart att urarta till en vidrig terrororganisation som ironiskt nog  hade en hel del likheter med långt senare islamistiska terroristorganisationer som IS och Al Qaida 

I Algeriet genomförde OAS rena massakrer på den muslimska civilbefolkningen. Dessutom angreps de delar av den franska armén som stod på de Gaulles sida. 

I Frankrike mördades  politiker och andra som var för Algeriets självständighet. Dessutom attackerades officerare som stödde de Gaulle. Men den som var nummer ett på deras dödslista var de Gaulle själv.

Nu till lite personliga reflektioner. Ett av mina mest tydliga barndomsminnen var när jag satt i min farmors kök någon gång i slutet av mars 1962. Det var nyheter och uppläsaren sa att de Gaulle hade hållit ett tal där han förklarade att hela den franska statens resurser skulle sättas in för att krossa OAS. Jag nästan rös av välbehag. 

För kampen mellan de Gaulle och OAS är nog den tidigaste politiska fråga där jag haft en åsikt. Jag visste ungefär att Algeriet ville bli fritt, Och de Gaulle hade gått med på det, och det otäcka OAS  mördade  folk som just ville att Algeriet skulle bli fritt.  Jag hatade OAS. Och jag beundrade de Gaulle. 

Hur mycket jag beundrade honom visas av något jag sa, som jag inte minns men som jag långt senare fått berättat för mig. Det var när jag just skulle börja ettan hösten 1962. Någon vuxen hade berättat för mig att om några år skulle jag få läsa språk. Först engelska, men sedan skulle jag få välja mellan tyska och franska. Hen hade frågat om jag hade några tankar om vad jag skulle välja då. Jag ska ha svarat - "Jag vill läsa franska, för jag vill kunna det språk som president de Gaulle talar". *

Barndomens idoldyrkan kan man ju efteråt se som naiv. Men när det gäller de Gaulle finns den i viss mån kvar - förstås i mycket modifierade former. Det är ytterst få borgerliga politiker som jag beundrar,  men de Gaulle är nog den främste av dessa. 

För att återgå till handlingen. OAS hade sammanlagt smitt kanske 20 planer på att döda de Gaulle, men endast några få av dem kom till skott.  

I september 1961 placerades en bomb på en väg där de Gaulles bil skulle köra. Bomben exploderade inte i rätt tid. de Gaulle gick ut ur bilen och ska ha sagt - "Ska det  här föreställa ett skämt?". Ett annat försök genomfördes i augusti 1962, Då blev  de Gaulles bil beskjuten, de Gaulle ska även där ha gått ut ur bilen -  och sagt "Dessa herrar är uppenbarligen usla skyttar" 

Normalt sett brukar jag inte gilla den typen av macho-retorik, men just hår gör jag det faktiskt . 

Nåväl, Algeriet blev självständigt i juni 1962. Det  skulle med all säkerhet (förr eller senare) skett även utan de Gaulle. Men hans sätt att hantera de högerextrema delarna i armén är det mycket svårt att inte beundra. Dessa militärers illusioner i de Gaulle  bidrog till  deras fall. Det är ovisst om de svaga franska regeringar som kom före de Gaulle skulle ha kunnat hantera dessa fascistiska militärer. Men de Gaulle använde först list, för att locka in dem i fällan. Sedan använde han sin obestridliga auktoritet för att upprätthålla stödet från de delar av armén som inte var direkt insyltade i den högerextrema byken.

Ja, de Gaulle ÄR nog en av de mest imponerande borgerliga politikerna under  nittonhundratalet. Definitivt . 

------

*Men när jag skulle börja i sjuan, och skulle välja mellan tyska och franska, hade nog idolkulten falnat lite. För till sist valde jag ändå tyska. 

Nedan.  En ganska så ung  Charles de Gaulle. Bilden är från 1942. 

 

Demonstrationer nej, militärövning ja

Under den senaste månaderna har polisen  gjort vad den kan för att hindra demonstrationer mot covid-19-restriktiktioner. Demonstrationer som samlat några hundratals människor. 

Om detta kan man ju tycka vad man vill, men det är intressant att se på hur inkonsekvent statsmakten beter sig. 

För  samtidigt har en militärövning med 3500 soldater tillåtits. Nu har det (surprise, surpise) visat sig att detta lett till covid-19-spridning .

Några hundra soldater har skickats hem.

Men det finns  inga planer på att inställa övningen. . 

Det visar ju på det mest markanta sätt hur den borgerliga  statens våldsapparat ses som ett samhällsintresse som prioriteras före pandemibekämpningen,. Medan rätten att demonstrera inte gör det.  

 

Nedan: Militärövning 1917.Året efter - med början mars 1918 -  spreds  spanska sjukan över hela Europa, men vare sig militärövningar eller krig förbjöds pga detta. Å andra sidan visar  en snabb koll på SvD:s historiska arkiv att demonstrationer inte heller förbjöds. Till skillnad mot nu. 

Hästgården 2

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka  till hästgården- i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt demonterats. Det resulterade i en serie program som gav  en totalt annorlunda  bild än vad som gavs i programmet 1994.  Serien sändes  i fem delar, och kallades Hästgården. 

Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och  och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig -  nu medgav att de medvetet  hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han  vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för. 

De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994  hade alltså byggt upp en stämning av att mannen  helt enkelt inte  kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser,  fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså  att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen  helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -

Det visade sig också att flickor som hade varit på  ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts. 

Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes  också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida. 

Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt  omarbetad  form.   När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att  väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.

Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994  lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp

Den som vill ta del av Sveriges Radios  nya version av programserien  i sin  helhet -  kan göra det genom dessa länkar.  . Ni kan lyssna på det första inslaget  här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Till "foliehattarnas" försvar?

Det finns en del på Facebook som har  länkat till detta Oisin Cantwell- inlägg  i Aftonbladet, för att de menar att han läser lusen av de idioter som är covid-19-skeptiker och vaccinmotståndare.

Har de verkligen läst den?

De ger ju inte en  fullständig bild av Cantwells text. .  För plötsligt hittar man detta.

"En annan tänkbar vinkel hade varit att de faktiskt har rätt i att vi lever i en tid där regeringar i hela den fria världen inskränker våra grundläggande rättigheter, där rätten att mötas, organisera sig, och protestera närmast är förbjuden.

En värld där några av de länder som har hårdast lockdowns också har högst smittspridning och det inte tycks finnas något självklart samband mellan å ena sidan nedmonterad demokrati och å andra sidan räddade människoliv.

Tänk om?

Tänk om framtiden finner det dystert att det var dessa konspirationsteoretiker, vaccinskeptiker, nyandliga profeter och allt vad det nu är som stod för motståndet?

Tänk om det en dag häpnas över hur snabbt och tyst majoriteter fogade sig i ett undantagstillstånd som infördes i den heliga coronabekämpningens namn?"

Med tanke på den nästan monolitiska kampanj som förs överallt. i denna fråga  kan jag inte låta bli att känna en lättnad.
 
Nej, jag tror inte att covid-19-skeptikerna  ger en riktig bild av frågan men det kombinerade grova  förlöjligandet och demoniseringen av dessa grupper är kontraproduktivt. Om något stärker det väl deras uppfattning att de har trampat på en mycket  öm tå,  och de slutsatser som med en viss nödvändighet följer av ett sådant antagande.

Hvar fjortonde dag

/Det blev lite fel med datum när jag lade ut detta i natt. Pedantisk som jag är ändrade jag det genast när jag upptäckte det.../

När jag sökte efter något helt annat på SVT Play, stötte jag på detta avsnitt av Hvar fjortonde dag, en programserie som sändes några år i mitten av sextiotalet.  Det sändes väl, antar jag, just var fjortonde dag. Jag minns det redan från när familjen fick TV hösten 1965. 

Det är konstigt att detta avsnitt av SVT Play kallas "Avsnitt ett",. För just detta sändes så sent som  lördagen den 14 oktoner 1967. 

Hur  i allsin dar kan jag veta det? Jo, för den 13  oktober togs jag in på Kronprinsessans Lovisas barnsjukhus. Och från  söndag den 15,  har jag bevarat en dagboksanteckning. Som visserligen inte nämner programmet, men med hjälp av det kommer jag faktiskt ihåg det. 

Barnen på avdelningen fick alltså vara uppe och se på TV på lördagskvällen. 

Det finns nog endast två avsnitt av Hvar fjortonde dag som jag minns detaljer från, mer än rävarna på isen...  Det här är ett av dem. 

Det finns flera anledningar till det. En av dem är nog att en episod ur det, retroaktivt, fyra månader senare fick en ny mening. Det var nämligen så att jag i februari 1968  började  i terapi hos Gösta Harding, den psykiater som intervjuades i programmet. Sedan gick jag till honom fram till juni 1971. 

Det finns förresten en episod i detta avsnitt som är anmärkningsvärd.  Det är  när man alldeles i början tar upp ett ämne som porr. Om man jämför med Cornelis Wreeswijk-sången jag tidigare länkad kan man se att de som bekämpar  porr här behandlas ungefär på samma nedlåtande ironiska sätt  som hos Wreeswijk.  

Wreeswijk var alltså inte någon isolerad excentrisk porrförsvarare......  Hans sång avspeglade nog en syn på porr som på den tiden faktiskt (anmärkningsvärt  nog)  ofta sågs som närmast "politiskt korrekt".

Det var dessutom för många lättare att ha en sådan inställning då, om man betänker att den tidens aktiva porrmotstånd nästan inte alls fördes fram av feminister, utan mest av hårdföra kristna grupper,.. ibland långt ut på högerkanten.  

Programmet var för övrigt ett av de program som jag alltid försökte se på.  Jag tyckte för det mesta att det var roligt.

Bild nedan. Ulf Thorén, programledare för Hvar fjortonde dag.