"Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.". Uppenbarelseboken 13:18
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Den sjundedagsadventistiska tolkningen av odjurets* tal som jag tog upp i mitt förra inlägg utgår ju från
att Bibeln verkligen innehåller exakta profetior om kommande tider. Det
är inte en åsikt jag delar. Alla försök att hitta sentida konkreta
händelser utifrån Bibelns profetior är ungefär lika inexakta som senare
försök att hitta sådana utifrån Nostradamus profetior.
Tolkningarna
har förändrats genom århundraden. Ständigt nya personer, världsriken,
och historiska händelser har ansetts uppfylla bibliska profetior. När
den historiska processen har rullat på har de bibliska profetiorna fått
betyda än det ena, än det andra.
För mig är det ganska så
självklart att kryptiska symboler i Bibeln antingen inte pekar på något
konkret historiskt, eller pekar på konkreta historiska skeenden som var kända vid den
tidpunkt då de skrevs.
Förvånande nog är en av de troligen mest
lästa diskussionerna om betydelsen av odjurets tal skriven av Frierdrich
Engels, som bekant Karl Marx närmaste medarbetare.
De kan läsas i denna artikel av Engels, publicerad 1894-95.
Det
finns element i den som med all säkerhet stämmer - men det finns också
en hel del förvirring. Att den stora majoriteten av de första kristna
återfanns bland de lägre samhällsklasserna är sant. Att de var fientliga
mot de rika och mäktiga är också helt uppenbart.
Men när Engels
tror att Uppenbarelseboken är den äldsta kristna texten, och att den ger
den bästa bilden av den tidigaste kristna världsbilden har han med all
säkerhet fel. Han tror att det kristna kärleksbudskapet är sekundärt,
och att den tidigaste kristna läran var betydligt "råare". Det är en
sanning med modifikation.
Att de rika endast undantagsvis
omfattades av den allomfattande kärleken i evangelierna är däremot
ganska uppenbart. För det behöver man inte gå till Uppenbarelseboken -
det räcker med de synoptiska evangelierna och Jakobsbrevet.
Men mitt i Engels
förvirring är hans resonemang om odjurets tal bestickande. Han hade dock
inte kommit på det själv, utan byggde på tidigare författare.
Han utgår från det samband mellan bokstäver och siffror som fanns i den dåtida världen.
Jag citerar:
"Among the Semites – Chaldeans and Jews – there was at the time a kind
of magic based on the double meaning of letters. As about 300 years
before our era Hebrew letters were also used as symbols for numbers:
a=l, b=2, g=3, d=4, etc. The cabbala diviners added up the value of each
letter of a name and sought from the sum to prophesy the future of the
one who bore the name, e.g., by forming words or combinations of words
of equal value. Secret words and the like were also expressed in this
language of numbers. This art was given the Greek name gematriah, geometry; the Chaldeans, who pursued this as a business and were called mathematici by Tacitus, were later expelled from Rome under Claudius and again under Vitellius, presumably for “serious disorders.”
It was by means of this mathematics that our number 666 appeared. It
is a disguise for the name of one of the first five caesars. But besides
the number 666, Irenaeus, at the end of the second century, knew
another reading – 616, which, at all events, appeared at a time when the
number puzzle was still widely known. The proof of the solution will be
if it holds good for both numbers.
This solution was given by Ferdinand Benary of Berlin. The name is Nero. The number is based on רסק ןורנ Neron Kesar, the Hebrew spelling of the Greek Nerôn Kaisar,
Emperor Nero, authenticated by means of the Talmud and Palmyrian
inscriptions. This inscription was found on coins of Nero’s time minted
in the eastern half of the empire. And so – n (nun)=50; r (resh)=200; v (vau) for o=6; n (nun)=50; k (kaph)=100; s (samech)=60; r (resh)=200. Total 666. If we take as a basis the Latin spelling Nero Caesar the second nun=50 disappears and we get 666−50 = 616, which is Irenaeus’s reading.".
Engels
daterar Uppenbarelsebokens text om odjuret till 68 - 69 e.kr.
Utifrån dess beskrivning av härskare som kommit och gått drar han
slutsatsen att Nero redan hade dött när texten skrevs,
Han
hänvisar till historiker som berättat om att ett rykte hade spridits om
att Nero inte hade dött, men endast sårats, och att han skulle komma
tillbaka. Det är naturligt att ett sådant rykte skulle sänt chockvågor
bland de första kristna.
Engels bild av den tidiga
urkristendomen är färgad av hans materialistiska världsbild. Jag delar
inte denna. Men hans identifikation av Nero som odjuret (som han alltså
inte var den förste som fört fram) är bestickande och jag har inte sett
något lyckat försök att vederlägga den.
Nero var den förste
kejsaren som hade startat förföljelser av de kristna. Att
han av de första kristna sågs som ett odjur, är naturligt. Som
förklaring på det gåtfulla "odjurets tal" är teorin nog oöverträffad.
------------------
*Enligt den senaste svenska bibelöversättningen "odjuret" - i den tidigare "vilddjuret"
PS.
Det enda som stör mig i sammanhanget är omnämnandet av 666 talenter i
Första Kungaboken. Men jag antar nog att det är en slump - låt vara en
märklig sådan.
Marmorbyst av kejsar Nero från det första århundradet e.kr.
Var han endast ett odjur - eller var han också "Odjuret"?