Taiwan

Jag tillhör de som har en ganska positiv syn  på Folkrepubliken Kina. Men inte på den nationalism som styr det kinesiska kommunistpartiets politik. Och som nu framförallt avspeglas i deras hot om att invadera Taiwan. 

Enligt opinionsundersökningar i Taiwan vill endast 1,3 procent av befolkningen i Taiwan ansluta sig till Fastlandskina. Eftersom jag är för nationellt självbestämmande anser jag att den taiwanesiska befolkningens vilja väger mycket tyngre än det kinesiska kommunistpartiets nationalistiska fixeringar. 

Samtidigt har Taiwan knappast någon annan möjlighet att stoppa ett kinesiskt angrepp än genom ett maximalt militärt stöd från USA. Det gör hela situationen dubbelt tragisk. Alternativen för Taiwan blir då att antingen bli ockuperat av Kina eller bli extremt beroende av USA - med exempelvis amerikanska miltärbaser i Taiwan. 

Det absurda är ju dessutom att Kina föredrar den fortfarande formellt officiella (men definitivt inte reella) linjen  i Taiwan - nämligen att Taiwan är det "riktiga" Kina och  har rätt att styra hela Kina. Kina har hotat att invadera om denna linje ersätts med att Taiwan avstår från att göra anspråk på att representera hela Kina och istället vill vara en självständig stat. 

Det är klart - givet styrkeförhållandena föredrar Kina naturligtvis att Taiwan på papperet har kvar den absurda gamla Kuomintang-linjen  - att Taiwan ska invadera hela Kina för att "befria" Folkrepubliken från kommunismen -  framför att Taiwan förklarar sig självständigt.  

Det första är ju omöjligt - det andra är det inte.

Den taiwanesiska  kuomintangledaren Chiang Kai-shek 1966 - ville erövra hela Kina.

Värmedöden

Som 67-åring drabbas jag fysiskt hårdare av värmen än jag skulle ha gjort när jag var yngre. I går kväll hade jag förmodligen druckit mindre vatten än jag borde, och gled in i en overklighetskänsla som plötsligt slog över i ett krampanfall.  Vilket en mycket kort stund ledde till rena avgrundsvrål från min sida. Som torde ha chockat grannarna, för att inte tala om lekande barn utanför huset.... 

Den globala uppvärmningen har nu blivit så konkret. Det är inte endast något man kan diskutera teoretiskt om - det är numera något som man till och från kan drabbas av själv.  Och ändå lever jag i Sverige, och inte exempelvis Portugal. Själv tror jag inte att jag skulle överleva speciellt länge om det blev 50 grader varmt.  

I delar av Europa har man troligen nått en gräns, som om den överskrids skulle kunna leda till massdöd.  

Det enda positiva med detta är väl att den grupp som förnekar att vi har en global uppvärmning minskar mycket snabbt. Elakheter om Greta Thunberg fastnar nog i halsen på de allra flesta.  

Men på många klimatförnekar-sidor låtsas man fortfarande, nästan bokstavligen, som om det regnar - eller gläds över att det är så varmt och skönt.  

Jag har aldrig någonsin trott att vi kommer att gå under i ett kärnvapenkrig. Och jag har alltid varit skeptisk till berättelser som kommit om att den eller den sovjetiska militära hjälten vid en viss tidpunkt lyckades förhindra ett sådant. Inte för att jag nödvändigtvis behöver betvivla själva storyn, utan för att jag snarare ser det som ett uttryck för att inbyggda mekanismer i det sovjetiska samhället gjorde att den typen av hjältar med nödvändighet uppstod, och kunde agera, när det verkligen gällde.  

Jag tror nog att systemet i USA, och i dagens Ryssland,  också på något sätt har inbyggda mekanismer som torde förhindra länderna att kasta sig in i något som kommer att leda till mänsklighetens undergång tre dar senare.  

De härskande i supermakterna lever en mycket privilegierad tillvaro och torde inte vilja byta ut den mot  mot att förintas i glödande eldklot, eller i en atomvinter. 

Men  uppvärmningen kommer så smygande. Det finns i den ingen konkret åtgärd som kan leda till att mänskligheten förintas på några dagar. Men förintad kommer den att bli, förr eller senare, om inte klimatpolitiken ändras.  

Vi har kunnat glömma den globala uppvärmningen under några år, pga pandemin och kriget i Ukraina. Men den försvinner inte för att vi inte tänker på den.

Popcorn

Idag för 50 år sedan, den 12 augusti 1972, hamnade denna märkliga instrumentala låt på elfte plats på Tio i Topp. Det var Popcorn med gruppen Hot Butter. Veckan efter kom den in, och efter ett tag började den spelas gång på gång på radio, under en stor det av hösten 1972.

Jag var sjutton år och hade slutat att lyssna på Tio i Topp,  lite mer än ett år tidigare. Men den låten spelades ofta, och den kunde jag inte missa. Jag tror att jag hörde den första gången på ett ovanligt trevligt café som hette Denise, som låg nära Luntmakargatan 70 - där en vänsterorganisation som jag sympatiserade med hade sin lokal. 

När jag väl fått den melodin i huvudet släppte den inte taget.

Kinas rymdframgångar

Kolla gärna denna, liksom denna, länk. De går till två YouTube-inslag om Kinas enastående framgångar med sitt rymdprogram. 

Om jag inte hade kollat olika YouTube-länkar hade jag idag nog inte vetat om att Kina, som första land i världen, landat med en rymdsond på månens baksida och, som tredje land i världen, gjort detsamma på Mars. Eller i praktiken andra land i världen på Mars, eftersom Sovjet förlorade kontakten med sin Mars-sond så fort den hade landat. 

Jag läser i alla fall en morgontidning varje dag.  Om denna hade något om dessa rymdframgångar måste det ha varit små notiser. När det faktiskt måste ses som världsnyheter. 

Hur många av er som läser detta  visste förresten om det - och var hade ni då läst det?

Men det är mer än så. När Kina förbjöds att arbeta på den internationella rymdstationen ISS byggde de helt sonika en egen. Och ett stort antal "taikonauter" /den kinesiska motsvarigheten till astro- och kosmonauter/ har under de senare åren följt i Jurij Gagarins och John Glenns fotspår i omloppsbanor runt jorden.

Jag gläds åt detta.  Dels för att jag anser att en satsning på rymdfart är nödvändig för mänskligheten (om inte den globala uppvärmningen först hinner utplåna oss), dels för att jag föredrar att Kina står i ledningen för rymdkapplöpningen och inte USA. Och det anses det allmänt att Kina gör idag. 

Det är dessutom mer uppbyggligt att läsa om Kinas framgångar i rymden än om deras upprepade hot om att invadera Taiwan. Om Kina verkligen någonsin  gör allvar av detta kommer det att bli en tragedi för både Kina och Taiwan. De enda som skulle gynnas av detta vore USA och andra västmakter, som skulle kunna starta en riktigt framgångsrik världsomfattande kampanj för att fördöma Kina. 

På nätet kan man hitta förskräckta spekulationer om att Kina planerar att "invadera" månen. Inte mig emot. Det är definitivt bättre med kinesiska taikonauter på månen än kinesiska soldater på Taiwan.

Bilden: Dong Fang Hong I - Kinas första  satellit -  som sändes upp redan 1970.

Traffic - Paper Sun (etc.)

1967 var det psykedeliska året inom pop- och rockmusik. Ett exempel. Idag för 55 år sedan - 8 augusti 1967 - låg  Traffics låt Paper Sun på plats 18 på Kvällstoppen. 

På svenska listor låg kanske det inte så värst många  entydigt psykedeliska låtar på listorna. Men Paper Sun måste nog beskrivas som en sådan. Den är riktigt bra. 

Men som jag sagt tidigare. Psykedeliskt sound spred sig även bortom den renodlat psykedeliska sfären. Kända grupper som Beatles, Rolling Stones,  Hollies, Small Faces, (etc.)  och vid något tillfälle till och med Supremes, experimenterade till och från med psykedeliskt sound. Beatles och Stones gjorde ju till och med varsitt rent psykedeliska  LP-album. 

Sedan fanns det ju många grupper som uppstod som ett mer eller mindre  direkt resultat av den psykedeliska vågen.  Det bör Traffic räknas, liksom ex.vis Grateful Dead, Jefferson Aitplane,  Doors , Pink Floyd, och ett stort antal andra grupper.

I Sverige var det mindre vanligt, men av de större grupperna gjorde Tages faktiskt en hel del psykedeliska låtar. Sedan fanns det även här mindre framgångsrika grupper som direkt växte fram ur den psykedeliska vågen .

Själv var jag oerhört fascinerad, och blev lite sorgsen när den psykedeliska vågen till stora delar klingade av - redan 1968. Men den hade ändå en djupgående effekt som dröjde sig kvar även sedan 1967 övergick till 1968.  Och därefter.

Användningen av psykedeliska och kvasipsykedeliska droger hade öppnat en dörr till en helt ny typ av musikaliskt sound.

De öppnade förstås dörrar till betydligt mer otrevliga saker också.... Men ingen kan förneka att de genom sin existens skapade en typ av musik, som många kan glädja sig åt än idag.

Scott McKenzie, San Francisco och blommor i håret

Denna fantastiska sång var nykomling på fjärde plats på Tio i Topp idag för 55 år sedan - 5 augusti 1967.

Jag vet inte om jag hörde den redan denna dag. Jag lyssnade förvisso på Tio i Topp den dagen.. De vuxna var bjudna på en fest hos en granne, och vi fick reda på att barnen inte var inbjudna.

Men efter en kvart eller tjugo minuter in i programmet fick jag reda på att det var ett missförstånd. Barnen var faktiskt inbjudna.

Så jag lämnade radion och gick iväg.

Eftersom jag har för mig att de låtar som testades .spelades först borde jag väl ha hört San Francisco just denna dag.

I vilket fall som helst dröjde det i så fall inte länge innan jag hörde den igen.

Tio i Topp sändes på en lördag och redan dagen efter hade DN en artikel där jag fick reda på lite vad hippies var för något. Mina föräldrar prenumererade på SvD så vi läste normalt sett inte DN. men i Gräddö brukade de köpa DN på söndagarna..

Artikeln ifråga var visserligen inte välvilligt hållen - den hette "Den påtända generationen" och handlade mest om droger. Men den berörde också hippies kärleksbudskap och jag hade redan hört Beatles "All you need is love" - och fattat att den var en del av samma hippiekultur.

Så jag bortsåg från det där otäcka med LSD och tyckte att hippies verkade underbara.

Så resten av sommaren drömde jag vackra drömmar om att jag var i San  Francisco och - vad ska man säga - fick uppleva sann kärlek bland människor med blommor i håret.

Jag var tolv år.

Fred Hoyle och "panspermiateorin"

Lyssna gärna på denna föreläsning av Fred Hoyle (1915-2001) -en av 1900-talets mest kända astronomer och kosmologer.

Den är från 1982 och han argumenterar för att livet inte uppstod på jorden eller andra planeter utan att det finns spritt över hela universum.

Hoyle  menade att studier av stoftmoln i kosmos visar att de har egenskaper som talar för att de till stor del består av mikroorganismer, som liknar de bakterier som återfinns på jorden. 

Han menade också att studier av epidemiska sjukdomar tyder på att många av dessa inte endast sprids mellan människor (eller andra levande organismer) på jorden - utan att källan till den kommer utifrån (exempelvis genom kometer), och att de ofta ser ut att spridas oberoende av kontakter mellan varelser på jorden. 

Han har i andra sammanhang argumenterat för att språnget från organiska molekyler till levande celler är så stort att chansen för att dessa molekyler ska kunna bilda celler är ungefär lika liten som att ett skrotupplag som faller ner på jorden skulle bilda en jumbojet...

Men eftersom han ansåg att universum funnits i evighet har livsformer haft en oändlig tid på sig att utvecklas. Vilket skulle kunna förklara de mest osannolika utvecklingar.

Hans teorier om livets spridning ses som ett exempel på "panspemiateorier" - alltså uppfattningen att livet inte uppstått på jorden utan sprids över universum. De anses för det mesta allmänt vederlagda, utom i mycket modifierade versioner. 

Men för Hoyle innebar teorin även att han förkastade Darwins utvecklingsteori.  Evolutionen är kosmisk, inte jordbunden.

Hoyle har annars kommit med andra kontroversiella astronomiska teorier. Han var exempelvis 1948 en av de tre upphovsmännen bakom den så kallade steady-state-teorin , som hävdade att universums expansion inte beror på en "Big Bang",  utan på att materia kontinuerligt skapas i universum, som han alltså ansåg hade funnits, och även kommer att bestå, i  oändlig tid. Denna teori anses vara allmänt vederlagd, men långt senare formulerade Hoyle en modifierad variant av den. 

Men ingen ska tro att Hoyle endast kommit med spekulativa och kontroversiella teorier. Det var exempelvis han som matematiskt kunde visa att alla grundämnen förutom väte och helium måste ha skapats i stjärnor. 

Hoyle har för övrigt skrivit flera mycket fantasieggande och välskrivna science-fiction-romaner  som även översatts till svenska. (Vill i synnerhet rekommendera Det svarta molnet och Caraghs gåta, men även Den femte planeten). 

Han var ovanligt mångsidig, och vågade som antytts  presentera de mest kontroversiella teorier, och försvara dem under årtionden.

-------------------------------------------------–––

PS: Båda de teorier av Fred Hoyle som jag nämner här verkar definitivt mer hoppfulla än de som dessa står i motsättning till. 

Jag hörde förresten talas om Fred Hoyle och hans steady state-teori, liksom den rivaliserande Big Bang-teorin,  redan ca 1965-67, då jag var mellan 10 och 12 år. Och jag hoppades innerligt att steady-state-teorin skulle visa sig vara riktig.  Men konstigt nog föll även kosmologiska teorier under Murphys lag,  så jag insåg snart att den teori jag tyckte riktigt illa om verkade vara den som  blev accepterad...

Om ett vanligt scenario

Det finns en typ av scen som är mycket vanlig i olika typer av deckare eller thrillers. En person (vanligtvis en man) befinner sig på en plats där det finns mycket folk (ofta en pub), En annan person (också vanligtvis en man) går fram till person nummer ett och viskar "jag trycker just en pistol mot din rygg - om du inte följer med så skjuter jag".

Det konstiga är att i alla fall jag stött på detta scenario följer person nummer ett med person nummer två.

Om jag vore person nummer ett skulle jag skrikit "hen hotar mig med en pistol" och försökt slita  mig från hen. Inte för att jag vore dödsföraktande, utan för att jag skulle vara mycket mer rädd för att bli dödad på en avsides belägen plats än i ett rum full av folk.

För det första skulle det vara tveksamt att person nummer två skulle våga skjuta mig i ett rum fullt med folk. Däremot vore risken mycket  större  att hen skulle våga det så fort hen fick mig avsides.

För det andra - även om hen ändå skulle skjuta mig offentligt skulle chansen ändå vara större att jag skulle överleva om hen sköt mig på en plats där det fanns folk som kunde ingripa och ev. föra mig till sjukhus.

Varje gång jag stöter på ett sådant scenario i filmer eller böcker tycker jag att den som följt med är korkad bortom alla gränser.

Utomjordiskt

Läste nyss ut en bok med titeln "Utomjordiskt : de första tecknen på intelligent liv". Den är skriven av Avi Loeb, världens kanske nu mest kända levande astronomiska teoretiker (efter att  Stephen  Hawking dog) .

Avi Loeb är mest känd för att driva tesen att Oumuamua var en utomjordisk rymdfarkost. Men detta är ingen tillfällighet. Han har redan innan Oumuamus dök upp drivit linjen att det är mycket sannolikt att det finns utomjordiskt liv och att forskningen borde satsa mer tid och pengar på att finna det. 

På så sätt har han hittat en nisch där han både kan bli akademiskt känd och tjäna pengar. Böcker av ledande akademiker som driver tesen att vi får besök av utomjordiska rymdskepp slår det mesta  -  och jag misstänker att boken kommer att läsas av betydligt fler än de böcker av hans kolleger som handlar om svarta hål, universums tre första minuter, eller mörk materia. 

Nu finns det inte mer att läsa om Oumuamua i denna bok än man kan finna i tidningar, tidskrifter eller på nätet. Dessutom verkar den för mig ha egendomliga sakfel, syftesfel och konstiga formuleringar. Jag har svårt att avgöra om det beror på min bristande läsförståelse,  bokens översättning eller (kanske minst troligt) språkliga  brister i originalboken. 

Men det viktigaste i boken är inte återberättelsen av storyn om Oumuamua. Det viktigaste är ett resonemang om astronomins prioriteringar. 

Oerhört mycket mer tid och pengar läggs på (återigen) svarta hål,  universums tre första minuter, eller mörk materia,  än på sökandet efter utomjordiskt liv. Loeb ställer sig frågor som  - vad är viktigast för mänskligheten  - att få reda på om vi har sällskap i rymden - eller om (exempelvis) universum  utvecklades på ett inflatoriskt sätt de första millisekunderna efter Big Bang.. 

Eller  frågan om vi har utomjordiska farkoster som då och då besöker  oss, visavi frågan om mörk materia finns eller är en ad hoc-förklaring för att hjälpa standardkosmologin. Jag förnekar inte alls att de senare frågorna är viktiga - men håller definitivt med Loeb om att de förstnämnda frågorna är mycket mer viktiga för dec flesta av oss.  

Ändå satsas nästan alla resurser på just de senare nämnda frågorna - medan ex.vis SETI-projektet som ska forska om utomjordiskt liv får så oerhört mycket mindre - om man jämför,  närmast nålpengar.

Prioriteringen är svår att förstå - i synnerhet som det numera finns så oerhört många exo-planeter som upptäckts  i beboeliga zoner runt stjärnor i vår galax. 

Prioriteringen är i själva verket så svår att förstå att jag skulle kunna  börja tänka på rent Arkiv X-liknande konspirationsteorier i mina funderingar kring frågan varför. Dvs om jag hade varit en sådan skum  konspirationsteoretiker själv.

Men det är jag förstås inte.  ;-)

Konsert med Joan Jett

Någon gång våren 1978 blev jag förtjust i tjejgruppen Runaways. Men jag tänkte inte så mycket på dess olika medlemmar och deras roll i gruppen.

Långt senare uppmärksammades jag om Joan Jett, gruppens kanske mest intressanta medlem. Hon grundade ett tag efter Runaways upplösning gruppen Blackhearts och gjorde tillsammans med den såväl skivor som konsertturnéer.

Den som uppmärksammade mig om henne var den feministiska bloggaren NoBoyToy,, som hade Joan Jett som en musikalisk favorit.

Jag började lyssna på Jett och blev själv imponerad.

Just nu  - när jag återhämtar mig från en  ovanligt elakartad infektion i en tumme - som förvandlade tummen till något som inte ens avlägset liknade en tumme - försöker jag ta igen mig med en konsert med Joan Jett och the Blackhearts, från i år, 2022..

Den kan höras här.

Alltså...

Den globala uppvärmningen kan inte längre avfärdas som något hemskt som kommer att komma om 20 år. Det är något hemskt som händer nu. Och processen går snabbare än även de flesta pessimistiska förutsägelser.

När pandemin kom slutade man nästan helt att skriva om Greta Thunberg. Hon har gång på gång sagt att hon inte vill att folk ska lugnas och känna sig hoppfulla. Hon vill att folk ska vara livrädda. För endast då kommer man att tvingas genomföra adekvata åtgärder.

Hon har faktiskt rätt.

What makes you smile?

För de som lever på en befolkad planet som genomgår en global uppvärmning behövs väl knappast några skräckfilmer för att skapa rädsla.

Men nu finns faktiskt ett riktigt tappert försök att få några stackars människor att bli än mer rädda. Jag syftar på filmen "Smile". Den ska komma i höst och jag råkade vid en YouTube-sökning  hamna rakt in i en trailer för den.

Ja, jo, jag brukar inte bli rädd för skräckfilmer, men just denna vet jag inte riktigt om jag klarar av att se...

----------------------------------------------------------------------------------------------------

PS. Fast nu har jag sett trailern ett antal gånger, och skräckkänslan har minskat varje gång. Jag skulle nog kunna se filmen också, utan att bli skrämd på något helt outhärdligt sätt...

"Elden då skall allt förtära"

Nedan några citat från en artikel i Aftonbladet:

 "Varningen: Livsfarligt väder i västra Europa."

"Tusentals brandmän i beredskap, risk för torka och hälsofara."

"Under veckan väntas exceptionellt höga temperaturer i västra Europa" 

"I Portugal har nödläge utlysts, rapporterar Reuters. För att klara av de höga temperaturerna har landet nu höjt sin beredskapsnivå till sin tredje högsta av fyra nivåer. Under beredskapstillståndet som gäller till minst fredag, har regeringen förbjudit allmänheten att besöka skogar som anses vara i riskzonen."

"I Storbritannien har myndigheterna varnat för exceptionellt höga temperaturer, enligt den nationella vädertjänsten Met Office. De har utfärdat varningar av andra graden för extremhetta under både söndag och måndag på flera platser i landet – även norr om Manchester.

Hälsoeffekterna kan bli dramatiska och de slår mot hela befolkningen. Det är inte bara de som är mest känsliga för värme som kan drabbas, enligt varningen."

"I Spanien varnar Europas nationella vädertjänst för exceptionellt varmt väder i flera regioner. Medborgare och besökare uppmanas att vidta försiktighetsåtgärder och att bara resa om det verkligen är nödvändigt."

"I Italien har årets fjärde värmebölja medfört att floder riskerar torka ut. Längs Poslätten i norra Italien har utlyst nödläge i fem regioner."

Och lite senare stöter jag på en annan artikel om en hel grekisk turist-ö, som brinner okontrollerat.  

Det påminner mig märkligt nog om psalmen Dies Irae, skriven redan på på 1200-ralet, men som  ändå finns i svenska psalmboken. Psalmen kan höras på denna länk. På samma länk kan man också ta del av 19, till svenska översatta verser. Dessa är de två översta. 

 "1. Vredens stora dag är nära,
elden då skall allt förtära,
så var siarsångens lära.

2. Hela världen, skräckbetagen
skåda skall de stränga dragen
av sin domare den dagen. "

Nej, den globala uppvärmningen är inte Guds straff,  men konsekvenser av att vi ignorerat naturen och dess lagar. Men jag kan ändå inte låta bli att associera till denna domedagspsalm varje gång jag tar del av denna typ av nyheter.  

 

Tomas av Celano, anses vara  upphovsman till psalmen "Dies Irae"

När ABBA inte hette ABBA

Idag för femtio år sedan - 8 juli 1972 - låg denna låt fyra på Tio i Topp. Den hette "People need love" och var gjorda av ABBA - men innan de hette ABBA. 

Då  gick de helt enkelt under namnet "Björn,  Benny, Agnetha & Annifrid".  

Det var den första  skiva som de fyra spelade in tillsammans.

Sedan mer än ett år tillbaka hade jag då slutat att lyssna på topplistor och andra pop-program. Men jag vet att jag måste ha hört den, möjligen utan att veta vilka som hade gjort den.

Jag minns att jag tyckte den var bra, men brydde mig inte alls om att kolla upp den.

Nästa låt jag hörde av dem var nog "Ring, Ring" våren 1973 - men då kallade de sig fortfarande inte för ABBA.  Nästa sång jag hörde var Waterloo - och då kallade de sig för ABBA.

Jag har egentligen från början gillat det mesta de gjort, men under många år kombinerades detta med en form av motvilja.  Jag kände mig tvungen att tycka att de var en obehaglig kommersiell grupp - och det stod i kontrast mina positiva upplevelser av deras musik.

Detta är nog ett av de ytterst få exempel jag kan hitta  på uppenbart pinsamma exempel på "politisk korrekthet" från min sida. 

Det var också ologiskt. När det begav sig försvarade  jag till och med  Monkees när de anklagades för att vara en konstgjord kommersiell grupp  - trots att jag visste att de till en början inte spelade själv . Alla popartister som  tävlar på en kommersiell marknad är förstås i en viss mening kommersiella - och i de flesta fall brydde jag mig inte alls

Varför jag brydde mig om det i just fallet ABBA är väl en psykologisk fråga.  Å andra sidan har jag ju på denna blogg på ett flertal tillfällen gjort en nästan förkrossande "självkritik" för detta. ;-)

Varför jag upprepade gånger känt mig tvungen till denna är väl också en - psykologisk fråga...

Proletären-intervju med ROKS ordförande - om en viktig fråga

Den intervju som jag länkar till nedan, med ROKS-ordföranden Jenny Westerstrand, kan man alltså läsa i Proletären, organ för "Kommunistiska Partiet". Det skulle förstås inte ha kunnat ske på Frank Baudes tid...Men det kan ju ibland hända saker på de mest oväntade håll... 

Att de publicerar detta talar talar faktiskt till KP:s fördel. 

Att kvinnojourerna, och då i synnerhet ROKS, ofta varit besvärande för de makthavande, vet vi ju. Och den lagändring som tas upp i denna intervju skulle vara att stort slag mot kvinnojourernas aktivitet.

Så här beskrivs den i ingressen.

"Bara under första halvåret i år har nästan lika många kvinnor dödats av män de haft en relation med som under hela 2021. Samtidigt vill regeringen införa en lag som innebär att en kvinna som flyr till en kvinnojour och har barnen med sig förlorar vårdnaden av sina barn, eftersom de då ska omhändertas av socialtjänsten."

Det är sorgligt, men jag blir inte alls förvånad. Tyvärr.

Intervjun kan läsas här.