Jag blir sällan rädd av skräckfilmer. Det finns egentligen endast (tror jag) tre som har skrämt mig på riktigt. Och då menar jag på riktigt, inte endast den närmast lustfyllda pseudoskräck som man vill få av att se en skräckfilm.
Jag såg en av dessa tre , som på svenska hette "Stilla natt, blodiga natt" 1975 eller 1976.
Idag fick jag en impuls att leta reda på den på YouTube. Där fanns mycket riktigt en film som hette "Silent nighrt, bloody night" men när jag kollade den visade det sig att det inte alls var den jag såg då.
Så jag letade runt lite och upptäckte att den engelska titeln på den film jag letade efter i själva verket var "Black Christmas". Och den finns på YouTube
Så jag såg den nyss med en förhoppning att den inte skulle vara så otäck som då om jag såg den nu.
Det var helt fel. Den är lika otäck nu som då, och inte alls beskedligt pseudo-otäck som de flesta skräckfilmer
Jag minns att jag efter att ha sett den på bio i slutet av 1975 eller kanske i början av 1976 skrämt tittade in i mörka tvärgator och hoppades att jag skulle slippa se något där.
Det är samma sak nu. Efter att ha sett den gick jag systematiskt runt i vardagsrummet ,hallen, köket och badrummet och dessutom tände jag lamporna i vart och ett av rummen (utom hallen, där lampan inte fungerar).
Dessutom tittade jag i titthålet ut mot tamburen.
Men just nu inser jag till min förskräckelse att jag har glömt titta på balkongen... '
Det här är skräck på riktigt. Jag skulle inte vilja rekommendera den till någon - i alla fall inte till någon som vill sova någorlunda lugnt natten efter att ha sett filmen.
Och jag noterar att den recensent i SvD som 27 december 1975 recenserade filmen också verkade bli rädd - vilket förstås recensenter nästan aldrig blir av en skräckfilm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar