torsdag 29 november 2018

Stefan Löfven till makten på ett borgerligt liberalt program?

Annie Lööf är ju djärv.  Eller nåt.

När hon säger att hon kan acceptera Stefan Löfven som statsminister nöjer hon sig inte med att som villkor ställa krav på en rad obehagliga nyliberala "reformer".

Hon väljer själv att formulera sig så här. . Villkoret för att acceptera Löfven som statsminister är, säger hon i DN,  att han driver en "liberal borgerlig politik"...

Det visar väl inte endast att hon knappast tror att hennes förslag kan gå igenom  - utan även att hon knappast verkar vilja att det ska gå igenom.

Om hon hade velat det, hade hon förstås inte uttryckt sig riktigt så..

Socialdemokrater som driver en liberal borgerlig politik är ju inget helt ovanligt. Socialdemokrater som går med på att använda dessa ord om sin politik är i stort sett omöjliga att hitta - i alla fall i Sverige.  Och det vet förstås Annie Lööf.

Så det är förmodligen något annat hon vill... egentligen....

En djärv gissning. Om C stryker en del av sin kravlista, mot det nya villkoret att Annie Lööf ska få bli statsminister, kan hon ju framställa sig som riktigt storsint. Och S ledning kan ju säga att vi har resolut avvisat några ohemula krav från C.

Då är det väl inte något att bråka om, om vi accepterar några av de övriga kraven och dessutom låter den tydligen så kompromissvillige Lööf att bli statsminister? Eller detta är kanske i alla fall vad Lööf hoppas på...

Annars ger det hela associationer till det då ännu entristiska Offensiv,  som i slutet av 70- och början av 80-talet hade parollen "Socialdemokratin till makten på ett socialistiskt program". De trodde knappast heller själva att det skulle gå att genomföra, då de med "socialistiskt program" menade förstatligande av de 100  största storföretagen, bankerna och försäkringsbolagen - under arbetarkontroll.

De visste förstås att S-ledningen hellre får makten på ett borgerligt program än på något sådant. Deras syfte var att sätta press på S-ledningen och skapa en stark vänster inom socialdemokratin.

Det lyckades de inte med. Annie Lööf skulle kanske ha lättare att lyckas med en press från motsatt håll, om hon nu inte var så bisarrt provokativ...

Men det vill hon nog trots allt inte. Hon vill nog ändå inte att S ska ha makten, under något som helst program. Hon vill ha makten själv..


Annie Lööf på Almedalsveckan 2018.   Foto: Centerpartiet

onsdag 28 november 2018

En otäck dröm - tolkad av CG Jung

Både Sigmund Freud och C.G. Jung gjorde självbiografier.  Jag har läst båda, men det enda jag minns av Freuds var att den var tråkig och på något sätt opersonlig. Jungs var mycket personlig, och fascinerande.

Nu skrev han  i och för sig inte den själv. Han berättade för Aniela Jaffé, som sedan gav ut den - 1961, omedelbart efter Jungs död.

När man läser Jungs självbiografi får man känslan av en person  som levt ett ovanligt fascinerande liv, och som beskriver detta med både fantasi och djup. När man läser Freuds - så glömmer man (eller i alla alla jag) tydligen istället bort innehållet, efter en mycket kort tid...

Jag läste Jungs självbiografi på svenska första gången (tror jag) våren 1969,  när jag var 14. Det var en spännande läsning, i alla fall första hälften av den. Har ändå ett vagt minne av att jag mot slutet lite förlorade intresset.

Det jag väl var mest nyfiken på när jag började läsa var väl vad Jung skrev om Freud. Och det var ju fascinerande. Om en del av dessa partier har jag skrivit här.

Men det som gjorde störst intryck på mig i hela boken var beskrivningen av en patientdröm. Den skakade mig djupt. Jag blev faktiskt rädd.

Patienten som drömde var en mycket vanlig och alldaglig person. Han fungerade perfekt socialt,  hade inga problem. Han ville bli analytiker. Jung förklarade för honom att i så fall måste han genomgå analys själv, för att lära känna sig själv.

Han började en sådan, men hade kusligt lite att berätta. Jung frågade honom om drömmar, men han sa att – nej, han hade inga. Veckorna gick och han mindes inte en enda dröm

Men så kom plötsligt en. Jag citerar direkt:

"Han drömde att han for med järnväg. Tåget gjorde två timmars uppehåll i en bestämd stad. Då drömmaren inte kände denna stad men gärna ville lära känna den, begav han sig i väg mot stadens centrum. 

Där fann han ett medeltida hus, sannolikt stadshuset, och gick in. Han vandrade genom långa korridorer och även in i vackra rum, på vilkas väggar hängde gamla tavlor och vackra gobelänger. Dyrbara gamla föremål stod där runt om. 

Plötsligt såg han att det hade blivit mörkare och solen hade gått ner. Jag måste ju tillbaka till stationen, tänkte han. I detta ögonblick upptäckte han att han hade gått vilse och inte längre kunde hitta utgången. Han blev rädd och kom samtidigt att tänka på att han inte hade mött en enda människa i detta hus. Han blev kuslig till mods och påskyndade sina steg i förhoppning om att möta någon. Men han mötte ingen.

Då kom han till en stor port och tänkte lättad: där är utgången. Han öppnade dörren och upptäckte att han hade kommit in i ett jättestort rum. Det var så mörkt att han inte ens kunde se den motsatta väggen. Han blev förfärligt rädd och sprang genom det stora rummet i hopp om att utgångsdörren skulle finnas på den andra sidan om hallen.

Då fick han se - just mitt i rummet - något vitt på golvet, och då han kom närmare upptäckte han att det var ett sinnesslött barn på ungefär två år. Det satt på ett nattkärl och hade smort in sig med exkrementer. I detta ögonblick vaknade han med ett skrik och i full panik.” (Jung 2007: 155)

Jung blir själv skräckslagen. Han kommenterar att nu visste han tillräckligt. Mannen hade en latent psykos.  Han hade dolt denna genom en yta av normalitet. Drömmen avspeglade en rädsla för vad som skulle hända om han fortsatte att gå i analys...

Jung delade denna rädsla, och skrev att om denna man konfronterade sitt eget omedvetna skulle han inte utvecklas - han  skulle krossas.

Jung berättar inte för patienten om sin diagnos. Han gör några ytliga tolkningar och förmår patienten att avbryta analysen, och tydligen också sina planer på att bli analytiker. Enligt Jung var det i sista sekunden - patienten hade mot slutet haft en dröm om hur han jagades av en farlig sinnessjuk.

Denna berättelse fyllde även mig med skräck. Ungefär ett och ett halvt år tidigare hade jag själv oroat mig för att jag kanske höll på att bli psykotisk, och den här berättelsen aktiverade förvisso den skräcken.

Jag gick ju då i terapi hos Gösta Harding, och berättade för honom om drömberättelsen  och om Jungs tolkning.

Harding log lite roat, men mycket vänligt, och sa att Jungs tolkning ju var helt spekulativ. och inte på något sätt automatiskt följde från drömmen, Det enda drömmen möjligen kunde visa var att mannen  ifråga var rädd för att bli psykotisk. Inte att han var pre-psykotisk på riktigt.

På något sätt kändes nog just den tolkningen just då som en lättnad...

Referens : G.G. Jung, Mitt liv, Natur och Kultur 2007 (1961)


Carl Gustav Jung

måndag 26 november 2018

Flickan och kråkan... igen

 /Lyfter upp denna post, från den 28 november 2011. Den ter sig lika aktuell nu som då. Eller ännu mer aktuell, när man (exempelvis)  kan notera att medan värmen stiger, och koldioxidhalten i atmosfären är den högsta på miljoner år,  så har en majoritet av de brasilianska väljarna röstat för en president som lovat att hugga ner regnskogarna i Amazonas.../
________________________________________________

Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.

Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.

Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.

1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.

För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.

fredag 23 november 2018

The Beatles dubbel-LP

The Beatles gav ut många LP-skivor, men endast en dubbel-LP (om man bortser från diverse samlingsalbum som kom efter att gruppen hade upplösts).

Denna dubbel-LP  kom ut den 22 november 1968, och hette helt enkelt The Beatles. Det hade ett vitt omslag, och en bilaga inuti med olika bilder.

Den 23 november 1968 /idag för femtio år sedan!/ presenterade Svenska Dagbladet LP:n med rubriken: ”The Beatles nya LP: Lennon och McCartney årets kompositörer" .

Där kunde man bland annat läsa:
"Årets viktigaste musikhändelse inträffade, enligt Times, på fredagen.  The Beatles nya dubbel-LP släpptes då.... De få kritiker som hunnit yttra sig öser beröm över åtskilliga av de 30 låtarna, av vilka en har skrivits av Ringo Starr, fyra av George Harrison och resten av den, enligt Times 'vidunderligt uppfinningsrika, tvåhövdade magiska draken Lennon/McCartney'".

Dubbel-LP:n skilde sig markant från den föregående LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Denna hade varit en genomarbetad psykedelisk skiva, där det,  i alla fall för fantasifulla personer, hade varit lätt att leta efter hemliga underliggande budskap....

Dubbel-LP:n hade inte den karaktären, även om låten "Glass Onion" verkade vara en sorts parodi på olika försök att tolka beatlestexter.

Det som mest präglade dubbel-LP:n var snarare ett försök att leka med så många musikstilar som möjligt.

Jazz, Beach Boys-liknande surfmusik, Tamla Motown, countrymusik. Bob Dylan, rock¨roll, 20-talsstil, blues, flamenco - och till och med barockmusik.

Och diverse moderna elektroniska experiment. Med mera...

Dubbel-LP:n mottogs mycket väl av nästan alla recensenter, med undantag av några enstaka gnällspikar, som Ludvig Rasmusson i Dagens Nyheter...

Samtidigt visade den att Beatles vid det här laget musikaliskt på sätt och vis hade glidit isär. Även i de låtar som hade Lennon/McCartney utsatta som kompositörer kunde man ganska lätt dela upp dem - mellan de som huvudsakligen var skrivna av John och och de som huvudsakligen var skrivna av Paul...

På sätt och vis var dubbel-LP:n, liksom Sgt. Pepper, också någon sorts kulmen på experimenterandet...

De två sista LP-skivorna - Abbey Road 1969 och (i än högre grad) Let It Be 1970 - var på många sätt mer lättsamma.

Själv gick jag redan den 30 november 1968 och köpte New Musical Express i en pressbyråkiosk. Den innehöll en noggrann genomgång av samtliga låtar på skivan.

Höra den i sin helhet fick jag dock inte förrän på måndagen den 16 december samma år. Då spelades den på  kvällen, i skolbiblioteket på Fredhällsskolan.

Köpte den gjorde jag först i slutet av januari 1969. Min månadspeng var minst i klassen, så jag måste spara en del först....

tisdag 20 november 2018

Per Gahrton ❤️ Annie Lööf = sant

Per Gahrtons illusioner om Centerns potential är ungefär lika naiva som hans illusioner om Folkpartiets potential var 1970. Men det finns en skillnad. Då hittade han i alla fall ingen ledande fp-politiker han kunde bedriva personkult kring,

Nu har han hittat Annie Lööf. Han höjer henne till skyarna på ett sätt som är svårt att beskriva på ett annat sätt än öppet pinsamt. Han tror att Lööf är motvikten mot "högerblockets inskränkta egoism" och glömmer hastigt och lustigt  bort att Lööfs nyliberalism redan från början inspirerats  av "filosofen" Ayn Rand, som öppet hyllade egoismen som princip.

Centerns ekonomiska program är det mest högerinriktade i  hela Alliansen - mot svensk nationell egoism ställer Lööf de rikas iskallt ekonomiska egoism: Den ena är inte bättre än det andra.

Och, framförallt, inte mindre "egoistiskt".

Per Gahrton skriver mot slutet: "Annie, som Sveriges första kvinnliga statsminister skulle du inför svenska väljare kunna manifestera att en demokratisk statsledares första plikt är att utgöra ett humanitärt föredöme som betraktar alla människor som likvärdiga."

Hmm... bortsett då från att i Annie Lööfs Sverige är rika, oavsett nationalitet, definitivt mer "värda" än fattiga, alldeles oavsett nationalitet.

Jag tycker att det är bra att Annie Lööfs agerande försvårat möjligheten till en alliansregering, och förhindrat en M-KD-regering.  Men även om man kan glädjas åt dessa effekter,  betyder det inte att Annie Lööfs syften på något sätt är "goda". Det är de inte.

söndag 18 november 2018

Harvardprofessor om Oumuamua

Här kan ni se en intervju med Abraham Leob, Harvardprofessorn som var en av de två författarna till den omtalade artikel, som hävdade att Oumuamua skulle kunna vara ett konstgjort objekt, en interstellär rymdfarkost.

Vad man än må anse om hans djärva hypoteser. kvarstår det faktum att objektet, som för övrigt knappast i någon högre grad torde likna den bildrekonstruktion som spritts till leda i alla media, alltså  visar prov på närmast unika egenskaper

Spännande är det faktiskt....

lördag 17 november 2018

"Make the world safe for capitalism"

Svenska Dagbladet för hundra år sedan, 17 november 1918. Vapenvila råder ju nu, och Tyskland har ju kapitulerat. Ett av villkoren från ententen var att Brest Litovsk- fördraget skulle brytas, för att bolsjevikerna skulle isoleras.

Och just denna dag kan man läsa detta.:

"Ultimatum från /USA:s president/ Wilson till Tyskland.
Vapenvilan uppsäges omedelbart om sovjetrepresentanter mottages i Berlin. ...

Wilson har genom neutral förmedling underrättat den tyska regeringen att den inre ordningens upprätthållande i Tyskland 
är en förutsättning för vapenstilleståndet.

Presidenten betonade att om /
/den ryske representanten/ Joffe återvände till Berlin eller andra representanter för det bolsjevikiska Ryssland mottoges därstädes, så kommer vapenstilleståndet att omedelbart uppsägas,"

Med andra ord: om inte det nya Tyskland vill delta i isoleringen av det bolsjevikiska Ryssland - kommer de allierade trupperna genast att anfalla på nytt...

Det var ord och inga visor.

Redan 1918 hävdade USA:s regering att en av grundpelarna för dess utrikespolitik var "Make the world safe for democracy". Men redan då torde denna slogan snarare kunna uttolkas som "*Make the world safe for capitalism"..

Det kalla kriget började egentligen redan 1918. Med reservation för att det under åren 1919-21 var mycket hett, då USA och andra västkapitalistiska länder aktivt understödda de vita arméerna i det ryska inbördeskriget.

Det första världskriget var i alla fall slut. Nu gällde det istället att tvinga så många som möjligt att delta i isoleringen och bekämpandet av den bolsjevikiska "pesten". . .

 
Woodrow Wilson 

fredag 16 november 2018

Elenore, The Turtles och "etcetera"..

Idag för 50 år sedan. Alltså den 16 november 1968. The Turtles gick upp på åttonde plats på Tio i Topp med sin låt Elenore.

Den kan höras här.

Det finns en lite lustig sak i den. Det är ju en kärlekssång, liksom de flesta andra popsånger. Men språkbruket är ju inte så där konsekvent romantiskt. I alla fall inte i en mening,

Jag syftar framförallt på detta: "You're my pride and joy, etcetera"...

"Etcetera"  betyder ju "och så vidare" - men skulle kanske också i vissa lägen kunna uttolkas som "bland annat"..

Jag gissar att en person som uttalar sig så, vid Den Stora Kärleksförklaringen något minskar sina chanser till framgång.

Men jag kan ju ha fel.

.
The Turtles 1967.

måndag 12 november 2018

Ångestfyllda dagar i SvD

Svenska Dagbladet i förrgår för 100 år sedan, 10 november 1918.  Det måste vara panik på redaktionen. Den är alltså en varm anhängare av den tyska monarkin, och paniskt rädd för revolutioner, och till och med för demokrati, om den går för långt...

Detta är alltså rubrikerna på den första nyhetssidan den 10 november 1918:
"Kejsar Wilhelm och kronprinsen abdikera.
Berlin är i arbetar- och soldatrådets våld.
Socialisten Ebert fungerande rikskansler".

Men något ännu värre inträffade några dagar senare. Freden kom.

Vi skriver alltså,  idag för hundra år sedan, 12 november 1918.. Första världskriget har alltså just tagit slut. De flesta gläder sig, men Svenska Dagbladet verkar lida av en än större panikångest.

Rubrikerna på första nyhetssidan är:

"Vapenvila inträdde måndag 11 fm.
Det nya Tyskland går mot bolsjevismen."

I artiklar kan man läsa om att de tyska arbetar- och soldatråden tar makten i stad efter stad. Det rapporteras från ett möte med Berlins arbetar- och soldatråd, där även regeringsrepresentanter deltar. Mötet antar en resolution där man skickar en hälsning till (den ryska) sovjetregeringen, och dessutom förklarar att industrins socialisering snarast ska införas i Tyskland.

Från den tysk-franska fronten rapporteras om vänskapliga kontakter mellan tyska och franska soldater. Under röda fanor...

Ledaren i SvD samma dag är endast en i en serie av skräckslagna sådana. Man oroar sig för att det blir en bolsjevikisk diktatur även i Tyskland, och tröstar sig med att även Hjalmar Branting verkar rädd för en sådan.

Glädjen över att krigets död och fasor är över syns inte alls till i SvD:s ledarartiklar. Dels kan man istället mellan raderna skönja att man sörjer Tysklands nederlag. Dels kan man på raderna alltså ta del av redaktörernas skräck för ett bolsjevikiskt Europa.

Det är logiskt. Redan lite mindre än ett år tidigare hade SvD en ledare där de slog fast att bolsjevism är värre än krig.

Så när freden äntligen kommer infinner sig alltså skräcken på redaktionen.

Bilden: SvD:s USA-kollega New York Times förstasida 11 november 1918.

lördag 10 november 2018

När kom patriarkatet till Skandinavien?

I samlingsvolymen "Goddesses in Myth, History and Culture" (Mago Books, 2018) har Märta-Lena Bergstedt och Kirsten Brunsgaard Clausen skrivit ett intressant kapitel med (den långa...) titeln "The Northern Goddesses behind the Asir veil: the Vanir Mothers in Continental Scandinavia - a late shamanistic culture rooted in Old European civilization".

Där för de en intressant diskussion om när den patriarkala kulturen, och religionen, slutligen segrade i Norden.

Som redan titeln antyder är författarnas syn grundad i Marija Gimbutas teori. De anser alltså vare sig att patriarkatet alltid funnits, eller att det är en närmast automatisk följd av (exempelvis) utvecklingen av jordbruket. I själva verket förlägger de dess seger till en långt senare tidpunkt än den man skulle kunna anta om man endast applicerar Gimbutas modell rakt av.

Enligt Gimbutas, numera bevisade, teori om den indoeuropeiska expansionen, kom de första indoeuropéerna till Skandinavien ca 2900 f.kr. I form av den kulturgrupp som brukar kallas den snörkeramiska kulturen - i Sverige stridsyxekulturen.

Författarna har inga invändningar mot detta, men de menar att de förändringar som detta förde med sig i just Skandinavien var relativt ytliga. Det ledde till en viss social stratifiering, men inte till en våldskultur som liknade den som uppstod i andra delar av Europa.

De argumenterar för att det arkeologiska materialet före ca 400 e.kr. inte tyder på en militariserad situation, eller klart avgränsade auktoritära eliter. Det verkar inte heller, i det arkeologiska materialet, finnas klara tecken på ett kvinnoförtryck. Efter 400 e.kr. kan man däremot hitta mycket klara arkeologiska tecken på såväl mansdominans, militarisering som härskande eliter.*

De tar bland annat upp de gotländska bildstenarna, där de som kan dateras före 400-talet saknar tecken på militarism eller manliga hierarkier, medan de efter ca 400 i hög grad har det. Före 400 e.kr.  präglas de av cirklar, spiraler och andra geometriska mönster som i mycket liknar bildspråket från det Gimbutas kallade "Gamla Europa".

Efter år 400 uppkommer krigiska motiv, och ofta scenarior som påminner om gudaberättelser i Eddan och andra fornnordiska källor.

I anknytning till bl.a. Lotte Hedeager föreslår författarna att den nya situationen kan kopplas till Atilla och de hunner som då invaderade Europa. Det skapade en kaotisk situation för germanerna på kontinenten, som även påverkade samhället i Skandinavien.

Det slog slutligen sönder den gammaleuropeiska kulturen, som innan dess till stora delar tunnits kvar i Skandinavien. Och ersatte den med ett militariserat patriarkat - vars religiösa uttryck kom att bli asatron.

Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen innebar detta att själva grundstrukturen i det religiösa tänkandet också förändrades. Från ett helighållande av väsen som kan ses som representationer och personifikationer av abstrakta begrepp som exempelvis fruktsamhet, död, värme osv kom ett hierarkiskt och dualistiskt system, där gudar, men även gudinnor, sågs som stående över människorna, i någons sorts parallelldimension.

Här jämförs de förpatriarkala vanerna med de samiska "akkorna" och hänvisas till Louise Bäckman.

Denna förändring hade tidigare kommit i andra delar av världen. Författarna skriver, i en lite drastisk formulering (s. 188) , att innan det fanns kungar och drottningar kunde det inte heller finnas gudar och gudinnor. Gudar och gudinnor fanns överhuvudtaget inte före uppkomsten av den första hierarkiska staten - i Sumerien ca 3000 f.kr.**

Istället var den tidigare religionen shamanistisk. Och det var en shamanism som i hög grad var kvinnlig. Shamanerna i Norden, völvorna, var ju ifrån början i praktiken enbart kvinnor. Bergstedt/ Brunsgaard Clausen går också igenom berättelserna om hur Oden stal Frejas (eller Fröas, som de skriver) shamanistiska kunskaper - och ser det som en symbolisk beskrivning av förändringar i det nyupprättade patriarkatet.

I ett fascinerande avsnitt använder de sig av berättelsen om Oden, som en metaforisk skildring av patriarkatets seger.  Ibland kan man rentav förledas att tro att de verkligen ser Oden som en historisk person, men om man läser mer noga finner man att avsnittet inte är menat att tas bokstavligt.

Men vad hände med völvorna? Enligt Bergstedt/ Brunsgaard Clausen tyder mycket på att de en gång hade haft en central, institutionaliserad roll, men att de efter 400 e.kr. ganska snabbt marginaliserades.

Och i ett djärvt avsnitt  föreslår de att den kända rika graven i Oseberg skulle kunna vara en del av undertryckandet av den kvinnliga shamanska kulturen. De lägger fram idén att de två kvinnorna i den mycket rika Osebergsgraven mördades, och begravdes med mängder av parafernalia från den kvinnliga kultur som mördarna ville förstöra... På så sätt begravdes inte endast två personer, utan en hel kultur...

Författarna har också en diskussion om släktskap och giftermål, där de anser att berättelser om fornnordiska syskonäktenskap i själva verket beskrev ett system där brodern och systern som par hade ansvaret för uppfostran av barnen, utan att för den delen ha en sexuell relation.

De för också en mer detaljerad diskussion om individuella vaner (som Freja /Fröa, Nerthus/ När, Ran och Idun).

Frågan om när och varför patriarkatet uppstod i olika delar av världen, är på många sätt väsentlig, Det här är ett välgrundat, och på många sätt väldokumenterat, bidrag till den diskussionen.
---------------------------------------------------------------------------
* Själv lutar jag kanske åt att vi under stridsyxekulturen fick ett bitvis ganska hårdfört patriarkat,  som till stora delar bestod under senneolitikum och äldre bronsåldern,  men som  sedan kraftigt försvagades under yngre bronsåldern. Jag diskuterar detta här.
** Själv tror jag att det fanns mäktiga gudar redan i den proto-indoeuropeiska religionen, åtminstone 1000 år före den sumeriska.
 
Oden, från 1893 års utgåva av Den poetiska Eddan. 

fredag 9 november 2018

Oumuamua kan tydligen skapa panikångest

Fick plötligt syn på denna video.

Och kom på att jag helt enkelt MÅSTE kommentera den.

Den visar att vad än Oumuamua må vara för något, verkar den ha en definitiv egenskap:  nämligen att kunna skapa panikångest hos somliga.

Med reservation för att mannen i videon spelar. Det är inte omöjligt, men det ser i alla fall ganska äkta ut för mig.

Han presenterar sig som en skeptiker, som brukar avfärda alla berättelser om UFO:s. Visserligen antyder hans inledande prat om äventyr vid en megalitgrav att han även har ändra sidor.

Men ändå...

Han får sedan läsa om Oumuamua och inser plötsligt att han haft fel hela sitt liv. Det här måste vara en främmande farkost. Den beter sig precis som om den vore det.

Han spekulerar dessutom lite om att den bild som brukar presenteras som en konstnärs uppfattning om har Oumuamua ser ut är en del av en - medveten cover-up..

Ehmm...  i mina mest fantasifulla ögonblick har tanken redan slagit mig... ;-)

Men sedan fortsätter han allt mer skräckslagen och fantiserar om hur denna farkost kanske har som syfte att sprida sporer eller nåt, till jorden, som ska förändra oss, tydligen på ett mycket, mycket otäckt sätt.

Skräcken lyser i hans ansikte - eller också spelar han bra.

Så reagerar ju inte jag..

För det första är jag inte så där oerhört övertygad om att det är en rymdfarkost. Inte alls. Jag höll på att säga tyvärr.

För - för det andra - OM jag försöker få mig att tro att det är något sådant blir nog min första spontana reaktion: "Åh, har de kommit för att rädda oss"...

Det verkar som hans bild av utomjordingar är präglad av allehanda skräckberättelser om hur ondskefulla utomjordingar invaderar. Medan jag sedan barndomen ... istället är präglad av min läsning om Adamskis, Bethurums, Klarers, Frys, och andras äventyr.

Och förstås också av Sven Wernströms vackra berättelse om Blip och Dia.

Så olika man kan vara.... om det nu beror på att man läst och sett olika saker? Eller kanske snarare att man valt ut de berättelser som man VILL påverkas av?

torsdag 8 november 2018

´Oumuamua

Nibiru kom förstås inte, men det gjorde ett objekt som fått namnet ´Oumuamua.

Den har uppmärksammats de senaste dagarna, efter en artikel av Harvardforskare som framkastat att detta objekt kanske skulle kunna vara en fråmmande rymdfarkost.

Astrobiologen Karen J Meech talar här i tretton minuter, om ´Oumuamua.

Föredraget är hållet i april 2018. längt före den spektakulära artikeln från Harvard, men hon nämner faktiskt kort möjligheten att det kan röra sig om ett artificiellt utomjordiskt objekt.

Alldeles oavsett detta, är det hela i alla fall mycket intressant. Meech var en av de som först var med och observerade objektet. Vi få se en del foton och ta del av en rad intressanta fakta. Objektet passerade jorden ganska nära innan det upptäcktes. Vi kanske kan vara glada att det inte kom alltför nära.

En lustig detalj är att det först var tänkt att få heta Rama efter Arthur C Clarkes roman "Möte med Rama" (för övrigt en av de bästa SF-romaner som jag någonsin läst), och romanens Rama var ju definitivt en rymdfarkost.

Vad man vet är nu bland annat att dess hastighet gör att ´Oumuamua måste komma från ett annat solsystem. Den har dessutom ett mycket säreget rörelsemönster. Det sätt den roterar runt sig själv är mycket komplicerat - vilket Meech tar upp.

Hon tar också upp dess avlånga form - som saknar motsvarighet bland asteroider och kometer i vårt solsystem.

Men vad hon inte tar upp - troligen pga att hennes föredrag hölls så tidigt som i april 2018, då analyserna inte var klara - är att dess rörelse inom solsystemet inte följer de "keplerska" rörelselagar som fick sin förklaring genom Newtons gravitationsteori.

Något i detta rörelsemönster kan alltså inte förklaras genom gravitationen. Vilket ju är det som är grunden för den spektakulära Harvard-teorin.

Nedanstående bild är från NASA - den lilla pricken i mitten är ´Oumuamua. Anledningen till att de andra objekten ser så utdragna ut på bilden är att teleskopet följde ´Oumuamuas rörelse, för att få en tydlig bid av - vad-det-nu-är....


tisdag 6 november 2018

Ett minne som ska leva för evigt

För 100 år sedan var det mycket som var dystert. I alla fall för Svenska Dagbladet.

Österrike-Ungern hade kapitulerat, och även Tyskland stod inför sitt nederlag. Och den bolsjevikiska "pesten" spred sig över världen.

Men i ledaren den 6 november 1918 kunde de konservativa redaktörerna fokusera på något som fick dem att höja sig över den deprimerande samtiden.

Det var ju alltså 6 november, och huvudledaren handlade liksom den 6 november året dessförinnan om mer tidlösa värden. Nämligen -- vad annars - minnet av hjältekonungens död i Lützen.

I motsats till året innan ser sig nu även rojalisterna i SvD tvungna att inflika en fråga. Är detta firande idag inte lite otidsenligt?

Man svarar ett bestämt nej på den frågan. För Gustav II Adolf hade en förmåga som vi mer än någonsin behöver.

Han kunde nämligen vända en svår situation till något positivt.

Den mer kritiske läsaren kunde möjligen reflektera över att den 6 november ju ändå var dagen då sagde konung - dödades. Hur positivt kan detta vara för rojalisterna i SvD.?

Tydligen. För trots sin död hade han ju vänt kriget till Sveriges fördel och ingjutit hopp...

Ledaren slutar med orden: "Aldrig förtvivla, aldrig misströsta, det är den mening hans minne evigt innebär".

Men så evigt verkar det inte ha varit. Har kollat SvD idag - de har inte någon ledare om hjältekonungen. Lite konstigt, de har ju ändå en Ivar Arpi i ledarredaktionen, och han verkar ju vilja återupprätta vår nationalstolthet...

Men efter magplasket med hans ledare om "femi-nazismen" har han nästan inte synts till. Fick Tove Lifvendahl nog?

I motsats till SvD:s redaktörer 1918 blir jag nästan alltid deprimerad den 6 november.

Det är lite märkligt. Jag har ett ganska bra (rättare sagt kusligt bra) minne för datum, och jag kan inte minnas en enda 6 november som för mig varit något annat än deppig.

7 november brukar däremot kännas lite bättre. För då kan man ju fira minnet av en mer väsentlig händelse än att en kung av Vasaätten fick sluta sina dagar i Lützen.

Jag antar att ni vet vilken. Om ni inte vet det får ni väl ta reda på det. Det torde inte vara så svårt. ;-) 

måndag 5 november 2018

Fin version av Beatrice Aurore

Det finns några få sånger som gått mer djupt in i mig än allt annat. Som kan få mig att plötsligt gråta hejdlöst. Det är först de senaste 25 åren som jag har börjat förstå vad det handlar om..

Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.

På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.

Den kan höras här.

fredag 2 november 2018

Annika Sundbaum-Melin...

... är död. Hon blev endast 56 år gammal.

Det är en stor förlust. Hon hade hjärtat på rätt ställe, och var en frisk fläkt i debatten om övergrepp mot barn. Jag höll inte alltid med henne om allt, men hon stod på rätt sida i de avgörande frågorna.

Vila i frid...

Jag passar på att länka till en artikel hon skrev 2006. Den var både angelägen och välskriven. Och skrevs i motvind - i ett läge där  alltför många journalister hade fastnat i vandringssägnen om att en mycket stor del av de som dömts, och/ eller anklagats för övergrepp mot barn i själva verket var oskyldiga som lamm.

Jag lade ut den på min blogg 2013 - med Annikas tillstånd. Den kan läsas här.

torsdag 1 november 2018

"Pesten"

"Det är pesten, som hotar, värre än någon läkekonsten känner".

Så avslutas ledaren i Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan, den 1 november 1918. Rubriken på ledaren är just "Pesten".

Och, nej, det handlar inte om spanska sjukan. Det handlar om bolsjevismen.

SvD har under en lång period hållit sin bolsjevikskräck i schack. Trots allt gynnades Tyskland av att Ryssland drog sig ur kriget. SvD har av hänsyn till tyska statsintressen haft en riktigt välvillig bevakning av sovjetregeringen, och gillande noterat all kritik denna kommit med - mot den tyskfientliga ententen.

Men nu står Tysklands nederlag för dörren. Och i Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien är det revolution. På nyhetssidorna beskrivs skräckslaget om hur soldatråd bildas i dessa länder, att soldaterna inte lyder, att bolsjevikerna öppet sprider sin propaganda där.

Situationen jämförs med Petrograd före revolutionen.

Och ledaren lägger som sagt ut texten. Bolsjevikregeringen beskrivs som "brottet som statsform". Den talar om en rysk "ångvält" som kommer att förstöra Europa..

Medan man tidigare hoppades att tsarismens slut innebar ett försvagande av Ryssland har man nu ändrat linje. Ryssland är farligare under bolsjevismen än under tsarismen. Och miljoner ryska rubel används för att underminera Europa...

Och då har revolutionen inte ens nått Tyskland än... .

Skräcken lyser från SvD:s ledare; en mer panikslagen ledarartikel tror jag aldrig jag någonsin läst.

Tyvärr fick den fel. Revolutionen spreds inte över Europa på det sätt de var rädda för. Om den hade gjort det skulle vare sig stalinismen eller nazismen ha uppstått. Och vi skulle troligen ha levt i jämlika samhällen, och troligen en jämlik värld..

Som hade ett styre som inte var bundet av den privata äganderätten till produktionsmedel. Och som idag skulle ha haft resurser och vilja att effektivt bekämpa klimathotet, bekämpa den globala uppvärmningen.

Det SvD var paniskt rädd för var inte "pesten", det var inte sjukdomen. Det var botemedlet.

Tyvärr visade det sig efter ett antal år att de hade varit rädda i onödan. Och det är precis det som nu gör att vi alla måste vara rädda för att världen ska drabbas av den största katastrofen i mänsklighetens historia. En katastrof som hotar vår existens.

Det femte fotot

Jag måste återkomma till fairybilderna från Cottingley.  För det visar sig efter ett tag att åtminstone en av de kvinnor som tog dessa bilder, ända till sin död hävdade, att der femte fotot var genuint.

Det handlar alltså om Elsie Wright, och Frances Griffiths. De var kusiner, och när de första bilderna togs 1917 var Elsie 16 och Frances 10. De brukade leka i ett område där de var förbjudna att leka. När de tillfrågades varför de bröt mot förbjudet svarade de att det fanns fairies där.

För att övertyga de vuxna kalkerade de bilder de sett i en barnbok,  och ritade dit extra detaljer, som vingar.  Och fotade dessa ritningar tillsammans med naturbilder på sig själva. Resultatet blev två foton.

Syftet var att övertyga släktingar, men efter ett tag spred sig historien. Både Teosofiska  Samfundet och Arthur Conan Doyle kom att backa upp fairy-berättelsen, inklusive bilderna.

Så 1920 hade Elsie och Frances fått en ny kamera av Conan Doyle.  Med den tog de två nya fairy-bilder, som i likhet med det tidigare föreställde både fairies och en av flickorna. Och en till (den femte i ordningen) där ingen av flickorna syntes - endast fairies och naturen.

I början av 1980-talet erkände de båda nu vuxna kvinnorna att de fyra första bilderna var falska, även om de vidhöll att de hade sett fairies.

Men inte nödvändigtvis den femte.  Enligt denna YouTube-video hävdade både Elsie och Frances att den sista, femte bilden, verkligen var äkta. I denna video bekräftas detta av Frances dotter, som berättar att modern ändå till sin död vidhöll att den sista bilden var äkta. Det visar sig också att både dottern, och dotterdottern idag,  tror på att Frances talade sanning om den femte bilden.

Om man gåt vidare visar det sig dock att versionen i den första här länkade videon ser ut att inte stämma. Endast Frances påtod att den femte bilda var äkta.  Elsie, däremot, vidhöll att alla bilder utan undantag -  var bluff...

Vad kan man nu säga om detta?? Om man studerar den femte bilden (nedan) måste man (eller i alla fall jag) medge att den kanske ser aningen mindre uppenbart fejkad ut än de fyra andra.... eller kanske inte..

Å andra sidan säger mig min egen common sense-psykologi att en person som har förfalskat en fairy-bild har större motiv att ljuga och säga att hon inte gjorde det, än att en person som inte har förfalskat en fairybild har motiv för att påstå att hon gjort det...

Det hade varit annorlunda om vi haft ett klimat som liknade 1600-talets häxprocesser, men det har vi inte..

Vi får hålla i minnet att den kvinna som hävdar att den femte bilden var äkta, var den yngsta av dem. Hon var 12 när bilden tigs, medan Elsie var 18. Det kanske. eller kanske inte, delvis förklarar skillnaden i upplevelse.

Men båda kvinnorna vidhöll alltså till sin död att de hade sett fairies, och att de hade förfalskat  åtminstone fyra bilder för att få de vuxna att tro på det.

Finns faries? Jag ser det som till stor del en definitionsfråga. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns någon form av eteriska väsen som inte endast är produkten av mänskliga hjärnors arbete utan som på något sätt finns utanför,  och som det under vissa situationer skulle kunna gå att få kontakt med. (Berätta inte det där för VoF, snälla...).

Vad Elsie och Frances såg eller inte såg mellan 1917 och 1920 - har jag däremot ingen aning om.


Den femte bilden