onsdag 27 april 2022

Elvira Madigan

Vaknade  i morse med en välbekant sång i huvudet. Det var balladen om Elvira Madigan

Jag har ingen aning varför den fanns i mitt huvud när jag vaknade. Men jag kom på att jag aldrig kollat  upp historien om Elvira Madigan. 

Så jag kollade den på Wikipedia. Det kan läsas här .  

Jag vet inte hur tillförlitlig  skildringen är. Men det ser inte så oproblematiskt romantiskt ut som i sången. 

Och löjtnant Sparre verkar inte så där oerhört sympatisk. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

 

Elvira Madigan

torsdag 21 april 2022

På förekommen anledning

1821 myntade den tyske författaren Heinrich Heine följande uttryck :”Där man bränner böcker, bränner man till slut människor ".


Heinrich Heine porträtterad av Isidor Popper.

torsdag 14 april 2022

Nattvarden, korset och "försoningsläran"

/Skriven i början av 2007. Utlagt med tanke på att det är påsk nu./

”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod”.
Kjell Höglund, Häxprocess, 1973

En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.

”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.

23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.

Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Inte som en trosbekännelse utan som en protest.

Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.

Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…

Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.

Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.

Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”

Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.

Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt. Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.

Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.

I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.

En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?

Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum.

 
 Något att fira? 

måndag 11 april 2022

En både nödvändig och outhärdlig bok

Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022).  Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig. 

Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel.  Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.

Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.

Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.

Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av  det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska. 

Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar  okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder)  anklagats för övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.

Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga  skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.

En sak till.  Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen. 

Men det finns ju ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls - som  står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar för någon annan vuxen vad som händer. 

Och där barnets ensamhet blir total.

söndag 10 april 2022

Varför så tyst om världens viktigaste fråga?

Det har blivit ganska så tyst omt den globala uppvärmningen. Först kom covid19-.pandemin, sedan kom kriget i Ukraina, och media fick annat att skriva om. Såväl pandemin som kriget i Ukraina är otäcka skeenden  som förvisso var och är mycket viktiga att skriva om. Många människor har dött, och fler kommer att dö 

Men ingen av dessa tragedier hotar mänskligheten i sin helhet. Det gör den globala uppvärmningen. Därför är det illavarslande att frågan i det närmaste  har glömts bort. 

Nyligen hade tidningarna små artiklar lite undanskymt om en ny rapport som visar att uppvärmningen fortskrider och betonar vikten av omedelbara åtgärder. 

Det är fel att lägga ut detta i små artiklar på sidan åtta eller så. Det borde hamnat på första  sidan i alla nyhetstidningar. .  Den globala uppvärmningen är och förblir den viktigaste frågan för mänskligheten. 


lördag 9 april 2022

Forest of the vampire

Har just sett en mycket egenartad vampyr-film, med ovanstående titel..  

Det är en märklig surrealistisk och närmast "psykedelisk" handling. Denna handling är väl inte direkt lysande, men det finns en närmast hypnotisk och drömlik grundstämning i den -  som i alla fall grep tag i mig.

Den kan ses här.

Vampyren av Edvard Munch,  1895

fredag 8 april 2022

"Blåmärken får vi alla : hur mycket krävs för att skydda ett barn?"

Monica Dahlström-Lannes har just gett ut en bok med ovanstående titel.

Hon är förmodligen den person i Sverige som mest ihärdigt och oavbrutet kämpat mot övergrepp mot barn, från ca 1980 och framåt. Jag kommer att recensera den efter att jag läst den (jag läser numera mycket långsammare , så det blir inte imorgon!).

Men jag vill alltså redan nu berätta om den, och länka till en sida där den går att beställa. Vilket jag jag hoppas att många gör.

Den går alltså att beställa  - här.

torsdag 7 april 2022

Vi måste brännmärka alla krigsbrott

Jag tar mig friheten att lägga ut en kommenterande artikel från det senaste numret av Internationalen, eftersom  jag delar åsikterna i den. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Brännmärk krigsbrottet!


KOMMENTAR | Håkan Blomqvist

Världen förfasar sig över ryska krigsbrott i ukrainska Butja och på andra håll. Och vämjs av löjeväckande bortförklaringar från Putinregimen. Mord och massakrer på civila ska inte bara fördömas, de ansvariga ska dras inför rätta och dömas som krigsförbrytare.

Men det är inte bara övergreppen som kväljer, utan också hyckleriet. När såg vi samma upprördhet över tiotusentals massakrerade civila i Irak och Afghanistan? När tog svenska media det ”unika beslutet” att visa ocensurerade bilder på dödade människor, ”ibland gör vi undantag. Ibland behöver vi visa hur verkligheten ser ut, när ord inte räcker till”. (DN:s förstasida från Butja 4 april). En verklighet som alltså inte behövde redovisas när det gällde dödade barn i Gaza eller Jemen eller på andra håll i världen?

När tusentals civila, familjer, barn, mödrar och åldringar utan en bössa till hands utrotats av Västs bombmattor, missiler och artilleri är det ”collateral damage”, om förlusterna inte är ”överdrivna”. ”Vad som är’ för stor ’civil skada går inte att mäta i exakta siffror utan avgörs istället i en bedömning där skadan vägs mot nyttan. Det kallas proportionalitetsprincipen – en av de grundläggande principerna som genomsyrar krigslagar”, citeras en folkrättsexpert från Totalförsvarets forskningsinstitut beskäftigt i DN 6 april. En högst praktisk tolkning för militära stormakter som kan förgöra på håll, förstås.

Men även tolkningarna av bestialiteter på marken flödar av hyckleriet – eller spelad koögdhet. Hur kan de ryska soldaternas grymhet förklaras, förundras kommentatorerna. ”Som en speciell rysk krigsstrategi”, förklarar experterna. Men formliga bibliotek av undersökningar har genom seklen gjorts av krigens barbarisering av soldater och slaktandet av civila, inte bara under medeltiden eller Andra världskriget. Vi formligen vadar ju i Song Mys – en av många uppmärksammade amerikanska massakrer under Vietnamkriget – eller bosniska dödsfält in i vår tid.

Brutaliserade soldater och befäl som tar ut vrede, frustration eller bara stegrad blodtörst på civila tillhör krigens ärelösa skuggvärld. Om det så kallade ”soldatmaterialet” dessutom består av pennaliserade unga män som drillats i vapenmakt och förakt för svaghet, är följderna långt ifrån obegripliga, med eller utan strategier.

Vi ska förfasa oss över förbrytelserna men samtidigt hånle åt hyckleriet. Inte för att urskulda Putins krig med så kallad ”what aboutism”, utan för att brännmärka och bekämpa alla krigsbrott, på marken, från luften liksom det yttersta av dem alla, att starta krig.

Häri ligger Putinregimens brott inte bara mot Ukraina utan mot mänskligheten. Och häri ligger förbrytelsen hos den världsordning som så nonchalant förvandlar människor till kanonmat. Framtidens människor kommer att döma dem alla vid historiens domstol, om den alls får chans att mötas.

fredag 1 april 2022

Om Mata Om Kali with Kundalini Dance

Jag vill gärna tipsa om  att det på YouTube under ovanstående titel finns en oerhört suggestiv sång- och  dansvideo till Durgas och Kalis ära. Som jag inte har set tidigare. 

Den kan ses och höras här .

Gör det gärna. 

Durga som demonbekämpare

torsdag 31 mars 2022

När jag gladdes åt ett kuppförsök

Det här är en självbekännelse som inte kommer att förbättra mitt rykte. 

En morgon  i augusti 1991 väcktes jag av ett telefonsamtal.   Det var en vän till mig, som så fort jag svarade frågade mig "Vad tycker du om Gorbatjov?". Jag frågade varför i allsin dar hen väckte mig för att fråga mig om något sådant,  "Han är störtad" blev svaret. Jag blev genast klarvaken. 

De närmaste  tre dagarna blev dramatiska. Det såg verkligen ut som om en kupp hade lett till installationen av en ny regim i Sovjet,  ledd av en viss Gennadij Janajev. Som jag såvitt jag minns nu aldrig hade hört talas om tidigare. 

Jag var inte förtjust i sovjetiska byråkrater, och ingen anhängare av att störta regeringar med hjälp av kupper. Men min reaktion på just denna kupp, gav nån form av positiv magtrakskänsla.

Det var inte ett genomtänkt ställningstagande. Men jag ville att Sovjetunionen skulle finnas kvar och den här kuppen verkade ha som avsikt just detta.  Det skulle visserligen leda till en diktatorisk regim, men vad som helst som skulle leda till att Sovjets upplösning skulle hindras, eller i alla fall hejdas,  kände jag som något positivt. 

Efter tre dagar hade detta kuppförsök krossats.  Förmodligen var det dödsdömt på förhand. Det verkar ha varit ett av de mest amatörmässiga kuppförsöken i världshistorien...  

Resultatet blev motsatsen till kuppmakarnas önskningar. Det hejdade inte Sovjets sönderfall, det påskyndade det.  Efter att kuppen slagits ner, förbjöds kommunistpartier omedelbart. (Det återuppstod dock ganska snart efter ett tag). 

Det hela ledde till något ganska tragiskt. Och Gorbatjov fick inte alls  tillbaks makten när kuppen hade slagits ner. Istället kom Jeltisn till makten. Och hans program var att privatisera  sönder Sovjetunionen så snabbt som han bara kunde. 

När jag sedan försökte  kolla reaktioner från yttersta vänstern visade det sig att alla som jag upptäckte hade fördömt kuppförsöket - och sett det som en seger för den sovjetiska befolkningen, när det slogs ner. Däremot kollade jag inte Norrskensflamman,  men jag antar att de också fördömde kuppen. De hade ju entusiastiskt hyllat Gorbatjov. '

Jag hade inte koll på vad olika sovjetvänliga partier sade.  De vänsterströmningar jag följde var  strömningar i yttersta vänstern, framförallt "trotskistiska" sådana. En liten sådan i Sverige,  med centrum i Norrbotten,  var bekant för mig eftersom jag kände några av dess medlemmar. Jag fick se ett flygblad de hade gett ut under kuppdagarna där de hårt fördömde kuppen. 

Då fanns inte internet, men det finns ju  nu. Och när jag via detta medium försöker kolla om det fanns några som stödde kuppen hittar jag till sist en mycket liten "trotskistisk" sekt som stödde kuppen och sörjde dess nederlag. 

Den kallade sig för "International Bolshevik Tendency" (IBT) och finns än idag.  Jag har verkligen inga sympatier för denna grupp - den är verkligen en sekt med stort S.  Den är en utbrytning från en annan supersekt, "International Communist League". Denna  stödde inte kuppen, vilket i sig var förvånande - med tanke på den linje de för övrigt hade om Sovjet.  

Men IBT stödde alltså kuppen.  Med en viss tvekan länkar jag här till deras artikel om kuppen i september 1991. Jag vill inte säga att jag stöder vad denna sekt skrev om saken, men jag är lite road över att jag till sist hittade en grupp som lyckades formulera en linje som hade likheter med den magtraktskänsla som jag hade dessa dramatiska dager i augusti 1991. 

Man kan fråga sig om Sovjetunionen skulle ha överlevt om denna kupp hade lyckats. Men det är nog en helt meningslös fråga, eftersom allt tyder på att kuppen inte hade skuggan av en chans att lyckas. Men det visste jag inte dessa tre dramatiska dagar.


söndag 27 mars 2022

Joe Biden - snart är katastrofen ett faktum

Högerflygeln i det demokratiska partiet var angelägen om att få en presidentkandidat, som de kunde vara helt säkra på var lojal.

Den enda av dessa som de hade en chans att få vald var Joe Biden.  

Så de valde honom, trots att de redan då visste att han led av en ganska snabbt framskridande senilitet. Kombinerad med en obehaglig kroppslig gränslöshet mot barn i de mest officiella sammanhang,  som faktiskt gav många associationer till pedofili.'

Biden kunde ses som en katastrof i vardande. Nu är snart katastrofen ett faktum. Att ha en alltmer senil president som företräder en stormakt i en situation på gränsen till ett krig är en katastrof. Hans senaste önskan om att Putin ska störtas torde i och för sig delas av många, men det är ju inte riktigt menat att USA:s president ska uttrycka önskemål om  en statskupp i Ryssland.

Att ständigt försöka hitta så grova skällsord som möjligt när han nämner Putin, är inte heller riktigt vad man väntar sig av ledaren för världens starkaste militärmakt.

De som tror att detta är ett uttryck för en extraordinärt hård linje från USA missar att det till stor del även är en medicinsk fråga.

Kamala Harris väntar i kulisserna. Många i USA hoppas nog att hon kommer att kunna ta över i tid

 Kamala Harris

fredag 25 mars 2022

Avdelningen onödiga (?) kunskaper

För den som nödvändigtvis vill veta - vilka dagar inföll påsken de senaste 521 åren - plus i år och i nästa år? Jag kände att jag av helt outgrundliga anledningar absolut ville veta.  :-)

Svaren kan ses här

Till på köpet får ni även de övriga helgdagarna, och andra dagar i kyrkoåret, år efter år.

 

Noli me tangere (Den uppståndne Jesus och Maria från Magdala) av Correggio 1543

torsdag 24 mars 2022

Manifest från ryska "Socialister mot krig"

Som jag skrev tidigare vacklade jag lite när jag inledningsvis fick höra om det ryska angreppet mot Ukraina. För jag tänkte att det kanske  var en operation som endast avsåg att förvara de rysktalande "folkrepublikerna" mot Ukrainas armé. Och jag var inte säker på att jag i det läget ville ta ställning för Ukraina. . 

Men när jag insåg att det var ett fullskaligt angrepp mot hela Ukraina blev det inte svårt att ta ställning. Vilket också påverkar vilka länkar om Ukraina jag lägger ut på denna blogg. 

Nedan ett uttalande från den ryska organisationen Socialister mot krig  Jag tänkte först endast lägga ut länken, kombinerat med några utvalda citat från texten. Men det är ju många som inte klickar på länkar, så jag väljer att lägga ut texten som helhet. 

Texten är länkad från tidningen International Wiepoint och är följaktligen en engelsk översättning. 

------------------------------------------------------------------------------

Manifesto of the “Socialists Against War” Coalition

Sunday 20 March 2022, by Socialists Against War

The Russian state’s power was based on the promises of peace and stability, and eventually led the country to war and economic catastrophe.

Like any other war in history, the current one divides everyone into two parties: pros and cons. Kremlin propaganda is trying to convince us that the whole nation has rallied around power. And miserable ancestors, pro-Western liberals and mercenaries of the external enemy are fighting for peace. It’s a completely untenable lie.

This time the Kremlin elders were in the minority. Most Russians do not want fratricidal war, even among those who still trust the Russian authorities. They close their eyes so as not to see the world drawn by propagandists fell apart. They still hope that what is happening is not a war, especially not aggressive, but a “special operation” designed to “liberate” the Ukrainian people. Terrible footage of brutal bombing and shelling of cities will soon destroy these myths. And then even Putin’s most loyal voters will say: we did not give you consent to carry out this unjust war!

But already now, tens of millions of people across the country are horrified and disgusted by what Putin’s administration is doing. These are people of different beliefs. Most of them are not liberals at all, as propagandists claim. Among them there are a lot of left-wing, socialist or communist people. And of course, these people – the majority of our people – are sincere patriots of our Motherland.

We are told falsely that the opponents of this war are hypocrites. That they are not against war, but only in support of the West. It’s a lie. We have never been supporters of the United States and its imperialist policy. When Ukrainian troops shelled Donetsk and Lugansk, we were not silent. Let’s not remain silent even now that Kharkiv, Kiev and Odessa are bombed on the orders of Putin and his camarilla.

There are many reasons to fight against this war. For us, supporters of social justice, equality and freedom, several of them are especially important.

• It’s an unfair, war of conquest. There was no and there is no such threat to the Russian state for which it was necessary to send our soldiers to kill and die. Today they don’t “release anyone.” They don’t help any people’s movement. It’s just that the regular army is smashing peaceful Ukrainian cities by order of a handful of billionaires who dream of maintaining their power over Russia forever.

• This war leads to innumerable disasters for our peoples. Both Ukrainians and Russians pay dearly for it with their blood. But even far away in the rear, poverty, inflation, unemployment will affect everyone. The bills will be paid not by oligarchs and officials, but by poor teachers, workers, pensioners and the unemployed. Many of us will have nothing to feed the children.

• This war will reduce Ukraine to ruins and Russia into one big prison. Opposition media are already closed. People are thrown behind bars for leaflets, harmless pickets, even for posts on social networks. Soon the Russians will have only one choice: between prison and the military registration and enlistment office. The war brings with it a dictatorship that living generations have not yet seen.

• This war significantly increases all risks and threats to our country. Even those Ukrainians who sympathized with Russia a week ago now enroll in the militia to fight our troops. With his aggression, Putin nullified all the crimes of Ukrainian nationalists, all the intrigues of American and NATO hawks. Putin gave them such arguments that new missiles and military bases would almost certainly appear along the perimeter of our borders.

• Finally, the struggle for peace is a patriotic duty of every Russian. Not only because we are the keepers of the memory of the most terrible war in history. But also because this war threatens the integrity and very existence of Russia.

Putin is trying to tightly link his own destiny with the fate of our country. If he succeeds, his inevitable defeat will be the defeat of the whole nation. And then the fate of post-war Germany can really wait for us: occupation, territorial partition, cult of collective guilt.

There is only one way to prevent these disasters. The war must be stopped by ourselves – men and women of Russia. This country belongs to us, not a handful of mad old people with palaces and yachts. It’s time to get it back. Our enemies are not in Kiev and Odessa, but in Moscow. It’s time to kick them out of there. War is not Russia. War is Putin and his regime. Therefore, we, the Russian Socialists and Communists, are against this criminal war. We want to stop her to save Russia.

No intervention!

No dictatorship!

No poverty!

måndag 21 mars 2022

Nils Funcke om friandet av Cissi Wallin

Som de flesta av denna bloggs läsare torde veta friades Cissi Wallin i förtalsmålet.

Jag vill gärna citera från SvD:s intervju med Nils Funcke i dess artikel om domslutet.

"För yttrandefrihetsexperten Nils Funcke är dagens utfall en lättnad.

– Jag hoppas verkligen att JK drar en lärdom av detta och inte tar till allmänt åtal om förtal alltför lättvindigt. Det här är en styrkemarkering för hela det tryckfrihetsrättsliga systemet, säger han....

Nils Funcke är hård i sin kritik mot Justitiekanslern.

– Det är väldigt unikt att JK i egenskap av landets högsta juridiska ämbete och statens advokater går in. Det riskerar att lägga en våt filt över kvinnors utsatthet."

Kan bara instämma. 


Cissi Wallin. Bilden utlagd på Wikipedia av användaren Frankie F

lördag 19 mars 2022

1975 var ett bättre år

Det är deprimerande att ta del av nyheter idag. Jag tillhör dem som anser att det fanns positiva drag i Sovjetunionen (och förstås också negativa drag!), men det har inte funnits positiva drag i de regimer som kom efteråt. Inte i Jeltsinregimen, som privatiserade sönder landet, och inte hos Putinregimen, som just nu massakrerar civilbefolkning i Ukraina. 

Så igår satt jag och kollade vad som hände 1975, i den engelska vänstertidningen Red Weekly. Som finns att ta del av i Marxist Internet Archive.

Dels var det det året som Vietnam segrade, dels hade vi den portugisiska revolutionen, som ett tag såg ut att växa över i en socialistisk revolution.

1975 var ett år då det ett tag såg ut som om allting var möjligt. Det var på sätt och vis ett mer "revolutionärt" år än 1968, som annars brukar ses som höjdpunkten för vänstervågen. 

Att ta del av Red Weekly  från 1975 om framförallt Vietnam och Portugal var vad man kan kalla en nostalgitripp, Det var som att sitta i en tidsmaskin. 

Vi hade FNL:s snabba framryckning i Sydvietnam, som slutade med att de sista amerikanska trupperna lämnade hals över huvud. den 29 april. Och marionettregimen i Saigon brakade samman, för att slutligen kapitulera den 30 april. Det var nog den politiskt lyckligaste dagen i mitt liv.

I  Portugal växte folkliga organ fram, och det rådde arbetarkontroll över stora delar av industrin. Den militärregim (MFA - "de väpnade styrkornas rörelse", som hade störtat Caetanos diktatur 1974),  som formellt hade makten, hade ingen diktatorisk makt,  utan var splittrad, och delar av den samarbetade med de framväxande organen för dubbelmakt.. 

Det blev Socialistpartiet som med stöd från den internationella borgarklassen stod i ledningen för en borgerligt demokratisk kontrarevolution, som slutligen segrade den 25 november, efter ett idiotiskt kuppförsök av några ultravänstergrupper. Det var tragiskt.

Men det var verkligen en annan tid då. 

En väggmålning från Portugal 1975, som föreställde Otelo Saraiva de Carvalho, den främste representanten för MFA:s vänsterflygel, som anmärkningsvärt nog samarbetade med delar av den yttersta vänstern.

Krisen i MAGA...

... fortsätter, liksom desperationen.  Och Marjorie Taylor Greenes opposition fortsätter att fördjupas.  Se här .  Hur ska det sluta?