Magdalena Andersson har alltså gett efter för Turkiets auktoritära
islamistiska regim. Vänstertidnigen Flamman kommenterar detta. I en
debattartikel som slutar så här:
"Vad de slutgiltiga konsekvenserna av avtalet blir vet vi inte än. Vi vet heller inte vad USA utlovat som belöning för Turkiets samarbetsvilja men vi vet att igår kväll gick kurdiska demokratiaktivister och lade sig utan att veta om socialdemokraterna planerar att utvisa dem till tortyr imorgon."
Läs hela Flammans inlägg här.Det pågår nu en obehaglig hetsjakt mot sidan Dumpen. Det kan finnas problematiska bieffekter i alla verksamheter, men för mig står det klart att Dumpen gör en enorm nytta. Det överväger definitivt.
Här kan man läsa ett svar som Sara Nilsson från Dumpen ger på ett av de senaste utfallen i Expressen.
Antalet förövare är långt större än de fåtal som blir dömda . Det ligger ett stort värde i att åtminstone en liten del av dessa blir avslöjade och, ja ... kartlagda.
Sedan är det förstås frågan om när det kommer verkligt allvarliga försök att stoppa Dumpen. Om och när dessa kommer hoppas jag att motståndet mot alla försök att tysta Dumpen blir mycket stort.
Och - återigen - den som vill bilda en egen uppfattning om Dumpen kan ju besöka facebooksidan här. Och deras huvudsida här.Dr Hook & The Medicine Show, den grupp som gjorde "Sylvias Mother", gjorde också denna låt.
En närmast absurt hejdlös låt.
Som handlade om att den framgångsrika gruppen hade allt de ville ha; de var en berömd rock-grupp, de var oerhört rika, de hade alla vänner som kunde köpas för pengar, de hade droger, tjejer som gjorde allt de ville, och till på köpet en genuin indisk guru som lärde dem "some better way". .
Det enda som de aldrig fick var att få se sin bild på framsidan av den ansedda pop- och-rock-tidningen "Rolling Stone".
Nåväl, efter att de hade gett ut denna skiva fick de sin önskan uppfylld. Inte så långt efteråt fick de se sig själva på framsidan på Rolling Stone.
För ett tag länkande jag ju till Balladen om Elvira Madigan.
Idag kom jag att tänka på att inte bara texten i den sången parafraseras i två av verserna i titellåten i den feministiska LP:n Tjejclown, som kom 1974. Dessutom hade delar av denna sång en melodi, som liknade, även om den definitivt inte var identisk med, melodin i sången om Elvira Madigan.
Jag tycker det blir ganska effektfullt. I synnerhet efter att jag blivit medveten om att berättelsen om Elvira Madigan troligen inte alls i någon högre grad avspeglade ett supersnyftigt romantiskt drama, utan något obehagligt som bäst kan analyseras utifrån ett feministiskt perspektiv.
Det kanske, eller kanske inte, de som gjorde "Tjejclown" på något sätt var medvetna om, eller anade. Men om de inte var det, var det i så fall en händelse som ser ut som en tanke.
Det var titeln på en av de i särklass snyftigaste låtarna i pophistorien. Idag för 50 år sedan - 24 juni 1972 - gick den in på tionde plats på Tio i Topp.
Själv tror jag att jag inte hörde den förrän 1974, då den blev en av mina favoritlåtar på jukeboxen i ett café på Odengatan.
Gruppen hette Dr. Hook & The Medicine Show.
Jag ägnade sedan flera år åt att sörja hennes frånvaro, och lade ut många inlägg där jag önskade att hon skulle komma tillbaks. De kan ju ses här. Liksom andra inlägg där jag skriver om henne.
Jag kommer inte att starta en lika intensiv kampanj nu, men då och då kommer jag nog att ta upp det. Inte för att försöka pressa henne att starta igen (hon kan ju ha mycket bra skäl för att sluta) - utan för att visa att hon är saknad...
Om jag minns rätt startade NBT 2011 och försvann alltså i början av 2018. Nästan tre år var hon försvunnen och återuppstod på nytt i slutet av 2020.
Inga människor lever för evigt, och det gäller förstås också bloggar. Men i motsats till människor kan bloggar återuppstå. NBT har redan återuppstått, i alla fall en gång. Eller egentligen flera gånger, eftersom hon tidigare försvann för kortare perioder.
Vågar man hoppas på en gång till?
Inatt hade jag den förmodligen värsta mardröm jag har haft i vuxen ålder. Den påminner om en jag hade 2011, men var mycket värre.
Drömmen från 2011 handlade om en himlakropp som enligt NASA skulle träffa oss om några månader. Drömmen inatt om en himlakropp av kanske månens storlek som skulle passera oss om kanske en timme - och där man ändå inte visste om vi skulle kollidera med den eller inte.
Det kom ständiga nyhetsrapporter - men ingen visste något säkert. Konstigt nog såg vi den inte alls, men den måstre ha befunnit sig på andra sidan jordklotet. .
Plötsligt kom ett besked från en dator. Det var 50 procents chans att den skulle missa - och 50 procents risk att den skulle träffa. Det blev ren hysteri överallt. Sedan togs rapporten plötsligt bort. Jag undrade om det berodde på att den sågs som inaktuell eller för att man ville mildra hysterin.
Så tittade jag på klockan - och såg att den tidpunkt då himlakroppen eventuellt skulle ha träffat jorden hade passerats. Jag pratade med någon som sa att hen hade hört att den "inte ens kom speciellt nära".
Så mardrömmen slutade lyckligt. Men jag vaknade med oerhörda muskelspänningar, jag var stel i hela kroppen.
Ett uttryck som jag hörde som barn: "Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Erik XIV."
Köpte alltså denna LP med Vanilla Fudge, troligen våren 1970. Jag fick för mig att spela den på fredagen den 29 maj 1970 - på den första klassfest som hölls hemma hos mig. Alltså med min grundskoleklass, i nian.
Vanilla Fudge kallades nog i alla fall till en början för psykedelisk. Jag vet inte om det är en adekvat benämning.
Hela skivan är en enhet, där kommentarer om världshändelser från ledande politiker, kommentarer om allt möjligt från en bandmedlem, och en hel del annat, varvas med en suggestiv musik, och en melodisnutt som kommer igen och igen.
Det var en märklig skiva att spela på en klassfest. Men så vitt jag vet var det ingen som gick därifrån pga skivan. 🙂
Men den måste ha gjort intryck. För när jag över 30 år senare, träffade en kille som varit med på denna klassfest, råkade jag nämna denna. Och han såg lite road ut och sa: "Ja, det var på den du spelade Vanilla Fudge. "
Så som sagt - nåt intryck torde den ha gjort...
Länken ovan går till en spellista där alla låtarna från skivan spelas upp i den ordning som de fanns på skivan.Så vitt jag minns.. Det ar lite märkligt att höra den igen. Om man är i en viss sinnesstämning är den på något sätt rogivande.
Jag har ju skrivit om Jules Vernes "Den hemlighetsfulla ön". Det är en av ett antal romaner som beskriver hur en eller flera personer strandsätts på en obebodd, eller ibland inte obebodd, men i alla fall okänd, ö.,
Den förste av dessa , eller i alla fall den första av dessa som är allmänt kända, var Daniel Defoes "Robinson Kruse" (jag använder svensk stavning av efternamnet!) som kom 1719.
Redan den första gången jag fick lånekort, som sjuåring, och skulle låna för första gången, ville jag av någon anledning låna just Robinson Kruse. Men den fanns inte inne.
Den handlade om en hel familj som hamnade på en öde ö, och brukar därför ibland också kallas "Den schweiziska familjen Robinson."Jag har endast vaga minnen av den. Det jag bäst minns var när de strandsatta kom till en grotta med stalagmiter och stalaktiter. Som jag av någon anledning blev helt fascinerad av.
Den boken blev nog efter ett tag mer populär än Defoes bok, och den har gett upphov till en rad versioner på samma tema. Och framförallt ett antal filmer och TV-serier. Det går lätt att hitta en del av dem på YouTube.
Men nu hittade jag en film som ska handla om om något som kallas "den nya" familjen Robinson. Här är det action hela tiden. Likheterna med den gamla versionen torde vara nära noll - utom att båda familjerna hamnar på en öde ö.. Liksom förmodligen alla andra versioner på Familjen Robinson-temat, är den klart barnvänlig- men vuxna torde väl ofta också kunna få utbyte av den. Jag fick det i alla fall, men eftersom en av mina författarfavoriter fortfarande är Enid Blyton räknas jag kanske inte.
Jag har just sett en BBC-dokumentär från 1986 som tar upp de Mariauppenbarelser i Medjugorje som inleddes 1981 i det forna Jugoslavien . Detta är ett fenomen som pågår än idag, vilket bland annat framgår av denna sajt.
BBC-dokumentären gjordes medan Jugoslavien fortfarande existerade. Jag undrar dock om den verkligen gjordes 1986, då den vid ett tillfälle nämner något som ska ha skett efter julen 1986. Det skulle ju i så fall betyda att filmen spelades in i all hast mellan jul och nyår 1986...
I vilket fall som helst är filmen tidig - om den inte spelades in 1986, torde det ha varit 1987.
Den är inte på något sätt en propaganda-film för uppenbarelserna. Både anhängare och kritiker intervjuas.
Vad man än tror om uppenbarelserna, är det ett fascinerande och märkligt fenomen som beskrivs.
Historien började när Ivan Dragićević, Ivanka Ivanković, Jakov Čolo, Marija Pavlović, Mirjana Dragićević, och Vicka Ivanković - berättade att de sett och hört Jungfru Maria. De var barn och tonåringar, mellan 10 och 16 år. Den 24 juni 1981 hade Ivanka och Marija - enligt vad de berättade - mött Maria på en kulle. Dagen efter tog de med de fyra andra, som också såg och hörde Maria.
Barnen fortsatte att uppleva Maria åratal efteråt.
Uppenbarelsen ledde också mycket snabbt till att fler och fler människor kom till Medjugorje, i hopp om att för se och höra Maria - eller i alla fall besöka en plats som fler och fler såg som helig.
De jugoslaviska myndigheterna försökte först motarbeta både de som hade tagit del av uppenbarelserna och floden av pilgrimer - men efter cirka två år svängde de och började rent av uppmuntra pilgrimsfärderna. Trots allt gynnades Jugoslaviens ekonomi av de mängder av besökare som kom till Medjugorje.
Av de Mariauppenbarelser som sägs ha ägt rum under 1900-talet är nog denna den mest tilltalande. Det finns ju alla typer av "uppenbarelser". Det finns de som endast "bevittnats" av en person, och till och med de där "Maria" på ett pratigt och långrandigt sätt formulerar budskap som verkar som hämtade från anti-kommunistiska extremgruppers osorterade pamflettsamlingar.
Men Medjugorje är något helt annat. Det som de sex barnen berättade om är budskap som huvudsakligen talar om en längtan efter fred, och tolerans. Trots att barnen var kroatiska, fanns det absolut inget nationalistiskt i det de hävdade Maria hade sagt. Tvärtom, innehöll de uppmaningar till solidaritet och samarbete mellan kroater, serber och muslimer. .Och även ett budskap om att de ortodoxa, katolska och muslimska religiösa strömningarna var lika mycket värda. Viket få katoliker torde hålla med om.
Fred och tolerans var alltså budskapet. Vilket ju står i kontrast till det blodiga inbördeskrig i ex-Jugoslavien som bröt ur 1991 och varade till och med 1995.
Det finns de som försökt använda uppenbarelserna på ett anti-kommunistiskt sätt, eftersom de ägde rum i ett "socialistiskt" land som senare splittrades upp i olika kapitalistiska stater. Utifrån dessa högerkatolska spekulationer skulle det vara Mariauppenbarelserna som ledde till kommunismens sammanbrott. Vilket i så fall är farligt nära till att hävda att dessa också orsakade det blodiga inbördeskrig som blev följden...
Därför bör det absolut påpekas att det inte finns någon som helst antydan till ett sådant budskap, i vad Mara ,enligt de sex barnen, skulle ha sagt.
Jugoslavien finns ju inte mer. Medjugorje ligger i ett kroatdominerat område i Bosnien. Sedan 1981 har det kommit ungefär 40 miljoner besökare till denna ort...
Jag är alltså nyfiken på det som händer där.
Och jag funderar på att åka dit någon gång.
Jag vaknar ur en dröm som jag inte minns handlingen i. Men jag minns slutreplikerna.
-Vilket liv! säger den ena.
-Både liv och död... svarar den andra.
Då vaknar jag.
/Inser nu att jag förut skrivit ett inlägg med mycket liknande innehåll. Den stora skillnaden är att jag i det inte hade länken till den närmast skakande dokumentär som jag här länkar till. Så jag låter ändå detta inlägg vara kvar./
När jag var barn trodde jag på "flygande tefat". Det var väl en kombination av två saker som fick mig att göra det. Dels en hel del övertygande rapporter. Dels de vackra contactee-berättelserna, som gjorde att jag ville tro på dem.
Contactee-berättelserna slutade jag nog att tro på någon gång i elva-tolvårsåldern. Men fortfarande fanns det ju en hel del övertygande rapporter.
När jag sedan blev äldre bestämde jag mig för att de stora avstånden i världsrymden gjorde det omöjligt att tänka sig att UFO.s skulle kunna komma från yttre rymden. Om man stryker den utomjordiska möjligheten blir ju hela UFO-fältet tråkigt.
Väderballonger är ju inte så intressanta. Hemliga militära flygplan kunde knappast heller fängsla mig.
Men så hände det för något år sedan att militären i USA gick ut med att många UFO-rapporter faktiskt handlar om verkliga materiella ting som flyger. De offentliggjorde ett antal rapporter som visade filmer av okända objekt i luften som verkade ha en kapacitet som inga kända jordiska luftfarkoster hade.
I de offentliga kommentarerna spekulerades det mest om det kunde vara ryska eller kinesiska hemliga luftfarkoster.
Problemet med den teorin är främst att de rörelsemönster som dessa flygande objekt har - och som inga kända jordiska farkoster har - i stort sett var desamma som de som fanns i rapporternas från 40- och 50-talen (och senare).
Om man skulle kunna tänka sig att åtminstone Kina idag skulle ha kunnat utvecklat en så avancerad teknologi är det ju helt otänkbart att vare sig Kina, Sovjet eller ens USA skulle ha kunnat haft en sådan teknologi på 40- eller 50-talen.
Tillbaks till den utomjordiska teorin. Eller?
De som är intresserad av frågan bör se denna dokumentär. från australiska 60 minutes. Den är faktiskt lite skakande. Eller för den som vill - mycket skakande.
Sixten Sparre var Lindhes farmors far. Och "Lycka" var hennes farmors mor.
Boken kan rekommenderas för alla som är intresserad av den tragiska historien. Den är väldokumenterad, fint skriven, och är väl försedd med bilder.
Samtidigt har den kanske inte den inriktning som jag sökte. Bokens fokus är framförallt på "Lycka", och inte relationen mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. Men trots detta ger den ändå läsaren väsentliga fakta som är viktiga för att förstå vad som kan ha legat bakom det så kallade dubbelsjälvmordet.
Bokens titel är ju hämtad från de första raderna i den kanske mest kända sången om Elvira Madigan: "Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann - sorgeligast är dock denna, om Elvira Madigan."
Historien är förvisso sorglig. Men de fakta som presenteras i Lindhes bok bekräftar en del funderingar som jag faktiskt hade redan innan jag läste boken.
Sixten Sparre var skuldsatt över öronen. Han var skyldig motsvarande 850.000 kronor i dagens penningvärde. För att ändå kunna leva på en hög nivå hade han tömt barnens bankböcker.
Han hade inte betalat hyran på över ett år. Han hade på något sätt lyckats leva på kredit. Men han visste naturligtvis om att det inte skulle dröja så länge innan bubblan sprack.
Både Sixten och Lycka kom från en adelssläkt, men hennes var betydligt "finare" än hans. "Greve", som Sixten kallas i balladen, var han inte.
Han visste också att han skulle bli helt utskämd när sanningen uppenbarades. Det är inte alls osannolikt att han skulle ha tagit livet av sig även om han inte hade lyckats förföra Elvira.
Sixtens och Elviras död brukar beskrivas som att de båda begick självmord. Men så vitt jag fattar finns det inget som visar att Elvira ville ta livet av sig. Däremot hade som sagt Sixten ganska så starka skäl till att vilja göra detta.
Så istället för att se det som ett dubbelsjälvmord, tror jag att det finns ett bättre namn för det som hände. Något som brukar kallas utvidgat självmord. Det är när en person beslutar sig för att dra med sig andra i det självmord hen själv tänker genomföra.
Elviras "självmord" utfördes genom att Sixten sköt Elvira. Och sedan sköt han sig själv. Eftersom det, av naturliga skäl, inte fanns några vittnen, finns det ingen direkt anledning att utgå från att Elvira var med på det.
I balladen sjungs det att de ville ut i världen men att pengarna tog slut redan i Danmark. Det torde Sixten ha vetat om redan innan de reste. Det verkar möjligen inte så oerhört troligt att Elvira visste detsamma.
Det var sorgligt, det var tragiskt. Men kanske inte speciellt romantiskt. Det är nog rimligare att kalla det... otäckt.
