The Witch

Det var namnet på en låt med gruppen The Rattles som gick in som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp idag för femtio är sedan - 30 januari 1971. 

Den finns som musikvideo på YouTube och kan höras och ses här.

Vid den tiden var mitt lyssnande på Tio i Topp inte lika frekvent som tidigare och jag minns faktiskt inte om jag hörde den då. 

Men senare berättade en person jag känner att hen inte endast hade hört den då - utan även hade tagit starkt intryck av den. Av det mer ångestfyllda slaget. 

Vill dock tillägga att det inte i sig är en direkt ångestskapande låt. I varje fall inte för mig. 

Lägg förresten märke till mannen som utklädd till frihetsgudinnan tänder eld på skogen..

"Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer"

För att bara ta upp en sak som jag  i mitt senaste blogginlägg kanske tyckte var för självklar för att gå in på. Jag stöder Wikileaks tll hundra procent, och är till hundra procent mot att Julian Assange utlämnas till USA

Men jag reagerar samtidigt mot  de som -  tyvärr -  kombinerar detta (självklara) ställningstagande med  en hetskampanj mot de två kvinnorna för att de berättade.

För att nu  inte tala om de som struntar i Wikileaks och endast vill utnyttja fallet i en reaktionär kampanj mot alla som berättar att de utsatts för övergrepp.

Jag borde förstås ha slagit fast det klart, tydligt och grundligt  i mitt senaste blogginlägg., Det gjorde jag faktiskt när jag först skrev om fallet 2010. För att det inte ska råda något tvivel om vad jag anser om USA vs Wikileaks lägger jag ut detta inlägg igen.

 -----------------------------------------------------------------

/Från min blogg 8 december 2010/

Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer

USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.

Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".

Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.

USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.

Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.

Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.

Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.

Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.

Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.

Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.

Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.

Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.

Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.

De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.

På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.

Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.

Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.

USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.

I skuggan av Assange

Som många torde veta har Anna Ardin kommit ut med en bok med just denna titel. Den kan beställas här. 

Anna Ardin  är en av  de två kvinnor som berättade att de utsatts för handlingar av Julian Assange,  som polisen bedömde som sexualbrott. För Annas del blev rubriceringen  sexuellt ofredande. För den andra  kvinnan, Maria, blev  den våldtäkt. 

Jag är inte jurist, och är bland annat därför definitivt osäker på om det skulle kunna leda till en fällande dom i en domstol. Men två saker känner  jag mig säker på. Att Assange dels är en man med en ganska så förfärlig syn på kvinnor. Som han även visar i praktiken. Och dessutom en uttalad,  på gränsen till paranoid anti-feminist. 

Det första bygger jag delvis på bokens skildring, men även den son läser på nätet publicerade texter  från förundersökningen, mellan raderna,  torde  få en sådan bild. Det finns  de som hävdar att bokens innehåll står i strid med det man får reda på i materialet från förundersökningen. . Det är definitivt inte min åsikt. 

Assanges paranoida anti-feminism är dock inget man behöver gå till boken för att bekräfta.  Hans egna uttalanden - som exempelvis att Sverige är "feminismens Saudi-Arabien" räcker gott och väl. 

Även om jag inte kan uttala mig om han skulle ha kunnat fällas i en domstol anser jag att det borde ha prövats. Nu avbröts förundersökningen innan den hade avslutats - därför att Assange stack sin väg. 

Men de starkaste partierna i boken är dess skildring av den hetskampanj de båda kvinnorna utsattes för - i stort sett från dag ett. Somliga har betvivlat den bild som boken ger av denna - men det gör jag absolut inte. Eftersom jag just när det begav sig ganska noga följde förövarförsvarande, övergreppsförnekande och även "papparättsliga" sidor. 

En av anledningarna till att jag följde dem var att jag själv till och från utsattes för angrepp på dessa.

Hatet på dessa sidor mot dessa två kvinnor var rosenrasande. 

Man kunde för övrigt tidigt se att  angreppen  mot dessa  kvinnor kom  huvudsakligen från  två håll. Dels från en fyrkantig  och småparanoid "vänster" som redan från dag ett började spekulera i att de två kvinnorna skulle vara CIA-agenter eller mer i allmänhet redskap för USA-imperialismen. Det talades om en "honey trap" där Assange lurades in en situation där han skulle kunna utlämnas till USA.

Det fanns aldrig skymten av belägg för detta. 

Men ganska snart dök det upp nya aktörer i denna hetskampanj.  Det var övergreppsförnekare som aldrig ens en sekund skulle bry sig om hoten mot Assange om det inte kunde  användas mot "feminister " som "styrde Sverige" och vars högsta mål var att sätta så många "oskyldiga  män" som möjligt i fängelse. En del av dessa var faktiskt mest av allt  mörkblå, och skulle aldrig brytt sig om att försvara någon mot hot från USA - om det inte vore för den anti-feministiska poäng de kunde få. 

Den som läser boken inser att Anna Ardin är såväl vänster som anhängare av Wikileaks.  Det finns inget som helst stöd för att hon skulle ha haft en dold agenda av högertyp. Hon hamnade i en situation där hon plötsligt befann sig i ett ovanligt ettrigt och långvarigt drev. 

Jag kan ha fel, men mitt intryck är att angreppen efter ett tag inriktade sig mer specifikt på just Anna A, möjligen för att hon var en offentlig person. 

Och när kampanjen mojnade, började hon även angripas för att vara krypto-islamist, eftersom hon aktivt arbetade  mot islamofobi. Hur någon på en och samma gång kan vara CIA-agent och islamist-agent framgick kanske inte helt klart. 

Jag tycker att boken borde läsas. Gärna parallellt med de delar av förundersökningen som Assanges advokater sammanställt och som kan hämtas bland annat från nättidningen  Paragraf. Trots att detta måste ses som en partsinlaga bekräftar det snarast boken - om man läser kritiskt.

Boken ger en form av djupperspektiv som i alla fall får mig att se på dessa utvalda delar av förundersökningen med nya ögon.

Lite självkritik från Uppdrag Granskning...

Under de senaste kanske 30 åren har det utvecklats, och renodlats,  en speciell sorts journalistik  i Sverige.  Den kanske framförallt företräds  av program som Uppdrag Granskning och Dokument Inifrån och utmärks av att  programledningen redan från början verkar ha bestämt sig för vilka de ska stödja i en konflikt. Och sedan ensidigt bygger upp programmet för att suggerera tittarna till att dra just de slutsatser som redaktionen vill att de ska dra. 

Till metoderna hör att starkt betona det som verkar tala för den ena sidan. och i stort sett ignorera allt som talar för den andra sidan. 

Sedan kan det också finnas andra suggestionsmetoder - som att ge bilden av att de som man vill så att säga sätta dit,  ogärna talar med journalister. Eller intervjua någon "expert" som redaktionen  på förhand vet står på deras sida. 

 Eller något vittne som ska verka trovärdigt - och skakat. 

Allt leder sedan fram till det förutsägbara "avslöjandet" av den ena sidan. Tittarna kan applådera den "avslöjande journalistiken" och sedan kan journalisterna få diverse priser. 

Om frågan i början av programmet snart blir "är den ena sidan verkligen så rutten?" blir svaret i slutändan "ja, de är verkligen så ruttna".

Vad tycker jag om en sådan journalistik? Nu kommer ett pinsamt avslöjande. När jag någon gång till äventyrs delar programmets åsikter blir min spontana reaktion nog att programmet på ett skickligt sätt lyckade visa precis det jag själv ansåg. 

Om det är tvärtom, att jag har motsatta åsikter och inte håller med, märker  jag i stället desto snabbare alla de manipulativa knepen i programmet och blir vederbörligen upprörd. 

Nu verkar det som om åtminstone Uppdrag Granskning har lite uns av självkritik. I denna fyra minuters kanske inte helt allvarliga kortfilm ger just UG en liten provkarta på en del av de metoder de brukar använda. 

Och när man alldeles mot slutet får reda på vad som utmärker ett typiskt UG-program kan nog många känna igen  bilden. 

Se den gärna.  ;-) 

Genom att klicka här.

QAnon och "kuppförsöket"

Det är fortfarande möjligt att hitta sidor som stöder QAnon, även om det är svårare nu. De ger inte ett enhetligt intryck. Men de mest extrema av dessa låter ungefär som Bagdad-Bob. "Patrioterna" har läget under kontroll, Donald Trump lät motståndarna få fiktiva segrar får att de skulle avslöja sig,.

Vidare sägs det att Trumps motståndare genomför desperata motåtgärder som nedstängningar av konton, som ett resultat av att de innerst inne vet att Trump trots allt kommer att utnämnas som president den 20. De mest blodtörstiga av dem frossar dessutom i hur förrädarna snart kommer att drabbas, inte endast av massarresteringar utan framförallt av massavrättningar. Bland annat ska Mike Pence snart avrättas för att han svek Trump. 

Vad dessa QAnon-skribenter ännu inte fattar är att det så kallade kuppförsöket slutligen slog sönder den sista möjligheten för Trump att fortsätta ha en roll i det "officiella" politiska spelet i USA.  Det var inte ett reellt kuppförsök  i någon annan mening än rent subjektivt  hos de desperados som stormade Capitolium. Och dessa var förvisso ett gäng av desorganiserade idioter...

Detta "kuppförsök" var helt kontraproduktivt och gynnade endast "motsidan". 

Sanningen är som sagt den att Trump nu inte har skuggan av en chans att komma tillbaks. Man kan nog vänta sig rena psykodraman när anhängarna till sist ändå fattar att spelet är slut. Trump är i praktiken borta från makten.

Det värsta med honom var att han representerade en fara, en skräckbild av en bonapartistisk regim vars mest otäcka prioritering var att fortsätta att värma upp jorden.. 

Den faran har försvunnit - men andra faror personifieras definitivt  - av Joe Biden..

 Nedan: Capitoliums västsida april 2017.

"Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp"

Ovanstående är rubriken på en ledare  som Kajsa Ekis Ekman skrivit i ETC. Den är väl värd att läsa. Gör det... 

Ledaren har förresten också en underrubrik: "Kvinnor i Sverige som berättar om övergrepp och våld betraktas som brottslingar"....  I denna ledare tar Ekman upp ett faktum som kanske inte alla har uppmärksammat. Eller  kanske inte dragit några specifika slutsatser av. 

Det är att när svenska media skriver om anklagelser om sexuella övergrepp i andra länder brukar de genomgående tro på dessa - även om de inte alls har den inställningen när samma typ av anklagelser förs i vårt eget land. 

Hon inleder med ett antal fall i Egypten, där kvinnor konfronterat högt uppsatta män för övergrepp. DN beskriver dessa kvinnor som modiga, och utgår som en självklarhet att anklagelserna är sanna.

Ekman kommenterar detta exempel så här.

"Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så".

Hon går vidare och visar att samma tendens ofta finns även när svenska media skriver om andra länder än Egypten. Ja, till och med om de ligger så nära oss som Danmark. 

I andra länder är kvinnor som lägger fram sina anklagelser så att förövarna kan identifieras   enligt svenska mainstreammedia (oftast) ett exempel på modiga kvinnor som kämpar mot patriarkala strukturer. 

Men med undantag av två helt ovanliga  MeToo-mänader  hösten 2017 behandlas inte kvinnor som gör samma sak i Sverige på detta sätt. Även om det under den mest intensiva MeToo-perioden i Sverige  det i media kunde finnas en bild att kvinnor som exempelvis Cissi Wallin var just modiga och värda respekt, varade detta inte länge. 

Och när stora media skriver om sådana svenska fall nu visar de oftast en förskrämt generad inställning. Ja, det är ju förtal, ja, det kanske, kanske skulle kunna vara sant, med det är ju underordnat. För så får man väl inte göra.. Typ. 

Nu är Ekman  själv ett av de  få undantagen från denna regel-  eftersom hon själv fick kommentera Cissi Wallin och debatten om dennes fall i Aftonbladet - där hon alltså kritiserade angreppen mot Wallin. 

Men det är som sagt ett undantag. De som vill skriva inläggs så att säga i MeToos anda kan ibland göra det i ex.vis ETC. eller Gardet. Men i de stora media är det försvinnande sällsynt. 

Tråkigt, men naturligtvis inte förvånande.

Men William Golding hade fel

I Svenska Dagbladet har man de senaste dagarna tagit upp ett verkligt fall från 1965-1966 där sex pojkar hamnade på en öde ö. De hade tagit en båt och rymt från en kristen internatskola, och kunde efter en storm inte styra den . De irrade  runt på vattnet  i åtta dagar.  Sedan hamnade de på en obebodd ö. I femton månader.

Det visade sig att de samarbetade mycket bra, såg till att alltid ha en eld brinnande ifall ett skepp skulle komma i närheten, och byggde upp en organisering som fungerade. 

När de hittades var de dessutom vid god hälsa.

I dessa artiklar,  som är tagna från en nyutkommen bok av Rutger Bregman, ”I grunden god”, jämförs denna verklige händelse med William Goldings roman "Flugornas herre".

Den handlar också om barn som hamnar på en öde ö. De börjar slåss, dela upp sig i olika läger, och efter ett tag döda varandra. 

Denna roman blev känd över hela världen. 

Själv fick jag i åttonde klass uppgiften att skriva en uppsats om den. Det blev en ganska kort, och ilsken uppsats. Jag reagerade på det underförstådda temat i den - att civilisationen var en tunn fernissa, och att strax under låg avgrunder av brutalitet. 

Jag har tyvärr inte kvar min uppsats, men jag skrev ungefär att det inte finns några medfödda destruktiva avgrunder i människan på detta sätt. Om barn blir så grymma, empatilösa  och inte kan samarbeta beror det på att de kommer  från destruktiva hemförhållanden, eller hamnat i andra destruktiva miljöer redan i barndomen. 

Det var för en gångs skull ovanligt roligt att få rätt. 

I SvD:s artiklar som tagits från boken får man också  reda på att  denna verkliga historia inte alls blev spridd, nådde aldrig någon större publik. Medan den fiktiva historien i "Flugornas herre" blev spridd och omtalad över hela världen. Och som inspirerat till TV-program, dokusåpor  och många nya berättelser på samma tema.                  

  

William Golding, Artur Lundkvist och Jean-Paul Sartre på en författarkonferens i Sovjetunionen 1963.

What have they done to my song?

Jag brukar alltid kolla vad som låg på topplistorna  för exakt femtio år sedan för att kunna lägga ut dem på Facebook. Både på min tidslinje och på en speciell nostalgisida. 

Så igår, dvs lördag, kollade jag Tio i Topp för den 19 december 1970. Och upptäckte "What have they done to my song, ma", med the New Seekers. Som kan höras här . Vid lite närmare koll såg jag att den  först hade skrivits och spelats av sångerskan Melanie Safka..

Men först kopplar jag inte vad det är. Jag tänker på en annan sång "What have they done to the rain?" som var en varning för kärnvapenkrig. 

Men mina associationer till just titeln  "What have they done to my song, ma" blir nu känslor av obehag, olust. 

Men sedan letar jag reda på sången på YouTube . och förstår då vad obehaget kommer från. Och varför jag inte tänkt en tanke på den på nästan femtio år. Medan jag annars brukar då och då tänka på de sånger från den tiden som gjort intryck på mig. 

Den här sången gjorde stort intryck på mig, men det intrycket var ångestfullt. Därför tycker jag först att jag inte känner igen den. 

Det kallas ju bortträngning, och det är ju det som inte finns. Fast det finns. I högsta grad finns....

I sången frågar en flicka (ja texten skapade då för mig intrycket  av att hon är ung "flicka" snarare  än "kvinna", bland annat eftersom de förtvivlade frågorna ställs till mamman) vad "de" har gjort med hennes sång, som var det enda hon i alla fall kunde göra rätt till hälften. Sången har vänts upp och ner och slängts i en plastpåse. 

Hon frågar också vad "de" har gjort med hennes hjärna. 

Att denna sång väckte ångest hos mig var ingen tillfällighet. Och att den gjorde det just då var heller ingen tillfällighet. 

Oavsett vilken betydelse texten hade för Melanie, som ju skrev den , fick den en egen betydelse för mig. Som var så olustig att den försvann från medvetandet, och att jag nu först inte förstod vad det var för något.

Bilden nedan: Melanie Safka.

 

Lever än idag

Först anklagade Biden-anhängarna Trump-lägret för att vara agenter för Ryssland, sedan anklagade Trump-anhängarna Biden-lägret för att vara agenter för Kina.

Joseph McCarthy må ha dött 1957, men mccarthyismen är i högsta grad levande.

 

 

13 december

Dagen då vi firar Freja...förlåt Lucia. 

Eller det är nog Freja i alla fall. . 

Om ni tar er igenom den engelska Wikipediatexten om helgonet och sedan läser texten till Natten går tunga fjät blir det nog uppenbart att det inte är den otäcka berättelsen om helgonets martyrdöd vi firar.

Natten går tunga fjät,
runt gård och stuva.
Kring jord som sol’n förlät,
skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus,
stiger med tända ljus,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Natten var stor och stum.
Nu, hör, det svingar
i alla tysta rum,
sus som av vingar.
Se, på vår tröskel står,
vitklädd med ljus i hår,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Mörkret skall flykta snart,
ur jordens dalar.
Så hon ett underbart
ord till oss talar.
Dagen skall åter ny,
stiga ur rosig sky,
Sankta Lucia, Sankta Lucia

Ingenting  i vårt Luciafirande pekar mot helgonlegenden. Det som beskrivs låter ju faktiskt närmast som en  fruktbarhetsgudinna som i midvinternatten (13 december var midvinter i Sverige när vi hade juliansk kalender) lovar att ljuset och värmen är på väg tillbaka. 

Sången är vacker, texten är vacker och i Sverige har paradoxalt nog  katoliker och nyhedningar fått en dag där de kan fira tillsammans (eller åtminstone samtidigt).  Men rättrogna protestanter torde väl snarast vara missnöjda. 

Bilden nedan  av Domenico Beccafumi,1521, föreställer helgonet Lucia .Ögonen på  fatet hänvisar till ett av de otäckare inslagen i legenderna om Lucia.

Falsklarm om Corona?

Jag har just läst en bok med detta namn, skriven av Sucharit Bhakdi och Karina Reiss.

Jag skulle gärna vilja skriva att jag kan ha en entydig åsikt om de teser boken driver, men det kan jag tyvärr inte. Författarna lägger fram statistik för att stödja åsikten att Covid-19 inte är värre än ett genomsnittligt influensa-virus, liksom deras motståndare lägger fram statistik för att den är det. Jag är dålig på matte, och följaktligen också på statistik...

Någon har sagt "There are three kind of lies- lies, damned lies and statistics". Om jag står utanför en hård debatt om ett ämne jag i stort sett inte har några djupare kunskaper om - så kan effekten av att ta del av olika typer av sinsemellan motsatta typer av statistiska argument mest bli förvirring.

Nu ser statistiken i just denna bok övertygande ut. Dvs statistik som verkar visa att Covid-19 inte är mer dödlig än influensa. Min främsta invändning är nog här att just Covid-19 har bemötts med extrema motåtgärder, som ingen influensa någonsin har bemötts med. För att göra en jämförelse borde man studera ett land som inte genomfört några som helst motåtgärder mot covid-19, med ett influensautbrott innan det fanns influensavaccin.

Endast genom en sådan jämförande studie av hur Covid-19 jämfört med influensa beter sig i en miljö där den inte möter något motstånd

Boken är skriven före de nya utbrotten av Covid-19 denna höst. Författarna verkar inte heller ha trott att några sådana skulle komma, vilket ju kan leda en viss skepsis vid läsningen.

När författarna ska visa att andelen döda av de smittade är lägre än vad som uppges - efterkom mörkertalen kan vara mycket stora - har de rätt, men frågan är hur relevant detta är. Alltså: en sjukdom med mindre dödlighet och en mycket snabb spridning, kan ju vara exakt lika farlig som en sjukdom med stor dödlighet men med en långsammare spridning.

Det väsentliga är väl att ta reda på hur stor andel av befolkningen som dött i Covid-19.  Men här har författarna relevanta invändningar mot en sådan metod. Eftersom de flesta covid-19-smittade som dött är äldre människor med underliggande sjukdomar är det mycket svårt att avgöra vilka som dött av Covid-19, och de som dött av någon annan sjukdom medan de också hade Covid-19. Andelen gamla människor, liksom sjuka människor som dör, är ju många även förutom Covid-19. Hur ska man kunna avgöra hur många av dessa som inte hade dött även utan Covid-19?

Det starkaste partiet i boken är nog när författarna diskuterar hur många som kan ha dött, eller skadats, som ett resultat av motåtgärderna.

Den globala ekonomiska kris som blir resultat av motåtgärderna leder till ökad fattigdom och hunger. Vilket som bekant ofta leder till död. Det skulle inte förvåna mig om det samlade dödsfallen av denna ekonomiska kris redan nu kan ha överstigit de direkta dödsfallen av Covid-19.

En annan orsak till ökad dödlighet är att annans sjukvård fått stå efter pga Covid-19-krisen. Patienter som inte vågat uppsöka sjukvården, för att de är rädda för att smittas, eller för att de är rädda för att smitta andra vid minsta tecken på snor i näsan, hosta., eller endast dåligt allmäntillstånd.

Patienter som stått i kö för livsviktiga åtgärder får vänta ännu längre.
Förebyggande hälsoundersökningar som inte görs. Nedprioritering av cancervård. Inställda operationer. 

Men om man inte enbart räknar döda finns det i alla fall en sänkning av livskvaliteten för många äldre, och /eller ensamma. Vilket ju också efter ett tag kan leda till dödsfall.

De saker som förut kunde vara var höjdpunkter för ensamma äldre människor förbjuds i länder med total lock-down - och motarbetas i Sverige. Det dagliga besöker på caféet. möten med vänner, promenaden. 

Nedstängningen leder alltså till ökad ensamhet och isolering för i många fall redan ensamma och isolerade människor.

Under isoleringen ökas också det våld som kvinnor och barn utsätts för. Det finns det redan flera rapporter om.

Med mera. Att räkna ut hur många som dör som direkt och indirekt följd av "motåtgärderna" går knappast att räkna ut.

Men en sak är klar. De som dör under Covid-19 får mycket ofta dö under en mycket större ensamhet än de som dog före Covid-19-krisen. Utan att få träffa släktingar, eller vänner. Och i många fall med sjukhuspersonal klädd i en skyddsdräkt som kan te sig som en rymddräkt....

Om man tittar sig omkring på nätet är det svårt att hitta recensioner av denna bok. Jag tycker att i synnerhet de som är förespråkare för åtgärder som stänger ner stora delar av samhället l(framförallt de extrema åtgärderna – i ex.vis Tyskland) bör läsa den.

Om inte annat för att komma med motargument.... 

PS. Det verkar troligt att en extrem nedstängning kan genomföras med mindre negativa verkningar i länder där ekonomin i hög grad är planerad, som i Kina, Vietnam och på Kuba. Deras ekonomier är på många sätt mindre känsliga - och därför blir i dessa länder påverkan på ekonomin mindre djup, och mindre kaotisk.

PPS. Efter att ha lagt ut detta inlägg på Facebook fick jag svaret att det finns statistiska bevis på att covid-19 är mycket ner dödligt än influensa. Då  citerade jag från bokens tyska statistik, där det sägs att  15.000 dör i en genomsnittlig säsongsinfluensa, medan endat 7000 har  dött i covid-19 (eller alla fall med covid-19). Jag fick svaret att Tyskland i så fall var ett undantag.

  

Testkit för covid-19.

Från trotskism till bucharinism

Jag har tidigare skrivit  om Socialist Networks analys av dagens Kina. Jag visade då att denna  grupps åsikt  var att Bucharins linje i Sovjetuinonen var riktig. Och att Kina idag följer denna. 

Det är intressant på i alla fall två sätt. Dels är deras analys av dagens Kina ovanlig, och ganska väl genomarbetad.   Dels är det det första exemplet jag känner till av en strömning som kommer från trotskismen och som gått över till en bucharinistisk  linje.  Och som till på köpet hävdar att denna linje har genomförts i dagens Kina. 

Nu är Socialist Networks webbsida lite opedagogiskt upplagd. Man för scrolla genom hela artiklar för att hitta andra artiklar. Därför har jag här lite förenklat för de som vill få en snabb orientering. 

Man kan först läsa denna  artikel* som hävdar att Kina idag förkastat den kapitalistiska vägen.  Vidare finns  denna  analys av utvecklingen i Sovjet  där det helt klart framgår att de anser att Sovjet inte skulle ha urartat om Bucharins linje hade segrat över Stalins (och uppenbarligen även Trotskijs?) linje. 

Vidare denna  som är en analys av den maoistiska perioden i Kina, som (helt riktigt) beskrivs som en variant av stalinismen.. 

Om den kinesiska ekonomiska politiken efter Mao får vi läsa i denna artikel. 

Och slutligen kommer denna  artikel, som diskuterar de utmaningar som Kina står inför idag. 

Det är helt klart ett mycket sällsynt exempel - inte endast på en strömning som bytt ut trotskism mot bucharinism, utan som också förenar detta med ett ska vi kanske säga tre kvarts-apologetiskt försvar av den kinesiska politiken idag. 

Det är i och för sig välgjort, och bitvis  övertygande. 

Jag håller med att det faktum att det finns kapitalism i Kina  idag inte betyder att Kina är en kapitalistisk stat. I en kapitalistisk stat är staten  i huvudsak ett redskap för kapitalet, i Kina idag är (än så länge?) kapitalisterna ett redskap för staten. 

Men samtidigt torde  den  oerhörda ojämlikhet som finns  i dagens kinesiska  system knappast vara något som harmoniskt pekar fram mot - något som rimligen skulle kunna beskrivas som... socialism.

Vad vi ser är en symbios mellan partiet och staten å ena sidan - och en ekonomiskt mycket  stark kapitalistklass å den andra.  Både statsbyråkratins toppar och de kinesiska kapitalisterna har en mycket privilegierad ställning - om man jämför med befolkningen i övrigt. 

Bucharin sade en gång att storbönderna och NEP-kapitalisterna skulle kunna "växa in" i socialismen - med "snigelfart". Om detta för en del kunde te sig utopiskt är det inget mot föreställningen att statsbyråkratin och kapitalet i Kina harmoniskt skulle kunna växa in i ett"socialistiskt" samhälle värt namnet. 

Missförstå mig inte - i rivaliteten i det nya "kalla kriget" mellan Kina och västkapitalismen är jag absolut för Kina. Men jag delar inte Socialist Networks rosenskimrande syn på Kina idag. 

Än så länge är det den framväxande borgarklassen som är underordnad statsbyråkratin i Kina. Men jag ser ingen anledning att tro att denna maktfördelning är så att säga huggen i sten. 

Och än mindre att det är en första etapp i ett gradvist  framväxande socialistiskt framtidssamhälle. 

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------

*  Den äldsta av de artiklar som jag länkar till här, och den kanske minst idealiserande vad gäller Kina idag.

 --------------------------------------------------------------------------------------------------- --

TILLÄGG

I kommentarsfältet har det påpekats att dokumenten som anknyter till Bucharin är diskussionsinlägg,  skrivna´ av två medlemmar i Socialist Network , och att det finns .andra synpunkter inom nätverket.

 

Stalinisten Mao - efterträdd av bucharinister?

Middle of the Roads genombrottslåt, och ett minne

Den 25 maj 1971 råkade jag höra denna sång.

Det var Middle of the Roads genombrottslåt och den video som länkas ovan har jag inte sett förut.. Och den hette förstås Chirpy Chirpy Cheep Cheep. 

Det var en tisdag, det var Kvälstoppen.  Jag tror inte jag hade hört den förut. Jag lyssnade då inte lika frekvent på Kvällstoppen som jag hade gjort låt oss säga ett år tidigare. 

Det underliga med denna sång år att den närmast brände sig in i mig. Den blev symboliskt laddad. Och avspeglade någon  form av avslutning och någon form av början. 

Det räckte med att höra den en gång för att jag skulle memorera både melodin och texten. 

Och jag minns till och med vilket rum jag stod i, och faktiskt även i vilken del av rummet jag stod. 

Eftersom det var just den här tiden som jag efter ett tag slutade att lyssna på popmusik hörde jag inte deras uppföljare förrän långt senare. 

Det har jag ju nu - och de var också värda att lyssna på. Men jag tror inte det var en tillfällighet att deras första låt också  blev deras största hit.

 

Middle of the Road 1972

Vänsterpartiet och Murphys lag

I slutet av 2018 blev jag medlem i Vänsterpartiet. Jag tänkte bli aktiv på allvar men sedan kom Januari-överenskommelsen och jag blev - tja, demoraliserad. 

Men i slutet av 2019 bestämde jag mig ändå för att bli aktiv på riktigt. Det gick riktigt bra, och jag kände en del entusiasm. Jag deltog i möten och på flygbladsutdelningar i Södertälje centrum. 

Och även på ett engagemang som soppkök i Hovsjö. 

Det var alltså en positiv upplevelse. Faktum är att jag hade funderat på att gå med i dåvarande VPK redan hösten 1970, ,men då blev det aldrig  av. Av många olika orsaker. 

Men just som jag tyckte att det kändes positivt att vara medlem i det enda riksdagsparti som är vänster i någon rimlig mening av ordet - kom då covid-19. 

Denna märkliga sjukdom som  gör att man inte kan sitta bredvid varandra, och inte ens snudda vid andra människor, 

Och leder till att all politisk verksamhet måste bli... digital. 

Till en början verkade den vanliga aktiviteten närmast kollapsa. Men sedan kom då de digitala alternativen. Man kan skaffa sig något som heter Zoom och sedan kan man ha möten via datorn. 

Jag tänkte först försöka delta men så fort jag försökte ladda ner Zoom fick jag en - virusvarning . Alltså datavirus... Så om man inte kunde ha vanliga möten pga biologiska virus skrämdes jag från att delta i ett digitalt möte pga - datavirus. 

Är det inte det ena viruset så är det det andra...'

Nu skulle jag  ju kunnat försökt igen. Men när skräcken för datavirus klingade av insåg jag att jag nog ändå inte skulle stå ut med digitala möten. 

För de första skulle jag säkert som jag brukar, göra olika tekniska fel - som skulle göra det hela till en orgie av irritation.  .Men för det andra - även om det efter ett tag inte blev så känner jag ändå någon form av svårförståelig men stark irritation över att ha möten på detta sätt. Jag skulle inte ens behöva misslyckas tekniskt för att bli irriterad - situationen i sig skulle bli såväl overklig som irriterande -  i alla fall. 

Nåväl, detta (irrationella...)  reaktionssätt kan jag kanske vänja mig av med,  någon gång. Men innan dess hoppas jag att denna covid-19-kris går över för gott.

Metanhalten ökar i havet - medan Joe Biden förråder sina klimatlöften

Först till dagens otäckaste nyhet..

"Metanläckage upptäckt i ryskt hav.. 

För första gången har svenska forskare upptäckt utsläpp av metan långt ute i havet utanför östra Sibirien i Ryssland. Tillsammans med forskare från Ryssland observerades områden i havet med tio till hundra gånger mer metan än vad som är vanligt, rapporterar Sveriges Radio Ekot. Forskarna bedömer att det finns stora mängder metan i frusen form i området. Metan är en mycket starkare växthusgas än koldioxid, och den globala uppvärmningen kan förstärkas när varma havsströmmar smälter frusen metan.""

SvD:s papperstidning 19/11, sidan 16.

Det har länge varnats för att när permafrosten smälter kan metangas, som alltså är en gas vars växthus-effekter är mycket starkare än koldioxid, komma ut i atmosfären och påskynda den globala uppvärmningen. Detta tycks vara det första säkra tecknet på att det verkligen börjar hända.

En annan dålig, men inta alls oväntad, nyhet kan vi ta del av i Jacobin, som är en socialistisk tidning i USA. Jag har då och då stött på den, men inte riktigt fattat vad den är, förrän den kritiserades i en grannblogg. som - för att nu vara alldeles ovanligt elak - mer och mer börjar ge ett närmast kvasi-strasseritiskt intryck. Det visades sig att Jacobin är en tidning med nära band till Democratic Socialists of America.

Denna organisation är alltså socialistisk, men arbetar också  i det demokratiska partiet och har fått några av dess medlemmar valda till kongressen. Den mest kända av dessa är nog Alexandria Ocasio-Cortez.

I Jacobin hittade jag snart en artikel där man får veta att Joe Biden utnämnt kongressledamoten Cedric Richmond till ledare i något något som heter "White House Office of Public Engagement" där han ska ha kontakter med både fossilindustrin och klimataktivister.

Om den mannen kan man i  Jacobin läsa bland anat läsa detta:

"During his ten years in Congress, Richmond has received roughly $341,000 from donors in the oil and gas industry — the fifth-highest total among House Democrats, according to previous reporting by Sludge. That includes corporate political action committee donations of $50,000 from Entergy, an electric and natural gas utility; $40,000 from ExxonMobil; and $10,000 apiece from oil companies Chevron, Phillips 66, and Valero Energy."

Och detta

"Richmond has repeatedly broken with his party on major climate and environmental votes. During the climate crisis that has battered his home state of Louisiana, Richmond has joined with Republicans to vote to increase fossil fuel exports and promote pipeline development. He also voted against Democratic legislation to place pollution limits on fracking — and he voted for GOP legislation to limit the Obama administration’s authority to more stringently regulate the practice."

Och detta:  

"Varshini Prakash, the Sunrise Movement’s executive director who served on Biden’s policy task force, said in a statement: 'Today feels like a betrayal, because one of President-Elect Biden’s very first hires for his new administration has taken more donations from the fossil fuel industry during his Congressional career than nearly any other Democrat.'

Just när en radikal klimatpolitik är mer nödvändig än någonsin för att förhindra den totala katastrofen väljer Biden alltså att förlita sig på en korrupt allianspartner till fossilindustrin.

Som sagt, det var nog väntat, men inte desto mindre oroande. För att uttrycka det försiktigt.

Bilden: Alexandria Ocasio-Cortez - socialist i USA:s representanthus.