I tidningarna kan man fortfarande läsa saker som "glad nyhet - rekordvärmen kan vara tio dar till", numera då och då paradoxalt uppblandade med varningar att äldre personer ska akta sig, rekordvärmen kan vara potentiellt dödlig för dem...
Jag undrar hur länge det har funnits likhetstecken mellan å ena sidan begreppet "vackert väder" å andra sidan ordet "varmt" (och för den delen också ordet "ljust") i det allmänna medvetandet.
Det kommer väl att få finnas kvar ett bit till in i den globala uppvärmningen. Sedan blir det nog efter ett tag helt annorlunda.
Den långvariga, tryckande och ovanligt tidiga värmeperioden påverkar mig nu rent fysiskt, med illamående och huvudvärk. Jag hoppas att den försvinner så snabbt som möjligt.
Och lyssna gärna på Tages "Every raindrop means a lot" ...
onsdag 16 maj 2018
Argument mot Hans Rosling
Jag har nästan inte läst något av Hans Rosling, men har fått uppfattningen att han är hyllad, och nästan blivit lite av en helig ko.
Han sägs representera "fakta" emot alla de som motsätter sig sådana. Det är ju i så fall utmärkt, om det nu är så, men när man får reda på att han säger att det blir bättre och bättre i världen blir i alla fall jag automatiskt misstänksam.
Den marxistiske ekonomen Michael Roberts tar upp Roslings av så många hyllade bok Factfulness, i ett inlägg här .
Jag har inte läst Factfulness, men de aspekter av den som Roberts tar upp, känner jag ju igen från beskrivningar i andra media. Så kritiken mot denna ack så hyllade bok verkar i hög grad vara angelägen.
Han sägs representera "fakta" emot alla de som motsätter sig sådana. Det är ju i så fall utmärkt, om det nu är så, men när man får reda på att han säger att det blir bättre och bättre i världen blir i alla fall jag automatiskt misstänksam.
Den marxistiske ekonomen Michael Roberts tar upp Roslings av så många hyllade bok Factfulness, i ett inlägg här .
Jag har inte läst Factfulness, men de aspekter av den som Roberts tar upp, känner jag ju igen från beskrivningar i andra media. Så kritiken mot denna ack så hyllade bok verkar i hög grad vara angelägen.
måndag 14 maj 2018
Partenogenes
Skulle det rent teoretiskt kunna finnas en värld utan män? Eller mer exakt - skulle släktet Homo Sapiens kunna fortplanta sig partenogenetiskt? Därom tvista de lärde.
Jag kom att tänka på frågan efter att jag på Facebook hade länkat till en artikel, som visade att korrelationen mellan män och brottslighet var mycket större än korrelationen mellan invandrare och brottslighet - och som förklarade att medan inget tyder på att brottsligheten skulle minska nämnvärt om alla invandare utvisades, skulle den tveklöst minska om alla män utvisades.
På detta kom en kommentar som slog fast att om det inte fanns några män skulle mänskligheten gå under. Jag svarade att förslaget förstås inte var menat att tas bokstavligt, och att även oavsett detta, det dessutom endast gick ut på att männen skulle lämna Sverige, inte att det skulle försvinna...
Men sedan kom jag att tänka lite mer på själva frågeställningen.
Partenogenes (att honan kan få avkomma utan sexuell reproduktion) förekommer - så vitt man vet - inte hos däggdjur - men hos många andra djurarter. Hos några sker det parallellt med sexuell befruktning - men hos många sker det endast partenogenetiskt. Hos de senare finns helt enkelt inga hanar.
En fascinerande sak är att det finns djurarter utan hanar där det ändå finns parning - mellan honorna. Trots att det i dessa fall vare sig sker befruktning eller inseminering , produceras då en sorts hormoner som ger högre fruktsamhet.
Jag har känt till ordet partenogenes mer än 30 år och vetat vad det betyder - men att det finns så många arter som tillämpar detta har jag inte fattat förrän i går kväll, då jag plötsligt fick ett infall att kolla ordet på svenska och engelska Wikipedia.
Det blev faktiskt en mycket intressant läsning.
Frågan om partenogenes skulle kunna uppkomma bland människor är tills vidare obesvarad. Det har faktiskt funnits forskare som hävdat att detta redan skulle kunna ha förekommit i enstaka fall, men det ser ut att vara en ganska så ovanlig minoritetsståndpunkt.
-------------------------------
TILLÄGG
Se också "Många vittnar om jungfrufödslar".
Jag kom att tänka på frågan efter att jag på Facebook hade länkat till en artikel, som visade att korrelationen mellan män och brottslighet var mycket större än korrelationen mellan invandrare och brottslighet - och som förklarade att medan inget tyder på att brottsligheten skulle minska nämnvärt om alla invandare utvisades, skulle den tveklöst minska om alla män utvisades.
På detta kom en kommentar som slog fast att om det inte fanns några män skulle mänskligheten gå under. Jag svarade att förslaget förstås inte var menat att tas bokstavligt, och att även oavsett detta, det dessutom endast gick ut på att männen skulle lämna Sverige, inte att det skulle försvinna...
Men sedan kom jag att tänka lite mer på själva frågeställningen.
Partenogenes (att honan kan få avkomma utan sexuell reproduktion) förekommer - så vitt man vet - inte hos däggdjur - men hos många andra djurarter. Hos några sker det parallellt med sexuell befruktning - men hos många sker det endast partenogenetiskt. Hos de senare finns helt enkelt inga hanar.
En fascinerande sak är att det finns djurarter utan hanar där det ändå finns parning - mellan honorna. Trots att det i dessa fall vare sig sker befruktning eller inseminering , produceras då en sorts hormoner som ger högre fruktsamhet.
Jag har känt till ordet partenogenes mer än 30 år och vetat vad det betyder - men att det finns så många arter som tillämpar detta har jag inte fattat förrän i går kväll, då jag plötsligt fick ett infall att kolla ordet på svenska och engelska Wikipedia.
Det blev faktiskt en mycket intressant läsning.
Frågan om partenogenes skulle kunna uppkomma bland människor är tills vidare obesvarad. Det har faktiskt funnits forskare som hävdat att detta redan skulle kunna ha förekommit i enstaka fall, men det ser ut att vara en ganska så ovanlig minoritetsståndpunkt.
-------------------------------
TILLÄGG
Se också "Många vittnar om jungfrufödslar".
lördag 12 maj 2018
Då hände det saker
Svenska Dagbladets första nyhetssida idag för 50 år sedan- 12 maj 1968. (Första sidan bestod endast av annonser fram till september 1970.)
Fransk kris efter kravaller
Värsta striderna sedan 1944
Seger för studenterna i Paris
Fransk kris efter kravaller
Värsta striderna sedan 1944
Seger för studenterna i Paris
fredag 11 maj 2018
"Statens aptit"
Svenska Dagbladets ledare idag oroar sig under rubriken '”Statens aptit” för statens växande ekonomiska roll.
”Aptiten växer medan man äter, säger man, och det tycks då verkligen besanna sig i fråga om statens lust att utvidga sin ekonomiska verksamhet, Just under allra sista tiden har vi fått skåda en rad av förslag från statens affärsverk till övertagande av privata företag. Vattenfallstyrelsen vill utvidga sitt kraftnät och stärka sin monopolställning genom köp av olika kraftstationer.
Telegrafstyrelsen vill lägga under sig det enskilda telefonnätet i Stockholm och sålunda göra av sig med sin enda återstående konkurrent. Och nu senast kommer järnvägsstyrelsen och vill ta för sig hela det svenska privatbanenätet eller åtminstone en huvuddel därav.
Samtidigt väcker finansministern till liv den sedan gammalt inom vissa riksdagskretsar närda önskan om en utvidgning av riksbankens verksamhet genom konkurrens med privatbankerna på inlåningens område och frågan om upprättandet av en särskild statens affärsbank är anförtrodd åt en kommitté.”
Det säger sig självt att SvDs ledare kraftigt ogillar detta. Den säger bland annat att de inte på något sätt är bevisat att staten kan sköta sådan verksamhet bättre än privata intressen.
Det bör förstås tilläggas att det handlar om idag för 100 år sedan - den 11 maj 1918.
Om SvD:s redaktörer hade haft en ovanligt effektiv kristallkula, eller på något annat sätt förvärvat prekognitiv förmåga, skulle de till sin glädje ha kunnat upptäcka att statens aptit i alla fall började minska ca 70 år senare och att den efter hundra år sjunkit till en närmast anorektisk nivå.
”Aptiten växer medan man äter, säger man, och det tycks då verkligen besanna sig i fråga om statens lust att utvidga sin ekonomiska verksamhet, Just under allra sista tiden har vi fått skåda en rad av förslag från statens affärsverk till övertagande av privata företag. Vattenfallstyrelsen vill utvidga sitt kraftnät och stärka sin monopolställning genom köp av olika kraftstationer.
Telegrafstyrelsen vill lägga under sig det enskilda telefonnätet i Stockholm och sålunda göra av sig med sin enda återstående konkurrent. Och nu senast kommer järnvägsstyrelsen och vill ta för sig hela det svenska privatbanenätet eller åtminstone en huvuddel därav.
Samtidigt väcker finansministern till liv den sedan gammalt inom vissa riksdagskretsar närda önskan om en utvidgning av riksbankens verksamhet genom konkurrens med privatbankerna på inlåningens område och frågan om upprättandet av en särskild statens affärsbank är anförtrodd åt en kommitté.”
Det säger sig självt att SvDs ledare kraftigt ogillar detta. Den säger bland annat att de inte på något sätt är bevisat att staten kan sköta sådan verksamhet bättre än privata intressen.
Det bör förstås tilläggas att det handlar om idag för 100 år sedan - den 11 maj 1918.
Om SvD:s redaktörer hade haft en ovanligt effektiv kristallkula, eller på något annat sätt förvärvat prekognitiv förmåga, skulle de till sin glädje ha kunnat upptäcka att statens aptit i alla fall började minska ca 70 år senare och att den efter hundra år sjunkit till en närmast anorektisk nivå.
torsdag 10 maj 2018
Trotskistisk travesti på en dikt från 1877
Här nedan ska jag lägga upp två dikter. Den första är från 1877. Eller rättare sagt det är inledningen till ett längre diktverk från 1877.
Den andra är en travesti på denna, och den återfinns i slutet av den trotskistiska tidskriften "Bolsjevik" nr 1, som kom ut i maj 1970. Den handlar om stalinismen.
Det närmast kosmiska innehållet i dikten från 1877 har här förvandlats till en polemisk dikt, med udden riktad mot just stalinismen.
Jag läste den andra dikten först. Närmare bestämt våren 1971, då jag gick i en trotskistisk studiecirkel. Jag fick tag i några exemplar av de två nummer av Bolsjevik som kom ut året innan, och blev då imponerad. Trots, eller kanske snarare på grund av, deras extremt teoretiska karaktär... som var ganska typisk för just den grupp som gav ut denna tidskrift. I synnerhet blev jag förtjust i den kritik av KFML:s teoretiska grundsyn som fanns i nr 1.
Men dikten grep faktiskt också tag i mig på något sätt. Det fanns något i den som fascinerade mig.
Jag vet inte när jag först fick reda på att den anti-stalinistiska dikten byggde på en dikt från 1800-talet...
--------------------------------------------------------------------------
KANTAT.
vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877.
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
--------------------------------------------------------------------
Från Bolsjevik, nr 1- 1970
Till Stalinismen!
Ur nattomhöljda tider,
emot ett mål fördolt för dig, o stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig.
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt.
Se framom dig är dimma och bakom dig är natt!
Och släkten, när du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
II
I dina alster röjes
att allt för dig en platthet är,
och ej till målet höjes
din forskarblick, du spanar här.
Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav.
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse!
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse.
III
Och dock om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt banér
och bär din hacka genom öknen oförvägen.
Än sen om spejarblicken ser,
hur bort från halsen några huv'en fejas?
Än sen om kommunister mejas
som gyllne säd av dina liar ned?
Vad fel du tänkt, vad du i enfald vill,
vad dumt du dömt, allt skall med tiden hämnas!
Och snart du åt ditt eget öde lämnas!
Ty du hör inte Kommunismens framtid till!
Framåt, du proletära International!
Ty endast du kan göra slut på arbetarnas kval!
Den andra är en travesti på denna, och den återfinns i slutet av den trotskistiska tidskriften "Bolsjevik" nr 1, som kom ut i maj 1970. Den handlar om stalinismen.
Det närmast kosmiska innehållet i dikten från 1877 har här förvandlats till en polemisk dikt, med udden riktad mot just stalinismen.
Jag läste den andra dikten först. Närmare bestämt våren 1971, då jag gick i en trotskistisk studiecirkel. Jag fick tag i några exemplar av de två nummer av Bolsjevik som kom ut året innan, och blev då imponerad. Trots, eller kanske snarare på grund av, deras extremt teoretiska karaktär... som var ganska typisk för just den grupp som gav ut denna tidskrift. I synnerhet blev jag förtjust i den kritik av KFML:s teoretiska grundsyn som fanns i nr 1.
Men dikten grep faktiskt också tag i mig på något sätt. Det fanns något i den som fascinerade mig.
Jag vet inte när jag först fick reda på att den anti-stalinistiska dikten byggde på en dikt från 1800-talet...
--------------------------------------------------------------------------
KANTAT.
vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877.
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
--------------------------------------------------------------------
Från Bolsjevik, nr 1- 1970
Till Stalinismen!
Ur nattomhöljda tider,
emot ett mål fördolt för dig, o stalinism du skrider
sen länge fram din ökenstig.
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt.
Se framom dig är dimma och bakom dig är natt!
Och släkten, när du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
II
I dina alster röjes
att allt för dig en platthet är,
och ej till målet höjes
din forskarblick, du spanar här.
Av dogmer kampen stäckas,
vår framtid går i kvav,
revolutioner släckas
i stalinismens hav.
Antagonister ropa,
din politik: förgängelse!
Du tänker: tids nog skall jag sopa
dem alla in i fängelse.
III
Och dock om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt banér
och bär din hacka genom öknen oförvägen.
Än sen om spejarblicken ser,
hur bort från halsen några huv'en fejas?
Än sen om kommunister mejas
som gyllne säd av dina liar ned?
Vad fel du tänkt, vad du i enfald vill,
vad dumt du dömt, allt skall med tiden hämnas!
Och snart du åt ditt eget öde lämnas!
Ty du hör inte Kommunismens framtid till!
Framåt, du proletära International!
Ty endast du kan göra slut på arbetarnas kval!
onsdag 9 maj 2018
Spindelfobi inte längre irrationell
Har tidigare skrivit om spindelfobi. Då såg jag den som en irrationell skräck, ungefär som musfobi. Jag minns från tidigare hur jag kunde bli förbluffad över att människor som i andra avseenden faktiskt var modigare än mig plötsligt kunde bli skräckslagna för en liten spindel.
Då var det fortfarande en irrationell skräck. Men det är det inte längre. För nu har tydligen svarta änkan etablerat sig i Sverige.
I motsats till alla spindelarter vi har haft här tidigare är det gift man i värsta fall kan få i sig vid ett möte med henne potentiellt dödligt, Det är väl därför Alice Cooper gjort en låt om henne - "Black Widow". Det är en ryslig skräcklåt- som ni mycket enkelt kan hitta på YouTube - om ni mot förmodan vill höra den...
Om ni nu ändå skulle göra det, kan ni kanske notera hur svarta änkan i Alice Coopers tappning byter kön i mitten av texten. Från att ganska korrekt beskrivas som "she" (honorna dominerar, och äter upp hanen efter parningen) byts hennes personliga pronomen ut till "he" när talet slutar och sången tar över. Det är ju också där den skräckslagna beskrivningen över att denna spindelart ska ta över världen inleds.
Även i andra avseenden än rent grammatiskt beskriver låten efter detta henne som manlig.
Det är kanske så att Alice Cooper kunde känna sig mer bekväm med tanken på att en manlig giftspindel ska ta över världen än att en kvinnlig ska göra detsamma? Oavsett vad, är könsbytet mitt i låten lite anmärkningsvärt.
Nåväl, ta över världen gör hon knappast, men nu kommer kanske även jag att snabbt rygga tillbaks när jag ser en spindel. Och tycka mig ha riktigt goda skäl till det.
Då var det fortfarande en irrationell skräck. Men det är det inte längre. För nu har tydligen svarta änkan etablerat sig i Sverige.
I motsats till alla spindelarter vi har haft här tidigare är det gift man i värsta fall kan få i sig vid ett möte med henne potentiellt dödligt, Det är väl därför Alice Cooper gjort en låt om henne - "Black Widow". Det är en ryslig skräcklåt- som ni mycket enkelt kan hitta på YouTube - om ni mot förmodan vill höra den...
Om ni nu ändå skulle göra det, kan ni kanske notera hur svarta änkan i Alice Coopers tappning byter kön i mitten av texten. Från att ganska korrekt beskrivas som "she" (honorna dominerar, och äter upp hanen efter parningen) byts hennes personliga pronomen ut till "he" när talet slutar och sången tar över. Det är ju också där den skräckslagna beskrivningen över att denna spindelart ska ta över världen inleds.
Även i andra avseenden än rent grammatiskt beskriver låten efter detta henne som manlig.
Det är kanske så att Alice Cooper kunde känna sig mer bekväm med tanken på att en manlig giftspindel ska ta över världen än att en kvinnlig ska göra detsamma? Oavsett vad, är könsbytet mitt i låten lite anmärkningsvärt.
Nåväl, ta över världen gör hon knappast, men nu kommer kanske även jag att snabbt rygga tillbaks när jag ser en spindel. Och tycka mig ha riktigt goda skäl till det.
tisdag 8 maj 2018
"Maj 1968 - en generalrepetition"
För femtio år sedan var det i dessa dagar studentrevolt i Frankrike. Efter ytterligare någon vecka hade den utvidgats och arbetarrörelsen drogs in - det blev generalstrejk mot regeringen, fabriksockupationer, och vad som nog kan beskrivas som en revolutionär (eller åtminstone förrevolutionär) situation.
När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.
Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.
Den gjorde ett stort intryck.
Jag har inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.
Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.
Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.
Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.
Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.
Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.
Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.
Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig ett viktigt historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...
Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.
När det hände 1968 förstod jag ingenting av det. Det gjorde jag nog inte förrän 1971, då jag kom i kontakt med vänstergrupperingar.
Och detta år (eller möjligen 1972) läste jag Daniel Bensaids och Henri Webers bok "Maj 1968 - en generalrepetition" som getts ut av Partisamförlaget. Det är fortfarande den enda mer utförliga bok jag läst om majrevolten.
Den gjorde ett stort intryck.
Jag har inte läst om boken sedan dess så jag vet inte hur jag skulle uppfatta den idag.
Vad jag minns från då hade den ett mycket elegant flytande språk, som grep tag i en.
Författarna hade varit aktiva i gruppen JCR (Jeunesse Communiste Révolutionnaire), som var en trotskistisk studentgrupp. Framförallt skildrar den utförligt den inledande fasen - då det fortfarande var en ren studentrevolt.
Författarna har kritiserats för att fokusera för mycket på rörelsen i studentmiljön, medan de inte verkar ha varit lika mycket insatt i vad som hände i arbetarrörelsen utanför den. Men med tanke på deras bakgrund som studentaktivister är det nog förståeligt.
Det var ju också studentrevolten som blev den tändande gnistan till vad som hände sedan.
Boken beskriver de olika vänstergrupperna på ett ganska så polemiskt sätt. Deras sympatier med JCR lyser igenom på sida efter sida. Det störde mig inte då - men det är möjligt att det skulle göra det om jag läste om den.
Bokens titel syftar förstås på att författarna såg majrevolten som en generalrepetition för en ny revolution, som de förväntade sig komma inom en nära framtid. De var revolutionära optimister, men tyvärr fick de ju fel i detta.
Men oavsett hur man ser på deras analys av majrevolten, är boken i sig ett viktigt historiskt dokument, från en tid som idag känns mycket avlägsen...
Den finns på nätet och kan i sin helhet läsas här.
söndag 6 maj 2018
På mardrömslika äventyr i ett exotiskt land
Igår råkade jag få se en film som inte direkt kan rekommenderas. Men den var lite udda.
Det var en skräckfilm om hur fyra män åker på semester till ett exotiskt land. I landet finns mörka skogar, som döljer fasansfulla hemligheter.
I dessa mörka skogar har hedendomen aldrig dött ut. Där finns en urbefolkning som dyrkar otäcka monster - som de offrar människor till.
De fyra decimeras en efter en, och blir till offer för dessa väsen. Endast en överlever.
Det som gör filmen så udda är att det exotiska landet med sina djupa och otäcka skogar, och primitiva och mordiska urbefolkning är - Sverige.
Filmen utspelar sig någonstans i svenska skogar, på gränsen till Norge.
De fyra männen talar engelska och har aldrig varit i Sverige förut. Och ångrar nog att de någonsin satte sin fot i detta gudsförgätna land.
Hur kommer denna film att påverka vår turistindustri? Kommer folk att undvika detta otäcka land eller kommer det kanske att leda till att monsterfantaster kommer att invadera de svenska skogarna? ;-)
Om någon till äventyrs vill se den, kan ju hen först kolla trailern - här.
PS. Och ja, handlingen utspelar sig uppenbarligen så pass långt söderut att ingen torde misstänka att "urbefolkningen" syftar på samer. Det är en svensk urbefolkning - och någonstans i filmen finns också, om jag minns rätt, referenser till fornnordisk religion - och fornnordiska gudar.
Det var en skräckfilm om hur fyra män åker på semester till ett exotiskt land. I landet finns mörka skogar, som döljer fasansfulla hemligheter.
I dessa mörka skogar har hedendomen aldrig dött ut. Där finns en urbefolkning som dyrkar otäcka monster - som de offrar människor till.
De fyra decimeras en efter en, och blir till offer för dessa väsen. Endast en överlever.
Det som gör filmen så udda är att det exotiska landet med sina djupa och otäcka skogar, och primitiva och mordiska urbefolkning är - Sverige.
Filmen utspelar sig någonstans i svenska skogar, på gränsen till Norge.
De fyra männen talar engelska och har aldrig varit i Sverige förut. Och ångrar nog att de någonsin satte sin fot i detta gudsförgätna land.
Hur kommer denna film att påverka vår turistindustri? Kommer folk att undvika detta otäcka land eller kommer det kanske att leda till att monsterfantaster kommer att invadera de svenska skogarna? ;-)
Om någon till äventyrs vill se den, kan ju hen först kolla trailern - här.
PS. Och ja, handlingen utspelar sig uppenbarligen så pass långt söderut att ingen torde misstänka att "urbefolkningen" syftar på samer. Det är en svensk urbefolkning - och någonstans i filmen finns också, om jag minns rätt, referenser till fornnordisk religion - och fornnordiska gudar.
fredag 4 maj 2018
Att vinna striden men förlora kriget
/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen. Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../
Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.
Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.
Resultatet är* fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska diagnoser
Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.
Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.
Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5
Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.
Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.
Resultatet är* fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska diagnoser
Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.
Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.
Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5
torsdag 3 maj 2018
Inte ens framtiden är vad den har varit
Den var bättre förr.
Vad sägs om dessa fantasieggande bilder som sammanställts under rubriken "How Soviet Artists Imagined Communist Life in Space".
Man kan tycka vad man vill om det byråkratiska styret i Sovjetunionen , men under det tidiga sextiotalet fanns en sorts tilltalande, om än lite naiv, teknikoptimism i Sovjet.
Orsaken var förstås Sovjets framgångsrika rymdprogram. Det såg ut som om värdsrymden låg öppen och det socialistiska Sovjet låg först i dess utforskning - och erövring.
Idag finns förstås inte Sovjetunionen. Inte nog med det - perspektivet har de senaste årtiondena förskjutits från att människan ska kunna nå andra planeter till att vi håller på att förstöra vår egen.
Som sagt - framtiden VAR bättre förr.
Vad sägs om dessa fantasieggande bilder som sammanställts under rubriken "How Soviet Artists Imagined Communist Life in Space".
Man kan tycka vad man vill om det byråkratiska styret i Sovjetunionen , men under det tidiga sextiotalet fanns en sorts tilltalande, om än lite naiv, teknikoptimism i Sovjet.
Orsaken var förstås Sovjets framgångsrika rymdprogram. Det såg ut som om värdsrymden låg öppen och det socialistiska Sovjet låg först i dess utforskning - och erövring.
Idag finns förstås inte Sovjetunionen. Inte nog med det - perspektivet har de senaste årtiondena förskjutits från att människan ska kunna nå andra planeter till att vi håller på att förstöra vår egen.
Som sagt - framtiden VAR bättre förr.
onsdag 2 maj 2018
Borgerligt själsliv
Det kan vara enerverande att läsa gamla dagstidningen, eller i alla fall dess ledare, i alla fall om tidningen heter Svenska Dagbladet. Har just nu tagit del av denna tidnings ledare från den 2 maj 1975 och det är den första dagen tidningen kommer ut efter FNL:s intåg i Saigon. (Den kom ju inte ut 1 maj).
Huvudledaren handlar som sig bör om detta ämne. Men medan så vitt jag minns till och med DN då visade en viss entusiasm över utgången, är SvD magsur som vanligt. Man oroar sig för att den kommunistiska politik som nu kommer att föras i hela Vietnam, och man gnäller över att FNL bröt mot Parisavtalet 1973.
På slutet angriper man de förstamajtalare som dagen innan sagt negativa saker om USA:s krig. Ledaren avslutas med meningen. "Är det omöjligt för dem att föreställa sig att de motiv som kom USA att låta sig dras in i Vietnams katastrofala onda cirkel, för amerikanerna själva länge tedde sig lika hedervärda som skälen för ingripandet mot Hitler?"
Denna lätt absurda mening (som bland annat verkar utgå att "amerikanerna" är en monolitisk enhet där alla uppfattar saker på samma sätt) får alltså avsluta SvD:s ledare om en av de mest glädjande och omtumlande händelserna under 1900-talet.
Huvudledaren handlar som sig bör om detta ämne. Men medan så vitt jag minns till och med DN då visade en viss entusiasm över utgången, är SvD magsur som vanligt. Man oroar sig för att den kommunistiska politik som nu kommer att föras i hela Vietnam, och man gnäller över att FNL bröt mot Parisavtalet 1973.
På slutet angriper man de förstamajtalare som dagen innan sagt negativa saker om USA:s krig. Ledaren avslutas med meningen. "Är det omöjligt för dem att föreställa sig att de motiv som kom USA att låta sig dras in i Vietnams katastrofala onda cirkel, för amerikanerna själva länge tedde sig lika hedervärda som skälen för ingripandet mot Hitler?"
Denna lätt absurda mening (som bland annat verkar utgå att "amerikanerna" är en monolitisk enhet där alla uppfattar saker på samma sätt) får alltså avsluta SvD:s ledare om en av de mest glädjande och omtumlande händelserna under 1900-talet.
Runaways var något nytt
När jag fick en lägenhet i slutet av november 1977 började jag alltså köpa hem skivor. Det var första gången på länge. Det hade jag - med några få undantag - inte gjort sedan sextonårsåldern.
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
tisdag 1 maj 2018
Joan Jett och "I love playing with fire"
Jag kände till Runaways sedan sent 1977, men vad som hände efteråt hade jag väl inget direkt grepp om förrän några år sedan.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)