Aftonbladet idag beskriver ett mycket anmärkningsvärt fall. Vi har en mamma som bor i Sverige. Hon har en dotter, Marwa. Mamman har ensam vårdnad om Marwa. DNA-analyser visar att Marwa är hennes barn.
Nu har Migrationsverket beslutat att Marwa ensam ska utvisas till Marocko, till sina morföräldrar. Anledningen sägs vara denna:
”Men Migrationsverket beslutade att flickan inte skulle få stanna. Orsaken var att man inte kunnat komma i kontakt med hennes biologiska pappa och de marockanska myndigheterna vet inte ens om han lever.
Ingen i Marwas familj har haft kontakt med pappan på många år, men Migrationsverket kunde inte utesluta att han skulle ha något emot att flickan fick uppehållstillstånd i Sverige.” *
Migrationsverket kan ”inte utesluta” att fadern skulle haft något emot det!
Att svenska domstolar dömer faderrättsligt vet vi ju. Minsta lilla nyck från en pappas sida kan väga långt tyngre än barns behov.
Men här verkar man ha gått ännu längre. Man har inte hittat fadern, men eftersom det inte kan uteslutas att han har något emot att flickan bor här måste hon utvisas.
Det här är inte ens vanlig fadersrätt, utan någon sorts fantomfadersrätt. Själva idén att det kanske kan finnas en fader någonstans som skulle kunna ta illa upp ses som skäl till utvisning.
Det är oerhört obehagligt.
----------------------------------------------------------
*Jag har rättat några uppenbara språkliga fel i citatet.
torsdag 29 juni 2017
tisdag 27 juni 2017
Drottningens audiensrum
Jag var på Gripsholms slott i Södermanland i går. Dit har jag aldrig varit förut.
Jag är inte så där speciellt intresserad av de kungar och herremän som brukat bo i sådana byggnader. Däremot är jag lite intresserad av berättelser om slottsspöken...
Guideboken verkar inte säga något om sådana, i alla fall vad jag kan se vid en snabb genomläsning, (den var ganska tråkig, och jag har inte läst allt). Men när jag nu suttit mig vid datorn kan jag se att det ju faktiskt även på Gripsholm finns sådana berättelser.
Nu var det mitt på dan och då ser man ju knappast några spöken.
Men jag fick i alla fall ett infall att ta ett foto in i spegeln i något som jag tror kallades Drottningens audiensrum. Man fick inte använda blixt i slottet, så bilden blev ganska så dunkel.
Det passar mig utmärkt, för det går ju lätt att titta på en dunkel bild och tycka sig upptäcka antydningar till något spöklikt, om man anstränger sig riktigt noga.
Eller kanske inte.
Suggestivt kan jag i alla fall tycka att det är. Om man är i rätt sinnesstämning, vill säga.
Dessutom tar kameran lite suddiga bilder, vilket möjligen underlättar för den som vill se saker. Eller kanske inte.
Svarta madame, visa dig...
Jag är inte så där speciellt intresserad av de kungar och herremän som brukat bo i sådana byggnader. Däremot är jag lite intresserad av berättelser om slottsspöken...
Guideboken verkar inte säga något om sådana, i alla fall vad jag kan se vid en snabb genomläsning, (den var ganska tråkig, och jag har inte läst allt). Men när jag nu suttit mig vid datorn kan jag se att det ju faktiskt även på Gripsholm finns sådana berättelser.
Nu var det mitt på dan och då ser man ju knappast några spöken.
Men jag fick i alla fall ett infall att ta ett foto in i spegeln i något som jag tror kallades Drottningens audiensrum. Man fick inte använda blixt i slottet, så bilden blev ganska så dunkel.
Det passar mig utmärkt, för det går ju lätt att titta på en dunkel bild och tycka sig upptäcka antydningar till något spöklikt, om man anstränger sig riktigt noga.
Eller kanske inte.
Suggestivt kan jag i alla fall tycka att det är. Om man är i rätt sinnesstämning, vill säga.
Dessutom tar kameran lite suddiga bilder, vilket möjligen underlättar för den som vill se saker. Eller kanske inte.
Svarta madame, visa dig...
söndag 25 juni 2017
The Mummy
Såg The Mummy idag. Det var inte så kul.
Ännu en i en serie av skitfilmer* som demoniserar fornegyptisk kultur och religion. Den enda behållningen jag fick berodde på att jag är intresserad av att studera den inre logiken i denna olustiga genre.
En central del i handlingen i just denna film är att den bottenlöst onda skurken är en kvinna. En kvinna som en gång i tiden försökte bli farao fast hon inte hade rätt till det. När hon misslyckades med detta slöt hon en pakt med ondskan (närmare bestämt guden Set) och började mörda människor. (Se där, hur onda kvinnor kan bli om de har ambitioner...)
Efter att ha vilat i sin mumie i några tusen år väcks hon nu upp och börjar hemsöka världen på det mest gruvliga sätt. .
Alltså: filmen kombinerar en klassisk demonisering av det gamla Egypten med ett lika klassiskt anti-feministiskt tema.
Möjligen kan den fungera som en propagandafilm för Islamiska Staten, om denna skulle försöka ge sig på att förstöra "hedniska" egyptiska artefakter. Vilket den troligen (lyckligtvis) aldrig kommer att få ett tillfälle att kunna göra.
----------------------------------------------------------------.
* För ett annat exempel på en sådan, se detta inlägg.
Ännu en i en serie av skitfilmer* som demoniserar fornegyptisk kultur och religion. Den enda behållningen jag fick berodde på att jag är intresserad av att studera den inre logiken i denna olustiga genre.
En central del i handlingen i just denna film är att den bottenlöst onda skurken är en kvinna. En kvinna som en gång i tiden försökte bli farao fast hon inte hade rätt till det. När hon misslyckades med detta slöt hon en pakt med ondskan (närmare bestämt guden Set) och började mörda människor. (Se där, hur onda kvinnor kan bli om de har ambitioner...)
Efter att ha vilat i sin mumie i några tusen år väcks hon nu upp och börjar hemsöka världen på det mest gruvliga sätt. .
Alltså: filmen kombinerar en klassisk demonisering av det gamla Egypten med ett lika klassiskt anti-feministiskt tema.
Möjligen kan den fungera som en propagandafilm för Islamiska Staten, om denna skulle försöka ge sig på att förstöra "hedniska" egyptiska artefakter. Vilket den troligen (lyckligtvis) aldrig kommer att få ett tillfälle att kunna göra.
----------------------------------------------------------------.
* För ett annat exempel på en sådan, se detta inlägg.
fredag 23 juni 2017
Jesu järnväg
Det finns en sång som jag minns från barndomen som så ledsam att den var rent otäck.
Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube. Den heter Jesu järnväg och kan höras här.
Av olika anledningar gick den djupt in i mig.
Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.
PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.
Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube. Den heter Jesu järnväg och kan höras här.
Av olika anledningar gick den djupt in i mig.
Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.
PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.
torsdag 22 juni 2017
Patrik Sjöberg....
... har hamnat i en debatt, pga att den märklige figuren Alex Schulman fått någon form av utbrott där han fokuserat på bifrågor snarare än på huvudfrågor.
Sjöberg kommenterade detta i Aftonbladet.
I hans inlägg talas träffande om att Schulman avspeglar "en kultur vi har i Sverige" "där vi oroar oss för förövare och vuxna i stället för att reflexmässigt sätta barnen i första rummet" .
I motsats till detta beskriver Sjöberg kort och kärnfullt sin egen inställning med dessa ord: "Jag skriver för barnen."
Om fler människor resonerade som Patrik Sjöberg gör här, skulle förstås Sverige, och världen, vara en tryggare plats att leva i för barn...
Sjöberg kommenterade detta i Aftonbladet.
I hans inlägg talas träffande om att Schulman avspeglar "en kultur vi har i Sverige" "där vi oroar oss för förövare och vuxna i stället för att reflexmässigt sätta barnen i första rummet" .
I motsats till detta beskriver Sjöberg kort och kärnfullt sin egen inställning med dessa ord: "Jag skriver för barnen."
Om fler människor resonerade som Patrik Sjöberg gör här, skulle förstås Sverige, och världen, vara en tryggare plats att leva i för barn...
onsdag 21 juni 2017
Kali - the Feminine Force
För den som är nyfiken på bakgrunden till förra inlägget har jag skrivit mer om Durga, Kali och deras kamp mot manliga demoner i detta inlägg.
Historien är alltså denna. Durga fick i tidens begynnelse ingripa mot en demonarmé som invaderade världen och universum, eftersom de manliga gudarna inte klarade av den saken, Under stridens lopp trädde Kali fram, emanerande från Durgas panna. Hon var Durgas mest aggressiva sida, som fick en form av egenidentitet. Med hjälp av denna segrade Durga lätt.
En ganska charmig You Tube-länk om scenariot kan man se här.
Den bästa redogörelsen för hela denna historia kan man nog få i Ajit Mookerjees bok Kali - the Feminine Force. Det är nog en av de böcker jag läst som jag tagit djupast intryck av. I motsats till många religionshistoriker, som förskräckt brukar tala om Kali som ett hemskt väsen (och ibland ställer henne i motsats till den "sublime" Vishnu!) skriver Mookerjee utifrån en sympati med gudinnan. Han var själv både tantriker och shaktist, och uppenbarligen också en anhängare till Kali.
Boken är ganska kort, men mycket pedagogisk. Den ger en lärorik bild av utvecklingen av Kali-tron - den börjar med den dimhöljda bakgrunden i den för-ariska Harappakulturen och går ända fram till Kalis betydelse idag.
Jag blev nog imponerad redan när jag läste förordet. Inledningen och avslutningen till detta förord var hisnande, och antydde den läsupplevelse som skulle komma.
Förordet inleds med dessa ord om just det förhistoriska kosmiska dramat :
"Kali manifested herself for the annihilation of demonic male power in order to restore peace end equilibrium. For a long time brutal asuric (demonic) forces had been dominating and oppressing the world. Even the powerful gods were helpless and suffered defeat at their hands. They fled pell-mell in utter humiliation, a state hardly fit for the divine. Finally they prayed in desperation to the Daughter of the Himalayas to save gods and men alike".
Så kommer en kort beskrivning av Durgas framträdande, den följande striden, liksom av Kalis senare historiska roll.
Förordet slutar med att antyda att detta scenario - kanske måste inträffa en gång till.
"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer,* and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."
Jag läste detta alldeles tagen, denna uppmaning, eller vädjan, till just Kali, att på nytt återupprepa det hon en gång gjorde i tidernas begynnelse. Att så att säga ta vid där hon slutade senast....
Och jag kunde (och kan) ju bara instämma helhjärtat...
________________________________
* Kan delvis ses som en ordlek. Kali är här å enda sidan gudinnan Kali, å andra sidan ordet "Kali" i beteckningen för vår tidsepok "Kaliyuga". Trots att orden är lika transkriberas de olika på sanskrit, och betyder helt olika saker. Men alldeles bortsett från ordleken uttrycker det förstås uppfattningen att, i just vår tidsepok, är Kali svaret...
Historien är alltså denna. Durga fick i tidens begynnelse ingripa mot en demonarmé som invaderade världen och universum, eftersom de manliga gudarna inte klarade av den saken, Under stridens lopp trädde Kali fram, emanerande från Durgas panna. Hon var Durgas mest aggressiva sida, som fick en form av egenidentitet. Med hjälp av denna segrade Durga lätt.
En ganska charmig You Tube-länk om scenariot kan man se här.
Den bästa redogörelsen för hela denna historia kan man nog få i Ajit Mookerjees bok Kali - the Feminine Force. Det är nog en av de böcker jag läst som jag tagit djupast intryck av. I motsats till många religionshistoriker, som förskräckt brukar tala om Kali som ett hemskt väsen (och ibland ställer henne i motsats till den "sublime" Vishnu!) skriver Mookerjee utifrån en sympati med gudinnan. Han var själv både tantriker och shaktist, och uppenbarligen också en anhängare till Kali.
Boken är ganska kort, men mycket pedagogisk. Den ger en lärorik bild av utvecklingen av Kali-tron - den börjar med den dimhöljda bakgrunden i den för-ariska Harappakulturen och går ända fram till Kalis betydelse idag.
Jag blev nog imponerad redan när jag läste förordet. Inledningen och avslutningen till detta förord var hisnande, och antydde den läsupplevelse som skulle komma.
Förordet inleds med dessa ord om just det förhistoriska kosmiska dramat :
"Kali manifested herself for the annihilation of demonic male power in order to restore peace end equilibrium. For a long time brutal asuric (demonic) forces had been dominating and oppressing the world. Even the powerful gods were helpless and suffered defeat at their hands. They fled pell-mell in utter humiliation, a state hardly fit for the divine. Finally they prayed in desperation to the Daughter of the Himalayas to save gods and men alike".
Så kommer en kort beskrivning av Durgas framträdande, den följande striden, liksom av Kalis senare historiska roll.
Förordet slutar med att antyda att detta scenario - kanske måste inträffa en gång till.
"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer,* and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."
Jag läste detta alldeles tagen, denna uppmaning, eller vädjan, till just Kali, att på nytt återupprepa det hon en gång gjorde i tidernas begynnelse. Att så att säga ta vid där hon slutade senast....
Och jag kunde (och kan) ju bara instämma helhjärtat...
________________________________
* Kan delvis ses som en ordlek. Kali är här å enda sidan gudinnan Kali, å andra sidan ordet "Kali" i beteckningen för vår tidsepok "Kaliyuga". Trots att orden är lika transkriberas de olika på sanskrit, och betyder helt olika saker. Men alldeles bortsett från ordleken uttrycker det förstås uppfattningen att, i just vår tidsepok, är Kali svaret...
måndag 19 juni 2017
Kali Tandav
Den här dansen och sången till Kali har jag lagt ut förut.
Men i den ovan länkade versionen finns också en översättning av sångtexten till engelska.
Om översättningen är helt riktig vet jag förstås inte, men den ser inte på något sätt orimlig ut.
/Handlingen i storyn är ungefär denna. Kali räddar världen från manliga demoner. Men när hon väl gjort det är hennes ilska så stark att den hotar hela jorden. Det som slutligen lugnar ner henne är när Shiva lägger sig på marken och hon får sätta sin fot över honom. Då dämpas hennes känsla av raseri./
Kaliskulptur från Calcutta.
Men i den ovan länkade versionen finns också en översättning av sångtexten till engelska.
Om översättningen är helt riktig vet jag förstås inte, men den ser inte på något sätt orimlig ut.
/Handlingen i storyn är ungefär denna. Kali räddar världen från manliga demoner. Men när hon väl gjort det är hennes ilska så stark att den hotar hela jorden. Det som slutligen lugnar ner henne är när Shiva lägger sig på marken och hon får sätta sin fot över honom. Då dämpas hennes känsla av raseri./
Kaliskulptur från Calcutta.
söndag 18 juni 2017
Är vi ensamma?
Den så kallade wow-signalen som somliga hoppades var fragment av ett meddelande från en utomjordisk civilisation har fått sin förklaring,
Det var en komet.
Under årtionden har man lyssnat på radiosignaler från kosmos utan att hitta något som tyder på att något intelligent liv finns någon annanstans än på vår planet.
Hittills har vi överhuvudtaget inte ett enda bevis för att NÅGON form av liv finns någon annanstans än hos oss...
Själv tillhör jag de som tycker det är tråkigt.
Faktum är att vi inte vet om liv uppstår spontant om bara de rätta betingelserna finns. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att liv är något som endast kan uppkomma genom en helt unik och extremt osannolik händelse. Det är förstås också möjligt att teisterna har rätt - att liv endast uppstår genom någon sorts skapelse.
Evolutionisterna menar att Darwins modell kan förklara livets utveckling, när väl livet har uppkommit.
Men det finns ingen modell som ens kan antyda varför så kallade organiska molekyler inledningsvis kan utvecklas till en levande cell...
Så det ÄR kanske så att vi är ensamma. Helt ensamma.
Tänk tanken. I så fall skulle den globala uppvärmningen - om den verkligen kan skena iväg så att vi får ett Venusliknande klimat - kunna innebära ett det enda liv som existerar i universum kommer att - utrota sig själv.
Jag säger inte att det är så, men motsatsen är inte bevisad.
Det gör det förstås ännu mer viktigt att den globala uppvärmningen stoppas. I alla fall för de som tycker att existensen av liv är att föredra framför ett helt universum, endast fyllt med död materia.
Om nu materian verkligen är död, och det inte är som teosoferna säger, att all materia har någon form av medvetande. Det sista är en sympatisk tanke, men vågar man verkligen tro på det?
Det var en komet.
Under årtionden har man lyssnat på radiosignaler från kosmos utan att hitta något som tyder på att något intelligent liv finns någon annanstans än på vår planet.
Hittills har vi överhuvudtaget inte ett enda bevis för att NÅGON form av liv finns någon annanstans än hos oss...
Själv tillhör jag de som tycker det är tråkigt.
Faktum är att vi inte vet om liv uppstår spontant om bara de rätta betingelserna finns. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att liv är något som endast kan uppkomma genom en helt unik och extremt osannolik händelse. Det är förstås också möjligt att teisterna har rätt - att liv endast uppstår genom någon sorts skapelse.
Evolutionisterna menar att Darwins modell kan förklara livets utveckling, när väl livet har uppkommit.
Men det finns ingen modell som ens kan antyda varför så kallade organiska molekyler inledningsvis kan utvecklas till en levande cell...
Så det ÄR kanske så att vi är ensamma. Helt ensamma.
Tänk tanken. I så fall skulle den globala uppvärmningen - om den verkligen kan skena iväg så att vi får ett Venusliknande klimat - kunna innebära ett det enda liv som existerar i universum kommer att - utrota sig själv.
Jag säger inte att det är så, men motsatsen är inte bevisad.
Det gör det förstås ännu mer viktigt att den globala uppvärmningen stoppas. I alla fall för de som tycker att existensen av liv är att föredra framför ett helt universum, endast fyllt med död materia.
Om nu materian verkligen är död, och det inte är som teosoferna säger, att all materia har någon form av medvetande. Det sista är en sympatisk tanke, men vågar man verkligen tro på det?
fredag 16 juni 2017
Förövarförsvararpsykologi
På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.
För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.
För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.
Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.
Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.
Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.
Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *, tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.
Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.
Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.
Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.
Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.
Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.
För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.
Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.
Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.
Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.
Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *, tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.
Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.
Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.
Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.
Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.
Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
onsdag 14 juni 2017
NMR har ingenting i Almedalen att göra
Jag tillhör inte de som anser att det bör finnas ett generellt förbud mot fascistiska organisationer. Jag tror att det skulle motverka sitt syfte, och dessutom få en rad andra obehagliga bieffekter.
Men det betyder ju inte att man ska se sig som tvungen att acceptera att alla sådana organisationer deltar i alla tänkbara evenemang...
Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är ju en organisation med en milt sagt vedervärdig ideologi. De är öppna nazister, och betonar i synnerhet nazismens rasläror. De har öppet deklarerat sitt hat mot bland annat invandrare, judar, HBTQ-människor och i stort sett alla sina politiska motståndare.
Men de är inte framförallt kända för sina "läror".
NMR (från början SMR - Svenska Motståndsrörelsen) bildades från början av en man som dömts till fängelse för att han dödade en antirasist. De blev mycket uppmärksammade när de fysiskt angrep en antirasistisk manifestation 2013.
Om NMR endast "yttrade" sig skulle problemet vara ytterst marginellt. Men saken är ju den att de gör en hel del annat än att yttra sig... Många av deras medlemmar är dömda för en rad "politiskt" motiverade våldsbrott.
Nu har de tillåtits att delta i den politiska veckan i Almedalen.
Och helt nyligen kom ett tragiskt resultat av detta. RFSL meddelade att de ställer in större delen av sina aktiviteter i Almedalen. De vågar inte vara där, när NMR är där...
Att RFSL ställer in är helt rationellt. NMR är en klar säkerhetsrisk för dem. RFSL definierar sig numera som "Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter" och organiserar människor som NMR hatar intensivt
Frågan om NMRs närvaro på Almedalen har inget med "yttrandefrihet" att göra. NMR sprider skräck omkring sig, inte i första hand genom sina förvisso vidriga åsikter utan genom sin våldspraktik.
Att de tilläts att delta i Almedalen var ett oförnuftigt beslut. Detta beslut borde ändras.
Men det betyder ju inte att man ska se sig som tvungen att acceptera att alla sådana organisationer deltar i alla tänkbara evenemang...
Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är ju en organisation med en milt sagt vedervärdig ideologi. De är öppna nazister, och betonar i synnerhet nazismens rasläror. De har öppet deklarerat sitt hat mot bland annat invandrare, judar, HBTQ-människor och i stort sett alla sina politiska motståndare.
Men de är inte framförallt kända för sina "läror".
NMR (från början SMR - Svenska Motståndsrörelsen) bildades från början av en man som dömts till fängelse för att han dödade en antirasist. De blev mycket uppmärksammade när de fysiskt angrep en antirasistisk manifestation 2013.
Om NMR endast "yttrade" sig skulle problemet vara ytterst marginellt. Men saken är ju den att de gör en hel del annat än att yttra sig... Många av deras medlemmar är dömda för en rad "politiskt" motiverade våldsbrott.
Nu har de tillåtits att delta i den politiska veckan i Almedalen.
Och helt nyligen kom ett tragiskt resultat av detta. RFSL meddelade att de ställer in större delen av sina aktiviteter i Almedalen. De vågar inte vara där, när NMR är där...
Att RFSL ställer in är helt rationellt. NMR är en klar säkerhetsrisk för dem. RFSL definierar sig numera som "Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter" och organiserar människor som NMR hatar intensivt
Frågan om NMRs närvaro på Almedalen har inget med "yttrandefrihet" att göra. NMR sprider skräck omkring sig, inte i första hand genom sina förvisso vidriga åsikter utan genom sin våldspraktik.
Att de tilläts att delta i Almedalen var ett oförnuftigt beslut. Detta beslut borde ändras.
tisdag 13 juni 2017
Per Gahrton besegrades - och jag blev psykotisk...
Just nu kan jag inte låta bli att ställa en på sätt och vis helt hisnande fråga. Den låter också helt absurd, men jag kan alltså inte låta bli.
Jag har tidigare skrivit om hur jag slutligen gick över till en öppen psykos omedelbart efter att Per Gahrton besegrades av Lars Leijonborg på FPU-kongressen i Falkenberg 1971.
Gahrtons nederlag kom söndagen den 13 juni 1971. Redan på måndagen den 14 juni samma år gick jag till akuten på Falkenbergs sjukhus och sa att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter. Då skrev de en remiss till psykkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två dagar senare togs jag in där.
Det var precis den stunden jag förvandlades från en någorlunda "vanlig" tonåring till en person vars främsta identitet under många år blev en som psykpatient.
Det har jag som sagt skrivit om. Men vad skulle ha hänt om Lejonborg inte hade vunnit? Hade jag inte blivit psykotisk då? Finns det här utrymme för vad man ska kalla för en personligt kontrafaktisk historieskrivning?
Nu var det här ju droppen som kom bägaren att rinna över.
Det var visserligen så att rent intellektuellt såg jag mig från mitten av maj 1971 snarare som nån sorts "trotskist" än som gahrtonitisk vänsterliberal. Men rent känslomässigt var jag på många sätt fortfarande gahrtonit. Och jag hade verkligen hoppats på en gahrtonitisk seger vid kongressen.
När jag uteslöts från Kungsholmens FNL-grupp ett år senare, våren 1972, fanns det en fyndig formulering i ett av de två uttalanden som min lokalgrupp gjorde för att motivera min uteslutning. De skrev att jag våren 1971 hade börjar "klä min liberalism i vänsterfraser". I grunden var jag liberal, "trotskismen" var bara en förklädnad. Eller så tycktes de mena.
Det var ju inte sant. Men på något plan var det ändå träffande.
Jag hade nog länge sett fram emot ett oberoende FPU som kunde kombinera en "liberal" inställning till frihetsfrågor med en klar vänsterståndpunkt i jämlikhetsfrågor. Det var min egen magtraktskänsla för vad jag ville ha, och när Gahrton dök upp som politisk pol i och med att han blev FPU-ordförande 1969 hade det känts som ett uppfyllande av nån sorts dröm.
Sedan tyckte jag att han hade naiva illusioner om Folkpartiet. Och efter att jag gått med i FPU i augusti 1970 röstade jag ändå på VPK, i skolvalet samma år.
Men ett FPU som slitits löst från Folkpartiet och som kunde förverkliga nån sorts "anti-kapitalistisk liberalism", eller vad man nu skulle kalla det, var en sorts hägrande önskedröm.
Så när allt annat gick fel, terapin med Gösta Harding tog slut och min grundskoleklass upplöstes, (för att bara ta två helt uppenbara exempel på negativa saker som hände mig då) var tanken på ett brett och från Folkpartiet fristående FPU, som kunde stå för en sorts icke-auktoritär vänsterpolitik, en sorts innerligt sympatisk tanke. För mig denna vår.
Gahrtoniterna var i allmänhet sympatiska och empatiska. Och verkade resonera intelligent. Högerfalangen i FPU bestod av karriärister, som på ett typiskt sätt kombinerade cynism med naivitet.
Det var när jag insåg att även detta hopp var krossat - som jag alltså nästan med en gång tog det avgörande steget ned i ett psykiskt stup, bort från verkligheten.
Det är i alla fall så jag måste se på det när jag skriver detta – exakt 46 år senare.
Frågan om jag skulle kunnat undvika att bli psykotisk om den vacklande FPU:are som i sista sekunden övertalades att lägga ner sin röst istället för att rösta på Gahrton* istället hade avvisat leijonborgarnas påtryckningar, ser jag som en öppen fråga. Jag kan faktiskt inte helt utesluta att det skulle kunnat ha blivit så.
Visserligen fanns det givetvis underliggande orsaker som inte hade ett dugg med Gahrton och Leijonborg att göra, men det akuta genombrottet kanske skulle kunnat ha undvikits om omröstningen den 13 juni 1971 hade gått annorlunda...
I vilket fall som helst har jag sedan dess alltid mått illa när jag sett och hört Lars Leijonborg i radio, TV och andra medier.
---------------------------------------------------------------------
*Gahrton var sittande ordförande, det fanns 100 röstberättigade delegater. Leijonborg hade säkrat 50 röster, om Gahrton också hade fått 50 hade han, som sittande ordförande, suttit kvar. Men i sista sekunden lyckades leijionborgarna övertala en lättpåverkad gahrtonit att lägga ner sin röst för att inte "bli ansvarig för att FPU splittrades"! Tala om Murphys lag!
Jag har tidigare skrivit om hur jag slutligen gick över till en öppen psykos omedelbart efter att Per Gahrton besegrades av Lars Leijonborg på FPU-kongressen i Falkenberg 1971.
Gahrtons nederlag kom söndagen den 13 juni 1971. Redan på måndagen den 14 juni samma år gick jag till akuten på Falkenbergs sjukhus och sa att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter. Då skrev de en remiss till psykkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två dagar senare togs jag in där.
Det var precis den stunden jag förvandlades från en någorlunda "vanlig" tonåring till en person vars främsta identitet under många år blev en som psykpatient.
Det har jag som sagt skrivit om. Men vad skulle ha hänt om Lejonborg inte hade vunnit? Hade jag inte blivit psykotisk då? Finns det här utrymme för vad man ska kalla för en personligt kontrafaktisk historieskrivning?
Nu var det här ju droppen som kom bägaren att rinna över.
Det var visserligen så att rent intellektuellt såg jag mig från mitten av maj 1971 snarare som nån sorts "trotskist" än som gahrtonitisk vänsterliberal. Men rent känslomässigt var jag på många sätt fortfarande gahrtonit. Och jag hade verkligen hoppats på en gahrtonitisk seger vid kongressen.
När jag uteslöts från Kungsholmens FNL-grupp ett år senare, våren 1972, fanns det en fyndig formulering i ett av de två uttalanden som min lokalgrupp gjorde för att motivera min uteslutning. De skrev att jag våren 1971 hade börjar "klä min liberalism i vänsterfraser". I grunden var jag liberal, "trotskismen" var bara en förklädnad. Eller så tycktes de mena.
Det var ju inte sant. Men på något plan var det ändå träffande.
Jag hade nog länge sett fram emot ett oberoende FPU som kunde kombinera en "liberal" inställning till frihetsfrågor med en klar vänsterståndpunkt i jämlikhetsfrågor. Det var min egen magtraktskänsla för vad jag ville ha, och när Gahrton dök upp som politisk pol i och med att han blev FPU-ordförande 1969 hade det känts som ett uppfyllande av nån sorts dröm.
Sedan tyckte jag att han hade naiva illusioner om Folkpartiet. Och efter att jag gått med i FPU i augusti 1970 röstade jag ändå på VPK, i skolvalet samma år.
Men ett FPU som slitits löst från Folkpartiet och som kunde förverkliga nån sorts "anti-kapitalistisk liberalism", eller vad man nu skulle kalla det, var en sorts hägrande önskedröm.
Så när allt annat gick fel, terapin med Gösta Harding tog slut och min grundskoleklass upplöstes, (för att bara ta två helt uppenbara exempel på negativa saker som hände mig då) var tanken på ett brett och från Folkpartiet fristående FPU, som kunde stå för en sorts icke-auktoritär vänsterpolitik, en sorts innerligt sympatisk tanke. För mig denna vår.
Gahrtoniterna var i allmänhet sympatiska och empatiska. Och verkade resonera intelligent. Högerfalangen i FPU bestod av karriärister, som på ett typiskt sätt kombinerade cynism med naivitet.
Det var när jag insåg att även detta hopp var krossat - som jag alltså nästan med en gång tog det avgörande steget ned i ett psykiskt stup, bort från verkligheten.
Det är i alla fall så jag måste se på det när jag skriver detta – exakt 46 år senare.
Frågan om jag skulle kunnat undvika att bli psykotisk om den vacklande FPU:are som i sista sekunden övertalades att lägga ner sin röst istället för att rösta på Gahrton* istället hade avvisat leijonborgarnas påtryckningar, ser jag som en öppen fråga. Jag kan faktiskt inte helt utesluta att det skulle kunnat ha blivit så.
Visserligen fanns det givetvis underliggande orsaker som inte hade ett dugg med Gahrton och Leijonborg att göra, men det akuta genombrottet kanske skulle kunnat ha undvikits om omröstningen den 13 juni 1971 hade gått annorlunda...
I vilket fall som helst har jag sedan dess alltid mått illa när jag sett och hört Lars Leijonborg i radio, TV och andra medier.
---------------------------------------------------------------------
*Gahrton var sittande ordförande, det fanns 100 röstberättigade delegater. Leijonborg hade säkrat 50 röster, om Gahrton också hade fått 50 hade han, som sittande ordförande, suttit kvar. Men i sista sekunden lyckades leijionborgarna övertala en lättpåverkad gahrtonit att lägga ner sin röst för att inte "bli ansvarig för att FPU splittrades"! Tala om Murphys lag!
torsdag 8 juni 2017
Rule Britannia
I går morse vaknade jag av att P2 (som jag numera har på på natten för att överrösta nattliga dova permanenta ljud från fläktsystem och från Hovsjö industriområde) spelade denna kända engelska sång. När den var slut kom kommentatorn med ett fyndigt infall att det är lämpligt att spela den just nu eftersom det snart ska avgöras vem som ska styra ("rule") Storbritannien.
Nu handlar förstås inte Rule Britannia om parlamentsval utan är från början den engelska flottans sång och titeln uttrycker en önskan att denna ska behärska haven.
Det år väl en av de två kända pampiga "patriotiska" brittiska sångerna, men i motsats till den ganska så tråkiga "God save the Queen" är den riktigt suggestiv.
TILLÄGG
Och resultatet av valet visar ju, att det inte längre blir speciellt lätt för Tories att styra Storbritannien. Det är riktigt uppmuntrande.
Nu handlar förstås inte Rule Britannia om parlamentsval utan är från början den engelska flottans sång och titeln uttrycker en önskan att denna ska behärska haven.
Det år väl en av de två kända pampiga "patriotiska" brittiska sångerna, men i motsats till den ganska så tråkiga "God save the Queen" är den riktigt suggestiv.
TILLÄGG
Och resultatet av valet visar ju, att det inte längre blir speciellt lätt för Tories att styra Storbritannien. Det är riktigt uppmuntrande.
onsdag 7 juni 2017
Alla träd har samma rot
Några av sångerna på Stenblommas LP Alla träd har samma rot, och två andra av deras sånger, kan höras här.
Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.
De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,
Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...
Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.
Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.
Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.
Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.
Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.
Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.
Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.
De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,
Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...
Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.
Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.
Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.
Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.
Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.
Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.
tisdag 6 juni 2017
Fria Proteatern
Har just sett SVT:s dokumentär om Fria Proteatern.
Första hälften satt jag helt fängslad och fascinerad, andra hälften undrade jag mest när den skulle ta slut. Jag tycker att Fria Proteatern/ NJA-gruppen var mycket mer intressanta när de var politiska; när andra hälften av programmet beskrev deras senare öden som en "vanlig" teatergrupp, förlorade jag faktiskt det mesta av intresset.
Det avspeglar kanske ett bristande teaterintresse. Men framförallt avspeglar det en saknad av det politiska klimat som rådde under sent sextiotal och under sjuttiotalet.
I programmet beskrivs efterhand den första perioden som mer eller mindre plakatmässig, och den andra som mer konstnärligt intressant. Må så vara, om man helt och hållet tänker ska vi kalla det renodlat "konstnärligt". Men det har jag aldrig förmått mig att göra.
Under den första perioden var Fria Proteatern (och dess föregångare NJA-gruppen) en teatergrupp som ställde frågor som var livsviktiga för många människor, och för samhället. Det gjorde den väldigt speciell i teatervärlden.
Från och med 80-talet blev den en mer "vanlig" teatergrupp, måhända bättre än en del andra, och måhända sämre än somliga. Vad vet jag,
Men det som gjorde den så speciell var borta för alltid. Och detta samtidigt som vänstervågen försvann och samhället gick åt höger.
På sätt och vis blev jag nästan ledsen mot slutet av programmet.
PS. Fast jag medger att deras Vysotskijtolkning har något visst....
Första hälften satt jag helt fängslad och fascinerad, andra hälften undrade jag mest när den skulle ta slut. Jag tycker att Fria Proteatern/ NJA-gruppen var mycket mer intressanta när de var politiska; när andra hälften av programmet beskrev deras senare öden som en "vanlig" teatergrupp, förlorade jag faktiskt det mesta av intresset.
Det avspeglar kanske ett bristande teaterintresse. Men framförallt avspeglar det en saknad av det politiska klimat som rådde under sent sextiotal och under sjuttiotalet.
I programmet beskrivs efterhand den första perioden som mer eller mindre plakatmässig, och den andra som mer konstnärligt intressant. Må så vara, om man helt och hållet tänker ska vi kalla det renodlat "konstnärligt". Men det har jag aldrig förmått mig att göra.
Under den första perioden var Fria Proteatern (och dess föregångare NJA-gruppen) en teatergrupp som ställde frågor som var livsviktiga för många människor, och för samhället. Det gjorde den väldigt speciell i teatervärlden.
Från och med 80-talet blev den en mer "vanlig" teatergrupp, måhända bättre än en del andra, och måhända sämre än somliga. Vad vet jag,
Men det som gjorde den så speciell var borta för alltid. Och detta samtidigt som vänstervågen försvann och samhället gick åt höger.
På sätt och vis blev jag nästan ledsen mot slutet av programmet.
PS. Fast jag medger att deras Vysotskijtolkning har något visst....
måndag 5 juni 2017
The Lion Sleeps Tonight
Den 3 juni 1967 gick denna låt med the Hounds direkt till förstaplatsen på Tio i Topp.
Den var alltså nykomling och gick direkt till toppen. Då var det fortfarande mentometerröstning på lokala orter som gällde, så allt var väldigt spontant, och det blev ofta snabba växlingar.
Ett år senare infördes ett system med en statistiskt utvald jury, som röstade genom telefon hemifrån. Då blev det mycket långsammare, och tråkigare.
Den var alltså nykomling och gick direkt till toppen. Då var det fortfarande mentometerröstning på lokala orter som gällde, så allt var väldigt spontant, och det blev ofta snabba växlingar.
Ett år senare infördes ett system med en statistiskt utvald jury, som röstade genom telefon hemifrån. Då blev det mycket långsammare, och tråkigare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)