Det finns en sång som jag minns från barndomen som så ledsam att den var rent otäck.
Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube.
Den heter Jesu järnväg och kan höras här.
Av olika anledningar gick den djupt in i mig.
Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.
PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.
fredag 23 juni 2017
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren
Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. Det är en märklig läsning....
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg. Inlägget är ganska så sn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar