fredag 31 maj 2019

Leninism, stalinism och religionsfrihet

I Kallistos Wares till svenska översatta bok Den ortodoxa kyrkan kan man läsa detta: "Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät 'frihet till religiös och antireligiös propaganda' (artikel 13) men i 'Lagen om religiösa föreningar' som antogs 1929 ändrades detta till 'frihet till religiös tro och antireligiös propaganda'”. (sidan 151),

Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.

För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.

Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.

Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.

I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.

Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa  period var mycket begränsat.

Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.

Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.

Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.

Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.

Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.

När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.

Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.

I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.

Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....

Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.

Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.

Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.

Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.

FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.


 Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44. 

torsdag 30 maj 2019

The Persuaders, Roger Moore - och satanism

Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och bildkvalitet.

The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien  the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.

Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.

Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.

Satanism kan ju i populärkulturen  - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas  på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland  feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.

Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.

Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva  satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred.  Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod,  men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.

Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema.  Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".

Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,

Hennes argument är faktiskt  mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister

Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna  debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism.  Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en  täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och betryggande.

måndag 27 maj 2019

Katerina Janouch borde skämmas

Katerina Janouch skriver i sin milt sagt obehagliga blogg ett upprop till "alla Sveriges flickor och kvinnor".

Där beskriver hon i de mest skräckslagna ordalag hur "Moder Svea" drabbas av det ena värre än det andra. Det är skrivet på Mors dag, tillika dagen för EU-valet. enligt Janouch ett ödesval.

Hon är en av de få högerextremister jag regelbundet följer, inte för att det finns något positivt att säga om hennes åsikter, utan för att hon uttrycker reaktionär förvirring på ett intressant, och avslöjande, sätt.

I just detta inläggs skriver hon: "Barn våldtas och kränks, barn tillfogas skador de får bära med sig hela livet. Det är dina barn, Moder Svea, dina flickor, de barn som en gång för inte så länge sedan levde i trygghet hos dig, som i dag ser sin trygghet stulen. Europas döttrar är under attack"".

De barn som inte för så länge sedan levde i trygghet hos dig?

Inte nog med att invandringen lett till bilbränder (etc) - den har tydligen också gjort att barn våldtas och kränks. Före "massinvandringen" levde barn trygga hos "Moder Svea", sedan kom invandrarna hit, och började kränka och våldta barn, något som etniska svenskar tydligen aldrig har gjort....

Jag blir inte endast upprörd när jag läser detta, jag blir genuint ledsen. Alldeles bortsett från att statistiken visar att den överväldigande majoriteten av de som idag i Sverige våldtar och kränker barn är etniska svenskar, ges dessutom i inlägget intrycket att barnen i Sveriges levde i trygghet, aldrig våldtogs, aldrig kränktes, innan de hemska invandrarna kom och införde i Sverige förut så helt okända övergrepp.

Katerina Janouch  måste vara rubbad. Men framförallt är hela hennes inlägg en verbal kränkning av alla de barn som kränkts och våldtagits före den så kallade massinvandringen. Och av alla de som även idag kränks och våldtas av ack så äktsvenska förövare.

Idyllbilder av den underbara tid (före 1975?) då alla barn hade det bra i "Moder Sveas" famn är förstås reaktionärt delirium. Men det är också så typiskt för hur "nationalister" perverterar kampen för barn, och mot sexuella övergrepp, för att slå mot invandrare.

Det ar en tradition med uråldriga anor. Det är de andra, de främmande, som begår övergrepp, det är aldrig vi.

Jag blir som sagt ledsen - och arg. Katerina Janouch borde skämmas, men det betvivlar jag att denna narcissistiska människa är förmögen till.

Ett tecken på en ökande medvetenhet

De gröna framgångarna i EU-valet är på ett sätt mycket positiva. Framför allt för att det är en indikation på att en växande del av befolkningen i EU-länderna inser att det största problem vi står inför är den globala uppvärmningen (och inte ex.vis "islamiseringen" eller "massinvandringen").

Jag tror inte att de gröna partierna som de ser ut nu har en lösning, men det ökade stödet för dem är ett tecken på en växande medvetenhet om den fråga som är den utan tvekan viktigaste i denna värld.

söndag 26 maj 2019

Avskaffad personblockering på denna blogg

För några år sedan tog jag ett lätt absurt beslut. Det var att konsekvent radera kommentarer från ett antal personer på båda sidor i en inflammerad "debatt",  som jag högst motvilligt blivit intrasslad i.

Det har sedan dess följts, med reservation för att en av dessa personer snabbt gick över till att skriva anonyma kommentarer, vilket jag efter att ha funderat fram och tillbaka accepterade.

Men nu tycker jag att det har runnit tillräckligt mycket vatten under alla eventuella broar.  Den inflammerade konflikten (eller konflikterna, för det handlar om lite olika saker) fortsätter så vitt jag vet, men själv upplever jag att jag är lite mindre intrasslad nu (peppar, peppar).

Så nu går jag tillbaka till de mer lättförståeliga riktlinjer som jag plitade ner i ett blogginlägg den 28 maj 2015, innan jag blev alltför indragen i eländet.

Då jag skrev så här: .

"Jag vill passa på att säga något principiellt om hur modereringen på denna blogg fungerar.

Bloggen är förhandsmodererad. Det innebär att jag måste godkänna alla kommentarer innan de läggs ut.

Grundprincipen för modereringen är vad som skrivs, inte vem som skriver. Och det är vad som skrivs här, inte vad som skrivits någon annanstans. Och det är vad som skrivs under inlägget ifråga (eller i någon väldigt nylig debatt på denna  blogg) , inte vad samma person skrev på denna blogg för två år sedan.

Det finns undantag. Hans Scheike kommer aldrig,att få skriva här, även om det så endast handlar om krukväxter. Men undantagen är få.

Det händer ibland att människor ställer sig frågan om verkligen X, som eventuellt skrev detta eller detta på Y-sidan, eller eventuellt betett sig väldigt tarvligt mot Z, verkligen bör få skriva här. Och det är inte så konstigt.

Men grundprincipen är alltså denna. Modereringen  handlar om vad som skrivs, inte om vem som skriver det. Och - alltså - undantagen från denna grundprincip är mycket, mycket få."


Själv tycker jag nog nu att jag borde ha bibehållit denna grundinställning hela tiden. Men jag kände mig alltså oerhört pressad.

Så nu avskaffar jag det symmetriska  blockeringsbeslut  som i praktiken riktade sig mot en handfull personer på båda sidorna i denna  tilltrasslade konflikt.

Väl att märka. Att jag nu inte blockerar några personer innebär inte att jag nu vill ha in denna "debatt" på  min blogg.

Och den som får för sig att det nu är fritt fram att skriva vad som helst kommer att bli besviken.

Och bloggen är fortfarande förhandsmodererad....

Röstade på Vänsterpartiet i EU-valet

Jag var och röstade till valet i EU-parlamentet idag, På Vänsterpartiet.

Det var ett lätt val. Det finns ju egentligen inga alternativ. Möjligen, möjligen, möjligen skulle Carl Schlyters vänsterutbrytning från Miljöpartiet kunnat vara det, om det hade en chans att komma in. Men det har det ju inte.

Jag står ganska långt till vänster om alla partier som ställer upp, men valbojkott (som det stalinistiska s.k. Kommunistiska Partiet uppmanar till) är ingen lösning.  Att bojkotta borgerligt demokratiska val är i princip fel, även om man  anser att den borgerliga demokratin egentligen inte är demokratisk. Vilket jag också anser...

För så länge det inte handlar om uppenbara bluffval innebär en vägran att rösta ett rent apolitiskt agerande...  Av en typ som redan Lenin kallade en "barnsjukdom"....

Att rösta på ett vänsterparti i EU-valet är att rösta emot både nationalister och nyliberaler. En avstådd röst, eller en blankröst, kan ju tolkas hur som helst. Ingen kan veta om en icke-röst är icke-avgiven av en glödande revolutionär, en trött soffliggare, en religiös fanatiker eller av en nynazist...

Jag hoppas förstås att EU-valet ska  bli ett nederlag för både nyliberaler och  högerpopulistiska nationalister. Men tror det förstås inte...

Idag kretsar det mesta i den offentliga diskursen runt en sorts dikotomi mellan just liberalism och nationalism. På två olika borgerliga alternativ som inte har någon lösning på tidens problem. Allra minst på det viktigaste av dem alla - den globala uppvärmningen.


fredag 24 maj 2019

Feministisk sida som angrips i DN

Det har kommit en ny, omdiskuterad feministisk sida, som kallar sig "Gardet". DN angriper den ettrigt idag och jämför den med Avpixlat...

Jag tycker i alla fall den verkar intressant och kommer definitivt att följa den.

Den kan läsas här.
---------------------------------------------
TILLÄGG
Cissi Wallin presenterar sidan i en intervju  för Expressen, och avvisar samtidigt DN:s kritik... Lyssna här.

måndag 20 maj 2019

Årets mästerkock - och en Beatleslåt

Om det enbart hade berott på mig själv hade jag aldrig sett "Årets mästerkock" på TV 4. Men nu har jag en mycket enveten kompis med en stor övertalningsförmåga som fått mig att se ganska så många avsnitt av denna tävling.

I förrgår var jag hemma hos henne, och då fick hon mig att se ändå upp till tre avsnitt - på datorn. Inklusive finalen.

Så nu vet jag hur det gick för den tävlare som jag trots allt hade fått mig till att hålla på. Hon kom tvåa.

Anledningen till att jag inte skulle ha sett ett enda avsnitt på egen hand är förstås att jag inte är någon gourmet.  Jag blir inte speciellt intresserad av utläggningar om hur vissa smaker tar ut varandra, andra förstärker varandra, eller hur utseende, smak och lukt kan förenas till en ack så utsökt kulinarisk upplevelse. Sånt gör mig närmast uttråkad, och ibland direkt irriterad.

Det är ungefär som när finkulturellt lagda personer mycket  ingående diskuterar språket i en roman (och verkar glömma innehållet).  Eller när en viss typ av musikintresserade lärt kommenterar låt oss säga en Beatleslåt med hur den växlar mellan olika typer av tonföljder.

Men å andra sidan är jag ändå mer intresserad av musik och litteratur än av mat (dvs så länge  jag har tillräckligt av sådan för att vara mätt!) så jag ser matprogram som nästan med automatik mindre  intressanta än musik- och litteraturprogram..

Men trots detta var jag nu ändå spänd på vem som skulle vinna. Det var alltså inte den jag hoppats på, men hon kom ju ändå tvåa, och det var inte det sämsta.

Men efter att på en enda kväll ha sett tre avsnitt i rad av Årets  Mästerkock (det sista handlade om jag mins rätt om hur man skulle göra extra god glass) var jag ändå aningen trött på mat.

Och så  kom jag plötsligt på att the Beatles en gång gjort en sång som riktar sig mot överdrivet matintresse. Den heter Savoy Truffle, finns på deras dubbel-LP från 1968, och är skriven av George Harrison.

Den kan höras här.

torsdag 16 maj 2019

Ett politiskt beslut den 16 maj 1971

När jag vaknade i morse hade jag just drömt att jag blivit medlem i Socialistiska Partiet. Efter en en kort stund insåg jag att det knappast var en slump att jag drömde det just idag.

För kvällen just denna dag för 48 år sedan - alltså den 16 maj 1971 - fattade jag ett beslut som sedan kom att påverka min politiska världsbild under årtionden. Det var då jag beslöt att bli sympatisör till den organisation som dagens Socialistiska Partiet härstammar från i rakt nedstigande led. Nämligen  Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var 16 år.

Jag har tidigare skrivit om det i min blogg - men då mest om hur det påverkade min relation till FNL-grupperna. Men det var ju också ett beslut som kom att påverka så mycket mer.

Spontant hade jag nog uppfattat mig som "vänster" så länge jag kan minnas. Under barndomen tog det sig mest uttryck i en form av spontan, men oftast lite hemlig, sympati med Sovjet. Det land som alla vuxna jag kände talade illa om.

Denna sympati förstärktes när jag i slutet av nioårsåldern plötsligt fattade vad som hände i Vietnam. Hela synen på att USA kämpade för "demokrati" fick sig plötsligt en knäck. Så Sovjet framstod i många avseenden som den bättre parten i det kalla kriget.

Dessa sympatier försvagades dock en del när jag kom upp i tonåren. Jag började få mer normala tonårsintressen, framförallt popmusik, Och jag insåg att dessa inte var speciellt tillgodosedda i Sovjet.... Det "tråkiga" draget i Sovjet hade inte varit något problem under barndomen - jag var själv ganska så  tråkig... Men som tonåring besvärade det mig en del.

Jag försökte hitta en vänsterposition som förenade jämlikhet och frihet - och lösningen blev efter ett tag en vänsterliberalism a la Per Gahrtons FPU. Och efter ytterligare ett tag dess allra vänstraste variant i form av Liberala Förbundet (LF).

Men det var något som fattades.

Vänsterliberalismen  var naiv. verkade blunda för den klasskamp som ändå var så tydlig. Att man utan våldsamma konflikter skulle kunna nå LF:s mål om löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter verkade milt sagt orealistiskt.

Men hur såg alternativet ut? Den "marxism" jag stötte på från  och med  15-årsåldern var den som fördes ut av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), som jag stötte på i FNL-grupperna, som jag blivit  aktiv i augusti 1970.  Det föreföll mig ... underlig. Metafysisk,  stelbent, och bitvis helt absurd.

Dessutom stalinistisk. Sovjet var bra under Stalin, men 1956 genomförde en handfull borgaragenter en kontrarevolutionär statskupp. Hur en handfull borgaragenter kunde ta makten i ett socialistiskt land genom en "kupp" framgick inte speciellt klart.

Dessutom hade jag läst en hel del historia. Stalintiden var vederbörligt vidrig, även om man tog hänsyn till att borgerliga historieböcker säkert var otillförlitliga,

Dessutom visste jag en del om den superauktoritära skolan i Sovjet under Stalintiden. Jag var ju aktiv i elevrådet. (och under en kort period 1970-71 i en mer militant utbrytning från det)  och vi kämpade för demokrati i skolan. Om vi hade gjort detsamma  i Stalins  Sovjet - det insåg jag - skulle vi drabbats av mycket värre repressalier än de rektorn hotade med i vår skola!

Men Kina då? KFML hyllade det Kina som jag hade läst om bland annat i bildtidningen Kina som distribuerades av Kinas ambassad till vår skola. Det var lätt att se att Mao-kulten var till och mer ännu värre än Stalinkulten. Det fanns all anledning att vara skeptisk mot ett politiskt system där ledaren närmast gudomliggjordes och sågs som ofelbar.

VPK var mer stillsamt odogmatiska. Men efter et tag började jag se det som alltför opportunistiskt. och anpassat.

Anarkisterna var ju frihetliga så det förslog - men ju mer material av dem jag tog del av, ju mer utflippade tedde de sig.

"Trotskism" stötte jag på i två sammanhang . Dels varnade FNL-grupperna för denna. De var splittrare som försökte  slå sönder fronten,  eller det var vad som sades. Jag läste en broschyr från Uppsala FNL-grupp med titeln "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen". Den beskrev i princip trotskisterna som agenter för imperialismen, om inte som rena fascister. Jag blev skeptisk  mot den från första stund jag läste den - men å andra sidan - om endast en tiondel av vad som stod i den var sant var ju trotskisterna verkligen hemska.

Det andra stället jag stötte på begreppet trotskism var i Liberala Förbundet. Redan på det första mötet hos dem stötte jag på några som höll på att lämna dem och istället sympatiserade med trotskismen... Jag förstod inte hur man kunde gå från vänsterliberalism (ens av den närmast icke-liberala LF-varianten) till en typ av hårdför kommunism...

Men en dag i början av 1971 ringde en av dessa personer upp mig och frågade om jag ville gå på en trotskistisk studiecirkel. Den organiserades av just Revolutionära Marxisters Förbund, som hade bildats av två "trotskistiska" organisationer - Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. Jag hade redan sett och köpt första numret av deras tidning med det lite egenartade namnet Mullvaden - på ett möte om SACO-strejken den 1 mars 1971.

Jag hade funnit den intelligent och sympatisk. Inte testuggande utan nyanserad och som sagt sympatisk. Speciellt gillade jag deras analys av SACO-strejken (och blev besviken när jag lite senare fick reda på att de ganska snart hade övergivit den!)

Jag började gå i studiecirkeln men de första gångerna gick inte mycket in, Jag tyckte nog ändå att de var sekterister - om än mycket intelligenta sådana.

Men jag tyckte förstås att deras analys av Sovjet och Kina var oerhört mer övertygande än KFML:s - eller för den delen VPKs. Och deras syn på hur ett socialistiskt  samhälle skulle byggas på demokratiska rådsorgan där "partiet" upprätthöll sin "ledande roll" endast genom sin förmåga att övertyga,  och inte på något otäckare sätt.

Men så var det det där med enhetstaktiken. Hade FNL-grupperna (och KFML) rätt när de sa att RMF ville splittra fronten och ersätta den med en socialistisk organisation. RMF:arna försäkrade att så ej var fallet. Men de ansåg att fronten skull ha tendensfrihet. och inte bekom kulisserna monolitiskt styras av... KFML.

Jag hade redan från början irriterats just av att KFML uppenbarligen styrde FNL-grupperna bakom kulisserna så den synen verkade tilltalande (vilket den också var, på papperet, men i praktiken måste jag nog nu medge att  RMF:s frontpolitik då ändå var ganska så sekteristisk - i praktiken,)

På kvällen den 16 maj  var det ett möte i Kungsholmens FNL-grupp. Rent demonstrativt hade jag tagit med nig en broschyr - "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen" - en kritik mot Uppsala FNL-grupps broschyr. Jag lät den ligga framför mig under hela mötet. Till slut uppmärksammades det av en nitisk medlen - som direkt frågade mig "Har du ännu inte insett att trotskisterna är fascister?"  Jag svarade - ganska så irriterat - att jag definitivt inte ansåg att trotskister var fascister.

Så kom jag hem. Hemma fanns ett nummer av Förbundet Kommunists teoretiska organ, som som sig bör hette just "Kommunist"  Där fanns en artikel om kommunisters agerande i enhetsfronter, just av typen FNL-grupperna. Där stod det att frontens uppgift var att föra ut förbundets politik på ett visst område. Det lät ungefär som KFML (r) - den bindgalna "vänster"utbrytning från KFML som verkligen på allvar försökte slå sönder FNL-grupperna.

Jag tog en penna i handen. I marginalen  skrev jag:  "Sekterism, då är RMF:s modell bättre". I samma sekund som jag skrev detta visste jag att jag nu såg mig son RMF-sympatisör...

Jag vaknade på morgonen den 17 maj och kom plötligt  på att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Så kom jag också på vad det var. Min första tanke var "Hjälp nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"..

Vilket jag ett år senare också blev....

tisdag 14 maj 2019

Kali igen

Här finns en bättre version av ett dansnummer till Kali som jag lagt upp tidigare. Det är faktiskt den ljudmässigt bästa version jag hittills har hittat på YouTube.

Det handlar alltså om ett dansnummer som beskriver den klassiska myten där Kali besegrar en armé av manliga demoner, asuror.

För den som inte redan gjort det, läs gärna mer om ämnet, exempelvis här.

söndag 12 maj 2019

Den kalla sommaren 1953

Någon som vill se en sovjetisk kriminalfilm från 1968? Då kan ni se ”Den kalla sommaren 1953”, som finns på YouTube här.

Politiskt är den ganska intressant. Den utspelas alltså 1953, och handlar om en by,där två dissidenter bor. De deporterades dit av Stalin, och de hade anklagats för politiska brott. Vad anklagelserna formellt handlade om framgår inte helt klart, men någonstans i filmen beskrivs de som "folkets fiender, trotskister och engelska agenter".

Nu är det nog osannolikt att personer som anklagats för så grova saker under Stalintiden, skulle klarat sig undan så lindrigt som att bli deporterade till en avlägset liggande by, men så beskrivs det i filmen.

1953 hade chefen för säkerhetspolisen, Lavrentij Berija, efter Stalins död tagit initiativet till en allmän amnesti. som framförallt omfattade kriminella fångar. Några av dessa tog sig enligt filmen till byn, och tar över den, plundrar och terroriserar invånarna.

De är beväpnade, skjuter den lokala polisen, och spärrar in människorna  i byn. Byn är lamslagen.

De enda som är kapabla att göra motstånd är de två deporterade dissidenterna. De övermannar några av skurkarna, tar deras  vapen och lyckas i slutändan befria byn.

Men en av dessa hjältar, dör i slutstriden, och i filmens slutscen, som utspelar sig två år senare, får hans familj reda på att han hade dött i strid. De har inte hört av honom sedan han deporterades, och de undrar hur det var med anklagelserna. De får reda på att han har rehabiliterats och anses vara oskyldig.

Själva temat i filmen blir  dikotomin mellan kriminella ex-fångar, och deporterade politiska "brottslingar", De första är, som sig bör, kriminella, medan de senare är filmens hjältar.

Filmen  gjordes alltså   i Sovjet 1968, och verkar åtminstone delvis  ha en sorts verklighetsbakgrund. Den sovjetiska pressen rapporterade just sommaren 1953 om en ökar brottslighet, och det ansågs att detta kunde relateras till amnestin för kriminella.

Filmen har en klar anti-stalinistisk tendens. Berija var från och med sin utnämning till säkerhetschef i slutet av 1938 en av de huvudansvariga för den stalinistiska terrorn. Och de dömda hade blivit det under hans tid som säkerhetschef.

Den politiska poängen ser ut att vara denna. Medan Berija är medskyldig till att oskyldiga dömts. är han också ansvarig för att riktiga brottslingar friges i en allmän amnesti, för att sedan kunna terrorisera avlägset belägna byar. På så sätt blir han dubbelt rutten....

Filmen visar ju också att Sovjet, trots det byråkratiska styret, 1968 hade kommit långt från Stalintidens massiva terror. Om inte Sovjet hade fallit samman som ett resultat av att sovjetekonomin nästan kollapsade pga nödvändigheten av att ständigt militärt rusta upp för att bemöta hotet från framförallt USA, skulle den utvecklingen  med all sannolikhet ha fortsatt - i rätt riktning,

I stället fick vi roffarkapitalism - och Putin.

PS. På den adress ni kommer till ska filmen vara textad på engelska. Om den ändå  inte är det, gå till symbolen för "Undertexter"  under bilden och klicka på den. 
 
Originalposter från den sovjetiska premiären 1968.

torsdag 9 maj 2019

"Provokation och näthat som affärsidé – Flashback"

På webbsidan "I folkets intresse" kan man hitta denna artikel av Hans Ekbrand och Helena Ludvigsson , om internetforumet Flashback. Utan att på något sätt ta ställning för agendan på just denna sida – som jag till stora delar är tveksam till - vill jag gärna rekommendera just denna artikel. Läs den!

(Det bör i och för sig också tilläggas att jag inte kategoriskt delar en åsikt som  Ekbrand/Ludvigsson  faktiskt verkar ha - att det  alltid är fel att på nätet publicera namn på dömda brottslingar.)

Min första erfarenhet av Flashback var en milt sagt fantasifull hattråd om mig från 2005, där jag tillskrevs uppfattningar som jag inte har, som beskrev händelser som aldrig inträffat, och i övrigt frossade i hatfulla invektiv av det mer olustiga slaget.

Flashback kan inte så sällan innehålla sanna påståenden  - men ofta också rena lögner. Det är för en oinitierad person stört omöjligt att avgöra vad som är lögner och vad som är sanningar. Jag är inte alls säker på att jag delar åsikten på bland annat ”I folkets intresse” att Flashback bör förbjudas - det som är viktigt är att ingen någonsin förleds att tro att det på något sätt är en tillförlitlig källa. Varenda påstående i Flashback måste dubbelkollas, ja, trippelkollas,

Ett exempel diskuterar jag i detta inlägg som beskriver (och länkar till) en tråd i Flashback där ett antal anonyma nick fick spekulera om att jag och ett antal andra namngivna personer var medlemmar i en hemlig organisation som kidnappade barn. Och en av de som skrev i tråden ansåg att problemet bäst skulle lösas genom att vi som sades vara medlemmar i denna fiktiva organisation skulle avlivas medelst nackskott.

Nu namngavs också denna fiktiva organisation - den kallades "Army of survivors".  Det visade sig  dock att det verkligen fanns en organisation med det namnet -som dock inte hade de i tråden nämnda personerna som medlemmar.

Dessutom sysslade den definitivt inte med att kidnappa barn...

Flashback skulle inte göra så stor skada om alla de som läste där läste kritiskt. . Men som bekant är det många som inte gör det.

Ekbrands och Ludvigssons ovan länkade artikel är väl värd att läsa, Den innehåller en mängd av värdefull information om detta märkliga forum.

onsdag 8 maj 2019

Att röka marijuana - eller tända eld på ett hus?

Den 6 augusti 1967 läste jag en artikel i DN som kom att påverka mig djupt. Den hette "Den påtända generationen" och var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth. Den drev tesen att Beatles Sgt. Pepper-LP var drogpropaganda  från omslaget till innerspåret.

Trots att jag inte alls ville tro detta kom den att påverka min syn på skivan. Det var kanske, eller kanske inte, på goda grunder, men det har jag skrivit om på annat håll.

På ett ställe i artikeln säger författarna också att redan  "Norwegian Wood" från Rubber Soul (1965)  var en klart psykedelisk lät. De byggde främst& på att just orden "norwegian wood" ska ha  varit slang för marijuana. Om detta var sant har jag inte en aning.

Men det ledde mina tankar i en viss riktning när  det mot slutet sjungs   "so I lit a fire, isn´t it good, norwegian wood".  Jag har alltid sett framför mig hur mannen sitter med en haschpipa och tänder på.

Det är först sent igår kväll som jag insett att om man läser texten bokstavligt handlar den om en man som blir så sur på en kvinna så att han i sista versen tänder eld på hennes rum., eller hus.

Orden "norwegian wood" dyker först upp i första versen - "she showed me her room,  isn't it good norwegian wood".

Sedan kommer en litania om hur huvudpersonen ivrigt  väntar på något angenämt (läs sex).  Men han får sitta på golvet, .för det finns inga stolar - och  kvinnan berättar efter ett tag att hon arbetar tidigt nästa morgon, och börjar skratta.

Så mannen får nöja sig med att sova i badkaret....

Dessutom har kvinnan försvunnit när han sedan vaknar. 

Då kommer alltså raden "so i lit a fire, isn't it good, norwegian wood"...

Det norska träet är ju redan förknippat med kvinnans rum, så det mest logiska är ju att han tänder eld på detta i sin frustration.

Det har jag inte fattat förrän i går kväll....

Samtidigt är musiken lugn, drömlik, nästan hypnotisk.  Det hela låter mycket rofyllt - inte alls aggressivt hetsigt som en annan kvinnofientlig låt på Rubber Soul, den vederbörligt hemska "Run for your life".

Så hur är det med marijuana-teorin? Den kan ju faktiskt stämma i alla fall; det kan ju finnas  en dubbelmening i texten.

Så knäckfrågan är förstås om "norskt trä" verkligen var slang för marijuana 1965. Hur tar man reda på det? 

Norwegian Wood kan för övrigt höras här.

PS. Det bör tilläggas att beatlarna i intervjuer stöder den bokstavliga tolkningen, och inte marijuana-teorin... 

tisdag 7 maj 2019

Tre psykedeliska b-sidor

1967 gav Beatles ut tre singlar, en LP (Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band) och en dubbel-EP (Magical Mystery Tour).

Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.

Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska

Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.

Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...

All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver  i dunkla  ordval en man som insett att han är en av "the beatiful  people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.

Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men  ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.

I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus.  Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig  och psykedelisk.  Den kan  höras här

Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man  var  ren psykedelisk propaganda,  med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på  I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.

På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta  år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen  i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...

Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *

För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början  av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.

Beatles korta mellanspel som förespråkare  för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
 ---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.



Affisch i San Francisco 1967, en sorts  nekrolog över hippie-rörelsen....

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...