torsdag 8 december 2022

Östersjövalsen

Har de senaste dagarna fått en sång på hjärnan. Det är "Östersjövalsen*" 

Den gjordes först av vänsterprogg-gruppen "Gunder Hägg" på sin LP "Glassfabriken",  som kom ut 1971 (jag köpte den i början av 1972).  Den versionen kan höras här. Märkligt nog felrubricerad till "Var glad att du är liten". 

Sedan bytte Gunder Hägg namn till Blå Tåget. Sedan lades Blå Tåget ner, för att långt senare återuppstå under en kort tid. Och 1999 göra en  ny version av "Östersjövalsen". Som kan höras här.. Den nya versionens text var uppdaterad och sången  var klart bättre än den från 1971, som bitvis var nästan outhärdligt pipig.

Tydligen fanns det en Östersjökonferens ca 1971, och tydligen har flera östersjökonferenser  hållits senare. Men de kanske inte gick så bra, vad vet jag.  Texten från 1971 innehåller raden "Östersjökonferensen  sitter väl  fast förstås" och texten från 1999 innehåller raden "Östersjökonferensen kom aldrig riktigt loss".

Från 1971 års version återfinns versen "Ensam i farkost om natten, nej herr Nilsson har inte lust. Det kan väl aldrig va´ riktigt vatten utanför östtysk kust". 1999 års version innehåller dessa rader, som väl är en otäck referens till Estonia:  "Färjorna guppar som valar, när de inte vattenfylls".

Men både versionerna innehåller denna mening, med ett uppenbart lån från Falstaff, fakir:: "Till valspråk till nästa utredningsskrift finns dessa bevingade ord: 'Vatten det är ett farligt gift, som omflyter Visby stift'."  Det var riktigt kul. 

En annan gemensam rad är: "Men ingen säger hur det är å Östersjö innanhav".  Det som förenar de båda versionerna är temat miljöförstöring - och lite till.  

Båda versionerna har fyndiga texter.  Det är intressant att jämföra dem. Och jag har alltså gått och nynnat på melodin i nästan en vecka. 

PS. Men det finns väl inga hajar i Östersjön?


Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir.

Inga kommentarer:

Langoljärerna

Den kanske mest fascinerande, och en av de mest skrämmande, av Stephen Kings berättelser är nog  "Langoljärerna". Jag läste den n...