onsdag 29 augusti 2018

Romantik och pseudovetenskap

Jag har nu läst igenom Elizabeth Klarers "Beyond the Light Barrier”, som jag skrev om här den 15 augusti.

Jag vill nog inte rekommendera den...

Den är en egendomlig mix av en tvivelaktig kärlekshistoria och övningar i olika former av  pseudovetenskap. Kärlekshistorien är ytlig och stereotyp. och kombinerar enformiga skildringar av ständig lycka -  med rent kusliga undertoner. Och pseudovetenskapen kombinerar New Age-föreställningar med osmälta terminologiska fragment från relativitetsteori, partikelfysik och astronomi.

Om vi börjar med pseudovetenskapen  - så  excellerar den i ett missbruk av fysikaliska teorier som författaren inte förstår. Någon kan invända att det är jag som inte förstår den högre utvecklade fysik som utvecklats av forskarna på planeterna runt Alpha Centauri. Må så vara, men vad säger man om de direkt felaktiga påståenden om vårt eget solsystem, som var möjliga att komma fram med 1982, men som forskningen sedan dess direkt har motbevisat?

I boken sägs till exempel att alla månar runt Jupiter har en atmosfär. Saken är den att ingen av dem har någon atmosfär. Det har däremot Saturnus-månen Titan, men den nämns inte i boken. Vidare sägs det att vår måne kommer från ett annat solsystem, vilket direkt torde kunna motbevisas av att dess kemiska sammansättning är närmast identisk med motsvarande på jorden, Bortsett från att den saknar vatten, vilket bäst förklaras av den idag allmänt accepterade teorin om månens födelse - att den bildades vid en kollision mellan en proto-jord och en annan planet.

Vidare kan man i boken ta del av det märkliga påståendet att en (osynlig) del av solens korona täcker Merkurius, Venus, jorden och Mars. Vilket sedan används för att förklara både väderfenomen och mänsklig aggressivitet.
O.s.v...

Kärlekshistorien byggs upp med ständiga rader av positivt laddade adjektiv, ungefär som HP Lovecraft bygger upp sina skräckhistorier med negativt laddade dito. Jag misstänker att metoden är mer effektiv för att skapa skräck än för att skapa romantik. I alla fall fungerar den inte här. I alla fall inte för mig.

Men bakom den idylliska romansen framskymtar dessutom ett lått kusligt scenario. Vi får veta att Elizabeth själv varit utvald sedan barndomen, för att gifta sig med Akon från Alpha Centauri. Hon har nämligen iakttagits sedan födslen av de allvetande ufonauterna (som också har baser under Antarktis) - och som kommit fram till att hon är den perfekta kvinnan för att befruktas av Akon.  För att på så sätt bidra med färskt blod till rasen på Alpha Centauri. Det har hon inget emot för hon älskar Akon.

Akon säger sig också älska henne. För en något mer misstänksam person i Elizabeths kläder skulle tanken kanske slå rot, att denna kärlek skulle kunna varit ett manipulativt redskap för att genomföra den önskade befruktningen.

Och hon tvingas ju föda sin nyfödda son på en planet som kretsar runt Proxima Centauri. Och han måste stanna där, medan hon måste tillbaka till jorden.

Planeten där detta utspelar sig beskrivs med än mer överflödande adjektiv än vad som används om Akon. Färgerna är underbara, maten är underbar, husen är underbara.. smyckena är underbart vackra - allt är underbart.

Att kalla bokens skildring för mindre trovärdig är ju ett understatement. Men dessutom finns det något så solkigt hierarkiskt i det ojämlika förhållandet mellan den lyckliga jordkvinnan och den allvetande och i allt överlägsne Akon, att jag inte ens kan komma på mig att hoppas att det skulle kunna vara sant.

Annat är det då med Blip och Dia i Wernströms här tidigare recenserade roman. De skulle jag gärna vilja tro på att de existerade. Tråkigt nog är "Resa på en okänd planet” endast en ungdomsroman, som inte gör något anspråk på att vara sann, medan den suspekta historien om Akon från Alpha Centauri gör anspråk på att vara det. Jag skulle nog önska att det vore tvärtom...

PS. Förresten är boken försedd med ett efterord av Elizabeth Klarers son, som uppenbarligen vare sig vill eller kan tro på historien.. Inte vill, eftersom han som vuxen blivit djupt troende (fundamentalistisk?) kristen. Inte kan, eftersom viktiga uppgifter i boken strider mot uppenbara fakta från hans eget liv...

Inga kommentarer:

Parabol om den nya könslagen

Parabol är en intressant och läsvärd tidskrift som startats av Kajsa Ekis Ekman. I det senaste numret finns en debattartikel som på ett grun...