Gerald Gardner

Om grundaren av Wicca - ett alternativ till satanism och mörkermagi

"Ända sedan det sena 1700-talet har Satan nästan uteslutande nyttjats som en godhetens symbol av de som hyllat honom".

Citatet kommer från Per Faxneld, från en text som inte går att länka till. Per Faxneld är väl Sveriges mest kända  satanistexpert, och som sådan har han gjort mycket för att försöka ge en (enligt mig alltför) positiv bild av satanismen. Det enda undantaget är väl black metal-satanism, som han tvärtom ger en mycket negativ bild av. 

Jag delar alltså inte hans genomgående positiva bild av satanism. Tvärtom brukar jag för det mesta dra en klar skiljelinje mellan satanism och mörkermagi å ena sidan, och mer "ljusa" ockulta strömningar som teosofi och Wicca.  

Nu kan man på YouTube se ett program om Wicca, och framförallt om dess grundare Gerald Gardner, gjort av Ronald Hutton. Det kan ses här.

I programmet presenteras Wicca-grundaren  som en ljus kontrast till mera mörka magiker - mer konkret med exemplet Aleister Crowley.  Lite anmärkningsvärt, eftersom Hutton i andra sammanhang försvarat Crowley. 

Ett fascinerande avsnitt i programmet är beskrivningen av en ritual från 1940, där Gardner och andra "häxor"   genomförde en magisk ritual för att hindra Nazi-Tyskland att erövra Storbritannien.

Nu är jag inte direkt ett fan av Gardner som person, och även han har en del problematiska sidor.

Men han är ändå grundaren till en rörelse, som blev ett "ljust " alternativ till mörkermagi. 

Jag gillar Wicca, så där rent teoretiskt.  Men på sätt och vis är den också ofta elitistisk - inte i teorin men i praktiken. Wiccagrupper är genomgående mycket slutna... 

Nu kan man ju praktisera Wicca själv, men det förutsätter att man införskaffar en väldans massa parafernalia, som sedan ska hanteras på ett mycket komplicerat sätt...

Men Gardner tillhör i vilket fall som helst den moderna religionshistorien, och det kan ju vara bra att  känna till något om honom

Ett hus i Highcliffe, där Gardner hävdade att han initierades som häxa.

Atlantis har aldrig funnits

På  Tidlösas blogg hittar jag denna länk.  Det ser ut som en skickligt genomförd argumentation för att det forntida Atlantis huvudstad låg i västra Sahara, i något som ibland kallas  "Saharas öga".  Till och med en kvasiskeptiker som jag blev imponerad.

Men när jag sedan går till denna artikel i Wikpedia  tar jag bort ordet "kvasi". I just denna fråga  finns det inte längre något "kvasi" i min skepticism. Inte nog med att de koncentriska ringar som påstås visa att det handlar  om Atlantis huvudstad uppenbart verkar geologiska och inte alls ser ut att vara gjorde av människor. De enda arkeologiska artefakter som återfunnits i "Saharas öga" verkar vara gjorda av Homo Erectus, en grupp av människor som föregick Homo Sapiens.  

Det här är endast en av hundratals "teorier" om vad det gamla Atlantis ska ha legat. De brukar utgå från utvalda delar av Platons dialoger, men aldrig dess Atlantis-historia i sin helhet. 

I Platons berättelse om Atlantis finns ett centralt parti. Där berättas om hur det krigiska Atlantis beslutar sig för att erövra Grekland. De tappra grekerna vinner dock den striden och besegrar Atlantis. 

Det bör förstås påpekas att när Atlantis påstås ha gått under befinner vi oss någonstans 11000 f.kr. Då var Grekland ingen civilisation, utan beboddes av utspridda grupper av jägare och samlare. Detsamma gällde förstås även före detta datum.... 

Att utspridda grupper av jägare och samlare snabbt skulle kunna besegra en teknologiskt högt utvecklad civilisation i ett krig låter ju inte direkt trovärdigt. 

Men det blir värre. 

Atlantis ska alltså ha gått under ca 11.000 f.kr.

Om - som det brukar påstås - flyktingar från Atlantis då spriddes över världen för att sedan bygga pyramider, megalitgravar och annat imponerande är det ju märkligt hur länge de väntade. 

Om Atlantis alltså gick under ca 11000 f.kr. skulle deras diaspora ägnat sig ät att vara jägar-samlare i årtusenden -  och först efter några tusen år började de med en tekniskt primitiv form av hackjordbruk.   Först 7000 år efter Atlantis undergång skulle de börja ha byggt megalitmonument i Västeuropa, och 8000 år efter att deras civilisation gick under skulle de ha grundat Egypten.'

Vi får alltså anta att de flyende atlantiderna var så chockade att de glömde allt de lärt sig i Atlantis - de kunde endast jaga och samla - och efter några tusen år lyckades de komma ihåg hur man hackade i jorden.  

Först efter 7-8000 år började de minnas på allvar (det bortträngdas återkomst?) . Och de blev plötsligt mycket flitiga i att bygga megalitmonument och pyramider. 

Än värre blir det när Atlantis-entusiaster hävdar att atlantiderna på andra sidan Atlanten  grundade mayacivilisationen. De första mayastäderna grundades ca 750 f.kr. - lite mer än 10000 år efter Atlantis påstådda undergång. 

Den bild man får av allt är alltså denna. Atlantis-civilisationen utlpånades totalt efter den påstådda översvämningen. Alla kunskaper glömdes bort, och atlantiderna anpassade sig till den praktik som fanns i de områden de kom till- att jäga, samla och lite senare hacka jorden. 

Men Atlantisflyktingarnas kollektiva omedvetna verkade i det tysta. Så med början 7000 år efter att Atlantis sjunkit, eller i den ovan länkade videon i alla fall översvämmades,  började de så sakta att bli medvetna om sina tidigare kunskaper. 

Låter det konstigt? Det är det också. 

Det som inte är konstigt är den helt självklara slutsatsen. Atlantis har aldrig funnits. 

  

En karta från 1882 som påstås visa utbredningen av det atlantiska imperiet.

Buffy

Jag köpte en ny DVD-spelare för tror jag mer än en månad sedan. Så jag har ägnat en hel del  tid åt att se gamla DVD-filmer jag inte sett på åratal. men en verkar jag inte ha sett alls. Den andra säsongen av Buffy the vampire slayer.

En mycket märklig serie. Föst verkade den både fånig och tråkig. men efter att ha sett den ett tag började jag tycka att den var riktigt spännande.

Och faktiskt också intressant.

Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

Detta inlägg av mig publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är det naturligtvis helt meningslöst, men som känsloutbrott kanske det har ett visst intresse.

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att tro att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.

Favorit i repris

Mitt lilla bidrag till att förstöra julstämningen kan höras här.

Konstiga tider

På samma album där Blå Tåget förde fram sin vackra hyllning till 60-talet finns också en sorgsen sång om nutiden, dvs i detta fall 1999. 

Den heter alltså "Konstiga tider", och beskriver en frusen tid, där inget väsentligt sker. 

Det återkommande temat presenteras i dessa rader: 

""Verkligheten verkar trött och frusen/ den står på perrongen och väntar, väntar på  X2000."

En annan slagkraftig formulering är: "Visst är det mycket som händer/ men ändå inget som sker.".

Detta parentetiska tillstånd var hur många på goda grunder kunde se världen detta år,  åtminstone i Swerige och liknande länder...

Men nu är det ju inte heller 1999. Det är 2022.   

Och världen ter sig inte längre meningslös, inte heller från vår horisont. Den ter sig avgrundslik. Man behöver endast nämna en sanningssägare som Greta Thunberg för att förstå vad som menas.

Den känsla av meningslöshet som kom efter att hoppet hade grusats var alltså  en parentes. Efter denna parentes kom - helt följdriktigt -  en period av skräck. Som vi lever i, numera även i detta land.

Det finns ingen poäng med att längta tillbaks till 90-talets parentes..  

Det finns en poäng med att hoppas på att 60-talet ska återupplivas. Och att det som påbörjades då ska återupptas.

Om så inte sker kommer det troligen inte att finnas kvar några människor om 100 år.  

Sången kan höras här.

Covid 19-hysteri...

Hysterin runt covid-19 är absurd. I SvD idag finns en artikel där människor varnas för att krama varandra i julhelgen eftersom man tror att covid-19 kommer att spridas.
 
Hmm...

Omicron-varianten och dess underavdelningar är knappast mer dödliga än en säsongsinfluensa. Och jag har inga minnen av att tidningar brukade skriva att man ska undvika att krama varandra i influensatider.

Var Egypten ett slavsamhälle?

 Några reflektioner utifrån en minnesbild för femtio år sedan.  

Som ni nog märkt har jag lämnat min vana att då och då lägga ut länkar till låtar som låg på topplistor för exakt 50 och 55 år sedan.  Men den här dagen gör jag ett undantag, Dels för att idag för 50 år sedan var en intressant dag, dels för att kvällstoppslåten jag länkar till den dagen har en text som jag gärna vill problematisera - inte endast lite gran, utan mycket.

Tisdagen den 19 december 1972 var jag mot min vilja hemma hos mina föräldrar. Jag hade bestämt mig för att för första gången någonsin  inte fira jul med dem. Men det tvingades jag göra ändå.

Varför då? Jag var ju faktiskt 17 år.

Så här var det. På kvällen den 17 december upptäckte jag plötsligt att jag hade fått vattkoppor. Jag var då intagen på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

De vägrade låta mig vara där medan jag var sjuk, pga att jag kunde smitta de andra. Det fanns ett speciellt epidemisjukhus vid, tror jag Roslagstull, men där kände jag inte någon. Jag åkte ändå dit, men jag fick ett negativt intryck av personalen och tyckte att de v verkade ogilla mig.

Något tredje alternativ fanns inte, så på kvällen den 18 december  kom jag i hög feber till lägenheten vid Fyrverkarbacken 30.

Jag somnade nästan direkt.

Dagen efter var det tisdag och då sändes alltså Kvällstoppen. Jag tror jag inte hade hört denna topplista sedan den 25 maj 1971, alltså på mer än ett och ett halvt år.

Men nu när jag var omtöcknad av feber och det inte fanns så mycket att göra beslöt jag ändå att göra det för första gången på länge.

Jag var i köket när jag hörde den (nej, jag låg alltså inte i sängen. hela tiden).

På femtonde plats hade en LP med proggruppen Hoola Bandoola Band letat sig upp. Som hette "Vem kan man lita på"?

Men Kvällstoppen  spelade inte titellåten med samma namn, utan "Keops pyramid".

Den är en mycket suggestiv politisk sång. Arbetarna som byggde pyramiden beskrevs som slavar som hade ett ohyggligt liv och dog i massor för att bygga en grav till härskaren. "Om man slutar här så slutar man i gropen.".

Men bilden stämmer inte alls.

Egypten var för det första inte ett slavsamhälle. Det kunde  någon enstaka gång inträffa att exempelvis krigsfångar under en tid fick tjäna som slavar. Men de fick mycket, och faktiskt välsmakande mat, mat som enligt Bibeln fick de flyende israeliterna i Sinai att göra uppror mot Mose eftersom de ville tillbaka till de "egyptiska köttgrytorna". (Att sedan flykten genom Sinai aldrig ägde rum är en annan sak).

Egypten var en centraliserad planekonomisk välfärdsstat och befolkningen anses levt med en mycket högre levnadsstandard än alla grannfolk (möjligen - fram till ca 1450 f.kr.- med undantag för minoiska Kreta).

Men inte nog med det. Man har grävt ut de bostadsområden där de som  byggde Keops pyramid levde. Men har hittat brev, och annat skriftligt material från dessa.

De var en närmast privilegierad yrkesgrupp. Deras arbete sågs som så oerhört viktigt att de snarare kan jämföras med högt betalda ingenjörer i andra kulturer. .

Vad ska man såga - kanske med de som konstruerade den Apolloraket som genomförde den första månlandningen 1969? Att farao Keops (Khufu)  fick en välfungerande vila i jättepyramiden, och att denna var stabil, och inte kunde plundras var en mycket viktig uppgift för den egyptiska staren.

Så, nej, texten i Keops pyramid var extremt missvisande. Men det visste jag inte denna tisdagskväll några dagar före jul 1972   när jag i hög feber lyssnade på denna sång på radio.

"Keops pyramid" kan höras här.

 

Cheopspyramiden i Giza. Gammalt stereoskopi-kort från 1800-talet.

Allt var liksom i rörelse

Det är titeln på Blå Tågets hyllning till till 1960-talet, gjord 1999.  Den räknar upp en rad händelser och tidsfenomen från just 60-talet.

Alla var knappast sådant som Blå Tåget i någon högre grad torde ha uppskattat - exempelvis nämns LSD ("en droppe syra"), dubbelmaoister, sexliberaler. Andra saker torde de ha uppskattat desto mer - som Vietnamrörelsen, demonstrationer, popmusik, "vänstervridning". För att inte tala om "vilda strejkaktioner".

Sången ger i vilket fall som helst intrycket av ett dynamiskt årtionde, som trots förekomsten av mindre sympatiska drag i grunden var mycket mer hoppfullt än det vi har idag.

Mellan de olika exemplen kommer så de återkommande textraderna:

"60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick/
 uppror och förförelse/ allt var liksom i rörelse"

Melodin är vacker.

Jag har faktiskt inte hört denna Blå Tågets kärleksförklaring till 60-talet förrän idag. Jag blev rörd och berörd när jag hörde den.

Det var synd att 60-talet tog slut. Det kunde gott ha fått fortsätta.

(Jag märker att jag till och med har fått tårar i ögonen när jag  skriver nu.)

Sången kan höras här. Gör det.

Dokumentär om minoiska Kreta

En intressant, och suggestiv, över en och halv timmas dokumentär om minoiska Kreta kan ses här.  

Men de första 30 minuterna utgår från 1800-talsbilden av denna kultur. Det är först efter detta som vi får möta den verkliga minoiska civilisationen. 

På ett mycket sympatiskt sätt.

Sleeping goes better with Coke

Jag har aldrig förstått varför det verkar som att folk får svårare att sova om de dricker kaffe eller andra drycker med koffein (ex.vis cola-drycker). Jag har aldrig märkt något sådant hos mig själv.

Men den senaste tiden har jag testat detta lite mer noggrant. Och jag har märkt att jag faktiskt somnar lättare om jag fått i mig koffein när jag ska sova.

Om jag legat länge och inte kunnat sova och plötsligt upptäcker  att jag har en coca cola stående i rummet och jag dricker den somnar jag ofta ganska snart.

Konstigt är det, men det verkar faktiskt vara så.

Fängslande dokumentär om det forna Egypten

Kolla gärna detta.

En nära fyra timmar lång dokumentär om det forna Egyptiska rikets tretusenåriga historia ca 3000 f.kr. - till  ca år 0. Men också om de årtusenden som förgick skapandet av ett enhetligt rike.

Den är oerhört grundlig och presenterad av en kvinna som. verkligen verkar älska den fornegyptiska civilisationen.  Det försöker hon heller inte dölja. Hon ser helt entusiastisk ut större  delen av tiden.

När hon till sist berättar att den romerska invasionen slutligen krossade den egyptiska civilisationen kan hon inte låta bli att göra en klart ogillande grimas...

Det går att ha kritik mot delar av den, men man sitter ändå hela tiden djupt imponerad.

Och den  bidrog också. till att helt demolera min nattsömn denna natt...

Ett vackert Luciatåg - stoppat av SD

Det Luciatåg  från Bollnäs folkhögskola som SD förbjöd att framträda på regionfullmäktige....kan ses och höras här.

Det ser alltså precis ut som vilket Luciatåg som helst. Fast jag tycker att det är vackrare än de flesta jag sett. Vad SD:are stör sig på är endast att Lucian vill kallas "hen".

Kommentarer överflödiga. 

De otäcka män ...

... som styr Iran idag borde låta bli att skjuta obeväpnade kvinnor på gatan och döma andra kvinnor till döden  - om inte annat så för sin egen skull.

Förra gången ett uppror mot en hatad regering  uppstod i Iran var 1978- 79. Då satte shahens regim in militär och sköt urskiljningslöst mot obeväpnade demonstranter.

När regimen störtades i februari 79 hade shahen själv flytt redan några dagar innan, men många  av de ledande män som beordrade armén att massakrera demonstranter avrättades första veckan efter revolutionens seger.

Så om de män som nu styr Iran vill ha en större chans att överleva nästa samhällsomvandling bör de nog vara lite försiktiga.

 

 Klarade sig i sista sekunden

Nyklippt

Kupp-planer - i verkligheten och i fantasin

Jag  tror inte att det avslöjade kuppförsöket i Tyskland hade skuggan av en chans att lyckas.  

För att bli lite mer konkret anser jag att högerkupper av denna typ i dagens läge inte KAN segra i stabila borgerliga demokratier i imperialistiska stater. 

När detta är avklarat vill jag bli lite mindre seriös och säga att händelserna i Tyskland  ofrivilligt får mig att associera till det kuppförsök som ingår i handlingen till del sex av TV-serien The Persuaders från 1971. Det kan ses här. 

I såväl motiven, karaktären på konspiratörerna, liksom som sagt i den obefintliga chansen att lyckas, finns det  faktiskt vissa likheter....

Östersjövalsen

Har de senaste dagarna fått en sång på hjärnan. Det är "Östersjövalsen*" 

Den gjordes först av vänsterprogg-gruppen "Gunder Hägg" på sin LP "Glassfabriken",  som kom ut 1971 (jag köpte den i början av 1972).  Den versionen kan höras här. Märkligt nog felrubricerad till "Var glad att du är liten". 

Sedan bytte Gunder Hägg namn till Blå Tåget. Sedan lades Blå Tåget ner, för att långt senare återuppstå under en kort tid. Och 1999 göra en  ny version av "Östersjövalsen". Som kan höras här.. Den nya versionens text var uppdaterad och sången  var klart bättre än den från 1971, som bitvis var nästan outhärdligt pipig.

Tydligen fanns det en Östersjökonferens ca 1971, och tydligen har flera östersjökonferenser  hållits senare. Men de kanske inte gick så bra, vad vet jag.  Texten från 1971 innehåller raden "Östersjökonferensen  sitter väl  fast förstås" och texten från 1999 innehåller raden "Östersjökonferensen kom aldrig riktigt loss".

Från 1971 års version återfinns versen "Ensam i farkost om natten, nej herr Nilsson har inte lust. Det kan väl aldrig va´ riktigt vatten utanför östtysk kust". 1999 års version innehåller dessa rader, som väl är en otäck referens till Estonia:  "Färjorna guppar som valar, när de inte vattenfylls".

Men både versionerna innehåller denna mening, med ett uppenbart lån från Falstaff, fakir:: "Till valspråk till nästa utredningsskrift finns dessa bevingade ord: 'Vatten det är ett farligt gift, som omflyter Visby stift'."  Det var riktigt kul. 

En annan gemensam rad är: "Men ingen säger hur det är å Östersjö innanhav".  Det som förenar de båda versionerna är temat miljöförstöring - och lite till.  

Båda versionerna har fyndiga texter.  Det är intressant att jämföra dem. Och jag har alltså gått och nynnat på melodin i nästan en vecka. 

PS. Men det finns väl inga hajar i Östersjön?

Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

Ett sätt att göra Hare Krishna mållösa?

Det fanns en gång en tid då Hare Krishna var mycket synliga på gator och torg. De hade en förfinad försäljningsteknik. Den gick ut på att man erbjöds en bok gratis och när man väl tagit emot den avkrävdes man en frivillig gåva. Jag gick faktiskt på det i alla fall en gång.

Så en dag kom jag på vad jag skulle svara Hare Krishna nästa gång jag träffade på dem. Jag kom på en svarsfras som jag undrade hur de skulle svara på. Jag såg verkligen fram emot det. Skulle de bli mållösa?

Man nu verkade det tyvärr vara så att Hare Krishna verkade få en nedgång efter att jag kom på idén. Det gick månad efter månad och jag stötte inte på dem. Jag började misströsta.

Men så kom tillfället. Det var kanske ett eller två år efter att jag kommit på idén.

Jag satt på en tunnelbana. Fram till mig kom två kvinnor som presenterade sig som Hare Krishna-medlemmar. De ville pracka på mig någon bok om Krishna.

Det visade sig dock att de kunde engelska men inte svenska. Men det kunde ju dessbättre jag också, så jag kunde framföra den uttänkta repliken på engelska istället.

Och jag sa: "No thanks, I prefer Kali".

Men de blev inte så ställda som jag hade trott. De skrattade och frågade hur jag kunde veta något om Kali. Jag sa att jag hade studerat religionshistoria.

De såg alltså roade - och riktigt glada - ut. Och reagerade inte alls negativt.

De gick av nästa station och önskade mig lycka till. Så mötet blev riktigt sympatiskt.

 

Kali-statyett från Calcutta - en stad vars namn enligt en teori ska betyda "Kalis land".