Die Forelle - en vacker och sorgsen sång - med en förhistoria

/ TILLÄGG Jag måste medge att min läsning av den strukna versen i die Forelle, ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet. Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle./ 

Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817)  var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant. 

Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker. 

Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om.  Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld. 

Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten  Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten. 

I det tyska originalet  lyder den så här: 

"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."

I en artikel på engelska Wikipedia får vi reda på lite om bakgrunden.  Dikten handlade  egentligen inte om en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli utnyttjade av män.  I Wikipediatexten står det att texten varnar unga kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel på mina språkkunskaper?

Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.  

"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."

Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna, av Louise Alder från 2017 (200 år efter att Schubert komponerade den).  Den har engelsk undertext, så man behöver inte kunna tyska.

Det är en vacker version av en vacker sång.  Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, är det ju klart en sång, där empatin riktar sig mot den jagade -  och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - symboliskt eller bokstavligt.

Franz Schubert

Varför har mormor en kråka?

De flesta sånger för barn som jag minns  från barndomen är begripliga, och har dessutom ofta någon form av sensmoral (även om denna ibland  helt eller delvis är olustig, som i "Goddag min fru" och "Här är polisen".)

Men vad ska man säga om "Mormors lilla kråka"?
 

"Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
ingen hade hen som körde.

Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
ingen hade hen som körde.

Än slank hen hit, än slank han dit,
än slank hen ner i diket.

Än slank hen hit, än slank han dit,
än slank hen ner i diket."  

Varför har mormor en kråka?  På vilket sätt åker kråkan? Kan hen inte köra själv? Osv.
Denna gåta tänkte jag på när jag vaknade.

När jag sen skulle leta efter texten på Google (för att det går snabbare att klistra in den än att skriva ut den själv) upptäcker jag något jag glömt. Det finns ju en annan version som heter "Prästens lilla kråka". Mysteriet tätnar.  
 

"Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hen som körde.

Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hen som körde.

Än slank het hit och
än slank hen dit,
och än slank hen ner i diket.

Än slank hen hit och
än slank hen dit,
och än slank hon ner i diket. "

PS. På nätet kallas kråkan ibland för "hon", ibland för "han". Som  synes har jag istället konsekvent  skrivit "hen"....

 

En statskupp i USA?

Jag har klippt ut början av SvDs huvudledare på onsdagen . Den är nämligen låst. Jag kan förstå att kommersiella tidningar kan låsa artiklar  men jag blir både förvånad och irriterad  över att det också gäller ledarartiklar. Om de menar allavar med att de har åsikter som de vill föra ut kunde de väl  i alla fall låta ledaren vara olåst...

Nåväl, man blir ofta  irriterad av SvD.s ledare, men sällan skräckslagen. Men den här är ett undantag. Den  hänvisar till en politisk analytiker i USA, men efter  detta framgår det att  författaren till ledaren själv tror att detta perspektiv är riktigt. Det framgår inte klart i det jag citerar först  men det finns i originalledaren 

Detta perspektiv är att USA med stor sannolikhet efter nästa val kommer att få se upprättandet av en diktatur med Trump som diktator.  

Man bör förstås bortse från typiska SvD-formuleringar som att USA är "frihetens fyrbåk, garanten för demokrati" Det är inte det väsentliga just här, det är det mörka framtidsperspektivet som är det väsentliga.

Nedan inledningen till ledaren. .
"Vi måste förbereda oss på Trumps statskupp 

USA, frihetens fyrbåk, garanten för demokrati i världen. Men inom några år kanske amerikanerna har avskaffat folkstyret i sitt eget land.

Allt talar nämligen för att Donald Trump blir republikanernas presidentkandidat också 2024. Liksom att han kommer försöka och förmodligen lyckas genomföra någon form av statskupp, om valresultatet inte blir det han önskar. USA är på väg mot sin svåraste politiska och konstitutionella kris sedan inbördeskriget, och sannolikheten är stor att den slutar med våld, död och den federala statens sammanbrott.

Denna ödesmättade varning kommer inte från vem som helst, utan från Robert Kagan, en av USA:s ledande konservativa tänkare och skribenter. I en kolumn i Washington Post (23/9) uppmanar han världen att förbereda sig på att Donald Trump efter nästa val genomför den kupp han misslyckades med i januari 2021.."

Detta scenario bygger på Watergate-journalisten Bob Woodward som i sin nya bok "Peril" hävdar att det fanns en konkret plan från Trumps sida att genomföra en statskupp i anslutning till stormningen av Capitolium.  

Den misslyckades, men Woodward verkar anse att den med stor sannolikhet lyckas i nästa presidentval.

SvD:s ledare slutar med dessa rader.
"Det är ett nattsvart scenario med oöverblickbara konsekvenser. Inte bara för USA, utanför också för världen och Sverige. Men vi måste rusta oss för det otänkbara. Trump har visat många gånger tidigare att det kan bli verklighet."

Eftersom det i Trumps program bland annat finns punkten att strunta i den globala uppvärmningen finns det en dubbel anledning till oro. En öppen diktaturstat i USA är illa nog, en som dessutom vill värma upp jorden i en än snabbare takt ger nog många en skräck som får andra mardrömsscenarier att verka triviala.

På förekommen anledning

Jag tog bort några rader jag skrev om Lars Vilks, eftersom jag i motsats till honom vill undvika att såra människor.

Det var inte "rätt sida" som "vann"

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att se en dokumentär om kalla kriget i 24 delar (!) av CNN från 1998.

 

Den var någorlunda nyanserad, men mot slutet finns det ändå en euforisk stämning av "äntligen har Sovjet fallit, äntligen har hotet om kärnvapenkrig försvunnit, nu kan människor över hela världen vara trygga"-

 

Den enda motvikten till detta slutscenario är en intervju med Fidel Castro, som får säga några tänkvärda ord några minuter innan den sista delen slutar...

 

Själv blev jag mer och mer deprimerad ju närmare slutet jag kom. Ja, jag visste ju hur det skulle sluta...

 

Världen har inte blivit bättre sedan kalla kriget tog slut och Sovjet kollapsade. Utan värre, defintivt värre.

 

Utan att vara någon vän av den förstelnade och auktoritära Sovjetbyråkratin vill jag ändå säga: det  var inte "rätt sida" som "vann" i det kalla kriget. Definitivt inte.

 

PS. Den idealbild av Gorbatjov som serien ger, verkade inte slå rot hos den ryska  befolkningen: I en opinionsundersökning i Ryssland 2013 om vilka ryska ledare  under det senaste seklet som varit de bästa, kom Gorbatjov och Jeltsin längst ner. Leonid Brezjnev etta, och Lenin tvåa.

 

-..

Såta vänner? Ronald Reagan och Michail Gorbatjov 19 november 1985.

Black Sabbaths anti-satanism

Under åren har det nog funnits många som uppfattat Black Sabbath som en grupp som är satanistisk eller åtminstone har något med satanism att göra.. 

Men då har de inte studerat deras texter.  

För ett antal år sedan sa en av de före detta medlemmarna i gruppen att han inte förstod varför de hade uppfattats som satanister, och tillade: "Varje gång våra låtar berörde ockultism var det för att varna för den".

Och det var sant. Och varje gång man finner låtar som direkt eller indirekt berör ämnen som "Satan" och "satanism" är det låtar fyllda av skräck. 

Ett ovanligt intensivt exempel är  titellåten på deras femte LP "Sabbath, Bloody, Sabbath" (1973). Den kan höras här.

Den skildrar en huvudperson  som är indragen i någon form av satanisk intrig, och ger faktiskt intrycket av att handla om satanistisk ritual. Det är en ren ångestskildring. Alla har lurat honom, de har fyllt honom med lögner. De påpekar att han är helt ensam, och han står inför slutet. 

Det är  ju inte enda exemplet. Black Sabbaths produktion är full av denna typ av låtar. Om de hade kommit 15-25 år senare skulle de nog rentav  ha beskyllts för att sprida den så kallade "satanistpaniken".  De kopplar ihop Satan och  satanism med teman som död, skräck sch ofta ensamhet. 

Det mesta  de gjort finns på YouTube så det är ju inte svårt attt kolla.

Black Sabbath 1973

En liten snobb?

1966 fick The Kinks en hit med Dedicated follower of fashion. (Den länkade filmen är dock från en video från 1973.) Den fick också efter ett tag en svensk version i Telstars En liten snobb.

Jag tar med Telstars version mest som kuriosa - jag tycker inte att den är speciellt bra.  

Men Kinks version tycker jag faktiskt om. Den är så där lagom elak. Jag la en gång in en länk till denna på tidslinjen (på Facebook)  hos en man som vid flera tillfällen hade lagt upp bilder av kläder han köpt  i exotiska butiker - minns inte var, men det var inte i Sverige. Men efter ett tag tyckte jag att det kanske var för elakt, så jag tog bort den.

The Kinks har gjort andra låtar som avspeglar att de hade ett horn i sidan till överklassen. Så den ovan nämnda  låten skulle nog kunna varit ett exempel på detta. För att ständigt springa runt på de mest exklusiva affärer och ständigt handla det senaste nytt krävs väl en ekonomi långt över den genomsnittliga .

Men det finns ett annat perspektiv man kan ha på denna låt.  Skulle det gå att göra en lika elak låt med en kvinna i huvudrollen? Kanske, men den skulle nog inte slå så bra.

För jag misstänker att de elaka slängarna mot den manlige klädsnobben får sin skärpa för att den väcker dolda (eller öppna) homofobiska  känslor. En man som springer runt i boutiquer hela dagarna för att köpa det senaste ses kanske som - inte riktigt manlig. Om det hade gjorts en liknande sång om en kvinna hade den nog uppfattats som elak på ett mer obehagligt sätt.

Eller kanske inte.  Men jag har ändå känslan av att det är så. 

 

The Kinks i Sverige september 1965

Skulle kommunistpartiet ha vunnit valet i Ryssland om det inte hade varit valfusk?

Efter att ha läst denna artikel på marxist. com går det faktiskt att ställa sig denna fråga. Artikeln går igenom de fakta som tyder på ett massivt valfusk i Ryssland, och framförallt hur det drabbat kommunistpartiet, vars stöd ökar snabbat.

Vladimir Putin fick efter att han kom till makten 1999 ett stort stöd genom det utbredda missnöjet med företrädaren Boris Jeltsins närmast totala kapitulation för segrarna i det kalla kriget. Ryssland var svagt, och gjorde vad de kunde för att kombinera skapandet av en västinfluerad marknadsekonomi, med  den mest servila  politiska underkastelse under västmakterna. 

Resultatet blev bland annat en snabbt ökande social ojämlikhet. 

Vad Putin gjorde var att slå mot några av de mest illa omtyckta finansherrarna i landet, samtidigt som hans utrikespolitik blev mycket mer självständig. För detta fick han inledningsvis en stor popularitet. 

Men Putins regim slog inte mot ledande kapitalister för att han ville återupprätta en planekonomi - han ville snarare ha en skräddarsydd marknadsekonomi,  där staten när som helst kunde gå in och justera, så att den styrande klickens privilegier och makt kunde främjas maximalt.

Den stora majoriteten av befolkningen gynnades också till en början  av Putinregimen, men nu kan denna inte längre leverera..  Såväl fattigdom som ojämlikhet ökar kraftigt.

Eftersom Putin inte ens skulle kunna VÅGA lämna ifrån sig makten (om inte annat för att han i så fall mycket snart skulle kunna ställas in för rätta, för korruptions- och ev. också för andra brott) kommer valfusket gradvis att bli grövre, ju mer Putins stöd minskar. 

Sovjetnostalgin verkar öka i Ryssland. Så här i efterhand har även en byråkrat som Leonid  Brezjnev börjat ses i någon sorts nostalgiskt skimmer. En jämförelse mellan honom och Putin utfaller för många inte direkt till Putins fördel.

Den ovan länkade artikeln är skriven av socialistiska aktivister i Ryssland. Den är intressant.

 

Leonid Brezjnev, postumt troligen mer populär än Vladimir Putin

Jag tar det en gång till

För några veckor sedan upptäckte jag att jag inte längre lade en massa saker på golv och bord etc. utan att tänka på det. På något sätt var jag orolig för att detta nästan mirakulösa framsteg skulle försvinna lika snabbt som det kom. Detta trots att jag intuitivt kände att det hade kommit för att stanna.  

Ja, det har inte försvunnit än i alla fall. Och det känns nu  oerhört konstigt att jag i femtio års tid inte varit förmögen att hålla ens den elementära ordning. Det var ett tillstånd som kom plötsligt sommaren 1971 och sedan stannade kvar.

När jag fick boendestöd 2016 utvecklade jag snabbt förmågan att storstäda dagen innan boendestödjaren skulle komma. Men dagarna emellan var det som vanligt. Vilket innebar att jag innan jag började skura och dammsuga först  måste ägna flera timmar åt att plocka upp allt som låg överallt.

Men numera ligger det inte saker överallt. Jag lägger inte längre saker överallt och om jag ändå gör det ser jag det med en gång och tar upp det.

Från 16 till 66 års ålder har jag alltså levt i ett tillstånd där jag ständigt lägger saker överalt och inte kunnat göra något åt saken. Detta tillstånd har alltså upphört. Det är fantastiskt.

Lite om CBD

Det finns ett ämne som kallas Cannabidiol. Det benämns vanligtvis CBD, och är en ingrediens i Cannabis. I motsats till THC är det inte narkotikaklassat. Tidigare såldes det i hälsokostaffärer, men sedan det registrerades som läkemedel, och som ett receptbelagt sådant, får det inte säljas fritt i Sverige. Det kan endast säljas på apotek, efter att en läkare skrivit ut ett recept. 

CBD har en milt lugnande effekt,  men inga ruseffekter. 

Jag har vid ett tillfälle tagit CBD.  Det var för kanske två år sedan. Jag var hemma hos en kamrat (låt oss kalla hen X),  som hade fått CBD av en person hen kände, som hade varit i Spanien, där det säljs fritt. 

X hade förklarat  att det var en cannabisprodukt, men utan THC. Hen frågade om jag ville pröva, och min nyfikenhet gjorde att jag absolut inte kunde tacka nej. 

Det var en märklig upplevelse att ta det. Det ingår ju som en  delprodukt i det hasch som jag rökte oktober 70-februari 71, och jag kände vagt igen de effekter som CBD hade. Det var som att ha tagit hasch utan berusningen, men något som ändå påminde om den drog som jag tagit för ca 50 år sedan. 

För det andra var den lugnande effekten klart rogivande. Milt rogivande, det var en ganska subtil effekt. Men den var tilltalande.  

Som officiellt läkemedel ska det användes mycket specifikt, vid vissa tillstånd. Det går alltså i princip inte att gå till en läkare och be att få det utskrivet i största allmänhet.  Utan recept får det inte säljas  INOM Sverige, men det finns ingen lag som förbjuder någon att köpa det från andra länder.   Eller att köpa det i andra länder och sedan ta in det i Sverige. Vare sig innehav eller bruk är förbjudet. Det som är förbjudet är alltså endast att sälja det inom Sverige. 

Jag har svårt att förstå att det är receptbelagt ,eftersom det hur man än letar, är stört omöjligt att hitta något om några obehagliga biverkningar.

Jag skrev ju i förra inlägget att jag ansåg att THC bör legaliseras. Det kan nog ses som kontroversiellt, men jag kan absolut inte förstå att det skulle vara  kontroversiellt alls att anse att CBD skulle kunna säljas fritt inom Sverige, även utan recept. 

Men varför är jag så angelägen om saken? Det beror delvis på att det var rogivande att ta det, men det ligger djupare än så. 

Man kan jämföra med när jag var så angelägen om, och lyckades få, dagens motsvarighet till Tryptizol utskrivet till mig hösten 2019. Det handlade delvis om att jag mindes att denna antidepressiva medicin  hade positiva effekter. Men framförallt att jag hamnade i ett tillstånd som påminde om den period som låg åren innan sammanbrottet 1971. Inte för att jag mådde speciellt bra då, men jag höll mig i alla fall över ytan, och saker som  på ett positivt sätt påminner om denna fas upplever jag som positivt och jagstärkande.

Trots att jag under en mycket lång period närmast demoniserade hasch, var mina upplevelser av detta positivt, och att nu ta ett icke-narkotiskt preparat  och som kommer från Cannabis Sativa, men utan THC: ets berusningseffekter, borde väl vara hundraprocentigt ofarligt.

Så jag retas över hur svårt det är att kunna få tag i det. Ja, det går att köpa på nätet, men jag undviker helst dettas. Man kan aldrig riktigt veta vad man får, 

Det bästa vore att ta reda på de länder där det går att köpa det öppet, och se hur dyrt det är att åka dit.. Och sedan åka dit. Men det verkar vara ett väldigt dyrt sätt att få tag i något som annars kostar  ett antal hundratals kronor. Dessutom är jag ju flygrädd.

THC, narkotika och Nils Bejerot - några personliga reflektioner

Först rekommenderar jag att ni tittar på denna artikel i Flamman .

Jag håller kansle inte med om allt, men nog om det mesta. Det innebär också att jag sent omsider har ändrat mig, i en central fråga som jag har haft (förvisso skiftande) åsikter om sedan 12-årsåldern.. 

Jag tänker börja med cannabis. I artikeln i Flamman kallas den för "en rätt harmlös drog, som står för 45 procent av den illegala droghandeln i Sverige". Jag håller numera i stort sett med om denna beskrivning. Det gjorde jag inte för  ett tag sedan. 

Saken är den att jag två gånger har bytt åsikter om  cannabis, eller för att vara mer exakt Tetrahydrocannabinol (THC), dess verksamma substans.

I tidig tonår var jag för att cannabis skulle legaliseras - utan att veta speciellt mycket om saken. Men det var en ganska så allmän åsikt bland ungdomar då. De som hade prövat hade sällan upplevt något speciellt negativt, och ämnet var ju inte i sig vanebildande 

Jag bytte sedan åsikt - några månader efter att jag hade testa hasch själv (oktober 1970-februari 1971, i genomsnitt tre gånger i veckan). Det skulle ju kunna ses som en hälsosam insikt - när jag väl hade testat insåg jag hur hemskt det var.  

Men jag anser inte längre att det var så. 

Mina första upplevelser av drogen var milt positiva. Det var ingen stormande upplevelse - men milt behaglig. När jag sedan började må sämre i början av december berodde det mest av allt på andra  traumatiska händelser och upplevelser.  Jag tänker här inte gå in på vad de handlade om. 

Vad som sedan inträffade  var en ond cirkel - där det ena ledde till det andra. Det slutliga sammanbrottet inleddes med att min grundskoleklass - som i motsats till familjen hade varit en stabil känsla  av trygghet i nästan nio år -  upphörde när nian slutade. 

Samtidigt  pensionerades Gösta Harding - en terapeut vid Erica-stiftelsen, som jag hade haft stora förhoppningar på ända sedan jag första gången mötte honom i februari 1968. 

Sommaren 1971 stod jag så på ett sätt helt ensam. Händelsekedjor både inom och utom mig som slog sönder mig - som jag inte medvetet insåg, och som ingen annan på något sätt fattade. 

Min standardförklaring till allt som hände blev snart att hasch var farligt. Det var orsaken till allt ont. Jag undvik alla som rökte pipa - det KUNDE ju finnas hasch i pipan. 

Denna standardförklaring behöll jag under årtionden. Men det fanns en hel del som talade för att jag innerst inne inte trodde på den själv. Exempelvis att jag under en period började röka hasch igen våren 1974. Jag kände inte mig det minsta rädd när jag gjorde det. Och i stort sett ledde rökningen i sig inte till ångest och förvirring. Utan upplevelsen var mest av allt milt lustfylld. 

Att jag ändå behöll min personliga myt i årtionden är märkligt. Det hängde inte ihop. 

En av de som hade format den officiella synen på cannabis var socialläkaren Nils Bejerot. Det är allmänt känt att han var en militant motståndare till narkotika. Men mindre känt är att han faktiskt också vid olika tillfällen hävdat att cannabis/THC var mycket värre än andra droger. Detta  tog sig bland annat formen av en liten historia som han då och då berättade. 

Historien var fyndig - och han hävdade inte att den byggde på en sann händelse. Men däremot att den sade något väsentligt om skillnaden mellan cannabis och andra droger. 

Så här lät den. En alkoholist, en opiatmissbrukare och en haschrökare kom till en låst dörr.  Alkoholisten sa: "Låt oss slå sönder dörren". Opiatmissbrukaren sa:  "Nej, det är så jobbigt och jag är trött. Låt oss lägga oss och sova tills någon kommer och öppnar dörren". Men haschrökaren trodde sig ha kommit på  den bästa  idén: "Jag vet hur vi gör. Jag kryper in genom nyckelhålet så kan jag sedan låsa upp den inifrån".

Sensmoralen blev ju - alkoholister kan bli aggressiva, opiatmissbrukare trötta - men haschrökare kan bli fullständigt galna. 

Jag skulle ha haft större förståelse om han hade uttalat sig om LSD. Men jag har ändå genom åren träffat hur många som helst som rökt hasch men aldrig t4räffat på någon som ens mycket avlägset hade uttryckt något som visade en sådan total förvirring. 

Jag har mycket länge insett att min åsikt om hasch som det som kastade mig in i avgrunden sommaren 1971 (4-5 månader efter att jag slutat röka) alltså var en personlig myt, med syftet att undvika besvärliga frågor om mig själv och andra. Men jag har ändå dragit mig för att dra konsekvenserna av det. 

Men nu gör jag det. Förvisso under en viss tvekan. Jag tror att preparat som innehåller THC borde legaliseras. Med det menar jag att förbudet mot innehav, bruk såväl som mot spridning borde upphävas. 

Samma linje tycker jag dock inte bör drivas mot andra typer av narkotika-klassade preparat. Men där  anser jag nog att man borde gå tillbaks till den linje som fanns före den lag som kom 1988, och som skärptes 1993.  1988 förbjöds narkotikabruk, och 1993 skärptes straffen för detta så att det även kunde leda till fängelse. 

Innan dess hade innehav varit förbjudet, men däremot inte bruk. Det kan te sig ologiskt, men det fungerade på många sätt bra. Samhället kunde visa sitt avståndstagande, men lagen ledde inte till att narkomaner som kontaktade vården och berättade om sitt bruk kunde ses som brottslingar. Det enda tillfälle då någon kunde åka fast för innehav var när polisen tog någon på bar gärning - när någon exempelvis hade narkotika i handen, i fickan eller någon annanstans. De som sökte vård behövde inte vara rädda - för man kan ju anta att de sökande inte hade heroin i fickan vid dessa tillfällen. 

För tung narkotika  tycker jag alltså att man kunde gå tillbaks till den lagstiftning som fanns före 1988. Medan THC bör legaliseras.

Detta är vad jag tänker nu. Kanske inte genomtänkt, vad vet jag. Men i alla fall ett försök. 

Nils Bejerot  1968

Helt apropå

Jag har fått andra vaccin-sprutan idag.

Anthony Peratt - "Physics of the Plasma Universe"

Den idag förmodligen mest vetenskapligt meriterade av de aktiva förespråkarna för plasmakosmologi är Anthony Peratt. 

Jag har just "läst igenom" den andra upplagan  av hans bok "Physics of the Plasma Universe".

Att jag skriver "läst igenom" inom citattecken beror på att stora delar av boken är fylld med komplicerade ekvationer som jag inte förstår ett skvatt av. Men det jag förstod av den gjorde ändå boken både intressant och stimulerande.

Boken för inte fram Peratts kritik av Big Bang-teorin och den är inte heller  ett polemiskt försvar av den plasmakosmologiska teorin. Den är en förvisso mycket lärd genomgång av olika typer av plasmafenomen i universum, alltifrån plasma på jorden, och i jordens omedelbara  närhet - till interstellär och galaktisk/intergalaktisk  plasma. 

För mig som lekman är det svårt att avgöra vad som är icke-kontroversiellt respektive kontroversiellt i boken. Det finns i vilket fall som helst plasma på helt olika nivåer i universum. Och det är sant att plasma utgör kanske 99,9 procent (eller mer) av den synliga materien i universum. Med "synlig" menar jag här inte endast synlig med hjälp av vanligt ljus utan även på frekvenser utanför detta. 

Eftersom Peratt förnekar existensen av mörk materia  menar han att inte endast den synliga materien, utan all materia, till 99, 9 procent består av plasma. Vilket ju är en kontroversiell ståndpunkt.

Plasma tenderar att skapa trådliknade strukturer, och har ett rörelsemönster som vida skiljer den från andra, icke-plasmiska gaser. Det är definitivt ett fascinerande ämne.

I motsats till Eric Lerner, som klart accepterar att solen drivs av fusionsenergi, uttalar sig inte Peratt om frågan. När han tar upp den skriver han så här:  "The nuclerar core of the Sun is a plasma at about a temperature of 1.5 keV. Beyond this, our knowledge of the Sun´s interior is highly uncertain. Processes which govern the abundance of elements, nuclear reactions, and the generation mechanism and strength of the interior magnetic fields, are incompletely  known". (s. 11.) Som synes undviker han frågan.

När han använder sig av elektromagnetisk information från  rymden, är han som mest övertygande. När han istället använder sig av information från laboratorieexperiment och datasimuleringar blir jag mer tveksam. Vad gäller slutsatserna från laboratorie-experimenten motiverar han, i anslutning till Hannes Alfvén, dessa med att plasmastrukturer fungerar på samma sätt - oavsett storlek. Det betyder att om plasma i ett sådant experiment bildar formationer som liknar spiralgalaxer kan man anta att de verkliga spiralgalaxerna kan antas ha skapats av moln av plasma.

Vad gäller datorsimuleringar bör det ju sägas att deras validitet ju är avhängig vad som matas in i datorn. Om den som genomför dessa simuleringar har kontroversiella åsikter om exempelvis plasmans karaktär torde det ju kunna påverka resultaten.

Om det finns något i boken som får mig att reagera entydigt negativt är det när Parett på sidorna 363 ff utan förvarning använder sig av arkeologiska artefakter som han - utan att på något sätt problematisera frågan - anser är avbildningar av plasmafenomen. Bland annat tar han här upp de geometriska mönster som finns i Peru, gigantiska av människor skapade strukturer som endast kan ses högt uppe i luften. Här finner han mönster som påminner om de som kan ses i bland annat laboratorier vid plasma-experiment. 

Det kanske de gör, men de mönster som finns på marken är inte så komplexa så att man kan avfärda möjligheten att de har skapats av människor som inte har en aning om hur plasma ser ut. Den enda plasma i rymden som kan ses med blotta ögat torde vara norrsken. Och jag har aldrig sett bilder på norrsken som på något sätt liknar linjerna i Peru. 

På YouTube finns en inspelning, som jag länkat till tidigare. Där håller Peratt ett föredrag för vad som kanske kan antas vara ett Electric Universe-möte. Det är där han säger att Plasma Universe och Electric Universe i stort sett är samma sak. Där kan man också se många bilder från plasma som skapats i laboratorie-experiment som sedan jämförs med förhistoriska ristningar. De visar sig likna varandra och Peratt verkar närmast automatiskt dra slutsatsen att dessa ristningar är avbildningar av plasma. Den kommer från mycket stora delar av världen - även sådana där så vitt jag förstår det knappast går att se norrsken i våra dagar. 

Peratt verkar anse att det finns miljoner av plasma-liknande avbildningar från förhistorisk tid. Han för också fram teorin att solen för tusentals år sedan var mer aktiv - och att den kastade ut mycket mer plasma i rymden då än den gör nu. 

Men oavsett detta - att tro att en av de mest förekommande konstnärliga verksamheterna under förhistorisk tid byggde på att noga studera plasmastrukturer i himlen och sedan lägga ner en enorm tid på att skapa den ena plasma-avbildningen efter den andra är lite udda. Varför i allsin dar skulle de göra det?

Och så oerhört lika varandra är inte plasmafenomen och forntida ristningar. Dessutom bygger många av Peratts exempel på plasmastrukturer som skapats i laboratorier och simuleringar men som inte återfinns på himlen idag. 

Jag har känslan av att Peratts mångåriga studier av plasma har gjort honom så att säga fartblind. Han drar mycket snabbt slutsatsen att forntida ristningar som liknar den plasma han studerar verkligen var avbildningar av plasma. Om jag ska vara riktigt, riktigt elak tycker jag att det påminner lite om när Erich von Däniken tolkade förhistoriska bilder från Sydamerika som att de föreställde rymddräkter.

Från kaos till ordning...

Jag har berättat om min oförmåga att hålla ordning i lägenheten, en oförmåga som de senaste åren fått en motvikt i att jag har fått boendestöd.

Det konstiga är att den senaste veckan har det skett en dramatisk förändring/förbättring i den saken. Ja, dramatisk är verkligen ordet.

Oförmågan att hålla ordning kom plötsligt i juni, eller möjligen juli, 1971. Det fungerade i princip så att jag hela tiden la saker, allt från papper till böcker etc på golv och andra platser utan att riktigt vara medveten om det. Ibland helt omedvetet, ibland vad man skulle kunna kalla randmedvetet. Det var en nästan automatiskt verkande mekanism.

Alla försök att få denna under medveten kontroll har misslyckats. Det har blivit något bättre de senaste åren, men endast något.

Men nu verkar den mekanismen helt ha upphört. Jag har märkt att jag nu har en nästan hundraprocentig medveten kontroll av var jag lägger saker. Det är första gången sedan 1971.

Det känns helt fantastiskt. Det enda tråkiga är att det dröjt ända tills jag fyllt 66 år innan detta mirakel äntligen kom.

Jag har egna teorier om både varför förlusten av denna medvetna kontroll försvann just 1971, och varför den kom tillbaks just 2021 - men de tänker jag inte diskutera här.

Men jag är omtumlad, för att uttrycka det försiktigt. 

------------------------------------------------------------------

Bilden av Jungfrun av Guadalupe nedan har inget klart formallogiskt samband med inlägget. Men jag fick en impuls att den skulle passa bra just här. 

 

ABBA, Japan och "politisk korrekthet"

När nu ABBA snart kommer ut med  ett nytt album, och två av dess låtar redan har släppts, har dessa två nya låtar delats så många gånger på nätet att jag inte tycker att jag behöver göra det. 

Däremot väljer jag att länka till tre musikvideor som de gjorde i Japan 1978.  Med Eagle, Tiger och Knowing me, knowing you. 

De låtar som jag länkar till ovan tillhör nog några av de ABBA-låter som jag fascinerats mest av.  Knowing me, knowing you minns jag exempelvis att jag spelade gång på gång på en jukebox på ett café vid Sveavägen.

Nyheten om den nya skivan fick mig alltså att titta runt lite på gamla ABBA-videor och jag kom snart fram till att de som de gjorde i Japan  1978 var ovanligt välgjorda och också ovanligt  suggestiva. 

Det finns fler musikvideor från besöket i Japan,  som lätt kan hittas på  YouTube, om man exempelvis söker på orden ABBA Japan 1978.

Ja, jag tillhör dem som gillar ABBA,  och det gjorde jag redan på 70-talet. Men eftersom de då  i stora delar av vänstern sågs som en sunkigt kommersiell grupp så nästan skämdes jag för det. Vilket tog sig direkt bisarra uttryck, vilket jag berättat om här. 

Där kan man läsa om hur jag  ofta satt på mitt rum på ett bostadshotell på Norra Stationsgatan i Stockholm och spelade ABBA- LP:n Arrival gång på gång, under samma period som jag en dag ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet ,där jag kallade ABBA för ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”.   Till på köpet kom den in, vilket gjorde saken än mer pinsam. 

Jag brukade inte heller då vara "politiskt  korrekt" på ett så fyrkantigt sätt, vilket gjorde det hela än konstigare. Men det fanns nog andra skäl som fick mig att uppleva mitt gillande av ABBA som problematiskt -  som nog mer var psykologiska än politiska.

Varför gillar jag ABBA? Det vet jag inte riktigt. Deras musik går in i mig på ett sätt som är svårt att förklara.

  

ABBA på flygplatsen Schiphol i Nederländerna i november 1976.