tisdag 4 maj 2021

Till "foliehattarnas" försvar?

Det finns en del på Facebook som har  länkat till detta Oisin Cantwell- inlägg  i Aftonbladet, för att de menar att han läser lusen av de idioter som är covid-19-skeptiker och vaccinmotståndare.

Har de verkligen läst den?

De ger ju inte en  fullständig bild av Cantwells text. .  För plötsligt hittar man detta.

"En annan tänkbar vinkel hade varit att de faktiskt har rätt i att vi lever i en tid där regeringar i hela den fria världen inskränker våra grundläggande rättigheter, där rätten att mötas, organisera sig, och protestera närmast är förbjuden.

En värld där några av de länder som har hårdast lockdowns också har högst smittspridning och det inte tycks finnas något självklart samband mellan å ena sidan nedmonterad demokrati och å andra sidan räddade människoliv.

Tänk om?

Tänk om framtiden finner det dystert att det var dessa konspirationsteoretiker, vaccinskeptiker, nyandliga profeter och allt vad det nu är som stod för motståndet?

Tänk om det en dag häpnas över hur snabbt och tyst majoriteter fogade sig i ett undantagstillstånd som infördes i den heliga coronabekämpningens namn?"


Med tanke på den nästan monolitiska kampanj som förs överallt. i denna fråga  kan jag inte låta bli att känna en lättnad.
 
Nej, jag tror inte att covid-19-skeptikerna  ger en riktig bild av frågan men det kombinerade grova  förlöjligandet och demoniseringen av dessa grupper är kontraproduktivt. Om något stärker det väl deras uppfattning att de har trampat på en mycket  öm tå,  och de slutsatser som med en viss nödvändighet följer av ett sådant antagande.

söndag 2 maj 2021

Hvar fjortonde dag

/Det blev lite fel med datum när jag lade ut detta i natt. Pedantisk som jag är ändrade jag det genast när jag upptäckte det.../

När jag sökte efter något helt annat på SVT Play, stötte jag på detta avsnitt av Hvar fjortonde dag, en programserie som sändes några år i mitten av sextiotalet.  Det sändes väl, antar jag, just var fjortonde dag. Jag minns det redan från när familjen fick TV hösten 1965. 

Det är konstigt att detta avsnitt av SVT Play kallas "Avsnitt ett",. För just detta sändes så sent som  lördagen den 14 oktoner 1967. 

Hur  i allsin dar kan jag veta det? Jo, för den 13  oktober togs jag in på Kronprinsessans Lovisas barnsjukhus. Och från  söndag den 15,  har jag bevarat en dagboksanteckning. Som visserligen inte nämner programmet, men med hjälp av det kommer jag faktiskt ihåg det. 

Barnen på avdelningen fick alltså vara uppe och se på TV på lördagskvällen. 

Det finns nog endast två avsnitt av Hvar fjortonde dag som jag minns detaljer från, mer än rävarna på isen...  Det här är ett av dem. 

Det finns flera anledningar till det. En av dem är nog att en episod ur det, retroaktivt, fyra månader senare fick en ny mening. Det var nämligen så att jag i februari 1968  började  i terapi hos Gösta Harding, den psykiater som intervjuades i programmet. Sedan gick jag till honom fram till juni 1971. 

Det finns förresten en episod i detta avsnitt som är anmärkningsvärd.  Det är  när man alldeles i början tar upp ett ämne som porr. Om man jämför med Cornelis Wreeswijk-sången jag tidigare länkad kan man se att de som bekämpar  porr här behandlas ungefär på samma nedlåtande ironiska sätt  som hos Wreeswijk.  

Wreeswijk var alltså inte någon isolerad excentrisk porrförsvarare......  Hans sång avspeglade nog en syn på porr som på den tiden faktiskt (anmärkningsvärt  nog)  ofta sågs som närmast "politiskt korrekt".

Det var dessutom för många lättare att ha en sådan inställning då, om man betänker att den tidens aktiva porrmotstånd nästan inte alls fördes fram av feminister, utan mest av hårdföra kristna grupper,.. ibland långt ut på högerkanten.  

Programmet var för övrigt ett av de program som jag alltid försökte se på.  Jag tyckte för det mesta att det var roligt.

Bild nedan. Ulf Thorén, programledare för Hvar fjortonde dag.

onsdag 28 april 2021

Ballad om censuren

Den här Cornelis-låten har nog passerat bäst före-datum. Som helhet - men kanske allra mest den första (ja, ironiskt avsedda!) versen som nog kan ge helt andra associationer nu än de som fanns 1965, när den spelades in.

Själv köpte jag LP:n 1969,  när jag var 14 år. Och blev så fascinerad av just "Ballad om censuren" att jag snart kunde den utantill.

fredag 23 april 2021

Gaslight

För en tid sedan såg jag denna film om en man som systematiskt lurar sin hustru att tro att hon är vansinnig. Han försöker också få andra människor att tro detsamma.

Syftet är att ingen ska inse vilka planer han egentligen har. 

"Gaslight"  är en på många sätt lysande film, från 1940. Så vitt jag fattar finns det också  en annan  version  från 1944, som är mer känd. . Nåväl, den från 1940 är i sig mycket suggestiv, och övertygande. Jag har inte sett den senare, även om även den finns på YouTube.

Filmen från 1940 ska vara  mer trogen handlingen i den bok från 1938, som de båda filmerna bygger på.

Även bortsett från den konkreta handlingen finns ju ett mer allmängiltigt tema i berättelsen. Nämligen hur förövare försöker få inte endast offren utan också deras omgivning att tro att de som utsatts är galna. Detta har ju genom tiderna praktiserats på hur många sätt som helst. 

Se gärna filmen.

söndag 18 april 2021

Sluta tvinga offer till ”samarbete” med sina förövare

/Ett uttalande från representanter för nio kvinnoorganisationer,  som tidigare bland annat har publicerats i  ETC./

Regeringen har nu lagt fram en proposition om ändring av lagen om vårdnad. Det är tänkt som en förbättring, men är i praktiken istället ett förslag som ytterligare ökar risken för fortsatt våld mot utsatta mammor och barn efter att kvinnan lyckats ta sig ifrån en våldsam man. Vi som dagligen möter utsatta kvinnor och barn är djupt oroade över denna utveckling

Redan idag står det i lagen att bedömningen om vårdnaden ska utgå ifrån föräldrarnas ”förmåga att samarbeta”. Det låter kanske rimligt för den som inte vet att vårdnadstvister så ofta handlar om våld mot kvinnor och barn.

Men att tvinga offret att ”samarbeta” med förövaren står i direkt motsättning till all kunskap om hur farligt det är för utsatta kvinnor att lämna en våldsam man och hur dessa män använder just vårdnad och umgänge som möjlighet att fortsätta kontrollera kvinnan och barnen och utsätta dem för våld.

Istället för att stötta utsatta kvinnor och barn har Sverige alltså skrivit in i lagen att kvinnorna inte har rätt att komma undan sin förövare, utan måste ”samarbeta” med honom för att inte förlora vårdnaden om sina barn. År efter år har vi sett hur utsatta kvinnor misshandlas och till och med mördas just när de försöker leva upp till detta, för att försöka skydda sina barn och inte förlora vårdnaden till förövaren.

Det faktum att våldsamma män utsätter kvinnor och barn i hemmen gör att det ofta inte finns stödbevisning. Därför leder detta våld alltför sällan till fällande domar. Istället hamnar fallen i vårdnadstvister. Såväl kvinno- som barnrättsorganisationer har under många år försökt lyfta att barnen då sällan blir lyssnade på, att vare sig socialtjänst eller rättsväsende tar barnens berättelser på allvar.

Ändå vet vi mycket om barnens villkor i familjer där pappan utsätter mamman för våld. Brottsoffermyndigheten har redovisat hur 98 procent av barnen har sett eller hört misshandeln i samma eller angränsande rum. Cirka 60 procent av barnen har själva utsatts för våld. Cirka 30 procent har utsatts för sexuella övergrepp.

Sverige har under senare år utvecklas från att ha varit ett föregångsland när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn till att tvärtom gå katastrofalt bakåt. Idag ser vi i fall efter fall hur samhället i praktiken ofta tvingar kvinnor att gå tillbaka till sina förövare för att försöka att trots allt skydda sina barn. Vi ser ett samhälle som tvingar mammor att lämna sina barn till förövaren trots att barnen uttalar till både socialtjänst och domstolar att de inte vill träffa sin pappa för att de är rädda för honom. Vi ser hur domstolar ger även dömda förövare vårdnaden om mamman inte förmått sig till att tvinga barnen, med motiveringen att hon därmed ägnat sig åt ”umgängessabotage”.

När pappan sedan inte låter mamman träffa barnen, döms inte han enligt ”umgängessabotage”, utan får behålla vårdnaden med motiveringen att det inte vore rätt att flytta barnen igen. Fadersrätt går före kvinnors och barns säkerhet.

Kvinnorörelsen har sedan länge försökt synliggöra hur förövare fortsätter utöva våld mot mammor och barn just i samband med umgänge/vårdnad, en verklighet som bekräftas även i forskning. Vi har krävt att samhället måste ta bort kravet på ”samarbete”.

Efter att vi uppvaktat justitieministern med en namninsamling för barns rätt i domstolarna gav regeringen Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga förekomsten av våld i vårdnadstvister. Men istället för att avvakta resultatet av denna kartläggning föreslår regeringen nu tvärtom själva motsatsen; en skärpning av formuleringen om samarbete, om offer och förövares ”gemensamma” ansvar.

Frågan om vårdnad får aldrig utgå från att tvinga offer till ”samarbete” med förövaren, den ska utgå från barnens behov och vem som kan tillgodose dem. Regeringens proposition är ytterligare ett svek mot redan utsatta kvinnor och barn.

Samhället måste börja ta mäns våld mot kvinnor på allvar.


Gerda Christenson

Kvinnofronten

Jenny Westerstrand

Roks

Leila Qaraee

Kvinnors Nätverk

Azam Qarai

Linna-mottagningen

Maria Rashidi

Kvinnors Rätt

Susanne Bergenbrant Glas

Kvinnliga Läkares Förening

Olga Persson

Unizon

Clara Berglund

Sveriges Kvinnolobby

Gita Rajan

Wonsa

tisdag 13 april 2021

Ett minne av Gagarin

På förstasidan i SvD idag för sextio år sedan  - 13 april 1961.   

"Jorden runt på 108 minuter

Jubel och fest på Moskvas gator

Gastkramande drama då Sovjets rymdman togs ner till jorden"

Det var alltså om Jurij Gagarins rymdfärd - den första människan i rymden. Det är den tidigaste  världshändelse jag minns.

På förskolan (kallad  "lekskola") jag gick på hade den kvinna som ledde denna klippt ut artiklar från olika tidningar som vi fick titta på.  

När jag kom hem frågade jag min mor om hon visste att det hade hänt en stor sak. Det visste hon inte, sa hon. Då skrev jag "RAKET" på ett papper.

Hon låtsades missförstå och sade "skrev du racket?" .Dels ville hon nog retas, men dessutom tror jag att hon var betydligt mindre glad över vad som hänt än jag. Hon var antisovjetisk och var nog oroad för att Sovjets makt skulle öka.

Några sådana tankar hade jag inte. Jag var alltså sex år då.

 

Nedan: Jurij Gagarin i Helsingfors 1961.

  

onsdag 7 april 2021

Goda vs onda häxor

I dessa pandemitider med en otäck sjukdom som besvaras med ibland  obehagliga  motåtgärder håller jag mig mer inne än vanligt.  Och vad gör jag där? 

Min syn är så pass dålig, så istället för att läsa massor, som jag skulle gjort om det här hade hänt för fem år sedan - tittar jag en hel del på YouTube- videos. Dels helt seriösa sådana, men även filmer av som denna..

Alltså en helt halsbrytande thriller om en kamp mellan goda och onda häxor. Båda lägren består av kvinnliga häxor, och i denna ödeskamp om mänsklighetens framtid står männen inte ens på åskådarplats.  

Den är faktiskt intressant. Men handlingen är lite dunkel,  så jag fick se den två gånger för att verkligen greppa vad som hände.

I filmen impliceras att denna kamp mellan goda och onda häxor i slutändan  handlar om mänsklighetens överlevnad....

Själv tyckte jag att den var riktigt spännande.  

söndag 4 april 2021

Björn Lomborg

/Jag har ändrat inlägget efter att ha tagit hänsyn till argumenten i en kommentar. Det innebär att detta är ett annat inlägg än det kommentarerna syftar på. Jag ber om ursäkt för den förvirring detta kan skapa..../
 
Det finns en person på SvD som ständigt får lägga ut texten om att satsningar på att minska fossila utsläpp kommer att minska vår BNP och därför inte bör genomföras. Han heter Björn Lomborg och är ekonom, och han verkar tro att man kan diskutera klimatet och endast ta hänsyn till ekonomin.
Hans kunskaper om klimatfrågor verkar obefintliga och nån gång varannan månad typ får han plats på ledarsidan med kommentarer som är, för att nu ärligt säga vad jag tycker, korkade bortom alla gränser.
Observera alltså - på ledarsidan, inte på debattsidan... Hur står det egentligen till med SvD:s politiska chefredaktör?
Det STORA problemet är att Lomborg diskuterar klimatfrågan enbart utifrån om ekonomin går upp eller ner. . Utifrån mycket tveksamma siffror om hur BNP kommer att utvecklas de närmaste årtiondena om vi vidtar nedskärningar av fossila bränslen eller inte, lägger han förslag om hur man bör agera. Och slutsatsen är alltid att det är bäst att inte göra något. Utan vänta på att den privata industrin förr eller senare utvecklar gröna alternativ.
Ingenting alls om faran för att vi kan nå en "tipping point", där uppvärmningen kan bli självgenererande bortom all kontroll. Inget om vad som händer om metanet i den sibiriska tundran kommer upp i atmosfären. Inget om vad som händer med jordens förmåga att relektera soljus när glaciärerna smälter. Etc.
Det är lite som att ha blivit biten av en hund, som verkar så galen att den med mycket stor sannolikhet har rabies. Och sedan endast fokusera på hur den ganska så dyra rabiesvaccineringen kommer att påverka ens privatekonomi.
Och därefter dra slutsatsen att rabiesvaccinet nog trots allt är lite för dyrt. Och bestämma sig för att inte ta det.
 
PS. Får plötsligt ett infall och tycker att denna sång av Melanie passar in här.
 
 

fredag 2 april 2021

Varför jag inte firar påsk

/Jag tycker illa om påskhelgen i allmänhet och långfredagen i synnerhet. En förklaring till detta  kan man kanske läsa här,  i ett inlägg som jag ursprungligen skrev 14 mars 2009. Jag har ändrat några rader i det. /

Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik 

En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.

Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?

Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.

En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.

Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.

På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.

Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.

Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.

Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.

Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.

Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. 

Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan korsfästa nakna kvinnor . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. 

Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan ibland kanske vara ganska så tunn.

Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.

Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.

Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…

 

torsdag 1 april 2021

Carmilla som bok och som film

För några år sedan skrev jag  ett blogginlägg om en roman av Sheridan La Fanu från 1872, med titeln Carmilla.   Det var en berättelse om en kvinnlig vampyr, men bakom detta tema fanns en ganska finstämd lesbisk kärleksroman.   Jag citerar också såväl Charlotte Hjukström  som Per Faxneld som båda i romanen ser någon sorts underliggande ska man kanske säga pro-lesbisk och feministisk agenda. .

Men denna agenda var knappast medveten. Författaren var definitivt inte feminist,  men ändå är romanens ski8ldring av relationen mellan bokens två huvudpersoner - vampyren Carmilla, och Laura, den kvinna som hon inleder en en form av relation med, både ömsint och innerlig. Visst, relationen är naturligtvis  en vampyr-relation.... men ändå.

Och mot slutet, när, Carmilla har dödats, är Lauras minnesbild av henne finstämt ömsint, och inte alls skräckslagen. 

Denna bok kom alltså 1872. Det går att diskutera om den ändå inte är homofobisk,  men vare sig Faxneld eller Hjukström verkar tycka att den är det. Jag håller med dem. Dess ömsinta skildring av relationen gör det mycket svårt att se den som homofobisk.  

Men jag nämnde i inlägget  också en film. Det har gjorts flera filmer som bygger på  boken, men just den jag hade sett på YouTube hade premiär 1970, 98 år efter boken. Den hette The Vampire Lovers och kan ses  här

När jag skrev inlägget om boken  Carmilla länkade jag inte till filmen. Det skulle inte vara rätt mot boken att diskuteras i ett inlägg som länkar till en film som frossar i en närmast absurd karikatyr på de värsta  homofobiska skräckbilderna  Eller det var väl så jag tänkte. 

Men å andra sidan kan det ju vara intressant att notera att boken om Carmilla från 1872 var så pass lite homofobisk medan en film om just Carmilla  hela 98 år senare närmast frossar i homofobi. 

Men 1970 är ju ändå 51 år sedan. Och idag är ju homofobi något som både analyseras, och kritiseras... Det vore väl ett välkommet initiativ om detta kunde leda till en ny film om Carmilla, som har samma ömsinta skildring av relationen mellan Carmila och Laura som boken hade. Tycker i all fall jag.

Och slutligen. Om någon nu lockas att se den ganska så tveksamma  filmen  efter att ha läst detta, leta i så fall gärna reda på boken efter´ detta.  Den är lätt att få tag i både i bokhandlar och bibliotek.

 

Sheridan La Fanu -  författare till boken Carmilla

söndag 28 mars 2021

Rituella övergrepp - och förövarförsvararnas största triumf

Under 90-talet i kom  i Sverige berättelser om en typ av övergrepp som, snart gavs namnet "rituella övergrepp". Man kan förstås diskutera om termen var lämplig, men i  motsats till hur det brukar beskrivas idag, stär det  för en hemsk verklighet. 

Denna typ av övergrepp hade uppmärksammats i USA redan i början av 80-talet. Men det hade funnits berättelser av i mångt och mycket  samma karaktär  långt tidigare. 

Ett känt exempel från Storbritannien var poliskommissarien Robert Fabian , som hade skrivit om liknande övergrepp i sin bok "London after dark" 1954.

Det som fick termen rituella övergrepp under 80-och 90-tal handlade framförallt om sadistiska övergrepp mot barn, oftast utförda i grupp, som kombinerades med en form av indoktrinering. Vanligtvis hade denna indoktrinering någon form av "religiös" eller "ockult" karaktär, men det kunde också handla om ideologier av annan typ, Den vanligast förekommande typen av indoktrinering var dock av någon sorts "satanistisk" karaktär. 

Denna "satanism" hade inga större likheter med den som förs fram av offentligt verkande satanistgrupper. Medan de flesta av dess försökte skapa en  "satanism" som inte på ett entydigt sätt står för ren ondska var det som förekom i dessa rituella övergrepp så att säga "The real thing". Det var så att säga ondska på riktigt, minus alla förskönande omskrivningar. 

Man skulle ju kunna kalla detta "pseudo-satanism" om man så vill. Eller också skulle man tvärtom  ju kunna hävda att just detta var verklig satanism, på blodigt allvar,  medan de flesta offentliga gruppers lära inte var det... Vad man anser om saken beror kanske på ens egna religiösa preferenser. 

Sedan fanns det även grupper som utförde ungefär samma typ av övergrepp, men som inte hade någon annan "ideologi" än den rena sadismen. 

Dessa berättelser  kom definitivt inte alltid fram under terapi, vilket idag är en vanlig föreställning.  De som  berättade om den visade alla tecken på att var kraftigt traumatiserade. De hade ofta rättsmedicinskt bekräftade skador. Deras berättelser brukade stödjas av en myriad små detaljer  och materiella bekräftelser som inte gärna kunde vara en slump. 

Efter ett tag hände något., En våldsam kampanj startade som med hjälp av termer som "falska minnen" "konfabulation", "vandringssägner", "inplantering",  "masshysteri", "social konstruktion"   etc. etc, försökte diskreditera hela begreppet. Motreaktionen kom i alla länder där den typen av berättelser hade förekommit. 

Var detta ett sunt uppvaknande, en insikt om att detta just var en hysteri utan någon som helst förankring i verkligheten? Själv anser jag att det inte var så. De verkligt övertygande  argument som framfördes av förnekarna var mycket lätt räknade.  

Om man först har tagit del den litteratur som getts ut om rituella övergrepp, och som argumenterade för att de existerade, och sedan läser ex.vis Kenneth Lannings  tunna "rapporter" från 1989 och 1992, eller JS LaFontaines torftiga "undersökning" från 1994 är det lätt att associera till "Kejsarens nya kläder". Det är lätt  att se att det idag är förnekarna som står nakna.

De enda undantag som fanns var såvitt jag vet en handfull skickligt manipulerande förnekare, framförallt  Debbie Nathan. Men hon förvrängde medvetet, vilket på ett övertygande sätt visats av Ross Cheit, trots att denne författare själv inte accepterar att rituella övergrepp skulle vara något speciellt vanligt förekommande.  

Det finns en utförlig  argumentation mot Debbie Nathans metoder i Cheits bok ""The Witch-hunt narrative", men en del av denna kan man även ta del av här

 Men nu till saken. 

Jag har fatkiskt en rad böcker från  tiden innan backlashen hade segrat, hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up,  Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors, The politics and experience of ritual abuse, - för att endast nämna en del av dem. 

Om någon som inte var med då skulle få tag i dessa böcker (det går oftast - leta i så fall efter ovanstående titlar på Amazon.com), läsa igenom alla, och sedan försöka ta reda på vad i dessa myriader av fakta som verkligen blivit "vederlagt" kommer hen kanske att få en chock. 

Idag är åsikten att det ens skulle kunna  finnas en kärna av sanning i berättelser om "rituella övergrepp" officiellt begravd.  Den som idag försöker  ta upp detta kommer att mötas av förlöjligande, hånskratt, upprörda utfall - och ibland hot. 

Det ligger en hund begravd någonstans.

Detta måste ses som förövarförsvararnas och  övergreppsförnekarnas största triumf, Den kommer inte att vara för evigt, men har  redan varat så länge att en många utsatta inte har en chans att få hjälp. För inte kan man hjälpa någon som säger sig varit med om något som inte existerar? 

Eller det är så de vill att vi ska tänka. ..

lördag 27 mars 2021

Nej, jag är inte speciellt förföljd

Jag undrar hur många som har trott att jag håller på att bli paranoid när jag skrivit om sökprogrammet Bing. Det är en ganska så rimlig reaktion. Varför i  allsina dar skulle ett sökprogram trakassera just mig?

Nja, jag skulle inte vilja kalla det jag skrev för paranoiskt. Däremot nog egocentriskt. 

Jag letade enbart efter vad de listade om man sökte på mitt namn,  men gjorde inga försök att undersöka vad de listade om personer och begrepp kopplade till frågan om övergrepp mot barn.

Jag har nu systematiskt jämfört Bing med Google i sökningar relaterade till debatten om övergrepp mot barn. Oavsett om man söker på allmänbegrepp med anknytning till denna, namn på personer som deltar i debatten,  eller om kända och omdiskuterade fall av övergrepp osv kommer man snart fram till att  Bing, till skillnad från Google   har  en klar  tendens att - faktiskt - fylla söklistan med olika inlägg som tar ställning för förnekarsidan, eller diskrediterar deras motståndare. 

Och då ofta gamla inlägg, inlägg som finns på sajter som inte borde vara speciellt besökta etc. Dessutom kan dessa inlägg plötsligt ligga bland de fem högsta - eller till och med hamna på förstaplatsen ! -  för att sedan försvinna in i det  mörker de kom från...

Google tycks faktiskt  på riktigt lista de mest besökta inläggen och posterna. Åtminstone när det gäller de ämnen som jag har sökt igenom, gör ofta inte Bing detta. 

Om någon vill kalla det paranoia så gärna för mig. Någon skrev en gång att i vår tid är det endast de paranoida som ställer de väsentliga frågorna...      ;-)

torsdag 25 mars 2021

Kitty och mysteriet på Dimmornas hed

Det är titeln på en bok som jag nyligen hittade i ett skåp hemma hos mig. Jag har ingen aning om hur den kom dit. När jag bläddrade i den  såg det ut som om den var oläst. Det verkade som ingen ens bläddrat i den. Och jag har inget som helst minne av att jag hade köpt den.

Jag visste att det fanns något som hette Kitty-böckerna, men jag visste inte att  huvudpersonen hette Kitty Drew. .Inte heller visste jag att författarna  till alla dessa böcker  kallades  Carolyn Keene, men att detta egentligen är en pseudonym  för flera olika författare. Och inte heller visste jag  att Kitty Drew  hette Nancy Drew i de engelska originalen.

Men när jag kom till det café som jag nog mest brukar vara på i Södertälje centrum hade jag med mig boken. Och började läsa. 

Ja, jag läste faktiskt ut boken där. Vilket förvånade mig. Jag läser mycket långsammare än jag brukar, pga ögonproblem, som jag kanske är för rädd att göra något åt. Så jag har inte läst ut en hel bok sedan jag tog del av Anna Ardins "I skuggan av Assange". 

Jag trodde att min syn gradvis försämrats och att jag nu kanske inte kan läsa en hel bok, inom någorlunda rimlig tid. Men denna bok läste jag igenom på i alla fall två timmar. Det var snabbare än jag hade trott. Tydligen krävs det en riktigt spännande Kitty-bok för att  jag skulle kunna utmana  mina synproblem. ;-) 

Min främsta referensram när jag läste dem var faktiskt Enid Blytons böcker.  De brukar inte jämföras med varandra. I Blyton-böckerna är hjältarna barn - inte ens tonåringar. Men Kitty var i alla fall 16 när serien startade, och blev efter ett tag en 18-åring med körkort. 

I de mest kända av Blyton-böckerna har vi fem hjältar - fyra  barn  och en hund.  Men även i de andra har barn huvudrollen. I Kitty-böckerna egentligen endast en hjälte - Kitty själv. 

Men strukturen i Kitty- och Blyton-böckerna  har stora likheter. Var än huvudpersonen/personerna kommer råkar de på mystiska händelser, som snart visar sig bottna i någon form av kriminalitet. Som de sedan löser på ett elegant sätt. Eftersom Kitty inte är ett barn blir ju handlingen onekligen en aning mer realistisk än den är i  Blytons böcker. 

Ibland verkar Kitty-böckerna medvetet ha lånat från Blyton. I  Blytons fem-böcker har vi en flicka som heter Georgina men vill bli kallad George. I många av Kitty-böckerna figurerar   en flicka i äldre tonåren, Georgia, som också vill bli kallad George. Även som karaktärer har dessa båda George en del gemensamt. 

Jag har alltså endast läst en Kitty-bok - ännu. Men kommer nog att leta reda på flera. Jag har kollat lite på nätet  om dem, förstås.

Min regression (!?) har styrt mitt bokval mycket länge - och nu ser jag chansen i att läsa igenom en ny serie av böcker vars målgrupp torde vara  framförallt tjejer i (lägre?) tonåren. 

För det är nog så det är. Medan Blytons böcker riktade sig till barn av båda könen  upp till kanske 13-årsåldermn riktar sig nog Kitty- böckerna nog mer exklusivt till  flickor i lägre tonåren. Men så behöver det ju inte vara. Om jag hade fattat hur lika Kitty-böckerna var Blyton-böckerna skulle jag nog också ha slukat dem efter att jag hade tröttnat på Blyton. 

Jag vet att jag såg Kitty-böcker redan som barn.   Men jag tror jag inte ens kollade deras titlar. I så fall skulle jag nog ha blivit nyfiken., Men jag visste att de brukade definieras som flickböcker och trodde kanske helt fördomsfullt att de handlade om intriger med pojkvänner eller nåt sånt. Ja,ja, väldigt fördomsfullt men eftersom jag sitter bakom denna dataskärm ser ni inte ens att jag rodnar... 

Slut för denna gång. Nu har jag alltså hittat en ny serie böcker som jag kan läsa....

:-)

tisdag 23 mars 2021

Ensam på dvärgplanet

Vaknade mitt i natten av att jag drömde att jag befann mig på en stenig och atmosfärfri himlakropp i rymden. Jag hade varit där en längre tid och överlevt pga att det rymdskepp jag befann mig i hade stora reservlager av både mat och syre. Maten tror jag att jag fick i mig intravenöst, av att jag var kopplad till en maskin. Jag insåg att det var ytterst osannolikt att någon skulle komma att undsätta mig.. 

Rymdskeppet hade uppenbarligen nödlandat. Jag verkade vara  den enda människan i det,, men jag var omtöcknad och visste inte om det funnits andra i det, som hade dött, eller om jag hade varit ensam hela tiden.Jag satt eller låg i ett trångt utrymme i rymdskeppet som inte gick att ta sig ur, men kunde ändå (via en TV-skärm?)  se den steniga ytan utanför skeppet.  

Det var inte månen, utan snarare typ en dvärgplanet i Kuiperbältet. Vilket gjorde det extremt osannolikt att någon skulle komma och rädda mig. Eller ens visste var jag var.  

När jag insett allt detta vaknade jag.


 

lördag 20 mars 2021

Idag för femtio år sedan...

...den 20 mars 1971 - gick Middle of the Roads version av  Chirpy Chirpy Cheep Cheep in på nionde plats på Tio i Topp. Den skulle snart bli etta och behålla den platsen i flera veckor.
 
Denna vår  lyssnade jag mindre på  topplistor än förut och jag tror inte att jag hörde låten förrän i slutet av maj. Men då gick den rakt in i mig och jag blev oerhört fascinerad av den. Vilket jag är än idag.
 
Den skrevs annars av en man vid namn Lally Stott och han spelade in en egen version av den. Som dock inte alls blev lika framgångsrik som Middle of the Roads.  

Som kan ses och höras här..

Till "foliehattarnas" försvar?

Det finns en del på Facebook som har  länkat till detta Oisin Cantwell- inlägg   i Aftonbladet, för att de menar att han läser lusen av de ...