Contactees inspirerade inte endast mig som barn, utan förvisso många människor. En av dem var en man som kallade sig J. Posadas.
Han var ingen ufolog. Han var på tidigt sextiotal ledare för en mycket liten utbrytning från en av de två huvudfraktionerna i den trotskistiska världsrörelsen "Fjärde Internationalen".
Det bör alltså betonas att den var mycket liten. Dessutom var den ... bisarr. Det har under 1900-talets senare hälft funnits en del konstiga sekter, som kallat sig "trotskister". Detta kan knappast Trotskij rå för, och inte heller den stora majoriteten av de som uppfattat sig som trotskister. De är vanligtvis rationella och sansade människor.
Men en grupp som slår alla rekord i att avvika från vad som allmänt torde kallas ”rationalitet” torde vara Posadas grupp. Jag tänker inte plåga er med andra exempel på deras lära - endast diskutera Posadas syn på UFO:s. Läs gärna denna text, som Posadas skrev den 26 juni 1968.
Det är alltså en av Posadas texter om UFO:s. Han anser att så avancerade varelser som det uppenbarligen måste handla om, kommit mycket längre än oss i utveckligen. De måste komma från mer utvecklade, underförstått socialistiska, planeter.
Han vacklar lite om deras existens, ibland verkar han tro - ibland låter han skeptisk. Men det framgår mellan raderna att han åtminstone vill tro på dem. Och var redo att dra politiska konsekvenser av denna tro.
Ett av hans argument bygger direkt på contactee-berättelserna. Han refererar deras skildringar av utomjordingarna – att de är vänliga och icke-aggressiva. De har inte kommit som erövrare.
Men han säger också att anledningen till att både USA och Sovjetbyråkratin förnekar existensen av flygande tefat är att de är rådda för att deras makt ska hotas av konfrontationen med en överlägsen civilisation,
Posadas menar att verkliga socialister tvärtom borde söka samarbete med ufonauterna. Aktivt uppmana dem att hjälpa till med att lösa världens problem. Dvs underförstått - hjälpa oss att avskaffa byråkratstyre och kapitalism...
Det låter ju lite befängt att ledaren för en revolutionär organisation ska skiva sådana texter. Men Posadas var, försiktigt sagt, lite udda.
Här är några citat från hans artikel-.
"All the news of UFOs (unidentified flying objects) around the various parts of the world coincide. There are many coincidences, not all of which are exaggerations. We believe and accept that these beings exist. The majority of people who have seen them say that they are normal beings; and the people who speak of them say that they do not believe in ghosts or spirits. Many people have already seen UFOs. General MacArthur, that Yankee murderer, said with regard to the disappearance of a plane that had struck a strange object: ‘perhaps we – together with the Soviets – will have to make war against an enemy arriving from outside Earth’. ...
All the people who say that they have seen extra-terrestrials, UFOs, coincide in the fact that these beings have not frightened them, and that they have made themselves understood, without using an audible language, showing them that they mean no harm. They do not provoke a feeling of alarm, but of serenity. They create sensations of mellowness, suppleness, harmony, reassurance. They do not inspire any fear. They must give off a sense of security by their movements, by their facial demeanour, or in other ways. None among those who have seen them have said ‘I was scared, they frightened me’.
On the contrary, they awaken a pleasant sentiment, one of respect. They must emit some sort of rays that cause this sensation, if they do exist. None among those who have seen them has said that they were attacked. They have shown no interest in attacking, violating, stealing, possessing: they have come to observe.....
The inhabitants of other planets who come here must consider the Earth’s inhabitants as mad, always fighting one another. The notion of struggle, of confrontation, certainly does not exist where they come from. Why fight? The historical foundation of the capitalists’ and workers’ states’ bureaucracies’ lack of interest in studying UFOs and living beings on other planets is that they see the threat of their own elimination. As such they do not interest themselves with the continued existence, the life, of human beings....
...The existence of flying saucers and living beings on other planets is a phenomena that the dialectical conception of history can admit. The most immediate consequence we can draw is that, if these beings do exist, they must have a societal organisation superior to our own. Their appearances are not the effect of bellicose or aggressive sentiments.
This means that they have no need for war, that they do not come to Earth with goals of conquest in mind. ... They have no aggressive impulse, they have no need to kill in order to live: they come only to observe. We can foresee the existence of such beings, even taking into account the fantasies that exist among the reports, stories, observations and statements. If they exist, we must call on them to intervene, to help us resolve the problems we have on Earth" ...
Det lustiga är nu att jag - helt oberoende av Posadas - under sextiotalet, åtminstone omedvetet, hade liknande idéer, bortsett från att för mig tillhörde Sovjet snarare the good guys i scenariet.
Det har jag på något sätt alltid vetat, men beviset fick jag när jag för något år sedan fick kopior av de journaler som Gösta Harding skrev när han hade mig i terapi 1968-71. Att UFOs ska invadera jorden och förändra den var en återkommande - och nästan alltid behaglig - dröm jag ibland hade på nätterna,
Den 26 november 1968 finns en anteckning om att jag hade haft en dröm om att utomjordingar som hade någon form av samarbeta med Sovjet (!!) erövrade världen.
Det mest intressanta är inte drömmen i sig - utan min reaktion när jag vaknade. Enligt anteckningarna hade jag blivit djupt besviken när jag hade vaknat och insett att det inte var verkligt...
Då hade jag på det medvetna planet slutat att tro på contactee-berättelserna, men någonstans fanns idéer om UFO:s som räddare kvar.
Dena gång, alltså, i samarbete med Sovjet!
söndag 19 augusti 2018
torsdag 16 augusti 2018
Contactees
Fakta och funderingar om en försvunnen barnatro
Jag har då och då i denna blogg använt ordet "contactee". Det är en term inom ufologin för personer som fått (eller påstår sig ha fått) uppleva en viss typ av kontakt med "rymdmänniskor".
Den skiljer sig från en annan kategori, "abductees", som också hävdat att de haft kontakt med varelser med ett urprung utanför jorden.
Den stora skillnaden dem emellan är att contactees beskriver fredliga, frivilliga, möten med "rymdmänniskor" (ursäkta, rymdmänniskor äe en idiotisk term, men jag kommer just nu inte på någon bättre), medan abductees berättar om hur de ofrivilligt kidnappas - och ofta utsätts för obehagliga experiment.
Det finns också en tidsskillnad mellan dem, på nästan exakt tio år. De första contactee-berättelserna publicerades i början av 50-talet, de första abducteeberättelserna i början av 60-talet (även om det i det senare fallet finns några få tidigare gränsfall).
Contacteeberättelserna beskrivs i princip alltid som positiva upplevelser, abductee-berätteserna beskriver i samtliga fall antingen helt negativa, eller ambivalenta, upplevelser.
Båda typerna av berättelser har haft föregångare, som vagt innehållet några av dess element men som saknat de flesta andra.
Contacteeberättelserna präglade stora delen av vad man kanske kan kalla "tefatsdiskursen" under femtiotalet. Under sextiotalet kom dessa i bakgrunden, även om de inte alls försvann.
De som är skeptiskt inställda till alla berättelser om möten med "rymdmänniskor" tvingas för det mesta till skilda typer av teorier när de ska analysera dessa två grupper. Vad gäller "abductees" kan man (beroende på ens teoretiska grundsyn) välja nellan två alternativ vad gäller vissa abductees. Det handlar om de fall där det uppenbart ser ut att vara personer som genuint är skakade av upplevelserna, och inte verkar ljuga.
I dessa fall kan man antingen använda teorier om inplanterade "falska minnen", teorier så välbekanta från andra områden. Eller också kan man utgå från att det handlar om människor som utsatts för någon typ av traumatisk upplevelse, som de felaktigt tolkar som att de kidnappats av UFO:s. Å andra sidan finns det en mycket stor grupp (enligt min åsikt majoriteten) av påstådda abductees, där man mycket väl skulle kunna anta att det handlar om medvetna lögner.
Eftersom jag är övervägande skeptisk till renodlade "falska minnes"-teorier lutar jag alltså själv åt att de flesta påstådda abductees helt enkelt hittar på, men att det finns en hård kärna som utsatts för någonting mycket traumatiskt (men däremot troligen inte för ufonauter...).*
Nu lämnar jag abductees. Det är en grupp av berättelser som, om de vore sanna, skulle kunna ge bilden av ett monstruöst hot mot jorden, och utgör i de flesta fall en deprimerande läsning... i alla fall för mig,
Contactees är en helt annan sak. Deras berättelser är inte traumatiska, och kan inte gärna ses som täckminnen för traumatiska händelser. Och de är för exakta, icke drömlika och dessutom detaljfyllda, för att de ska passa in i någon rimlig (eller ens orimlig) FMS-teori.
I princip finns bara två alternativ för dessa. Antingen är de (helt eller delvis) sanna - eller också är de medvetna lögner. Själv lutar jag sorgligt nog mot det andra alternativet för i stort sett hela genren - även som jag gärna skulle vilja tro på det första...
En gång trodde jag på det första alternativet. Jag hade läst Max B Milers Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, troligen någon gång 1962. Den hade övertygande skildringar av UFO-observationer. Och så ett kapitel om contactees. De (för mig) övertygande kapitlen om observationer gjorde att jag kunde tro på UFO:s - kapitlet om contactees gjorde att jag ville tro på dem....
Visserligen presenterades sällan de i dessa sammanhang ofta förekommande politiska, filosofiska och kvasi-religiösa budskapen i just denna bok. Men de antyddes, och framförallt fick man bilden av att välvilliga varelser med en högt utverkad teknologi höll koll på vad som hände på jorden. Och kunde hoppas att om det verklige blev kris skulle de ingripa...
Alla contactee-berättelser beskrev inte någon form av budskap, men alla beskrev ufonauterna som goda och vänliga.
Ett exempel på det är ett fall från Norge från 1954. Två systrar, Asta Solvang och Edith Jakobsen, berättade att de hade stött på ett "tefat" och en tefatspilot, på en myr, när de skulle blocka bär. Tefaltspiloten framförde inget budskap till dem, och när han talade var det på ett språk som ingen av kvinnorna förstod, men hans utstrålning gjorde tydligen intryck:
"Det som gjorde det starkaste intrycket på oss. var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte alls kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter". (citerat i Miller 1959: 210).
Och här vill jag gärna berätta en händelse i grundskolan, någon gång mellan tredje och femte klass. Jag hade blivit en sorts missionär för tefatssaken. Vi hade en lärare - Helge Lundstedt - som var mån om att vi skulle få veta om vad som hände i världen. Så vi hade en timme som kallades "Aktuell timme." Där kunde man diskutera om vad man läst i tidningar och böcker, om samtida händelser. Det utnyttjade jag ofta till att berätta om alla hemskheter USA begick i Vietnam. Men till och från även för att berätta om flygande tefat.
Så en dag tog jag upp ämnet mer grundligt än vanligt. Och sa bland annat att de som verkligen mött tefatspiloter inte alls beskriver dem som nån sorts monster utan tvärtom säger att de utstrålar vänlighet och godhet. När jag sa det tittade jag på Helge Lundstedt. Just när han hört de orden kunde man se ett litet leende hos honom. Det var absolut inte elakt, men kanske man kan säga roat skeptiskt.
Jag fick det bestämda intrycket att just detta inte direkt bidrog till att hans villighet att tro på storyn i övrigt, ökade....
Men det var alltså därför jag ville tro. Jag såg min tillvaro som så otrygg, och världen omkring som så otrygg, att jag absolut ville tro på vad contactees hade berättat.
Man kan diskutera vem som var den första contacteen. Men det står nog ganska så klart att den förste som publicerade en typisk contactee-berättlse var George Adamski. Enligt honom själv hade den ägt rum i november 1952, och han publicerade den 1953. Den så vitt jag fattar andre, var Truman Bethurum, som 1953-54 började berätta om en händelse som han sade hade inträffat i juli 1952. Sedan kom flera – exempelvis Daniel Fry, Elizabeth Klarer, Orfeo Angelucci och Salvador Villanueva.
Det gemensamma för de av dessa som beskrev rena budskap från besökarna var att dessa hade ett man skulle kunna säga vagt vänsterinriktat, pacifistiskt, miljömedvetet, och ofta egalitärt innehåll. George Adamski beskrev de besökandes hemplaneter som så "kommunistiska" att det sägs att FBI startade en undersökning om honom.
Truman Bethurum beskrev ett samhälle som inte endast var socialt jämlikt, utan även jämställt mellan kvinnor och män. Den kvinnliga UFO-kapten han sade sig ha träffat, Aura Rhanes, sades sitta i regeringen på hennes hemplanet Clarion.
Elizabeth Klarer (vars kontakter först publicerades på femtiotalet, men som kom med en mer utförlig beskrivning långt senare) beskriver ett samhälle som lever i en ekologisk balans, och där ingen rovdrift på naturen förekommer.
I alla berättelser om besökarnas hemplaneter är nationsgränserna avskaffade - det finns inga nationer, och inga krig.
Bethurum berättar dessutom utförligt om andra aspekter av samhället på Clarion- bland annat om en barnuppfostran helt fri från våld (det var under en tid då aga i västvärlden allmänt accepterades som en legitim uppfostringsmetod...).
Men det allra mest centrala i de tidigare budskapen från besökarna var varningar för atombomben. Det var under en tid då atomvapen allmänt hyllades i USA som något nödvändigt i kampen mot kommunismen (och de flesta contactees kom från USA).
Nu var atombomber en hårt diskuterad fråga på femtiotalet - det skulle vara mycket mer intressant om besökarna hade varnat för den globala uppvärmingen. Men de gjorde de - så vitt jag vet - aldrig.
Om Miller verkligen trodde på contactees är lite oklart, men det år uppenbart att han ville det. På ett ställe skrivet han så här:
”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:192)
Han tillägger snabbt att det inte nödvändigtvis är hans egen uppfattning - han refererar anhängarnas argument. Men det är uppenbart att han just vill tro på dessa.
Som jag skrivit tidigare - det var ju just kombination av övertygande rapporter om radarekon, pilotobservationer, till synes autentiska bilder osv - och dessa contacteeberättelser som gjorde mig så hoppfull. När sedan K Gösta Rehn i en bok från 1966 presenterade en än mer övertygande skildring av UFO-observationer, blev det ändå inte lika roligt att tro längre.
Han förkastade alla positiva contactee-berättelser rakt av. Den enda berättelse om kontakt med rymdmänniskor han verkade godta var ett proto-abductee-fall i Sverige 1959, där två män berättade hur de överfölls av två ufonauter, med ett mycket motbjudande utseende, och som luktade ruttet ägg. Dessa försökte dra in de två männen in i ett flygande tefat - vilket de till sist misslyckades med.
Vem vill att sådana väsen ska besöka oss?
Det finns många bra skäl att inte alls tro på contactee-berättelserna. Men eftersom jag inte har någon lust att i allt för hög grad fylla detta inlägg med skeptisk "debunking" av berättelser som jag definitivt skulle vilja tro på, nöjer jag mig med att ta upp ett av dem.
De första contactee-berättelserna publicerades 1953 (möjligen någon enstaka publicering 1952). Dessa beskrev händelser som skulle ha ägt rum 1952. Det finns senare många contactees som i efterhand sade sig ha mött rymdmänniskor 1949, 1946 och ännu tidigare, men dessa valde alltså att publicera sig långt senare.
Om det hade funnits en, säger en, betättelse som hade publicerats före 1951 hade det vari lite lättare att övertygas.
Det året gjordes nämligen filmen "The day the Earth stood still", som handlade om en rymdmänniska som landar på jorden i ett typiskt tefat. Han har ett viktigt budskap: jorden är för krigisk, och hotande, med sin allt mer utvecklade vapenteknologi, och sina krig. Ni måste övergå till en mer fredlig och harmonisk livsstil. Mot slutet ger han en varning. Antingen övergår ni till att leva mer fredligt och harmoniskt eller så gör ni inte det - och då.... Hans slutord efter detta underförstådda hot innan han stiger in i tefatet är:"The decision is yours"...
Filmen kom alltså 1951 - före den fanns inga contactee-berättelser om ufonauter. De började dyka upp 1952-53 och spred sig sedan över världen.
Detta faktum gör det än svårare att tro på något som skulle vara väldigt skönt att kunna tro på. Tyvärr.
Referens: Max B Miller, Flygande tefat - fantasi eller verklighet? Parthenon 1959
-----------------------------------------------------------------------------------------
*För en kontroversiell teori, se denna text.
Bild som sägs avbilda Aura Rhanes från planeten Clarion.
Jag har då och då i denna blogg använt ordet "contactee". Det är en term inom ufologin för personer som fått (eller påstår sig ha fått) uppleva en viss typ av kontakt med "rymdmänniskor".
Den skiljer sig från en annan kategori, "abductees", som också hävdat att de haft kontakt med varelser med ett urprung utanför jorden.
Den stora skillnaden dem emellan är att contactees beskriver fredliga, frivilliga, möten med "rymdmänniskor" (ursäkta, rymdmänniskor äe en idiotisk term, men jag kommer just nu inte på någon bättre), medan abductees berättar om hur de ofrivilligt kidnappas - och ofta utsätts för obehagliga experiment.
Det finns också en tidsskillnad mellan dem, på nästan exakt tio år. De första contactee-berättelserna publicerades i början av 50-talet, de första abducteeberättelserna i början av 60-talet (även om det i det senare fallet finns några få tidigare gränsfall).
Contacteeberättelserna beskrivs i princip alltid som positiva upplevelser, abductee-berätteserna beskriver i samtliga fall antingen helt negativa, eller ambivalenta, upplevelser.
Båda typerna av berättelser har haft föregångare, som vagt innehållet några av dess element men som saknat de flesta andra.
Contacteeberättelserna präglade stora delen av vad man kanske kan kalla "tefatsdiskursen" under femtiotalet. Under sextiotalet kom dessa i bakgrunden, även om de inte alls försvann.
De som är skeptiskt inställda till alla berättelser om möten med "rymdmänniskor" tvingas för det mesta till skilda typer av teorier när de ska analysera dessa två grupper. Vad gäller "abductees" kan man (beroende på ens teoretiska grundsyn) välja nellan två alternativ vad gäller vissa abductees. Det handlar om de fall där det uppenbart ser ut att vara personer som genuint är skakade av upplevelserna, och inte verkar ljuga.
I dessa fall kan man antingen använda teorier om inplanterade "falska minnen", teorier så välbekanta från andra områden. Eller också kan man utgå från att det handlar om människor som utsatts för någon typ av traumatisk upplevelse, som de felaktigt tolkar som att de kidnappats av UFO:s. Å andra sidan finns det en mycket stor grupp (enligt min åsikt majoriteten) av påstådda abductees, där man mycket väl skulle kunna anta att det handlar om medvetna lögner.
Eftersom jag är övervägande skeptisk till renodlade "falska minnes"-teorier lutar jag alltså själv åt att de flesta påstådda abductees helt enkelt hittar på, men att det finns en hård kärna som utsatts för någonting mycket traumatiskt (men däremot troligen inte för ufonauter...).*
Nu lämnar jag abductees. Det är en grupp av berättelser som, om de vore sanna, skulle kunna ge bilden av ett monstruöst hot mot jorden, och utgör i de flesta fall en deprimerande läsning... i alla fall för mig,
Contactees är en helt annan sak. Deras berättelser är inte traumatiska, och kan inte gärna ses som täckminnen för traumatiska händelser. Och de är för exakta, icke drömlika och dessutom detaljfyllda, för att de ska passa in i någon rimlig (eller ens orimlig) FMS-teori.
I princip finns bara två alternativ för dessa. Antingen är de (helt eller delvis) sanna - eller också är de medvetna lögner. Själv lutar jag sorgligt nog mot det andra alternativet för i stort sett hela genren - även som jag gärna skulle vilja tro på det första...
En gång trodde jag på det första alternativet. Jag hade läst Max B Milers Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, troligen någon gång 1962. Den hade övertygande skildringar av UFO-observationer. Och så ett kapitel om contactees. De (för mig) övertygande kapitlen om observationer gjorde att jag kunde tro på UFO:s - kapitlet om contactees gjorde att jag ville tro på dem....
Visserligen presenterades sällan de i dessa sammanhang ofta förekommande politiska, filosofiska och kvasi-religiösa budskapen i just denna bok. Men de antyddes, och framförallt fick man bilden av att välvilliga varelser med en högt utverkad teknologi höll koll på vad som hände på jorden. Och kunde hoppas att om det verklige blev kris skulle de ingripa...
Alla contactee-berättelser beskrev inte någon form av budskap, men alla beskrev ufonauterna som goda och vänliga.
Ett exempel på det är ett fall från Norge från 1954. Två systrar, Asta Solvang och Edith Jakobsen, berättade att de hade stött på ett "tefat" och en tefatspilot, på en myr, när de skulle blocka bär. Tefaltspiloten framförde inget budskap till dem, och när han talade var det på ett språk som ingen av kvinnorna förstod, men hans utstrålning gjorde tydligen intryck:
"Det som gjorde det starkaste intrycket på oss. var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte alls kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter". (citerat i Miller 1959: 210).
Och här vill jag gärna berätta en händelse i grundskolan, någon gång mellan tredje och femte klass. Jag hade blivit en sorts missionär för tefatssaken. Vi hade en lärare - Helge Lundstedt - som var mån om att vi skulle få veta om vad som hände i världen. Så vi hade en timme som kallades "Aktuell timme." Där kunde man diskutera om vad man läst i tidningar och böcker, om samtida händelser. Det utnyttjade jag ofta till att berätta om alla hemskheter USA begick i Vietnam. Men till och från även för att berätta om flygande tefat.
Så en dag tog jag upp ämnet mer grundligt än vanligt. Och sa bland annat att de som verkligen mött tefatspiloter inte alls beskriver dem som nån sorts monster utan tvärtom säger att de utstrålar vänlighet och godhet. När jag sa det tittade jag på Helge Lundstedt. Just när han hört de orden kunde man se ett litet leende hos honom. Det var absolut inte elakt, men kanske man kan säga roat skeptiskt.
Jag fick det bestämda intrycket att just detta inte direkt bidrog till att hans villighet att tro på storyn i övrigt, ökade....
Men det var alltså därför jag ville tro. Jag såg min tillvaro som så otrygg, och världen omkring som så otrygg, att jag absolut ville tro på vad contactees hade berättat.
Man kan diskutera vem som var den första contacteen. Men det står nog ganska så klart att den förste som publicerade en typisk contactee-berättlse var George Adamski. Enligt honom själv hade den ägt rum i november 1952, och han publicerade den 1953. Den så vitt jag fattar andre, var Truman Bethurum, som 1953-54 började berätta om en händelse som han sade hade inträffat i juli 1952. Sedan kom flera – exempelvis Daniel Fry, Elizabeth Klarer, Orfeo Angelucci och Salvador Villanueva.
Det gemensamma för de av dessa som beskrev rena budskap från besökarna var att dessa hade ett man skulle kunna säga vagt vänsterinriktat, pacifistiskt, miljömedvetet, och ofta egalitärt innehåll. George Adamski beskrev de besökandes hemplaneter som så "kommunistiska" att det sägs att FBI startade en undersökning om honom.
Truman Bethurum beskrev ett samhälle som inte endast var socialt jämlikt, utan även jämställt mellan kvinnor och män. Den kvinnliga UFO-kapten han sade sig ha träffat, Aura Rhanes, sades sitta i regeringen på hennes hemplanet Clarion.
Elizabeth Klarer (vars kontakter först publicerades på femtiotalet, men som kom med en mer utförlig beskrivning långt senare) beskriver ett samhälle som lever i en ekologisk balans, och där ingen rovdrift på naturen förekommer.
I alla berättelser om besökarnas hemplaneter är nationsgränserna avskaffade - det finns inga nationer, och inga krig.
Bethurum berättar dessutom utförligt om andra aspekter av samhället på Clarion- bland annat om en barnuppfostran helt fri från våld (det var under en tid då aga i västvärlden allmänt accepterades som en legitim uppfostringsmetod...).
Men det allra mest centrala i de tidigare budskapen från besökarna var varningar för atombomben. Det var under en tid då atomvapen allmänt hyllades i USA som något nödvändigt i kampen mot kommunismen (och de flesta contactees kom från USA).
Nu var atombomber en hårt diskuterad fråga på femtiotalet - det skulle vara mycket mer intressant om besökarna hade varnat för den globala uppvärmingen. Men de gjorde de - så vitt jag vet - aldrig.
Om Miller verkligen trodde på contactees är lite oklart, men det år uppenbart att han ville det. På ett ställe skrivet han så här:
”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:192)
Han tillägger snabbt att det inte nödvändigtvis är hans egen uppfattning - han refererar anhängarnas argument. Men det är uppenbart att han just vill tro på dessa.
Som jag skrivit tidigare - det var ju just kombination av övertygande rapporter om radarekon, pilotobservationer, till synes autentiska bilder osv - och dessa contacteeberättelser som gjorde mig så hoppfull. När sedan K Gösta Rehn i en bok från 1966 presenterade en än mer övertygande skildring av UFO-observationer, blev det ändå inte lika roligt att tro längre.
Han förkastade alla positiva contactee-berättelser rakt av. Den enda berättelse om kontakt med rymdmänniskor han verkade godta var ett proto-abductee-fall i Sverige 1959, där två män berättade hur de överfölls av två ufonauter, med ett mycket motbjudande utseende, och som luktade ruttet ägg. Dessa försökte dra in de två männen in i ett flygande tefat - vilket de till sist misslyckades med.
Vem vill att sådana väsen ska besöka oss?
Det finns många bra skäl att inte alls tro på contactee-berättelserna. Men eftersom jag inte har någon lust att i allt för hög grad fylla detta inlägg med skeptisk "debunking" av berättelser som jag definitivt skulle vilja tro på, nöjer jag mig med att ta upp ett av dem.
De första contactee-berättelserna publicerades 1953 (möjligen någon enstaka publicering 1952). Dessa beskrev händelser som skulle ha ägt rum 1952. Det finns senare många contactees som i efterhand sade sig ha mött rymdmänniskor 1949, 1946 och ännu tidigare, men dessa valde alltså att publicera sig långt senare.
Om det hade funnits en, säger en, betättelse som hade publicerats före 1951 hade det vari lite lättare att övertygas.
Det året gjordes nämligen filmen "The day the Earth stood still", som handlade om en rymdmänniska som landar på jorden i ett typiskt tefat. Han har ett viktigt budskap: jorden är för krigisk, och hotande, med sin allt mer utvecklade vapenteknologi, och sina krig. Ni måste övergå till en mer fredlig och harmonisk livsstil. Mot slutet ger han en varning. Antingen övergår ni till att leva mer fredligt och harmoniskt eller så gör ni inte det - och då.... Hans slutord efter detta underförstådda hot innan han stiger in i tefatet är:"The decision is yours"...
Filmen kom alltså 1951 - före den fanns inga contactee-berättelser om ufonauter. De började dyka upp 1952-53 och spred sig sedan över världen.
Detta faktum gör det än svårare att tro på något som skulle vara väldigt skönt att kunna tro på. Tyvärr.
Referens: Max B Miller, Flygande tefat - fantasi eller verklighet? Parthenon 1959
-----------------------------------------------------------------------------------------
*För en kontroversiell teori, se denna text.
Bild som sägs avbilda Aura Rhanes från planeten Clarion.
onsdag 15 augusti 2018
Alpha Centauri, Elizabeth Klarer - och en skoluppsats
Alpha Centauri är det närmaste stjärnsystemet, bortom vårt eget. Det ligger ca 4.2 ljusår från jorden.
Bara det gör det intressant. Det består faktiskt inte endast av en stjärna utan tre. De är benämnda Alpha Centauri A, Alpha Centauri B, och Proxima Centauri.
Än mer intressant är att åtminstone två planeter har upptäckts i systemet, varav åtminstone en anses ligga i en "beboelig zon". Denna planet sägs dessutom ha en massa bara obetydligt större än jorden.
Det är förstås mycket intressant i sig. Men det finns en grupp människor som måste finna det mer intressant än andra. Det är anhängarna av UFO-contacteen Elizabeth Klarer (1910-1994).
Elizabeth Klarer levde i Sydafrika, och hävdade att hon under flera tillfällen under 50-talet fick kontakt med besättningen på ett UFO. Efter ett tag fick hon även göra resor i detta UFO, och blev djupt förälskad i en av besättningsmännen, en viss Akon.
Känslan verkar varit ömsesidig, och Akon lät henne även besöka sin hemplanet som låg just i Alpha Centauri-systemet. Dessutom fick de ett barn tillsammans, som numera lever på Akons hemplanet.
Om man för tro Klarer.
Hennes bok om saken kom 1982, och då hade inte någon planet i Alpha Centauri-systemet upptäckts. Gissa om hennes anhängare jublade när en sådan först upptäcktes!
Kan det ses som ett ”bevis” för att hon hade rätt? Nja, det är ju lite tveksamt, vilket jag kommer till senare.
Men om det nu vore det skulle jag kanske också kunna anföra det som ett "bevis" för att jag är klärvoajant. Jag skrev nämligen i april 1970 en uppsats i åttan som handlade om en rymdfärd just till Alpha Centauri. Där beskrevs också en beboelig planet, där det romantiska astronautparet, en man och en kvinna, till sist kom att slå sig ner.
Fast att anföra upptäckten av planeterna som ett bevis (eller ens som nån sorts belägg) för vare sig det ena eller det andra är ju inte så där värst rimligt.
Jag skrev min uppsats 1970, Elizabeth Klarer skrev sin bok 1982 (hon hade skrivit en kortare bok redan på 50-talet men där nämndes aldrig Alpha Centauri).
Tidigare berättelser om rymdresor till och från beboeliga planeter hade ofta handlat om sådana i vårt eget solsystem (framförallt Mars, men även Venus). Men på sextiotalet visades det ganska så entydigt att det bortsett från jorden inte finns beboeliga planeter i detta. I alla fall inte beboeliga för människoliknande varelser. Venus var för hett och Mars hade en allt för tunn atmosfär.
Så om man 1970 eller 1982 skulle skriva en berättelse om en resa till en sådan, var solsystemet närmast uteslutet. Och då låg det ju nära till hands att söka en sådan runt just den stjärna som låg närmast vårt solsystem.
Någon kan ändå tycka att det är lite bestickande att beskriva en beboelig planet runt just Alpha Centauri - när en sådan senare upptäcktes.
Men det vore mer bestickande om det var så att planeter runt stjärnor var mycket sällsynta. Men idag anser astronomer bestämt att planeter runt stjärnor snarare hör till regeln snarare än är undantag. Och ett icke obetydligt antal av dessa borde ju befinna sig i "beboeliga" zoner.
Så att någon kunde "förutse" detta för Alpha Centauri är ju statistiskt sett inte så konstigt.
Nu finns det en skillnad mellan min och Elizabeth Klarers berättelser. I hennes var planeten redan bebodd, i min var den beboelig, men inte bebodd. Och de båda astronauterna kom att bli någon sorts Adam och Eva, när de bosatte dig där.
En likhet är dock att resan till denna planet kopplades ihop med ett romantiskt äventyr. Jag läste om Elizabeth Klarers contactee-berättelse redan 1962, i Max B Millers "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" från 1959, och blev redan då fascinerad av Klarer. Men då fanns inte resan till Alpha Centauri med i hennes story. Och inte heller något romantiskt äventyr.
Men efter att ha insett att hon senare, i likhet med mig 1970, berättade om en djup romans kopplad till en resa till Alpha Centauri ökar min fascination för henne...
Klarers främsta bok om saken heter "Beyond the Light Barrier”. Jag får väl försöka att få tag i den på något sätt.
Bara det gör det intressant. Det består faktiskt inte endast av en stjärna utan tre. De är benämnda Alpha Centauri A, Alpha Centauri B, och Proxima Centauri.
Än mer intressant är att åtminstone två planeter har upptäckts i systemet, varav åtminstone en anses ligga i en "beboelig zon". Denna planet sägs dessutom ha en massa bara obetydligt större än jorden.
Det är förstås mycket intressant i sig. Men det finns en grupp människor som måste finna det mer intressant än andra. Det är anhängarna av UFO-contacteen Elizabeth Klarer (1910-1994).
Elizabeth Klarer levde i Sydafrika, och hävdade att hon under flera tillfällen under 50-talet fick kontakt med besättningen på ett UFO. Efter ett tag fick hon även göra resor i detta UFO, och blev djupt förälskad i en av besättningsmännen, en viss Akon.
Känslan verkar varit ömsesidig, och Akon lät henne även besöka sin hemplanet som låg just i Alpha Centauri-systemet. Dessutom fick de ett barn tillsammans, som numera lever på Akons hemplanet.
Om man för tro Klarer.
Hennes bok om saken kom 1982, och då hade inte någon planet i Alpha Centauri-systemet upptäckts. Gissa om hennes anhängare jublade när en sådan först upptäcktes!
Kan det ses som ett ”bevis” för att hon hade rätt? Nja, det är ju lite tveksamt, vilket jag kommer till senare.
Men om det nu vore det skulle jag kanske också kunna anföra det som ett "bevis" för att jag är klärvoajant. Jag skrev nämligen i april 1970 en uppsats i åttan som handlade om en rymdfärd just till Alpha Centauri. Där beskrevs också en beboelig planet, där det romantiska astronautparet, en man och en kvinna, till sist kom att slå sig ner.
Fast att anföra upptäckten av planeterna som ett bevis (eller ens som nån sorts belägg) för vare sig det ena eller det andra är ju inte så där värst rimligt.
Jag skrev min uppsats 1970, Elizabeth Klarer skrev sin bok 1982 (hon hade skrivit en kortare bok redan på 50-talet men där nämndes aldrig Alpha Centauri).
Tidigare berättelser om rymdresor till och från beboeliga planeter hade ofta handlat om sådana i vårt eget solsystem (framförallt Mars, men även Venus). Men på sextiotalet visades det ganska så entydigt att det bortsett från jorden inte finns beboeliga planeter i detta. I alla fall inte beboeliga för människoliknande varelser. Venus var för hett och Mars hade en allt för tunn atmosfär.
Så om man 1970 eller 1982 skulle skriva en berättelse om en resa till en sådan, var solsystemet närmast uteslutet. Och då låg det ju nära till hands att söka en sådan runt just den stjärna som låg närmast vårt solsystem.
Någon kan ändå tycka att det är lite bestickande att beskriva en beboelig planet runt just Alpha Centauri - när en sådan senare upptäcktes.
Men det vore mer bestickande om det var så att planeter runt stjärnor var mycket sällsynta. Men idag anser astronomer bestämt att planeter runt stjärnor snarare hör till regeln snarare än är undantag. Och ett icke obetydligt antal av dessa borde ju befinna sig i "beboeliga" zoner.
Så att någon kunde "förutse" detta för Alpha Centauri är ju statistiskt sett inte så konstigt.
Nu finns det en skillnad mellan min och Elizabeth Klarers berättelser. I hennes var planeten redan bebodd, i min var den beboelig, men inte bebodd. Och de båda astronauterna kom att bli någon sorts Adam och Eva, när de bosatte dig där.
En likhet är dock att resan till denna planet kopplades ihop med ett romantiskt äventyr. Jag läste om Elizabeth Klarers contactee-berättelse redan 1962, i Max B Millers "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" från 1959, och blev redan då fascinerad av Klarer. Men då fanns inte resan till Alpha Centauri med i hennes story. Och inte heller något romantiskt äventyr.
Men efter att ha insett att hon senare, i likhet med mig 1970, berättade om en djup romans kopplad till en resa till Alpha Centauri ökar min fascination för henne...
Klarers främsta bok om saken heter "Beyond the Light Barrier”. Jag får väl försöka att få tag i den på något sätt.
tisdag 14 augusti 2018
PS till förra inlägget
Jag vill bara lägga till en liten lustig detalj från när jag hördes av polisen i den nämnda härvan. Det var en mycket sympatisk polis som ringde mig, jag fick berätta och hon tog anteckningar (jag tror inte att jag bandades). Efter att jag berättat läste hon upp en sammanfattning hon gjort av vad jag hade sagt och frågade mig om jag kunde godkänna denna. Det kunde jag.
Men någon gång under det hela sa hon lite roat, att det här torde kunna hålla på mycket länge. För vi har här två sidor, som verkar väldigt ivriga på att lämna in olika förtalsanmälningar mot varandra.
Då kunde jag inte låta bli att skratta. Och tillade att jag hade precis samma intryck....
Men någon gång under det hela sa hon lite roat, att det här torde kunna hålla på mycket länge. För vi har här två sidor, som verkar väldigt ivriga på att lämna in olika förtalsanmälningar mot varandra.
Då kunde jag inte låta bli att skratta. Och tillade att jag hade precis samma intryck....
måndag 13 augusti 2018
Tragisk fars
Det har kommit till min kännedom att saker jag tidigare skrivit på nytt används av båda parter i en serie av förtalsrättegångar, en dokusåpa som aldrig verkar ta slut. Den ena sidan (låt oss här kalla den X) använder sig av ett inlägg jag skrivit för lite mindre än ett år sedan, som de verkar se som någon sorts stöd, den andra sidan (låt oss kalla den Y) blir oerhört upprörd och mullrar om att jag minsann kan komma att förhöras av polisen, och ställer sedan den insinuanta frågan om jag då kommer att tala sanning.
Jag betvivlar att jag kommer att "förhöras" av polisen, men om jag nu blir det kommer jag självfallet inte att ljuga. Jag har en gång hörts av en polis, via telefon, i anknytning till härvan, och då berättade jag sanningen som jag uppfattade den. Däremot svek mig mitt minne på en punkt, så i det jag sa fanns ett litet fel. Då var det anonyma representanter för X som blev upprörda.
Nu är det alltså Y-sidan som är upprörd för saker jag tidigare skrivit och alltså oroad för att jag inte kommer att tala sanning vid ett ev. "polisförhör"....
Man blir bara trött.
Jag stöder ingen av sidorna i denna tragiska fars. Den har i sanning gett en ny mening till begreppet "storm i ett vattenglas".
Jag har tidigare i olika sammanhang hårt kritiserat båda sidor.
Numera vill jag helst slippa ha något med eländet att göra, men när mitt namn nu dyker upp i dessa sammanhang, lite här och var på nätet, känner jag mig tvungen att markera detta - än en gång.
Jag betvivlar att jag kommer att "förhöras" av polisen, men om jag nu blir det kommer jag självfallet inte att ljuga. Jag har en gång hörts av en polis, via telefon, i anknytning till härvan, och då berättade jag sanningen som jag uppfattade den. Däremot svek mig mitt minne på en punkt, så i det jag sa fanns ett litet fel. Då var det anonyma representanter för X som blev upprörda.
Nu är det alltså Y-sidan som är upprörd för saker jag tidigare skrivit och alltså oroad för att jag inte kommer att tala sanning vid ett ev. "polisförhör"....
Man blir bara trött.
Jag stöder ingen av sidorna i denna tragiska fars. Den har i sanning gett en ny mening till begreppet "storm i ett vattenglas".
Jag har tidigare i olika sammanhang hårt kritiserat båda sidor.
Numera vill jag helst slippa ha något med eländet att göra, men när mitt namn nu dyker upp i dessa sammanhang, lite här och var på nätet, känner jag mig tvungen att markera detta - än en gång.
söndag 12 augusti 2018
På barbecue med Jimmie Åkesson
Det finns en serie av skämtfilmer som används i de mest olika sammanhang, med en scen från Hitlers bunker - men som har textats om för att den ska kunna appliceras på mer aktuella, ofta politiska scenarior. Att Sverigedemokraterna ofta drabbats av detta skämtlynne säger sig självt.
I denna YouTube-film beskrivs hur den senaste vågen av extrem värme diskuteras på SD:s partikansli. Det märkliga är ändå att Jimmie Åkesson/Hitler i denna scen säger att SD:s klimatpolitik måste ändras,
Om det ändå vore så väl. Men Åkesson är mycket dummare än så. Verkligheten kan vi läsa om här.
Jimmie Åkesson säger alltså i ett utttalande att det är "populism" att "göra politik av hur vädret ser ut en enskild sommar”....
Att totalt ignorera ett de facto konsensus bland klimatforskare över hela världen - vad är det om inte populism? I kombination med dåraktighet av absolut värsta slag.
Det fanns för några år sedan på Facebook ett skämtsamt (och elakt) förslag om att Åkesson borde ansluta sig till projektet "Mars One", som hade det påstådda syftet att skicka människor till Mars på en enkelresa, där de skulle bli kolonisatörer.
Jag har en bättre idé. Han och hans likasinnade kunde väl försöka få anslag för en resa till Venus. Om växthuseffekten är en myt måste ju de rapporter som visar att just en sådan, på Venus har lett till att marktemperaturen ligger på 500 grader C - vara "politiskt korrekt" desinformation.
SD:s ledning skulle ju kunna försöka åka dit och på ort och ställe bevisa att växthuseffekten är en myt. Dessutom skulle de kunna komma till en plats där risken för att störas av någon invandring är så nära noll man kan komma.
Allvarligt talat, nu vet vi att SD inte endast är riksdagens mest invandrarfientliga parti utan även dess enda öppet (som det så vackert heter) "klimatskeptiska" parti. Eftersom de växthuseffektförnekande "klimatskeptikerna" är minst lika motbevisade som de "historierevisionistiska" förintelseförnekarna leder varje politik som bygger på en sådan grund till att risken för att vi i slutändan ska "grillas på samma heta glöd", för att citera Lars Ekborg, kraftigt ökar.
Den som (för att återigen hänvisa till Lars Ekborgs Tom Lehrer-tolkning) vill att det ska bli en ren barbecuestämning när mänskligheten sjunger på sista versen bör absolut rösta på Sverigedemokraterna.
I denna YouTube-film beskrivs hur den senaste vågen av extrem värme diskuteras på SD:s partikansli. Det märkliga är ändå att Jimmie Åkesson/Hitler i denna scen säger att SD:s klimatpolitik måste ändras,
Om det ändå vore så väl. Men Åkesson är mycket dummare än så. Verkligheten kan vi läsa om här.
Jimmie Åkesson säger alltså i ett utttalande att det är "populism" att "göra politik av hur vädret ser ut en enskild sommar”....
Att totalt ignorera ett de facto konsensus bland klimatforskare över hela världen - vad är det om inte populism? I kombination med dåraktighet av absolut värsta slag.
Det fanns för några år sedan på Facebook ett skämtsamt (och elakt) förslag om att Åkesson borde ansluta sig till projektet "Mars One", som hade det påstådda syftet att skicka människor till Mars på en enkelresa, där de skulle bli kolonisatörer.
Jag har en bättre idé. Han och hans likasinnade kunde väl försöka få anslag för en resa till Venus. Om växthuseffekten är en myt måste ju de rapporter som visar att just en sådan, på Venus har lett till att marktemperaturen ligger på 500 grader C - vara "politiskt korrekt" desinformation.
SD:s ledning skulle ju kunna försöka åka dit och på ort och ställe bevisa att växthuseffekten är en myt. Dessutom skulle de kunna komma till en plats där risken för att störas av någon invandring är så nära noll man kan komma.
Allvarligt talat, nu vet vi att SD inte endast är riksdagens mest invandrarfientliga parti utan även dess enda öppet (som det så vackert heter) "klimatskeptiska" parti. Eftersom de växthuseffektförnekande "klimatskeptikerna" är minst lika motbevisade som de "historierevisionistiska" förintelseförnekarna leder varje politik som bygger på en sådan grund till att risken för att vi i slutändan ska "grillas på samma heta glöd", för att citera Lars Ekborg, kraftigt ökar.
Den som (för att återigen hänvisa till Lars Ekborgs Tom Lehrer-tolkning) vill att det ska bli en ren barbecuestämning när mänskligheten sjunger på sista versen bör absolut rösta på Sverigedemokraterna.
Teosofins ocean
Den som vill sätta sig in i teosofin bör kanske inte börja direkt med Helena Petrovna Blavatskys cirka 1000 sidor i Den hemliga läran. Kanske inte heller med en uttolkning av denna som G de Puruckers Den hemliga lärans grundtankar på över 600 sidor.
Det finns ju korta sammanfattningar, som till exempel Blavatskys Nyckel till teosofin, Annie Besants The Ancient Wisdom eller John Algeos mera nyligen utgivna skrift Teosofi: en inledande studiekurs.
Men sedan kan man förstås också läsa William Q Judges Teosofins ocean, som kom ut i original 1893, och som finns i en svensk översättning av Teosofiska Bokförlaget (tryckår saknas, men den bygger på en engelskspråkig utgåva från 1973),
Men den är nog mer svårsmält än de tre tidigare nämnda. Judge stod på den sida i den begynnande splittring, som senare skulle ge upphov till vad som idag är TS Pasadena. Denna gren ger i allmänhet ett mer dogmatiskt och svårsmält inryck än det mesta från det rivaliserande Adyarsamfundet. Och på sätt och vis märks det redan i denna bok.
Medan både Blavatsky, Besant och Algeo i de tre ovannämnda böckerna verkar vilja förmedla sig till de som inte genast vill konfrontera sig med de mest svårsmälta delarna av teosofin, verkar det inte gälla för Judge.
Han börjar med "de hemliga mästarna". Det gör i och för sig på sitt sätt även Besant i The Ancient Wisdom, men hon gör det ganska försiktigt. Men så inte hos Judge. Där får man veta att människor med övernaturliga egenskaper tryggt vakat över mänskligheten under hela dess historia. Formuleringarna är här mer drastiska än de Besant använder sig av, och torde vara mer svårsmälta idag än de var 1893.
Det sena 1800-talet präglades av utvecklingsoptimism, men sedan dess har vi fått två världskrig, Förintelsen, och nu senart den globala uppvärmningen. Det ser inte ut som om goda genier med övernaturliga egenskaper tryggt vakar över oss... kan man tycka.
Redan i tredje kapitlet går han in på solsystemets uppkomst, där han tagit scenariot från Den hemliga läran. Med tanke på dagens astronomiska kunskaper är dessa idag än mer svårsmälta än de var 1893.
Betoningen av sjutalets betydelse är också markant i boken.
Adyarsamfundets skrifter tar dessutom aldrig upp det otäcka begreppet Avitchi, ett tillstånd som enligt Judge (sidan 86 i den svenska upplagan) kommer att drabba en speciell grupp människor. Det är enligt honom en grupp svartmagiker som under ett stort antal inkarnationer har ägnat sig år ondska för ondskans egen skull - och som enligt honom kombinerar detta med en hög intelligens.
Han avslutar med att hotfullt lägga ut texten om dessa människors öde. Med formuleringar som att de "verkligen också får lida när dess tid kommer".... innan de slutligen utplånas på ett ohyggligt plågsamt sätt.
Inte heller Blavatsky själv tar upp detta i hennes kortare presentationer, men någonstans i Den hemliga lärans enorma textmassa kan man kanske hitta en antydan till något som mycket avlägset liknar detta. Men det ligger i så fall väldigt undanskymt - så undanskymt att jag endast såg det när jag första gånge läste detta enorma verk. Andra gången hittade jag det inte hur jag än letade.
Överhuvudtaget har Adyarsamfundet en mer mjuk framtoning än Pasadena. De fördjupar sig alltså mest i de delar av de ursprungliga texterna, som kan verka mer övertygande på dagens New Age-miljöer - och sympatiska för många utanför dessa.
De tonar dessutom ner de 1800-talsmässiga raslärorna Den hemliga läran. Det gör i och för också Judge, men han kan inte låta bli att lyfta fram några av dess mest absurda delar, som att människoaporna uppstod genom en korsning mellan den "tredje rotrasen" och lägre stående apor.
Teosofin är kanske en ocean, eller i alla fall en mycket djup sjö... Men man bör nog inte börja sin djupdykning i denna genom att läsa just Judge.
Utvecklingsoptimismen inom teosofin är i alla fall betryggande, i dessa dagar, då mänsklighetens utplåning ser ut att vara ett inte helt osannolikt scenario - och det inom en ganska så snar framtid. Och då dagens allmänt accepterade kosmologi inte heller ger något som helst hopp om universums framtid.
Eller rättare sagt - den skulle kunna vara betryggande för de som har övertygats om att kunna tro på teosofins grundläggande idéer. Men just det trossprånget har i alla fall jag ännu inte kunnat ta...
William Q Judge
Det finns ju korta sammanfattningar, som till exempel Blavatskys Nyckel till teosofin, Annie Besants The Ancient Wisdom eller John Algeos mera nyligen utgivna skrift Teosofi: en inledande studiekurs.
Men sedan kan man förstås också läsa William Q Judges Teosofins ocean, som kom ut i original 1893, och som finns i en svensk översättning av Teosofiska Bokförlaget (tryckår saknas, men den bygger på en engelskspråkig utgåva från 1973),
Men den är nog mer svårsmält än de tre tidigare nämnda. Judge stod på den sida i den begynnande splittring, som senare skulle ge upphov till vad som idag är TS Pasadena. Denna gren ger i allmänhet ett mer dogmatiskt och svårsmält inryck än det mesta från det rivaliserande Adyarsamfundet. Och på sätt och vis märks det redan i denna bok.
Medan både Blavatsky, Besant och Algeo i de tre ovannämnda böckerna verkar vilja förmedla sig till de som inte genast vill konfrontera sig med de mest svårsmälta delarna av teosofin, verkar det inte gälla för Judge.
Han börjar med "de hemliga mästarna". Det gör i och för sig på sitt sätt även Besant i The Ancient Wisdom, men hon gör det ganska försiktigt. Men så inte hos Judge. Där får man veta att människor med övernaturliga egenskaper tryggt vakat över mänskligheten under hela dess historia. Formuleringarna är här mer drastiska än de Besant använder sig av, och torde vara mer svårsmälta idag än de var 1893.
Det sena 1800-talet präglades av utvecklingsoptimism, men sedan dess har vi fått två världskrig, Förintelsen, och nu senart den globala uppvärmningen. Det ser inte ut som om goda genier med övernaturliga egenskaper tryggt vakar över oss... kan man tycka.
Redan i tredje kapitlet går han in på solsystemets uppkomst, där han tagit scenariot från Den hemliga läran. Med tanke på dagens astronomiska kunskaper är dessa idag än mer svårsmälta än de var 1893.
Betoningen av sjutalets betydelse är också markant i boken.
Adyarsamfundets skrifter tar dessutom aldrig upp det otäcka begreppet Avitchi, ett tillstånd som enligt Judge (sidan 86 i den svenska upplagan) kommer att drabba en speciell grupp människor. Det är enligt honom en grupp svartmagiker som under ett stort antal inkarnationer har ägnat sig år ondska för ondskans egen skull - och som enligt honom kombinerar detta med en hög intelligens.
Han avslutar med att hotfullt lägga ut texten om dessa människors öde. Med formuleringar som att de "verkligen också får lida när dess tid kommer".... innan de slutligen utplånas på ett ohyggligt plågsamt sätt.
Inte heller Blavatsky själv tar upp detta i hennes kortare presentationer, men någonstans i Den hemliga lärans enorma textmassa kan man kanske hitta en antydan till något som mycket avlägset liknar detta. Men det ligger i så fall väldigt undanskymt - så undanskymt att jag endast såg det när jag första gånge läste detta enorma verk. Andra gången hittade jag det inte hur jag än letade.
Överhuvudtaget har Adyarsamfundet en mer mjuk framtoning än Pasadena. De fördjupar sig alltså mest i de delar av de ursprungliga texterna, som kan verka mer övertygande på dagens New Age-miljöer - och sympatiska för många utanför dessa.
De tonar dessutom ner de 1800-talsmässiga raslärorna Den hemliga läran. Det gör i och för också Judge, men han kan inte låta bli att lyfta fram några av dess mest absurda delar, som att människoaporna uppstod genom en korsning mellan den "tredje rotrasen" och lägre stående apor.
Teosofin är kanske en ocean, eller i alla fall en mycket djup sjö... Men man bör nog inte börja sin djupdykning i denna genom att läsa just Judge.
Utvecklingsoptimismen inom teosofin är i alla fall betryggande, i dessa dagar, då mänsklighetens utplåning ser ut att vara ett inte helt osannolikt scenario - och det inom en ganska så snar framtid. Och då dagens allmänt accepterade kosmologi inte heller ger något som helst hopp om universums framtid.
Eller rättare sagt - den skulle kunna vara betryggande för de som har övertygats om att kunna tro på teosofins grundläggande idéer. Men just det trossprånget har i alla fall jag ännu inte kunnat ta...
William Q Judge
torsdag 9 augusti 2018
Isabella Lövin om klimatfrågan
Läs gärna debattartikeln "Jag önskar att det aldrig hade behövts ett miljöparti" av Isabella Lövin i ETC. Ovanligt klara ord för att komma från en vice statsminister....
Och låt oss hoppas att klimatfrågan blir den viktigaste frågan i valet.
För det är den. Alltså den viktigaste frågan. För hela världen.
Isabella Lövin. (Copyright, Miljöpartiet de Gröna / Fredrik Hjerling)
Och låt oss hoppas att klimatfrågan blir den viktigaste frågan i valet.
För det är den. Alltså den viktigaste frågan. För hela världen.
Isabella Lövin. (Copyright, Miljöpartiet de Gröna / Fredrik Hjerling)
onsdag 8 augusti 2018
Önskefantasi
Jag hoppas att jag plötsligt väcks av någon som berättar för mig att den värld jag tror mig leva i endast var en ovanligt långvarig mardröm.
tisdag 7 augusti 2018
Att få panik är ingen lösning...men kanske en början...
Om man ska utrycka det mycket tillspetsat har den debatt som gett upphov till den mesta glöden de senaste åren stått i striden mellan de som är rädda för att det kommer att bli för många invandrare och de som är rädda för att det ska bli för många sverigedemokrater. Det är inte alls en oviktig debatt och jag är inte neutral i den (ledtråd - jag föredrar invandrare framför sverigedemokrater...)
Men jag skulle önska att man kunde lägga åtminstone en tiondel av den glöd som ägnats invandrardebatten på klimatfrågan.
Min främsta rädsla är vare sig att vi ska drunkna i en invasion av invandrare (och att vi ska få en massa mini-kalifat i förorterna... ) eller att Jimmie Åkesson ska leda ett Machtübernahme och skapa ett svenskt tredje rike. Min rädsla är, drastiskt uttryckt, att vi ska koka upp.
Så har det varit i flera år, allt medan växthusdebatten mest handlade om faran för isbjörnarna eller något stigande havsnivåer. I tidningarna har man betonat de mest mininalistiska prognoserna, och undvikit att fördjupa sig i de multiplatoreffekter som många forskare varnat för.
Så har nu mina värsta farhågor aktiverats av de senaste händelserna. Är jag paranoid? Kan mina farhågor ses som en fortsättning på mina psykotiska funderingar sommaren 1971, då jag trodde att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån?
Jag skulle gärna önska att det vore så. Att vara psykotisk är otäckt, men att världen står inför tröskeln till ett inferno är mycket otäckare.
Det verkar vara så att arten Homo Sapiens inte är konstruerat för att kunna hantera globala hot mot sin egen existens. . Om människor vore rationella skulle miljarder människor gå ut på gatorna och kräva att något drastiskt görs nu. Det händer inte.
Och i den avkrok vi lever i ägnar man sitt engagemang åt andra saker - är det inte invandrardebatt är det fotbolls-VM.
Därför uppmanar jag alla att läsa denna artikel i Expressen .
I dess ingress kan man läsa detta.
"Svält, ekonomisk kollaps, en sol som kokar oss: klimatet kan utlösa allt – och snabbare än du tror.'
Så lyder ingressen till den mest lästa artikeln i New York Magazines historia.Den väckte också debatt och anklagades för att vara alarmistisk och sakna vetenskaplig grund.
Tidskriften svarade med att publicera en längre version, med bakgrundsintervjuer med forskare och alla källor tydligt redovisade.
Expressen publicerar nu, i samarbete med New York Magazine, David Wallace-Wells text 'Den obeboeliga jorden'."'
Dessbättre har Expressen omdöme nog att inte, som SvD och DN numera nästan alltid gör, spärra sina viktigaste artiklar för icke-prenumeranter.... vilket nog mest beror på att en kvällstidning inte har några prenumeranter. Å andra sidan har inte Aftonbladet det heller, och de brukar numera ofta spärra de mest intressanta artiklarna i ett system som kallas "Aftonbladet Plus".
Men den här artikeln kan läsas av alla. Gör det.
Tabellen är från engelska Wikipedia.
Men jag skulle önska att man kunde lägga åtminstone en tiondel av den glöd som ägnats invandrardebatten på klimatfrågan.
Min främsta rädsla är vare sig att vi ska drunkna i en invasion av invandrare (och att vi ska få en massa mini-kalifat i förorterna... ) eller att Jimmie Åkesson ska leda ett Machtübernahme och skapa ett svenskt tredje rike. Min rädsla är, drastiskt uttryckt, att vi ska koka upp.
Så har det varit i flera år, allt medan växthusdebatten mest handlade om faran för isbjörnarna eller något stigande havsnivåer. I tidningarna har man betonat de mest mininalistiska prognoserna, och undvikit att fördjupa sig i de multiplatoreffekter som många forskare varnat för.
Så har nu mina värsta farhågor aktiverats av de senaste händelserna. Är jag paranoid? Kan mina farhågor ses som en fortsättning på mina psykotiska funderingar sommaren 1971, då jag trodde att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån?
Jag skulle gärna önska att det vore så. Att vara psykotisk är otäckt, men att världen står inför tröskeln till ett inferno är mycket otäckare.
Det verkar vara så att arten Homo Sapiens inte är konstruerat för att kunna hantera globala hot mot sin egen existens. . Om människor vore rationella skulle miljarder människor gå ut på gatorna och kräva att något drastiskt görs nu. Det händer inte.
Och i den avkrok vi lever i ägnar man sitt engagemang åt andra saker - är det inte invandrardebatt är det fotbolls-VM.
Därför uppmanar jag alla att läsa denna artikel i Expressen .
I dess ingress kan man läsa detta.
"Svält, ekonomisk kollaps, en sol som kokar oss: klimatet kan utlösa allt – och snabbare än du tror.'
Så lyder ingressen till den mest lästa artikeln i New York Magazines historia.Den väckte också debatt och anklagades för att vara alarmistisk och sakna vetenskaplig grund.
Tidskriften svarade med att publicera en längre version, med bakgrundsintervjuer med forskare och alla källor tydligt redovisade.
Expressen publicerar nu, i samarbete med New York Magazine, David Wallace-Wells text 'Den obeboeliga jorden'."'
Dessbättre har Expressen omdöme nog att inte, som SvD och DN numera nästan alltid gör, spärra sina viktigaste artiklar för icke-prenumeranter.... vilket nog mest beror på att en kvällstidning inte har några prenumeranter. Å andra sidan har inte Aftonbladet det heller, och de brukar numera ofta spärra de mest intressanta artiklarna i ett system som kallas "Aftonbladet Plus".
Men den här artikeln kan läsas av alla. Gör det.
Tabellen är från engelska Wikipedia.
måndag 6 augusti 2018
Kort om den bisarra SD-filmen
Jag har nu plågat mig igenom Sverigedemokaternas film om socialdemokratin. Det är väl en av de mest bisarra filmer jag någonsin har sett.
Mycket har tagits upp i media, jag vill här bara påpeka några saker, för att sedan gå in på den del som kanske är den fräckaste lögnen i filmen.
Filmen tar upp en rad rasistiska och antisemitiska ställningstaganden från socialdemokratiska debattörer och media under första hälften av 1900-talet utan att nämna att det är precis lika lätt att hitta liknande saker under samma period från alla andra partier, med undantag för kommunistpartiet (det går om man letar MYCKET länge att hitta ett fåtal liknande saker även från dem, men då får man som sagt leta mycket längre). Vi levde i en period där rasistiska föreställningar var mycket spridda och genomsyrade hela samhället.
Man tar upp regeringens eftergifter till tyskarna under andra världskriget - utan att nämna att det då inte var en socialdemokratisk regering - utan en samlingsregering, där alla riksdagspartier utom kommunisterna ingick.
Man tar upp otäcka exempel på hur psykiskt sjuka och funktionsnedsatta behandlades på femtiotalet. Det var i sanning otäckt, men det var inte en partiskiljande fråga. Och när de otäcka så kallade tandexperimenten pågick satt Bondeförbundet (numera Centerpartiet) med i regeringen.
Det finns många fler exempel på ohederlighet - men jag tänker nu ta upp det kanske grövsta. Något som dessutom inte kan vara något annat än en helt medveten lögn.
Under stora delar av filmen citeras pronazistiska och antisemitiska uttalanden från Aftonbladet. Det sägs aldrig explicit att det var en socialdemokratisk tidning, men det ges medvetet intrycket att den var det då - liksom idag.
Att Aftonbladet inte var en socialdemokratisk tidning under 30- och 40-tal visste jag faktiskt redan som tioåring. Kan det verkligen vara så att producenterna av SD-filmen var så bottenlöst okunniga så att de inte visste det? Nej, det kan det inte.
De har nämligen mycket systematiskt gått igenom just Aftonbladet för att leta efter just pronazistiska och antisemitiska uttalanden. De har inte använt sig av andrahandskällor - de har till exempel också fotokopierat många av de AB-artiklar de citerar. Bland annat ledare.
Därför kan de helt enkelt inte missat att Aftonbladet då var en borgerlig tidning, och likväl hårt antisocialistisk - och anti-socialdemokratisk. Den angrep socialdemokratin sida upp och sida ned.
Den ägdes av storkapitalisten Torsten Kreuger, vilket märkligt nog nämns på ett ställe i filmen. Den förblev anti-socialdemokratisk och borgerlig tills den (tillsammans med Stockholms-Tidningen) köptes av LO 1956.
Någon har jämfört filmmakarna med Joseph Goebbels. Det är en rimlig jämförelse. Men Goebbels propagandaministerium var faktiskt medvetet om att deras lögner inte fick vara av den karaktären att de skulle kunna genomskådas OMEDELBART.
Den medvetenheten verkar saknas hos SD.s filmmakare.
Mycket har tagits upp i media, jag vill här bara påpeka några saker, för att sedan gå in på den del som kanske är den fräckaste lögnen i filmen.
Filmen tar upp en rad rasistiska och antisemitiska ställningstaganden från socialdemokratiska debattörer och media under första hälften av 1900-talet utan att nämna att det är precis lika lätt att hitta liknande saker under samma period från alla andra partier, med undantag för kommunistpartiet (det går om man letar MYCKET länge att hitta ett fåtal liknande saker även från dem, men då får man som sagt leta mycket längre). Vi levde i en period där rasistiska föreställningar var mycket spridda och genomsyrade hela samhället.
Man tar upp regeringens eftergifter till tyskarna under andra världskriget - utan att nämna att det då inte var en socialdemokratisk regering - utan en samlingsregering, där alla riksdagspartier utom kommunisterna ingick.
Man tar upp otäcka exempel på hur psykiskt sjuka och funktionsnedsatta behandlades på femtiotalet. Det var i sanning otäckt, men det var inte en partiskiljande fråga. Och när de otäcka så kallade tandexperimenten pågick satt Bondeförbundet (numera Centerpartiet) med i regeringen.
Det finns många fler exempel på ohederlighet - men jag tänker nu ta upp det kanske grövsta. Något som dessutom inte kan vara något annat än en helt medveten lögn.
Under stora delar av filmen citeras pronazistiska och antisemitiska uttalanden från Aftonbladet. Det sägs aldrig explicit att det var en socialdemokratisk tidning, men det ges medvetet intrycket att den var det då - liksom idag.
Att Aftonbladet inte var en socialdemokratisk tidning under 30- och 40-tal visste jag faktiskt redan som tioåring. Kan det verkligen vara så att producenterna av SD-filmen var så bottenlöst okunniga så att de inte visste det? Nej, det kan det inte.
De har nämligen mycket systematiskt gått igenom just Aftonbladet för att leta efter just pronazistiska och antisemitiska uttalanden. De har inte använt sig av andrahandskällor - de har till exempel också fotokopierat många av de AB-artiklar de citerar. Bland annat ledare.
Därför kan de helt enkelt inte missat att Aftonbladet då var en borgerlig tidning, och likväl hårt antisocialistisk - och anti-socialdemokratisk. Den angrep socialdemokratin sida upp och sida ned.
Den ägdes av storkapitalisten Torsten Kreuger, vilket märkligt nog nämns på ett ställe i filmen. Den förblev anti-socialdemokratisk och borgerlig tills den (tillsammans med Stockholms-Tidningen) köptes av LO 1956.
Någon har jämfört filmmakarna med Joseph Goebbels. Det är en rimlig jämförelse. Men Goebbels propagandaministerium var faktiskt medvetet om att deras lögner inte fick vara av den karaktären att de skulle kunna genomskådas OMEDELBART.
Den medvetenheten verkar saknas hos SD.s filmmakare.
When I Was Six Years Old
En sång av Paul Jones med denna titel kom som nykomling på trettonde plats på Kvällstoppen idag för femtio är sedan, den 6 augusti 1968.
Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.
Den kan höras här.
Paul Jones hade 1966 lämnat gruppen Manfred Mann för att starta en solokarriär.
Den kan höras här.
lördag 4 augusti 2018
Mariauppenbarelser
En fascinerande dokumentärfilm om Mariauppenbarelsernas historia kan ses här.
De första minuterna kan man få intryck att det kommer att bli en katolsk propagandafilm, men det är det inte. Troende och skeptiker ges ungefär lika mycket utrymme.
För de som inte känner til mycket om Mariauppenbarelser är det nog en god introduktion.
De första minuterna kan man få intryck att det kommer att bli en katolsk propagandafilm, men det är det inte. Troende och skeptiker ges ungefär lika mycket utrymme.
För de som inte känner til mycket om Mariauppenbarelser är det nog en god introduktion.
fredag 3 augusti 2018
Mordet på tsarfamiljen
I SvD idag för hundra år sedan, den 3 augusti 1918, refereras till att den tyska tidningen Frankfurter Zeitung ”offentliggör sovjetregeringens officiella framställning av mordet på ex-tsaren. Av den framgår att presidiet för sovjet i provinsen Ural, beslutat att låta avrätta tsaren, emedan Jekatarinenburg hotades av tjecko-slovakerna.
Avrättningen ägde rum den 16 juni och ex-tsarens gemål och son fördes till ett säkrare ställe.
Efter att ha redogjort för alla de omständigheter som tvungo Uralsovjet att besluta om avrättningen, gjorde det allryska centralexekutivutskottet ett uttalande, vari beslutet godkändes. Ordföranden för exekutivutskottet meddelade, att utskottet är i besittning av ett utomordentligt viktigt dokumentationsmaterial, varibland finnas ex-tsarens egenhändiga dagböcker från hans ungdom intill den sista tiden samt hans gemåls och hans barns dagböcker jämte åtskilliga brev, bl.a, från Rasputin till ex-tsaren och hans familj. Hela detta maerial kommer att offentliggöras inom den närmaste tiden.”
Datumet i SvD:s referat stämmer inte med numera kända fakta (det ska ha varit den 17 juli), men beskrivningen stämmer ju inte heller.
Sant är att beslutet att döda tsar Nikolaj II togs därför att kontrarevolutionära tjeckoslovakiska trupper närmade sig, och bolsjevikerna var rädda för att tsaren skulle bli en samlande symbol för kontrarevolutionen om de fick tag i honom.
Att det kunde finnas tjeckoslovakiska trupper långt in i Ryssland, kan verka förvånande. De var ententevänliga flyktingar, som hade flytt till Ryssland för att slippa göra värnplikt och strida för Österrike-Ungern. Efter revolutionen bildade de en armé på nära 40.000 man, som med stöd av ententemakterna slogs mot sovjetregeringen.
Men bortsett från detta stämmer det ju inte alls. Tsarens gemål och hans son fördes inte i säkerhet, utan de dödades tillsammans med tsaren, och hans fyra döttrar*. På ett sätt som var en i sanning otäck kombination av brutalitet och amatörmässighet. Jag vet inte om uttalandet som refereras i SvD är autentiskt, men om det är det, skulle det tyda på att sovjetregeringen själv insåg vilket intryck det skulle göra om den varkliga versionen fördes fram.
Jag har en tendens att vilja försvara de flesta åtgärder bolsjevikerna gjorde under de första åren efter revolutionen. Och i de flesta fall tycker jag att jag har rätt.
Och om det endast hade gällt tsaren hade jag inte haft större problem med det än jag har av att Benito Mussolini dödades i Italien 1945, eller att Vidkun Quisling avrättades i Norge samma år. Liksom Mussolini och Quisling hade tsaren varit en blodsbesudlad tyrann. Jag är emot dödsstraff i princip, men i sådana fall är min upprördhet i frågan minimal.
Det är förstås sant att om tsaren hade fritagits av de vita arméerna hade han kunnat blivit en formidabel symbol för reaktionen. Det är helt riktigt - men vad säger man då om hustrun, sonen och de fyra döttrarna? Sonen skulle förstås kunnat ha förts fram som tronpretendent, men inte heller det argumentet kan användas om de fem andra familjemedlemmarna.
Här kan man jänföra med det revolutionära Frankrike 1793. Då avrättades kungen och hans hustru Marie-Antoinette. Den senare ansågs medskyldig till den gamla regimens förtryck
Även där rådde krig, Kontrarevolutionära styrkor anföll Frankrike från alla håll, stödda av nästan alla europeiska stormakter. Det kan ha varit en aspekt även'där, när beslutet togs om avrättning.
Däremot dödades inte barnen - en son och en dotter. Detta trots att man även där kan ha tänkt tanken att sonen skulle kunnat ha blivit en samlande symbol för de kontrarevolutionära styrkorna.
Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte finna något som helst försvar för dödandet av tsarens barn. "Revolutionen är ingen tebjudning", nej.visst.
Men att barn ska få stå till svars för sina föräldrars synder, är en princip man förvisso kan finna i de äldre skikten av Gamla Testamentet – men den är alltid förkastlig.
---------------------------------------------------------------
* Dessutom dödades fyra andra personer, med anknytning till tsarfamiljen, bland annat en läkare och en hovdam. Det är också svårt att se något rimligt försvar för att de dödades. Vilka vita arméer skulle vilja föra fram en hovdam som tronpretendent?
Avrättningen ägde rum den 16 juni och ex-tsarens gemål och son fördes till ett säkrare ställe.
Efter att ha redogjort för alla de omständigheter som tvungo Uralsovjet att besluta om avrättningen, gjorde det allryska centralexekutivutskottet ett uttalande, vari beslutet godkändes. Ordföranden för exekutivutskottet meddelade, att utskottet är i besittning av ett utomordentligt viktigt dokumentationsmaterial, varibland finnas ex-tsarens egenhändiga dagböcker från hans ungdom intill den sista tiden samt hans gemåls och hans barns dagböcker jämte åtskilliga brev, bl.a, från Rasputin till ex-tsaren och hans familj. Hela detta maerial kommer att offentliggöras inom den närmaste tiden.”
Datumet i SvD:s referat stämmer inte med numera kända fakta (det ska ha varit den 17 juli), men beskrivningen stämmer ju inte heller.
Sant är att beslutet att döda tsar Nikolaj II togs därför att kontrarevolutionära tjeckoslovakiska trupper närmade sig, och bolsjevikerna var rädda för att tsaren skulle bli en samlande symbol för kontrarevolutionen om de fick tag i honom.
Att det kunde finnas tjeckoslovakiska trupper långt in i Ryssland, kan verka förvånande. De var ententevänliga flyktingar, som hade flytt till Ryssland för att slippa göra värnplikt och strida för Österrike-Ungern. Efter revolutionen bildade de en armé på nära 40.000 man, som med stöd av ententemakterna slogs mot sovjetregeringen.
Men bortsett från detta stämmer det ju inte alls. Tsarens gemål och hans son fördes inte i säkerhet, utan de dödades tillsammans med tsaren, och hans fyra döttrar*. På ett sätt som var en i sanning otäck kombination av brutalitet och amatörmässighet. Jag vet inte om uttalandet som refereras i SvD är autentiskt, men om det är det, skulle det tyda på att sovjetregeringen själv insåg vilket intryck det skulle göra om den varkliga versionen fördes fram.
Jag har en tendens att vilja försvara de flesta åtgärder bolsjevikerna gjorde under de första åren efter revolutionen. Och i de flesta fall tycker jag att jag har rätt.
Och om det endast hade gällt tsaren hade jag inte haft större problem med det än jag har av att Benito Mussolini dödades i Italien 1945, eller att Vidkun Quisling avrättades i Norge samma år. Liksom Mussolini och Quisling hade tsaren varit en blodsbesudlad tyrann. Jag är emot dödsstraff i princip, men i sådana fall är min upprördhet i frågan minimal.
Det är förstås sant att om tsaren hade fritagits av de vita arméerna hade han kunnat blivit en formidabel symbol för reaktionen. Det är helt riktigt - men vad säger man då om hustrun, sonen och de fyra döttrarna? Sonen skulle förstås kunnat ha förts fram som tronpretendent, men inte heller det argumentet kan användas om de fem andra familjemedlemmarna.
Här kan man jänföra med det revolutionära Frankrike 1793. Då avrättades kungen och hans hustru Marie-Antoinette. Den senare ansågs medskyldig till den gamla regimens förtryck
Även där rådde krig, Kontrarevolutionära styrkor anföll Frankrike från alla håll, stödda av nästan alla europeiska stormakter. Det kan ha varit en aspekt även'där, när beslutet togs om avrättning.
Däremot dödades inte barnen - en son och en dotter. Detta trots att man även där kan ha tänkt tanken att sonen skulle kunnat ha blivit en samlande symbol för de kontrarevolutionära styrkorna.
Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte finna något som helst försvar för dödandet av tsarens barn. "Revolutionen är ingen tebjudning", nej.visst.
Men att barn ska få stå till svars för sina föräldrars synder, är en princip man förvisso kan finna i de äldre skikten av Gamla Testamentet – men den är alltid förkastlig.
---------------------------------------------------------------
* Dessutom dödades fyra andra personer, med anknytning till tsarfamiljen, bland annat en läkare och en hovdam. Det är också svårt att se något rimligt försvar för att de dödades. Vilka vita arméer skulle vilja föra fram en hovdam som tronpretendent?
onsdag 1 augusti 2018
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)