Från kaos till ordning...

Jag har berättat om min oförmåga att hålla ordning i lägenheten, en oförmåga som de senaste åren fått en motvikt i att jag har fått boendestöd.

Det konstiga är att den senaste veckan har det skett en dramatisk förändring/förbättring i den saken. Ja, dramatisk är verkligen ordet.

Oförmågan att hålla ordning kom plötsligt i juni, eller möjligen juli, 1971. Det fungerade i princip så att jag hela tiden la saker, allt från papper till böcker etc på golv och andra platser utan att riktigt vara medveten om det. Ibland helt omedvetet, ibland vad man skulle kunna kalla randmedvetet. Det var en nästan automatiskt verkande mekanism.

Alla försök att få denna under medveten kontroll har misslyckats. Det har blivit något bättre de senaste åren, men endast något.

Men nu verkar den mekanismen helt ha upphört. Jag har märkt att jag nu har en nästan hundraprocentig medveten kontroll av var jag lägger saker. Det är första gången sedan 1971.

Det känns helt fantastiskt. Det enda tråkiga är att det dröjt ända tills jag fyllt 66 år innan detta mirakel äntligen kom.

Jag har egna teorier om både varför förlusten av denna medvetna kontroll försvann just 1971, och varför den kom tillbaks just 2021 - men de tänker jag inte diskutera här.

Men jag är omtumlad, för att uttrycka det försiktigt. 

------------------------------------------------------------------

Bilden av Jungfrun av Guadalupe nedan har inget klart formallogiskt samband med inlägget. Men jag fick en impuls att den skulle passa bra just här. 

 

ABBA och "politisk korrekthet"

När nu ABBA snart kommer ut med  ett nytt album, och två av dess låtar redan har släppts, har dessa två nya låtar delats så många gånger på nätet att jag inte tycker att jag behöver göra det. 

Däremot väljer jag att länka till tre musikvideor som de gjorde långt tidigare.  Med Eagle, Tiger, Knowing me, knowing you. 

De låtar som jag länkar till ovan tillhör nog några av de ABBA-låter som jag fascinerats mest av.  Knowing me, knowing you minns jag exempelvis att jag spelade gång på gång på en jukebox på ett café vid Sveavägen.

Nyheten om den nya skivan fick mig alltså att titta runt lite på gamla ABBA-video,  och jag hittade bland annat dessa. 

Ja, jag tillhör dem som gillar ABBA,  och det gjorde jag redan på 70-talet. Men eftersom de då  i stora delar av vänstern sågs som en sunkigt kommersiell grupp så nästan skämdes jag för det. Vilket tog sig direkt bisarra uttryck, vilket jag berättat om här. 

Där kan man läsa om hur jag  ofta satt på mitt rum på ett bostadshotell på Norra Stationsgatan i Stockholm och spelade ABBA- LP:n Arrival gång på gång, under samma period som jag en dag ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet ,där jag kallade ABBA för ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”.   Till på köpet kom den in, vilket gjorde saken än mer pinsam. 

Jag brukade inte heller då vara "politiskt  korrekt" på ett så fyrkantigt sätt, vilket gjorde det hela än konstigare. Men det fanns nog andra skäl som fick mig att uppleva mitt gillande av ABBA som problematiskt -  som nog mer var psykologiska än politiska.

Varför gillar jag ABBA? Det vet jag inte riktigt. Deras musik går in i mig på ett sätt som är svårt att förklara.

  

ABBA på flygplatsen Schiphol i Nederländerna i november 1976.

Rösta på ViSK i kyrkovalet

Den 19 september är det kyrkoval. Jag kommer att rösta på "Vänstern i Svenska Kyrkan". De finns på nätet - kolla gärna  här eller här. 

Varför är jag nu medlem i Svenska Kyrkan? Är jag kristen? 

Nja, nej, inte om man med detta ord menar någon som känner sig helt övertygad om att Jesus uppstod, och att denna uppståndelse var nödvändig för att mänskligheten, eller rättare sagt alla som tror på Jesus,  ska  kunna frälsas, 

Inte heller i den meningen att jag kan hålla med om alla uttalanden som tillskrivs Jesus - exempelvis att det finns ett helvete där syndarna ska brinna i evighet.. 

Men jag är på något sätt gripen av Jesu person, och det mesta, men som sagt inte allt, som tillskrivs honom i evangelierna griper tag i mig på ett positivs sätt. 

Dessutom var han definitivt inte höger. Jag läste för några dagar sedan ett ledarstick i SvD, där en av denna moderata tidnings ledarskribenter, som är kristen, dels nämnde  sin kristna tro, dels sitt stöd till ekonomiska förslag som skulle öka ojämlikheten i samhället. Då kom jag helt spontant att tänka på dessa bibelcitat - som alltså tillskrivs Jesus.

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).

”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas 24:25).

”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).

Jesus hade till på köpet en bror som sägs ha skrivit detta: ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5).  

Och en bild av de första kristna församlingarna kan man få här:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov..." (Apostlagärningarna 4:32-35).

Vare sig Jesus eller de tidigaste kristna var moderater. För att nu uttrycka det  lite försiktigt - och anakronistiskt.

 

Sverigedemokraterna och talibanerna - några reflektioner

/Jag har tagit bort ett mer utförligt inlägg, med ett försök till analys av situationen i Afghanstan. Jag väljer att för tillfället endast lägga ut detta. Jag säger inte att det jag skrev i det tidigare inlägget var fel. Men det innehöll ibland kanske allt för förenklade resonemang, så jag har för tillfället tagit bort det. Och ersatt det med detta, som endast tar upp en aspekt. .../

Jag har letat efter artiklar som jag anser har en rimlig analys av talibanernas seger i Afghanistan.  Jag fann till sist denna.

Läs det gärna!

I övrigt skulle jag vilja ta upp en sak.. 

Nämligen hyckleriet hos den "nationella" högern i Sverige, Sverigedemokraterna och de olika sekterna  till höger om dem. 

De har under de senaste åren  framförallt drivit två frågor. Dels invandrar- och flyktingfientlighet - dels islamofobi.  Deras andra fråga kan ju ses som mera aktuellt nu. Men talibanerna är en extremvariant av islam, och deras illdåd bör inte prägla bilden av islam i allmänhet. . 

Kan SD och dess svans  dra nytta av talibanernas seger?  Möjligen, men  snart kommer deras hyckleri  troligen att slå ut deras förmåga att utnyttja den afghanska tragedin till sin egen fördel.   

Om stora grupper människor nu i panik kommer att fly från den islamistiskt-teokratiska regimen i Kabul - bör då Sverige och andra västländer ta emot dem? Eller ska vi skicka tillbaks dem till den teokratiska regimen i Kabul där de mycket väl kan komma att bestraffas hårt för sin "ogudaktiga" flykt från "emiratet"? 

Det är de frågor som SD kommer att få problem med.

Vad ska alltså detta  till "massinvandringen" så fientliga  parti  säga om afghaner börjar fly för sitt liv från talibanerna i (just det) "massor". Kommer  SD då att i denna fråga praktisera  sin "anti-islamistiska" retorik eller  sin invandrarfientliga dito? 

Sverigedemokraterna  m.fl. kommer i det fallet med all säkerhet att välja invandrarfientligheten  framför sin kampanj mot islamismen.  

Och inte nog med det.

När de då kommer att driva linjen att skräckslagna afghaner inte ska få asyl för att slippa mörkermännen i Kabul - vad gör de då, om inte att objektivt sett tjäna talibanerna?.

En dröm om Monica Sjöö

Monica Sjöö (1938-2006) var en svensk konstnär, feminist och gudinnetroende, som  på 70-talet började driva frågan om att det före patriarkatet hade funnits ett matriarkalt samhälle, där gudinnetro var den dominerande religionen. Hon både skrev och målade mycket under de årtionden som kom. Bland annat skrev hon och Barbara Mor "The Great Cosmic Mother" 1987, en omfångsrik bok som beskrev såväl den tidigare gudinnetron som det förfall som kom med med patriarkatet. 

Jag har haft boken, men även om den har kommit bort minns  jag mycket av den. Jag har nog också påverkats en hel del av den. Men jag irriterades en del av att hon, underligt nog, verkade tro att den kananeiska,/feniciska kulturen var matriarkal.

Långt innan jag hade läst något som hon skrivit  träffade jag henne på ett vänsterbokcafé i Stockholm, som kallades Bokcafé Morianen. Det var måste ha varit 1975. 

Vi hade en livlig diskussion. Som den ganska så hårdföra marxist jag var då, tyckte jag att hon verkade flummig. Jag tyckte också att jag diskuterade logiskt med henne, och det höll hon faktiskt  med om, på sitt sätt. Med det lilla infernaliska tillägget :"Du är logisk ...  men det är en manlig logik". 

Det tyckte jag nog var ett osedvanligt direkt slag under bältet. Hur skulle man egentligen svara på något sånt?  

Åren gick och jag blev väl mindre hårdför i min marxism. Jag började läsa vad hon skrev. Förutom hennes  omfångsrika bok om gudinnekult skrev hon också en tunnare bok, och en pamflett, med kritik mot New Age. Som jag hade en stor behållning av. 

Förra natten drömde jag om henne.  Jag mindes mycket av drömmen när jag vaknade, men nu har jag nog glömt stora delar av den. Jag minns nog bara fragment. 

Men i alla fall hade jag flyttat in i en studentkorridor. (Det gör jag ofta i mina drömmar, jag skulle nog ha velat bott i en sådan hela mitt liv.)

Då träffade jag plötsligt Monica Sjöö. Det visade sig att hon bodde i samma studentkorridor. Jag bodde nära utgången, medan hon bodde längst in, på den andra sidan. 

Jag börjar prata med henne, och ber om att få hennes telefonnummer, vilket jag får. (Varför jag var så angelägen av att få hennes nummer, när vi i alla fall bodde i samma korridor, förtäljer inte historien. )

Jag hade med mig ett ex av hennes pamflett om New Age, och tänkte först visa det,  för att hon ska inse att jag är intresserad av det hon skrivit.  Men så kommer jag på att jag hade lånat ut den en vecka, och den som lånat den, hade vid ett centralt stycke i pamfletten skrivit kommentaren "idiot!" med kulspetspenna. Jag vill inte att hon ska få syn på det, så jag visar den inte för henne. 

Vi pratar länge, och sen tittar jag på klockan. Jag säger - "men jag har ju ett möte klockan fem". Då säger hon att hon tror att jag kommer att hinna i alla fall.  Sedan slutar drömmen. 

 Jag har inte tänkt på Monica Sjöö på flera år, så varför drömmer jag om henne nu?

Hon är alltså död nu. Jag är väl inte direkt spiritist, så det är ju lite svårt att beskriva att jag drömde om henne i termer som "I natt talade Monica Sjöö med mig i sömnen". Men det vore ju kul om jag kunde ha gjort det.

Med Kali - mot fiender och mörkermagi

Denna YouTube-länk går till en hymn till Kali som man ska kunna använda sig för att försvara sig mot fiender och mot mörkermagi.

Samma melodisnutt och textrad upprepas gång på gång under nästan exakt en timmes tid. Texten ska vara ett mantra. 

Många har väl fiender, och en del är kanske också rädda för att utsättas för mörkermagi...  Vem vet.  ;-)

Bilden nedan är ett så kallat Kali Yantra.  På ett tillförlitligt ställe på nätet definieras Kali Yantra på detta sätt.  

"The Yantra is a geometric symbol existing in the external world as well as a subject to be internalized within human consciousness. Kali is the Hindu Goddess of time, of change. She is the power of action, of the breath and of transformation (kriya-shakti). Kali’s essence is Divine Love. Through time, breath and Divine Love all things are accomplished. If we surrender to Her essence, She creates the energy and all is possible. The Kali Yantra, then, contains within it the transformative energy of change."

"Plasma Universe" vs "Electric Universe"

"Plasma Universe" och "Electric Universe" är två begrepp som ofta ses som samma sak. I synnerhet sprids denna förvirring av anhängare till "Electric Universe", för att ge en form av vetenskaplig kredibilitet för sin teori. För den som blivit förvirrad av detta rekommenderar jag denna YouTube-video. Den beskriver grunderna i båda dessa teorier och i synnerhet skillnaderna mellan dem. '

Båda dessa strömningar hänvisar gärna till pionjärer i plasmaforskningen,  som Kristian Birkeland och framförallt Hannes Alfvén.

Både "Plasma Universe" och "Electric Universe"  är emot Big Bang-teorin. Båda anser också att universum är oändligt i tid och rum.

Båda hävdar att universum till 99,99 procent är fyllt med plasma (och förnekar således existensen av "mörk materia"').   Denna plasma  bildar ofta trådlika,  elektromagnetiskt laddade  strukturer, som transporterar både energi och materia genom universum.. Och de menar också att plasma och elektromagnetiska fält spelar en viktig roll i uppkomsten  av stjärnor och galaxer. 

Men skillnaderna är nog större. "Plasma Universe" förnekar inte att solen får sin energi från fusionskraft. Och en av de mest aktiva plasmakosmologerna, Eric Lerner, försvarar aktivt den allmänt accepterade fusionsteorin.

"Electric Universe" menat tvärtom att solens energi i grunden är elektrisk, och kommer utifrån.

"Plasma Universe" menar att elektromagnetism är lika viktig som gravitationen för universums utveckling. "Electric Universe" går många steg länge och menar att ALL energi - även gravitationen! - i grunden är elektrisk till sin natur.

"Electric Universe" menar också, uppenbarligen inspirerade av Immanuel Velikovsky, att många geografiska fenomen är orsakade av elektriska urladdningar. Exempelvis Grand Canyon.  

Electric Universe menar också att förändringar i de elektromagnetiska "trådarna" kan skapa stora förändringar i stjärnor och galaxer. Och om någon av dessa trådar skulle upphöra kan stjärnor slockna. Stjärnorna ses som glödlampor som får sin energi från elektriska strömmar som förbinder stjärnor och även galaxer med varandra,

Elecrtric Universe är mycket synlig på nätet., och skapar förvirring genom att driva linjen att Electric Universe och Plasma Universe egentligen är samma sak.

Men medan plasmakosmologin uppstod som en seriös inomvetenskaplig åsiktsriktning (som nog kan sägas vara skapad av Hannes Alfvén)  var  Electric Universe redan från början en pseudovetenskaplig teori. 

Dessvärre har en av plasmakosmologins pionjärer - Anhtony Peratt, i många avseenden glidit närmare Electric Universe  Han har till och med gått så långt att han  - i motsättning till sina tidigare uttalanden -  i en video själv sagt att  Electric Universe och Plasma Universe i stort sett är samma sak!

Det innebär att en från början inomvetenskaplig teori ses ut att sugas upp av dess pseudovetenskapliga efterföljare.

Jag tycker det är lite tragiskt. Jag skulle personligen gärna vilja att plasmakosmologin hade rätt. Den gör ju universum både mer begripligt, och på ett visst sätt även mer tryggt. (NOT)

Kvar på de plasmakosmologiska barrikaderna står Eric Lerner. .Han är marxist, och skulle inte för allt i världen vilja liera sig med Velikovsky-anhängare.

Electric Universe KAN helt enkelt inte ha rätt. I alla fall inte enligt min egen common sense-baserade logik. Nu är en common sense-baserad logik inte precis något speciellt vetenskapligt - men just i detta fall torde ändå min common sense-känsla  stå i samklang med åsikter som med all säkerhet delas av alla seriösa fysiker och kosmologer...

 (NOT) I alla fall sedan de i praktiken verkat  lämna Hannes Alfvéns teori om att universum består av lika mycket anti-materia som materia!

;

Hannes Alfvén 1942.

NoBoyToys "Snopp-Nytt"

Att den överväldigande majoriteten av vålds- och sexualbrott  begås av män är ett allmänt känt faktum. Men det kan ofta bli lite abstrakt. Nu har NoNoyToy på kort tid  lagt upp 16 blogginlägg med rubriken "Snopp-Nytt", där hon samlar exempel på mäns vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn.. Det senaste kan ses  här.

Om man läser igenom dessa blir resultatet massivt.  

Men - för att nu komma med en liten anmärkning - i några ytterst få fall undrar man sig om exemplen nödvändigtvis passar in i denna kategori.  Ett exempel är det fall i Ankarsrum,  som nämns i just det senaste "Snopp-Nytt". Det SKULLE faktiskt kunna bero på något annat än manligt våld.

Men det är som sagt ett av några ytterst få undantag. Om man plågar sig igenom alla NBT:s 16 blogg-poster med denna titel  (jag har själv inte orkat med att läsa alla)  blir det nog en klart deprimerande, men ändå definitivt nyttig läsning. 

 

Vaccinerat mig

Jag har vaccinerat mig första gången , med Pfizers vaccin. Var lite nervöst, men nu är det gjort.

Visserligen är jag rent känslomässigt nog räddare för vaccinet än för covid-19,  men intellektuellt sett har jag väl ändå den bestämda uppfattningen att det är en mycket större risk att dö pga covid-19i, än  det är att dö pga ett vaccin mot covid-19....

Jag fick sitta kvar i femton minuter för att kolla om jag  skulle  få en allergisk reaktion mot  vaccinet. Det fick jag inte.

Det mest otrevliga var den man som först skulle registrera mig. När jag sa att jag hade hört att man från och med 1 augusti skulle få välja vaccin blev han oerhört konfliktiv, med emfas sa att jag hade fel, och verkade tro att jag skulle gå därifrån. Han sa dessutom något negativt om Modernas vaccin, så jag undrade lite om han kanske var betald av Pfizer.

Sköterskan som gav vaccinet var dock trevlig, och det var nog viktigast.

Både Pfizers och Modernas vaccin finns det mycket konspirationsteorier om, men jag tror ju inte på dem.

-----------------------------------------------------------

TILLÄGG

Lite mindre än två dygn efter att ha fått vaccinet, fick jag en stark reaktion, jag bland annat hostade som besatt i ca en timme. Men efter en tinne minskade det snabbt, och efter några timmar var det helt borta. 

Många som vaccinerat sig får olika symptom ett till två dygn efter att ha fått vaccinet, men det är i princip inget farligt. 

Det lustiga är att det ser så olika ut för olika personer. Jag hade alltså hosta, och snor, men ingen feber eller värk. Andra får just feber och/eller värk. Men sedan finns det många som inte får några reaktioner alls, vare sig efter första eller andra dosen. Det ska absolut inte ses som att vaccinet inte verkar.

Det finns en märklig likhet mellan sjukdomen och vaccin mot sjukdomen. De som får covid-19 verkar ofta få mycket olika typer av symptom, de som vaccineras verkar ofta få mycket olika typer av biverkningar. Och i visa fall får de som blir sjuka inga symptom alls, liksom de som vaccineras ibland inte får några biverkningar alls., 

Den stora skillnaden är att de som får covid-19 blir allvarligt sjuka MYCKET oftare än de som vaccinerar sig. Det är för mig en tungt vägande anledning till att vara för vaccination.

Nedan: Pfizers vaccin - bilden ägs enligt Wikipedia av  USA:s försvarsminister (!) och är alltså hämtad från Wikipedia.

 

Tweedle Dee Tweedle Dum

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.

En nazianstucken gymnastiklärare?

När jag växte upp blev jag efter ett tag förstås medveten om att det fanns olika åsikter, olika politiska partier och tidningar med olika politiska linjer. Men samtidigt fick man intrycket att det på en del områden  rådde någons sorts gemensam uppfattning.

En av dessa var att nazism var dåligt, Hitler var ond och att det var bra att Tyskland förlorade andra världskriget. Det fanns förstås några kufar, som Assar Oredsson, som inte höll med, men det var någon sorts udda undantag i marginalen.

Därför blev jag som jag tidigare skrivit om omtumlad när jag insåg att min fars skollärare uppenbarligen var nazist. 

I högstadiet fick jag kanske uppleva något liknande.

Gymnastiken i högstadiet var, om jag minns rätt,  könsseparerad. Och när vi började sjuan fick killarna i klassen en ny gymnastiklärare.  Jag kommer till och från att kalla honom M.

Redan på första timmen gjorde han ett distinkt intryck. På ett litet överdrivet sätt sa han att vi skulle se honom inte endast som en lärare utan som en kompis. Han var hurtig, entusiastisk på ett sätt som gjorde mig lite misstänksam.

Det visade sig efter ett tag att han hade en del personlighetsdrag som var lite... enerverande.

Jag kommer aldrig att glömma när M satte uppe en bild av en man, som tydligen hade utnämnts till "Mr Sweden". Det var en man med ett enormt muskelberg överallt på kroppen. Jag trodde kanske att han skulle presenteras som någon, som hade gått till överdrift med sin träning. Men, nej då.

M sa med emfas i rösten: "Det där är Mr Sweden. Om ni blir som honom kommer flickorna att springa efter er". Och det var alltså inte menat som ett skämt.

Jag minns att jag tänkte att flickorna snarare borde springa sin väg, om de fick se detta muskelberg närma sig. Och funderade också på vad dessa muskler skulle förvandlas till när  "Mr Sweden" blev äldre och inte orkade träna som förr. Förmodligen skulle de förvandlas till fett, tänkte jag. Kanske inte så oerhört attraktivt...

En annan episod minns jag, även om jag inte var med om den själv. Men jag fick höra att på en gymnastiklektion, som jag hade missat, hade M bestämt att det skulle spelas brännboll. Men inte med mjuka bollar, som var brukligt, utan med små, hårda bollar. Så för den som blev träffad kunde det alltså göra riktigt ont.

Frågan varför går ju att ställa. Men svaret på den fick man kanske under en annan lektion, som jag inte hade missat.

Då hade en kille slagit sig och skrek till.  M utnyttjade tillfället till att hålla en utläggning om varför man inte fick jämra sig.

Han sade ungefär så här. "Jag hörde att någon jämrade sig. Det ska man inte göra. Jag ska berätta en liten historia för er. Den handlar om slaget vid Stalingrad. Tyskarna förlorade det slaget. Och efter nederlaget fick de tyska soldaterna vandra långa sträckor till ett fångläger, bevakade av sovjetiska soldater. Det var strapatsrikt, hungrigt och tröttande. Och gissa vad de sovjetiska soldaterna gjorde om någon av tyskarna jämrade sig. De sköt dem på fläcken. Av detta ska ni lära er att ni aldrig ska jämra er.”

Det var nog när jag hörde det som jag slutligen fick nog. Jag bestämde mig för att undvika gymnastiken, till vilket pris som helst.

Jag bestämde mig för att vägra gå på lektionerna, även om det skulle leda till anmärkningar om olovlig frånvaro. Men det behövde jag inte. För jag gick i terapi på Ericastiftelsen hos Gösta Harding. Han skrev ett intyg om att jag skulle slippa gymnastiken.

Jag minns när jag lämnade över intyget. M såg på mig med förakt. Han insåg väl då att jag var en sån där ynkrygg som aldrig skulle ha klarat av marscherna efter slaget vid Stalingrad.

Om jag hade varit lite djärvare hade jag förstås kunnat fråga honom hur stor chansen enligt honom var, på en skala, att vi som vuxna skulle få vara med om ett erövringståg i Sovjetunionen. Men jag vågade inte tänka på vilket utbrott han skulle fått då.

Men det tål att tänka på vad hans ord egentligen uttryckte. Att han föraktade de som jämrade sig, och förutspådde dem en säker död i nästa världskrig, är ju helt uppenbart.

Men jag tror att hans exempel också tydde på något annat. Varför valde han slaget om Stalingrad som exempel? Och, framförallt, varför identifierade han sig med just de tyska erövrarna? Varför lade han upp exemplet på just detta sätt – hur man som tysk krigsfånge hos de rysliga bolsjevikerna skulle bete sig för att överleva?

Nej, jag visste ju inte om han hade varit, eller rentav  fortfarande var, nazist. Men att han på ett spontant sätt identifierade sig med dessa, och verkade mena att vi borde göra detsamma, fick mig att  misstänka det.

Jag var i alla fall glad över att jag i fortsättningen slapp att gå på hans lektioner.

Vietnam är nära...

Någon gång 1967-68 bildades inom De förenade FNL-grupperna (DFFG) en sånggrupp som kallades "Freedom Singers". I samband med  inre konflikter och strider inom FNL-grupperna i slutet av 1970 splittrades Freedom Singers - och så vitt jag fattar kom en del av gruppen att ingå i KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar..

Hela splittringen 1970 initierades av KFMl(r) . De ville förvandla FNL-grupperna till en organisation som helr öppet och "officiellt"endast skulle vara en underordnad del av den egna organisationen. 

Men FNL-grupperna överlevde, och fortsatte dessutom att ge ut LP-skivor med anti-imperialistiska  sånger. De blev minst lika bra som de LP-skivor som "Freedom Singers" hade gett ut 1968 och 1970.  Själv tyckte jag de blev bättre...

1971 gav de ut "Till det kämpande Vietnam".  1972 gav de ut "Vietnam är nära".

Men det uppstod inte en ny specifik sånggrupp, med ett eget namn. , I stället gavs skivorna ut  av "De förenade FNL-grupperna", rätt och slätt.  .

I den andra LP:n av dessa, *"Vietnam är nära". fanns en titellåt med just detta namn.  

Jag hörde den första gången live på Hötorget nån gång sommaren 1972, Den gick in i mig direkt. FNL-gruppernas sånggrupper gjorde en hel del mycket bra sånger, ,men "Vietnam är nära" är nog den som har berört mig mest 

Den var oerhört suggestiv, tyckte i alla fall jag.

Texten är uppenbart inspirerad av den massiva offensiv som FNL inledde i början av april 1972. Denna blev början till slutet  för USA:s krig - och för USA-marionetterna i Saigon-regeringen. USA insåg att de inte kunde vinna, och gjorde  eftergifter som ledde till Parisavtalet 1973. Och den överväldigande majoriteten av USA-trupperna drogs bort. 

När FNL inledde nästa stora offensiv i slutet av 1974 stod Saigon-juntan ensam, med mycket få USA-soldater kvar i Sydvietnam.  Den 30 april 1975 gick FNL in i Saigon. 

"Vietnam är nära" kan höras här.

PS. Jag lade faktiskt ut ut denna sång på min blogg redan 2007.

Missade kommentarer?

Håller jag på att bli senil? 

Jag har för mig att jag hade tagit in kommentarer till några av de senare inläggen, som nu verkar  försvunna. 

Det är väl troligt att jag inbillar mig, men om någon har fått in en kommentar som sedan försvunnit, hör av er!

Ett krigsvidunder på larvfötter

Jag har sedan 10-11-åldern tyckt att tidningsarkiv är fascinerande, eftersom de ger en bild av samtida reaktioner till händelser som man annars läser om i historieböcker,  som ofta är skrivna många årtionden efter att saker hände.

Nu har jag SvD:s  historiska arkiv i min dator, och har tittat på hur den (konservativa) ledarredaktionen skrev när Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941  (en militär aktion som gick under kodnamnet "Operation Barbarossa"). Från början trodde den att det skulle ta några  veckor innan Sovjet bröt samman., sedan att det skulle ta längre tid, men att det var självklart att Sovjet skulle krossas.

Mot bakgrunden att det tagit Sovjet tre månader att besegra Finland december 1939-mars 1940 (Nazi-Tyskland skulle  förmodligen ha lyckats med detta på tre veckor) och att Stalin hade låtit avrätta de viktigaste officerarna i  arméledningen i en utrensning juni 1937, går det på sätt och vis att förstå deras inställning.

Men Sovjet var något mer än Stalin och hans mordiska och korrupta klick, och när Tyskland nästan med en gång efter angreppet inledde en ofattbar terror mot ryssarna, (som enligt nazistiska rasdoktriner bestod av underlägsna  "slaver" och inte tillhörde "den ariska rasen"), vilken var vida värre än det som drabbade befolkningen i  länder som Frankrike, Norge eller Danmark,  blev stridsmoralen i Röda Armén något helt annat än den hade varit när den beordrades att angripa Finland.   

Så den 7 november 1941 verkade ett ljus ha tänts på SvD:s ledarreaktion. Det var ca en månad innan Röda Armén började gå till motoffensiv, men redan nu hade många insett att det inte alls var självklart att  Tyskland skulle vinna.

SvD skrev så här:
"Den röda armé, som hela världen trodde vara en koloss på lerfötter, har visat sig vara ett krigsvidunder på moderna larvfötter, som bekräftat historiens vittnesbörd sedan århundraden, att ryssarna ha sin styrka   i defensiven."

Ganska vackert formulerat, för övrigt.

Varför ser man skräckfilmer?

Skräckfilmer finns av olika typ. En av dessa är filmer om hemsökta hus. 

Efter att pandemin började har jag varit mycket mer inne än förut.   Det bör förresten skamligt nog medges  att jag ännu inte  har vaccinerat mig. Det beror inte på att jag är covid-19-skeptiker utan snarast på att erbjudandet om att få Astra Zenecas vaccin kom exakt när tidningarna var fulla av artiklar om folk som dött av detta vaccin, fått blodproppar av det, och om hur det ena landet efter den andra hade förbjudit det.

Varje gång jag tänkte ringa och beställa tid fick jag en känsla av skräck, och tänkte kanske att när jag nu klarat mig från covid-19 i över ett år vill jag inte dö knall och fall av ett vaccin. Jag medger att mitt beslut inte var rationellt, och om någon tycker att jag dessutom är osolidarisk har jag inga entydigt bra argument mot detta. 

Men om ångest kopplas till aldrig så irrationella tankar är den svår att övervinna. 

Nåväl, nu hade jag inte tänkt att detta inlägg ska handla om skräcken för vaccin.  utom om en annan typ av skräck - som jag inte undviker. Nämligen den skönlitterära skräcken, som jag idag pga ögonproblem inte tar del av så ofta i böcker utan mest tar del av genom att se skräckfilmer på YouTube... 

Det finns hur många som helst, Dels väldigt gamla, dels olika typer av b-filmer, som gjorts relativt nyligen. 

En typ av skräckfilmer som man kan hitta många av är de som handlar om hemsökta hus. De kan vara mer eller mindre bra, mer eller  mindre välgjorda. En av de som jag tycker är riktigt välgjord är The Haunting of Seacliff Inn,, som jag såg för några dagar sedan. Jag blev faktiskt skrämd, och dessutom började jag rysa och få "gåshud" rent kroppsligt. Jag tog det sistnämnda som ett tecken på att den verkligen var otäck. Men det kan också bero på något helt annat. 

Jag hade under ett antal dagar haft både balkongdörren och fönstret i rummet där jag sover öppet. För att undvika den tryckande värmen, så att jag kunde sova. Jag såg filmen sent på kvällen, nära midnatt. Men när filmen var klar,insåg jag att det blivit nån typ av väderomslag. Denna natt var kallare än de tidigare, och ganska så kall luft strömmade in i lägenheten, Det var förmodligen den som i alla fall till stor del var orsaken till mina rysningar..,Vilket inte alls står i motsättning till att filmen var välgjord, och till och från genuint skrämmande. 

Men varför undviker jag att ta ett vaccin för att det skrämmer mig men gärna ser en film som skrämmer mig? Eller med andra ord, varför gillar många människor att  ta del av fantasiskräck, via filmer eller böcker?

Alfred Hitchcock försökte en gång ge ett svar på frågan. Han menade att det som får människor att se på skräckfilmer var att de i verkligheten var trygga, när de satt i en bekväm stol eller soffa. Men även om det kan förklara att vi står ut med skräckfilmer förklarar det inte att vi dras till dem. 

De flesta av oss, eller kanske  alla, får äckelkänslor av att äta mat, som visar sig innehålla mögel. Men jag tror ingen (eller i alla fall väldigt få)  av den anledningen skulle vilja se filmer med  människor som äter möglig mat, därför att de inser att de själva inte behöver göra  det. 

Att vi själva slipper vara med om skräcken på riktigt är alltså ingen bra förklaring till att vi vill uppleva den -  just för att det inte är på riktigt.  En kvinna jag kände i mitten av 70-talet föreslog en gång att jag ville se på skräckfilmer för att en del av mig identifierade sig med det otäcka, och att jag på det sättet fick ut mina aggressioner. Jag blev lite illa berörd över den tolkningen, och hoppades i alla fall att den inte stämde..

Om jag har någon tolkning själv för min egen del är det att eftersom jag utsatts för otäcka och plågsamma saker själv, i synnerhet i barndomen, är det på något sätt terapeutiskt att se filmer där det otäcka kan bekämpas, och i slutändan besegras. Någon kan invända att det finns skräckfilmer där det otäcka och onda till sist segrar. Men det närmast bekräftar vad jag tror. Det är nämligen så att jag inte alls tycker om skräckfilmer där det otäcka segrar mot slutet. 

Det finns vissa undantag, som filmen "The Ring". Men där tror jag att jag verkligen på  NÅGOT plan identifierar mig med "monstret*", eftersom detta är  ett (förvisso övernaturligt) barn som mycket drastiskt hämnas på hela världen för att hon  utsattes för ohyggliga saker". Dvs hon slängdes ner av sin mamma i en  brunn, där hon bottnade, och där hennes sista dagar bestod i att försöka stå upprätt i brunnen, tills hon inte orkade längre och till sist drunknade. Att hon som spöke vill hämnas detta är ju förståeligt. 

På sjuttiotalet  fanns det faktiskt en hel del skräckfilmer där "övernaturliga" barn ville hämnas för det som de utsatts för.  Där var ett nederlag för dessa inte nödvändigtvis något positivt.  I alla fall inte för mig. 

Detsamma gäller idag filmer om hemsökta hus. Det visar det sig ofta att hemsökelsen beror på att spökena en gång när de inte var spöken hade utsatts för något ohyggligt, och att de nu protesterar genom att hemsöka alla människor som kommer i dess närhet. 

Å andra sidan blir det mer och mer vanligt i dessa filmer att ersätta spöken med demoner, som hemsöker folk mest av allt för att de är genuint onda. 

Men även om jag har en teori för egen del om varför jag dras till skräckfilmer är det ingen heltäckande förklaring varför andra gör det. 

Det finns en annan kategori av filmer och böcker som om man tänker efter är svåra  att förklara. Dvs svårt att förklara varför folk vill se dem. Det är komedier. "Men de ses därför att de är roliga", säger kanske någon. Visst, men om man försöker analysera varför vissa saker är roliga, men inte andra., kan man ofta bli perplex. Varför är det exempelvis roligt för många att se på när Helan eller Halvan ramlar i vattnet? Eller när någon gör bort sig totalt? 

Det här var ett lite pratigt inlägg. Men någon av de som gillar  filmer om hemsökta hus kan ju klicka på länken ovan och se om hen delar min syn på filmen som  välgjord och bitvis riktig läskig.

Ett hemsökt hus i filmen "The Amytyville Horror"