Fortsätter att läsa SvD:s historiska arkiv, för 100 år sedan. Pedantisk som jag är går jag aldrig en dag i förväg utan läser - varje dag som går - det som stod i SvD för just exakt 100 år sedan.
Det ger upphov till en del reaktioner. En är att SvD:s protyska linje fortfarande väger tyngre än deras antibolsjevism. Därför kan tidningen inte uppbåda någon som helst entusiasm för de kontrarevolutionära krafterna inom och utom Ryssland. De är nämligen alla ententevänliga, och en seger för dem skulle innebära att Ryssland på nytt gick in i kriget mot Tyskland...
I dagarna har det vid flera tillfällen kommit uppgifter som att tsaren har dödats. Enligt de senaste telegrammen för att bolsjevikerna inte ville att de kontrarevolutionära tjeckiska styrkor som just nu härjar i Sibirien skulle kunna befria tsaren, och använda honom som en samlande symbol.
Hittills har vi inte sett några redaktionella kommentarer om detta i SvD. Förmodligen tycker SvD i juli 1918 fortfarande sämre om tsaren än om bolsjevikerna. Kampanjen not tsarismen hade ändå varit en tråd i den borgerligt antiryska propagandan i årtionden, och eftersom tsaren dessutom sedan 1914 var en av de ledande i den tyskfientliga ententen torde motviljan mot honom vara till och med större 1918 än före 1914.
Men det som slår en mest är den oerhörda cynism som avspeglas i SvD:s kommentarer om kriget. En gång kanske var hundrade dag kommer någon form av beklagande över det lidande kriget fört med sig. Men annars är det bara glada kommentarer över tyska segrar. De allierade segrarna är man uppenbarligen besvärade över, men dem glider man förbi.
Att en tysk seger skulle vara värd dessa otaliga människors död verkar man ta som självklart.
Cynismen på den motsatta sidan i Sverige (både liberaler och högersocialdemokrater stödde ententen) var egentligen lika motbjudande. De stödde alltså ententen, ursprungligen med argumentet att det var någon sorts frihetlig kamp mot det auktoritära och militaristiska Tyskland. Detta trots att en av Tysklands motståndare fram till februari 1917 var Tsar-Ryssland, ett land där det politiska förtrycket var betydligt värre än det i Tyskland.
I själva verket var första världskriget - i motsats till det andra - ett krig där alla döda och allt lidande var fullkomligt meningslöst. Det fanns inte ett uns mer progressivt i något av lägren.. Men de enda som aktivt förde fram en sådan linje i det svenska politiska spektrat var vänstersocialdemokraterna (jag bortser här från små grupper av anarkosyndikalister och pacifister).
Vänstersocialdemokraterna bildade 1917 parti och när oktoberrevolutionen kom stödde de den. De såg helt riktigt det första världskriget som ett imperialistiskt rövarkrig på båda sidor.
Det andra världskriget fick ju sedan en annan karaktär. Där spelade det faktiskt en stor roll vilka som skulle vinna. En seger för Nazi-Tyskland skulle - åtminstone efter juni 1941, då Sovjet drogs in i kriget - leda till ett gigantiskt folkmördande imperium som skulle ha behärskat hela Europa och norra Asien. Och hela Nordafrika och troligen Mellanöstern - inklusive den del som innefattade den judiska befolkningen i Palestina....
Vad man än kan säga om stalinismens brott skulle det stalinistiska styret i Sovjet framstått som milt, om man jämför med den tyska ockupationsregering som skulle ha tagit över om Sovjet hade besegrats.
Men för att gå tillbaka till 1918. Att bolsjevikerna lyckades dra ur Ryssland ur kriget - förvisso till priset av förödmjukande eftergifter till Tyskland - var en av deras stora bedrifter. Något som aldrig brukar nämnas när borgerliga historieskrivare brukar fördjupa sig i "kommunismens brott".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar