tisdag 4 augusti 2020

Helgonet och Loch Ness

Jag har tidigare skrivit om hur tagen jag som tolvåring 1967 blev av att se ett avsnitt av  Helgonet,  där Simon Templar (Roger Moore) mötte Loch-Ness-odjuret. Eller det gjorde han kanske inte rent fysiskt. Men han var vid Loch Ness, och andra kanske mötte detta. Eller kanske inte.

Men sedan jag sist skrev om det på bloggen har YouTube äntligen lagt ut en sebar version av detta avsnitt. Det kan ses här.

Jag såg många avsnitt av Helgonet som barn. Men det var endast avsnittet om Loch Ness-odjuret som jag mindes handlingen på. Det var nog ingen tillfällighet.

Om man ser det bör man förstås se hela - för det är i de sista minuterna i slutscenen som man får någon form av,  vad ska jag säga, riktigt intressant klimax.

Själv har jag ingen som helst åsikt om Loch Ness-odjuret. Men jag har för mig att man med dagens teknik borde kunna kartlägga Loch Ness-sjön - och få svaret om det finns ett jättelikt djur där eller inte.

Men om svaret blev nej skulle väl den skotska turistindustrin få ett avbräck. En fråga som även Simon Templar/Roger Moore snuddar vid, i en av sina fyndiga kommentarer i filmen.

Se den gärna, om ni gillar dem typen av serier...  eller Loch Ness-odjuret.

Bild från 1934, som ska ha avslöjats som bluff.

lördag 1 augusti 2020

Trackslistan, Troll och Jimmy Dean

Jag brukar då och då nämna att jag  slutade att lyssna på topplistor  1971. Det är i stort sett sant - och först nu har jag kommit på att det i all fall går att ta igen  det - på något sätt...

Jag trodde fram till nyligen att det inte fanns några topplistor för popmusik efter att Tio i Topp och Kvällstoppen lades ner 1974 respektive 1975.

Men det var ju fel. När Tio i Topp lagt mer  1974  kom ett program som hette Poporama . Det var inte direkt en lista,, men det sändes varje vecka och lyssnarna fick skicka in förslag  på låtar,  och de som fick mest röster spelades upp. Det fanns ingen gradering, och ingen etta.., ,men de nykomlingar som fick mest röster bland nykomlingarna kallades för Smash Hits, och fick på så sätt en särställning.

Men 1984 ersattes det med ett program som i mycket liknade Tio i Topp. Det hette Trackslistan  och liksom Tio i Topp var den stora majoriteten av låtar på engelska. Den röstades fram på olika sätt, som ändrades  genom åren. Men jag antar att det - likasom Tio i Topp - mest var ungdomar som röstade - det verkar i alla fall så på de flesta av de låtar som kom högst upp.

Det kom förresten efter ett tag också en efterträdare till Kvällstoppen. Den började sändas samma år som Kvällstoppen lades ner,  finns ännu idag, och heter numera Sverigetopplistan. Allt detta hade jag verkligen ingen aning om.

Eftersom mina kunskaper om popmusik efter 1971 är så fragmentariska har jag de senaste dagarna roat mig med att gå igenom både Poporama och Trackslistan, som finns på nätet . Inte allt, förstås, men jag har kollat ett stort antal låtar och lyssnat igenom ganska mycket.

På Wikipedia finns alla "smash hits" under uppslagsordet "Poporama". De länkar ju inte till en musikvideo, men det kan man ju göra själv.

På en sajt som heter Nostalgilistan finns (bland annat) alla veckors Trackslistan, Och där finns det oftast länkar till musikvideor.

Allt detta känns konstigt. Det här var en värld jag var en sorts del av - som lyssnare - som jag lämnade  våren 1971. Inte av fri vilja, utan genom något som nästan upplevdes som en programmering. Och som startade med  ett psykotiskt genombrott.

Därför finns det en känsla av mycket starkt vemod, men också av en smula  glädje, av att gå igenom något som jag kanske inte skulle lämnat om...

När jag sakta gick igenom listorna fastnade jag för många av sångerna. En av dem var denna, som släpptes 1989 och kom upp på Trackslistan 1990.

Det är en sång av en tjejgrupp som besjunger en man som sägs heta "Jimmy Dean". Det är uppsluppen och charmig, och är helt klart en parodisk sång. Det är en ganska så hejdlös parodi på idoldyrkan...

Men vem  handlar den om? Det finns faktiskt två alternativ. Antingen handlar den om en countrysångare i USA, som hette Jimmy Dean.  Han dog 2010, och skulle kunna ha hört den parodiska sången.

Å andra sidan famns det en betydligt mer känd tonårsidol som hette James Dean, som dog i en bilolycka 1955. Nu kan man läsa på Wikipedia att denne James Dean ibland också  kallades.... Jimmy Dean.

Oavsett vem den nu handlar om tycker jag att den är rolig. Och väl värt att lyssna på. 

torsdag 30 juli 2020

"Det ockulta sekelskiftet"

En bok med titeln "Det ockulta sekelskiftet - esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid" har nyligen kommit ut på förlaget Volante. Bokens författare är Per Faxneld, tidigare känd för sina arbeten om satanism. Den kan beställas här.

Titeln motsvarar kanske inte helt innehållet. Den esoteriska konstnären Hilma af Klint behandlas en del, framför allt mot slutet av boken. Att hon finns med i redan i titeln; beror på att den bygger på ett textunderlag som Faxneld skrev till en utställning om henne och de två andras kvinnliga esoteriska författarna Tyra Kleen  och Lucy Lagerbielke.

Att det just blev Hilma af Klint som nämns  i titeln ska bero på att hon är den mest kända av de tre.

Men boken är ju mer övergripande än vad titeln skulle kunna antyda. Det är också en kortfattad och pedagogisk skildring av esoteriska och ockulta strömningar runt sekelskiftet Men den tar också upp både deras tidigare historia och hur de tagits upp i Sverige. I ett fall - Emanuel Swedenborg - sammanfaller ju detta,

Den är som sagt pedagogisk - och dessutom mycket rikligt illustrerad. De ofta mycket väl valda bilderna är en av de saker som klart bidrar till till bokens läsvärde.

Esoterismens/ockultismens moderna historia  avhandlas på bokens första 100 sidor. Det ger en bra kortfattad översikt. Den är också välvilligt hållen; den som vill kan ju jämföra med hur en del av dessa personer och grupper behandlas  i Olav Hammers inte speciellt välvilliga bok "Profeter mot strömmen"...

Fast ibland kan faktiskt 'även Faxneld bli lite syrlig.  Avsnittet om Rosenkorsorden är nog det främsta  exemplet. Rubriken "Det mystiska budskapet som inte fanns (utan fick uppfinnas): rosenkorsarna" är närmast obetalbar.

Annars inleds historieskrivningen  med ett avsnitt om alkemi. När man hör ordet "alkemi”  associerar nog flesta till ord som "pseudovetenskap" eller mer välvilligt till att det var en förvetenskaplig  föregångare  till kemin. Men i alkemin fanns också en strävan att uppnå en själens  renhet - att även förädla personligheten., Mot slutet kom nog denna del att alltmer dominera, då insikten om det omöjliga  i det rent kemiska projektet blev mer allmän.
'
Det finns ett kort, och ganska välvilligt, avsnitt om frimurarorden. Den som letar lite kan ju lätt få en alternativ och  mindre välvillig  historieskrivning -  på annat häll.. Men det bör noteras att Faxneld beskriver sekelskiftet och perioden före detta. Om frimurarna då ofta sågs som något radikalt, något subversivt, något som nästan kunde ses som "vänster" gäller detta ju definitivt inte nu.

Det finns som sig bör ett avsnitt om spiritism.  Och som sagt ett om Swedenborg.

Efter dessa behandlas teosofin - en rörelse som troligen fick ett inflytande på det kommande århundradets  esoterik och ockultism . som knappast kan överskattas.

Frågan är ju exempelvis hur en New Age-rörelse skulle kunnat se ut utan teosofin - om det ens hade funnits  en New Age-rörelse.

Teosofin blev attraktiv eftersom den hos (framförallt) välutbildade i den övre medelklassen skapade ett tilltalande alternativ till en dogmatisk kristendom på nedgång, och till en "själlös" materialistisk världsbild, som många såg som ett hot mot "andliga värden".

Teosofin var på sätt och vis monistisk -  bakom allt finns en gudomlig urgrund som egentligen aldrig kan definieras, eller på allvar förstås. Men under; denna finns en rad andliga krafter och väsen. All materia, har en form av medvetande. Allt lever, det finns ingen "död materia".

"Ondska" sågs hos Madame Blavatsky  som något som inte existerar som en klart explicit kategori.   Hon argumenterade dessutom  i sitt mastodontarbete  "Isis unveiled "  entydigt för att Satan/Djävulen inte existerade.

Så när Per Faxneld – på sidan 71-72 –efter att ha tagit upp ett avsnitt i Blavatskys andra mastodontarbete ”The Secrett Doctrine”,  där Satan på ett ställe beskrivs positivt och Gud negativt  -  tillägger att Satan inte är "tillräckligt central" hos Blavatsky för att hon ska kunna beskrivas som "satanist" är det ett ganska så uppenbart  understatement. Faxneld har uppenbarligen rätt i att uttalandet  i Secret Doctrine var avsett som en provokation. Dikotomin Gud-Satan är i grunden helt oförenlig med hela det teosofiska system som Blavatsky skapade.

Sedan går Faxneld igenom de utbrytningar  och splittringar som skedde inom den teosofiska rörelsen kring och sekelskiftet. och några år därefter. . Han avslutar detta avsnitt med att ta upp Rudolf Steiners roll.. Det  kan nog ses som besvärande för  antroposoferna. Dessa brukar endast  nämna Blavatsky i förbigående, och brukar inte acceptera en syn där antroposofin beskrivs  som en  av många utbrytningar från teosoftin. Men det är ju exakt det det den är – vilket  Faxneld  påpekar. Han formulerar det till och  med så här:  (s. 94) : ”I stort sett var hans /Steiners/ idéer  övertagna nästan rakt av från Blavatsky". Ingen antroposof skulle nog hålla med.....

De mest centrala  av teosofins  teoretiker omkring sekelskiftet  (som Helena Blavatsky, Annie Besant, Katherime Tingley, Alice Bailey) var ju kvinnor. Det retade ju upp en del manschauvinister. Faxmeld beskriver August Strindbergs ettriga attacker mot Blavatsky. Hon måste verkligen ha retat upp honom - då han går så långt som att beskriva Teosofiska Samfundet som en samling härsklystna kvinnor, indiska strypare (!) och andra lönnmördare (!!). (Faxneld, s. 79).

Efter den allmänna genomgången av lärorna  och dess utveckling kommer ett kapitel hur esoterismen avspeglades  i konst och litteratur.

Till sitt kommer Faxneld till det ämne som ser ut att vara orsaken till att boken blev skriven - i kapitlet "Tre kvinnliga esoteriska konstnärer i Sverige".  De tre var Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint.

Boken börjar med Lucie Lagerbielke, Hon växte upp i  en mycket rik borgerlig familj, och hennes konstnärliga  skapande var oftast direkt kopplat till övernaturliga upplevelser. Hon var kanske inte en tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder avspeglade en esoterisk världsbild. På sätt och vis tycker jag nog själv att hennes bilder kanske var de mest fascinerande av de som beskrivs i detta kapitel.

Tyra Kleen var uppvuxen i en adelsfamilj. Hon sågs i motsats till Lucie som  tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder kom inte från några  direkt övernaturliga upplevelser. Hon blev för övrigt efter ett tag teosof.

Hilma af Klint växte också upp i en adelsfamilj. Redan som 17-åring hade hon deltagit i spiritistiska   seanser och i vuxen ålder -  var hon med och bildade en grupp av fem kvinnor – som helt enkelt kallades  "De fem" -  som bland annat sökte direkt kontakt med andeväsen. De ansåg sig indirekt  kommunicera med abstrakta tankeformer  som befann sig på en hög  esoterisk nivå. - som kallades "De höga". Men  dessa förmedlades  sav "lägre" andar som framträdde med människonamn. Hilma af Klibnt såg sig som  kristen, och blev efter ett tag  aktiv antroposof. Det var  logiskt, eftersom antroposofin troligen var den mest "kristna”  av de mer kända utbrytningarna  från teosofin..

Som helhet ger boken en tilltalande  bild av det förra sekelskiftets esoterism. Faxneld nämner dock  i förbigående ariosoferna - som kombinerade ett aggressivt försvar av "den ariska rasen" med andra reaktionära idéer.  Ja,   esoterism och ockultism  finns ju i många former - alltifrån de mer uppbyggliga (eller i alla fall harmlösa!) - till de mest destruktiva .

Den som vill ta del en sympatisk bok om den förstnämnda  av dessa kategorier kan ju gärna läsa ”Det ockulta sekelskiftet”.

Hilma af Klint

torsdag 23 juli 2020

Massiel och La, la, la

Råkade kolla på länkar till Eurovision Song Context och hittade då bland annat denna sång.

Året var 1968, sången hette La, la, la och sångerskan gick under artistnamnet Massiel - men hette egentligen María de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa.

Sången var alltså Spaniens bidrag till tävlingen. 

Den som vill läsa mer om sångerskan kan göra det här . Hon ger ett sympatiskt intryck - bland annat blev hon uppenbarligen senare aktiv motståndare till Francoregimen.

Samma år var Sveriges bidrag Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek banne mig". Att det blev  Massiel som vann och inte Hederström är ju inte direkt  konstigt - de spelar ju inte riktigt i samma division.

Jag minns lite vagt att jag gillade Massiels sång. Och när jag nu hörde den tror jag att det var första gången sedan 1968... Och gillar den nog ännu mer än jag gjorde då.

 
Massiel 1968

söndag 19 juli 2020

Kung Arthur...

Jag råkade hamna på denna YouTube-länk för  några timmar sedan. Och när jag sett och hört hela insåg jag att det var konstigt att jag aldrig förut tagit del av berättelsen (eller snarare de olika berättelserna) om den märklige kung Arthur.

Det är konstigt, för jag har läst en hel del diskussioner om Arthur fanns eller inte. Jag har till och med läst hela böcker om detta ämne. Utan att sedan försöka ta reda på om vad berättelserna om Arthur egentligen handlade om.

På något sätt har jag känt en ovilja att ta reda på det. Men jag vet inte riktigt varför.

Jag kände en gång en kvinna som kallades Petra. Jag har skrivit om henne här.

Långt efter hennes tragiska död 1984 fick jag reda på att hon ansågs vara expert på Graal-magi.* Att hon var intresserad av magi fattade jag absolut, men att hon specialiserade sig på Graal-magi berättade hon aldrig.

Men jag inser nu att hon till och från nämnde namn från Arthur-sagan, utan att jag då visste vad det var för något.

Nu när jag har hört sagan i sammandrag har jag ännu  inte förstått varför denna har haft en sådan förmåga att åtminstone sedan 1100-talet ständigt dra till sig människor som århundrade efter  århundrade kunde läsa berättelsen utifrån nya perspektiv.

Anledningen till att jag dragit mig för att ta del av den kan ju ha varit att jag har en motvilja mot macho-hjältar. Kanske, men jag tror inte det är den enda anledningen. .

Berättelsen om kung Arthur ska ha utspelats i nuvarande Stor-Britannien på 500-talet e.kr. Så vitt jag fattar var Arrhur i så fall en keltisk kung som kämpade mot de saxiska erövrarna.

Dock tog jag en gång del av en ovanligt vågad  teori,- i en bok, som hävdade att Arthur är felplacerad. I själva verket skulle berättelsen från början ha varit en mycket gammal myt som handlade om en hövding som levde i samband med att Stonehenge byggdes.**

Jag minns vare sig titel eller namnet på författaren till denna bok, men jag tror att jag lånade den på Stockholms Stadsbibliotek vid Odengatan. Men eftersom biblioteken numera rensar bort gamla böcker i en allt snabbare takt, kanske jag aldrig hittar den igen...

På något sätt står mitt nuvarande intresse i stark kontrast till mitt tidigare undvikande. Jag kommer definitivt att komma tillbaka till detta ämne. Det har jag visserligen lovat om många andra ämnen och sedan ändå aldrig återkommit. Men denna gång känner jag ovanligt säker på att jag verkligen kommer att göra det.
-------------------------
 * I senare versioner av Artur-sagan ingår den 'heliga Graal som en viktig del. 
** Och ja,  jag tycker nog att av alla Arthur-teorier jag sett är detta nog den mest osannolika...

 1800-talsmålning föreställande kung Arthurs död.

fredag 17 juli 2020

Varför kan jag inte läsa en bok om romersk religion?

För ganska många år sedan köpte jag en bok som hette "Religions of Rome".  Den är skriven av Mary Beard, John North och Simon Price, men när den presentera i kommersiella sammanhang idag står ofta endast Mary Beard som författare.  Den kan bland annat beställas här .

Det är något konstigt med den. För jag har försökt att läsa den flera gånger men som längst kommit till sidan 104. Jag tror säkert jag försökt börja om minst tio gånger. Jag har aldrig varit med om något sådant förut.

Det är inte så att jag inte kan läsa om romersk religion. Britt-Marie Näsströms bok i detta ämne har jag läst med lätthet.

Det är så att jag verkligen stålsatt mig på att tvinga mig att läsa Beards med fleras bok, men det ha inte gått.

Kan det bero på hur den är skriven? Den har inget av de populariserande drag som även forskare brukar använda sig när de skriver för en kommersiell marknad, eller för den delen också skolor och universitet.

Men jag har ju läst entydigt teoretiska texter förut, och det brukar inte vara något större problem.

Boken börjar inte med enkla beskrivngar av gudar och riter m.m. utan med att slå fast hur lite vi vet om den tidiga romerska religioner eftersom de tidigaste källorna  kom till  600 år efter Roms grundande.

På så sätt liknar den de böcker om israelitisk historia som börjar med att slå fast att vi  verkligen  inte vet om ens Salomo har existerat

Den fortsätter med att kritisera Dumezil, och gå igenom de tidiga romerska organisationerna för religiösa  funktionärer . Sedan minns jag ingenting trots att jag ju har läst minst 100 sidor.

Jag retar mig på att jag aldrig lyckas.

Det är klart den romerska kulturen var patriarkal, krigisk, ojämlik, och så vidare. Men jag har ju utan svårighet läst om sådana förut..

Så det är en konflikt - en sida av mig vill absolut att jag äntligen läser ut denna bok, en  annan verkar inte vilja det... typ.

Jag tycker annars att den romerska religionen (eller i en senare fas religionerna)  är intressant eftersom så relativt få verkar vilja skriva om den. Om man jämför med den grekiska dito är det extra tydligt. Romersk religion har rykte av att  vara  en blek kopia av den grekiska, och man studerar hellre originalet än kopian.

Bara det kan göra en intresserad.

En annan sak som jag tycker är fascinerande är att de romerska religionerna  dominerande Europa innan kristendomen tog över. Det var de religioner som var representerade i romarriket  som blev de första som förbjöds när de  kristna  tog makten.

Om man vill fantisera  kan man ju hamna i en kontrafaktisk historieskrivning Vad skulle ha hänt om kristendomen  inte tog över? Vad skulle ha hänt om kejsar Julianus hade levat lite längre och lyckats stoppa kristendomens maktövertagande ? Eller vad skulle ha hänt om kristendomen aldrig funnits?

För  om man tänker efter - den  romerska  religionens undergång inledde åtminstone 1000 år av en  närmast totalitär religiös diktatur över större delen av Europa. Och när jag läser om den romerska senatorn Symmachus gripande och vädjande uttalanden mot slutet av 300-talet e.kr. där han bad att de romerska gudarna måste få vara kvar, för att inte brottet med det  gamla skulle göra romarna helt historielösa, blir jag faktiskt rörd.

Det skulle ta över 1000 är, tills det i Europa  på nytt öppnades ett intresse för romersk och annan  ”hednisk” religion .Och de som gick för långt i sitt intresse för en sådan ”hedendom”  kunde även då  råka väldigt illa illa ut, som Giordano Bruno.

Men  jag är tydligen ambivalent när det gäller just läsandet av just denna bok.  Och detta började ganska långt före de senare årens ögonproblem. Även när jag läste mycket snabbare än nu fanns det något som tog emot när jag försökte läsa just "Religons of Rome".

Varför?



En relief från ett altare till Mars och Venus. Längst ner till vänster Romulus och Remus.  

tisdag 14 juli 2020

Återigen till "Att rädda ett barn"

Gunilla Madegård. ställer i detta inlägg väsentliga frågor om "dokumentären" "Att rädda ett barn" ..

Det finns ju många frågor att ställa om denna. "Dokumentären" skapar genom sitt selektiva urval av fakta och sitt klippande  och klistrande, hos många en känsla av att det är ett solklart fall: BRY bedriver en häxjakt  - en rent förtalsmässig kampanj mot en oskyldig man.

Eller det är vad dokumentären  hävdar.

Att granska granskarna, och titta lite närmare då deras metod, och bakgrund, är en viktig, och omfattande, uppgift. Gunilla Madegårds text kan ses som ett försök till att påbörja en sådan..

fredag 10 juli 2020

Helgonet, Simon Templar och Leslie Charteris

Någon gång - jag tror det var på 90-talet - fick jag ett telefonsamtal. Det var en marknadsundersökning som skulle ta reda på hur folk påverkas av reklamfilm på TV. Kvinnan som ringde ställde en rad frågor.

En var vilka två TV-serier som jag skulle vilja ha med mig om jag hamnade på en öde ö....

Den första TV-serien var lätt att komma på. Jag svarade "Kvinnofängelset" Jag hade sett många och visste att det sammanlagt var 692 avsnitt. Jag gillade den, och man kunde ju se den länge. I väntan på att någon skulle  rädda mig vore det ju ett bra alternativ.

Men så skulle jag nämna en till. Jag tänkte och tänkte och till sist svarade jag "Helgonet". Jag hade inte sett den sedan jag bar barn, men tänkte att den dels hade varit spännande när jag såg den - dels hade en oerhört många avsnitt.  Den hade sänts mellan 1962 - 1969 i England, och i alla fall de flesta avsnitt hade också sänts i Sverige.

Marknadsundersökaren verkade bli lite förvånad när jag sa "Helgonet". Jag vet inte varför, kanske hon var för ung för att känna till den.

Den första gång jag hörde talas om Helgonet var antingen sommaren 1963 eller sommaren 1964. Då hade vi besök av två flickor på vårt lantställe i Gräddö. Jag antar att deras mamma också  var där, men de jag mindes var de två flickorna - den ena i min ålder, den andra  tre år äldre.

I familjen kallades de för kusiner, men långt senare fick jag reda på att de var tremänningar. Det var lite lustigt - i synnerhet som de barn som verkligen var våra kusiner aldrig kallades kusiner.

I vilket fall som helst så minns jag endast  två konkreta episoder från deras besök då. Den ena var ett samtal jag och den äldre flickan  hade om - Sovjetunionen. Det andra var ett samtal de två systrarna hade med varandra när vi satt vid bordet.

Det handlade om just TV-serien Helgonet. Jag minns endast att de sade att nästa avsnitt av Helgonet skulle komma någon  dag efter att de skulle komma hem, och båda såg förtjusta ut. De verkade gilla serien ganska så mycket.

Den visades i SVT första gången 1 juni 1963 och sändes fram till 1969.

TV-serien byggde på ett antal romaner av Leslie Charteris om Simon Tenplar, som i böckerna beskrivs som en tjuv* som ändå vid många tillfällen hjälpte till att fånga brottslingar. Jag har aldrig läst någon av hans böcker.  Att huvudpersonen dels har efternamnet Templar och dels kallas  The Saint har jag ingen självklar förklaring på.

På engelska används Templar som en del i begreppet "Knights Templar", vilket är det engelska namnet på Tempelherreorden, en organisation av krigarmunkar som 1307 krossades av en allians av den franske kungen och påven.  De anklagades då för kätteri, sataniska riter, och avgudadyrkan. Men efter deras krossande började det spinnas olika legender om dem. Att de inte alls var onda, utan goda,  kanske rent av "helgon", och som krossades av den franske kungen för att han ville åt deras pengar.

Att den franske kungen ville åt deras pengar kan det nog ligga  en hel del i,  men med tanke på deras blodiga roll i korstågen är det lite svårt att se dem som speciellt goda. Men  i många legender levde de vidare, gömde sig i Skottland, inspirerade frimurarna och lever än idag.

Om Charteris var inspirerad, eller inte var inspirerad, av den typen av legender har jag ingen aning om.

Och, jag behöver väl inte säga att det var Roger Moore som spelade Simon Templar i TV-serien... 

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har upptäckt att de tidigaste, svartvita, avsnitten av The Saint, numera finns på  YouTube.  Den som vill se dem kan ju börja att titta exempelvis här , och sedan leta vidare.

Och i oktober 1965 hade jag till sist kämpat till mig rätten att få se TV på lördagar, som alla andra i klassen redan fick göra. Och i november 1965 började serien Helgonet att sändas just på lördagar, efter att ett tag ha sänts på andra veckodagar.

Så jag började se den. 

Helgonet VAR spännande för en tioåring. Och eftersom den var spännande då blir det på ett nostalgiskt sätt lite spännande att se dem nu. Vilket jag så smått har börjat göra.

PS. Det finns åtminstone ett avsnitt med en även mer än vanligt förfärlig kvinnosyn bland dessa YouTube-avsnitt. Bara så ni vet, och inte sätter ett eventuellt kaffe i vrångstrupen...
 ------------------
*Hans tjuvaktiga drag ser dock ut att vara kraftigt nedtonade i TV-serien...


Leslie Charteris

tisdag 7 juli 2020

Ett annat perspektiv på andra världskriget

Det har kommit en ny bok om andra världskriget. Den är utgiven på Semic förlag och skriven av Gunnar Wall. Den heter "Andra världskriget och myten om det goda kriget".

Den är inte en historik, av den typen som följer en rät kronologisk linje. Istället inriktar den sig på att lägga fram fakta som ofta brukar glömmas bort i de vanliga historieskrivningarna.

För även om den värsta av de stater som deltog i kriget definitivt var Nazi-Tyskland, och även om en seger för Nazi-Tyskland över både Sovjet och Storbritannien skulle ha öppnat dörren för en i sanning mardrömslik värld, innebar det inte att de andra krigsförande parterna stod för några "goda" alternativ.

Det brukar förvisso de flesta inse, men ofta ganska selektivt . Borgerliga demokrater brukar ju inte så ofta idealisera Sovjets roll, och sovjetvänliga skribenter, i den mån de fortfarande finns, brukar ju inte tro att USA och de andra borgerliga staterna i kriget var fria från imperialistiska motiv.

Men Gunnar Wall visar att ingen av de krigförande parterna styrdes av "goda" motiv.

Speciellt hård blir hans beskrivning av Winston Churchill. Churchill var vare sig en principiell demokrat, eller någon sorts humanist. I boken tas bland annat upp hur Churchills politik i Indien blev direkt ansvarig för en ren massvält 1943. Det brukar sällan uppmärksammas, medan Stalinregimens ansvar för svältkatastrofen i Ukraina 1930-33 mycket ofta brukar tas upp.

Churchills främsta krigsmål var att undanröja hoten mot det brittiska imperiet. Därför bekämpade han Gandhi likväl som Hitler...

Han kunde samarbeta med Stalins regim, endast för att den verkade ha lagt världsrevolutionen på hyllan. Han till och med uppskattade de blodiga stalinistiska utrensningarna av trotskister och andra vänsteroppositionella, med dessa ord:

"Ryssland återvinner sin styrka i takt med att kommunismens aggressiva attacker avtar i hennes blod, Processen kan vara grym, men den är inte sjukligt sadistisk. Det är på grund av självbevarelsedrift som Sovjetunionen känner behovet att stöta ut Trotskij och hans färska, destillerade gifter". (s. 158-59).

Boken visar också att Churchill ingalunda var fri från antisemitism. Hans speciella form av denna blandade han till och med upp med Illuminati-teorier...

När britterna landsteg i Grekland mot slutet av kriget blev deras främsta uppgift att med blodiga medel slå ner de vänsterinriktade partisanerna. I detta fick de under bordet stöd av Stalin, som i hemlighet hade kommit överens med Churchill om att Grekland ska vara en brittisk intressesfär.

Man får också läsa om de interneringsläger USA upprättade för japaner under kriget. Och det påpekas att de officiella motiveringen för dessa - att Japan var en fientlig nation - inte höll. Det upprättades aldrig några motsvarande läger för tyskar eller italienare. .

USA släppte också två atombomber över Japan, trots att Japan var berett art kapitulera.

Här kan jag inte låta bli att ur minnet citera ett möte mellan Albert Einstein och och en högt uppsatt USA-militär som ägde rum efter att atombomberna fällts. Det beskrevs i en bok om spelet kring utvecklingen av atombomberna jag läste i 12 eller 13-årsåldern. (Jag har glömt både titel och författare, så om någon kan ge ett tips om vad boken heter, blir jag glad.)

Einstein var upprörd över att de bomber som byggde på hans egna upptäckter användes på detta sätt. Officeren svarade att det är bättre att hundratusentals japaner dör, än att en enda till av våra egna pojkar ska behöva dö.

För att återgå till boken, tar den också upp hur de västmakter som sade sig stå på demokratins sida mot Franco i det spanska inbördeskriget samtidigt genomförde en blockad mot Spanien, som endast gynnade Franco. Medan Franco-sidan fick en betydande hjälp från Nazi-Tyskland hindrade blockaden regeringssidan att få köpa vapen av de borgerligt demokratiska länderna i väst.

Men boken visar också på Sovjetunionens roll. Sovjet gav en viss hjälp till regeringssidan, men kombinerade denna med att låta den sovjetiska säkerhetstjänsten uppätta en filial i Spanien, som genomförde blodiga utrensningar av de spanska vänsterpartier som var i opposition mot kommunistpartiet.

Boken tar också upp hur de allierade kände till de nazityska utrotningslägren men att de inte på något sätt försökte hindra dess verksamhet, genom att exempelvis bomba transporterna till dessa.

Jag nöjer mig med detta. Boken är fylld av an mängd fakta (som också dokumenteras i källhänvisningar i slutet av den) som nog kan få många att se andra världskriget i ett nytt ljus.

Att Nazi-Tyskland besegrades var ju definitivt något bra. Men det innebär ju inte att de styrande i de länder som till sist vann, var några ljusets änglar, eller några genuina demokrater och antirasister.


Winston Churchill på Downing Street 1943

söndag 5 juli 2020

Devil´s Rain - en film som absolut inte rekommenderas

Igår upptäckte  jag att filmen Devil´s Rain finns på YouTube .

Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått  pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".

Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.

Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd,  men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.

Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel.  Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.

Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.

Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.

Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.

Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.

Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den. 

torsdag 25 juni 2020

Order of Nine Angles...

Upptäcker en text från BBC News om en USA-soldat som arresterats för att planera en terrorattack på sitt eget förband. Han sägs ha stått i kontakt  med den satanistiska organisationen Order of Nine Angles (ONA). Texten kan läsas här. 

I texten kan man dessutom läsa detta. "The US soldier charged in the terrorism case is alleged to have been part of an online movement whose channels constantly encourage the rape of women and children."

ONA:s moderorganisation finns i Storbritannien . Jag fick höra talas om gruppen redan 1993. De hade blivit uppmärksammade för två saker. Dels för att de kombinerade satanism med nazi-sympatier. Dels - och framförallt - för att de öppet förespråkade människooffer.

I den debatt som då förekom om existensen eller icke-existensen av satanistiska rituella övergrepp uppmärksammades de av dem som ansåg att sådana existerade. De som förnekade existensen av sådana övergrepp, brukade vanligtvis undvika att ta upp ONA. En av de mest uttalade förnekarna av att sådana förekom, socialantropologen J.S. LaFontaine - lyckades dock med att 1997 ha med en text om denna grupp i sin bok "Speak ot the Devil"  - utan att en enda gång nämna att de producerat  texter som förespråkade människooffer.

Själv hade jag ett ganska långt avsnitt om dem i min lic-uppsats om satanism från  1998.

Då var det inte helt ovanligt att hävda att gruppen endast bestod av  av några kufar, som nog endast lade ut sina obehagliga, och delvis obegripliga,  texter på nätet.

Idag förnekar ingen att de finns IRL- de finns till och med i en lång artikel om dem på engelska Wikipedia .

För att visa på karaktären på denna grupp kommer jag att citera från deras texter om människooffer. De finns på nätet, på en sida som stöder denna grupp. De är heller inte de enda - det finns fler texter av ONA om detta ämne.. Deras ståndpunkt och flera av de texter som finns på denna webbsida har varit kända i alla fall sedan tidigt 90-tal.

Jag vill undvika att direkt länka till en ONA-sida, men  det är inte svårt att hitta den om man använder sökord.

En av texterna  har titeln "A Gift for the Prince - A Guide to Human Sacrifice". Där kan man bland annat läsa detta:

"Human sacrifice is powerful magick. The ritual death of an individual does two things: it releases energy (which can be directed, or stored - for example in a crystal) and it draws down dark forces or 'entities' . Such forces may then be used, by directing them toward a specific goal, or they may be allowed to disperse over the Earth in a natural way, such dispersal altering what is sometimes known as the 'astral shell' around the Earth. This alteration, by the nature of sacrifice, is disruptive - that it, it tends toward Chaos. This is simply another way of saying that human sacrifice furthers the work of Satan. "...

..."An involuntary sacrifice is when an individual or individuals are chosen by a group, Temple or Order. Such sacrifices are usually sacrificed on the Spring Equinox, although if this is not possible for whatever reason, another date maybe used. While voluntary sacrifices are always male (and usually twenty-one years of age) there are no restrictions concerning involuntary sacrifices other than the fact that they are usually in some way opponents of Satanism or the Satanic way of living."...

.."Method (2) involves the Ritual of Sacrifice. The victim or victims are brought orenticed to the area chosen for the Ritual, bound by the Guardian of the Temple and at the appropriate point in the Ritual sacrificed by either the Master or the Mistress using the Sacrificial Knife. The body or bodies are then buried orotherwise disposed of, care being taken if they are found for suspicion not to fallon any of those involved. Those involved, of course, must be sworn to secrecy and warned that if they break their oath, their own existence will be terminated. Breaking the Oath of Sacrifice draws upon the individual or individuals whobreak that Oath, the vengeance of all Satanic groups, Order and individuals -and this vengeance is both magickal and more direct, the Master or Mistress of the Ritual appointing Guardians to hunt down and kill those who have brokenthe Oath."...

En annan av deras texter heter"Culling - a Guide to Sacrifice 2".

Här kommer mitt citat att bli mycket kort. I det får man reda på varför det är nödvändigt att offra människor:.

."..Satanic sacrifice makes a contribution to improving the human stock: removing the worthless, the weak, the diseased (in terms of character)."

På den nämnda ONA-vänliga sidan finns sammanlagt sex texter om ämnet.

För att vara en satanistgrupp som publicerar sig offentligt är den extrem.  Sådana grupper brukar istället hävda att anklagelser om rituella offer är en anti-satanistisk feberfantasi utan någon som helst relation med verkligheten.

Har ONA verkligen genomfört det som de talar om? Det är ju idag omöjligt att svara på. Men jag tycker  det är åtminstone lite anmärkningsvärt att inte den brittiska polisen reagerade redan i tidigt 90-tal . En grupp som offentligt säger att de har som praktik att döda människor borde väl genast få polisen efter sig... kan man tycka. Men så vitt jag vet hände inget sådant. ---------------------------------------------------  
TILLÄGG
En video som tar upp ONA, och driver linjen att organisationen bör förbjudas kan ses här.

söndag 21 juni 2020

Femböckerna - där barnen hade rätt och de vuxna hade fel

Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett järngrepp, finns det vissa  områden  de inte brukar röra. Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses hota några nyproduktioner.

Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av Enid Blyton tycks vara en av dem.

Och kommer kanske att vara tills något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.

Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes "Fem-böcker"" kanske var den största framgången.

För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George.  Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne att hon verkligen är en pojke.

Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske den mest intelligenta av de fyra.

Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.

Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker, blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin sympati för mobbarna....

Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många,  av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången

Men nu finns den filmad på YouTube  i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..

Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett sätt som kan te sig konstigt. 

Men egentligen är det inte speciellt konstigt.

Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket "elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang - "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.

Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger också till en annan dimension..  Det pågår otäcka saker i vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade  i det... medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar. Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig - ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter "spår". 

Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker, åtminstone från och med  andra delen av 1900-talet,  Men det var hos Blyton jag först stötte på den.... '

Det var en upplevelse. Den blev  inte mindre en sådan för att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor , slott., till synes obebodda öar...

Det bör här säga att  detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men jag har alltså inte kollat.

Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt skolbibliotek.

Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som  fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma  och saknade sinne för det som var viktigt...

Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på  Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD)   historiska arkiv hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa "god" litteratur

Eftersom SvD var en högertidning tyder ingenting på att det som irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv -   som ligger under  ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk "uppfostrande" attityd som då var vanlig från både höger och vänster.  Fattar verkligen  inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG litteratur... Eller så verkade de mena.

Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen tilltalade många barn när de läste  Blyton -  - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser,  bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt  - hela tiden

tisdag 16 juni 2020

Wicca

När jag skulle skriva min lic-uppsats om satanism våren 1998 blev jag intresserad av Wicca - och vad det var för något. Wicca verkade vara satanismens snälla tvillingsyster, på något sätt.

Det fanns ju på ytan en del likheter.

Man firade till stor del samma högtider (solstånden och dagjämningarna, liksom fyra högtider som låg mellan dessa).

Båda hade pentagrammet som en central symbol; skillnaden var att Wicca hade en spets upp och två ned, medan satanister hade två upp, och en ned.

Båda praktiserade magi. Skillnaden var att satanister i hög grad praktiserade skademagi,  medan detta var förbjudet i Wicca.

När de strömningar grundades som senare skulle få Wicca som någon sorts samlande namn, hade Storbritannien just avskaffat den s.k. Witchcraft Act - det var 1951. För att det inte ska råda något missförstånd - detta var inte en lag som var kvarglömd från häxprocesserna. Den utgick inte från att häxor, magi eller mediumism fungerade - den utgick från att de inte fungerade - och de som dömdes, blev dömda för att de ansågs lura i människor saker som inte famns...

Den första kända namnet i den nya häxrörelsen var Gerald Gardner., som under femtiotalet gav ut två böcker om ämnet - ”Witchcraft Today” 1954, och ”The Meaning of Witchcraft” 1957.

I dessa böcker förklarades det att den religion som beskrevs där inte var ny.  Istället menade Gardner att han hade upptäckt en redan existerande religion som hade funnits underjordiskt under århundraden och årtusenden. Det påminner lite om Madame Blavatsky som ju heller inte hävdade att hon skapat något nytt - hon hävdade ju att hon upptäckt en "hemlig lära" som funnits i många tusen år.

För några år sedan kom en bok om Wicca ut på svenska . Det var en översättning av Scott  Cunninghams (1956-1993) bok "Wicca- a guide för the solitary practitioner". På svenska blev det "Wicca - vägledning för den självständiga utövaren". (Vattumannens förlag 2013).

Det är väl den enda bok på svenska som explicit handlar om just Wicca, och är skriven av en utövande wiccan. Det finns ju redan tidigare positivt hållna böcker på svenska om "häxkraft," av den utövande "häxan"  Rosie Björkman, men hon verkar inte använda ordet Wicca som ett explicit namn på sin lära och praktik.

Cunninghams bok försöker på många sätt göra Wicca lite mindre exotisk och mer förståelig för större grupper. Det finns i den inga hänvisningar till hemliga traditioner som levt underjordiskt i tusentals år - den enda föregångare som nämns är shamanismen - enligt Cunningham är Wicca en form av shamanism för vår tid.

Cunningham är noga med att läsaren har rätt att skapa sin egen variant av Wicca och att hen inte ska behöva följa de råd som Cunningham ger.

På så sätt ger den ett sympatiskt intryck. Men jag uppfattar det som om Cunningham i en fråga verkar göra ett undantag.

I Wicca anses det allmänt att det finns två gudomliga väsen - en gud och en gudinna. Här verkar Cunningham  ganska rigid. Han betonar gång på gång att både Guden och Gudinnan är exakt lika viktiga och i både ritualer och böner ska ha exakt lika stor roll. Det upprepas sida efter sida. Altaret ska exempelvis bestå av tre områden - ett tillägnad Gudinnan , ett till Guden - och ett tredje till båda.

Cunningham medger att det har funnit en del wiccaner som verkar ha dyrkat Gudinnan mer än Guden - men man får intrycket att han verkligen vill sätta stop för detta ofog...

Detta är väl delvis en reaktion på olika feministiska typer av Wicca- ex.vis Z Budapests dianiska Wicca - men det verkar nästan tvångsneurotiskt att inskärpa det sida efter sida.

Vad ska en stackars wiccan som inte alltid vill ha exakt lika mycket kontakt med den ena eller den andra av dessa entiteter göra?

Cunningham vänder sig förstås mot skademagi och säger att allt sådant är en skymf mot Guden och Gudinnan (trots att dessa, väl att märka, enligt honom även har mörka sidor) .

I hans avsnitt om magi kommer kanske det enda entydigt absurda man kan finna i boken. Han gör först helt klart att han tror (nej, vet...)  att magi fungerar - och ger sedan ett exempel .

Om någon har fått 100 dollar (cirka 500 kronor) i en telefonräkning och denne har svårt att betala det, fungerar magi – enligt Cunningham, alltid... Om hen utför de magiska riterna på rätt sätt kommer magin oundvikligen att hjälpa hen att få ihop dessa 500 kronor inom någon månad. Alltid.

Ja, jag är nog faktiskt benägen att tro honom - med det lilla tillägget att de flesta som tillhör Cunningham läsekrets torde kunna få ihop 500 kronor inom en månad även om de inte praktiserar magi. I de delar av världen där Cunningham mest läses - hos de någorlunda välbeställda i den industrialiserade världen - torde det inte vara några oöverkomligt problem att inom en månad betala en räkning på just 500 kronor. Med hjälp av släkt, vänner, lån osv

Det är lite pinsamt. För om det hade handlar om 100.000 kronor hade det varit lite djärvt att påstå något sådant - och det visste Cunningham mycket väl om. Därför valde han ett exempel där man utan någon större svårighet kunde få ihop summan även utan magi.

En del av boken handlar om parafernalia - Wicca är en av de religioner där dessa verkar helt nödvändiga för utövandet.

En sympatisk formulering i boken är när Cunningham skriver att det inte finns något som helst behov av att skydda de som utövar Wicca från de krafter dessa försöker nå - de rituella cirklarna i Wicca syftar inte alls till att stänga ute någonting utan att skapa ett heligt rum för Gudinnan och Guden. Jag tycker det är sympatiskt eftersom det står i en sådan kontrast till den obehagliga magiska praktik där man ska tvinga ned väsen genom magi, och när dessa sägs ha gjort sin nytta ska de sedan tvingas bort.

Jag anser nog att det är självklar att om man nu tror på andliga väsen och försöker få kontakt med dessa bör man ha inställningen att dessa är vänligt sinnade. Att försöka tvinga ner krafter som man inte litar på för att dessa mot sin vilja ska underkasta sig en macho-magiker, låter för mig som magins motsvarighet till plågsamma djurförsök.

Förutom Gudinnan och Guden antyder boken att det finns andra gudomliga väsen. Det talas om de fyra riktningarnas härskare - men det är tydligen inte helt säkert vad detta är för något. En aningen mer detaljerad tolkning kan man finna i Raven Grimasis fascinerande bok ”The Wiccan Mysteries”.

Men just oklarheten gör faktiskt dessa väsen än mer fascinerande.

I boken finns alltså noggranna instruktioner om magi och dessutom en personligt hållen ”Skuggornas Bok” mot slutet - där författaren lägger ut sin egen wicca-tolkning - som han snabbt förklarar inte alls är meningen att de måste följas av läsaren.

Wicca är en naturreligion - att den har Gudinnan och Guden som de två gudomligheterna kan koppas till att sexualiteten är viktig i naturen - så även i denna i stort sett immanenta religion.

Wicca är inte missionerande - vilket nog förklarar varför wiccaner sällan bryr sig om något som skulle kunna kallas för apologetik. Medan kristna och muslimer har skrivit tusentals och åter tusentals böcker för att visa varför deras tro är rationell, och varför de som invänder emot den har fel, finns i stort sett inget likande i Wicca.

Wiccaner anser ju inte heller att de som inte ägnar sig åt Wicca kommer att drabbas av ett fasansfullt straff i livet efter detta- så behovet att övertyga alla har ju på det sättet bortfallit...

Pentagram som används i Wicca

söndag 14 juni 2020

Olof Palme, Per Gahrton och Vietnam

Tidsresor är intressanta - i alla fall för mig. Och nedanstående  citat från Svenska Dagbladet idag för 50 år  sedan  - 14 juni 1970 -  är absolut fascinerande.

Det är ett citat från ett tal av Per Gahrton på FPU:s kongress 1970.  Han kommenterar där vad som hände vid en resa Olof Palme just hade gjort till USA..

Palme blev där attackerade av demonstranter som reagerade mot den svenska regeringens kritik mot USA:s krig i Vietnam. .

SvD refererade Gahrtons tal: 
"Det har varit en förödmjukelsens tid för Sverige. Inte för att statsministern möttes av reaktionära demonstrationer utan för att han så tydligt har tvingats bekräfta att löftena om solidaritet med det vietnamesiska folket på Sergels Torg inte är värda ett ruttet lingon när supermaktens påtryckningsmaskineri drar igång. Det är Per Gahrtons hårda omdöme om Olof Palmes Amerikaresa, redovisad inför folkpartiets ungdomsförbund , som inledde sin årliga Falkenbergskongress på lördagen.
 

-Några försynta ord av kritik mot USA:s krig  i Indokina lyckades Palme pressa fram när han blev direkt ställd mot vägen, men hela tiden på vild reträtt, fortsatte Gahrton.

-Han t.o.m. förnekade i ett TV-program att han skulle känna mer sympati för regeringen i Hanoi än för militärjuntan i Saigon. Kan det moraliska förfallet gå längre  när man inte ens kan ta ställning för en folkligt förankrad regering i världshistoriens mest massakrerade land framför en liten militärjunta som stöder sig på  USA-imperialismens bajonetter? "


Ja, jag läste detta då, och blev som 15-åring imponerad över att ledaren för ett borgerligt partis ungdomsförbund kunde låta så, Så imponerad att jag någon månad senare blev medlem i FPU....

Vilket jag ångrade redan på mitt första möte - där alla verkade anse att Gahrton borde avsättas så snart som möjligt. Vilket han  också blev - på nästa FPU-kongress juni 1971. Men faktiskt  endast med 50 röster mot 49

Men jag är förundrad över den tid då ledaren för ett borgerligt ungdomsförbund kunde låta så.

Den radikalisering som pågick då trängde djupt in i ganska oväntade sektorer av samhället.

Det är svårt att tänka sig att något ungdomsförbund i det borgerliga  blocket idag kunde säga något som ens avlägset skulle kunna påminna om detta.

För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: Visst är det beklagligt att den tiden försvann.

fredag 12 juni 2020

"Förlåt, sa han"- en mycket angelägen bok

För några månader sedan kom en bok ut som i hög grad förtjänar att bli uppmärksammad. Det är "Förlåt, sa han" av Eva Berglund. Det finns många orsaker att läsa den. För dess språk, för dess personskildring - men framför allt för att det är en viktig skildring av en människa som utsattes för sexuella övergrepp i barndomen och långt senare mindes dem.   Och slutligen fick en övertygande bekräftelse på att det verkligen hänt - och inte var några "falska minnen".

Nej, det är inte en roman om ett fantiserat fall. Det är författaren som berättar om ett verkligt fall - sitt eget. Det  inleds  med personliga skildringar från både barndom och vuxet liv - och avslutas med mycket övertygande belägg för att minnena är sanna. Belägg som torde vara omöjliga att förneka.

Beskrivningen av funderingar och miljöer är nästan poetiskt skriven. Den ger en fin bild av både huvudpersonen och människor runt henne.

Så långt kan ju läsaren tänka att det är  skrivet på ett gripande sätt, men att sådant ju ändå inte går att bevisa. Men i det hår fallet går det. Vilket man kan ta del av i slutat av boken.

Fadern var huvudförövaren - och dottern bröt inte alla kontakter med honom, vilket många troligen skulle ha gjort i en motsvarade situation

Minnena hade inte alltid varit där. De kom  upp i vuxen ålder. Och det är ju den typen av minnen som konsekvent brukar förnekas av Dan Josefsson med anhang.

Men jag tror inte att dessa på något sätt vågar ta upp denna bok. Eftersom det är så oerhört svårt att förneka berättelsen i den

Som sagt - dottern bröt aldrig med fadern. Och flera gånger vände hon sig till honom för att få honom att själv erkänna vad han gjort.

Det gick inte med en gång. Det kom medgivanden som sedan togs tillbaka Men till sist kom en bekräftelse som knappast går att avvisa.

Dels i form av långa bandade intervjuer med fadern. Och dels i journalanteckningar från samtal med läkare som både fader och dotter deltog i.

I båda fallen börjar fadern med rutinmässiga förnekanden,  men efter ett tag tar hans önskan att berätta om det överhanden. Det är bokens höjdpunkt. Läs gärna dessa avsnitt med omsorg. Bevisvärdet är starkt - och det förklarar nog varför det blivit så tyst om boken.

Det som är populärt idag är ju att ta upp påstått falska anklagelser. Av anledningar somt de själva bäst känner till, föredrar producenter och redaktörer att välja sådana artiklar och program . Om man på djupet funderar över varför väcker det nästan outhärdliga frågor.

Slutligen är författarens förmåga att förlåta nästan, jag höll på att säga, övernaturlig. Jag; kan inte ens fatta hur den är möjlig . Mm utan den hade det troligen vare sig kommit några erkännanden – eller någon bok.

Även detta är nog en anledning till att läsa boken och förundras.

Boken kan beställes här .