torsdag 27 augusti 2020

Trump har nog inte de bästa sångerna

I det alltmer polariserade samhället i USA kan man lätt finna ironiska, politiska, sånger. Framför allt om Donald Trump. Man kan hitta hur mycket som helst på YouTube. I synnerhet populärt är att ta melodierna från populära och mycket kända sånger och ändra texten. Och i en musikvideo lägga till ett passande bildspel.

Jag har tidigare nämnt en sång med titeln "Vote him away" - med melodin hämtad från The Lion Sleeps Tonight. Nu har det kommit en version 2 av denna, som kan höras här.

Den som letar på YouTube kan hitta hundratals andra både elaka och fyndiga., och inte sällan välgjorda, anti-Trumpsånger som är gjorda på melodierna till kända låtar. Här kan man  ex.vis höra Like a kidney stone som bygger på Bob Dylans Like a rolling stone..

En nästan infamt elak sång är "A spoonful of clorox" Sången bygger på melodin från A spoonful of sugar - från en populär barnfilm om Mary Poppins. Sångens titel syftar på ett mindre genomtänkt förslag av Trump att man kanske kunde testa att injicera desinfektionsmedel i blodet för att bota covid-19.

Man kan finna hundratals anti-Trumpsånger på YouTube om man letar. Det kan man bland annat göra med sökordet "Anti-Trump songs" .

För att vara rättvis, ska jag tillägga att det finns ganska så många elaka visor också om Joe Biden. De jag hittills hört fokuserar i princip på två saker. Dels att han skulle vara senil, dels hans ofta märkligt gränslösa försök till kroppskontakt med kvinnor och barn.

Den som vill hitta elaka sånger om Joe Biden kan gå till YouTube och använda sökordet "Anti-Biden songs" .

Jag har knappast sett ett representativt urval, men i alla fall hittills är mitt intryck att anti-Trump-sångerna är mer professionellt gjorda och, vad ska jag säga, fyndiga.

Men dett säger förstås inget om valet i höst...
 
Tänk på Tom Lehrers text i hans lite elaka angrepp på politisk folksånger i sången  The folk song arny.

Remember the war against Franco?
That’s the kind where each of us belongs.
Though he may have won all the battles,
We had all the good songs"´.

Fast trots detta tror jag faktiskt att Trump kommer att förlorar valet. Men det är ju långtifrån självklart.


Tom Lehrer 1960

tisdag 25 augusti 2020

Konspirationsteoretiker ♡ Donald Trump = sant?

Ja, det är nog mycket ofta sant när det gäller en viss typ av konspirationsteoretiker. Det är de som hävdar att en hemlig ondskefull elit antingen styr världen eller mycket stora delar av världen. En elit som samtidigt är diaboliskt skicklig och välplanerande. Det måste den ju vara, om den kan styra världen i hemlighet.

Framförallt borde den väl styra USA. eller har i alla fall gjort det - med den Trump-regering vi har där idag råder väl i så fall någon form av märklig dubbelmakt.

QAnon-teorin har ju nyligen uppmärksammats och så vitt jag fattar har i alla fall många av dess dess anhängare en världsbikd av den typen. Vi har ju också Illuminati-teorier, teorier om den världsomfattande sionistiska ockupationsregeringen, teorier om utomjordiska ödlor etc etc.

Det gemensamma för dessa teorier är ju alltså att världen styrs av en grupp med tre huvudsakliga egenskaper.. För det första är den ond.  För det andra är den mer eller mindre hemlig. För det  tredje har den en förmåga till en mycket intelligent planering.

Konspirationsteoretiker av den typen brukar ofta förneka den globala uppvärmningen . Det är logiskt - för om de ondskefulla härskarna har förmågan att leda en satanisk världsregering för att ta till vara på sina egna intressen - torde det ju inte vara så klumpiga att de accepterar en uppvärmning som en dag kan slå ut även dem. (Om de inte är rymdvarelser som vill utrota alla människor för att de sedan själv ta över...).

Men dessutom har många av dem de senaste åren mer eller mindre entusiastiskt kommit ut för Donald Trump. Varför?

Det är ju inte så konstigt. För om man tror att världen styrs av ett hemligt, intrigerande, planerande ondskefullt nätverk är det ju stört omöjligt att Trump skulle kunna vara en del av detta.

En person som knappast kan fullfölja en grammatiskt korrekt mening, som skvätter ur sig mycket lätt genomskådade lögner vareviga dag, och som verkar okunnig om det mesta - är ju inte direkt någon som man kan anta är en del av ett iskallt, välplanerande och på samma gång ondskefullt - men ändå "rationellt" system.

Därför - i varje "Illuninati-liknande" konspirationsteori torde ju Trump stå utanför Den Stora Konspirationen. Och eftersom han trots detta är president i världens militärt och ekonomiskt starkaste stat måste ju hans maktställning vara ett hot mot konspiratörerna...

Om det finns en "New World Order" kan ju den rimligtvis inte ledas av Trump..

Själv tror jag inte en sekund på en på samma gång rationell och ondskefull  "New World Order". Jag lutar snarare åt att man (för att citera en term jag hittat på em marxistisk webbsida) kan tala om en mer eller mindre kaotisk "New World Disorder". Förvisso ond, men absolut inte styrd av en intelligent planerande elit.

Och om det är stört omöjligt att tänka sig att Trump har en central maktställni9ng i en "New World Order" är det desto lättare att se honom som en del av maktspelet i en "New World  Disorder"...

tisdag 18 augusti 2020

Den förebild som Kina är...

TILLÄGG
Jag skrev en del saker om Kina både här och på  Facebook. En del var lite av karaktären  att "tänka högt", där jag nog lät mer tvärsäker än jag är.
Jag har tagit bort mycket av det nu. Det som är kvar kan jag nog stå för.

-----------------------------------------------------
Det är tveksamt om Kina i dagens läge inspirerar någon till att skriva sånger som denna.  Detta trots att "Kinas... arbetare, bönder och soldater" med all säkerhet har det bättre idag än de hade 1971.

Den länkade sången är alltså från 1971. Den heter "Sång om Kina" och spelades in av KFML(r):s sånggrupp "Knutna Nävar".  Men även om Kina idag inte brukar inspirera till den typen av sånger stämmer det nog även  idag att USA-imperialismen faktiskt vill "förgöra" "den förebild som Kina är"...

Man kan ju alltid fråga Donald Trump.

När liberaliseringarna började i Kina, efter Dengs maktövertagande 1978, sågs detta som något positivt bland de härskande i västvärlden. Och i Sverige drev Lars Leijonborg ivrigt linjen att vi borde lära av Kina.

Idag har  man insett att Kina trots liberaliseringarna har en ekonomi som i grunden inte är kapitalistisk. I alla fall inte än så länge...  Det har gjort västkapitalismens ledare, och många av deras följare, nervösa.

Nu verkar fler och fler   - från Donald Trump i USA till SVT (!) i Sverige ha kommit överens  om att Kina måste sättas på plats. Det hoppas jag att de inte lyckas med.

Knutna Nävar

söndag 16 augusti 2020

Är Kina det nya Sovjetunionen?

I dessa dagar har USA öppet deklarerat en nytt kallt krig - mot Kina.... Och ledande representanter för USA:s regering säger att Kina är farligare än vad Sovjetunionen var under det förra "kalla kriget"...

Då kan det ju vara av intresse att diskutera vad den kinesiska staten egentligen har för karaktär.

En av de som har fördjupat sig i detta  ämne är Jonathan Clyne, som har skrivit en avhandling om ekonomin i Kina.

I denna korta text kan man se ett sammandrag  av de åsikter han  han för fram i sin avhandling.

Det går också att beställa denna - via den länkade sidan

Jag håller med honom om en del, och håller inte med om annat... Men jag tycker att det är en intressant utgångspunkt för vidare diskussioner.

Det jag håller med om är framförallt att det är mycket tveksamt att idag beskriva Kina som en kapitalistisk stat, pga marknadsreformerna.  Clyne visar övertygande att det finns en övergripande statlig kontroll över ekonomin. Det finns förvisso kapitalister, men dessa utgör inte en härskande  borgarklass.

Det håller jag alltså med om. Men sedan  anser jag att det hos Clyne finns  tendenser till idealisering av Kina idag, och  att han verkar se Kinas utveckling sedan 1978  som en central  utgångspunkt för  hur ett alternativ till kapitalismen måste  se ut. Exempelvis ser han det som ett uttryck för "deformering" att (i motsatt till situationen i dagens Kina) nationalisera mer än ekonomins "kommandohöjder".

Varje försök att gå längre i kollektivisering än Kina på ekonomins område verkar alltså ses som någon sorts dödssynd som till varje pris bör undvikas.

Det är mycket som man letar efter i Clynes teser, som han för övrigt började utveckla redan ca 2009.

Bland annat verkar han inte på allvar ställa frågan om det korrumperande inflytande som existensen av rika kapitalister, och andra mycket välbärgade grupper, med en nästan total nödvändighet  måste ha på i stort sett alla skikt inom såväl det härskande partiet som  statsapparaten -   i ett land som i den officiella retoriken sägs vara på väg mot ..."kommunismen".

Men när väl det är sagt vill jag tillägga att den syn som lägga fram av Jonathan Clyne är genomarbetad , och framförallt bygger på en mycket grundlig research.

USA:s inställning till utvecklingen i Kina visar nog att de illusioner om att Kinas liberaliserade ekonomi skulle leda till att landet på ett någorlunda konfliktfritt sätt skulle integreras i den kapitalistiska världsekonomin,  har grusats. Därav det nya "kalla kriget".

Det är bara det att när det förra kalla kriget inleddes var USA-imperialismen i en dynamisk fas efter segrarna i andra världskriget  - och leddes av presidenter som Harry Truman, Dwight D Eisenhower och John F Kennedy.

Idag är USA i sin kanske djupaste kris sedan inbördeskriget. Och leds av Donald Trump.

.........TILLÄGG.......
Och här får man veta att SVT har ställt upp på USA:s kampanj mot Kina.  Jag betalar till SVT via skattsedeln och kan inte ens en sekund  tänka  mig att stöda deras absurda krav till sina medarbetare att radera TikTok-appen.  Jag var för att avgiften till SVT skulle gå via skattsedeln - därför blir jag extra upprörd över att de deltar i USA:s försök att isolera Kina.

Jag kan för övrigt förstå att många människor i vår del av världen var  rädda  för Sovjet under Stalintiden - det skulle jag kanske också ha varit om jag levde exempelvis 1951 -  men att i dagens Europa skapa en panisk skäck för dagens Kina utmanar löjet.

En av anledningarna till kampanjen torde alltså vara att Kina idag visar att ett system där alla banker och majoriteten av storföretagen ägs av staten (och där även de privatägda företagen genom olika mekanismer indirekt styrs av samhället)  kan visa upp en ekonomisk utveckling som slår nästan alt i mänsklighetens historia.

Jag har förresten en Huawei-rauter och den vill jag gärna behålla så långe jag har mobilt bredband. ...
 
Folkrepubliken Kinas flagga

onsdag 12 augusti 2020

Tvångstankar och tvångshandlingar

Någon gång 1968 tror jag att jag fick diagnosen tvångsneuros. I alla fall sade Gösta Harding som jag gick i terapi hos, att jag hade en sådan.

Jag tror inte att jag haft denna  diagnos  efter att jag sluttade gå hos honom, i juni 1971.

Man hör inte så ofta talas om den diagnosen numera.

Fast visst har jag både tvångstankar och tvångshandlingar.

Tvångstankar kan likna vanföreställningar, men den stora skillnaden är att man inte tror på tvångstankar. Det är också det som gör dem så löjliga.

Ett exempel. Jag har tvångstanken att om jag inte håller fingrarna tryckte mot en kam  eller hårborste på ett så sätt så att taggarna eller vad de kallas trycks in under naglarna när jag skickar ett mal eller lägger ut ett meddelande till någon på Facebook, riskerar mailet eller meddelandet att inte komma fram.

Därför blir jag nervös om jag sitter vid datorn och jag inte har någon kam eller hårborste i närheten.

Vad bygger tvångstanken på? Absolut inget rationellt, eller  något som ens avlägset  liknar något rationellt.   Inte nog  med att jag  inte tror på det - det finns ingenting som en sådan idé kan bygga på.

Så vitt jag minns finns det inte ett enda exempel på att ett mail/meddelande inte kommit fram när jag glömt att utföra den konstiga ritualen. Inte ett enda.

Men ändå har jag den nervösa känslan att jag måste göra detta om jag vill vara säker på att det jag skickar på nätet ska komma fram.

Men det är inte speciellt störande. För att behålla min sinnesfrid gör jag som tvångstankarna säger åt mig, och det skadar ju inte direkt att göra det.

Det är lite fånigt, men det går att leva med. Vare sig jag själv  eller någon annan torde lida av detta.

PS. Kollar Wikipedia och upptäcker att det numera kallas "tvångssyndrom". Och i  artikeln finns en bild av någon som tvättar sina händer -  med denna bildtext: "Upprepad handtvätt är ett vanligt symtom på tvångssyndrom." I så fall torde diagnosen ha  fått ett helt otroligt uppsving i  just dessa dagar...

tisdag 4 augusti 2020

Helgonet och Loch Ness

Jag har tidigare skrivit om hur tagen jag som tolvåring 1967 blev av att se ett avsnitt av  Helgonet,  där Simon Templar (Roger Moore) mötte Loch-Ness-odjuret. Eller det gjorde han kanske inte rent fysiskt. Men han var vid Loch Ness, och andra kanske mötte detta. Eller kanske inte.

Men sedan jag sist skrev om det på bloggen har YouTube äntligen lagt ut en sebar version av detta avsnitt. Det kan ses här.

Jag såg många avsnitt av Helgonet som barn. Men det var endast avsnittet om Loch Ness-odjuret som jag mindes handlingen på. Det var nog ingen tillfällighet.

Om man ser det bör man förstås se hela - för det är i de sista minuterna i slutscenen som man får någon form av,  vad ska jag säga, riktigt intressant klimax.

Själv har jag ingen som helst åsikt om Loch Ness-odjuret. Men jag har för mig att man med dagens teknik borde kunna kartlägga Loch Ness-sjön - och få svaret om det finns ett jättelikt djur där eller inte.

Men om svaret blev nej skulle väl den skotska turistindustrin få ett avbräck. En fråga som även Simon Templar/Roger Moore snuddar vid, i en av sina fyndiga kommentarer i filmen.

Se den gärna, om ni gillar dem typen av serier...  eller Loch Ness-odjuret.

Bild från 1934, som ska ha avslöjats som bluff.

lördag 1 augusti 2020

Trackslistan, Troll och Jimmy Dean

Jag brukar då och då nämna att jag  slutade att lyssna på topplistor  1971. Det är i stort sett sant - och först nu har jag kommit på att det i all fall går att ta igen  det - på något sätt...

Jag trodde fram till nyligen att det inte fanns några topplistor för popmusik efter att Tio i Topp och Kvällstoppen lades ner 1974 respektive 1975.

Men det var ju fel. När Tio i Topp lagt mer  1974  kom ett program som hette Poporama . Det var inte direkt en lista,, men det sändes varje vecka och lyssnarna fick skicka in förslag  på låtar,  och de som fick mest röster spelades upp. Det fanns ingen gradering, och ingen etta.., ,men de nykomlingar som fick mest röster bland nykomlingarna kallades för Smash Hits, och fick på så sätt en särställning.

Men 1984 ersattes det med ett program som i mycket liknade Tio i Topp. Det hette Trackslistan  och liksom Tio i Topp var den stora majoriteten av låtar på engelska. Den röstades fram på olika sätt, som ändrades  genom åren. Men jag antar att det - likasom Tio i Topp - mest var ungdomar som röstade - det verkar i alla fall så på de flesta av de låtar som kom högst upp.

Det kom förresten efter ett tag också en efterträdare till Kvällstoppen. Den började sändas samma år som Kvällstoppen lades ner,  finns ännu idag, och heter numera Sverigetopplistan. Allt detta hade jag verkligen ingen aning om.

Eftersom mina kunskaper om popmusik efter 1971 är så fragmentariska har jag de senaste dagarna roat mig med att gå igenom både Poporama och Trackslistan, som finns på nätet . Inte allt, förstås, men jag har kollat ett stort antal låtar och lyssnat igenom ganska mycket.

På Wikipedia finns alla "smash hits" under uppslagsordet "Poporama". De länkar ju inte till en musikvideo, men det kan man ju göra själv.

På en sajt som heter Nostalgilistan finns (bland annat) alla veckors Trackslistan, Och där finns det oftast länkar till musikvideor.

Allt detta känns konstigt. Det här var en värld jag var en sorts del av - som lyssnare - som jag lämnade  våren 1971. Inte av fri vilja, utan genom något som nästan upplevdes som en programmering. Och som startade med  ett psykotiskt genombrott.

Därför finns det en känsla av mycket starkt vemod, men också av en smula glädje, av att gå igenom något som jag kanske inte skulle lämnat om...

När jag sakta gick igenom listorna fastnade jag för många av sångerna. En av dem var "Jimmy Dean". , som släpptes 1989 och kom upp på Trackslistan 1990. 

Den finns på YuoTube som musikvideo och från ett live-framträdande. Det är en sång av en tjejgrupp som besjunger en man som sägs heta "Jimmy Dean". Det är uppsluppen och charmig, och är helt klart en parodisk sång. Det är en ganska så hejdlös parodi på idoldyrkan...

Men vem handlar den om? Det finns faktiskt två alternativ. Antingen handlar den om en countrysångare i USA, som hette Jimmy Dean. Han dog 2010, och skulle kunna ha hört den parodiska sången.

Å andra sidan famns det en betydligt mer känd tonårsidol som hette James Dean, som dog i en bilolycka 1955. Nu kan man läsa på Wikipedia att denne James Dean ibland också  kallades.... Jimmy Dean. 

Det är definitivt troligast att låten syftar på honom.

Den är rolig. Och väl värt att lyssna på. 

torsdag 30 juli 2020

"Det ockulta sekelskiftet"

En bok med titeln "Det ockulta sekelskiftet - esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid" har nyligen kommit ut på förlaget Volante. Bokens författare är Per Faxneld, tidigare känd för sina arbeten om satanism. Den kan beställas här.

Titeln motsvarar kanske inte helt innehållet. Den esoteriska konstnären Hilma af Klint behandlas en del, framför allt mot slutet av boken. Att hon finns med i redan i titeln; beror på att den bygger på ett textunderlag som Faxneld skrev till en utställning om henne och de två andras kvinnliga esoteriska författarna Tyra Kleen  och Lucy Lagerbielke.

Att det just blev Hilma af Klint som nämns  i titeln ska bero på att hon är den mest kända av de tre.

Men boken är ju mer övergripande än vad titeln skulle kunna antyda. Det är också en kortfattad och pedagogisk skildring av esoteriska och ockulta strömningar runt sekelskiftet Men den tar också upp både deras tidigare historia och hur de tagits upp i Sverige. I ett fall - Emanuel Swedenborg - sammanfaller ju detta,

Den är som sagt pedagogisk - och dessutom mycket rikligt illustrerad. De ofta mycket väl valda bilderna är en av de saker som klart bidrar till till bokens läsvärde.

Esoterismens/ockultismens moderna historia  avhandlas på bokens första 100 sidor. Det ger en bra kortfattad översikt. Den är också välvilligt hållen; den som vill kan ju jämföra med hur en del av dessa personer och grupper behandlas  i Olav Hammers inte speciellt välvilliga bok "Profeter mot strömmen"...

Fast ibland kan faktiskt 'även Faxneld bli lite syrlig.  Avsnittet om Rosenkorsorden är nog det främsta  exemplet. Rubriken "Det mystiska budskapet som inte fanns (utan fick uppfinnas): rosenkorsarna" är närmast obetalbar.

Annars inleds historieskrivningen  med ett avsnitt om alkemi. När man hör ordet "alkemi”  associerar nog flesta till ord som "pseudovetenskap" eller mer välvilligt till att det var en förvetenskaplig  föregångare  till kemin. Men i alkemin fanns också en strävan att uppnå en själens  renhet - att även förädla personligheten., Mot slutet kom nog denna del att alltmer dominera, då insikten om det omöjliga  i det rent kemiska projektet blev mer allmän.
'
Det finns ett kort, och ganska välvilligt, avsnitt om frimurarorden. Den som letar lite kan ju lätt få en alternativ och  mindre välvillig  historieskrivning -  på annat häll.. Men det bör noteras att Faxneld beskriver sekelskiftet och perioden före detta. Om frimurarna då ofta sågs som något radikalt, något subversivt, något som nästan kunde ses som "vänster" gäller detta ju definitivt inte nu.

Det finns som sig bör ett avsnitt om spiritism.  Och som sagt ett om Swedenborg.

Efter dessa behandlas teosofin - en rörelse som troligen fick ett inflytande på det kommande århundradets  esoterik och ockultism . som knappast kan överskattas.

Frågan är ju exempelvis hur en New Age-rörelse skulle kunnat se ut utan teosofin - om det ens hade funnits  en New Age-rörelse.

Teosofin blev attraktiv eftersom den hos (framförallt) välutbildade i den övre medelklassen skapade ett tilltalande alternativ till en dogmatisk kristendom på nedgång, och till en "själlös" materialistisk världsbild, som många såg som ett hot mot "andliga värden".

Teosofin var på sätt och vis monistisk -  bakom allt finns en gudomlig urgrund som egentligen aldrig kan definieras, eller på allvar förstås. Men under; denna finns en rad andliga krafter och väsen. All materia, har en form av medvetande. Allt lever, det finns ingen "död materia".

"Ondska" sågs hos Madame Blavatsky  som något som inte existerar som en klart explicit kategori.   Hon argumenterade dessutom  i sitt mastodontarbete  "Isis unveiled "  entydigt för att Satan/Djävulen inte existerade.

Så när Per Faxneld – på sidan 71-72 –efter att ha tagit upp ett avsnitt i Blavatskys andra mastodontarbete ”The Secrett Doctrine”,  där Satan på ett ställe beskrivs positivt och Gud negativt  -  tillägger att Satan inte är "tillräckligt central" hos Blavatsky för att hon ska kunna beskrivas som "satanist" är det ett ganska så uppenbart  understatement. Faxneld har uppenbarligen rätt i att uttalandet  i Secret Doctrine var avsett som en provokation. Dikotomin Gud-Satan är i grunden helt oförenlig med hela det teosofiska system som Blavatsky skapade.

Sedan går Faxneld igenom de utbrytningar  och splittringar som skedde inom den teosofiska rörelsen kring och sekelskiftet. och några år därefter. . Han avslutar detta avsnitt med att ta upp Rudolf Steiners roll.. Det  kan nog ses som besvärande för  antroposoferna. Dessa brukar endast  nämna Blavatsky i förbigående, och brukar inte acceptera en syn där antroposofin beskrivs  som en  av många utbrytningar från teosoftin. Men det är ju exakt det det den är – vilket  Faxneld  påpekar. Han formulerar det till och  med så här:  (s. 94) : ”I stort sett var hans /Steiners/ idéer  övertagna nästan rakt av från Blavatsky". Ingen antroposof skulle nog hålla med.....

De mest centrala  av teosofins  teoretiker omkring sekelskiftet  (som Helena Blavatsky, Annie Besant, Katherime Tingley, Alice Bailey) var ju kvinnor. Det retade ju upp en del manschauvinister. Faxmeld beskriver August Strindbergs ettriga attacker mot Blavatsky. Hon måste verkligen ha retat upp honom - då han går så långt som att beskriva Teosofiska Samfundet som en samling härsklystna kvinnor, indiska strypare (!) och andra lönnmördare (!!). (Faxneld, s. 79).

Efter den allmänna genomgången av lärorna  och dess utveckling kommer ett kapitel hur esoterismen avspeglades  i konst och litteratur.

Till sitt kommer Faxneld till det ämne som ser ut att vara orsaken till att boken blev skriven - i kapitlet "Tre kvinnliga esoteriska konstnärer i Sverige".  De tre var Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint.

Boken börjar med Lucie Lagerbielke, Hon växte upp i  en mycket rik borgerlig familj, och hennes konstnärliga  skapande var oftast direkt kopplat till övernaturliga upplevelser. Hon var kanske inte en tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder avspeglade en esoterisk världsbild. På sätt och vis tycker jag nog själv att hennes bilder kanske var de mest fascinerande av de som beskrivs i detta kapitel.

Tyra Kleen var uppvuxen i en adelsfamilj. Hon sågs i motsats till Lucie som  tekniskt skicklig konstnär, men hennes bilder kom inte från några  direkt övernaturliga upplevelser. Hon blev för övrigt efter ett tag teosof.

Hilma af Klint växte också upp i en adelsfamilj. Redan som 17-åring hade hon deltagit i spiritistiska   seanser och i vuxen ålder -  var hon med och bildade en grupp av fem kvinnor – som helt enkelt kallades  "De fem" -  som bland annat sökte direkt kontakt med andeväsen. De ansåg sig indirekt  kommunicera med abstrakta tankeformer  som befann sig på en hög  esoterisk nivå. - som kallades "De höga". Men  dessa förmedlades  sav "lägre" andar som framträdde med människonamn. Hilma af Klibnt såg sig som  kristen, och blev efter ett tag  aktiv antroposof. Det var  logiskt, eftersom antroposofin troligen var den mest "kristna”  av de mer kända utbrytningarna  från teosofin..

Som helhet ger boken en tilltalande  bild av det förra sekelskiftets esoterism. Faxneld nämner dock  i förbigående ariosoferna - som kombinerade ett aggressivt försvar av "den ariska rasen" med andra reaktionära idéer.  Ja,   esoterism och ockultism  finns ju i många former - alltifrån de mer uppbyggliga (eller i alla fall harmlösa!) - till de mest destruktiva .

Den som vill ta del en sympatisk bok om den förstnämnda  av dessa kategorier kan ju gärna läsa ”Det ockulta sekelskiftet”.

Hilma af Klint

torsdag 23 juli 2020

Massiel och La, la, la

Råkade kolla på länkar till Eurovision Song Context och hittade då bland annat denna sång.

Året var 1968, sången hette La, la, la och sångerskan gick under artistnamnet Massiel - men hette egentligen María de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa.

Sången var alltså Spaniens bidrag till tävlingen. 

Den som vill läsa mer om sångerskan kan göra det här . Hon ger ett sympatiskt intryck - bland annat blev hon uppenbarligen senare aktiv motståndare till Francoregimen.

Samma år var Sveriges bidrag Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek banne mig". Att det blev  Massiel som vann och inte Hederström är ju inte direkt  konstigt - de spelar ju inte riktigt i samma division.

Jag minns lite vagt att jag gillade Massiels sång. Och när jag nu hörde den tror jag att det var första gången sedan 1968... Och gillar den nog ännu mer än jag gjorde då.

 
Massiel 1968

söndag 19 juli 2020

Kung Arthur...

Jag råkade hamna på denna YouTube-länk för  några timmar sedan. Och när jag sett och hört hela insåg jag att det var konstigt att jag aldrig förut tagit del av berättelsen (eller snarare de olika berättelserna) om den märklige kung Arthur.

Det är konstigt, för jag har läst en hel del diskussioner om Arthur fanns eller inte. Jag har till och med läst hela böcker om detta ämne. Utan att sedan försöka ta reda på om vad berättelserna om Arthur egentligen handlade om.

På något sätt har jag känt en ovilja att ta reda på det. Men jag vet inte riktigt varför.

Jag kände en gång en kvinna som kallades Petra. Jag har skrivit om henne här.

Långt efter hennes tragiska död 1984 fick jag reda på att hon ansågs vara expert på Graal-magi.* Att hon var intresserad av magi fattade jag absolut, men att hon specialiserade sig på Graal-magi berättade hon aldrig.

Men jag inser nu att hon till och från nämnde namn från Arthur-sagan, utan att jag då visste vad det var för något.

Nu när jag har hört sagan i sammandrag har jag ännu  inte förstått varför denna har haft en sådan förmåga att åtminstone sedan 1100-talet ständigt dra till sig människor som århundrade efter  århundrade kunde läsa berättelsen utifrån nya perspektiv.

Anledningen till att jag dragit mig för att ta del av den kan ju ha varit att jag har en motvilja mot macho-hjältar. Kanske, men jag tror inte det är den enda anledningen. .

Berättelsen om kung Arthur ska ha utspelats i nuvarande Stor-Britannien på 500-talet e.kr. Så vitt jag fattar var Arrhur i så fall en keltisk kung som kämpade mot de saxiska erövrarna.

Dock tog jag en gång del av en ovanligt vågad  teori,- i en bok, som hävdade att Arthur är felplacerad. I själva verket skulle berättelsen från början ha varit en mycket gammal myt som handlade om en hövding som levde i samband med att Stonehenge byggdes.**

Jag minns vare sig titel eller namnet på författaren till denna bok, men jag tror att jag lånade den på Stockholms Stadsbibliotek vid Odengatan. Men eftersom biblioteken numera rensar bort gamla böcker i en allt snabbare takt, kanske jag aldrig hittar den igen...

På något sätt står mitt nuvarande intresse i stark kontrast till mitt tidigare undvikande. Jag kommer definitivt att komma tillbaka till detta ämne. Det har jag visserligen lovat om många andra ämnen och sedan ändå aldrig återkommit. Men denna gång känner jag ovanligt säker på att jag verkligen kommer att göra det.
-------------------------
 * I senare versioner av Artur-sagan ingår den 'heliga Graal som en viktig del. 
** Och ja,  jag tycker nog att av alla Arthur-teorier jag sett är detta nog den mest osannolika...

 1800-talsmålning föreställande kung Arthurs död.

fredag 17 juli 2020

Varför kan jag inte läsa en bok om romersk religion?

För ganska många år sedan köpte jag en bok som hette "Religions of Rome".  Den är skriven av Mary Beard, John North och Simon Price, men när den presentera i kommersiella sammanhang idag står ofta endast Mary Beard som författare.  Den kan bland annat beställas här .

Det är något konstigt med den. För jag har försökt att läsa den flera gånger men som längst kommit till sidan 104. Jag tror säkert jag försökt börja om minst tio gånger. Jag har aldrig varit med om något sådant förut.

Det är inte så att jag inte kan läsa om romersk religion. Britt-Marie Näsströms bok i detta ämne har jag läst med lätthet.

Det är så att jag verkligen stålsatt mig på att tvinga mig att läsa Beards med fleras bok, men det ha inte gått.

Kan det bero på hur den är skriven? Den har inget av de populariserande drag som även forskare brukar använda sig när de skriver för en kommersiell marknad, eller för den delen också skolor och universitet.

Men jag har ju läst entydigt teoretiska texter förut, och det brukar inte vara något större problem.

Boken börjar inte med enkla beskrivngar av gudar och riter m.m. utan med att slå fast hur lite vi vet om den tidiga romerska religioner eftersom de tidigaste källorna  kom till  600 år efter Roms grundande.

På så sätt liknar den de böcker om israelitisk historia som börjar med att slå fast att vi  verkligen  inte vet om ens Salomo har existerat

Den fortsätter med att kritisera Dumezil, och gå igenom de tidiga romerska organisationerna för religiösa  funktionärer . Sedan minns jag ingenting trots att jag ju har läst minst 100 sidor.

Jag retar mig på att jag aldrig lyckas.

Det är klart den romerska kulturen var patriarkal, krigisk, ojämlik, och så vidare. Men jag har ju utan svårighet läst om sådana förut..

Så det är en konflikt - en sida av mig vill absolut att jag äntligen läser ut denna bok, en  annan verkar inte vilja det... typ.

Jag tycker annars att den romerska religionen (eller i en senare fas religionerna)  är intressant eftersom så relativt få verkar vilja skriva om den. Om man jämför med den grekiska dito är det extra tydligt. Romersk religion har rykte av att  vara  en blek kopia av den grekiska, och man studerar hellre originalet än kopian.

Bara det kan göra en intresserad.

En annan sak som jag tycker är fascinerande är att de romerska religionerna  dominerande Europa innan kristendomen tog över. Det var de religioner som var representerade i romarriket  som blev de första som förbjöds när de  kristna  tog makten.

Om man vill fantisera  kan man ju hamna i en kontrafaktisk historieskrivning Vad skulle ha hänt om kristendomen  inte tog över? Vad skulle ha hänt om kejsar Julianus hade levat lite längre och lyckats stoppa kristendomens maktövertagande ? Eller vad skulle ha hänt om kristendomen aldrig funnits?

För  om man tänker efter - den  romerska  religionens undergång inledde åtminstone 1000 år av en  närmast totalitär religiös diktatur över större delen av Europa. Och när jag läser om den romerska senatorn Symmachus gripande och vädjande uttalanden mot slutet av 300-talet e.kr. där han bad att de romerska gudarna måste få vara kvar, för att inte brottet med det  gamla skulle göra romarna helt historielösa, blir jag faktiskt rörd.

Det skulle ta över 1000 är, tills det i Europa  på nytt öppnades ett intresse för romersk och annan  ”hednisk” religion .Och de som gick för långt i sitt intresse för en sådan ”hedendom”  kunde även då  råka väldigt illa illa ut, som Giordano Bruno.

Men  jag är tydligen ambivalent när det gäller just läsandet av just denna bok.  Och detta började ganska långt före de senare årens ögonproblem. Även när jag läste mycket snabbare än nu fanns det något som tog emot när jag försökte läsa just "Religons of Rome".

Varför?



En relief från ett altare till Mars och Venus. Längst ner till vänster Romulus och Remus.  

tisdag 14 juli 2020

Återigen till "Att rädda ett barn"

Gunilla Madegård. ställer i detta inlägg väsentliga frågor om "dokumentären" "Att rädda ett barn" ..

Det finns ju många frågor att ställa om denna. "Dokumentären" skapar genom sitt selektiva urval av fakta och sitt klippande  och klistrande, hos många en känsla av att det är ett solklart fall: BRY bedriver en häxjakt  - en rent förtalsmässig kampanj mot en oskyldig man.

Eller det är vad dokumentären  hävdar.

Att granska granskarna, och titta lite närmare då deras metod, och bakgrund, är en viktig, och omfattande, uppgift. Gunilla Madegårds text kan ses som ett försök till att påbörja en sådan..

fredag 10 juli 2020

Helgonet, Simon Templar och Leslie Charteris

Någon gång - jag tror det var på 90-talet - fick jag ett telefonsamtal. Det var en marknadsundersökning som skulle ta reda på hur folk påverkas av reklamfilm på TV. Kvinnan som ringde ställde en rad frågor.

En var vilka två TV-serier som jag skulle vilja ha med mig om jag hamnade på en öde ö....

Den första TV-serien var lätt att komma på. Jag svarade "Kvinnofängelset" Jag hade sett många och visste att det sammanlagt var 692 avsnitt. Jag gillade den, och man kunde ju se den länge. I väntan på att någon skulle  rädda mig vore det ju ett bra alternativ.

Men så skulle jag nämna en till. Jag tänkte och tänkte och till sist svarade jag "Helgonet". Jag hade inte sett den sedan jag bar barn, men tänkte att den dels hade varit spännande när jag såg den - dels hade en oerhört många avsnitt.  Den hade sänts mellan 1962 - 1969 i England, och i alla fall de flesta avsnitt hade också sänts i Sverige.

Marknadsundersökaren verkade bli lite förvånad när jag sa "Helgonet". Jag vet inte varför, kanske hon var för ung för att känna till den.

Den första gång jag hörde talas om Helgonet var antingen sommaren 1963 eller sommaren 1964. Då hade vi besök av två flickor på vårt lantställe i Gräddö. Jag antar att deras mamma också  var där, men de jag mindes var de två flickorna - den ena i min ålder, den andra  tre år äldre.

I familjen kallades de för kusiner, men långt senare fick jag reda på att de var tremänningar. Det var lite lustigt - i synnerhet som de barn som verkligen var våra kusiner aldrig kallades kusiner.

I vilket fall som helst så minns jag endast  två konkreta episoder från deras besök då. Den ena var ett samtal jag och den äldre flickan  hade om - Sovjetunionen. Det andra var ett samtal de två systrarna hade med varandra när vi satt vid bordet.

Det handlade om just TV-serien Helgonet. Jag minns endast att de sade att nästa avsnitt av Helgonet skulle komma någon  dag efter att de skulle komma hem, och båda såg förtjusta ut. De verkade gilla serien ganska så mycket.

Den visades i SVT första gången 1 juni 1963 och sändes fram till 1969.

TV-serien byggde på ett antal romaner av Leslie Charteris om Simon Tenplar, som i böckerna beskrivs som en tjuv* som ändå vid många tillfällen hjälpte till att fånga brottslingar. Jag har aldrig läst någon av hans böcker.  Att huvudpersonen dels har efternamnet Templar och dels kallas  The Saint har jag ingen självklar förklaring på.

På engelska används Templar som en del i begreppet "Knights Templar", vilket är det engelska namnet på Tempelherreorden, en organisation av krigarmunkar som 1307 krossades av en allians av den franske kungen och påven.  De anklagades då för kätteri, sataniska riter, och avgudadyrkan. Men efter deras krossande började det spinnas olika legender om dem. Att de inte alls var onda, utan goda,  kanske rent av "helgon", och som krossades av den franske kungen för att han ville åt deras pengar.

Att den franske kungen ville åt deras pengar kan det nog ligga  en hel del i,  men med tanke på deras blodiga roll i korstågen är det lite svårt att se dem som speciellt goda. Men  i många legender levde de vidare, gömde sig i Skottland, inspirerade frimurarna och lever än idag.

Om Charteris var inspirerad, eller inte var inspirerad, av den typen av legender har jag ingen aning om.

Och, jag behöver väl inte säga att det var Roger Moore som spelade Simon Templar i TV-serien... 

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har upptäckt att de tidigaste, svartvita, avsnitten av The Saint, numera finns på  YouTube.  Den som vill se dem kan ju börja att titta exempelvis här , och sedan leta vidare.

Och i oktober 1965 hade jag till sist kämpat till mig rätten att få se TV på lördagar, som alla andra i klassen redan fick göra. Och i november 1965 började serien Helgonet att sändas just på lördagar, efter att ett tag ha sänts på andra veckodagar.

Så jag började se den. 

Helgonet VAR spännande för en tioåring. Och eftersom den var spännande då blir det på ett nostalgiskt sätt lite spännande att se dem nu. Vilket jag så smått har börjat göra.

PS. Det finns åtminstone ett avsnitt med en även mer än vanligt förfärlig kvinnosyn bland dessa YouTube-avsnitt. Bara så ni vet, och inte sätter ett eventuellt kaffe i vrångstrupen...
 ------------------
*Hans tjuvaktiga drag ser dock ut att vara kraftigt nedtonade i TV-serien...


Leslie Charteris

tisdag 7 juli 2020

Ett annat perspektiv på andra världskriget

Det har kommit en ny bok om andra världskriget. Den är utgiven på Semic förlag och skriven av Gunnar Wall. Den heter "Andra världskriget och myten om det goda kriget".

Den är inte en historik, av den typen som följer en rät kronologisk linje. Istället inriktar den sig på att lägga fram fakta som ofta brukar glömmas bort i de vanliga historieskrivningarna.

För även om den värsta av de stater som deltog i kriget definitivt var Nazi-Tyskland, och även om en seger för Nazi-Tyskland över både Sovjet och Storbritannien skulle ha öppnat dörren för en i sanning mardrömslik värld, innebar det inte att de andra krigsförande parterna stod för några "goda" alternativ.

Det brukar förvisso de flesta inse, men ofta ganska selektivt . Borgerliga demokrater brukar ju inte så ofta idealisera Sovjets roll, och sovjetvänliga skribenter, i den mån de fortfarande finns, brukar ju inte tro att USA och de andra borgerliga staterna i kriget var fria från imperialistiska motiv.

Men Gunnar Wall visar att ingen av de krigförande parterna styrdes av "goda" motiv.

Speciellt hård blir hans beskrivning av Winston Churchill. Churchill var vare sig en principiell demokrat, eller någon sorts humanist. I boken tas bland annat upp hur Churchills politik i Indien blev direkt ansvarig för en ren massvält 1943. Det brukar sällan uppmärksammas, medan Stalinregimens ansvar för svältkatastrofen i Ukraina 1930-33 mycket ofta brukar tas upp.

Churchills främsta krigsmål var att undanröja hoten mot det brittiska imperiet. Därför bekämpade han Gandhi likväl som Hitler...

Han kunde samarbeta med Stalins regim, endast för att den verkade ha lagt världsrevolutionen på hyllan. Han till och med uppskattade de blodiga stalinistiska utrensningarna av trotskister och andra vänsteroppositionella, med dessa ord:

"Ryssland återvinner sin styrka i takt med att kommunismens aggressiva attacker avtar i hennes blod, Processen kan vara grym, men den är inte sjukligt sadistisk. Det är på grund av självbevarelsedrift som Sovjetunionen känner behovet att stöta ut Trotskij och hans färska, destillerade gifter". (s. 158-59).

Boken visar också att Churchill ingalunda var fri från antisemitism. Hans speciella form av denna blandade han till och med upp med Illuminati-teorier...

När britterna landsteg i Grekland mot slutet av kriget blev deras främsta uppgift att med blodiga medel slå ner de vänsterinriktade partisanerna. I detta fick de under bordet stöd av Stalin, som i hemlighet hade kommit överens med Churchill om att Grekland ska vara en brittisk intressesfär.

Man får också läsa om de interneringsläger USA upprättade för japaner under kriget. Och det påpekas att de officiella motiveringen för dessa - att Japan var en fientlig nation - inte höll. Det upprättades aldrig några motsvarande läger för tyskar eller italienare. .

USA släppte också två atombomber över Japan, trots att Japan var berett art kapitulera.

Här kan jag inte låta bli att ur minnet citera ett möte mellan Albert Einstein och och en högt uppsatt USA-militär som ägde rum efter att atombomberna fällts. Det beskrevs i en bok om spelet kring utvecklingen av atombomberna jag läste i 12 eller 13-årsåldern. (Jag har glömt både titel och författare, så om någon kan ge ett tips om vad boken heter, blir jag glad.)

Einstein var upprörd över att de bomber som byggde på hans egna upptäckter användes på detta sätt. Officeren svarade att det är bättre att hundratusentals japaner dör, än att en enda till av våra egna pojkar ska behöva dö.

För att återgå till boken, tar den också upp hur de västmakter som sade sig stå på demokratins sida mot Franco i det spanska inbördeskriget samtidigt genomförde en blockad mot Spanien, som endast gynnade Franco. Medan Franco-sidan fick en betydande hjälp från Nazi-Tyskland hindrade blockaden regeringssidan att få köpa vapen av de borgerligt demokratiska länderna i väst.

Men boken visar också på Sovjetunionens roll. Sovjet gav en viss hjälp till regeringssidan, men kombinerade denna med att låta den sovjetiska säkerhetstjänsten uppätta en filial i Spanien, som genomförde blodiga utrensningar av de spanska vänsterpartier som var i opposition mot kommunistpartiet.

Boken tar också upp hur de allierade kände till de nazityska utrotningslägren men att de inte på något sätt försökte hindra dess verksamhet, genom att exempelvis bomba transporterna till dessa.

Jag nöjer mig med detta. Boken är fylld av an mängd fakta (som också dokumenteras i källhänvisningar i slutet av den) som nog kan få många att se andra världskriget i ett nytt ljus.

Att Nazi-Tyskland besegrades var ju definitivt något bra. Men det innebär ju inte att de styrande i de länder som till sist vann, var några ljusets änglar, eller några genuina demokrater och antirasister.


Winston Churchill på Downing Street 1943

söndag 5 juli 2020

Devil´s Rain - en film som absolut inte rekommenderas

Igår upptäckte  jag att filmen Devil´s Rain finns på YouTube .

Jag hade sett den förut - närmare bestämt den 1 juni 1976. Det var en tisdag, och jag hade då just fått  pengar och använt en del av dem till att betala tillbaka en skuld. Men det fanns ändå pengar kvar, och då gick just denna film på bio. Fast i Sverige hette den "I Satans klor".

Så jag gick och såg den, och märkte när jag kom ut att den hade gett mig en nästan outhärdlig ångest. Den var så intensiv att jag gick till psyket på S:t Görans sjukhus. Det var dock inte till någon större hjälp.

Igår kväll såg jag om den. Denna gång blev jag inte rädd,  men det var ingen film som jag tyckte var vare sig intressant eller spännande.

Mina känslor blev nu denna gång en säregen blandning av uttråkning och äckel.  Större delen av filmen var jag uttråkad, men mot slutet blev jag snarare äcklad.

Sedan kollade jag en trailer, och upptäckte att Church of Satans ledare Anton LaVey hade en biroll i filmen. Det hade han förstås gjort för pengarnas skull - annars är det lite märkligt att ledaren för världens då mest kända satanistorganisation ville delta i en film där satanism framförallt associeras med slem och äckel.

Och med någonting som alltså kallas "Devil´s Rain", en säregen apparat där människors själar fångas för att genomlida en tröstlös och ångestfull ensamhet - i vad som kanske ska föreställa en evighet.

Men i slutet slås denna apparat sönder, och det ser ut som om "godheten" segrar, och alla satanister smälter ihop och blir till en flytande äcklig massa. Men det visar sig på filmen sista kanske 20 sekunder att ondskan ändå segrat, och en kvinnlig huvudperson fångas i "Devil´s Rain"., som tydligen finns kvar som ett andligt tillstånd trots att apparaten är förstörd.

Det var kanske detta slut som skapade min panik. Men jag är inte säker.

Se inte filmen om du vill se en bra, eller ens uthärdlig, film. Men om du har specialiserat dig på att studera satanistfilmens idéhistoria, eller vad man nu kan kalla det, ska du förstås se den. 

Krisen i MAGA...

... fortsätter, liksom desperationen.  Och Marjorie Taylor Greenes opposition fortsätter att fördjupas.  Se här .  Hur ska det sluta?