fredag 29 december 2017

Summer of Love

Om någon säger  ”1917” tänker jag med all säkerhet på ryska revolutionen. Om någon säger ”1967” tänker jag i alla fall med stor sannolikhet på hippies, flower power och "Summer of Love.”

Sommaren för femtio år sedan, alltså. Händelser som jag inte ens var i närheten av i praktiken, men som jag en dag  blev medveten om i början av augusti detta år. Och som sedan förblev en inre verklighet för mig under en lång tid.

Det första som jag fick höra om hippies var att de sades vara för LSD och marijuana. Men ganska snart framkom det att det också handlade om mycket annat.

Lika mycket som LSD förskräckte mig, lika mycket tilltalade detta "andra" mig...

I vanlig popmusik sjöngs om kärlek. Men det var nästan alltid kärlek mellan par, romantisk- sexuell egoistisk tvåsamhet.  Som var målet för sångens trånad...

Den kärlek som talades om i flower power överskred vida detta tema. Det innebar inte alls att de var puritaner, ”platoniker”  eller antisexuella. Det var de absolut inte. Men de använde ordet "love" på ett mer utvidgat sätt än i sånger som ”She loves you” eller ”PS. I Love you”. . "Love" var för hippies liktydigt också med ickesexuella  kramar. Eller med att ge okända människor blommor. ”Love” var inte endast något för den "tillkommande", utan något universellt. . Något djupt, mycket djupt i mig -  reagerade på detta.

Hippies hade långt hår, både kvinnor och män. Det var ju inte så unikt på sextiotalet, men vad som var var unikt var att kläderna efter ett tag oftast blev väldigt lika hos både män och kvinnor, Färgglatt, fantasifullt, ofta psykedeliskt.

Jag blev både mer och mer fascinerad, och mer och mer förtjust.

"The Summer of Love" skapade musik, av olika typ. Rena frälsningssånger som "San Francisco" och "All You Need is Love". Men också  rent ”psykedelisk” sådan med syftet att sätta människor i en upplevelse som påminde om (åtminstone de mer positiva) aspekterna av en viss typ av drogupplevelse.

Ett tidigt  exempel på en flower-power-sånggrupp var Jefferson Airplane, med sin karismatiska sångare -  Grace Slick. Deras kanske  största hit blev nog ”Somebody to Love”. Syftade ordet "love" i denna sång  endast på den vanliga par-inriktade kärleken - var det helt enkelt en uppmaning till någon att hen borde skaffa en flick-eller pojkvän? Delvis,  kanske,  men på något sätt ger ordet "love"  i denna sång nog också  associationer till en annan  dimension, som går utöver den vanliga popretoriken om parkärlek.

Men en annan av deras hits. White Rabbit, har ju en betydelse som knappast kan missförstås...  Både den och Somebody to Love kan höras här.

"Kärlek", självinsikt (rentav "gnosis”!) och droger fusionerades i en kultur som attraherade och skrämde på en och samma gång.

Det gällde i alla fall mig, Jag fann mig själv inne i en djup önskan att vilja rymma till San Francisco. Innerst inne insåg jag väl att även om det hade varit tekniskt möjligt skulle det knappast slutat så väldigt bra...

Men det var en mycket vacker dröm. Det var en dröm om både kärlek och närhet bortom det traditionellt manliga och kvinnliga. Som pekade mot något annat, nästan kosmiskt. Eller så tyckte jag...

I praktiken föll idyllen i San Franciscos hippiekommuner i mångt och mycket samman redan efter mycket mindre än ett år. Jag läste artiklar i svensk press om hur langare blandande heroin i marijuanan för att få mer fasta klienter. Och annat liknande. Det var sorgligt.

Men någonstans i mig finns den dröm kvar som väcktes sommaren 1967. Någonstans lever ett evigt San Francisco i mig. Inte något som finns där idag, och knappast något som någonsin funnits.

Men kanske något någonstans i en annan dimension.

torsdag 28 december 2017

Mycket kortfattat om min syn på psykedelisk musik

Med anledning av min förra post.

På sätt och vis sitter jag i en konstig sits. Jag tycker mycket om psykedelisk musik, men ogillar bestämt det sätt den uppkom på...

Den psykedeliska musikvågen omkring 1967 var på många sätt en biprodukt av den explosiva ökningen av antalet människor som använde olika typer av hallucinogena droger (och då framförallt LSD).

Det är inget som jag tycker på något sätt var bra. Men jag gillar i hög grad det musikaliska resultatet....

En paradox? Det kan man ju säga.

Men även om det var så att det i ett konkret historiskt läge skapades en musikstil som någon sorts biprodukt av droganvändning är det ju inget som säger att det inte GÅR att göra sådan musik utan dessa erfarenheter..

Musiken finns där redan, som en mall. Den går med all säkerhet att  utveckla på olika sätt - utan hallucinogena droger. Och det finns ju desstom andra mer ofarliga sätt än dessa, för att utveckla alternativa medvetandetillstånd...

onsdag 27 december 2017

John Lennon, förnekande - och en barnteckning

Med anledning att det det idag den 27 december är precis femtio år sedan jag först hörde Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds" vill jag koma med lite reflektioner om förnekande. Eftersom debatten om just den låten i så hög glad präglades av just detta.

Förnekande är ju en försvarsmekanism. Lärda teorier om denna, utvecklades ju en gång av Sigmund och Anna Freud. Men existensen av just denna mekanism torde ju ha varit känd långt tidigare.

"Lucy in the Sky with Diamonds" är tredje låten på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Ganska  snart efter att skivan släpptes den 1 juni 1967 uppkom teorier om att den handlade om den psykedeliska drogen LSD. (Lysergsyredietylamid).

Dessa teorier byggde ju inte endast på att om man tar de första bokstäverna i titelns substantiv får man förkortningen LSD. Det skulle ju vara föga övertygande om det endast handlade om detta. Men det var ju så mycket mer.

Hela låtens text är på ett anmärkningsvärt sett hallucinatorisk. Det var inte alls lika vanligt då som nu, och speciellt inte i europeisk pop. Här var detta nästan helt  nytt.

Texten i "Lucy" handlade om  gula och gröna "celofanblommor" som tronar över ens huvud, om blommor som växte otroligt högst, om människor som hade huvuden i molnen, det var taxibilar gjorde av tidningspapper ("Waiting to take you away"!), det var slipsar gjorda av spegelglas.  Osv.

Men framförallt var det denna Lucy som dyker upp med sina "kalejdoskopiska ögon",  som sedan hela tiden dyker upp och försvinner. Texten ter sig som sagt nog mindre extrem idag, vana som vi blivit av psykedeliska texter. Och om den hade getts ut just i juni 1967, men i Kalifornien, hade den inte heller kanske tett sig så udda. Men definitivt när den gjordes av världens mest kända popgrupp, med säte i Storbritannien

För det andra musiken.  Den är drömlik, och pendlar mellan det oh så vackra,  och det spöklika. Undertoner, biljud, spöklikt dova toner, egenartade dissonanser, längtansfulla änglakörer – allt samverkar till en samverkande helhet. .

För det tredje resten av skivan. Hela Sgt.Pepper är fylld av hallucinatoriska texter, men också av direkta anspelningar på droger. I sången som kom omedelbart före "Lucy.." finner vi den upprepade raden "I get high with a little help from my friends”. Och LP;ns sista låt avslutas ju med meningen "I´d love to turn you on". För att bara ta två exempel från texten. Psykedeliskt klingande musik finns ju också i många av sångerna. .

"Lucy" är dessutom den första klart psykedeliska låten på hela skivan.

För det fjärde kända fakta om Beatles. Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom hade Paul McCartney sagt att gruppen HADE tagit LSD, och såg det som något väldigt positivt. Om statsmännen i världen tog LSD skulle världen bli bättre, menade McCartney...

För det femte flower power-rörelsen. I Kalifornien fanna ju denna rörelse, just vid denna tid, som hävdade att en ny världsbild ska uppstå genom att LSD (och i viss mån andra droger) skulle leda till en ny medvetenhet, som skulle leda till både kärlek och självinsikt.

Och båda dessa teman - kärlek och självinsikt - präglade en hel del av Beatles produktion just vid denna tidpunkt (jfr den singel som kom strax efter Sgt. Pepper, ”All You Need Is Love/Baby, You´re a Rich Man”).

Argumenten för att det handlade om LSD såg ju starka ut. Men när John Lennon gav en en intervju blev förnekandet nästan helt dominerande överallt. Vad sa han då?

Jo, att låtens titel var en ren tillfällighet. Det råkade vara så att Johns son Julian hade gjort en barnteckning med just namnet "Lucy in the Sky with Diamonds" - Det var hela förklaringen. Alla  likheter med LSD -upplevelser var en ren tillfällighet,

Detta tog många med storm.... Den ena efter den andre föll i farstun. I de mest seriösa böcker om Beatles och popmusikens historia kunde man stöta på detta som den slutliga förklaringen. Visserligen medgav man att andra  Beatleslåtar kunde ha handlat om droger, men absolut inte ”Lucy". För där hade ju Lennon så tydligt förklarat etc.

Men konstigt nog ställdes inga mer kritiska frågor. Hur många barnteckningar hade Julian gjort? John Lennon var både förmögen och kulturintresserad,  och mån om sin sons kulturella utveckling. Julian måste ha haft obegränsat med papper, kritor och vattenfärger. Julian måste också ha gjort hundratals, kanske tusentals teckningar och målningar.

Var det verkligen en tillfällighet att av just alla dessa teckningarna/målningrna - just den som hade initialerna LSD, fick ligga til grund till en helt central låt i Beatles första (och egentligen deras enda) helt genomarbetade psykedeliska LP? Som just kom ut i den period då illusionerna om LSD stod som högst, och delades av Beatles själva.

Sedan dess har Paul McCartney ganska tydligt uttalat sig och medgivit att "Lucy" verkligen handlade om LSD. Men det verkar många som skriver om saken ändå helt ha ignorerat.

En sak till.

LSD ledde sannerligen inte till någon frälsning. Det var en återvändsgränd, och fick för många dessutom rent mardrömslika effekter (och i ett mindre antal fall också dito konsekvenser) . Det insåg efter ett tag även Beatles

Hippie-kommuner som Haight Ashbury föll sönder, heroin gjorde intåg tillsammans med hallucinogena droger, och de som ville bibehålla det väsentliga i de drömmar som en gång lett dem till droger som LSD, övergick ( i bästa fall) till betydligt mer ofarliga (och konstruktiva) metoder och visioner, som delvis kom att bli en del av vad som nu kallas New Age.

Man kan ju därför lätt förstå att många som skrev om just den låten inte ville erkänna det uppenbara. Det är därför också klart möjligt att Lennon hade de bästa avsikter med sitt förnekande. Att inte några så att säga retroaktivt skulle lockas att ta LSD efter att ha hört "Lucy in the Sky with Diamonds.

Men det var nog ganska poängslöst. De som verkligen gick på förnekarmyten var knappast de som var lockade av LSD. Och Beatles produktion innehöll ändå så mänga andra referenser till droger att ett borttagande av just låten om Lucy knappast gjorde vare sig till eller från

Men som skolexempel på förnekande är det fortfarande intressant.
_________________________________________
PS. Men nu har vi bara diskuterat ytan, det medvetna syftet. Om man går under denna yta kan man kanske lätt föreställa sig arketypiska bilder av Den Stora Gudinnan.... Men då hamnar vi på ett annat plan, och går från "freudianskt" förnekande till "jungianska" arketyper...

TILLÄGG
Min allmänna syn på Sgt. Pepper är ju annars att det är en fantastisk skiva. Se exempelvis vad jag skrivit här.

tisdag 26 december 2017

Hårlängd och manlighet

Ibland tycker jag att jag är en gnällspik som nästan alltid verkar anse  att det mest var bättre förr. Och med "förr" brukar jag då ofta mena typ 60-och 70-tal. Eller så.

Om jag nu ska fortsätta med detta tema skulle jag vilja säga att jag saknar den period då det var högsta mode att män skulle ha långt hår.

Det slog igenom i Sverige ungefär 1964. Det var förstås orsakat av Beatles popularitet.

Jag minns nån gång i tredje klass just hösten 1964 då det var vanligt  att många tjejer/kvinnor  tyckte att killar/män borde ha långt hår. Det höll i sig i ungefär ett och ett halvt årtionde, eller möjligen lite mer. .

Skulle nog gärna velat att det hade stannat kvar.

Rent historiskt är det ju så att det korta håret på män inte alls var något som fanns från början. Om man går tillräckligt långt i historien verkar av döma av bilder både män och kvinnor oftast ha haft långt hår.

Kungar (och präster etc.) i Mellanöstern från  3000 f.kr.  och många årtusenden framåt verkade  alltid ha långt hår, de som först gjorde kort hår till något typiskt manligt verkar varit romarriket.

Men det höll inte i sig nån längre tid. Under periodrna efter romarrikets fall blev  långt hår hos män vanligt igen.

Det som slutligen definitivt kopplade ihop kort hår och manlighet var det borgerliga modet som slog igenom i tidigt 1900-tal. Då blev konvenansen denna:  "manlig" klädsel   innebar  svart kavaj, vit skjorta,  slips och kort hår. Detta har sedan ofta bevarats med en förfärande konservatism.

Det är förmodligen världshistoriens tråkigaste herrmode. Det såg ut att luckras upp på sextiotalet men sedan kom det igen med besked.

Jag tycker som sagt det är trist, tråkigt, fantasilöst. Och förstår inte varför det slog igenom, och än mindre att det lyckades stanna kvar.

PS. Och nästan varje gång jag klippt mig får jag höra "åh, vad snygg du blivit".  Det förstår jag inte riktigt heller. Men OK för det, det är ju i och för sig roligt att höra.  Skjorta, slips och kavaj kommer däremot ingen någonsin att få mig att sätta på mig.

söndag 24 december 2017

23 - 24 december 1967

Nykomling på tredje plats i Tio i Topp igår för femtio år sedan (23 december 1967) var BeeGees Spicks and Specks.

Dagen efter, idag för femtio år sedan, fick jag Beatles "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band" i julklapp. Så nu kunde jag bland annat äntligen lyssna på* denna sång som det ju förekom så många spekulationer om.
----------------------------------
 *Inte samma dag, skivan var i stereo och vi hade endast en mono-grammfon, så jag fick vänta tills vi kunde byta,  den 27 december.

fredag 22 december 2017

#MeToo och Fittjadomen

#MeToo är en upprorisk massrörelse.

Sådana är, nästan definitionsmässigt, vare sig städade eller respektabla. De är till och från bråkiga, aggressiva, djärva. Och kan förstås ibland också begå övertramp.

Det sista är egentligen inte att beklaga. En upprorisk massrörelse som aldrig begår övertramp är nästan en självmotsägelse.

Nu använder sig en uppsjö av moraliserande kritiker risken för övertramp, för att svärta ner #MeToo. 

Det var helt förutsägbart.

 #MeToo har någon gång även kallats för - en revolution. Och en sådan är ju, för att nu dra upp ett gammalt Mao-citat, ingalunda en städad tebjudning.

En uppsjö av kritiker letar nu efter fel hos  #MeToo .Ett av dessa påstås vara att namn publiceras utan rättegångar och fällande domar. Det kan ju te sig olustigt, och i några enstaka fall kan nog även jag undra över om just det eller det namnet verkligen borde ha lämnats ut. Observera i enstaka fall. För det mesta tycker jag nog det är helt OK...

Nu säger de välartade kritikerna  att - ni borde gå till domstol istället för att lägga ut namn någonstans på nätet. Vi lever ju ändå i en rättsstat. Vi vill inte ha några folkdomstolar.

Det finns en ung kvinna i Fittja som just följde detta råd. Hon gick den juridiska vägen och har alltså betett sig precis som de välartade tycker att man alltid bör göra.

Resultatet blev en obegriplig friande dom.

Hur obegriplig den är kan man kanske se om man i ETC läser detta och detta inlägg.

Se där en viktig lärdom. Vi lever alltså inte i ett samhälle där någon rättvisa är garanterad genom att endast gå den välartade juridiska vägen...

De herrar och damer som nu är så angelägna om att allt skall gå välartat till - och som unisont ropar - twittra inte några namn, bilda inga Facebook-grupper där fall tas upp, lämna inte ut något identifierbart. De skulle kunna tas på LITE större allvar om de på allvar arbetade på att vi får ett rättssväsende som ger de utsatta en chans till en verklig upprättelse.

De brukar de ofta inte alls göra. Och så länge de inte gör det får de nog finna sig i att namn publiceras, och att den inte alls alltid så välartade massrörelsen inte alltid snällt väntar på eventuella fällande domar.

#MeToo  är alltså inte en välartad och anpassad rörelse. Med tanka på domen i Fittja ska vi nog vara väldigt tacksamma för det.

torsdag 21 december 2017

Antikommunistisk vampyrfilm - eller?

I september 1979 såg jag en ganska udda vampyrfilm på den numera nedlagda biografen Draken vid Fridhemsplan. Den hette "Love at first bite" och handlade om hur greve Dracula flyttade från Transsylvanien till USA. Där blev han förälskad i en kvinna. Trots att en ättling till dr Van Helsing försökte stoppa det, blev kärleken ömsesidig  Så i slutscenen flög greven och kvinnan iväg i luften - som fladdermöss.

Filmen som helhet kan ses här.

Så värst intressant kanske den inte är - men inledningen är lite fascinerande.

Den utspelar sig i just Transsylvanien. Greven och hans bisarre betjänt Renfield får besök av några representanter från regeringen. Och som bekant ligger ju Transsylvanien i Rumänien.

Och Rumänien 1979 var ju då "kommunistiskt" - om man nu kan använda den termen för Ceaucescus autokratiska regim....

Regeringsrepresentanterna förklarar bestämt att en enhällig centralkommitté beslutat att expropriera Draculas slott. Greven blir mycket upprörd. Han förklarar med emfas att hans ättlingar slagits hårt för slottet och ägorna. De hade till och med torterat och mördat oskyldiga bönder för att få besittning av landet. Det tycker han är ett starkt argument för att han ska få behålla det.

Regeringsrepresentanterna låter sig dock inte imponeras. De säger att Dracula har ett val. Antingen att fly landet eller dela en fängelsecell med sju dissidenter - och en toalett. Det sistnämnda är svårt att förstå för Renfield, som undrar vad en toalett är för något (vampyrer kanske inte behöver sådana).

När greven lämnar slottet omringas han av en upprörd lokalbefolkning. En man anklagar honom för att ha bitit hans mor. Greven frågar om hans namn. När han får veta det svarar han att anklagelsen var ofullständig. Han bet nämligen både mannens mor och hans mormor (alternativt farmor - han använder ordet "grandmother").

Nåväl, Dracula kommer sedan till det kapitalistiska USA - där det trots ättlingen till Van Helsing efter ett tag går honom mycket väl. Han biter i alla fall den kvinna han älskar och hon blir en vampyr. Sedan lever de, kan man kanske anta, lyckliga som vampyrer i all evighet.

Frågan är nu om det är en antikommunistisk film - eller en antikapitalistisk. ;-) Från vampyrens utgångspunkt är den väl antikommunistisk. Han får fly det tråkiga Rumänien. Han säger också innan han lämnar att nu kommer Transsylvanien att bli lika tråkigt som Bukarest en måndagskväll

Men sensmoralen är ju annars lite intressant. USA är ett potentiellt drömland för en blodsugare. Där är motståndet mycket lättare att överkomma än i det tråkiga Rumänien - och han kan till sist förvandla den kvinna han vill ha till en fladdermus....

Fascinerande var ordet.

tisdag 19 december 2017

Lyckliga Gatan

Idag för exakt femtio år sedan (19 december 1967) gick denna sång av Anna-Lena Löfgren upp som nykomling på elfte prats på Kvällstoppen. Den kom sedan att dröja sig kvar länge -  både på Kvälls- och Svensktoppen.

Det känns som igår. Jag gillade både sången och Anna-Lena Löfgren.

Tiden går snabbt...

måndag 18 december 2017

Susanna Popova: Psykiatrin behöver psykodynamisk terapi

Det är sällan jag håller med Svenska Dagbladets ledare, och jag har nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle hålla med en ledare signerad Susanna Popova. Men det gör jag faktiskt idag.

I dagens SvD handlar huvudledaren om dagens psykiatri. Där behandlas Socialstyrelsens senaste riktlinjer för vård  vid ångest och depression. Susanna Popova är kritisk. Hon skriver bland annat så här.

”Så vilka behandlingar föreslår Socialstyrelsen för personer med depression och ångestsyndrom? Det är genomgående läkemedel eller ECT, det som förr kallades elchocksbehandling. Den tredje av de behandlingar som oftast föreslås i riktlinjerna är KBT, kognitiv beteendeterapi. Där används tekniker som att utsätta sig för det som väcker ångest för att minska obehaget på sikt, förändring av tankemönster och att lära sig mer om sina symtom.

Men det är djupare psykodynamiska kunskaper som behövs för en adekvat bedömning av människors psykiatriska vårdbehov. Så hur kommer det sig att dessa psykoterapeututbildades kunskaper i så låg utsträckning efterfrågas för behandling? Psykodynamisk terapi (PDT) och andra psykoterapier är helt nedprioriterad i och med de nya nationella riktlinjerna.

Det har sedan årtionden förts en kamp mellan de psykiatriskt inriktade, där läkare förespråkat läkemedel, ECT och sedermera KBT, och de psykoterapeuter, som utbildats bland annat i en psykodynamisk skola, och som har förespråkat en syn där människans psykologiska existens ges en mer komplex beskrivning.

Ledningen för arbetet med riktlinjerna har varit dominerad av personer med kunskap om KBT och läkemedelsbehandling. Vid omröstningar har det inte gått att få prioritet för annat än dessa insatser”
.

Detta är en utveckling som Popova uppenbarligen djupt beklagar. Som sagt, för en gångs skull kan jag bara hålla med henne...

söndag 17 december 2017

Otäckare än Reinfeldt

Kristerssons framgångar skrämmer mig mer än Reinfeldts.

Jag tyckte en gång att Reinfeldts popularitet var otäck.

Jag var oroad över att så många gick på den vackra fernissan, talet om "arbetarparti", hur Reinfeldt lyckades "triangulera", (som det kallades) och tona ner Moderaternas image som "knökhöger".

Men att Kristersson nu har så stora framgångar är ännu otäckare. Han är ju öppen knökhöger, låtsas inte ens något annat. All "progressiv" fernissa är avskalad. Och jag trodde det skulle leda till att M skulle gå bakåt.

Men se, de gör de inte alls. De går framåt.

Att ett högerparti som är stolta över sitt unkna förflutna går framåt är ju på sätt och vis ännu otäckare än att ett som försöker dölja och tona ner det gör det...

fredag 15 december 2017

Jesus Christ Superstar - ett uttryck för ett falskt medvetande?

LP:n Jesus Christ Superstar låg på Kvällstoppen ovanligt länge - från den 9 november 1971 till den 23 maj 1972. Det var anmärkningsvärt, i synnerhet som det som sagt var en LP och inte en singel. Som högst kom den dessutom ända till första plats.

Själv var jag under just denna period vare sig intresserad av popmusik eller religion. Var gäller det förstnämnda hade jag slutat att lyssna på poplistor våren 1971. Vad gäller det andra hade jag visserligen redan varit negativt inställd till religion under den tidiga tonåren, men ändå lite nyfiket intresserad.

Men från och med våren 1971, när jag fyllt 16, såg jag, som "nyomvänd" marxist, religionen mest som ett falskt medvetande som snarare borde bekämpas än analyseras. .

Men när det gällde just Jesus Christ Superstar hade min bror köpt den, och en dag satte jag mig faktiskt och lyssnade igenom hela LP:n från början till slut.

Jag blev motvilligt fascinerad. Jag tyckte den till stora delar var bra framförd, med medryckande melodier. Men jag var bekymrad över dess framgångar, eftersom jag då mycket bestämt ansåg att religion var opium för folket. Jag såg nog faktiskt "Jesusfolket" och detta plötsligt uppflammande intresse för kristendom och annan religion som klart oroande.

Som en religiös hysteri, och alltså ett falskt medvetande, som stod i motsättning till ett politiskt uppvaknande. Jag tyckte nästan att det var lite kusligt.

Så min fascination för LP:n var på sätt och vis skräckblandad.....

Hela skivan kan höras här

måndag 11 december 2017

Revolution och kontrarevolution i Ryssland

Några korta kommentarer i anknytning till en artikel av Kajsa Ekis Ekman.

Nu har man under hela året i borgerlig media hört till leda om vilka förfärliga saker som hände efter den ryska revolutionen. Och då syftar man oftast inte på de otaliga offren för stalinismens konsolideringsfas 1929-39. Stalinismen var en politisk kontrarevolution som krossade jämlikhet och arbetardemokrati. Och i det närmaste likviderade hela bolsjevikpartiet.

Nej, de brukar syfta på åren omedelbart efter ryska revolutionen, där de övergrepp som onekligen skedde när en revolution tvingades försvara sig själv mot reaktionära arméer, förstoras och målas upp med de mest nattsvarta färger.

Oktoberrevolutionen inleddes med att bolsjevikerna i september 1917 fick majoritet i sovjeterna, som var demokratiska massorganisationer för framförallt arbetare och soldater. Dessa tog sedan över makten i november.

Den nya regeringen började genomföra ett program som innebar fred med Tyskland, jorden till bönderna, arbetarkontroll över (och efter mitten av 1918 nationalisering av) storindustrin, rättigheter för kvinnor och nationella minoriteter. Vetenskaplig och kulturell frihet. Och en radikal jämlikhetspolitik.

Revolutionens inledande fas var nästan helt oblodig, men efter att kontrarevolutionära delar av armén med utländskt stöd startade ett uppror inleddes ett blodigt inbördeskrig, med både "röd" och "vit" terror.

Men de herrar och damer som 100 år senare retroaktivt är så upprörda över revolutionen i allmänhet, och den röda terrorn i synnerhet. verkar helt likgiltiga över de offer som kapitalismens återupprättade krävde i Sovjet och Östeuropa..

I grunden var kapitalismens återupprättande den logiska slutpunkten på den kontrarevolution som inleddes av stalinisterna. Medan stalinisterna krossade jämlikheten, arbetardemokratin, inskränkte kvinnornas rättigheter och ströp den vetenskapliga och kulturella friheten, krossade Jeltsin o co planekonomin, som ändå innebar en nästan total frånvaro av arbetslöshet och inflation. Detta ledde förutsägbart nog till en skyhög arbetslöshet och en ofattbar rekordinflation. Vilket i sin tur ledde till att ojämlikheten ökade på ett dramatiskt sett. .

På så sätt slogs de sista landvinningarna från den ryska revolutionen sönder.... vilket förvisso också ledde till många dödsoffer.

Offren för kapitalismens återupprättande tas upp av Kajsa Ekis Ekman i en mycket bra ledare i ETC. Det är nog en av de bättre texter jag läst på länge.

Två citat från denna:

"Massvis av människor blev utblottade och hamnade på gatorna. Social trygghet fanns inte, de aktier i statliga företag som Boris Jeltsin delade ut köptes upp av kapitalister för en flaska vodka och arbetslösheten steg när industrierna bara lade ner. Då staten revs ner, oligarker lade beslag på tillgångarna och välfärden slaktades, steg dödligheten i före detta Sovjetunionen med 49 procent.

Detta innebär att 16 miljoner ryssar har dött i förtid sedan 1991. Medellivslängden för ryska män var 71,4 år 1990. Ett årtionde senare hade den sjunkit till 58 år. Att en rysk man bara lever tills han är 58 år innebär att de flesta ryssar aldrig hinner njuta av pensionen och att många ryska barn aldrig får träffa sin morfar eller farfar"...

"Till dessa ”nödvändiga offer” hör också de 80 personer som mördades varje dag bara i Moskva under 90-talet då maffior krigade om makten, vilket berättas i Claes Ericsons mycket informativa bok ”Oligarkerna”. Fortfarande är den ryska mordfrekvensen bland de högsta i världen. Mäns våld mot kvinnor har också ökat och varje år dödar ryska män 14 000 kvinnor. ”Våld i hemmet” är så normaliserat att det nyligen avkriminaliserades."


Ta gärna del av hela artikeln. Den kan läsas här.

 
New Tork Times löpsedel den 9 november 1917.

söndag 10 december 2017

fredag 8 december 2017

"Hedersdebatten döljer infekterad positionsstrid"

I pressen har det stått en hel del om att Amineh Kakabaveh inte fick vara med på Vänsterpartiets riksdagslista.

Man kan förstås tycka att det borde var en intern fråga för Vänsterpartiet. Men nu har allehanda media, inlusiva SvD och extremhögersajter, tuggat fradga och framfört det som ett slags "bevis" för att V inte vill kåmpa mot hedersförtryck...

En mer balanserad syn på frågan kan man ta del av i denna debattartikel  i Internationalen.

Läs den gärna.

Liveversion av "Ingen vill veta var du köpt din tröja"

Kan inte riktigt slita mig från Raymond&Maria. Hittade en (något förkortad) live-version av deras mest kända låt. Publiken verkar vara ganska så entusisatisk.

Det är nog lite speciellt att sitta i en sådan publik och få höra en suggestiv och karismatiskt effektfullt framförd sång, och ta del av budskapet att ingen kommer att sörja när du dör...

Det där med tröjan är ju också lite pikant. Den där älsklingströjan som man så gärna bär - tänk att inte en enda vill veta var man köpt den. Inte ens efter ens död. Rysliga tanke...

Och publiken applåderar, som sagt tydligen entusiastiskt. Jag skulle gärna varit där. Det skulle nog varit fascinerande.

Framförandet kan ses och höras här...

torsdag 7 december 2017

Raymond&Maria - och deras texter

En dag råkade jag höra Ingen vill veta var du köpt din tröja av Raymond&Maria.  Jag blev djupt fascinerad av den. Och detta ledde till att jag blav fascinerad av Raymond&Maria som grupp. Deras texter är gåtfulla, beskriver ofta ett påfrestande vardagsliv på ett absurdistiskt sätt.

Rubriken på "Ingen vill veta..." var ju nästan genial. Men vad handlade texten om?

Man kan lätt tänka sig att huvudpersonen är ett mobboffer. Det är väl den naturligaste tolkningen. Men om man gör ett lite hisnande perspektivbyte kan man lika gärna se henne som en mobbare. Jag fick idén  från en vän, som just uppfattade den på det sättet.

Först slog jag bakut. Men efter ett tag insåg jag jag att texten faktiskt möjliggör båda tolkningarna (om textens berättarjag och textens '"du" inte är samma person är den senare tolkningen rent formallogiskt nästan oundviklig) ...

Å andra sidan - vem vill göra en låt där huvudpersonen är en mobbare? Det vore lite orimligt, kan man tycka, men om man tar del av Raymond&Marias övriga produktion anar man att när det gäller dem är nog allt möjligt.

De leker hela tiden med absurditeter och halsbrytande vändningar. I många av deras låtar blandas neutrala beskrivningar av vardagsliv med en extrem vantrivsel och någon form av djup konflikt mellan berättarjag och omgivningen.

Ett exempel är   "Nej" där huvudpersonen verkar fly från sin hemort. Den beskrivs i de mest mörka färger. I en rad bitande formuleringar beskrivs en absurd meningslöshet, kopplad till ett hopp - "det måste finnas mer, som dom andra inte ser".

 Om man endast hör fragment från en annan låt, "Redan idag"  skulle man kunna uppleva den som en progglåt från 70-talet riktad mot kommersialismen. Men det är den inte alls. . Vad den är, är å andra sidan inte så lätt att fatta. Den verkar beskriva en  konflikt mellan huvudpersonen och en oklart definierad grupp av människor som verkar både jobbiga och töntiga. De beskrivs som outhärdliga, på ett faktiskt lite nedlåtande sätt. De pratar men berättarjaget vill inte lyssna. Huvudpersonen har levt på riktigt, och vad de andra än säger är det endast hon de måste följa...

Det konfliktiva draget finns inte i alla låtar. Men det som går igenom nästan överallt är kontrasten mellan vardagslivsdetaljer och halsbrytande formuleringar. Ett annat exempel på detta finns i  Jag läste om någon som stal en bil.

Andra exempel på deras prodution kan höras här och här. .

Det intryck man kan få av de mer konfliktiva sångerna är motsägelsefullt. Ibland kan man tycka sig se en olycklig människa som så att säga slår nedifrån, ibland en lite hånfull attityd från någon som ser ner på andra. Därför är det nog inte alls omöjligt att se "Ingen vill veta"..på två helt motsatta sätt..

På något sätt uppfattar jag dessutom Raymond&Maria som ganska så karismatiska. De har förvisso en säregen utstrålning,

De har också en webbsida, men jag vet inte om de aktivt  turnerar idag. Om de gör det och dyker upp på en plats nära mig skulle jag nog gärna gå och lyssna.

söndag 3 december 2017

"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

En nonsenstext om en nonsensmening

En sak som ofta händer när jag är trött och ligger på gränsen mellan sömn och vaka är att det plötsligt dyker upp nonsensmeningar i huvudet. En av dessa, från 1967, har jag skrivit om förut, bland annat här .

Det är faktisk endast en av två sådana meningar (sen andra var från 1974) som jag överhuvudtaget minns trots att det händer titt som tätt. För hur jag än anstränger mig faller texterna bort från medvetandet efter någon timme.

Men någon gång inatt låg jag vaken en liten stund och då dök det upp en mening som jag konstigt nog mindes när jag vaknade. .

"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

Meningen ser ju konstig ut, liksom den från 1967 var. Då var meningen  "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var lite vänligare då". . Den har jag ju långt efteråt gjort ett djärvt försök att tolka men jag betvivlar att det ska lyckas från den inatt.

Men först lite om dessa meningar. De är alltid ( i alla fall ytligt sett) sakligt absurda, men grammatiskt  korrekta. Ibland när jag försökt tolka dem omedelbart efter att de dyker upp verkar de vara någon form  av hån riktat mot mig själv. Det stämmer bra in på den andra av två som jag mints efteråt - den från 1974. Då var meningen "Se där ligger han alldeles naken". Den dök upp i ett läge när kan jag låg på min säng med kläderna på och hade dåligt samvete för att jag var så slö så att jag INTE hade orkat klä av mig. Jag uppfattade meningen  som en syrlig kommentar till detta.

Men kan den jag fick för några timmar sedan verkligen betyda något alls? Sverigedemokraterna är ett politiskt parti och inte en resebyrå och ingen förväntar sig väl att de ska organisera resor? Det är klart om de ändå gjorde några sådana är det kanske troligare att de skulle gå till Uppsala högar, någon senare kungagrav, eller Vasamuseet än "ut i världen". Nej,  det låter nog inte heller troligt. SD arbetar hårt för att får bort stämpeln av arkaisk nationalism, så något sådant skulle de nog inte göra.

När jag vaknade på nytt försökte jag att fritt associera (en förträfflig metod som Sigmund Freud en gång utvecklade) till meningen, och då dök det plötsligt upp ett namn. Sven Hedin.

Ja, just det. Sven Hedin var nationalist, och han organiserade verkligen resor ut i världen, och han blev berömd för sina reseskildringar från Asien. Om han idag plötsligt återuppstod skulle han nog inte gilla någon av partierna, men om hade hade måst välja hade det nog blivit SD.

Att han organiserade resor i värden (inte charterresor precis, men expeditioner där han skulle vara Den Stora Upptäcktsresanden och bli berömd, medan de andra som gjorde det mesta av grovjobbet skulle glömmas för alltid!) är ju inte det enda som skiljer honom från SD. En annan sak var att han var bildad, vilket inte är SD:s mest kännetecknande drag, Ytterligare en annan var att han öppet hyllade Adolf Hitler. Hans nekrolog över denne i maj 1945 tillhör något av de mer makabra texterna i vår historia.

Men detta är ju inte ett försök till tolkning - endast lite spånande. Det är möjligt att Hedin verkligen ingick i de latenta tankar som skapade den konstiga meningen. Det är inte alls otroligt, men det kan ju också vara så att det är en association som skapades senare.

Nu slutar jag denna nonsenstext om en nonsensmening. Jag betvivlar att någon kan intressera sig för den, men jag fick ju i alla fall skriva av mig lite.

PS. Nu dök det upp en tanke - kanske syftade "resor" på krigiska äventyr som de hos vikingarna och Karl XII , och som besjungs i vår kära (obs ironi) nationalsång. I så fall fanns det kanske en elak syrlighet inbyggd i meningen - "om de nu är så förtjusta i svensk kultur, varför propagerar de då inte för att sprida den över världen. på det sätt som deras stora föregångare gjorde?" '
;-)

PPS. Nu kan ju de som har ett förfreudianskt synsätt tycka att jag bara sysslar med trams här. Sånt här kan väl inte ha någon betydelse, det är väl bara entydigt nonsens, skapad av en trött desorganiserad hjärna?  Jag har förståelse och repekt för denna åsikt, men jag delar den inte.

lördag 2 december 2017

Daydream Believer...

Om jag inte minns alldeles fel fanns det en gång här en ganska så flitig kommentator som upprepade gånger förklarade att en av hans favoritlåtar var Daydream Believer med Monkees. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och personen ifråga skriver så vitt jag kan se numera kommentarer på helt andra ställen - med de mest gallsprängda utfall mot både mig och denna blogg...

Men varför i allsina dar tar jag upp detta just nu? Jo, för exakt femtio år sedan idag gick just denna låt upp som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp. Det är nu inte min ABSOLUTA favorit bland Monkeeslåtar men tillhör ändå en av de som jag gära lyssnar på då och då.

Här kan den höras med text, och här i den officiella musikvideon..

fredag 1 december 2017

Den 1 december 1917

Att läsa Svenska Dagbladet är i dessa dagar något som är en källa till förundran. Jag menar förstås SvD för hundra år sedan.

Vi får ett perspektiv på utvecklingen i Ryssland som är helt oväntat. I alla fall för mig.

Vi skriver idag den 1 december 1917. Vid detta datum är nog Ryssland det land som får den mest positiva uppmärksamheten i SvD. Anledningen är att Lenins regering har kommit överens med Tyskland och dess allierade om eldupphör och just inlett fredsförhandlingar med dessa.

SvD är tyskvänlig och ser här en chans att Tyskland och Österrike-Ungern kan få ett för dem gynnsamt slut på kriget.

Denna dag innehåller SvD ett officiellt uttalande från det tyskallierade Österrike-Ungern som närmast hyllar den nya ryska regeringen för att den gjort upp räkningen med de förbrytare som startade kriget. Man säger att Ryssland som var de som först provocerade fram världskriget nu är de första som vill dra sig ur.

I flera kommentarer i tidningen andas oro för att bolsjevikerna ska störtas så att fredsprojekten går om intet.

Man beskriver också med ogillande att ententemakterna hotar med repressalier mot Ryssland för att dessa drar sig ur kriget

Bolsjevikfaran är ännu avlägsen. Det viktigaste är än så länge att säkerställa en fred som är gynnsam för monarkierna i Tyskland och Österrike-Ungern

Att denna inställning så dominerar högerns främsta organ i Sverige vid den tiden får man inte läsa i några historieböcker