Att konfronera sin egen historia kan vara svårt ibland. Jag tänker på det när jag läser Martin Fahlgrens inledning till Per-Åke Lindbloms SKP-pamflett "KFML (r) och facket". Pamfletten var en kritik mot KFML(r):s antifackliga linje, och den är faktiskt mycket bra, om man nu bortser från att vanan att stöda sin linje med citat från Stalin och Dimitrov ju är lite irriterande...
Martin Fahlgren, som stöder Socialistiska Partiet, tycker också uppenbarligen att den var bra, men kan inte låta bli att komma med denna lite magsura kritik.
"Skriftens kritik av r-arnas linje är i stort sett korrekt, även sett utifrån en trotskistisk ståndpunkt. Irriterande är dock de antitrotskistiska slängarna, t ex påstås att r-arna lider av ”vänsteropportunism” av ”trotskistiskt” slag, vilket är minst sagt malplacerat, i synnerhet när det gäller den fackliga frågan, eftersom den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisationer, såsom fackföreningarna. Vid den tidpunkt då SKP- skriften publicerades hade dessutom de svenska trotskisterna redan vid upprepade tillfällen kritiserat r-arnas antifackliga linje och sekteristiska enhetsfrontspolitik".
Ja, visst är det sant att "den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisatione" och att Revolutionära Marxisters Förbund/ RMF ("de svenska trotskisterna") hade kritiserat (r):s sekterism. Men Lindblom hade ändå goda skäl till att skriva som han skrev, eller i vilket fall som helst var det med all säkerhet skrivet i god tro.
För det tidiga RMF hade inte alls någon linje att förvandla facket till en kamporganisation. Man försökte lägga sig mitt emellan KFML/SKP och KFML (r). Medan KFML hade parollen "Gör facket till en kamporganisation" och (r) parollen "Ställ facket åt sidan" lade RMF fram den kryptiska parollen "Ställ facket mot väggen". Syftet med att arbeta i facket var då huvudsakligen att "avslöja" det. Det var en ganska absurd linje och den övergavs efter ett tag. Men i alla fall inte förrän 1974, då kritiken från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat tvingade även majoriteten i RMF att lämna sin åtminstone delvis antifackliga linje.
Det borde väl Martin Fahlgren veta, då han gick över till RMF så tidigt som 1972.
Idag har RMF:s arvtagare Socialistiska Partiet en facklig linje som ganska mycket påminner om den som KFML/SKP hade i tidigt 70-tal. Betydligt mer än vad den påminner om deras egen linje till och med 1973...
RMF var under sina första år i praktiken en ultravänsterorganisation. Det ironiska är att KFML/SKP trots sin maostalinistiska barlast hittade ganska så rätt när det gällde att bedriva massarbete, vilket RMF absolut inte gjorde....
Att dölja detta med en hänvisining till vad den "trotskistiska rörelsen" i största allmänhet tycker är snudd på historieförfalskning.
måndag 30 juni 2014
lördag 28 juni 2014
Ingrid Carlqvist, Muhammad och övergrepp mot barn
Ingrid Carlqvist slog igår i denna artikel (och i kommentarsfältet under den) med en anmärkningsvärd tvärsäkerhet fast att profeten Muhammad var en "pedofil" som "våldtog en 9-åring".
Det är till att vara tvärsäker. Lite konstigt, för när barn i realtid berättar om att deras fäder våldtagit dem brukar hon avfärda dessa som lidandes av "PAS", eller falska minnen. Och när mammor berättar om det brukar hon hävda att de bara ljuger för att få vårdnad.
Och när någon beskrivit övergrepp av satanister slår hon alltid fast att det inte är något att bry sig om, det är ju bara en folksägen.
Men om några ca 12- 1300 år gamla texter, som skapades mer än 100 år efter Muhammads död, spekulerar om åldern på Muhammads hustru Aisha, "tror" IC obetingat på det . All den (ofta helt befängda) "kritik" som hon regelbundet kastar ut mot berättelser om sexuella övergrepp finns det inte ett spår av här. Här gäller det bara att tro, för att stärka fronten mot de otäcka muslimerna.
Nu råkar det faktiskt vara så att haditherna om Aisha är fyllda med logiska, kronologiska och andra svagheter. Det är sådant som IC rutinmässigt skulle ha kastat sig över om det handlat om ett nutida sexualbrottsfall - i alla fall om den anklagade hade varit en vit icke-muslimsk man. Men så alltså inte här.
Att kalla detta pinsamt är ju bara förnamnet.
Det är till att vara tvärsäker. Lite konstigt, för när barn i realtid berättar om att deras fäder våldtagit dem brukar hon avfärda dessa som lidandes av "PAS", eller falska minnen. Och när mammor berättar om det brukar hon hävda att de bara ljuger för att få vårdnad.
Och när någon beskrivit övergrepp av satanister slår hon alltid fast att det inte är något att bry sig om, det är ju bara en folksägen.
Men om några ca 12- 1300 år gamla texter, som skapades mer än 100 år efter Muhammads död, spekulerar om åldern på Muhammads hustru Aisha, "tror" IC obetingat på det . All den (ofta helt befängda) "kritik" som hon regelbundet kastar ut mot berättelser om sexuella övergrepp finns det inte ett spår av här. Här gäller det bara att tro, för att stärka fronten mot de otäcka muslimerna.
Nu råkar det faktiskt vara så att haditherna om Aisha är fyllda med logiska, kronologiska och andra svagheter. Det är sådant som IC rutinmässigt skulle ha kastat sig över om det handlat om ett nutida sexualbrottsfall - i alla fall om den anklagade hade varit en vit icke-muslimsk man. Men så alltså inte här.
Att kalla detta pinsamt är ju bara förnamnet.
fredag 27 juni 2014
Oroväckande - och otäckt
Läs gärna detta blogginlägg.
Det är ett väsentligt inlägg om en viktig fråga.
Det är oroväckande att anmälningar om sexualbrott leder till åtal och domar för falsk tillvitelse. Och det här är inte det enda exemplet.
Detta är ett raffinerat terrorinstrument för att skrämma människor, och i synnerhet kvinnor,. från att anmäla sexuella övergrepp.
Det är ytterligare ett exempel på den allmänna backlashen mot utsatta. Det är riktig otäckt.
Det är ett väsentligt inlägg om en viktig fråga.
Det är oroväckande att anmälningar om sexualbrott leder till åtal och domar för falsk tillvitelse. Och det här är inte det enda exemplet.
Detta är ett raffinerat terrorinstrument för att skrämma människor, och i synnerhet kvinnor,. från att anmäla sexuella övergrepp.
Det är ytterligare ett exempel på den allmänna backlashen mot utsatta. Det är riktig otäckt.
Germaninvasionerna måste stoppas...
All tankeverksamhet under sömnen är inte drömmar. Drömmar består till stor del av hallucinatoriska bilder och pågår under vad som kallas REM-sömnen. REM står för Rapid Eye Movements och syftar på att ögonen rör sig snabbt när man drömmer.
Mellan drömperioderna finns vad som ibland brukar kallas för NREM-sömn, där N står för "Non" Alltså en sömn utan snabba ögonrörelser.
Om man väcker folk under REM-sömn brukar de berätta om drömmar. Om man däremot väcks under NREM-sömn kan det hända två saker. Antingen minns man inget alls, eller så minna man att man låg och tänkte. Om man frågar den som väcktes om vad hen tänkte på brukar hen bli ganska generad. För det visar sig oftast att tankarna bestod av rent nonsens.
Nåväl, för några timmar sedan somnade jag med kläderna på. Jag skulle bara lägga mig och vila, men somnade uppenbarligen. Sedan vaknade jag. Och jag mindes att jag hade legat och tänkt på saker.
Fast tankarna var ganska så märkliga. Om jag vaknat från REM eller NREM vet jag inte, men jag gissar på det senare.
Nu var tankarna dock inte RENT nonsens. De var helt rationella, men lite, ska man säga, anakronistiska .
Jag hade legat och tänkt på hotet från germaninvasionerna. Alltså de som bidrog till att romarriket krossades. Jag tänkte som om de pågick i nutid. Jag var uppriktigt orolig för dessa. Jag tänkte att de var det största hotet mot civilisationen och världen som vi känner den.
Jag funderade på vad som skulle göras för att hindra dem. Jag funderade också på skillnaderna mellan hotet från dessa och hotet från... kristendomen. Jag tänkte att somliga verkar se spridningen av kristendomen som den stora faran för samhället, men att de inte insåg att germaninvasionerna var ett större hot!
Med andra ord låg jag år 2014 och tänkte som om jag vore, exempelvis, en romersk senator, eller general, för lite mindre än 2000 år sedan. Om jag vore väldigt flummig skulle jag dra slutsatsen att jag var något av detta i ett tidigare liv. Men så flummig är jag ju inte...
Det bör också nämnas att jag har Britt-Mari Näsströms bok "Romersk religion" hemma och just börjat läsa i den. Kan det möjligen förklara min märkliga tidsresa?
Mellan drömperioderna finns vad som ibland brukar kallas för NREM-sömn, där N står för "Non" Alltså en sömn utan snabba ögonrörelser.
Om man väcker folk under REM-sömn brukar de berätta om drömmar. Om man däremot väcks under NREM-sömn kan det hända två saker. Antingen minns man inget alls, eller så minna man att man låg och tänkte. Om man frågar den som väcktes om vad hen tänkte på brukar hen bli ganska generad. För det visar sig oftast att tankarna bestod av rent nonsens.
Nåväl, för några timmar sedan somnade jag med kläderna på. Jag skulle bara lägga mig och vila, men somnade uppenbarligen. Sedan vaknade jag. Och jag mindes att jag hade legat och tänkt på saker.
Fast tankarna var ganska så märkliga. Om jag vaknat från REM eller NREM vet jag inte, men jag gissar på det senare.
Nu var tankarna dock inte RENT nonsens. De var helt rationella, men lite, ska man säga, anakronistiska .
Jag hade legat och tänkt på hotet från germaninvasionerna. Alltså de som bidrog till att romarriket krossades. Jag tänkte som om de pågick i nutid. Jag var uppriktigt orolig för dessa. Jag tänkte att de var det största hotet mot civilisationen och världen som vi känner den.
Jag funderade på vad som skulle göras för att hindra dem. Jag funderade också på skillnaderna mellan hotet från dessa och hotet från... kristendomen. Jag tänkte att somliga verkar se spridningen av kristendomen som den stora faran för samhället, men att de inte insåg att germaninvasionerna var ett större hot!
Med andra ord låg jag år 2014 och tänkte som om jag vore, exempelvis, en romersk senator, eller general, för lite mindre än 2000 år sedan. Om jag vore väldigt flummig skulle jag dra slutsatsen att jag var något av detta i ett tidigare liv. Men så flummig är jag ju inte...
Det bör också nämnas att jag har Britt-Mari Näsströms bok "Romersk religion" hemma och just börjat läsa i den. Kan det möjligen förklara min märkliga tidsresa?
torsdag 26 juni 2014
Varningsord
Jesus framställs ibland som förlåtande på ett närmast sockersött sätt. Det var han ju inte, inte om man får döma av den enda egentliga källa vi har, dvs evangelierna.
En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.
Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.
Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)
En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.
Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.
Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)
lördag 21 juni 2014
Häxjakten som inte var någon häxjakt
Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.
Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.
Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.
Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...
Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.
Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.
Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.
Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.
Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...
Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.
Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.
fredag 20 juni 2014
Ett metafysiskt ställningstagande...
Som de som följt vad jag skrivit torde veta ogillar jag Big Bang-teorin.
Men om den nu verkligen stämmer tror jag nog att föreställningen om en skapargud(inna) är mer rimlig, mindre krånglig och mer i enlighet med Occams rakkniv än alla dessa spekulationer och tilläggsförklaringar som standardkosmologin vimlar av.
Som att hela universum skapades ur intet genom en kvantfluktuation, existensen av babyuniversa som ständigt skapas av nya kvantfluktuationer, eller att man förklarar frånvaron av antimateria i universum genom att all sådan förintades i Big Bang men att det fanns en liten, liten, liten övervikt av vanlig materia som sedan utgör det nu existerande universum. Etc. etc.
Om universum verkligen skapades genom en "Big Bang" anser jag alltså att det i praktiken närmast skulle vara en typ av ... gudsbevis. Vare sig mer eller mindre.
Tråkigt för Richard Dawkins et consortes, men oundvikligt. I alla fall i mina lekmannaögon.
onsdag 18 juni 2014
Oskickliga till äktenskap?
Det var många ställen i Bibeln som jag inte kunde förstå när jag var barn. Ett av dem var definitivt Matteus 19:12. Där kunde man nämligen ta del av denna märkliga mening.
"Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot det. "
Så stod det alltså i 1917 års översättning. Och det är ett citat från Jesus. Det lät ju inte riktigt klokt.
Åren gick och 2000 kom Bibelkommissionens nya översättning. En del fundamentalister angrep denna och menade att den svek det ursprungliga budskapet. De hade i allt väsentligt fel. Tvärtom var det så att 2000 års Bibelöversättning för det mesta låg närmare grundtexten än 1917 års.
Det gäller även Matteus 19:12. I den nya översättning står där följande:
"Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."
Det låter ju lite mer begripligt. Och är faktiskt närmare grundtexten. Men inte riktigt.
Det visar Bibelkommissionen själv när den i en not skriver detta:
"Grundtextens uttryck betyder bokstavligen 'kastrerade' men används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat. "
Uttrycket betyder alltså "kastrerade". Det borde alltså stått så här. "Det finns sådana som är kastrerade redan från födseln och sådana som har kastrerats av människor och sådana som själva har kastrerat sig för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."
Men varför står det då inte detta, om Bibelkommissionen vill vara trogen grundtexten? Svaret ligger förstås i den andra delen av deras not: "men används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat". Frågan är då, hur vet de det?
Det kan de faktiskt inte alls veta. I synnerhet inte som det vid just den tiden fanns grupper och även många enskilda personer som kastrerade sig av religiösa skäl. De mest kända är den så kallade Attiskulten, men det fanns även andra.
Det kom efter ett tag också att gälla kristna. Ett exempel har blivit mycket känt - kyrkofadern Origenes.
Nu antar jag att Bibelkommissionen skrev det de skrev för att inte förleda människor till att i detta avseende i religiös entusiasm ta Jesus på orden. Men Jesus skulle nog inte bekymrat sig så mycket för det. Allt talar för att han faktiskt inte delade den moderna tidens (eller den tidigare israelitiska religionens) betoning av kroppslig perfektion.
Detta finns det ju flera andra exempel på, som jag kanske återkommer till.
"Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot det. "
Så stod det alltså i 1917 års översättning. Och det är ett citat från Jesus. Det lät ju inte riktigt klokt.
Åren gick och 2000 kom Bibelkommissionens nya översättning. En del fundamentalister angrep denna och menade att den svek det ursprungliga budskapet. De hade i allt väsentligt fel. Tvärtom var det så att 2000 års Bibelöversättning för det mesta låg närmare grundtexten än 1917 års.
Det gäller även Matteus 19:12. I den nya översättning står där följande:
"Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."
Det låter ju lite mer begripligt. Och är faktiskt närmare grundtexten. Men inte riktigt.
Det visar Bibelkommissionen själv när den i en not skriver detta:
"Grundtextens uttryck betyder bokstavligen 'kastrerade' men används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat. "
Uttrycket betyder alltså "kastrerade". Det borde alltså stått så här. "Det finns sådana som är kastrerade redan från födseln och sådana som har kastrerats av människor och sådana som själva har kastrerat sig för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."
Men varför står det då inte detta, om Bibelkommissionen vill vara trogen grundtexten? Svaret ligger förstås i den andra delen av deras not: "men används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat". Frågan är då, hur vet de det?
Det kan de faktiskt inte alls veta. I synnerhet inte som det vid just den tiden fanns grupper och även många enskilda personer som kastrerade sig av religiösa skäl. De mest kända är den så kallade Attiskulten, men det fanns även andra.
Det kom efter ett tag också att gälla kristna. Ett exempel har blivit mycket känt - kyrkofadern Origenes.
Nu antar jag att Bibelkommissionen skrev det de skrev för att inte förleda människor till att i detta avseende i religiös entusiasm ta Jesus på orden. Men Jesus skulle nog inte bekymrat sig så mycket för det. Allt talar för att han faktiskt inte delade den moderna tidens (eller den tidigare israelitiska religionens) betoning av kroppslig perfektion.
Detta finns det ju flera andra exempel på, som jag kanske återkommer till.
måndag 16 juni 2014
Otäckt
En av de otäckaste sånger jag någonsin hört är nog Doppelganger med Dory Previn.
Jag lyssnade på henne mycket våren 1978. Hennes sånger var ofta tankeväckande, men den här var dessutom som sagt riktigt otäck.
söndag 15 juni 2014
"FS - ett hopp för framtiden"
I lördags var jag på en disputation som behandlade en mycket genomarbetad och välskriven avhandling - med ett något udda ämne. Dess författare var Per Faxneld, och dess titel var "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture"
Den handlade dels om hur feminister mellan ungefär 1776 och 1914 demoniserades som allierade med Satan, men tar även upp en hel del exempel på hur en del feminister själva vände upp och ned på den kristna värdeskalan och presenterar Satan, eller Lucifer, som en rebell mot patriarkatet.
Jag kanske skriver mer om avhandlingen senare. Nu utnyttjar jag istället tillfället för att få en förevändning för att att lägga ut en skämtsam text som jag och två kvinnor skrev i elevtidningen "Jakobinen" på Jakobsbergs folkhögskola hösten 1981.
Egentligen hade tanken på något sådant dykt upp redan våren 1979, då jag ingick i ett specialarbete om sekter. Några av oss kom på idén att vi skulle bilda en påhittad skämtsekt och se om någon kunde luras att gå med i den.
Det blev inte av, men hösten 1981 bildades "FS" av just mig och de två andra personer som skrev artikeln nedan. Som var och en kan se var den ett uppenbart skämt, och texten var närmast en karikatyr på en ovanligt absurd sekt. Men nu var det så att initialerna "FS" faktiskt stod för ... "Feministiska Satanister". Fast det sa vi inte öppet , det fick folk lista ut.
Nu var vi alla tre förvisso feminister i en eller annan form, men absolut ingen av oss var "satanist", i någon vedertagen mening av ordet. Det fanns med all säkerhet underliggande orsaker till att vi valde just ett sådant namn för vår fantasisekt, men det handlade alltså inte om några som helst sympatier med vad som brukar kallas "satanism".
Förutom blajartikeln gjorde vi en film med samma titel som visades på avslutningarna i december 1981 och maj 1982. Den handlade om hur "FS" besegrade en ganska så karikatyrartad patriarkal seriemördare och sedan begravde honom i en kommunal sandlåda.. Efter visningen 1982 försvann filmen spårlöst och verkar ha blivit stulen. Det var tråkigt, för dels var den ganska så välgjord, dels hade den mitt i sina absurditeter ändå någon form av allvarligare underliggande tema.
Att filmen försvann var ju ledsamt. Nedanstående lilla skämtsamma "programförklaring" för "FS" är inte så där mycket att hänga i julgran, men bitivis tycker jag att den var riktigt rolig.
-------------------------------------------------------------------
FS -Ett hopp för framtiden /VI HÖRS EJ, VI SYNS EJ - MEN VI LEVER/
Vi är en grupp här på skolan som vill hävda vårt existensberättigande och förverkliga våra seriösa ideologier.* Vi vill sprida införmation om den hemliga lära som under århundraden varit er förgömd.
Ända sedan år 1632 före vår sektledares födelse har vi haft våra hemliga sammankomster under kullen. Ni kan hälsa vårt uppstigande från underjorden med tillfredsställelse, ty stor glädje kommer att vederfaras eder.
När vår mästare kravlar upp ur hål 23 i buske 36 kommer ni efter er första övergående förvåning att för första gången i edra liv uppleva sann lycka. Man måste dock med glädje ställa sig till sektens förfogande och med tillfredsställelse gå med på det offer sekten kommer att kräva.
FS, som är en seriös, oreligiöst bunden organisation är en nybildad gren av S. (Vad S står för, det vete Satan.)
FS har sedan dess bildande expanderat kraftigt. På två veckor har medlemsantalet ökar med 200 %.
Alla är, efter diverse ospecificerade invigningsritualer, välkomna att ingå i sekten. Vår möteslokal är tills vidare diffust hemlig, men vi kan redan nu avslöja att byggnationens namn börjar på A.
Ritualerna sker i den slutna och otillgängliga gången under Maria kyrkogård.
Tveka inte - det kan stå eder dyrt....
Kontakta oss diskret. Endast seriösa svar beaktas.
Adress:
Hel Astaroth
Box 161
175 23 Järffälla
VI bedriver historiska studier med inslag av utåtriktade fältundersökningar. Dessa kan emellertid icke räknas in på ordinarie skolschema; säger Sonja.
/Kali, Ishtar, Itzpapalotl
*Vilka dessa är vill vi inte närmare gå in på...
Den handlade dels om hur feminister mellan ungefär 1776 och 1914 demoniserades som allierade med Satan, men tar även upp en hel del exempel på hur en del feminister själva vände upp och ned på den kristna värdeskalan och presenterar Satan, eller Lucifer, som en rebell mot patriarkatet.
Jag kanske skriver mer om avhandlingen senare. Nu utnyttjar jag istället tillfället för att få en förevändning för att att lägga ut en skämtsam text som jag och två kvinnor skrev i elevtidningen "Jakobinen" på Jakobsbergs folkhögskola hösten 1981.
Egentligen hade tanken på något sådant dykt upp redan våren 1979, då jag ingick i ett specialarbete om sekter. Några av oss kom på idén att vi skulle bilda en påhittad skämtsekt och se om någon kunde luras att gå med i den.
Det blev inte av, men hösten 1981 bildades "FS" av just mig och de två andra personer som skrev artikeln nedan. Som var och en kan se var den ett uppenbart skämt, och texten var närmast en karikatyr på en ovanligt absurd sekt. Men nu var det så att initialerna "FS" faktiskt stod för ... "Feministiska Satanister". Fast det sa vi inte öppet , det fick folk lista ut.
Nu var vi alla tre förvisso feminister i en eller annan form, men absolut ingen av oss var "satanist", i någon vedertagen mening av ordet. Det fanns med all säkerhet underliggande orsaker till att vi valde just ett sådant namn för vår fantasisekt, men det handlade alltså inte om några som helst sympatier med vad som brukar kallas "satanism".
Förutom blajartikeln gjorde vi en film med samma titel som visades på avslutningarna i december 1981 och maj 1982. Den handlade om hur "FS" besegrade en ganska så karikatyrartad patriarkal seriemördare och sedan begravde honom i en kommunal sandlåda.. Efter visningen 1982 försvann filmen spårlöst och verkar ha blivit stulen. Det var tråkigt, för dels var den ganska så välgjord, dels hade den mitt i sina absurditeter ändå någon form av allvarligare underliggande tema.
Att filmen försvann var ju ledsamt. Nedanstående lilla skämtsamma "programförklaring" för "FS" är inte så där mycket att hänga i julgran, men bitivis tycker jag att den var riktigt rolig.
-------------------------------------------------------------------
FS -Ett hopp för framtiden /VI HÖRS EJ, VI SYNS EJ - MEN VI LEVER/
Vi är en grupp här på skolan som vill hävda vårt existensberättigande och förverkliga våra seriösa ideologier.* Vi vill sprida införmation om den hemliga lära som under århundraden varit er förgömd.
Ända sedan år 1632 före vår sektledares födelse har vi haft våra hemliga sammankomster under kullen. Ni kan hälsa vårt uppstigande från underjorden med tillfredsställelse, ty stor glädje kommer att vederfaras eder.
När vår mästare kravlar upp ur hål 23 i buske 36 kommer ni efter er första övergående förvåning att för första gången i edra liv uppleva sann lycka. Man måste dock med glädje ställa sig till sektens förfogande och med tillfredsställelse gå med på det offer sekten kommer att kräva.
FS, som är en seriös, oreligiöst bunden organisation är en nybildad gren av S. (Vad S står för, det vete Satan.)
FS har sedan dess bildande expanderat kraftigt. På två veckor har medlemsantalet ökar med 200 %.
Alla är, efter diverse ospecificerade invigningsritualer, välkomna att ingå i sekten. Vår möteslokal är tills vidare diffust hemlig, men vi kan redan nu avslöja att byggnationens namn börjar på A.
Ritualerna sker i den slutna och otillgängliga gången under Maria kyrkogård.
Tveka inte - det kan stå eder dyrt....
Kontakta oss diskret. Endast seriösa svar beaktas.
Adress:
Hel Astaroth
Box 161
175 23 Järffälla
VI bedriver historiska studier med inslag av utåtriktade fältundersökningar. Dessa kan emellertid icke räknas in på ordinarie skolschema; säger Sonja.
/Kali, Ishtar, Itzpapalotl
*Vilka dessa är vill vi inte närmare gå in på...
fredag 13 juni 2014
Kerstin Weigl...
... har fört fram en tanke som nästan varit tabu i de stora media. Att av pedofilskandalerna på dagis komma på tanken att män kanske inte bör jobba där, är en sån där politiskt inkorrekt tanke som varit förbehållen marginaliserade media som ex.vis väldigt udda bloggar.
Men nu har det alltså hänt - denna förbjudna tanke har dykt upp i en krönika i Sveriges största tidning. Den kan läsas här .
Observera att jag inte alls driver en linje att män ska förbjudas att jobba på dagis. Men jag kan faktiskt förstå de som ställer frågan...
Och att göra detta är definitivt mer sympatiskt än alla dessa artiklar i de stora tidningarna som efter varje avslöjande om sexuella övergrepp på förskolor som den "mest väsentliga" frågan diskuterar hur vi ska hindra att "pedofilhysterin" leder till att det blir färre män på dagis....
Men nu har det alltså hänt - denna förbjudna tanke har dykt upp i en krönika i Sveriges största tidning. Den kan läsas här .
Observera att jag inte alls driver en linje att män ska förbjudas att jobba på dagis. Men jag kan faktiskt förstå de som ställer frågan...
Och att göra detta är definitivt mer sympatiskt än alla dessa artiklar i de stora tidningarna som efter varje avslöjande om sexuella övergrepp på förskolor som den "mest väsentliga" frågan diskuterar hur vi ska hindra att "pedofilhysterin" leder till att det blir färre män på dagis....
Monica Antonsson....
... har nu också kommenterat Ingrid Carlqvists funderingar. Hennes inlägg kan läsas här .
torsdag 12 juni 2014
Ingrid Carlqvist om kvinnor och män
"Att bli angripen av fienden är en bra sak" - är nog ett av de mer kända Maocitaten. Det stämmer kanske inte alltid, men det stämmer åtminstone nästan alltid när det gäller Dispatch International. Att bli angripen där är nästan alltid hedrande, och det inser nog de flesta. Så jag misstänker att Eva Berglund inte blev alltför ledsen när hennes bok Gullungen nyss angreps i en recension i denna så kallade tidning.
Nej, jag tänker här inte gå in och "försvara" Gullungen mot Ingrid Carlqvist. Det känns kanske inte helt och hållet nödvändigt.... Alla vet ju ändå vad IC tycker, och att jag och hon inte har riktigt samma uppfattning om Gullungen torde väl alla ändå inse. I synnerhet som IC ju faktiskt också citerar från min recension av boken .
Möjligen skulle jag här vilja säga att åtminstone jag inte alls uppfattar Gullungen som ett debattinlägg om fallet Catrine da Costa. Och att det följaktligen är lite fånigt att jämföra den med Per Lindebergs Döden är en man. Om man ska jämföra Lindebergs bok med något, är det väl snarare med Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst.
Nej, det som får mig att ta upp IC:s recension här är något helt annat. Nämligen något hon skriver mot slutet. Här får de läsare som inte följt henne så länge plötsligt en inblick i IC:s och Dispatchs världsbild. Eller åtminstone mer specifikt IC:s syn på kvinnor och män.
För ICs åsikter kan ju inte alls uttömmande beskrivas som "islamofobiska" och "invandrarfientliga". Hon har ju också andra agendor. En av dessa är en ganska uppenbar sexism. . Och ingenstans har väl detta visats så klart som i denna avslutande mening i IC:s recension:
"Vill man vara brutalt ärlig kan man säga att Gullungen är ytterligare ett bevis på att kvinnor i gemen struntar i fakta men älskar obevisat känslosvall, och att Döden är en man visar att män i gemen klarar att förhålla sig till fakta och bortse från känslopjunk. Jag vet vad jag föredrar."
Så redaktören för den tidning som mer än andra varnat oss för att muslimerna kommer att ta över och sedan kommer att behandla kvinnor som andra klassens medborgare - gör alltså själv just detta. För henne är kvinnor irrationella och känslostyrda medan män är logiska och rationella. Man kan förstås i så fall fråga sig om dessa känslostyrda kvinnor egentligen borde få behålla rösträtten? IC har kanske trots allt mer gemensamt med de extremislamister som hon tror hotar oss än vad hon själv kanske vill inse?
Men om kvinnor nu är så känslostyrda ser IC naturligtvis sig själv som ett lysande undantag. Mitt ibland alla dessa känslostyrda våp har vi åtminstone en kvinna som tänker som en riktig karl... Och alltså kan förhålla sig till "fakta" och bortse från "känslor" så bra att hon "inser" att muslimerna kommer att ta över Europa och förvandla vår fina världsdel till ett "Eurabia"
Ja, jo, att bli angripen av Dispatch är nog definitivt en bra sak....
Nej, jag tänker här inte gå in och "försvara" Gullungen mot Ingrid Carlqvist. Det känns kanske inte helt och hållet nödvändigt.... Alla vet ju ändå vad IC tycker, och att jag och hon inte har riktigt samma uppfattning om Gullungen torde väl alla ändå inse. I synnerhet som IC ju faktiskt också citerar från min recension av boken .
Möjligen skulle jag här vilja säga att åtminstone jag inte alls uppfattar Gullungen som ett debattinlägg om fallet Catrine da Costa. Och att det följaktligen är lite fånigt att jämföra den med Per Lindebergs Döden är en man. Om man ska jämföra Lindebergs bok med något, är det väl snarare med Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst.
Nej, det som får mig att ta upp IC:s recension här är något helt annat. Nämligen något hon skriver mot slutet. Här får de läsare som inte följt henne så länge plötsligt en inblick i IC:s och Dispatchs världsbild. Eller åtminstone mer specifikt IC:s syn på kvinnor och män.
För ICs åsikter kan ju inte alls uttömmande beskrivas som "islamofobiska" och "invandrarfientliga". Hon har ju också andra agendor. En av dessa är en ganska uppenbar sexism. . Och ingenstans har väl detta visats så klart som i denna avslutande mening i IC:s recension:
"Vill man vara brutalt ärlig kan man säga att Gullungen är ytterligare ett bevis på att kvinnor i gemen struntar i fakta men älskar obevisat känslosvall, och att Döden är en man visar att män i gemen klarar att förhålla sig till fakta och bortse från känslopjunk. Jag vet vad jag föredrar."
Så redaktören för den tidning som mer än andra varnat oss för att muslimerna kommer att ta över och sedan kommer att behandla kvinnor som andra klassens medborgare - gör alltså själv just detta. För henne är kvinnor irrationella och känslostyrda medan män är logiska och rationella. Man kan förstås i så fall fråga sig om dessa känslostyrda kvinnor egentligen borde få behålla rösträtten? IC har kanske trots allt mer gemensamt med de extremislamister som hon tror hotar oss än vad hon själv kanske vill inse?
Men om kvinnor nu är så känslostyrda ser IC naturligtvis sig själv som ett lysande undantag. Mitt ibland alla dessa känslostyrda våp har vi åtminstone en kvinna som tänker som en riktig karl... Och alltså kan förhålla sig till "fakta" och bortse från "känslor" så bra att hon "inser" att muslimerna kommer att ta över Europa och förvandla vår fina världsdel till ett "Eurabia"
Ja, jo, att bli angripen av Dispatch är nog definitivt en bra sak....
tisdag 10 juni 2014
Individualiserad föräldraförsäkring...
En av de ytterst få frågor där jag möjligen har grovt "politiskt inkorrekta" åsikter utifrån den offentliga höger-vänster-diskursen är frågan om individualiserad föräldraförsäkring. Det har i debatten ofta setts inte endast som en höger-vänsterfråga utan också en feminist-antifeministfråga,
Kort sagt anses det ofta att ju mer "vänster" och "feminist" man är ju mer måste man vara för individualiserad föräldraförsäkring. Jag är mycket tveksam, trots att jag definitivt ser mig som både "vänster" och "feminist".
Detta utifrån ett barnrättsperspektiv. Ska barn verkligen tvingas in i en situation där en förälder som inte vill ta hand om barn ska pressas till det mot sin vilja? Dessutom riskerar det att förstärka olämpliga föräldrars (läs fäders) ställning i vårdnadstvister. Jag har skrivit mer om detta här.
I den offentliga debatten har jag nog känt mig ganska ensam i frågan. Därför blev jag så glad när jag såg denna debattartikel av Gerda Christensson på Kvinnofrontens nyhetsbrev. Hon fokuserar visserligen på ett annat argument mot individualiserad föräldraförsäkring, nämligen att det kommer att leda till att barn tvingas börja mycket tidigare på dagis för att papporna inte vill ta ut "sina" timmar, men att hon inte är främmande för de argument jag för fram visas när hon skriver:
"Och nu har jag inte ens gått in på alla andra tänkbara skäl att vara tveksam till förslaget. Som till exempel sånt som de pappor som inte bara ”bryr sig för lite” om sina barn, utan är våldsamma med mera. Men det får bli en annan artikel."
Senast jag kollade opinionssiffror var en överväldigande majoritet av kvinnorna emot individualiserad föräldraförsäkring. Jag misstänker att det kommer att bli med den som med en annan "reform" - obligatorisk gemensam vårdnad. Dvs den kommer att stärka makten hos "fäder" som kategori - på barnens bekostnad.
Kort sagt anses det ofta att ju mer "vänster" och "feminist" man är ju mer måste man vara för individualiserad föräldraförsäkring. Jag är mycket tveksam, trots att jag definitivt ser mig som både "vänster" och "feminist".
Detta utifrån ett barnrättsperspektiv. Ska barn verkligen tvingas in i en situation där en förälder som inte vill ta hand om barn ska pressas till det mot sin vilja? Dessutom riskerar det att förstärka olämpliga föräldrars (läs fäders) ställning i vårdnadstvister. Jag har skrivit mer om detta här.
I den offentliga debatten har jag nog känt mig ganska ensam i frågan. Därför blev jag så glad när jag såg denna debattartikel av Gerda Christensson på Kvinnofrontens nyhetsbrev. Hon fokuserar visserligen på ett annat argument mot individualiserad föräldraförsäkring, nämligen att det kommer att leda till att barn tvingas börja mycket tidigare på dagis för att papporna inte vill ta ut "sina" timmar, men att hon inte är främmande för de argument jag för fram visas när hon skriver:
"Och nu har jag inte ens gått in på alla andra tänkbara skäl att vara tveksam till förslaget. Som till exempel sånt som de pappor som inte bara ”bryr sig för lite” om sina barn, utan är våldsamma med mera. Men det får bli en annan artikel."
Senast jag kollade opinionssiffror var en överväldigande majoritet av kvinnorna emot individualiserad föräldraförsäkring. Jag misstänker att det kommer att bli med den som med en annan "reform" - obligatorisk gemensam vårdnad. Dvs den kommer att stärka makten hos "fäder" som kategori - på barnens bekostnad.
lördag 7 juni 2014
Bucharin och den ryska revolutionen
Jag har nyligen läst ut Stephen F Cohens bok "Bucharin och den ryska revolutionen" (Arkiv 1981). Och nu upptäcker jag att den faktiskt också finns på nätet...
Det är ju bra, för den finns bara på några få bibliotek.
Den rekommenderas för den som vill ta del av ett alternativ till de flesta allmänt accepterade synsätt på den ryska revolutionen.
Den vanligaste synen idag är den som slog igenom nästan universellt efter det kalla krigets slut. Enligt den ledde revolutionen 1917 till att ett totalitärt parti tog makten genom en "statskupp" - och sedan utvecklades Sovjet gradvis, och oundvikligt, mot en totalitär diktatur.
Det ses oftast som en kvantitativ process. Gradvis inskränktes friheterna, och någon gång på 30-talet var processen klar. När väl bolsjevikerna tagit makten var utvecklingen ... oundviklig. Detta är den bild vi ständigt matas med.
Utanför den etablerade borgerliga och högersocialdemokratiska fållan finns det förstås några alternativa scenarior. Det vanligaste av dessa är nog det trotskistiska. Detta populariserades av Isaac Deutcher i hans biografier över Stalin och Trotskij, och är den troligen mest kända alternativa bilden av hur och varför utvecklingen urartade.
I Cohens bok får man för ovanlighetens skull se en historieskrivning som utgår från synen hos den s.k. högeroppositionen som leddes av Nikolaj Bucharin, Denna besegrades 1929 av Stalin, och eftersom alla dess ledande teoretiker snart kapitulerade, för att sedan alla avrättas 1938, har de aldrig fått ge sin version av vad som hände.
Det har däremot Trotskij. Han utvisades från Sovjet redan i februari 1929 och kunde sedan fram till som död 1940 (han mördades av en stalinistagent den 20 augusti detta år) i en strid ström av artiklar (och i en bok - The Revoluton Betrayed från 1936) analysera utveckingen i Sovjet.
Själv är jag på många sätt sedan 1971 "skolad" i den trotskistiska traditionen och därför var Cohens bok lite av en utmaning.
Jag läste den första gången 1982, när jag skulle hålla en inledning om stalinismen på ett trotskistiskt sommarläger. Nu passade inte denna bok riktigt in i det jag skulle säga där, men jag minns att den påverkade mig och berörde mig. Nedanstående är till stor del inspirerat av läsningen av den boken. Men åsikterna jag för fram är mina egna.
Men för att först gå tillbaka till där jag började. Oktoberrevolutionen var inte en "kupp". Den var en resning av en mobiliserad och politiskt medveten arbetarklass i några av de större ryska storstäderna. De var organiserade i råd, så kallade sovjeter, och där hade bolsjevikerna vunnit en majoritet ungefär ett halvår innan revolutionen.
Sovjeterna var grunden för den nya staten, och det första året styrde dessa inte bara i teorin, utan i hög grad i parktiken. Samtidigt upplöstes den konstituerade församlingen, ett "vanligt" parlament där bönderna hade majoritet.
Därför var det inte bara retorik när bolsjevikerna beskrev den tidiga staten som "proletariatets diktatur". Det var precis det det var frågan om. De mobiliserade arbetarklassen hade makten, genom sovjeterna, som i sig var mycket demokratiska organ. Men de representerade som sagt endast en del av befolkningen.
Men detta innebar inte att den stora majoriteten av befolkningen - bönderna - utsattes för förtryck av den nya staten. Tvärtom innebar revolutionen att de för första gången kunde göra vad de hade velat göra under århundraden - konfiskera godsägarnas jord. För detta behövdes inga bolsjeviker. Så fort bönderna såg att staten inte längre stod på godsägarna sida gjorde de uppror mot dem och drev bort dem.
Bolsjevikerna svarade på detta genom att förstatliga jorden. Observera att detta inte innebar en kollektivisering. Bönderna delade upp godsägarnas jord, och blev juridiskt arrendatorer av den statliga jorden. De fick behålla resultatet av sin produktion, och sälja av detta - och det sätt staten direkt grep in var i stort sett endast genom beskattning.
Sedan kom inbördeskriget. Den gjorde att sovjeterna i praktiken slogs sönder. Arbetarna i fabrikerna gick ut till fronten för att slåss mot de vita generalerna , som hade direkt stöd från de västeuropeiska kapitalistländerna. Fabrikerna stod halvtomma, och de som arbetade i dem var ofta nyinflyttade bönder utan någon grad av politiskt medvetande.
Även om jorden inte kollektiviserades upprättades under inbördeskriget en hård statlig kontroll över ekonomin i städerna.
Efter att kriget tog slut med en seger för de röda mildrades den ekonomiska politiken . Marknadsekonomi återinfördes till stor del i städerna. Samtidigt bibehöll staten kontroll över ekonomin genom ägandet av vad som brukade kallas "kommandohöjderna". Det innebar att de stora företagen och banksystemet helt ägdes av staten, Med hjälp av detta kunde ekonomin planeras.
Mellan 1923 och 1929 rådde i Sovjet ett system som inte mycket liknade det som kom senare. Storindustrin och bankerna ägdes som sagt av staten, liksom jorden. Men det sista kombinerades alltså med att bönderna ägde produkten av sitt arbete. De kunde sälja detta på en marknad, och beskattningen kunde visserligen ibland vara relativt hög, men den var absolut inte konfiskatorisk.
Kommunistpartiet var efter inbördeskriget de facto det enda tillåtna partiet, men det var inte monolitiskt. De motsättningar om fanns inom detta redovisades öppet, och inom de stora media fördes politiska debatter. Den politiska yttrandefriheten var inte obegränsad, men i realiteten ganska vidsträckt .
Den kulturella och vetenskapliga friheten var däremot i det närmaste total. Det fanns ingen "partilinje" för vetenskap och kultur. Faktum är exempelvis att den första som utvecklade den teori som idag har kommit och kallas "Big Bang" var den sovjetiska matematikern Alexander Friedman. Den var knappast i överensstämmelse med Engels teorier om natur och filosofi, men återigen,, några sådana krav ställdes inte.
För övrigt hade ju den ryska revolutionen genomfört en rad demokratiska reformer. som de flesta borgerliga länder inte hade genomfört då. Aborter och homosexualitet, legaliserades efter revolutionen, liksom skilsmässor. I Sovjetunionen satsades medvetet på att motverka kvinnoförtrycket i hemmen genom daghem, kommunala matsalar och en antipatriarkal agitation.
Samtididigt började man från och med 1924 att försöka utvidga basen för den demokrati, som nästan hade kollapsat under inbördeskriget De lokala valen var inga bluffvall, och andelen icke-partimedlemmar som blev valda ökade gradvis mellan 1924 och 1927.
Den främste teoretikern bakom detta system var just Bucharin, Vänsteroppositionen runt Trotskij som hade varnat för faran av byråkratisering, och krävde en mer aktiv jordbrukspolitik besegrades 1923. Sedan återuppstod den i form av Den Förenade Vänsteroppostionen 1926. Slutligen besegrades denna i december 1927.
Vänsteroppositionens politik var en kombination av två saker. Dels en ökad satsning på att förstärka demokratin och motverka byråkratism, dels en medveten politik för att "exploatera" bönderna (som Preobrazjenskij, dess främste ekonomiske teoretiker, själv ganska så rått formulerade det! ) för att få en materiell grund för industrins utbyggnad.
Bucharin visade själv oro över byråkratismen, och ansåg själv att demokratin borde utvecklas. Men det som gjorde honom till vänsteroppositionens främste motståndare var deras syn på bönderna.
I ett flertal skrifter under hela 20-talet driver Bucharin linjen att upprätthållandet av alliansen med bönderna var revolutionens ödesfråga. Bönderna var den överväldigande majoriteten av landets befolkning och han såg en öppen konflikt med denna majoritet som en ren katastrof. Han menade att det faktum att jorden var statlig var en tillräcklig garant mot en kapitalistisk utveckling på landsbygden. Han såg med oro på vänsteroppositionens krav och befarade att dessa skulle kunna leda till en förödande konflikt, kanske till och med inbördeskrig. Han menade också att den ekonomiska utvecklingen gradvis skulle ge socialismen seger - i , som han uttryckte det, "snigelfart".
Detta lade grunden till hans allians med Stalin på 20-talet.
Men Stalin var en helt annan typ av politiker.. Han hade inga egna idéer, var inte en teoretiker alls, utan kunde svänga hur som helst. Hans fraktion som under 20-talet sågs om en "center" i sovjetisk poltik lade sig mittemellan Trotskijs "vänster" och Bucharins "höger" och strävade efter att uppnå en byråkratisk ordning, med lugn, stabilitet, - och garanter för den framväxande byråkratins privilegier.
Det tragiska var att både "vänstern" och "högern" inom kommunistpartiet båda såg varandra som huvudfiender - och Stalins "center" som det mindre onda.
Detta ledde till att Bucharin bröt mot sitt uttalade stöd för partidemokrati och gick med Stalinfraktionen i deras krav att slutligen utesluta vänsteroppositionen i december 1927. Men det ledde också till att när samme Bucharin någon gång 1928 insåg att motsättningarna med Stalinfraktionen var mycket allvarligare än de som hade funnits med vänsteroppositionen och började vädja till den sistnämnda, fick han svaret av Trotskij: "Med Stalin mot Bucharin, ja, Med Bucharin mot Stalin - aldrig!"
Problemet med både "vänstern" och "högern" i bolsjevikpartiet var här att de båda tänkte i strikt politiska termer. Rent nominellt var Stalinfraktionen en "center" och sågs som vacklande. Det ansågs vara möjligt att försöka samarbeta med den. Det var faran från den andra ytterkanten som såg som det viktigaste.
Men Bucharin hade rätt 1928 när han kom fram till att motsättningen med Stalin och hans hejdukar var något mycket allvarligare. Stalinfraktionens karaktär kan nog bäst beskrivas med ett utryck som Stalin själv en gång använde mot - trotskisterna. Han kallade dem för "ett principlöst gäng vacklande skurkar". Bättre självkarakteristik är svår att hitta!
Stalins grupp bands inte samman av någon linje eller analys av hur socialismen bäst skulle utvecklas. Den bands samman av att rent empiriskt vid varje givet tillfälle välja den linje som bäst verkade skydda ett framväxande byråkratskikts privilegier.
När vänsteroppositionen var utrensad vände sig Stalin mot "högern". Det var nu en missvisande term, för den verkliga "högern" var nu samlad runt Stalin. Där fanns karriäristerna som ville leva gott genom att de facto bygga upp ett nytt kastsystem.
Först svängde Stalin 180 grader i jordbrukspolitiken. Från att låta bönderna nästan helt vara ifred blev nu linjen att alla miljonerna bönder skulle tvingas in i gigantiska statliga jordbruk - inom loppet av några år. Samtidigt skulle en karikatyr av Preobrazjenskijs idé om att "exploatera" bönderna förverkligas - på ett så brutalt sätt som denne egentligen ganska så godhjärtade man aldrig skulle ha drömt om . Staten började rekvirera spannmål med tvång. Detta ledde till en omfattande svält. Förtvivlade bönder slaktade sin boskap i en form av desperat protest.
Svälten var delvis en objektiv följd av den brutala politiken. Men åtminstone i Ukraina var det helt uppenbart dessutom ett helt medvetet sätt att straffa hela regionen för dess motstånd . Stalin tvekade inte en sekund att låta miljoner människor dö som straff för att de hade gjort motstånd.
Då hade redan Bucharin brutit med Stalin och anklagat honom för att bedriva en "militär-feodal exploatering av bönderna".
Detta var bara början. I partiet förbjöds snart alla debatter. Och "valen" blev snart helt och hållet arrangerade fuskval. Efter ett tag började dessutom vetenskap och kultur, och bisarrt nog nästan alla livets områden, ställas under en absurd partikontroll. Konstverk måste tjäna den "sociala realismens" diktat och vetenskapen måste underordna sig Stalins fyrkantiga tolkning av "den dialektiska materialismen"
I denna ohyggliga totalitära orgie utrotades efter ett tag nästan hela bolsjevikpartiet. Alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 som inte dött av naturliga orsaker avrättades av Stalin. Det enda undantaget var Alexandra Kollontaj, som oskadliggjordes genom att skickas ut från landet som ambassadör.
Men mer än så. Den stora majoriteten av de som deltog i partikongressen 1934 ("segrarnas kongress", som genomförde EFTER Stalins slutliga seger i partiet) avrättads också.... efter några år.
Och Bucharin själv? Han dömdes till döden vid den sista Moskvarättegången 1938, bland annat anklagad för att vara - "nazistisk agent". Ögomvittnen har berättat om hans extrema dödsångest inför avrättningen, Det skär i märg och ben när man läser dessa skildringar…..
Var stalinismen "nödvändig"? Nej. Den var ytterst resultatet av den ryska revolutionens isolering. En seger för den tyska revolutionen 1918 hade med all säkerhet gjort stalinismen omöjlig.
Men oförmågan från både "högern " och "vänstern" i partiet att se att den verkliga faran kom från Stalins "vacklande centergrupp" spelade också in. Och ändå borde åtminstone Bucharin ha kunnat inse något. I början av 20-talet teoretiserade han om möjligheten att det från en planerad ekonomi skulle kunna uppstå härskande grupper som skulle kunna behandla den gemensamma egendomen på samma sätt som kapitalister behandlar den privata. Om ett monster, ett "Leviathan", en form av icke-kapitalistisk exploatering,
Att Bucharin själv i slutet av 20-talet de facto hjälpte representanterna för just ett sådant system till makten gör slutet av hans liv till en tragedi utan like.
Nikolaj Bucharin
Det är ju bra, för den finns bara på några få bibliotek.
Den rekommenderas för den som vill ta del av ett alternativ till de flesta allmänt accepterade synsätt på den ryska revolutionen.
Den vanligaste synen idag är den som slog igenom nästan universellt efter det kalla krigets slut. Enligt den ledde revolutionen 1917 till att ett totalitärt parti tog makten genom en "statskupp" - och sedan utvecklades Sovjet gradvis, och oundvikligt, mot en totalitär diktatur.
Det ses oftast som en kvantitativ process. Gradvis inskränktes friheterna, och någon gång på 30-talet var processen klar. När väl bolsjevikerna tagit makten var utvecklingen ... oundviklig. Detta är den bild vi ständigt matas med.
Utanför den etablerade borgerliga och högersocialdemokratiska fållan finns det förstås några alternativa scenarior. Det vanligaste av dessa är nog det trotskistiska. Detta populariserades av Isaac Deutcher i hans biografier över Stalin och Trotskij, och är den troligen mest kända alternativa bilden av hur och varför utvecklingen urartade.
I Cohens bok får man för ovanlighetens skull se en historieskrivning som utgår från synen hos den s.k. högeroppositionen som leddes av Nikolaj Bucharin, Denna besegrades 1929 av Stalin, och eftersom alla dess ledande teoretiker snart kapitulerade, för att sedan alla avrättas 1938, har de aldrig fått ge sin version av vad som hände.
Det har däremot Trotskij. Han utvisades från Sovjet redan i februari 1929 och kunde sedan fram till som död 1940 (han mördades av en stalinistagent den 20 augusti detta år) i en strid ström av artiklar (och i en bok - The Revoluton Betrayed från 1936) analysera utveckingen i Sovjet.
Själv är jag på många sätt sedan 1971 "skolad" i den trotskistiska traditionen och därför var Cohens bok lite av en utmaning.
Jag läste den första gången 1982, när jag skulle hålla en inledning om stalinismen på ett trotskistiskt sommarläger. Nu passade inte denna bok riktigt in i det jag skulle säga där, men jag minns att den påverkade mig och berörde mig. Nedanstående är till stor del inspirerat av läsningen av den boken. Men åsikterna jag för fram är mina egna.
Men för att först gå tillbaka till där jag började. Oktoberrevolutionen var inte en "kupp". Den var en resning av en mobiliserad och politiskt medveten arbetarklass i några av de större ryska storstäderna. De var organiserade i råd, så kallade sovjeter, och där hade bolsjevikerna vunnit en majoritet ungefär ett halvår innan revolutionen.
Sovjeterna var grunden för den nya staten, och det första året styrde dessa inte bara i teorin, utan i hög grad i parktiken. Samtidigt upplöstes den konstituerade församlingen, ett "vanligt" parlament där bönderna hade majoritet.
Därför var det inte bara retorik när bolsjevikerna beskrev den tidiga staten som "proletariatets diktatur". Det var precis det det var frågan om. De mobiliserade arbetarklassen hade makten, genom sovjeterna, som i sig var mycket demokratiska organ. Men de representerade som sagt endast en del av befolkningen.
Men detta innebar inte att den stora majoriteten av befolkningen - bönderna - utsattes för förtryck av den nya staten. Tvärtom innebar revolutionen att de för första gången kunde göra vad de hade velat göra under århundraden - konfiskera godsägarnas jord. För detta behövdes inga bolsjeviker. Så fort bönderna såg att staten inte längre stod på godsägarna sida gjorde de uppror mot dem och drev bort dem.
Bolsjevikerna svarade på detta genom att förstatliga jorden. Observera att detta inte innebar en kollektivisering. Bönderna delade upp godsägarnas jord, och blev juridiskt arrendatorer av den statliga jorden. De fick behålla resultatet av sin produktion, och sälja av detta - och det sätt staten direkt grep in var i stort sett endast genom beskattning.
Sedan kom inbördeskriget. Den gjorde att sovjeterna i praktiken slogs sönder. Arbetarna i fabrikerna gick ut till fronten för att slåss mot de vita generalerna , som hade direkt stöd från de västeuropeiska kapitalistländerna. Fabrikerna stod halvtomma, och de som arbetade i dem var ofta nyinflyttade bönder utan någon grad av politiskt medvetande.
Även om jorden inte kollektiviserades upprättades under inbördeskriget en hård statlig kontroll över ekonomin i städerna.
Efter att kriget tog slut med en seger för de röda mildrades den ekonomiska politiken . Marknadsekonomi återinfördes till stor del i städerna. Samtidigt bibehöll staten kontroll över ekonomin genom ägandet av vad som brukade kallas "kommandohöjderna". Det innebar att de stora företagen och banksystemet helt ägdes av staten, Med hjälp av detta kunde ekonomin planeras.
Mellan 1923 och 1929 rådde i Sovjet ett system som inte mycket liknade det som kom senare. Storindustrin och bankerna ägdes som sagt av staten, liksom jorden. Men det sista kombinerades alltså med att bönderna ägde produkten av sitt arbete. De kunde sälja detta på en marknad, och beskattningen kunde visserligen ibland vara relativt hög, men den var absolut inte konfiskatorisk.
Kommunistpartiet var efter inbördeskriget de facto det enda tillåtna partiet, men det var inte monolitiskt. De motsättningar om fanns inom detta redovisades öppet, och inom de stora media fördes politiska debatter. Den politiska yttrandefriheten var inte obegränsad, men i realiteten ganska vidsträckt .
Den kulturella och vetenskapliga friheten var däremot i det närmaste total. Det fanns ingen "partilinje" för vetenskap och kultur. Faktum är exempelvis att den första som utvecklade den teori som idag har kommit och kallas "Big Bang" var den sovjetiska matematikern Alexander Friedman. Den var knappast i överensstämmelse med Engels teorier om natur och filosofi, men återigen,, några sådana krav ställdes inte.
För övrigt hade ju den ryska revolutionen genomfört en rad demokratiska reformer. som de flesta borgerliga länder inte hade genomfört då. Aborter och homosexualitet, legaliserades efter revolutionen, liksom skilsmässor. I Sovjetunionen satsades medvetet på att motverka kvinnoförtrycket i hemmen genom daghem, kommunala matsalar och en antipatriarkal agitation.
Samtididigt började man från och med 1924 att försöka utvidga basen för den demokrati, som nästan hade kollapsat under inbördeskriget De lokala valen var inga bluffvall, och andelen icke-partimedlemmar som blev valda ökade gradvis mellan 1924 och 1927.
Den främste teoretikern bakom detta system var just Bucharin, Vänsteroppositionen runt Trotskij som hade varnat för faran av byråkratisering, och krävde en mer aktiv jordbrukspolitik besegrades 1923. Sedan återuppstod den i form av Den Förenade Vänsteroppostionen 1926. Slutligen besegrades denna i december 1927.
Vänsteroppositionens politik var en kombination av två saker. Dels en ökad satsning på att förstärka demokratin och motverka byråkratism, dels en medveten politik för att "exploatera" bönderna (som Preobrazjenskij, dess främste ekonomiske teoretiker, själv ganska så rått formulerade det! ) för att få en materiell grund för industrins utbyggnad.
Bucharin visade själv oro över byråkratismen, och ansåg själv att demokratin borde utvecklas. Men det som gjorde honom till vänsteroppositionens främste motståndare var deras syn på bönderna.
I ett flertal skrifter under hela 20-talet driver Bucharin linjen att upprätthållandet av alliansen med bönderna var revolutionens ödesfråga. Bönderna var den överväldigande majoriteten av landets befolkning och han såg en öppen konflikt med denna majoritet som en ren katastrof. Han menade att det faktum att jorden var statlig var en tillräcklig garant mot en kapitalistisk utveckling på landsbygden. Han såg med oro på vänsteroppositionens krav och befarade att dessa skulle kunna leda till en förödande konflikt, kanske till och med inbördeskrig. Han menade också att den ekonomiska utvecklingen gradvis skulle ge socialismen seger - i , som han uttryckte det, "snigelfart".
Detta lade grunden till hans allians med Stalin på 20-talet.
Men Stalin var en helt annan typ av politiker.. Han hade inga egna idéer, var inte en teoretiker alls, utan kunde svänga hur som helst. Hans fraktion som under 20-talet sågs om en "center" i sovjetisk poltik lade sig mittemellan Trotskijs "vänster" och Bucharins "höger" och strävade efter att uppnå en byråkratisk ordning, med lugn, stabilitet, - och garanter för den framväxande byråkratins privilegier.
Det tragiska var att både "vänstern" och "högern" inom kommunistpartiet båda såg varandra som huvudfiender - och Stalins "center" som det mindre onda.
Detta ledde till att Bucharin bröt mot sitt uttalade stöd för partidemokrati och gick med Stalinfraktionen i deras krav att slutligen utesluta vänsteroppositionen i december 1927. Men det ledde också till att när samme Bucharin någon gång 1928 insåg att motsättningarna med Stalinfraktionen var mycket allvarligare än de som hade funnits med vänsteroppositionen och började vädja till den sistnämnda, fick han svaret av Trotskij: "Med Stalin mot Bucharin, ja, Med Bucharin mot Stalin - aldrig!"
Problemet med både "vänstern" och "högern" i bolsjevikpartiet var här att de båda tänkte i strikt politiska termer. Rent nominellt var Stalinfraktionen en "center" och sågs som vacklande. Det ansågs vara möjligt att försöka samarbeta med den. Det var faran från den andra ytterkanten som såg som det viktigaste.
Men Bucharin hade rätt 1928 när han kom fram till att motsättningen med Stalin och hans hejdukar var något mycket allvarligare. Stalinfraktionens karaktär kan nog bäst beskrivas med ett utryck som Stalin själv en gång använde mot - trotskisterna. Han kallade dem för "ett principlöst gäng vacklande skurkar". Bättre självkarakteristik är svår att hitta!
Stalins grupp bands inte samman av någon linje eller analys av hur socialismen bäst skulle utvecklas. Den bands samman av att rent empiriskt vid varje givet tillfälle välja den linje som bäst verkade skydda ett framväxande byråkratskikts privilegier.
När vänsteroppositionen var utrensad vände sig Stalin mot "högern". Det var nu en missvisande term, för den verkliga "högern" var nu samlad runt Stalin. Där fanns karriäristerna som ville leva gott genom att de facto bygga upp ett nytt kastsystem.
Först svängde Stalin 180 grader i jordbrukspolitiken. Från att låta bönderna nästan helt vara ifred blev nu linjen att alla miljonerna bönder skulle tvingas in i gigantiska statliga jordbruk - inom loppet av några år. Samtidigt skulle en karikatyr av Preobrazjenskijs idé om att "exploatera" bönderna förverkligas - på ett så brutalt sätt som denne egentligen ganska så godhjärtade man aldrig skulle ha drömt om . Staten började rekvirera spannmål med tvång. Detta ledde till en omfattande svält. Förtvivlade bönder slaktade sin boskap i en form av desperat protest.
Svälten var delvis en objektiv följd av den brutala politiken. Men åtminstone i Ukraina var det helt uppenbart dessutom ett helt medvetet sätt att straffa hela regionen för dess motstånd . Stalin tvekade inte en sekund att låta miljoner människor dö som straff för att de hade gjort motstånd.
Då hade redan Bucharin brutit med Stalin och anklagat honom för att bedriva en "militär-feodal exploatering av bönderna".
Detta var bara början. I partiet förbjöds snart alla debatter. Och "valen" blev snart helt och hållet arrangerade fuskval. Efter ett tag började dessutom vetenskap och kultur, och bisarrt nog nästan alla livets områden, ställas under en absurd partikontroll. Konstverk måste tjäna den "sociala realismens" diktat och vetenskapen måste underordna sig Stalins fyrkantiga tolkning av "den dialektiska materialismen"
I denna ohyggliga totalitära orgie utrotades efter ett tag nästan hela bolsjevikpartiet. Alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 som inte dött av naturliga orsaker avrättades av Stalin. Det enda undantaget var Alexandra Kollontaj, som oskadliggjordes genom att skickas ut från landet som ambassadör.
Men mer än så. Den stora majoriteten av de som deltog i partikongressen 1934 ("segrarnas kongress", som genomförde EFTER Stalins slutliga seger i partiet) avrättads också.... efter några år.
Och Bucharin själv? Han dömdes till döden vid den sista Moskvarättegången 1938, bland annat anklagad för att vara - "nazistisk agent". Ögomvittnen har berättat om hans extrema dödsångest inför avrättningen, Det skär i märg och ben när man läser dessa skildringar…..
Var stalinismen "nödvändig"? Nej. Den var ytterst resultatet av den ryska revolutionens isolering. En seger för den tyska revolutionen 1918 hade med all säkerhet gjort stalinismen omöjlig.
Men oförmågan från både "högern " och "vänstern" i partiet att se att den verkliga faran kom från Stalins "vacklande centergrupp" spelade också in. Och ändå borde åtminstone Bucharin ha kunnat inse något. I början av 20-talet teoretiserade han om möjligheten att det från en planerad ekonomi skulle kunna uppstå härskande grupper som skulle kunna behandla den gemensamma egendomen på samma sätt som kapitalister behandlar den privata. Om ett monster, ett "Leviathan", en form av icke-kapitalistisk exploatering,
Att Bucharin själv i slutet av 20-talet de facto hjälpte representanterna för just ett sådant system till makten gör slutet av hans liv till en tragedi utan like.
Nikolaj Bucharin
fredag 6 juni 2014
Något att fira
Jag skulle inte kunna tänka mig att fira nationaldagen. Vadå, Gustav Vasa och 1809 års regeringsform?
Det enda jag skulle kunna tänka mig att fira den 6 juni är att det är årsdagen av första gången jag var på en klassfest. Den 6 juni 1967.
Innan dess hade jag hållit mig på min kant och inte velat gå på sådant. Jag var ganska så isolerad från de andra i klassen. Men just i början av juni 1967 hade jag fått hand om penninginsamlingen för att köpa en present till en klassföreståndare som skulle sluta. Och någon kom på att det skulle redovisas på den klassfest som skulle vara på kvällen.
Så jag gick dit. Och till min stora förvåning tyckte jag att det var jätteroligt. Som att dansa till popmusik - och leka "Sanning eller Konsekvens".
Det var en upplevelse jag aldrig glömmer. Dagen efter kändes det som en dröm - så roligt hade det varit.
Så årsdagen av denna kväll skulle jag ju kunna fira på den 6 juni....
Det enda jag skulle kunna tänka mig att fira den 6 juni är att det är årsdagen av första gången jag var på en klassfest. Den 6 juni 1967.
Innan dess hade jag hållit mig på min kant och inte velat gå på sådant. Jag var ganska så isolerad från de andra i klassen. Men just i början av juni 1967 hade jag fått hand om penninginsamlingen för att köpa en present till en klassföreståndare som skulle sluta. Och någon kom på att det skulle redovisas på den klassfest som skulle vara på kvällen.
Så jag gick dit. Och till min stora förvåning tyckte jag att det var jätteroligt. Som att dansa till popmusik - och leka "Sanning eller Konsekvens".
Det var en upplevelse jag aldrig glömmer. Dagen efter kändes det som en dröm - så roligt hade det varit.
Så årsdagen av denna kväll skulle jag ju kunna fira på den 6 juni....
onsdag 4 juni 2014
General al-Sisi och hans svenska hejarklack
Den islamofobiska "tidningen" Dispatch International hoppades för ett tag sedan att general al-Sisi skulle vinna en stor valseger så att han på ett betryggande sätt kunde bekämpa det islamistiska hotet. De blev bönhörda över förväntan.
al-Sisi vann - med 97 procent (!) av rösterna.
Det är ju imponerande. De två första regimer i världen som någonsin lyckades prestera denna typ av "valresultat" var Hitlers i Tyskland och Stalins i Sovjet. De måste ju vara bra förebilder för våra inhemska förespråkare för "tryckfrihet".
Nu behöver vi ju knappast vara rädda för att vi någonsin ska få några val där Ingrid Carlqvist får 97 procent av rösterna. Men jag kan livligt föreställa mig att hon drömmer om något sådant på nätterna.
al-Sisi vann - med 97 procent (!) av rösterna.
Det är ju imponerande. De två första regimer i världen som någonsin lyckades prestera denna typ av "valresultat" var Hitlers i Tyskland och Stalins i Sovjet. De måste ju vara bra förebilder för våra inhemska förespråkare för "tryckfrihet".
Nu behöver vi ju knappast vara rädda för att vi någonsin ska få några val där Ingrid Carlqvist får 97 procent av rösterna. Men jag kan livligt föreställa mig att hon drömmer om något sådant på nätterna.
måndag 2 juni 2014
Ser satanister Satan som god?
Ja, intervjun med Per Faxneld var det ju. Jag vill först säga att Faxneld är oerhört kunnig, och man får nog intrycket att han här talar mot bättre vetande. Hamnar i någon sorts försvarsställning för de grupper han studerat. Eller så.
Inledningsvis säger han att de som är satanister tar den kristna satansbilden och vänder upp och ner på den. De ser Satan som "den gode", som en god kraft.
Det är ett påstående som många satanister skulle fnysa åt. Även om inte alla satanister hävdar att de dyrkar ondskan är det få som skulle använda termen "god" om det de dyrkar. Det är inte så att satanister oftast tar över ett namn och sedan tillskriver detta rakt motsatta egenskaper som de det har i Bibeln.
Till och med de "snällaste", som de laveyaner Faxneld nämner, tar en av Satans väsentliga egenskaper från Bibeln, nämligen att han står för egoism och nedtrampande av de svaga, och säger att de själva just står för precis detta. Det går förstås att från ett socialdarwinistiskt perspektiv kalla detta för "gott" men laveyanerna själva brukar inte använda den termen. LaVey säger att om nu Satan är "evil" så OK, och tillägger att "evil" baklänges blir ju "live"....
Men utanför laveyanernas skara har det funnits många satanister som öppet kallat sig onda. Dit hör ju ex.vis Order of Nina Angles, som dessutom öppet förespråkade människooffer.
Den svenska grupp som kunde kopplas till mordet i Keillers park kallade sig också öppet för onda, och hade en lära som gick ut på att mänskligheten borde utplånas och universum förintas, så att kaosmakterna ska få råda oinskränkt.
Påståendet att inga öppet verkande satanister förespråkat pedofili är också falskt. "First Church of Satan"(ej att förväxla med La Veys "Church of Satan") gjorde det öppet, och länkade ett tag från sin webbisda till NAMBLA (North American Man/Boy Love Association).
Beskrivningen av berättelser om att satanister begått sexualbrott mot barn avfärdar Faxneld som en kort ryktespanik i slutet av 80-talet och början av 90-talet. och menar att det snabbt visades att det handlade om falska anklagelser. Det är nu en omåttlig förenkling. För det första handlade det inte om "rykten" i största allmänhet utan om personer som berättade att de varit med om sådant själva. Man kan diskutera sanningshalten i detta fram och tillbaka, men att hävda att det entydigt visat sig vara falskt är inte sant.
Dessutom började det inte i slutet av 80-talet och slutade inte i början av 90-talet. Det finns troligen lika många som berättar om sådana upplevelser idag, saken är bara den att media numera inte är intresserade, och att rättsväsendet numera rutinmässigt avfärdar sådana berättelser , utan att de ens undersöks.
Och före 80-talet fanns också sådana berättelser. I Faxnelds egen bok "Mörkrets apostlar" s 211 - 215 berättar han om en satanistisk grupp på 50- och 60-talen som anklagades för övergrepp mot barn, och vars ledare dessutom var dömd för sexualbrott mot barn. Intressant är dessutom att Faxneld själv verkar se denna berättelse som trovärdig... eller i alla fall avfärdar han den inte...
Och slutligen, när Faxneld tar upp "satansmässor" hänvisar han i radion endast till LaVeys beskedliga variant. Annars är nog historiens mest kända exempel på svarta mässor de som sades ha utövats av gruppen kring madame LaVoisin på 1600-talet, och som innefattade mord på spädbarn. Faxneld diskuterar själv denna grupp i "Mörkrets apostlar" på sidorna 62-75, och avvisar INTE kategoriskt anklagelserna mot dem.
Sensmoral: Per Faxneld är bättre som forskare än vad han är som som intervjuobjekt i radio....
Inledningsvis säger han att de som är satanister tar den kristna satansbilden och vänder upp och ner på den. De ser Satan som "den gode", som en god kraft.
Det är ett påstående som många satanister skulle fnysa åt. Även om inte alla satanister hävdar att de dyrkar ondskan är det få som skulle använda termen "god" om det de dyrkar. Det är inte så att satanister oftast tar över ett namn och sedan tillskriver detta rakt motsatta egenskaper som de det har i Bibeln.
Till och med de "snällaste", som de laveyaner Faxneld nämner, tar en av Satans väsentliga egenskaper från Bibeln, nämligen att han står för egoism och nedtrampande av de svaga, och säger att de själva just står för precis detta. Det går förstås att från ett socialdarwinistiskt perspektiv kalla detta för "gott" men laveyanerna själva brukar inte använda den termen. LaVey säger att om nu Satan är "evil" så OK, och tillägger att "evil" baklänges blir ju "live"....
Men utanför laveyanernas skara har det funnits många satanister som öppet kallat sig onda. Dit hör ju ex.vis Order of Nina Angles, som dessutom öppet förespråkade människooffer.
Den svenska grupp som kunde kopplas till mordet i Keillers park kallade sig också öppet för onda, och hade en lära som gick ut på att mänskligheten borde utplånas och universum förintas, så att kaosmakterna ska få råda oinskränkt.
Påståendet att inga öppet verkande satanister förespråkat pedofili är också falskt. "First Church of Satan"(ej att förväxla med La Veys "Church of Satan") gjorde det öppet, och länkade ett tag från sin webbisda till NAMBLA (North American Man/Boy Love Association).
Beskrivningen av berättelser om att satanister begått sexualbrott mot barn avfärdar Faxneld som en kort ryktespanik i slutet av 80-talet och början av 90-talet. och menar att det snabbt visades att det handlade om falska anklagelser. Det är nu en omåttlig förenkling. För det första handlade det inte om "rykten" i största allmänhet utan om personer som berättade att de varit med om sådant själva. Man kan diskutera sanningshalten i detta fram och tillbaka, men att hävda att det entydigt visat sig vara falskt är inte sant.
Dessutom började det inte i slutet av 80-talet och slutade inte i början av 90-talet. Det finns troligen lika många som berättar om sådana upplevelser idag, saken är bara den att media numera inte är intresserade, och att rättsväsendet numera rutinmässigt avfärdar sådana berättelser , utan att de ens undersöks.
Och före 80-talet fanns också sådana berättelser. I Faxnelds egen bok "Mörkrets apostlar" s 211 - 215 berättar han om en satanistisk grupp på 50- och 60-talen som anklagades för övergrepp mot barn, och vars ledare dessutom var dömd för sexualbrott mot barn. Intressant är dessutom att Faxneld själv verkar se denna berättelse som trovärdig... eller i alla fall avfärdar han den inte...
Och slutligen, när Faxneld tar upp "satansmässor" hänvisar han i radion endast till LaVeys beskedliga variant. Annars är nog historiens mest kända exempel på svarta mässor de som sades ha utövats av gruppen kring madame LaVoisin på 1600-talet, och som innefattade mord på spädbarn. Faxneld diskuterar själv denna grupp i "Mörkrets apostlar" på sidorna 62-75, och avvisar INTE kategoriskt anklagelserna mot dem.
Sensmoral: Per Faxneld är bättre som forskare än vad han är som som intervjuobjekt i radio....
söndag 1 juni 2014
Idealiserande om satanism
Jag lämnade ju mer systematiska studier av ämnet "satanism" ungefär år 2000. När jag nu hör Per Faxnelds - enligt min bestämda åsikt - ganska så idealiserande utläggning om saken i Sveriges Radio (som kan höras i detta 11-minuters-inslag) inser jag att jag nog ändå borde komma tillbaka till ämnet åtminstone lite grann.
För att problematisera den typen av idyllbeskrivningar. Per Faxneld är både intelligent, kunnig och sympatisk, och är förresten i dagarna aktuell med en avhandling. Men som jag ser det skiljer han sig inte så mycket från den akademiska tradition som strävar att behandla såväl satanism som andra problematiska religiösa rörelser och sekter på just ett idylliserande sätt.
Jag inser alltså att jag måste anknyta till mitt gamla ämne, en smula. Jag återkommer om ett tag med en diskussion om intervjun i Sveriges Radio..
För att problematisera den typen av idyllbeskrivningar. Per Faxneld är både intelligent, kunnig och sympatisk, och är förresten i dagarna aktuell med en avhandling. Men som jag ser det skiljer han sig inte så mycket från den akademiska tradition som strävar att behandla såväl satanism som andra problematiska religiösa rörelser och sekter på just ett idylliserande sätt.
Jag inser alltså att jag måste anknyta till mitt gamla ämne, en smula. Jag återkommer om ett tag med en diskussion om intervjun i Sveriges Radio..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.
