Varför ser man skräckfilmer?

Skräckfilmer finns av olika typ. En av dessa är filmer om hemsökta hus. 

Efter att pandemin började har jag varit mycket mer inne än förut.   Det bör förresten skamligt nog medges  att jag ännu inte  har vaccinerat mig. Det beror inte på att jag är covid-19-skeptiker utan snarast på att erbjudandet om att få Astra Zenecas vaccin kom exakt när tidningarna var fulla av artiklar om folk som dött av detta vaccin, fått blodproppar av det, och om hur det ena landet efter den andra hade förbjudit det.

Varje gång jag tänkte ringa och beställa tid fick jag en känsla av skräck, och tänkte kanske att när jag nu klarat mig från covid-19 i över ett år vill jag inte dö knall och fall av ett vaccin. Jag medger att mitt beslut inte var rationellt, och om någon tycker att jag dessutom är osolidarisk har jag inga entydigt bra argument mot detta. 

Men om ångest kopplas till aldrig så irrationella tankar är den svår att övervinna. 

Nåväl, nu hade jag inte tänkt att detta inlägg ska handla om skräcken för vaccin.  utom om en annan typ av skräck - som jag inte undviker. Nämligen den skönlitterära skräcken, som jag idag pga ögonproblem inte tar del av så ofta i böcker utan mest tar del av genom att se skräckfilmer på YouTube... 

Det finns hur många som helst, Dels väldigt gamla, dels olika typer av b-filmer, som gjorts relativt nyligen. 

En typ av skräckfilmer som man kan hitta många av är de som handlar om hemsökta hus. De kan vara mer eller mindre bra, mer eller  mindre välgjorda. En av de som jag tycker är riktigt välgjord är The Haunting of Seacliff Inn,, som jag såg för några dagar sedan. Jag blev faktiskt skrämd, och dessutom började jag rysa och få "gåshud" rent kroppsligt. Jag tog det sistnämnda som ett tecken på att den verkligen var otäck. Men det kan också bero på något helt annat. 

Jag hade under ett antal dagar haft både balkongdörren och fönstret i rummet där jag sover öppet. För att undvika den tryckande värmen, så att jag kunde sova. Jag såg filmen sent på kvällen, nära midnatt. Men när filmen var klar,insåg jag att det blivit nån typ av väderomslag. Denna natt var kallare än de tidigare, och ganska så kall luft strömmade in i lägenheten, Det var förmodligen den som i alla fall till stor del var orsaken till mina rysningar..,Vilket inte alls står i motsättning till att filmen var välgjord, och till och från genuint skrämmande. 

Men varför undviker jag att ta ett vaccin för att det skrämmer mig men gärna ser en film som skrämmer mig? Eller med andra ord, varför gillar många människor att  ta del av fantasiskräck, via filmer eller böcker?

Alfred Hitchcock försökte en gång ge ett svar på frågan. Han menade att det som får människor att se på skräckfilmer var att de i verkligheten var trygga, när de satt i en bekväm stol eller soffa. Men även om det kan förklara att vi står ut med skräckfilmer förklarar det inte att vi dras till dem. 

De flesta av oss, eller kanske  alla, får äckelkänslor av att äta mat, som visar sig innehålla mögel. Men jag tror ingen (eller i alla fall väldigt få)  av den anledningen skulle vilja se filmer med  människor som äter möglig mat, därför att de inser att de själva inte behöver göra  det. 

Att vi själva slipper vara med om skräcken på riktigt är alltså ingen bra förklaring till att vi vill uppleva den -  just för att det inte är på riktigt.  En kvinna jag kände i mitten av 70-talet föreslog en gång att jag ville se på skräckfilmer för att en del av mig identifierade sig med det otäcka, och att jag på det sättet fick ut mina aggressioner. Jag blev lite illa berörd över den tolkningen, och hoppades i alla fall att den inte stämde..

Om jag har någon tolkning själv för min egen del är det att eftersom jag utsatts för otäcka och plågsamma saker själv, i synnerhet i barndomen, är det på något sätt terapeutiskt att se filmer där det otäcka kan bekämpas, och i slutändan besegras. Någon kan invända att det finns skräckfilmer där det otäcka och onda till sist segrar. Men det närmast bekräftar vad jag tror. Det är nämligen så att jag inte alls tycker om skräckfilmer där det otäcka segrar mot slutet. 

Det finns vissa undantag, som filmen "The Ring". Men där tror jag att jag verkligen på  NÅGOT plan identifierar mig med "monstret*", eftersom detta är  ett (förvisso övernaturligt) barn som mycket drastiskt hämnas på hela världen för att hon  utsattes för ohyggliga saker". Dvs hon slängdes ner av sin mamma i en  brunn, där hon bottnade, och där hennes sista dagar bestod i att försöka stå upprätt i brunnen, tills hon inte orkade längre och till sist drunknade. Att hon som spöke vill hämnas detta är ju förståeligt. 

På sjuttiotalet  fanns det faktiskt en hel del skräckfilmer där "övernaturliga" barn ville hämnas för det som de utsatts för.  Där var ett nederlag för dessa inte nödvändigtvis något positivt.  I alla fall inte för mig. 

Detsamma gäller idag filmer om hemsökta hus. Det visar det sig ofta att hemsökelsen beror på att spökena en gång när de inte var spöken hade utsatts för något ohyggligt, och att de nu protesterar genom att hemsöka alla människor som kommer i dess närhet. 

Å andra sidan blir det mer och mer vanligt i dessa filmer att ersätta spöken med demoner, som hemsöker folk mest av allt för att de är genuint onda. 

Men även om jag har en teori för egen del om varför jag dras till skräckfilmer är det ingen heltäckande förklaring varför andra gör det. 

Det finns en annan kategori av filmer och böcker som om man tänker efter är svåra  att förklara. Dvs svårt att förklara varför folk vill se dem. Det är komedier. "Men de ses därför att de är roliga", säger kanske någon. Visst, men om man försöker analysera varför vissa saker är roliga, men inte andra., kan man ofta bli perplex. Varför är det exempelvis roligt för många att se på när Helan eller Halvan ramlar i vattnet? Eller när någon gör bort sig totalt? 

Det här var ett lite pratigt inlägg. Men någon av de som gillar  filmer om hemsökta hus kan ju klicka på länken ovan och se om hen delar min syn på filmen som  välgjord och bitvis riktig läskig.

Ett hemsökt hus i filmen "The Amytyville Horror"