söndag 12 augusti 2018

Teosofins ocean

Den som vill sätta sig in i teosofin bör kanske inte börja direkt med Helena Petrovna Blavatskys cirka 1000 sidor i Den hemliga läran. Kanske inte heller med en uttolkning av denna som G de Puruckers Den hemliga lärans grundtankar på över 600 sidor.

Det finns ju korta sammanfattningar, som till exempel Blavatskys Nyckel till teosofin, Annie Besants The Ancient Wisdom eller John Algeos mera nyligen utgivna skrift Teosofi: en inledande studiekurs.

Men sedan kan man förstås också läsa William Q Judges Teosofins ocean, som kom ut i original 1893, och som finns i en svensk översättning av Teosofiska Bokförlaget (tryckår saknas, men den bygger på en engelskspråkig utgåva från 1973),

Men den är nog mer svårsmält än de tre tidigare nämnda. Judge stod på den sida i den begynnande splittring, som senare skulle ge upphov till vad som idag är TS Pasadena. Denna gren ger i allmänhet ett mer dogmatiskt och svårsmält inryck än det mesta från det rivaliserande Adyarsamfundet. Och på sätt och vis märks det redan i denna bok.

Medan både Blavatsky, Besant och Algeo i de tre ovannämnda böckerna verkar vilja förmedla sig till de som inte genast vill konfrontera sig med de mest svårsmälta delarna av teosofin, verkar det inte gälla för Judge.

Han börjar med "de hemliga mästarna". Det gör i och för sig på sitt sätt även Besant i The Ancient Wisdom, men hon gör det ganska försiktigt. Men så inte hos Judge. Där får man veta att människor med övernaturliga egenskaper tryggt vakat över mänskligheten under hela dess historia. Formuleringarna är här mer drastiska än de Besant använder sig av, och torde vara mer svårsmälta idag än de var 1893.

Det sena 1800-talet präglades av utvecklingsoptimism, men sedan dess har vi fått två världskrig, Förintelsen, och nu senart den globala uppvärmningen. Det ser inte ut som om goda genier med övernaturliga egenskaper tryggt vakar över oss... kan man tycka.

Redan i tredje kapitlet går han in på solsystemets uppkomst, där han tagit scenariot från Den hemliga läran. Med tanke på dagens astronomiska kunskaper är dessa idag än mer svårsmälta än de var 1893.

Betoningen av sjutalets betydelse är också markant i boken.

Adyarsamfundets skrifter tar dessutom aldrig upp det otäcka begreppet Avitchi, ett tillstånd som enligt  Judge (sidan 86 i den svenska upplagan) kommer att drabba en speciell grupp människor. Det är enligt honom en grupp svartmagiker som under ett stort antal inkarnationer har ägnat sig år ondska för ondskans egen skull - och som enligt honom kombinerar detta med en hög intelligens.

Han avslutar med att hotfullt lägga ut texten om dessa människors öde. Med formuleringar som att de "verkligen också får lida när dess tid kommer".... innan de slutligen utplånas på ett ohyggligt plågsamt sätt.

Inte heller Blavatsky själv tar upp detta i hennes kortare presentationer, men någonstans i Den hemliga lärans enorma textmassa kan man kanske hitta en antydan till något som mycket avlägset liknar detta. Men det ligger i så fall väldigt undanskymt - så undanskymt att jag endast såg det när jag första gånge läste detta enorma verk. Andra gången hittade jag det inte hur jag än letade.

Överhuvudtaget har Adyarsamfundet en mer mjuk framtoning än Pasadena. De fördjupar sig alltså mest i de delar av de ursprungliga texterna, som kan verka mer övertygande på dagens New Age-miljöer - och sympatiska för många utanför dessa.

De tonar dessutom ner de 1800-talsmässiga raslärorna Den hemliga läran. Det gör i och för också Judge, men han kan inte låta bli att lyfta fram några av dess mest absurda delar, som att människoaporna uppstod genom en korsning mellan den "tredje rotrasen" och lägre stående apor.

Teosofin är kanske en ocean, eller i alla fall en mycket djup sjö... Men man bör nog inte börja sin djupdykning i denna genom att läsa just Judge.

Utvecklingsoptimismen inom teosofin är i alla fall betryggande, i dessa dagar, då mänsklighetens utplåning ser ut att vara ett inte helt osannolikt scenario - och det inom en ganska så snar framtid. Och då dagens allmänt accepterade kosmologi inte heller ger något som helst hopp om universums framtid.

Eller rättare sagt - den skulle kunna vara betryggande för de som har övertygats om att kunna tro på teosofins grundläggande idéer. Men just det trossprånget har i alla fall jag ännu inte kunnat ta... 

 
William Q Judge

Inga kommentarer: