En riktigt sympatisk framställning av teosofin finner vi i Annie Besants klassiska "The Ancient Wisdom" från 1897, utgiven i en något förkortad upplaga av Grange Books 2005.
Jag köpte den på Vattumannen för någon vecka sedan.
Jag läser den, fascinerad över denna pedagogiska (men, ja, definitivt dogmatiska!) genomgång av allt från "astralplanet" till reinkarnation och karma.
Teosofin förkunnar en ganska så tilltalande lära där medvetande och materia i grunden är samma sak. Allt lever - det finns ingenting som kan kallas "död materia". På så sätt löser de på sitt sätt de problem som materialisterna alltid har haft vad gäller relationen mellan medvetande och materia.
I denna lärobyggnad finns även plats för naturandar och folktroväsen. Samtidigt är den inte "nyhednisk" utan har en guds- och världsuppfattning som liknar den i modernare former av hinduism.
Buddhister kan kanske bli lite irriterade över den ganska så hinduiserande tolkningen av buddhistiska termer, som exempelvis "nirvana". Trots att teosofin hävdar att den står ovanför alla religioner är det klart att hinduismen i vid mening är den främsta inspirationskällan.
Att den största av de teosofiska organisationerna idag har sitt centrum i Adyar i Indien är ju inte någon tillfällighet.
Läser boken och kommer på mig själv med att hoppas att verkligheten faktiskt ser ut ungefär på detta sätt.
Men på den viktiga frågan "hur vet hon det?" finns ju inget självklart svar...
De "hemliga mästarna" nämns då och då, förstås, men Blavatskys mindre sympatiska rasläror finns bara antydda. Men de finns ändå under ytan och kommer plötsligt upp till ytan i några obehagliga meningar om australiska urinvånare. Det finns ingen annan folkgrupp i världen som behandlas så nedlåtande av Annie Besant (och av Blavatsky!) som just denna.
Ibland undrar jag vad de australiska urinvånarna egentligen har gjort Besant och Blavatsky för ont!
Men om man har förmågan att snabbt glida över dessa ställen ger boken som sagt ett klart tilltalande intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar