Otäck mardröm med lyckligt slut

Jag vaknade ur en mycket konstig mardröm. 

Jag fick besök av två män som såg helt normala ut men som kom från yttre rymden. Deras uppgift var att teleportera mig till ett annat solsystem. Kanske rentav en annan galax.

För att göra det måste de vara ensamma med mig en någorlunda lång tid. Jag kunde inte berätta för andra om hotet (vem skulle tro mig?) så mitt hopp var att det större delen av tiden skulle vara folk i lägenheten som jag befann mig i. Tydligen var det inte möjligt för mig att lämna den.

Anledningen till att jag skulle teleporteras till denna främmande plats var att de båda männen ansåg att jag måste vittna i en rättegång av något slag. Vad jag skulle kunna säga i en rättegång långt bort i rymden framgick inte...

Jag var rädd för att teleporteras eftersom jag inte kände mig säker på att det längre skulle vara jag när jag kom tillbaks.

Jag hade genomgående tur,  för varje gång som jag kände att de höll på att lyckas kom någon in. Men jag visste att lyckan inte skulle vara så länge.

Men just som jag hade gett upp hoppet dyker plötsligt Bea Smith från TV-serien Kvinnofängelset (!!!) upp. Jag vet att hon kommer att förbli där en lång tid, så jag vet att de båda kusliga männen har misslyckats.

Så mardrömmen slutade i alla fall lyckligt.

Per Gahrtons andra memoarbok redan färdigskriven

Jag skrev nedan att del två av Per Gahrtons självbiografi knappast skulle kunna komma ut. Men det var fel. 

Av efterordet framgår att den andra boken nästan var klar  i april 2023 - och att Gahrton visste att han skulle dö mycket snart.  Så döden kom ju inte som någon överraskning som stoppade skrivandet. 

Den andra boken handlar om resten av hans politiska liv -  och jag  antar att det till en mycket stor del handlar om Miljöpartiet. Den  kommer 2024.

För Gahrtons självbiografi är ju till i alla fall ca 80 procent en politisk självbiografi.

Den första boken innehåller ett myller av fakta och ger  en så ingående skildring av politiska händelser att det lite känns som att sätta sig i en tidsmaskin att läsa den. Speciellt då för mig som är ganska så välbekant  med de händelser och debatter som Gahrton beskriver i den. 

Det kommer jag knappast att vara  lika mycket i nästa boken. Miljöpartiet har nog alltid stått i periferin av mitt politiska intresse. 

Men jag tycker ändå att det är mycket bra att den kommer ut. Gahrton har förmågan att på ett levande sätt skildra debattklimatet i samhället - inte endast de specifika händelser som han själv var en del av. 

Därför väntar jag med spänning även på del två av boken...

Musikalisk parentes

Sandie Shaw - Wight is Wight - från 1970. 

Kan höras och ses här.

Akademisk elitism - inget bra vapen mot Sverigedemokraterna

På senare tid har det uppmärksammats att sverigedemokrater ofta är lågutbildade - och det har på flera håll använts som nån sorts  argument.. Den underliggande poängen blir nästan något i stil med "ja, alla vet ju att dom är dumma och okunniga".

Det finns många bra sätt att angripa SD på men detta är ett av de mest dåliga. Att SDare i hög grad är lågutbildade beror främst på att SD - tragiskt nog - fått en bas i arbetarklassen. De är mycket större i LO-grupperna än i befolkningen som helhet.

Och LO-medlemmar är vanligtvis mer lågutbildade än SACO- och TCO-medlemmar.

Att medelklass ofta har mer utbildning än arbetare är ju inte så svårt att inse, men att använda detta som nån sorts argument mot SD är ju - för att uttrycka det lite försiktigt -  klart kontraproduktivt.

Att SD lyckats göra starka inbrytningar i arbetarklassen i Sverige är som sagt tragiskt, och beror i grunden på att arbetarrörelsens ledning inte fört en politik som kunnat försvara sina egna mot nyliberalism och borgerliga attacker.

Men att hantera detta genom genom att håna SDare för att de inte har en lika fin utbildning som en del andra, är en metod som endast kommer att gynna SD-ledningen. Som lätt kommer att kunna framställa SDs motståndare som akademiska elitister....

Vilket inte är den typ av debatt som behövs för att  avslöja SD  som det reaktionära högerparti det är.

Citerad i Per Gahrtons memoarer

Håller på att läsa Per Gahrtons memoarbok "Motvalls". Det är del ett i hans självbiografi och den kom i år, så någon del två lär inte komma. 

Jag stördes först i att uppläggningen var mer tematisk än kronologisk, vilket förvirrade mig,  men efter ett tag vande jag mig.

Och i det kapitel där Gahrton beskriver motsättningarna i FP/FPU är han både logisk och kronologisk.

Men jag blev lite paff när han på sidan 298 plötsligt nämner mig.  

Så här:

------------------------

Ett välvilligt men efterhand besviket ögonvittne till händelseutvecklingen i FPU hösten 1970 var den då 15-årige Erik Rodenborg som i en blogg 2015 berättar att han efter att han läst flera artiklar av mej i Liberal Debatt blev FPU-medlem. Men han gick bara på ett möte, söndagen den 27 september 1970:

 "Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.

 Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen. 'Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning, folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam."

-------------------------

Så långt Gahrtons bok. Har rättat en felstavning av mitt efternamn och en smärre grammatisk ändring Gahrton uppenbarligen av misstag gjort* när han citerade min text. 

Ja, jag visste att han läst på mina bloggar eftersom han vid ett tillfälle kommenterat i en av dem. Men jag hade knappast väntat mig att han skulle citera från dem i sin självbiografi.

-------------------------

 *Fast för att göra Gahrtons skrivning rättvisa är det tveksamt om den kan kallas en grammatisk ändring. För jag hade av misstag skrivit en punkt efter ordet "stämning", men hade sedan liten bokstav i ordet "folkpartikärlek". Så Gahrton hade valet att antingen ändra punkten till ett komma eller ändra till en stor bokstav i ordet efter, om han skulle få en grammatiskt riktig mening. Han valde det senare alternativet.

En dräpande replik?

För några nätter vaknade jag ur en dröm. En märklig dröm.

Jag drömde att jag stod på en kulle och tittade på ett demonstrationståg på gatan nedanför. Det var inte helt klart om det var ett verkligt sådant eller om jag hade fått upp en minnesbild från 70-talet.

Jag sa högt: "Tänk på 70-talet då man såg vänstermanifestationer var och varannan dag. Det var underbart, inte som nu när man nästan endast ser det på första maj, och även då ganska så urvattnat."

Då upptäckte jag att det bakom mig stod två män, som var klädda i mörk kostym och slips. En av dem öppnade munnen och sa till mig, med ett hånfullt tonfall:

"Va pratar du om. Det är väl jättebra att kommunisterna motats ut överallt, De förlorade ju till och med i Ryssland, så efter det blev Ryssland äntligen fritt.”

Jag sa: ”Så nu är Ryssland fritt, under ledning av Putin?”

Sedan vaknade jag

Per Gahrton in memorian

Per Gahrton är död. Jag har aldrig funderat på hur mina känslor skulle bli den dagen jag får reda på att han är död, men det blev en plötslig  känsla av vemod och sorg.

Första gången jag läste om Per Gahrton var i fjortonårsåldern i juni 1969 när jag fick reda på att han hade blivit ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Han ville driva Folkpartiet åt vänster.

Själv sympatiserade jag med VPK, och tyckte att det han ägnade sig åt mest av allt liknade ett kamikazeprojekt.

Men jag var lite imponerad och fick en hel del sympatier för honom.

Sympatierna förvandlades till entusiasm när han i början av 1970 drev igenom att FPU skulle föra en kampanj för barns rätt. Grundtanken i den var att föräldramakten måste minska för att barns rättigheter skulle öka.

En central punkt i  denna kampanj var att barnaga skulle förbjudas.

Jag blev som sagt helt entusiastisk och gick,  till min egen förvåning, och kanske mot bättre vetande, med i FPU i augusti 1970.

Det blev en besvikelse. På det enda möte jag gick på - 27 september samma år - insåg jag att FPU Storstockholm dominerades av trista figurer som mest av allt intrigerade för att få bort Gahrton.

Så jag slutade att gå på deras möten.

Men när det blev känt att Lars Leijonborg skulle utmana Gahrton som ordförande på kongressen i juni 1971 beslöt jag att åka dit. Jag hade väl gått ännu längre åt vänster under mellanperioden och mina inlägg på kongressen var knappast till nytta för Gahrtonfalangen - jag sågs  nog av hans motståndare närmast som en skräckbild av vad som skulle kunna hända om Gahrton inte petades.

Och Gahrton förlorade.

Jag hade sovit för lite, och gått i en konstant nervspänning så när jag fick reda på röstsiffrorna (Gahrton förlorade med endast en röst)  tog det inte lång tid förrän jag bröt samman. När jag kom tillbaks till Stockholm lades jag in på psyket.

Även  om jag i juni 1971 knappast längre var "gahrtonist" sörjde jag hans nederlag. Och även om jag idag står långt från vad Gahrton stod politiskt har jag hela tiden känt respekt för honom.

Och, ja, jag sörjer honom idag.

Kitty-mysteriet

När jag i de två senaste inläggen skrev om Nancy Drew/Kitty nämnde jag inte hur mitt intresse för henne uppkom. Det gjorde jag dock här.

Det började med att jag en dag noterade att det bland de böcker jag hade hemma fanns en Kitty-bok. Som hette "Kitty och mysteriet på dimmornas hed".

Det var ett mysterium i sig. Jag hade aldrig varit intresserad av Kitty-böcker och hade inget som helst minne av att jag någonsin köpt någon Kitty-bok. Boken var uppenbarligen oläst. Det fanns inget som tydde på att någon ens bläddrat i den.

När jag läst en bok syns det alltid efteråt att den är läst. Det går aldrig att missa.

Plötsligt stod alltså en oläst bok jag inte mindes att jag hade köpt och som ingick i en serie jag aldrig haft något intresse för,  bland mina andra böcker.

"Kitty och mysteriet på dimmornas hed" var riktigt bra. Men när jag nyss läste "Kitty: legenden om klockan" tyckte jag den var riktigt tråkig.

Sedan har jag sett en del videos på YouTuba där några var bra, andra mindre bra.

Men jag känner mig faktiskt tvingad att läsa fler Kitty-böcker. .Mysteriet med varför en oläst Kitty-bok plötsligt fanns i min bokhylla gör det liksom nödvändigt.

Apropå mitt förra inlägg

Själva grundidén bakom Nancy Drew/Kitty är förvisso mycket fascinerande, men den skapades av rent kommersiella skäl. Olika författare har genom tiderna fått hålla storyn vid liv men ingen av dem är någon Enid Blyton. För att uttrycka det försiktigt.

Det avspeglas också, oftast men inte alltid, i film- och TV-versionerna.

Nancy Drews skapare (som betecknande nog överlät skrivandet till andra!) var en man, och han hade inga sympatier för sin egen idé. Han ville endast upprepa den kommersiella succé han tydligen hade haft med Hardy Boys, men nu med en kvinnlig publik. Själv tyckte han dock att kvinnans plats är i hemmet...

Kitty-böckerna var från början en genomtänkt och utstuderad kommersiell produkt , vilket inte Blytonböckerna på samma sätt var. Men själva grundidéns kraft gör ändå att böcker/TV-serier/filmer går att ta del av utan att man direkt blir uttråkad . I alla fall gäller detta mig.

Nancy Drew/ Kitty kan för mig så att säga leva sitt eget liv som idé. Även om inte alla berättelserna i sig är speciellt spännande...

Nancy Drew och hemligheten med de viskande väggarna

Min  smak när det gäller äventyrsberättelser har faktiskt  inte förändrats speciellt mycket sedan 13-årsåldern. Därför ägnade jag mig för nåt år sedan att leta reda på alla Blytonäventyr  jag kunde hitta på nätet,

Men nu har jag upptäckt Nancy Drew (Kitty). Så nu har jag börjat leta efter Nancy Drew-äventyr. Resultatet är lite blandat. 'Men detta avsnitt om viskande väggar är riktigt spännande. Om den sedan bygger på någon av böckerna vet jag ännu inte.

Det där med Hardy Boys i titeln på videon har sin förklaring i att avsnittet är en del av en serie där vartannat avsnitt handlar om Nancy Drew och vartannat om några som alltså kallas "Hardy Boys" som jag aldrig hört talas om förut. Men som tydligen var karaktärer som skapades av samme person som skapade karaktären Nancy Drew (men som aldrig skrev någon av böckerna) .

Omslaget till 1953 års utgåva av den första Nancy Drew-berättelsen, från 1930.

Förresten

Om Ryssland inte ska få närvara på Nobelfesten pga dess krig i Ukraina borde väl USA definitivt inte fått närvara på den under Vietnamkriget 1965-75.

Greta Thunberg...

...angrips till och från för att bryta mot lagen. Låt vara, men det är hon ju inte ensam om.

Medborgarrättsrörelsen för att bekämpa förtryck av svarta i USA bröt också mot lagen. Det kallades civil olydnad. Bröt mot lagen gjorde även Martin Luther King. Han satt i fängelse många gånger. Han fick fredspriset och idag hyllas han som hjälte.

Bröt mot lagen gjorde även de suffragetter som kämpade för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet. De hyllas idag också som hjältar.

Det kommer klimataktivisterna också att göra om de lyckas. Om de inte lyckas kommer det ändå inte att finnas några människor kvar, som kan ha några eventuella åsikter om saken.

Att kanske se hoten- men inte lösningen

Till och med SvD:s ledarredaktion verkar numera ha insett att den globala uppvärmningen är ett verkligt hot.

Åtminstone verkar de ha slutat ta in drapor av den ökände "klimatskeptikern" Björn Lomberg. Och på tidningens nyhetssidor får tidningens läsare ta del av i alla fall en del av de fakta som visar att klimathotet är på allvar.

Det är ju bra. Jag är tyvärr ganska pessimistisk till möjligheterna att hejda den globala uppvärmningen, men det är ju klart att möjligheterna att stoppa den blir än sämre om man blundar.

Och betydligt större om kapitalismen ersätts med en planekonomi. Men det sistnämnda får man aldrig reda på i SvD.

ChatGPT får fnatt

Jag frågade ChatGPT om Kittyböckerna. Både i dess engelska version och i dess svenska version där Kitty Drew kalla Nancy Drew. Nancy Drew klarade den av. men när jag kom till den svenska versionen fick den fnatt och började fantisera på det mest kontigaa sätt. 

"

Vem är Nancy Drew?

Nancy Drew är en fiktiv detektiv som är huvudpersonen i en mycket populär serie av ungdomsböcker. Serien skapades av författaren Edward Stratemeyer och första boken, "The Secret of the Old Clock," skrevs under pseudonymen Carolyn Keene och publicerades 1930. Nancy Drew är känd för sin skarpsinnighet, självständighet och förmåga att lösa mysterier och brott.

Nancy Drew är en intelligent och självständig tonåring som ofta är på väg att lösa gåtor och mysterier i sin hemstad, River Heights. Hon har ingen brist på äventyr och har blivit känd för sin förmåga att klara av farliga situationer och avslöja bedragare och skurkar.

Nancy Drew-serien har blivit mycket populär och har fortsatt att vara en älskad del av ungdomslitteraturen i över 90 år. Böckerna har också blivit anpassade till olika TV-serier, filmer och datorspel genom åren, vilket har bidragit till att hålla karaktären levande och relevant för nya generationer.

Vad heter hon i de svenska översättningarna?

I de svenska översättningarna av Nancy Drew-böckerna kallas hon vanligtvis "Nina Nystan." Carolin Keene, pseudonymen som användes för att författa Nancy Drew-serien, översattes till svenska som Karin Nilsson. Så, medan karaktären heter Nancy Drew i originalböckerna, kallas hon Nina Nystan i de svenska översättningarna. Detta gjordes för att anpassa namnet till svenska språket och kulturen.

Jag trodde hon kallades Kitty, även om jag inte minns efternamnet.

Jag ber om ursäkt för eventuell förväxling. Det verkar finnas olika svenska översättningar och utgåvor av Nancy Drew-böckerna, och namnet som används för huvudkaraktären kan variera beroende på översättning och utgåva. Om du har läst en svensk översättning där hon kallas Kitty, så kan det mycket väl vara rätt namn i den specifika översättningen du har stött på. Tack för att du rättade mig, och jag hoppas detta klargör eventuell förvirring kring namnet i de svenska översättningarna.

Jag har sökt på "Nina Nystam" och hittar inget. Jag tror aldrig hon kallats för Nina Nystam i svenska översättningar.

Jag beklagar för eventuell felaktig information tidigare. Du har rätt i att namnet "Nina Nystam" inte är känt som en översättning av Nancy Drew i svenska översättningar. Tyvärr verkar jag ha haft fel information. I svenska översättningar av Nancy Drew-böckerna har huvudkaraktären vanligtvis behållit namnet "Nancy Drew" eller ibland "Nina" men inte "Nina Nystam."

Tack för din korrigering, och jag ber om ursäkt för eventuell förväxling eller felaktig information.

Hon kallas alltid Kitty, aldrig Nina.... och hon behåller aldrig namnet Nancy Drew....

Jag beklagar för de tidigare felaktigheterna i mina svar. Det verkar som att namnet "Kitty" används i vissa svenska översättningar av Nancy Drew-böckerna. Tack för att du rättade mig och gav den korrekta informationen. Nancy Drews namn ändras ofta i olika länders översättningar av böckerna för att bättre passa den lokala kulturen och språket, och det är därför namnet varierar mellan olika utgåvor. I de svenska översättningarna verkar det som att hon oftast kallas "Kitty."

Tack igen för att du rättade mig, och jag hoppas att detta svar har klarat upp förvirringen.

Så vitt jag fattar heter hon Kitty i ALLA svenska översättningar. Från svenska Wikipedia: " Kitty Drew (egentligen Nancy Drew) är huvudfiguren i böckerna om deckartjejen Kitty skrivna av en rad olika personer och persongrupper, alla under samma pseudonym: Carolyn Keene. Böckerna räknas som flickböcker/ungdomsböcker. De första böckerna i serien utkom på 1930-talet i USA, men det dröjde till 1950-talet innan de översattes till svenska. Den första, Kitty som detektiv – klockmysteriet (The Secret Of The Old Clock), kom ut i Sverige 1952. Sju år senare hade ytterligare tretton översättningar utgivits på svenska och antalet växte under de kommande decennierna. Under 1950-talet utkom också andra översatta amerikanska långserier med kvinnliga detektiver på den svenska bokmarknaden: Cherry Ames av Helen Wells, Conni av Betsy Allen, Mary och Lou av Carolyn Keene och Vicki Barr av Helen Wells. Vid denna tid lanserades även nordiska bokserier där unga kvinnor agerar som detektiver. Det kan antas att denna utgivning var inspirerad av Kitty-böckernas framgångar.[1][2] "

Tack för den korrekta informationen från svenska Wikipedia. Det stämmer att huvudfiguren i de svenska översättningarna av Nancy Drew-böckerna kallas "Kitty" istället för "Nancy Drew." Det är intressant att höra att Kitty Drew-böckerna hade en påverkan på detektivgenren och ledde till liknande serier med kvinnliga detektiver. Jag ber om ursäkt för eventuell tidigare förvirring eller felaktig information och tackar dig för att du har rättat mig."

 

Men eftersom ChatGPT säger sin inte minnas något efter september 2021 kommer den ju inte minnas rättelsen. Men någon annan kan ju testa vad den gör om någon annan  frågar. Det bör tilläggas att även Karin Nilsson ser ut att vara ett påhittat namn. Men det har jag inte kollat upp lika noga.

Hemligheterna i Finnedal

När jag för något år kollade titlar och baksidor på böcker för äldre barn och yngre tonåringar slogs jag av att nästan alla hade någon form av övernaturligt innehåll. 

När jag nu passade på att låna "Hemligheterna i Finnedal" tog det inte speciellt lång tid innan jag insåg att den passade in i bilden.

Den ska vara avsedd för 9-12-åringar och till en början ser det ut att vara en bok om en milt  sagt dålig relation mellan en flicka och den faster som hon av någon till en början oförklarlig anledning bor hos.

Men sedan får fastern ett jobb på den lilla orten Finnedal så de måste flytta dit. Det verkar vara en konstig ort och man börjar misstänka att det är ett centrum för en märklig sekt.

Det börjar bli riktigt spännande men när det hela börjar klarna blir det mer konstigt än spännande.

Det visar sig att orten bebos av troll, och huvudpersonen upptäcker att hon själv är ett sådant. Åtminstone till hälften. 

Historien slutar lyckligt, och hon väljer att bo kvar i trollbyn. 

Nu är mitt syfte här inte att recensera en barnbok. Utan att fundera lite på att så oerhört många äventyrsböcker för äldre barn och yngre tonåringar har en övernaturlig handling.

Om barn i ungefär den åldern på sextiotalet kunde fördjupa sig hur Blytons fyra barn och en hund, eller Kitty,  tog fast skurkar, kan nu en ny generation av barn i den åldern ta del av hur de mer moderna barnhjältarna tampas med allehanda övernaturliga fenomen.

Att fly in i en övernaturlig värld verkar vara den försvarsmekanism som gäller idag - inför en inte speciellt rolig verklighet.

Det fyller mig med, tja, en form av olust. Men så är jag ju inte mellan 9 och 12 utan en 68-årig nostalgiker. Å andra sidan skulle jag nog också fått en olust,, i än högre grad, om jag skulle tagit del av stora mängder av sådana böcker när jag var i den åldern.

Det är något i tidsandan jag inte riktigt kan greppa.

Och, troll, ja, när jag var barn var böcker om troll riktade till mycket små barn. Före sjuårsåldern, typ. Men de barn som skulle börja ta steget in i vuxenvärlden läste för det mesta berättelser om en verklig värld. Nu matas även de äldre barnen med den ena efter den andra efter den tredje etc. boken där de glider in i ett övernaturligt gungfly.

Missförstå mig inte, det fanns böcker med ett övernaturligt innehåll för dessa åldrar även då.  Men de var absolut inte i majoritet, och framförallt inte i en sådan överväldigande majoritet som nu.

Som sagt, det bekymrar mig lite. Eller inte så lite.