måndag 31 december 2018

... och nu är jag ju 64...

Jag tror jag hörde Beatles "When I´m 64" redan på sommaren 1967, långt innan jag fick Sgt.Pepper i julklapp samma år. Det var en av de mest lättillgängliga låtarna på LP:n, och följaktligen en av de som oftast spelades på radio. Jag var 12 år.

Det var en sång om något avlägset, overkligt. Att vara 64 år - det var en oändlighet dit. Jag vet inte om jag direkt hade några föreställn9ngar om hur det skulle vara när jag kom dit.

I dag är jag där. Eller rättare sagt kvart i elva ikväll. För det är just då jag ska ha fötts - den 31 december 1954.

Tillbaka till 1967. Förställningar om framtiden hade jag på något sätt, även om de inte var kopplade till hur det skulle vara just när jag blev just 64. Föreställningar om min egen och om världens framtid. . Föreställningar som gradvis växte fram just från och med det år jag först hörde "When I´m 64".

Och förhoppningar - och förväntningar. Slog de in? Definitivt inte - vare sig de privata eller de sociala/politiska.

Framtiden blev snarast en antites till i stort sett alla förhoppningar och förväntningar jag hade. Och troligen många andra hade.

Men här är den - "When I´m 64" - andra låten på andra sidan på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band".

En liten tidsresa till "Summer of Love" 1967 - en tid då det fortfarande kanske var riktigt realistiskt att hoppas.

Man kan ju hoppas att något av detta kan komma tillbaka. Jag hoppas, men kan definitivt inte tro att detta är något mer substantiellt än - feberfantasier. Eller nåt sånt.

onsdag 26 december 2018

Rosemarys baby

Idag för femtio är sedan - på annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efteråt recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .

Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.

Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.

Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.

Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.

Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.

Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.

Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.

Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin,  författaren vars bok filmen byggde på.   Långt senare skrev han en uppföljare -  Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.

Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.

måndag 24 december 2018

Per Gahrtons "pudel"

Per Gahrton har gjort en så kallad pudel (i och för sig en idiotisk term, som bygger på en karikatyrartad bild av denna sympatiska hundras).

Den presenteras så här i Expressens ingress:

"Han har tidigare pläderat för Annie Lööf som statsminister. Nu gör Per Gahrton en pudel:
Jag hade uppenbarligen fel. Det är viktigt att väljarna får en ny chans efter Annie Lööfs monumentala trixande med demokratins grundvärden."


I sin helhet kan hans debattartikel läsas här.

Han refererar den kritik han fått på detta sätt:

"Mina kritiker inom grönvänstern har hela tiden påpekat att Annie Lööf har anknytning till storfinansens lobbygrupp Trilateralen och är anhängare av nyliberala ekonomiska teorier, inbegripet Ayn Rand. Hennes politisk-emotionella grund tycks ligga fjärran från C:s och Bondeförbundets klassiska syn på arbetare och bönder som samhällets 'småfolk' med gemensamma intressen mot högern och storfinansen. Hon tycks inte känna gemenskap med 'kohandeln' mellan Socialdemokraterna och Bondeförbund/Centern som bidragit till Sveriges 1900-talsstabilitet (30-talet, 50-talet, 90-talet)."

Och ger sedan sina kritiker rätt:

"Jag hade uppenbarligen fel, vilket jag pudlar för. För Annie Lööf tycks en omfattande nedrivning av välfärdsstatens sociala trygghets- och rättvisemekanismer vara viktigare än humanitär anständighet. Att hon och C genom att släppa fram M+KD:s budget medverkade till att avveckla den nyligen inrättade Jämställdhetsmyndigheten var droppen. Och jag som såg henne som en sorts feminist! Dubbel pudel."

Min inställning till Per Gahrton har alltsedan 1970-71 ju varit lite ambivalent. Och glidit mellan plus och minus.

Nu har den hamnat på plus igen. Visserligen ett ganska så litet plus, men ändå.

Men jag tror förstås,  i motsats till Gahrton, inte att en "kohandel" mellan S och C skulle vara någon sorts lösning på dagens problem.

lördag 22 december 2018

Kan kanske kallas en definitionsfråga...

Denna stämningsfulla ASMR-video av Neko sägs beskriva en situation där en "Crazy Stalkergirl Creeps on You".

Jag har förvisso aldrig varit med om att något sådant hänt. Men om jag fick vara det, skulle jag inte kalla det stalking.

Påstår jag bestämt.

:-)

onsdag 19 december 2018

En inte helt orimlig hypotes

"God may be a crackpot.”

Det är de enda ord som jag klart minns från John A Keels bok "The Eighth  Tower" från 1975.

Jag har inte kvar boken, men jag kollade på nätet, och, ja, jag mindes inte fel, precis de orden fanns i just den boken.

I övrigt var boken ganska så absurt flummig, ingenting jag direkt vill rekommendera.

Men just dessa ord har jag förstås en bestämd känsla - av att det möjligen ligger något i.

Det skulle i alla fall förklara en hel del.

Eller som man brukar säga - pusselbitarna skulle falla på plats...

torsdag 13 december 2018

Rosettastenen - en nyckel till förhistorien

På YouTube kan man här finna en ganska så spännande dokumentär om Rosettastenen och om hur hieroglyferna dechiffrerades. Den är som sagt spännande, men på många sätt ytlig och i vissa avseenden även en smula missvisande. En mer grundlig genomgång finns i en svensk översättning - i Lesley och Roy Adkins "Egyptens nycklar" (Månpocket 2012).

Under tidigt 1800-tal byggde nästan alla kunskaper om de äldsta civilisationerna  i vår del av världen - i Egypten och Mesopotamien, och andra civilisationer som var äldre än det antika Grekland  - på Bibeln, och skrifter av romerska och grekiska författare. Det ledde till en egenartad situation. Å ena sidan kunde man mer eller mindre bokstavligt tro på dessa - vilket många gjorde. Å andra sidan kunde andra betrakta alla dessa källor som rena sagor.

Det fanns få möjligheter att bedöma sanningshalten i Bibeln, Homeros, Herodotos eller andra skildringar.  Genom en serie upptäckter under 1800-talet ändrades läger drastiskt.  Genom ex.vis dechiffreringen av hieroglyferna, liksom  av kilskriften, genom arkeologiska utgrävningar i Egypten, Palestina Assyrien och Babylonien. Och till sist även i mykenska Grekland, och det område där Troja ansågs ha legat.

Det hela kulminerade i början av 1900-talet genom utgrävningen av Knossos...

Det här ledde till att de som varit alltför extremt kritiska till Bibeln och de klassiska berättelserna fick modifiera sig. Å andra sidan visade ju sig bokstavstron inte heller hålla. De nya kunskaperna gav en rik och mångfacetterad bild av förhistorien, en bild som numera ingår i det allmänna medvetandet.

Den första av de upptäckter som ledde till denna nya världsbild var dechiffreringen av hieroglyferna,

Denna var en biprodukt av Napoleons fälttåg i Egypten. Napoleon beslutade sig nämligen för att ta med sig ett imponerande forskarteam. De ägnade två år åt studier och jakt på artefakter - som det var meningen skulle hamna i Frankrike. De gjorde de nu inte - eftersom britterna besegrade den franska armén i Egypten kom det mesta till Storbritannien.

En av dessa artefakter var Rosettastenen, som innehöll en skrift. som fanns på tre språk. Dels grekiska, dels på hieroglyfskrift, dels en mer sentida egyptisk skrift.

Trots det franska militära nederlaget blev det en fransman, Jean-Francois Champollion, som till sist lyckades med en dechiffrering, Det var möjligt eftersom det hade gjorts avbildningar av stenen, som franska forskare hade tagit med sig till Frankrike.

Jag tänker inte gå  in på detaljer. En ca 40 minuters version av skeendet kan man nu finna i den ovan länkade dokumentären, Den som på allvar vill ta del av historien bör nog också läsa boken...

Men tillsammans med senare upptäckter kom det ju att öppna ett fönster mot en gammal, men ändå helt ny värld.

Och därmed förändrade också mycket i vår egen världsbild....
----------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Dokumentären jag länkar till är uppriktigt sagt alldeles ovanligt usel. men jag hittade ingen annan...

För att ta det mest hårresande exemplet. När de ska tala om demotisk ("demotic") skrift säger de istället konsekvent "demonic", vilket som bekant är något helt annat...

Experter studerar Rosettastenen på en orrientalistkongress 1874.
 

lördag 8 december 2018

"Vänsterliberal" text av mig från januari 1971

Det här tillhör kanske avdelningen pinsamheter. Det är en text av mig från januari 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Jag hade en månad tidigare blivit medlem i Liberala Förbundet. Det var f.d. Liberala Studentförbundet, som hade avskaffat alla akademiska krav på medlemskap.

Den var då inte längre liberal, utifrån några som helst rimliga kriterier.  Deras två centrala paroller var Löntagarstyrda företag och Lika konsumtionsmöjligheter. Det sistnämnda betydde i princip likalön -  med reservation för att vissa människor genom till exempel långa arbetsresor, eller stora familjer, hade behov av större inkomster.  Alla skulle ha lika mycket pengar över till konsumtion. Det förstnämnda  innebar ju med ett annat språkbruk - arbetarkontroll över produktionen..,

Texten avspeglade min grundsyn. Jag trodde på största allvar att om man effektivt spred dessa idéer  skulle man gradvis kunna övertyga fler och fler om dess riktighet. Att de inte var speciellt  liberala insåg jag själv - så jag verkade också för ett namnbyte. Det var ganska illa att vara med i något som som kallades för "Liberala Förbundet" - men än mer illa var nog att lokalavdelningarna faktiskt kallades för... "Liberala Klubben".  Det lät faktiskt lite unket.

Av slutet i artikeln framgår ju att mitt perspektiv var att bryta loss Liberala Förbundet från den liberala fållan och bli en del inte endast av vänstern  - utan mer specifikt av den utomparlamentariska  vänstern.

Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning, Den blev faktiskt uppmärksammad. I ett inslag i Sveriges Radios program "OBS! Kulturkvarten" i början av mars 1971 citerade en upprörd folkpartist från den och undrade om Liberala Förbundet höll på att bli en ny vänstersekt någonstans emellan KFML och Revolutionära Marxister. Han hade inte helt fel - några  år senare hade faktiskt organisationen bytt namn till "Frihetliga Socialisters Förbund".  Och dess tidning "Liberal Debatt" hade bytt namn till "Frihetlig Socialistisk Tidskrift". Men då var inte jag längre med, 
-------------------------------------------------------------

Basarbete - ett livsvillkor

Om man råkar passera en allmän plats, exempelvis på en lördag eftermiddag, stöter man nästan alltid på folk från olika politiska organisationer om säljer tidningar, propagerar och samlar in pengar. Det är KFML:are som säljer Gnistan, trotskister som säljer Fjärde Internationalen, FNL:are som samlar in till FNL och säljer Vietnambulletinen, VPK:are som delar ut flygblad  mot EEC, centerungdomar som delar ut flygblad mot den vansinniga trafikplaneringen, fascisterna i DA som säljer Argument osv.

Och detta är inte precis en tillfällighet. Dessa organisationer - och många fler - vet att detta är ett livsvillkor för dem. De har insett att  ett organiserat och ihärdigt basarbete är det enda sätt som man kan effektivt nå ut till människor på  - om man inte har exempelvis SSU:s organisatoriska styrka, då man ju kan nå ut på andra vägar. Och ju mindre ett politiskt förbund är, desto viktigare är det att det bedriver ett organiserat basarbete.

Liberala Klubben är en liten sammanslutning, Liberala Förbundet är ett litet förbund. Då borde vi ju - logiskt sett - inrikta oss på att sprida våra idéer och nå ut till människor genom exempelvis att propagera och sälja Liberal Debatt och annat material på gatorna, vid T-banan, utanför varuhusen och på andra platser. Vi borde alltså bedriva ett organiserat basarbete. Men vad gör vi? Vi låter basarbetet ligga nere totalt, det enda vi gör är att då och då underteckna ett upprop, vara med i någon demonstration eller göra något  enstaka  uttalande.

Detta har lätt till att Liberala Klubben är en liten sekt. som många politiskt orienterade människor bara har hört namnet på, om ens det. Det är mycket beklagligt, speciellt som många människor  säkert sympatiserar med våra åsikter och kanske kan värvas, om vi bara kommer i kontakt med dem. Många radikaler, som stöts bort av den socialistiska vänsterns dogmatism och centralism är det säkert möjligt att nå. Men detta kräver alltså att vi måste ut ur vår akademiska isolering - och att vi - bokstavligt talat - når ut till f0lket.

ALLTSÅ: vi måste ta upp konkurrensen med KFML, Revolutionära Marxister, VPK m.m. vad det gäller basarbete. DET ÄR VÅR ENDA CHANS: om vi inte vill fortsätta att vara en liten sekt, om vi inte vill fortsätta vår akademiska isolering, om vi vill bli ett alternativ till den socialistiska vänstern.

Detta kanske skapar problem i början. Dels är vi ju ganska få och dels är många av oss säkert ovana vid ett organiserat basarbete.  Men det är min övertygelse att det behövs. Därför tycker jag att varje klubb ska börja diskutera möjligheten till och - sedan detta är klart - formerna för ett sådant.

Detaljerna kan säker ordnas - bara viljan finns.

Nu får inte basarbetet ses enskilt - det måste vara en del av en allmän radikalisering av förbundet. Vi måste uppleva oss vara en del av den nya vänstern - inte ett radikalt bihang till Folkpartiet/FPU. Det kanske låter underligt - men de flesta människor upplever oss faktiskt så. Detta gör att vi måste arbeta för att föra ut att vi är ett progressivt decentralistiskt alternativ inom den svenska vänstern. Om vi genom ett ihärdigt basarbete lyckas med det tror jag att framtiden är ljus för Liberala Förbundet.

Erik Rodenborg

fredag 7 december 2018

Den vita terrorn

Första världskriget är slut, men i december 1918 har kriget mot bolsjevikerna just börjat. Och inget kallt krig direkt, utan blodiga strider där inhemska ryska kontrarevolutionära styrkor med militärt stöd från västmakterna och Japan sprider skräck över Ryssland.

I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (7 december 1918) kan vi läsa dessa rubriker:

"Ententen ställer sovjet utom lagen
De allierade utfärda ett upprop mot bolsjevikerna.
Förklara, att deras mål här sammanlöpa med tyskarna."

En av de främste av de vita generalerna var en herre med namn Anton Denikin, som redan i november 1918 startat krig mot bolsjevikerna. Om denne mans militära kampanj skriver SvD samma dag, utifrån ett telegram från Tsarskoje Selo - bland annat detta.

”I söder äga förbittrade och blodiga strider rum. Flera hundra arbetare ha blivit hängda. Gatorna erbjuda skådespelet av talrika lik efter hängda arbetare.

Stadskommendanten i Krassnof offentliggör ett telegram från Denikin med order att hänga var tionde häktad arbetare. På andra orter förekomma massavrättningar medelst hängning”.


Anton Denikin

onsdag 5 december 2018

SVT om ett korrupt grabbgäng

I ett SVT-program kallat Det slutna sällskapet kan vi ta del av en helt förödande genomgång av det  korrupta grabbgäng som utgör den svenska s.k. akademien.

Där beskrivs en permanent vänskapskorruption och ett långvarigt och av allt att döma helt medvetet mörkande av Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp.

Se det absolut. För övrigt anser jag att "akademien" ifråga bör upplösas.



Bilden: Grabbgängets så kallade valspråk.

måndag 3 december 2018

Australiens premiärmininster ber utsatta barn om ursäkt

På grannbloggen "Ritual Abuse" kan man läsa detta inlägg.

Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.

Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)

Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4

This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.

For me, the highlights were when he said the words “ritual abuse” about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.

Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."

söndag 2 december 2018

Vänsterpartiet

Förresten så blev jag medlem i Vänsterpartiet i Södertälje för några veckor sedan.... 

lördag 1 december 2018

Att lyssna på "Hello, Goodbye" - på Psyke 2

Den första gången jag hörde Beatleslåten "Hello, Goodbye" på radio var på fredagen den första december 1967, idag för 51 år sedan. Då var jag inlagd på Psyke 2 på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (numera nedlagt). Jag hade legat på en medicinavdelning på samma sjukhus i oktober, men då de inte hittade något medicinskt fel lades jag in på psyket i slutet av november.

Det fanns också Psyke 1, där fanns flickor från 12 och uppåt och barn av båda könen under 12.

På Psyke 2 fanns bara killar över 12. En ganska tuff stämning, med andra ord. Jag blev (bland annat) slagen av en alldeles  ovanligt "tuff" kille flera gånger.

Jag tyckte det var tråkigt att jag var 12 och alltså låg över åldersstrecket . Om jag hade varit ett år yngre hade jag fått hamna bland flickor och barn istället. Det skulle jag ha föredragit. Det skulle varit lugnare.

Det som jag gillade bäst var rummet. Jag hade ett eget rum och alldeles ovanför huvudkudden satt en jättelik Beatlesbild på väggen.

Jag tyckte det var häftigt att sova under en Beatlesbild.

Dessutom kunde jag ha lampan tänd eftersom jag hade eget rum. Det fick jag inte ha hemma - förrän jag fick eget rum den 27 maj 1968..

Det  var bra att kunna ha lampan tänd, eftersom jag var mörkrädd....

18. 30 denna fredag sändes Grammofonhörnan av Kersti Adams-Ray. Jag hade en radio på rummet. Jag lyssnade på programmet och hörde till min förtjusning att Beatles nya singel hade kommit - och spelades i programmet.

Den blev etta på Tio i Topp redan dagen efter.


Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus ca 1900. Fast då hette den Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.

torsdag 29 november 2018

Stefan Löfven till makten på ett borgerligt liberalt program?

Annie Lööf är ju djärv.  Eller nåt.

När hon säger att hon kan acceptera Stefan Löfven som statsminister nöjer hon sig inte med att som villkor ställa krav på en rad obehagliga nyliberala "reformer".

Hon väljer själv att formulera sig så här. . Villkoret för att acceptera Löfven som statsminister är, säger hon i DN,  att han driver en "liberal borgerlig politik"...

Det visar väl inte endast att hon knappast tror att hennes förslag kan gå igenom  - utan även att hon knappast verkar vilja att det ska gå igenom.

Om hon hade velat det, hade hon förstås inte uttryckt sig riktigt så..

Socialdemokrater som driver en liberal borgerlig politik är ju inget helt ovanligt. Socialdemokrater som går med på att använda dessa ord om sin politik är i stort sett omöjliga att hitta - i alla fall i Sverige.  Och det vet förstås Annie Lööf.

Så det är förmodligen något annat hon vill... egentligen....

En djärv gissning. Om C stryker en del av sin kravlista, mot det nya villkoret att Annie Lööf ska få bli statsminister, kan hon ju framställa sig som riktigt storsint. Och S ledning kan ju säga att vi har resolut avvisat några ohemula krav från C.

Då är det väl inte något att bråka om, om vi accepterar några av de övriga kraven och dessutom låter den tydligen så kompromissvillige Lööf att bli statsminister? Eller detta är kanske i alla fall vad Lööf hoppas på...

Annars ger det hela associationer till det då ännu entristiska Offensiv,  som i slutet av 70- och början av 80-talet hade parollen "Socialdemokratin till makten på ett socialistiskt program". De trodde knappast heller själva att det skulle gå att genomföra, då de med "socialistiskt program" menade förstatligande av de 100  största storföretagen, bankerna och försäkringsbolagen - under arbetarkontroll.

De visste förstås att S-ledningen hellre får makten på ett borgerligt program än på något sådant. Deras syfte var att sätta press på S-ledningen och skapa en stark vänster inom socialdemokratin.

Det lyckades de inte med. Annie Lööf skulle kanske ha lättare att lyckas med en press från motsatt håll, om hon nu inte var så bisarrt provokativ...

Men det vill hon nog trots allt inte. Hon vill nog ändå inte att S ska ha makten, under något som helst program. Hon vill ha makten själv..


Annie Lööf på Almedalsveckan 2018.   Foto: Centerpartiet

onsdag 28 november 2018

En otäck dröm - tolkad av CG Jung

Både Sigmund Freud och C.G. Jung gjorde självbiografier.  Jag har läst båda, men det enda jag minns av Freuds var att den var tråkig och på något sätt opersonlig. Jungs var mycket personlig, och fascinerande.

Nu skrev han  i och för sig inte den själv. Han berättade för Aniela Jaffé, som sedan gav ut den - 1961, omedelbart efter Jungs död.

När man läser Jungs självbiografi får man känslan av en person  som levt ett ovanligt fascinerande liv, och som beskriver detta med både fantasi och djup. När man läser Freuds - så glömmer man (eller i alla alla jag) tydligen istället bort innehållet, efter en mycket kort tid...

Jag läste Jungs självbiografi på svenska första gången (tror jag) våren 1969,  när jag var 14. Det var en spännande läsning, i alla fall första hälften av den. Har ändå ett vagt minne av att jag mot slutet lite förlorade intresset.

Det jag väl var mest nyfiken på när jag började läsa var väl vad Jung skrev om Freud. Och det var ju fascinerande. Om en del av dessa partier har jag skrivit här.

Men det som gjorde störst intryck på mig i hela boken var beskrivningen av en patientdröm. Den skakade mig djupt. Jag blev faktiskt rädd.

Patienten som drömde var en mycket vanlig och alldaglig person. Han fungerade perfekt socialt,  hade inga problem. Han ville bli analytiker. Jung förklarade för honom att i så fall måste han genomgå analys själv, för att lära känna sig själv.

Han började en sådan, men hade kusligt lite att berätta. Jung frågade honom om drömmar, men han sa att – nej, han hade inga. Veckorna gick och han mindes inte en enda dröm

Men så kom plötsligt en. Jag citerar direkt:

"Han drömde att han for med järnväg. Tåget gjorde två timmars uppehåll i en bestämd stad. Då drömmaren inte kände denna stad men gärna ville lära känna den, begav han sig i väg mot stadens centrum. 

Där fann han ett medeltida hus, sannolikt stadshuset, och gick in. Han vandrade genom långa korridorer och även in i vackra rum, på vilkas väggar hängde gamla tavlor och vackra gobelänger. Dyrbara gamla föremål stod där runt om. 

Plötsligt såg han att det hade blivit mörkare och solen hade gått ner. Jag måste ju tillbaka till stationen, tänkte han. I detta ögonblick upptäckte han att han hade gått vilse och inte längre kunde hitta utgången. Han blev rädd och kom samtidigt att tänka på att han inte hade mött en enda människa i detta hus. Han blev kuslig till mods och påskyndade sina steg i förhoppning om att möta någon. Men han mötte ingen.

Då kom han till en stor port och tänkte lättad: där är utgången. Han öppnade dörren och upptäckte att han hade kommit in i ett jättestort rum. Det var så mörkt att han inte ens kunde se den motsatta väggen. Han blev förfärligt rädd och sprang genom det stora rummet i hopp om att utgångsdörren skulle finnas på den andra sidan om hallen.

Då fick han se - just mitt i rummet - något vitt på golvet, och då han kom närmare upptäckte han att det var ett sinnesslött barn på ungefär två år. Det satt på ett nattkärl och hade smort in sig med exkrementer. I detta ögonblick vaknade han med ett skrik och i full panik.” (Jung 2007: 155)

Jung blir själv skräckslagen. Han kommenterar att nu visste han tillräckligt. Mannen hade en latent psykos.  Han hade dolt denna genom en yta av normalitet. Drömmen avspeglade en rädsla för vad som skulle hända om han fortsatte att gå i analys...

Jung delade denna rädsla, och skrev att om denna man konfronterade sitt eget omedvetna skulle han inte utvecklas - han  skulle krossas.

Jung berättar inte för patienten om sin diagnos. Han gör några ytliga tolkningar och förmår patienten att avbryta analysen, och tydligen också sina planer på att bli analytiker. Enligt Jung var det i sista sekunden - patienten hade mot slutet haft en dröm om hur han jagades av en farlig sinnessjuk.

Denna berättelse fyllde även mig med skräck. Ungefär ett och ett halvt år tidigare hade jag själv oroat mig för att jag kanske höll på att bli psykotisk, och den här berättelsen aktiverade förvisso den skräcken.

Jag gick ju då i terapi hos Gösta Harding, och berättade för honom om drömberättelsen  och om Jungs tolkning.

Harding log lite roat, men mycket vänligt, och sa att Jungs tolkning ju var helt spekulativ. och inte på något sätt automatiskt följde från drömmen, Det enda drömmen möjligen kunde visa var att mannen  ifråga var rädd för att bli psykotisk. Inte att han var pre-psykotisk på riktigt.

På något sätt kändes nog just den tolkningen just då som en lättnad...

Referens : G.G. Jung, Mitt liv, Natur och Kultur 2007 (1961)


Carl Gustav Jung

måndag 26 november 2018

Flickan och kråkan... igen

 /Lyfter upp denna post, från den 28 november 2011. Den ter sig lika aktuell nu som då. Eller ännu mer aktuell, när man (exempelvis)  kan notera att medan värmen stiger, och koldioxidhalten i atmosfären är den högsta på miljoner år,  så har en majoritet av de brasilianska väljarna röstat för en president som lovat att hugga ner regnskogarna i Amazonas.../
________________________________________________

Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.

Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.

Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.

1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.

För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.

fredag 23 november 2018

The Beatles dubbel-LP

The Beatles gav ut många LP-skivor, men endast en dubbel-LP (om man bortser från diverse samlingsalbum som kom efter att gruppen hade upplösts).

Denna dubbel-LP  kom ut den 22 november 1968, och hette helt enkelt The Beatles. Det hade ett vitt omslag, och en bilaga inuti med olika bilder.

Den 23 november 1968 /idag för femtio år sedan!/ presenterade Svenska Dagbladet LP:n med rubriken: ”The Beatles nya LP: Lennon och McCartney årets kompositörer" .

Där kunde man bland annat läsa:
"Årets viktigaste musikhändelse inträffade, enligt Times, på fredagen.  The Beatles nya dubbel-LP släpptes då.... De få kritiker som hunnit yttra sig öser beröm över åtskilliga av de 30 låtarna, av vilka en har skrivits av Ringo Starr, fyra av George Harrison och resten av den, enligt Times 'vidunderligt uppfinningsrika, tvåhövdade magiska draken Lennon/McCartney'".

Dubbel-LP:n skilde sig markant från den föregående LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Denna hade varit en genomarbetad psykedelisk skiva, där det,  i alla fall för fantasifulla personer, hade varit lätt att leta efter hemliga underliggande budskap....

Dubbel-LP:n hade inte den karaktären, även om låten "Glass Onion" verkade vara en sorts parodi på olika försök att tolka beatlestexter.

Det som mest präglade dubbel-LP:n var snarare ett försök att leka med så många musikstilar som möjligt.

Jazz, Beach Boys-liknande surfmusik, Tamla Motown, countrymusik. Bob Dylan, rock¨roll, 20-talsstil, blues, flamenco - och till och med barockmusik.

Och diverse moderna elektroniska experiment. Med mera...

Dubbel-LP:n mottogs mycket väl av nästan alla recensenter, med undantag av några enstaka gnällspikar, som Ludvig Rasmusson i Dagens Nyheter...

Samtidigt visade den att Beatles vid det här laget musikaliskt på sätt och vis hade glidit isär. Även i de låtar som hade Lennon/McCartney utsatta som kompositörer kunde man ganska lätt dela upp dem - mellan de som huvudsakligen var skrivna av John och och de som huvudsakligen var skrivna av Paul...

På sätt och vis var dubbel-LP:n, liksom Sgt. Pepper, också någon sorts kulmen på experimenterandet...

De två sista LP-skivorna - Abbey Road 1969 och (i än högre grad) Let It Be 1970 - var på många sätt mer lättsamma.

Själv gick jag redan den 30 november 1968 och köpte New Musical Express i en pressbyråkiosk. Den innehöll en noggrann genomgång av samtliga låtar på skivan.

Höra den i sin helhet fick jag dock inte förrän på måndagen den 16 december samma år. Då spelades den på  kvällen, i skolbiblioteket på Fredhällsskolan.

Köpte den gjorde jag först i slutet av januari 1969. Min månadspeng var minst i klassen, så jag måste spara en del först....

tisdag 20 november 2018

Per Gahrton ❤️ Annie Lööf = sant

Per Gahrtons illusioner om Centerns potential är ungefär lika naiva som hans illusioner om Folkpartiets potential var 1970. Men det finns en skillnad. Då hittade han i alla fall ingen ledande fp-politiker han kunde bedriva personkult kring,

Nu har han hittat Annie Lööf. Han höjer henne till skyarna på ett sätt som är svårt att beskriva på ett annat sätt än öppet pinsamt. Han tror att Lööf är motvikten mot "högerblockets inskränkta egoism" och glömmer hastigt och lustigt  bort att Lööfs nyliberalism redan från början inspirerats  av "filosofen" Ayn Rand, som öppet hyllade egoismen som princip.

Centerns ekonomiska program är det mest högerinriktade i  hela Alliansen - mot svensk nationell egoism ställer Lööf de rikas iskallt ekonomiska egoism: Den ena är inte bättre än det andra.

Och, framförallt, inte mindre "egoistiskt".

Per Gahrton skriver mot slutet: "Annie, som Sveriges första kvinnliga statsminister skulle du inför svenska väljare kunna manifestera att en demokratisk statsledares första plikt är att utgöra ett humanitärt föredöme som betraktar alla människor som likvärdiga."

Hmm... bortsett då från att i Annie Lööfs Sverige är rika, oavsett nationalitet, definitivt mer "värda" än fattiga, alldeles oavsett nationalitet.

Jag tycker att det är bra att Annie Lööfs agerande försvårat möjligheten till en alliansregering, och förhindrat en M-KD-regering.  Men även om man kan glädjas åt dessa effekter,  betyder det inte att Annie Lööfs syften på något sätt är "goda". Det är de inte.

söndag 18 november 2018

Harvardprofessor om Oumuamua

Här kan ni se en intervju med Abraham Leob, Harvardprofessorn som var en av de två författarna till den omtalade artikel, som hävdade att Oumuamua skulle kunna vara ett konstgjort objekt, en interstellär rymdfarkost.

Vad man än må anse om hans djärva hypoteser. kvarstår det faktum att objektet, som för övrigt knappast i någon högre grad torde likna den bildrekonstruktion som spritts till leda i alla media, alltså  visar prov på närmast unika egenskaper

Spännande är det faktiskt....

lördag 17 november 2018

"Make the world safe for capitalism"

Svenska Dagbladet för hundra år sedan, 17 november 1918. Vapenvila råder ju nu, och Tyskland har ju kapitulerat. Ett av villkoren från ententen var att Brest Litovsk- fördraget skulle brytas, för att bolsjevikerna skulle isoleras.

Och just denna dag kan man läsa detta.:

"Ultimatum från /USA:s president/ Wilson till Tyskland.
Vapenvilan uppsäges omedelbart om sovjetrepresentanter mottages i Berlin. ...

Wilson har genom neutral förmedling underrättat den tyska regeringen att den inre ordningens upprätthållande i Tyskland 
är en förutsättning för vapenstilleståndet.

Presidenten betonade att om /
/den ryske representanten/ Joffe återvände till Berlin eller andra representanter för det bolsjevikiska Ryssland mottoges därstädes, så kommer vapenstilleståndet att omedelbart uppsägas,"

Med andra ord: om inte det nya Tyskland vill delta i isoleringen av det bolsjevikiska Ryssland - kommer de allierade trupperna genast att anfalla på nytt...

Det var ord och inga visor.

Redan 1918 hävdade USA:s regering att en av grundpelarna för dess utrikespolitik var "Make the world safe for democracy". Men redan då torde denna slogan snarare kunna uttolkas som "*Make the world safe for capitalism"..

Det kalla kriget började egentligen redan 1918. Med reservation för att det under åren 1919-21 var mycket hett, då USA och andra västkapitalistiska länder aktivt understödda de vita arméerna i det ryska inbördeskriget.

Det första världskriget var i alla fall slut. Nu gällde det istället att tvinga så många som möjligt att delta i isoleringen och bekämpandet av den bolsjevikiska "pesten". . .

 
Woodrow Wilson 

fredag 16 november 2018

Elenore, The Turtles och "etcetera"..

Idag för 50 år sedan. Alltså den 16 november 1968. The Turtles gick upp på åttonde plats på Tio i Topp med sin låt Elenore.

Den kan höras här.

Det finns en lite lustig sak i den. Det är ju en kärlekssång, liksom de flesta andra popsånger. Men språkbruket är ju inte så där konsekvent romantiskt. I alla fall inte i en mening,

Jag syftar framförallt på detta: "You're my pride and joy, etcetera"...

"Etcetera"  betyder ju "och så vidare" - men skulle kanske också i vissa lägen kunna uttolkas som "bland annat"..

Jag gissar att en person som uttalar sig så, vid Den Stora Kärleksförklaringen något minskar sina chanser till framgång.

Men jag kan ju ha fel.

.
The Turtles 1967.

måndag 12 november 2018

Ångestfyllda dagar i SvD

Svenska Dagbladet i förrgår för 100 år sedan, 10 november 1918.  Det måste vara panik på redaktionen. Den är alltså en varm anhängare av den tyska monarkin, och paniskt rädd för revolutioner, och till och med för demokrati, om den går för långt...

Detta är alltså rubrikerna på den första nyhetssidan den 10 november 1918:
"Kejsar Wilhelm och kronprinsen abdikera.
Berlin är i arbetar- och soldatrådets våld.
Socialisten Ebert fungerande rikskansler".

Men något ännu värre inträffade några dagar senare. Freden kom.

Vi skriver alltså,  idag för hundra år sedan, 12 november 1918.. Första världskriget har alltså just tagit slut. De flesta gläder sig, men Svenska Dagbladet verkar lida av en än större panikångest.

Rubrikerna på första nyhetssidan är:

"Vapenvila inträdde måndag 11 fm.
Det nya Tyskland går mot bolsjevismen."

I artiklar kan man läsa om att de tyska arbetar- och soldatråden tar makten i stad efter stad. Det rapporteras från ett möte med Berlins arbetar- och soldatråd, där även regeringsrepresentanter deltar. Mötet antar en resolution där man skickar en hälsning till (den ryska) sovjetregeringen, och dessutom förklarar att industrins socialisering snarast ska införas i Tyskland.

Från den tysk-franska fronten rapporteras om vänskapliga kontakter mellan tyska och franska soldater. Under röda fanor...

Ledaren i SvD samma dag är endast en i en serie av skräckslagna sådana. Man oroar sig för att det blir en bolsjevikisk diktatur även i Tyskland, och tröstar sig med att även Hjalmar Branting verkar rädd för en sådan.

Glädjen över att krigets död och fasor är över syns inte alls till i SvD:s ledarartiklar. Dels kan man istället mellan raderna skönja att man sörjer Tysklands nederlag. Dels kan man på raderna alltså ta del av redaktörernas skräck för ett bolsjevikiskt Europa.

Det är logiskt. Redan lite mindre än ett år tidigare hade SvD en ledare där de slog fast att bolsjevism är värre än krig.

Så när freden äntligen kommer infinner sig alltså skräcken på redaktionen.

Bilden: SvD:s USA-kollega New York Times förstasida 11 november 1918.

lördag 10 november 2018

När kom patriarkatet till Skandinavien?

I samlingsvolymen "Goddesses in Myth, History and Culture" (Mago Books, 2018) har Märta-Lena Bergstedt och Kirsten Brunsgaard Clausen skrivit ett intressant kapitel med (den långa...) titeln "The Northern Goddesses behind the Asir veil: the Vanir Mothers in Continental Scandinavia - a late shamanistic culture rooted in Old European civilization".

Där för de en intressant diskussion om när den patriarkala kulturen, och religionen, slutligen segrade i Norden.

Som redan titeln antyder är författarnas syn grundad i Marija Gimbutas teori. De anser alltså vare sig att patriarkatet alltid funnits, eller att det är en närmast automatisk följd av (exempelvis) utvecklingen av jordbruket. I själva verket förlägger de dess seger till en långt senare tidpunkt än den man skulle kunna anta om man endast applicerar Gimbutas modell rakt av.

Enligt Gimbutas, numera bevisade, teori om den indoeuropeiska expansionen, kom de första indoeuropéerna till Skandinavien ca 2900 f.kr. I form av den kulturgrupp som brukar kallas den snörkeramiska kulturen - i Sverige stridsyxekulturen.

Författarna har inga invändningar mot detta, men de menar att de förändringar som detta förde med sig i just Skandinavien var relativt ytliga. Det ledde till en viss social stratifiering, men inte till en våldskultur som liknade den som uppstod i andra delar av Europa.

De argumenterar för att det arkeologiska materialet före ca 400 e.kr. inte tyder på en militariserad situation, eller klart avgränsade auktoritära eliter. Det verkar inte heller, i det arkeologiska materialet, finnas klara tecken på ett kvinnoförtryck. Efter 400 e.kr. kan man däremot hitta mycket klara arkeologiska tecken på såväl mansdominans, militarisering som härskande eliter.*

De tar bland annat upp de gotländska bildstenarna, där de som kan dateras före 400-talet saknar tecken på militarism eller manliga hierarkier, medan de efter ca 400 i hög grad har det. Före 400 e.kr.  präglas de av cirklar, spiraler och andra geometriska mönster som i mycket liknar bildspråket från det Gimbutas kallade "Gamla Europa".

Efter år 400 uppkommer krigiska motiv, och ofta scenarior som påminner om gudaberättelser i Eddan och andra fornnordiska källor.

I anknytning till bl.a. Lotte Hedeager föreslår författarna att den nya situationen kan kopplas till Atilla och de hunner som då invaderade Europa. Det skapade en kaotisk situation för germanerna på kontinenten, som även påverkade samhället i Skandinavien.

Det slog slutligen sönder den gammaleuropeiska kulturen, som innan dess till stora delar tunnits kvar i Skandinavien. Och ersatte den med ett militariserat patriarkat - vars religiösa uttryck kom att bli asatron.

Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen innebar detta att själva grundstrukturen i det religiösa tänkandet också förändrades. Från ett helighållande av väsen som kan ses som representationer och personifikationer av abstrakta begrepp som exempelvis fruktsamhet, död, värme osv kom ett hierarkiskt och dualistiskt system, där gudar, men även gudinnor, sågs som stående över människorna, i någons sorts parallelldimension.

Här jämförs de förpatriarkala vanerna med de samiska "akkorna" och hänvisas till Louise Bäckman.

Denna förändring hade tidigare kommit i andra delar av världen. Författarna skriver, i en lite drastisk formulering (s. 188) , att innan det fanns kungar och drottningar kunde det inte heller finnas gudar och gudinnor. Gudar och gudinnor fanns överhuvudtaget inte före uppkomsten av den första hierarkiska staten - i Sumerien ca 3000 f.kr.**

Istället var den tidigare religionen shamanistisk. Och det var en shamanism som i hög grad var kvinnlig. Shamanerna i Norden, völvorna, var ju ifrån början i praktiken enbart kvinnor. Bergstedt/ Brunsgaard Clausen går också igenom berättelserna om hur Oden stal Frejas (eller Fröas, som de skriver) shamanistiska kunskaper - och ser det som en symbolisk beskrivning av förändringar i det nyupprättade patriarkatet.

I ett fascinerande avsnitt använder de sig av berättelsen om Oden, som en metaforisk skildring av patriarkatets seger.  Ibland kan man rentav förledas att tro att de verkligen ser Oden som en historisk person, men om man läser mer noga finner man att avsnittet inte är menat att tas bokstavligt.

Men vad hände med völvorna? Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen tyder mycket på att de en gång hade haft en central, institutionaliserad roll, men att de efter 400 e.kr. ganska snabbt marginaliserades.

Och i ett djärvt avsnitt  föreslår de att den kända rika graven i Oseberg skulle kunna vara en del av undertryckandet av den kvinnliga shamanska kulturen. De lägger fram idén att de två kvinnorna i den mycket rika Osebergsgraven mördades, och begravdes med mängder av parafernalia från den kvinnliga kultur som mördarna ville förstöra... På så sätt begravdes inte endast två personer, utan en hel kultur...

Författarna har också en diskussion om släktskap och giftermål, där de anser att berättelser om fornnordiska syskonäktenskap i själva verket beskrev ett system där brodern och systern som par hade ansvaret för uppfostran av barnen, utan att för den delen ha en sexuell relation.

De för också en mer detaljerad diskussion om individuella vaner (som Freja /Fröa, Nerthus/ När, Ran och Idun).

Frågan om när och varför patriarkatet uppstod i olika delar av världen, är på många sätt väsentlig, Det här är ett välgrundat, och på många sätt väldokumenterat, bidrag till den diskussionen.
---------------------------------------------------------------------------
* Själv lutar jag kanske åt att vi under stridsyxekulturen fick ett bitvis ganska hårdfört patriarkat,  som till stora delar bestod under senneolitikum och äldre bronsåldern,  men som  sedan kraftigt försvagades under yngre bronsåldern. Jag diskuterar detta här.
** Själv tror jag att det fanns mäktiga gudar redan i den proto-indoeuropeiska religionen, åtminstone 1000 år före den sumeriska.
 
Oden, från 1893 års utgåva av Den poetiska Eddan. 

fredag 9 november 2018

Oumuamua kan tydligen skapa panikångest

Fick plötligt syn på denna video.

Och kom på att jag helt enkelt MÅSTE kommentera den.

Den visar att vad än Oumuamua må vara för något, verkar den ha en definitiv egenskap:  nämligen att kunna skapa panikångest hos somliga.

Med reservation för att mannen i videon spelar. Det är inte omöjligt, men det ser i alla fall ganska äkta ut för mig.

Han presenterar sig som en skeptiker, som brukar avfärda alla berättelser om UFO:s. Visserligen antyder hans inledande prat om äventyr vid en megalitgrav att han även har ändra sidor.

Men ändå...

Han får sedan läsa om Oumuamua och inser plötsligt att han haft fel hela sitt liv. Det här måste vara en främmande farkost. Den beter sig precis som om den vore det.

Han spekulerar dessutom lite om att den bild som brukar presenteras som en konstnärs uppfattning om har Oumuamua ser ut är en del av en - medveten cover-up..

Ehmm...  i mina mest fantasifulla ögonblick har tanken redan slagit mig... ;-)

Men sedan fortsätter han allt mer skräckslagen och fantiserar om hur denna farkost kanske har som syfte att sprida sporer eller nåt, till jorden, som ska förändra oss, tydligen på ett mycket, mycket otäckt sätt.

Skräcken lyser i hans ansikte - eller också spelar han bra.

Så reagerar ju inte jag..

För det första är jag inte så där oerhört övertygad om att det är en rymdfarkost. Inte alls. Jag höll på att säga tyvärr.

För - för det andra - OM jag försöker få mig att tro att det är något sådant blir nog min första spontana reaktion: "Åh, har de kommit för att rädda oss"...

Det verkar som hans bild av utomjordingar är präglad av allehanda skräckberättelser om hur ondskefulla utomjordingar invaderar. Medan jag sedan barndomen ... istället är präglad av min läsning om Adamskis, Bethurums, Klarers, Frys, och andras äventyr.

Och förstås också av Sven Wernströms vackra berättelse om Blip och Dia.

Så olika man kan vara.... om det nu beror på att man läst och sett olika saker? Eller kanske snarare att man valt ut de berättelser som man VILL påverkas av?

torsdag 8 november 2018

´Oumuamua

Nibiru kom förstås inte, men det gjorde ett objekt som fått namnet ´Oumuamua.

Den har uppmärksammats de senaste dagarna, efter en artikel av Harvardforskare som framkastat att detta objekt kanske skulle kunna vara en fråmmande rymdfarkost.

Astrobiologen Karen J Meech talar här i tretton minuter, om ´Oumuamua.

Föredraget är hållet i april 2018. längt före den spektakulära artikeln från Harvard, men hon nämner faktiskt kort möjligheten att det kan röra sig om ett artificiellt utomjordiskt objekt.

Alldeles oavsett detta, är det hela i alla fall mycket intressant. Meech var en av de som först var med och observerade objektet. Vi få se en del foton och ta del av en rad intressanta fakta. Objektet passerade jorden ganska nära innan det upptäcktes. Vi kanske kan vara glada att det inte kom alltför nära.

En lustig detalj är att det först var tänkt att få heta Rama efter Arthur C Clarkes roman "Möte med Rama" (för övrigt en av de bästa SF-romaner som jag någonsin läst), och romanens Rama var ju definitivt en rymdfarkost.

Vad man vet är nu bland annat att dess hastighet gör att ´Oumuamua måste komma från ett annat solsystem. Den har dessutom ett mycket säreget rörelsemönster. Det sätt den roterar runt sig själv är mycket komplicerat - vilket Meech tar upp.

Hon tar också upp dess avlånga form - som saknar motsvarighet bland asteroider och kometer i vårt solsystem.

Men vad hon inte tar upp - troligen pga att hennes föredrag hölls så tidigt som i april 2018, då analyserna inte var klara - är att dess rörelse inom solsystemet inte följer de "keplerska" rörelselagar som fick sin förklaring genom Newtons gravitationsteori.

Något i detta rörelsemönster kan alltså inte förklaras genom gravitationen. Vilket ju är det som är grunden för den spektakulära Harvard-teorin.

Nedanstående bild är från NASA - den lilla pricken i mitten är ´Oumuamua. Anledningen till att de andra objekten ser så utdragna ut på bilden är att teleskopet följde ´Oumuamuas rörelse, för att få en tydlig bid av - vad-det-nu-är....


tisdag 6 november 2018

Ett minne som ska leva för evigt

För 100 år sedan var det mycket som var dystert. I alla fall för Svenska Dagbladet.

Österrike-Ungern hade kapitulerat, och även Tyskland stod inför sitt nederlag. Och den bolsjevikiska "pesten" spred sig över världen.

Men i ledaren den 6 november 1918 kunde de konservativa redaktörerna fokusera på något som fick dem att höja sig över den deprimerande samtiden.

Det var ju alltså 6 november, och huvudledaren handlade liksom den 6 november året dessförinnan om mer tidlösa värden. Nämligen -- vad annars - minnet av hjältekonungens död i Lützen.

I motsats till året innan ser sig nu även rojalisterna i SvD tvungna att inflika en fråga. Är detta firande idag inte lite otidsenligt?

Man svarar ett bestämt nej på den frågan. För Gustav II Adolf hade en förmåga som vi mer än någonsin behöver.

Han kunde nämligen vända en svår situation till något positivt.

Den mer kritiske läsaren kunde möjligen reflektera över att den 6 november ju ändå var dagen då sagde konung - dödades. Hur positivt kan detta vara för rojalisterna i SvD.?

Tydligen. För trots sin död hade han ju vänt kriget till Sveriges fördel och ingjutit hopp...

Ledaren slutar med orden: "Aldrig förtvivla, aldrig misströsta, det är den mening hans minne evigt innebär".

Men så evigt verkar det inte ha varit. Har kollat SvD idag - de har inte någon ledare om hjältekonungen. Lite konstigt, de har ju ändå en Ivar Arpi i ledarredaktionen, och han verkar ju vilja återupprätta vår nationalstolthet...

Men efter magplasket med hans ledare om "femi-nazismen" har han nästan inte synts till. Fick Tove Lifvendahl nog?

I motsats till SvD:s redaktörer 1918 blir jag nästan alltid deprimerad den 6 november.

Det är lite märkligt. Jag har ett ganska bra (rättare sagt kusligt bra) minne för datum, och jag kan inte minnas en enda 6 november som för mig varit något annat än deppig.

7 november brukar däremot kännas lite bättre. För då kan man ju fira minnet av en mer väsentlig händelse än att en kung av Vasaätten fick sluta sina dagar i Lützen.

Jag antar att ni vet vilken. Om ni inte vet det får ni väl ta reda på det. Det torde inte vara så svårt. ;-) 

måndag 5 november 2018

Fin version av Beatrice Aurore

Det finns några få sånger som gått mer djupt in i mig än allt annat. Som kan få mig att plötsligt gråta hejdlöst. Det är först de senaste 25 åren som jag har börjat förstå vad det handlar om..

Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.

På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.

Den kan höras här.

fredag 2 november 2018

Annika Sundbaum-Melin...

... är död. Hon blev endast 56 år gammal.

Det är en stor förlust. Hon hade hjärtat på rätt ställe, och var en frisk fläkt i debatten om övergrepp mot barn. Jag höll inte alltid med henne om allt, men hon stod på rätt sida i de avgörande frågorna.

Vila i frid...

Jag passar på att länka till en artikel hon skrev 2006. Den var både angelägen och välskriven. Och skrevs i motvind - i ett läge där  alltför många journalister hade fastnat i vandringssägnen om att en mycket stor del av de som dömts, och/ eller anklagats för övergrepp mot barn i själva verket var oskyldiga som lamm.

Jag lade ut den på min blogg 2013 - med Annikas tillstånd. Den kan läsas här.

torsdag 1 november 2018

"Pesten"

"Det är pesten, som hotar, värre än någon läkekonsten känner".

Så avslutas ledaren i Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan, den 1 november 1918. Rubriken på ledaren är just "Pesten".

Och, nej, det handlar inte om spanska sjukan. Det handlar om bolsjevismen.

SvD har under en lång period hållit sin bolsjevikskräck i schack. Trots allt gynnades Tyskland av att Ryssland drog sig ur kriget. SvD har av hänsyn till tyska statsintressen haft en riktigt välvillig bevakning av sovjetregeringen, och gillande noterat all kritik denna kommit med - mot den tyskfientliga ententen.

Men nu står Tysklands nederlag för dörren. Och i Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien är det revolution. På nyhetssidorna beskrivs skräckslaget om hur soldatråd bildas i dessa länder, att soldaterna inte lyder, att bolsjevikerna öppet sprider sin propaganda där.

Situationen jämförs med Petrograd före revolutionen.

Och ledaren lägger som sagt ut texten. Bolsjevikregeringen beskrivs som "brottet som statsform". Den talar om en rysk "ångvält" som kommer att förstöra Europa..

Medan man tidigare hoppades att tsarismens slut innebar ett försvagande av Ryssland har man nu ändrat linje. Ryssland är farligare under bolsjevismen än under tsarismen. Och miljoner ryska rubel används för att underminera Europa...

Och då har revolutionen inte ens nått Tyskland än... .

Skräcken lyser från SvD:s ledare; en mer panikslagen ledarartikel tror jag aldrig jag någonsin läst.

Tyvärr fick den fel. Revolutionen spreds inte över Europa på det sätt de var rädda för. Om den hade gjort det skulle vare sig stalinismen eller nazismen ha uppstått. Och vi skulle troligen ha levt i jämlika samhällen, och troligen en jämlik värld..

Som hade ett styre som inte var bundet av den privata äganderätten till produktionsmedel. Och som idag skulle ha haft resurser och vilja att effektivt bekämpa klimathotet, bekämpa den globala uppvärmningen.

Det SvD var paniskt rädd för var inte "pesten", det var inte sjukdomen. Det var botemedlet.

Tyvärr visade det sig efter ett antal år att de hade varit rädda i onödan. Och det är precis det som nu gör att vi alla måste vara rädda för att världen ska drabbas av den största katastrofen i mänsklighetens historia. En katastrof som hotar vår existens.

Det femte fotot

Jag måste återkomma till fairybilderna från Cottingley.  För det visar sig efter ett tag att åtminstone en av de kvinnor som tog dessa bilder, ända till sin död hävdade, att der femte fotot var genuint.

Det handlar alltså om Elsie Wright, och Frances Griffiths. De var kusiner, och när de första bilderna togs 1917 var Elsie 16 och Frances 10. De brukade leka i ett område där de var förbjudna att leka. När de tillfrågades varför de bröt mot förbjudet svarade de att det fanns fairies där.

För att övertyga de vuxna kalkerade de bilder de sett i en barnbok,  och ritade dit extra detaljer, som vingar.  Och fotade dessa ritningar tillsammans med naturbilder på sig själva. Resultatet blev två foton.

Syftet var att övertyga släktingar, men efter ett tag spred sig historien. Både Teosofiska  Samfundet och Arthur Conan Doyle kom att backa upp fairy-berättelsen, inklusive bilderna.

Så 1920 hade Elsie och Frances fått en ny kamera av Conan Doyle.  Med den tog de två nya fairy-bilder, som i likhet med det tidigare föreställde både fairies och en av flickorna. Och en till (den femte i ordningen) där ingen av flickorna syntes - endast fairies och naturen.

I början av 1980-talet erkände de båda nu vuxna kvinnorna att de fyra första bilderna var falska, även om de vidhöll att de hade sett fairies.

Men inte nödvändigtvis den femte.  Enligt denna YouTube-video hävdade både Elsie och Frances att den sista, femte bilden, verkligen var äkta. I denna video bekräftas detta av Frances dotter, som berättar att modern ändå till sin död vidhöll att den sista bilden var äkta. Det visar sig också att både dottern, och dotterdottern idag,  tror på att Frances talade sanning om den femte bilden.

Om man gåt vidare visar det sig dock att versionen i den första här länkade videon ser ut att inte stämma. Endast Frances påtod att den femte bilda var äkta.  Elsie, däremot, vidhöll att alla bilder utan undantag -  var bluff...

Vad kan man nu säga om detta?? Om man studerar den femte bilden (nedan) måste man (eller i alla fall jag) medge att den kanske ser aningen mindre uppenbart fejkad ut än de fyra andra.... eller kanske inte..

Å andra sidan säger mig min egen common sense-psykologi att en person som har förfalskat en fairy-bild har större motiv att ljuga och säga att hon inte gjorde det, än att en person som inte har förfalskat en fairybild har motiv för att påstå att hon gjort det...

Det hade varit annorlunda om vi haft ett klimat som liknade 1600-talets häxprocesser, men det har vi inte..

Vi får hålla i minnet att den kvinna som hävdar att den femte bilden var äkta, var den yngsta av dem. Hon var 12 när bilden tigs, medan Elsie var 18. Det kanske. eller kanske inte, delvis förklarar skillnaden i upplevelse.

Men båda kvinnorna vidhöll alltså till sin död att de hade sett fairies, och att de hade förfalskat  åtminstone fyra bilder för att få de vuxna att tro på det.

Finns faries? Jag ser det som till stor del en definitionsfråga. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns någon form av eteriska väsen som inte endast är produkten av mänskliga hjärnors arbete utan som på något sätt finns utanför,  och som det under vissa situationer skulle kunna gå att få kontakt med. (Berätta inte det där för VoF, snälla...).

Vad Elsie och Frances såg eller inte såg mellan 1917 och 1920 - har jag däremot ingen aning om.


Den femte bilden

måndag 29 oktober 2018

The Coming of the Fairies

Upptäcker att sir Arthur Conan Doyles bok The Coming of the Fairies (1922), som jag skrev om nedan,   finns på nätet på olika ställen. Bland annat kan den läsas här.

Den är en underlig blandning av en bitvis nästan total naivitet och bitvis en viss sofistikering. Det naiva är förstås Conan Doyles nästan totala tilltro till Cottingley-bilderna på fairies. Jag kan som sagt inte förstå har någon någonsin kunnat tro på dem. De fairies man ser, ser så uppenbart "ritade" ut,  och de ser inte alls tredimensionella ut.

Dessutom är de så oerhört stereotypa. Varför skulle fairies - om de nu finns - se ut som bilder i en barnbok eller en veckotidning?

När jag först såg dem visste jag inte att de två flickor som tog dem, vid vuxen ålder senare erkänt att de var en bluff. Men jag utgick automatiskt från att de var just detta, efter att sett på dem några sekunder...

Men sir Arthur Conan Doyle - själve skaparen av en romanfigur, som är känd för sitt skarpsinne, och sin knivskarpa logik, en mästerdetektiv som dessutom aldrig någonsin i sina många äventyr förklarar underliga fenomen genom att hänvisa till något övernaturligt - visar sig här själv snarast vara den absoluta motsatsen - till just Sherlock Holmes.

Att bilderna är falska betyder inte alls att flickorna måste ha ljugit när de berättade att de tyckt sig se fairies. Om vi får tro Janet Bords beskrivning sade de att bilderna var förfalskade, men att de var ett försök att avbilda något som de tyckt sig se.

Vad de upplevde eller inte upplevde, såg eller inte såg, går ju att diskutera. Men bilderna är alltså definitivt manipulerade.

Conan Doyles vidare diskussioner om fairies är inte helt ointressanta. Även om det även här finns ett visst mått av naivitet - han vill definitivt tro de som säger sig ha psykisk förmåga att se det andra inte ser! - är de teosofinspirerade diskussionerna om det kan finnas "naturväsen" av något slag - som sagt - inte ointressanta.

Liksom honom vill jag gärna tro själv... men i motsats till honom har jag lite svårt att omedelbart förvandla en önskan till en tro.

Men det finns inget som säger att det absolut inte kan finnas existensformer som inte är "materiella" i ordets vanliga mening. Som exempelvis elementarväsen, naturväsen, eller vad man skulle kunna kalla dem. Men om de nu finns betvivlar jag att de kan fångas på foton. Om de ses är det nog av en "inre syn", i så fall.

Jag återkommer till ämnet.
............
PS. När jag skrev om The Coming of the Fairies i förra inlägget  tillade jag att det hade ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater. Jag läste boken för kanske 15 år sedan och jag verkar ha mints fel. Det finns (i alla fall i första upplagan!) inget sådant efterord, men det finns ett kapitel mot slutet om den teosofiska synen på fairies, där det hänvisas till just Leadbeater.



Omslaget till The Coming of the Fairies.

lördag 27 oktober 2018

"Real encounters with little people"?

Det är svårt att exakt översätta ordet "fairies" till svenska. Somliga försöker översätta det till "älvor",  men det stämmer inte.

Den engelska folktrons väsen domineras helt av "fairies". I Sverige har vi ingen direkt motsvarighet.

De folktroväsen i Sverige som kommer närmast är nog "vittror". Liksom faries är de små, och liksom fairies är de organiserade i samhällen, som liknar mänskliga. Liksom fairies kan de både dyka upp och försvinna på övernaturliga sätt.

Däremot är det svårt att tänka sig att något svenskt förlag av betydelse skulle våga ge ut en bok med titeln "Vittror - verkliga möten med små människor". Men på engelska finns faktiskt  en bok med titeln "Fairies - real encounters with little people". Boken utkom 1997, och författaren heter Janet Bord.

Janet Bord lever i Wales och har skrivit flera böcker med övernaturliga teman. Hon började med att intressera sig för UFO:s och det märks på sätt och vis i denna bok. Den liknar på många sätt en genomsnittlig UFO-bok. Först kommer berättelser från ögonvittnen, både sådana som är hundratals är gamla, och mer nutida. Sedan kommer olika förklaringsmodeller var det är för något - och till sist kommer någon sorts ställningstagande från författaren,

Det finns faktiskt också ett kapitel som jämför berättelser om fairies och berättelser om UFO-besättningar. De liknar ibland varandra – beskrivna ufonauter är också ofta små, och ufonauter kan, i alla fall i de mer sentida berättelserna, också ofta dyka upp och försvinna på gåtfulla sätt.

Naturligtvis behandlar boken de berömda, eller beryktade, fotografierna av påstådda fairies från Cottingley som togs mellan 1917 och 1920 - och som övertygade ingen mindre än sir Arthur Conan Doyle - författaren till böckerna om Sherlock Holmes. På 1980-talet medgav slutligen de två kvinnor som tagit fotona att de var en bluff. Men de hävdade samtidigt att de verkligen hade sett fairies i Cottingley, och att de i fotona försökte reproducera vad de såg.

Jag har uppriktigt sagt mycket svårt att fatta hur någon någonsin kunnat tro på dessa foton. Fairies framträder mot bakgrunden av verkliga scener, och det som är så uppenbart med just dessa fairies är att de ser så märkligt endimensionella ut. Endimensionella och karikatyrartade. De ser ut som älvor i barnböcker, ungefär.

Men Conan Doyle lät sig som sagt övertygas. Han gav ut en bok om saken -  "The Coming of the Fairies",  med ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater.

Och detta visar på en intressant skillnad mellan Sverige och Storbritannien . Tron på fairies har haft en starkare ställning inom åtminstone vissa delar av den engelska intelligentian än vad dess motsvarigheter haft i Sverige.

Det var i och för sig ytterst få av ”de bildade” i Storbritannien som trodde på faries, men även bland de som inte direkt trodde fanns en ofta en sorts respekt, som helt verkat saknas i Sverige (även om det fanns  några undantag, som Viktor Rydberg och Jan Fridegård).

Möjligen kan det bero på att reformationen i Sverige blev mer radikal än den blev i England, Protestanterna fördömde hårt folktrons väsen som sataniska; deras frikyrkliga  efterföljare slöt en enhetsfront  med rationalisterna och enades om att det hela var en motbjudande vidskepelse.

I England kunde just fairies ofta stå som en symbol för en svunnen tid av mystik och romatik. Lägg märke till att det engelska  ordet för saga just är  - fairy-tale..

Fairies brukar i litteraturen oftast framställas som kvinnliga. Och det har också på  en del håll hävdats att det främst var män som var intresserade av dessa, medan kvinnor ofta inte alls var roade. Det skulle bero på att männen  tilltalades av kombinationen "kvinnlig” och "liten", medan kvinnor repellerades av samma orsak....

Men i Janet Bords bok handlar de flesta könsbestämbara berättelser om manliga fairies. Om detta är en motreaktion mot den allmänna stereotypen eller om det verkligen avspeglar det folkloristiska  materialet vågar jag inte uttala mig om.

Trots bokens provokativa titel är Bord ganska osäker om vad ämnet egentligen handlar om., Hon ägnar faktiskt en del utrymme åt teorin att fairies skulle vara en rest av nästan utdöda pygmé-befolkningar. Det är ganska uppenbart absurt. Dels för att inga kvarlevor av sådana hittats, dels för att fairies inte beter sig som människor av kött och blod. De kan gå genom väggar, de försvinner i intet, de uppkommer ur intet...

Men mot slutet presenterar Bord sin egen ståndpunkt. Först kommer en skeptisk betraktelse: Berättelser om fairies  "could be the result of imagination, fabrication, or the externalization of unconcious archetypes". Men gäller det alla berättelser? Bord tilläger: ..." if I were to allow myself a flight of fancy, I would speculate that some of the Little People might be 'real' and that they live in another world, which exists parallell to ours". (s 120).

Nästa kapitlet, som också är det sista, handlar om berättelser om drömlika resor till just en sådan parallellvärld...

Själv har jag aldrig sett fairies,  i vaket tillstånd.  Men jag har flera gånger drömt om dem. Åtminstone några av gångerna  vaknade jag med känslan av att de var verkliga...

Jag hoppas faktiskt att det är så...  det vore ju roligt om det vore så....


Foto av fairies från Cottingley,  1917, som avslöjats som bluff...

onsdag 24 oktober 2018

Colin Renfrew: Marija Gimbutas hade rätt

När jag började läsa arkeologi hösten 1988 hade Colin Renfrews bok Archaeology and Language  kommit ut året innan. Den innehöll en kritik av Marija Gimbutas så kallade Kurganteori för de indoeuropeiska språkens ursprung, och en presentation av Renfrews egen teori om att den indoeuropeiska språkgruppens urhem var Anatolien.

Skillnaderna mellan de olika teorierna handlade inte endast om ursprungsplatserna.  Gimbutas teori beskrev ett våldsamt scenario: från de sydryska stäpperna spred sig grupper av patriarkala boskapsskötande nomader in i Europa. De var beväpnade, det var en våldsam men gradvis erövring. Processen skulle ha startat ca 4200 f.kr.

Gradvis förändrades Europa - som enligt Gimbutas tidigare varit fredligt, matrifokalt, och jämlikt. Nu militariserades hela regionen. Det tog nära 2000 år, men det förändrade för alltid Europas (och indirekt hela världens) karaktär.

Renfrews teori hade ett helt annat scenario. De indoeuropeiska språken spreds genom jordbruket, från Mellanöstern, och mer exakt från Anatolien. Detta skulle ha startat ungefär 8-7000 f.kr. Renfrew förnekade också att de enorma invasionsvågor från de sydryska stäpperna som Gimbutas beskrev, ens hade existerat.

Den allmänna inställningen bland arkeologer var att Renfrew hade rätt*. Gimbutas teori såg som alltför drastisk, fantastisk, och dess våldsamma scenario stred mot den "processuella" syn som utvecklats inom arkeologin under 1960-talet. Förändringar orsakades enligt denna av långsamma, sociala och ekonomiska processer, och inte genom katastrofscenarior som invasioner och folkvandringar.

Visserligen beskrev också Renfrew en folkvandring. Men den var kopplad till utvecklingen av ett produktionssätt. Det handlade om att jordbruket sakta men säkert spreds, och att jordbrukarna spreds med detta. Det var mindre dramatiskt.

Å andra sidan fanns det också andra faktorer som låg under motståndet mot Gimbutas. Hon hade ju – med stöd av ett imponerande arkeologiskt material - beskrivit det förindoeuropeiska samhället som kvinnodominerat, fredligt, och jämlikt. Denna syn stod  här i motsättning mot det traditionella patriarkala synsättet.

Under årens lopp ackumulerades dock argumenten för Gimbutas Kurganscenario, och 2015 genomfördes DNA-studier som närmast bevisade detta. Det har redan kommit in i allmänna arkeologiska läroböcker, och ses idag som allmänt accepterat.

Ibland händer det att de mest ettriga förespråkarna för motbevisade arkeologiska teorier och hypoteser på ett bittert sätt försvarar dessa under återstoden av sina liv. Men dit hör dessbättre inte Colin Renfrew.

I DN kunde man den 11 februari 2018 läsa denna artikel av Karin Bojs.

Den beskriver ett föredrag som Renfrew hållit i Uppsala. Han inledde detta med att visa ett foto av Gimbutas, dedicerade sedan sin föreläsning till henne och om sin kritik mot hennes Kurganteori sade han helt enkelt: "Certainly I was wrong"...

Att Gimbutas Kurganteori nu är allmänt accepterad innebär ju inte att hennes teori om karaktären på det förindoeuropeiska "Gamla Europa" är det. Tvärtom kommer den ena efter den andra drastiska beskrivningen om hur dessa kulturer minsann var lika militariserade, patriarkala och ojämlika som någonsin de indoeuropeiska. Beläggen för detta är faktiskt ytterst svaga, och ger ett nästan desperat intryck.

Dessutom kan man förstås ställa sig frågan. Om dessa samhällen, som tekniskt och kulturellt var mycket överlägsna de indoeuropeiska, ;var lika militariserade som dessa, varför kunde de då inte effektivt slå tillbaka mot de nomadfolk som anföll dem?

Försöken att få de tidiga jordbrukssamhällena till patriarkala, krigiska, och ojämlika, ser mest av allt ut som en ideologisk konstruktion. Om det inte var så tvingas man ju att inse att ursprunget till den typ av samhälle vi lever i fanns i band av kulturellt och tekniskt primitiva, men militärt utvecklade brutala krigarfolk. Det är inte en bild som är så bra för självrespekten hos härskande och dominerande  grupper i vårt samhälle.

Då ser det förstås lite bättre ut om man tror att klassamhälle, patriarkat och militarism var någon sorts automatiska resultat av jordbrukets utveckling.  
---------------------------------------------------
*Medan de lingvister som engagerade sig i debatten oftast stödde Gimbutas!


Marija Gimbutas


tisdag 23 oktober 2018

Hittat på Facebook

Vid en tidpunkt i din barndom gick du och dina vänner ut för att leka utan att inse att det skulle bli sista gången för alltid.
------------------------------------------------
 PS. Fått en del frågor vad som menas när jag lagt ut det på andra ställen. Det var ju inte jag som skrev det först. Men jag tolkar det så här. Om vi har en kamratgrupp med barn som brukar leka barnlekar. NÅGON gång kommer att bli den sista när de gör det. Men förmodligen vet de just den gången inte om att det är den sista. Fick en lite hisnande känsla när jag tänkte tanken.

lördag 20 oktober 2018

Mardrömslik sång

Våren 1981 hörde jag en av de absolut otäckaste sångerna i hela mitt liv. Jag har nog inte lyssnat på den på mer än 20 år, men just nu hittade jag den på YouTube.

Det är en sång av Kjell Höglund. Den låg på LP:n "Vägen mot Shangri-La" och heter "Mr Swanee".

Den kan höras här.
-----------------------------------------------------
TILLÄGG
En kommentator har föreslagit att sången handlar om en man som sitter i en dödscell och ska iväg till avrättningen. Konstigt nog har jag inte tänkt tanken.

Men efter att ha funderat tror jag inte att det är så enkelt. Jag tror temat är mer abstrakt -  kan stå för olika situationer där man ställs inför en "ödesmättat" oundviklig mardrömslikt hotfull situation.

I texten finns meningen "Jag hoppas att ni klarar er, jag hoppas det går bra. Jag har hört berättas att en del har överlevt". Det talar inte för dödscellsteorin. Den som leds bort till en avrättning överlever inte. Även om kulorna skulle missa, eller elektriska stolen få kortslutning, kommer inte den dödsdömde att leva vidare. Då tas det om igen.

fredag 19 oktober 2018

Svensk akademi - fransk aristokrati

Även bortsett från frågan om de konkreta anklagelserna mot Marie Antoinette om övergrepp mot barn är det ju även mer allmänt intressant att Horace Engdahl jämför Jean-Claude Arnault med den franska förrevolutionära aristokratin i allmänhet, och Marie Antoinette i synnerhet.

Och därmed också #MeToo med den borgerligt demokratiska revolutionen i Frankrike 1789.

Om man helt bortser från proportionerna är det på sätt och vis lite passande, men det är knappast den typ av jämförelse som Arnault bäst behöver i dessa dagar...

Om det funnits någon samhällsgrupp som med all rätt kunnat beskrivas som amoralisk och korrupt är det väl den franska överklass som mötte sitt öde 1789.

Det bör ju också noteras att just Svenska Akademien bildades några år före den franska revolutionen, och från början bestod av medlemmar som stod i nära kontakt med just toppskiktet i den "bildade" franska aristokratin.

Att Horace Engdahl tycks känna en djup empati med just den franska 1700-talsaristokratin är på sätt och vis intressant. Och kanske lite talande.


Stormningen av Bastiljen, målning av Jean-Pierre Louis Laurent Houël.

torsdag 18 oktober 2018

Horace Engdahl och Marie Antoinette

I en intervju med Horace Engdahl i Times Literary Supplement kan vi läsa följande. Engdahl jämför #MeToo med franska revolutionen, och tillägger.

"'I feel we’re involved in the same kind of event here, we’re in a kind of 1789, and the forces that were released are extremely strong and they’re very, very hard to resist', he said. This is the historical perspective with which he understands the accusations against Arnault. 'I don’t know the number of witnesses who came forward to accuse Marie Antoinette of incest with her children, but it was probably no fewer', he said of the Frenchman’s eighteen accusers. 'We live in this period that is very much defined in Sweden by the onset of the #MeToo movement and the atmosphere that has created.''"

Det intressanta i detta är att han automatiskt utgår från att incestanklagelserna mot Marie Antoinette var falska. Det har blivit vanligt - i synnerhet efter kalla krigets slut - att utgå från att dessa var just falska, och sedan jämföras med ex.vis Moskvarättegångarna,

Men Stalins Sovjet 1936 var totalitärt - Frankrike 1793 var det inte.

Det fanns ganska så starka belägg för dessa anklagelser mot Marie Antoinette.

Vad mer är, det finns starka belägg för att sexuella övergrepp inom familjerna inom den franska aristokratins toppskikt var vanliga under perioden före franska revolutionen. Det finns en artikel i tidskriften Journal of Psycho-history från tidigt 1990-tal som beskrev de mycket sexualiserade relationerna mellan föräldrar och barn inom den franska aristokratins toppskikt under den perioden.

Jag läste den för ganska många år sedan, och ska försöka få tag i den igen,

Vad Engdahl gör är att ta ett påstått parallellfall där han utgår från att anklagelserna var falska. Det är en ganska vanlig metod. (Jfr "Det är precis som McMartin"!) Frågan är hur han kan veta något om den saken. Han var ju knappast där.

onsdag 17 oktober 2018

Matriarkatproblemet i Rymdpatrullen

Jag har nu sett om alla sju avsnitten av Rymdpatrullen från 1966, med engelsk textning.

En sak som förvånar mig är att det endast blev sju avsnitt. Avsnitten är faktiskt spännande, och det skulle säkert gått att få en trogen tittarskara för en längre serie.

En annan sak som jag bara sporadiskt reflekterade över tidigare är den ständiga underliggande spänningen mellan manlig och kvinnlig auktoritet.

Som jag nämnt tidigare inleddes serien med att Cliff Allister McLane, den manliga kommendanten för rymdskeppet Orion, förses med en kvinnlig övervakare, Tamara Jagelovsk,  som ska se till att han inte bryter mot reglementen. Dessutom var hon alltså ryska, och det var förmodligen ingen tillfällighet.

Nu ställs alltså manlig individuell initiativkraft mot kvinnlig rysk försiktig byråkratism. Det är inte på något sätt dolt var manusförfattarnas sympatier ligger. Eller för den delen inställningen hos rymdskeppets besättning.

Till en början med försöker flera av dessa sabotera Jagilovsks auktoritet, men hon är stenhård.  Gradvist, mycket gradvist,  löser sig det hela på ett annat sätt. Cliff Allister McLane och Tamara Jagilovsk blir efter ett tag förälskade i varandra, vilket efter hand mildrar konflikten. Och i det sista avsnittet ser det faktiskt ut som att de får varandra...

Å andra sidan är McLanes överordnade i den militära hierarkin utanför rymdskeppet också en kvinna.  Vilket han aldrig verkar ha haft något problem med. Dessutom verkar flera  av de övriga generalerna vara kvinnor.

Därför är temat lite motsägelsefullt. Han accepterar kvinnlig överordning i en del avseenden, men inte i andra.

Det hela ställs på sin spets i avsnitt fem. Där visar det sig att solens aktivitet ökar, vilket hotar att leda till en global uppvärmning (!) på jorden. Det visar sig efter ett tag att solaktiviteten inte ökat spontant, utan att en utomjordisk civilisation med artificiella medel orsakat detta.

Den är utomjordisk men ändå mänsklig.  Den visar sig bestå av en jordisk koloni på en bortglömd planet som för femhundra år sedan brutit alla kontakter med jorden.

Den cirklar runt en stjärna som håller på att svalna. För att inte det ska bli alltför kallt stimulerar de vår sol så att dess värme ska öka.

Ännu ett bevis på avsaknaden av elementära astronomiska kunskaper hos manusförfattarna. En så liten ökning av solaktiviteten som beskrivs, skulle definitivt inte öka värmen på en planet i ett annat, aldrig så närbeläget solsystem.

Men Orion tar sig till planeten ifråga. Den heter Chroma, och McLanes syfte är att förhandla med befolkningen där.

När han kommer dit förstår han ingenting. Visserligen hade de första från Chroma som Rymdpatrullen fåt kontakt med, varit manliga tekniker och forskare. Men alla de han presenteras för på Chroma är kvinnor.

Han blir mer och mer upprörd. Till sist skriker han att han vill tala med någon i ansvarig ställning och inte bollas från den ena kvinnan till den andra.

Men det visar sig nu att den kvinna han just talar med är den högsta ledaren på planeten. Han vägrar att tro det. Han tycks se detta som helt omöjligt.

McLane får då förklarat för sig (naturligtvis på perfekt tyska) att den manliga civilisationen på jorden är så destruktiv och krigisk, att befolkningen på Chroma för länge sedan låtit kvinnorna ta makten.

Män kunde vara vara bra på både forskning och fysiskt arbete, men det omdöme som krävs för att fatta balanserade beslut har de absolut inte.

En kompromiss med Chroma blir till sist möjlig eftersom rymdskeppet Orion på några avlägsna himlakroppar hittat "solmateria" som kan fungera som en lokal värmekälla. Ytterligare ett märkligt exempel på manusförfattarnas okunnighet om den mest elementära astronomi och fysik...

Om Cliff Allister lyckas modifiera matriarkatet på sitt eget rymdskepp genom att förföra Tamara, lyckas han dessutom i slutändan modifiera matriarkatet på Chroma, genom att göra detsamma med dess kvinnliga ledare. Hon inbjuder honom att komma dit för att undervisa på planeten, för att balansera det kvinnliga styre som nu hon själv också tycker sig inse är lite - ensidigt..

Vad kan inte lite manlig charm åstadkomma, så säg?  ;-)

Den kvinnliga ledaren på Chroma nämns aldrig vid namn, hon kallas endast "Sie" ("hon" på tyska).

Hon spelas av Margot Trooger, en skådespelare som dog 1994. I Sverige blev Trooger känd 1969 för att hon spelade Prussiluskan i Pippi Långstrump.

Avsnitt fem i Rymdpatrullen kan ses här...