måndag 25 juni 2018

That don´t impress me much

Det är något visst med Shania Twain. Se henne gärna i detta live-ftamträdande där hon sjunger sin kanske mest kända låt, That don´t impress me much.

Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".

Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte  att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...

Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania  träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.

Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....

Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...

I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.

De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.

Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.

På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.

Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.

Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.

En förändring i tidsandan, förvisso.

Inga kommentarer: