Om någon hade föreställt sig att USA kunde ”vinna” kriget i Vietnam, försvann nog dessa föreställningar idag för 50 år sedan.
Då kunde man den 31 januari 1968 högst på SvD:s första nyhetssida se dessa rubriker.
”STORMVÅG AV FNL MOT TIO STÄDER
Granatregn över Saigon
USA-ambassaden intagen".
Under en längre tid hade USA:s militärledning försäkrat att det sakta men säkert gick i rätt riktning, att kriget ändå till sist skulle vinnas, Men efter Tet-offensiven (så benämnd eftersom den sammanföll med det vietnamesiska nyåret, kallat Tet) tystnade detta tal mycket snabbt..
Det hela ledde bland annat till att USA efter några månader tvingades upphöra med bombningarna av Nordvietnam och president Johnson förklarade att han inte skulle ställa upp i nästa val.
Kriget borde ha kunnat avslutas då, men av de två kandidater i det demokratiska partiet som sade sig vara för fred blev den ene mördad (Robert Kennedy) och den andre utmanövrerad (Eugene McCarthy).
Den som var kvar (Hubert Humphrey) var så diskrediterad eftersom han varit Johnsons vicepresident att det till slut blev den republikanska krigsivraren Richard Nixon som vann presidentvalet
Han bestämde sig för att mot alla odds ändå försöka vinna kriget. Själv tvingades han dock att avgå i augusti 1974 efter Watergateskandalen, och den 30 april 1975 hade alla USA-trupper tvingats lämna Vietnam och FNL gick då in i Saigon.
onsdag 31 januari 2018
måndag 29 januari 2018
Nu är SvD rädda på allvar
Idag för hundra år sedan (29 januari 1918) har SvD äntligen blivit rädda på största allvar. Man har hittills mest sett bolsjevismen som ett lokalt och kortvarigt ryskt fenomen, som skulle kunna hjälpa Tyskland i världskriget. Men nu skriker rubrikerna ut, på första nyhetssidan (den allra första sidan var ju alltid en annonssida).
"Röda gardet herre i södra Finland.
Borgerliga regeringen påstås störtad.
Framställning om svensk intervention?"
Och man citerar en representant för ryska regeringen som säger att det är deras principiella inställning att stöda sociala revolutioner var de än äger rum. Och man konstaterar att även de finska socialdemokraterna säger sig stöda de röda gardena.
Några sidor fram finns en förskräckt ledare som ställer frågan om det också kan hända i Sverige, att soldat- och arbetarråd bildas med stöd från Ryssland.
Som sagt, nu verkar man vara rädda på allvar.
"Röda gardet herre i södra Finland.
Borgerliga regeringen påstås störtad.
Framställning om svensk intervention?"
Och man citerar en representant för ryska regeringen som säger att det är deras principiella inställning att stöda sociala revolutioner var de än äger rum. Och man konstaterar att även de finska socialdemokraterna säger sig stöda de röda gardena.
Några sidor fram finns en förskräckt ledare som ställer frågan om det också kan hända i Sverige, att soldat- och arbetarråd bildas med stöd från Ryssland.
Som sagt, nu verkar man vara rädda på allvar.
söndag 28 januari 2018
Har Liliums Moth Queen blivit - Goth Queen?
Lilium upphör inte att fascinera. Nu har hon på sistone producerat YouTube-videor som mer liknar gotiskt rollspel än välvilliga hypnosövningar. Till och med Moth Queen, som fick mig att somna i september, har dragits in i en halsbrytande förändring. Så stor att en kommentator under den senaste "Moth Queen"- videon föreslog att hon skulle byta namn till - Goth Queen!
Men förvandlingen började inte med henne utan med ett inlägg benämnt "The Deal with the Dragon Queen". Där framträder Lilium som "drakkvinnan" som ska leda en drakarmé som ska förinta världen och alla dess invånare. Den enda chansen att rädda sig själv är om man redan från början bestämmer sig för att hjälpa henne (och alltså förråda mänskligheten...).
I en senare video "Secrets and Wine with the Moth Queen" får vi reda på att den så empatiska maldrottningen (vars suggestivt rogivande röst fick mig att somna i september 2017...) nu också dragits in i detta mörka gotiska tema...
Fascinerande, men om det var den videon jag hade stött på i september hade jag nog knappast somnat. ;-).
Å andra sida fanns det redan från början.en kuslig dimension i den roll "Moth Queen" spelade. Empatin var hela tiden villkorad - och det blev efter ett tag mer och mer uppenbart...
Men som sagt, Lilium har något visst. Det var roligt att jag upptäckte henne, vilket alltså (nästan) skedde av en ren tillfällighet. Det finns så mycket på nätet (och på You Tube) at vad man hittar ofta avgörs av de sökord man råkar skriva ner...
Men förvandlingen började inte med henne utan med ett inlägg benämnt "The Deal with the Dragon Queen". Där framträder Lilium som "drakkvinnan" som ska leda en drakarmé som ska förinta världen och alla dess invånare. Den enda chansen att rädda sig själv är om man redan från början bestämmer sig för att hjälpa henne (och alltså förråda mänskligheten...).
I en senare video "Secrets and Wine with the Moth Queen" får vi reda på att den så empatiska maldrottningen (vars suggestivt rogivande röst fick mig att somna i september 2017...) nu också dragits in i detta mörka gotiska tema...
Fascinerande, men om det var den videon jag hade stött på i september hade jag nog knappast somnat. ;-).
Å andra sida fanns det redan från början.en kuslig dimension i den roll "Moth Queen" spelade. Empatin var hela tiden villkorad - och det blev efter ett tag mer och mer uppenbart...
Men som sagt, Lilium har något visst. Det var roligt att jag upptäckte henne, vilket alltså (nästan) skedde av en ren tillfällighet. Det finns så mycket på nätet (och på You Tube) at vad man hittar ofta avgörs av de sökord man råkar skriva ner...
fredag 26 januari 2018
Önska något på Historiska Museet
För lite minde än ett år sedan lade jag ut Sven-Ingvars "Önskebrunnen" här på bloggen , och ställde frågan "Var kan man hitta öppna brunnar av den typen idag?". Om man nu skulle vilja testa metoden.
Igår fick jag svaret på den frågan. Var på Historiska Museet med vänner till mig och vi kom in i ett rum där det i mitten fanns något som jag först inte riktigt uppfattade vad det var. Jag har ju gråstarr så jag ser inte så tydligt.
Men jag frågade, och det var alltså gjort som en kopia av en önskebrunn. Ja, den användes förstås inte just som brunn, men där var vatten och man kunde slänga mynt i den. Och det verkade många ha gjort. Det vimlade av mynt i den, den var inte speciellt djup och hela botten var täckt av mynt.
Så den som vill testa "gammal skrock" kan ju gå till Historiska Museet i Stockholm, och önska något. Det är ju statligt, och har numera gratis inträde, vilket det väl kommer att få fortsätta att vara om inte Alliansen tar makten efter nästa val.
Igår fick jag svaret på den frågan. Var på Historiska Museet med vänner till mig och vi kom in i ett rum där det i mitten fanns något som jag först inte riktigt uppfattade vad det var. Jag har ju gråstarr så jag ser inte så tydligt.
Men jag frågade, och det var alltså gjort som en kopia av en önskebrunn. Ja, den användes förstås inte just som brunn, men där var vatten och man kunde slänga mynt i den. Och det verkade många ha gjort. Det vimlade av mynt i den, den var inte speciellt djup och hela botten var täckt av mynt.
Så den som vill testa "gammal skrock" kan ju gå till Historiska Museet i Stockholm, och önska något. Det är ju statligt, och har numera gratis inträde, vilket det väl kommer att få fortsätta att vara om inte Alliansen tar makten efter nästa val.
torsdag 25 januari 2018
"Familjevärden", våld och förtryck
I just USA brukar högerkretsar ofta tala om "family values". De brukar ofta innefatta en föreställning om att det finns någon närmast sakrosant med familjen som samlevnadsform, och att det alltid är föräldrar, inte samhället, inte grannar, inte snokande socialarbetare eller psykologer, som vet vad som är bäst för barnen. .
Trots att denna retorik ofta är vulgärast i just USA, finns värderingarna i mycket stora delar av världen, inklusive i vårt land. Att försöka ta reda på vad som pågår i slutna familjer ses ofta som ett brott mot "familjelivets helgd".
Farorna i ett samhälle byggt på slutna familjer avslöjas då och då i fall där de mest ohyggliga dolda saker plötsligt kommer upp till ytan. Som i ett nyligen avslöjat fall i USA, där en 17-årig flicka äntligen lyckades rymma och avslöja fasansfulla scenarier som pågått i åratal.
Även det allra mest osannolika kan vara verkligt. Det gäller även hur barn behandlas. I synnerhet i samhällen där de slutna små hemcellernas "familjevärden" ses som viktigare än barns rättigheter.
Läs mer här.
Trots att denna retorik ofta är vulgärast i just USA, finns värderingarna i mycket stora delar av världen, inklusive i vårt land. Att försöka ta reda på vad som pågår i slutna familjer ses ofta som ett brott mot "familjelivets helgd".
Farorna i ett samhälle byggt på slutna familjer avslöjas då och då i fall där de mest ohyggliga dolda saker plötsligt kommer upp till ytan. Som i ett nyligen avslöjat fall i USA, där en 17-årig flicka äntligen lyckades rymma och avslöja fasansfulla scenarier som pågått i åratal.
Även det allra mest osannolika kan vara verkligt. Det gäller även hur barn behandlas. I synnerhet i samhällen där de slutna små hemcellernas "familjevärden" ses som viktigare än barns rättigheter.
Läs mer här.
onsdag 24 januari 2018
Ny sömnterapeutisk video från Lilium
Jag kan alltså inte slita mig från Liliums ofta suggestiva videos. Kalla det vad ni vill, men det är ett faktum.
Nu har hon nyligen gjort en ny sömnterapeutisk video riktad till människor med sömnproblem. Just nu verkar det inte funka på mig, men nån gång kanske det gör det.
Här är det inte fråga om "hypnos", men någon form av ganska så charmig suggestion. Hon kallar sig Mrs Sandman och gör vad hon kan för att försöka göra en sömnig på ett rofyllt sätt.
Videon kan ses här.
Ibland fastnar man för saker som kan vara lite svårt att förklara varför man gör det. Detta är ett ovanligt uppenbart exempel
TiLlÄGG
Jag skrev att det inte verkade funka på mig den här gången, men så fort jag la mig ner efter att ha skrivit detta somnade jag omedelbart (med kläderna på) och sov fem timmar. Der är lite skakande, men jag känner mig glad. .
Nu har hon nyligen gjort en ny sömnterapeutisk video riktad till människor med sömnproblem. Just nu verkar det inte funka på mig, men nån gång kanske det gör det.
Här är det inte fråga om "hypnos", men någon form av ganska så charmig suggestion. Hon kallar sig Mrs Sandman och gör vad hon kan för att försöka göra en sömnig på ett rofyllt sätt.
Videon kan ses här.
Ibland fastnar man för saker som kan vara lite svårt att förklara varför man gör det. Detta är ett ovanligt uppenbart exempel
TiLlÄGG
Jag skrev att det inte verkade funka på mig den här gången, men så fort jag la mig ner efter att ha skrivit detta somnade jag omedelbart (med kläderna på) och sov fem timmar. Der är lite skakande, men jag känner mig glad. .
tisdag 23 januari 2018
måndag 22 januari 2018
Att missbruka kommentarsfunktionen
Nu är det faktiskt totalstopp.
En eller flera personer skickar med jämna mellanrum in lösryckta länkar som går till tidningsartiklar som handlar om kvinnor som dömts för eller anklagats för brott, och dito om män som sägs ha varit falskt anklagade för brott - av kvinnor.
I några länkar verkar det handla om ganska solklara fall, i andra om mer tveksamma påståenden.
Men själva systemet bakom det hela är klart. Att skicka in lösryckta länkar som ska visa att kvinnor minsann kan begå brott och män minsann kan bli falskt anklagade.
Var ligger poängen? Jag har aldrig förnekat vare sig det ena eller det andra, så någon seriös polemik kan det inte handla om.
Det verkar bara vara ett spånande på temat "titta hur hemska kvinnor är, de begår en massa brott och dessutom anklagar de en massa män för brott som de inte begått".
Med den ena lösryckta länken efter den andra.
Det är en insinuant och anti-intellektuell "debatteknik".
Från och med nu kommer jag inte att ta in några av dessa, eller kommentera dem.
Lika lite som jag skulle ta in eller diskutera någon som ständigt skickade in länkar om invandrare som begår brott, och som riktar falska anklagelser mot påstått oskyldiga svenskar.
När det förekommit den typen av blaha-kommentarer tidigare har de fortsatt komma även efter att jag har deklarerat att jag inte kommer att ta in dem.
Möjligen var det ett försök att psyka mig - att jag ska behöva bry mig om att titta även om jag inte tar in det.
Men i fortsättningen kommer jag inte ens att själv läsa de lösryckta länkar som skickas in.
Så de enda som i framtiden kommer att ta del av dem är den eller de som har skickat in dem.
En eller flera personer skickar med jämna mellanrum in lösryckta länkar som går till tidningsartiklar som handlar om kvinnor som dömts för eller anklagats för brott, och dito om män som sägs ha varit falskt anklagade för brott - av kvinnor.
I några länkar verkar det handla om ganska solklara fall, i andra om mer tveksamma påståenden.
Men själva systemet bakom det hela är klart. Att skicka in lösryckta länkar som ska visa att kvinnor minsann kan begå brott och män minsann kan bli falskt anklagade.
Var ligger poängen? Jag har aldrig förnekat vare sig det ena eller det andra, så någon seriös polemik kan det inte handla om.
Det verkar bara vara ett spånande på temat "titta hur hemska kvinnor är, de begår en massa brott och dessutom anklagar de en massa män för brott som de inte begått".
Med den ena lösryckta länken efter den andra.
Det är en insinuant och anti-intellektuell "debatteknik".
Från och med nu kommer jag inte att ta in några av dessa, eller kommentera dem.
Lika lite som jag skulle ta in eller diskutera någon som ständigt skickade in länkar om invandrare som begår brott, och som riktar falska anklagelser mot påstått oskyldiga svenskar.
När det förekommit den typen av blaha-kommentarer tidigare har de fortsatt komma även efter att jag har deklarerat att jag inte kommer att ta in dem.
Möjligen var det ett försök att psyka mig - att jag ska behöva bry mig om att titta även om jag inte tar in det.
Men i fortsättningen kommer jag inte ens att själv läsa de lösryckta länkar som skickas in.
Så de enda som i framtiden kommer att ta del av dem är den eller de som har skickat in dem.
"TheOneLilium ASMR" - och karismatisk "hypnos"
Någon gång i september råkade jag se denna video av "Lilium". (Hennes ner exakta artistsnam är annars "TheOneLilium ASMR").
närmast av misstag, på YouTube när jag hade legat sömnlös länge. Den fick mig genast att glida in i ett mycket sällsamt tillstånd som också var rofyllt. Jag somnade innan den var slut, och vaknade många timmar senare, med ett oemotståndligt behov av att se den igen.
Jag skrev om det redan i september här på bloggen men lade då ut en annan mer neutral hypnosvideo av Lilium, för jag skämdes lite över att just den jag såg skulle ha en sådan effekt på mig. Så att jag sov lyckligt i många timmar efter att ha legat sömlös i nära ett dygn.
Men nu tycker jag inte längre att det är lika pinsamt, jo lite pinsamt är det nog, men även pinsamheter kan ju vara intressanta.
Den här YouTube-videon har nära 3 miljoner besökare och över 10.000 gilla-markeringar. Intill den finns uppgifter om hur man ska bära sig åt om man vill stödja Lilium ekonomiskt. Troligen är det inte så få som blir så överväldiga efter att ha ryckts med i den rofyllda (och ganska så sensuella) stämningen som gjort just detta.
Det här är en serie av videor från Lilium där åskådaren konsekvent kallas för "min lilla mal". Huvudbudskapet i dem är att den största ro man kan få är att helt tömma sin personlighet på alla egna tankar och låta Lilium ta över helt och hållet. Om man gör det får man en sinnesro som gör att man kan vara harmonisk både dag och natt.
Det här är som sagt bara en av Liliums "mal"-videor, jag tror det finns fyra. Och hon har bildat skola.
Det finns numera hur mångaYouTube-videor som helst på ett liknande tema och för några dagar började jag kollat upp dem lite mer. Samma anledning: jag kunde inte somna. så jag tittade runt.
Det stående temat i de jag sett är detta. Det är en kvinna som är "hypnotisören" och även om man mycket väl i en del av andras uppföljare kan uppfatta klara erotiska undertoner riktar de sig till båda könen, och ingen del i budskapet är sexuellt i någon vanlig definition av ordet. (I det sista fallet finns det dock numera en del undantag!).
Budskapet är ganska klart. Kvinnans ord är det som kan ge dig ro, om du lyssnar på dem och intar attityden att hon alltid har rätt och att du ska ta bort alla dina egna tankar och bara lyda henne...
Det är på sätt och vis en form av "hypnos" riktad till psykologiska masochister av bägge könen.
Det finns nog många anledningar till att man gör sådana videos, men en av dem är säkert i nära 99 procent av fallen ekonomisk. Om man letar lite kan man nästan alltid hitta någon länk till någon sida där man kan understöda "hypnotisören" ekonomiskt.
Nej, jag har inte skickat ett öre till Lilium, men det KAN ju bero på att jag inte har en aning som hur man betalar på nätet. Om jag morgonen efter att jag vaknat efter den rofyllda sömnen hade vetat hur man gjort det är det kanske inte HELT uteslutet att jag i någon form av tacksamhet hade satt in något. ;-)
Det finns alltså numera en explosion av denna typ av ”hypnos”- videor på YouTube, men idag har det uppstått nya varianter som åtminstone ibland gränsar till någon form av kvasipornografi. Det finns kommentarer under några av Liliums videor som anklagar henne för att göra detsamma, men det tycker jag är att mycket grovt missbruka ordet. Om allt som kan ha sensuella inslag skulle kallas pornografi skulle det mesta räknas dit.
(Uppenbarligen har hon retar upp en hel del på ett dramatiskt sätt, det finns även kristna fundamentalister som angriper henne för att egentligen vara en demon!).
Nu är det här bara en liten del av Liliums produktion, Hon arbetar med en konstform som kallas ASMR (Autonomous sensory meridian response) och som man gärna kan söka efter på nätet,
Det mesta hon gör är dock vare sig hypnotiskt eller förföriskt, utan av en helt annan karaktär. Man kan på andra ställen se hur hon skalar lök eller skär gurkor. Mikrofonen är inställd så att man ska uppfatta varje ljudnyans i hanteringen. Somliga kan tycka det är suggestivt, för mig var det outsägligt tråkigt.
Jag skickade alltså inga pengar till henne trots att jag i ett halvhypnotiskt tillstånd lyckligt somnade till orden från henne, som dessutom sa att jag skulle låta henne styra mig totalt.
Men en sak HAR jag gjort. I den sista av hennes "mal"-videor säger hon så här: eftersom du har fått en sådan ro av mig finns det en sak du kan göra för mig. Du är en mal och jag är din maldrottning ("Moth Queen") och jag vill att du ska sprida kunskap om mig så att alla de andra malarna ska kunna hitta hem till sin maldrottning. Så att jag kan samla dem omkring mig,,,,
Så ... hmm.. att jag i september skrev både ett blogginlägg och ett Facebookinlägg om saken.. jag minns inte om det var efter eller före jag såg den sista malvideon. Om det var efter kan det ju inte HELT uteslutas att jag helt enkelt utförde den posthypnotiska suggestionen....
Och om det jag skrev då var lite vagt, så har jag väl ändå med detta inlägg följt den till punkt och pricka. ;-)
Det kan finnas de som retas över de "erotiska" undertonerna i den här typen av videor, men de bör tänka på en sak. Om det verkligen är så att många män ser på dessa av någon form av erotiska skäl, är det ("hypnotiska”) budskap de i så fall får ta del av att den största glädje en man någonsin kan få är att obetingat lyda en kvinna och låta hennes tankar styra honom totalt.
Nej, jag tycker inte alls att detta är ett idealtillstånd, men det är i alla fall ett mycket annorlunda och i dagens kontext mer sympatiskt ideal än det patriarkala som annars sprids dag och natt.
Det är med andra ord inte riktigt en del av den rådande könsmaktsordningen....
Jag skrev om det redan i september här på bloggen men lade då ut en annan mer neutral hypnosvideo av Lilium, för jag skämdes lite över att just den jag såg skulle ha en sådan effekt på mig. Så att jag sov lyckligt i många timmar efter att ha legat sömlös i nära ett dygn.
Men nu tycker jag inte längre att det är lika pinsamt, jo lite pinsamt är det nog, men även pinsamheter kan ju vara intressanta.
Den här YouTube-videon har nära 3 miljoner besökare och över 10.000 gilla-markeringar. Intill den finns uppgifter om hur man ska bära sig åt om man vill stödja Lilium ekonomiskt. Troligen är det inte så få som blir så överväldiga efter att ha ryckts med i den rofyllda (och ganska så sensuella) stämningen som gjort just detta.
Det här är en serie av videor från Lilium där åskådaren konsekvent kallas för "min lilla mal". Huvudbudskapet i dem är att den största ro man kan få är att helt tömma sin personlighet på alla egna tankar och låta Lilium ta över helt och hållet. Om man gör det får man en sinnesro som gör att man kan vara harmonisk både dag och natt.
Det här är som sagt bara en av Liliums "mal"-videor, jag tror det finns fyra. Och hon har bildat skola.
Det finns numera hur mångaYouTube-videor som helst på ett liknande tema och för några dagar började jag kollat upp dem lite mer. Samma anledning: jag kunde inte somna. så jag tittade runt.
Det stående temat i de jag sett är detta. Det är en kvinna som är "hypnotisören" och även om man mycket väl i en del av andras uppföljare kan uppfatta klara erotiska undertoner riktar de sig till båda könen, och ingen del i budskapet är sexuellt i någon vanlig definition av ordet. (I det sista fallet finns det dock numera en del undantag!).
Budskapet är ganska klart. Kvinnans ord är det som kan ge dig ro, om du lyssnar på dem och intar attityden att hon alltid har rätt och att du ska ta bort alla dina egna tankar och bara lyda henne...
Det är på sätt och vis en form av "hypnos" riktad till psykologiska masochister av bägge könen.
Det finns nog många anledningar till att man gör sådana videos, men en av dem är säkert i nära 99 procent av fallen ekonomisk. Om man letar lite kan man nästan alltid hitta någon länk till någon sida där man kan understöda "hypnotisören" ekonomiskt.
Nej, jag har inte skickat ett öre till Lilium, men det KAN ju bero på att jag inte har en aning som hur man betalar på nätet. Om jag morgonen efter att jag vaknat efter den rofyllda sömnen hade vetat hur man gjort det är det kanske inte HELT uteslutet att jag i någon form av tacksamhet hade satt in något. ;-)
Det finns alltså numera en explosion av denna typ av ”hypnos”- videor på YouTube, men idag har det uppstått nya varianter som åtminstone ibland gränsar till någon form av kvasipornografi. Det finns kommentarer under några av Liliums videor som anklagar henne för att göra detsamma, men det tycker jag är att mycket grovt missbruka ordet. Om allt som kan ha sensuella inslag skulle kallas pornografi skulle det mesta räknas dit.
(Uppenbarligen har hon retar upp en hel del på ett dramatiskt sätt, det finns även kristna fundamentalister som angriper henne för att egentligen vara en demon!).
Nu är det här bara en liten del av Liliums produktion, Hon arbetar med en konstform som kallas ASMR (Autonomous sensory meridian response) och som man gärna kan söka efter på nätet,
Det mesta hon gör är dock vare sig hypnotiskt eller förföriskt, utan av en helt annan karaktär. Man kan på andra ställen se hur hon skalar lök eller skär gurkor. Mikrofonen är inställd så att man ska uppfatta varje ljudnyans i hanteringen. Somliga kan tycka det är suggestivt, för mig var det outsägligt tråkigt.
Jag skickade alltså inga pengar till henne trots att jag i ett halvhypnotiskt tillstånd lyckligt somnade till orden från henne, som dessutom sa att jag skulle låta henne styra mig totalt.
Men en sak HAR jag gjort. I den sista av hennes "mal"-videor säger hon så här: eftersom du har fått en sådan ro av mig finns det en sak du kan göra för mig. Du är en mal och jag är din maldrottning ("Moth Queen") och jag vill att du ska sprida kunskap om mig så att alla de andra malarna ska kunna hitta hem till sin maldrottning. Så att jag kan samla dem omkring mig,,,,
Så ... hmm.. att jag i september skrev både ett blogginlägg och ett Facebookinlägg om saken.. jag minns inte om det var efter eller före jag såg den sista malvideon. Om det var efter kan det ju inte HELT uteslutas att jag helt enkelt utförde den posthypnotiska suggestionen....
Och om det jag skrev då var lite vagt, så har jag väl ändå med detta inlägg följt den till punkt och pricka. ;-)
Det kan finnas de som retas över de "erotiska" undertonerna i den här typen av videor, men de bör tänka på en sak. Om det verkligen är så att många män ser på dessa av någon form av erotiska skäl, är det ("hypnotiska”) budskap de i så fall får ta del av att den största glädje en man någonsin kan få är att obetingat lyda en kvinna och låta hennes tankar styra honom totalt.
Nej, jag tycker inte alls att detta är ett idealtillstånd, men det är i alla fall ett mycket annorlunda och i dagens kontext mer sympatiskt ideal än det patriarkala som annars sprids dag och natt.
Det är med andra ord inte riktigt en del av den rådande könsmaktsordningen....
lördag 20 januari 2018
Dåtidens Wikileaks
Om man som jag går igenom SvD:s digitala arkiv för 100 år sedan ser man att det Wikileaks gör idag förbleknar mot vad bolsjevikregeringen gjorde efter oktoberrevolutionen.
Deras principiella linje var att de ville avskaffa all hemlig diplomati. Det ledde bland annat till att de publicerade all diplomatisk korrespondens som utbytts mellan Ryssland och deras tidigare allierade i ententen. Dag efter dag publicerade SvD nya avslöjanden om de ränker och intriger som förekommit på de allierades sida.
SvD verkade ganska nöjda över detta, eftersom tidningen ju var tyskvänlig.
Men bolsjevikerna var ju inte tyskvänliga. Så de underhandlingar som de förde med Tyskland och deras allierade i förhandlingarna i Brest-Litovsk gjordes hela tiden offentliga. Så pressen kunde hela tiden ta del av både de tyska och ryska delegaternas positioner i de fredsunderhandlingar som kontinuerligt pågick.
Det var något helt nytt. Tyvärr förvandlades ju Sovjets linje i denna principfråga 180 grader när stalinismen senare tog övr. Då ägnade man sig själv åt de mest skamliga hemliga intriger med andra stormakter,varav en del senare blivit offentliga genom memoarer, och andra dokument.
De som tror att stalinismen var en fortsättning av leninismen borde studera skillnaderna lite. Sovjet 1918 och Sovjet ex.vis 1938 var ju i det avseendet (liksom i så mycket annat) som natt och dag. Från att alla skulle få veta vad som avhandlades förvandlades politiken till att ingen skulle få veta vilka skändligheter som pågick i slutna rum.
Deras principiella linje var att de ville avskaffa all hemlig diplomati. Det ledde bland annat till att de publicerade all diplomatisk korrespondens som utbytts mellan Ryssland och deras tidigare allierade i ententen. Dag efter dag publicerade SvD nya avslöjanden om de ränker och intriger som förekommit på de allierades sida.
SvD verkade ganska nöjda över detta, eftersom tidningen ju var tyskvänlig.
Men bolsjevikerna var ju inte tyskvänliga. Så de underhandlingar som de förde med Tyskland och deras allierade i förhandlingarna i Brest-Litovsk gjordes hela tiden offentliga. Så pressen kunde hela tiden ta del av både de tyska och ryska delegaternas positioner i de fredsunderhandlingar som kontinuerligt pågick.
Det var något helt nytt. Tyvärr förvandlades ju Sovjets linje i denna principfråga 180 grader när stalinismen senare tog övr. Då ägnade man sig själv åt de mest skamliga hemliga intriger med andra stormakter,varav en del senare blivit offentliga genom memoarer, och andra dokument.
De som tror att stalinismen var en fortsättning av leninismen borde studera skillnaderna lite. Sovjet 1918 och Sovjet ex.vis 1938 var ju i det avseendet (liksom i så mycket annat) som natt och dag. Från att alla skulle få veta vad som avhandlades förvandlades politiken till att ingen skulle få veta vilka skändligheter som pågick i slutna rum.
fredag 19 januari 2018
torsdag 18 januari 2018
Al~Uzza, Allat och Manat
Den 14 februari 1989 utfärdade Ayatollah Khomeini en så kallad fatwa som dömde författaren Salman Rusdie till döden.
Man kan inte direkt säga att Khomeini i denna fråga verkade ha Allah på sin sida. Själv dog han nämligen mindre än fyra månader senare; Salman Rushdie lever än idag.
Denna länk går till ett lite flummigt bildband, med text och musik, som har gjorts av några som verkar hylla och dyrka Al~Uzza, Allat och Manat, de gudinnor som dispyten från början handlade om.
Gudinnor som dyrkades i Arabien före islam, och vars dyrkan förbjuds i Koranen. Nu finns det en gammal arabisk tradition om att en sura i Koranen en gång tillät dyrkan av dessa. Men att Muhammed senare kom fram till att den var inspirerad av Satan och tog bort den, och ersatte den med en ny, med en motsatt tendens. Salman Rushdie använde detta som tema i sin roman Satansverserna, som var orsaken till Khomeinis fatwa.
Ledande auktoriteter inom islam hävdar att traditionen är falsk, medan historiker i icke-muslimska länder inte verkar ha någon entydig åsikt om saken.
I ovanstående länk, med dess som sagt lite flummiga, bildband, blandas historiskt riktiga påståenden med olika New Age-artade hugskott, och både yin och yang och (till och med) Lilith blandas in på det mest halsbrytande sätt.
Men grundsynen är ju att de tre gudinnorna egentligen var en, att de står för vishet och kärlek, medan - underförstått - den religion som nu finns i Arabien är en patriarkal förvrängning av sanningen.
Trots att mycket i bildbandets historieskrivning som sagt är aningen tveksam, kan den ändå ses som ett charmigt alternativ till den förvisso inte speciellt tillförlitliga historieskrivning som lärs ut i dessa länder idag...
Det finns förresten en mycket vacker arabisk ruinstad som övergavs innan islam tog över. Den heter Petra , ligger i Jordanien, och där man kan se artefakter från den kultur som dyrkade dessa gudinnor.
Om man vore väldigt djärv kanske man skulle kunna våga tacka Al~Uzza, Allat and Manat för att de kanske bidrog till att sätta sätta stopp för "Islamiska Staten" innan den och dess sprängämnesexperter kom så långt som till Petra... :-)
Man kan inte direkt säga att Khomeini i denna fråga verkade ha Allah på sin sida. Själv dog han nämligen mindre än fyra månader senare; Salman Rushdie lever än idag.
Denna länk går till ett lite flummigt bildband, med text och musik, som har gjorts av några som verkar hylla och dyrka Al~Uzza, Allat och Manat, de gudinnor som dispyten från början handlade om.
Gudinnor som dyrkades i Arabien före islam, och vars dyrkan förbjuds i Koranen. Nu finns det en gammal arabisk tradition om att en sura i Koranen en gång tillät dyrkan av dessa. Men att Muhammed senare kom fram till att den var inspirerad av Satan och tog bort den, och ersatte den med en ny, med en motsatt tendens. Salman Rushdie använde detta som tema i sin roman Satansverserna, som var orsaken till Khomeinis fatwa.
Ledande auktoriteter inom islam hävdar att traditionen är falsk, medan historiker i icke-muslimska länder inte verkar ha någon entydig åsikt om saken.
I ovanstående länk, med dess som sagt lite flummiga, bildband, blandas historiskt riktiga påståenden med olika New Age-artade hugskott, och både yin och yang och (till och med) Lilith blandas in på det mest halsbrytande sätt.
Men grundsynen är ju att de tre gudinnorna egentligen var en, att de står för vishet och kärlek, medan - underförstått - den religion som nu finns i Arabien är en patriarkal förvrängning av sanningen.
Trots att mycket i bildbandets historieskrivning som sagt är aningen tveksam, kan den ändå ses som ett charmigt alternativ till den förvisso inte speciellt tillförlitliga historieskrivning som lärs ut i dessa länder idag...
Det finns förresten en mycket vacker arabisk ruinstad som övergavs innan islam tog över. Den heter Petra , ligger i Jordanien, och där man kan se artefakter från den kultur som dyrkade dessa gudinnor.
Om man vore väldigt djärv kanske man skulle kunna våga tacka Al~Uzza, Allat and Manat för att de kanske bidrog till att sätta sätta stopp för "Islamiska Staten" innan den och dess sprängämnesexperter kom så långt som till Petra... :-)
onsdag 17 januari 2018
Freud, Jung och drömanalys
/Fragmentarisk text, kommer att återkomma till ämnet./
Om det finns en psykolog som jag ganska så medvetet undvikit att läsa är det CG Jung. Det beror nog främst på att denne befann sig någonstans i gränslinjen mellan psykologi och mysticism. Och följaktligen kunde ses som oseriös, och inte riktigt kunde tas på allvar.
Men om man jämför Jung med hans "lärofader" Sigmund Freud (som han bröt med 1913) är det snarast Jung som var den mindre dogmatiska, den mer flexible.
Freud fastnade mycket snart i ett system som inte endast var dogmatiskt. Det var dessutom i så upprörande strid mot all common sense - bisarra positioner som försvarades med en fanatisk frenesi.
Det beror nog mest på hur de uppkom. Freud började sin teoribildning ganska modest. En del psykiska tillstånd (som då kallades "hysteri") ansåg han var resultat av sexuella trauman i barndomen, Andra tillstånd (som då gick under samlingsbegreppet "neurasteni") ansåg han istället vara resultatet av sexuell otillfredsställelse.
Båda dessa teorier byggde på ganska handfasta belägg. När han senare (huvudsakligen pga av ett starkt samhälleligt motstånd) övergav den första teorin (om sexuella övergrepp och "hysteri") inleddes en säregen utveckling.
Han behöll grundantagandet att "hysteri" hade med sexualitet att göra, men eftersom han inte längre såg sexuella övergrepp som speciellt traumatiska (och dessutom började avfärda många av berättelserna som fantasier) blev han tvungen att istället förklara sina observationer med att alla barn hade en mycket stark sexualitet, som inte stod de vuxnas efter, och därför spontant utvecklade intensiva sexuella fantasier. Och detta alldeles oavsett om några övergrepp hade skett eller inte.
Resultatet blev till sist en alltmer bisarr konstruktion, där i stort sett allt inordnats i ett sexuellt schema, (vilket Jung hårt kritiserade - se detta inlägg!). Oidipuskomplex, (positivt /heterosexuellt/ såväl som negativt /homosexuellt/), kastrationsångest (hos pojkar och män), penisavund (hos flickor och kvinnor), narcissism (som idag brukar ses som självcentrering, men som för Freud från början betydde en sexuell dragning till den egna kroppen), "anala" och "orala" faser i sexualutvecklingen etc etc etc.
Det omedvetna var enligt Freud ett resultat av bortträngning - och anledningen till att vi inte minns större delen av vår barndom är att vi inte vill erkänna den enormt starka sexualitet som vi då alla dominerades av - fram till sjuårsåldern, då den så kallade "latensperioden" satte in.
Detta system försvarades, vidareutvecklades och stelnade alltmer, tills "psykoanalysen” förmodligen blev kanske den mest bisarra psykologiska teori som världshistorien skådat - till och med om man jämför med idiotiska hugskott som charlatanen L. Ron Hubbards Dianetik...
I jämförelse ter sig faktiskt Jung som både ödmjuk och flexibel. Ja, han hade drag åt mysticism, men det dominerade inte hans teori.
Jag läser numera mycket långsamt (pga av multipla synproblem som jag förhoppningsvis snart kan göra något åt) men jag har börjat titta lite på litteratur om och av CG Jung. Det är lite en okänd kontinent för mig.
I Jungs så vitt jag känner till, sista verk (upptryckt i första kapitlet i "Människan och hennes symboler”, bokförlaget Forum, 1995 års utgåva) har Jung skissat upp en skillnad mellan Freuds och hans egens teori om drömtolkning.
Jag ska här bara antyda en av skillnaderna, för att visa på hur olika dessa psykologer tänkte.
Jung berättar (på sidan 27) om en man han kände som hade rest i tåg i Ryssland. På tåget fanns anslag med kyrilliska bokstäver som mannen inte förstod ett skvatt av. Han kunde inte språket, och vad mer var, han förstod inte ens bokstäverna.
Han började spontant associera utifrån de underliga tecknen, och fick upp en rad tankar. Efter ett tag märkte han att han kom in på brännbara ämnen, och till och med minnen han hade trängt bort för att han inte stod ut med dem. En helt ny värld av ”komplex” öppnade sig.
För Jung öppnade det ett nytt synsätt på den betydelse fritt associerande kunde få i en drömtolkning. Freud ansåg ju också att fritt associerande kunde öppna dörren till dolda komplex, men ansåg att om man associerar till en viss dröm säger det alltid något väsentligt om inte endast ev. komplex utan om drömmen som sådan.
Men det här var ju ingen dröm alls. För Jung blev det efter ett tag alltmer uppenbart att associerandet till en dröm kunde leda långt bort från vad drömmen i sig stod för. Andra komplexfyllda tankegångar kunde fungera som en magnet och dra bort tankarna från just drömmen, och leda vidare. Man behöver alltså inte triumferande utropa att man nu har "bevisat" att en viss dröm orsakades av de eller de komplexen.
När Jung sedan resonerar vidare visar han sig mer öppen för drömmens egenvärde än vad Freud var.
Jung menade att associationer som leder alltför långt bort från drömmens innehåll inte behöver säga så mycket om själva drömmen, även om de säger en del om mycket annat.
Och varje analys av en dröm måste utgå från dennas specifika drag. Han tar upp ett exempel. En man drömmer exempelvis om att han sticker en nyckel i ett nyckelhål, eller bänder upp en mur med en murbräcka, eller sticker sn stor käpp i marken. För Freud skulle skillnaderna vara nästan helt ointressanta. Alla tre kan ses som symboler för sexuella akter, men - frågar Jung - varför uttrycker de då detta på så olika sätt?
Frågan varför det i ett fall var en nyckel, i ett annat fall en käpp. säger minst lika mycket om drömmens egenart som att man utifrån ett dogmatiskt schema KAN se det som närmast ekvivalenta sexualsymboler
Väl att märka, jag tar här ett exempel från något som nog ar en av Freuds starkaste sidor - drömteorin. Den har trots allt ett bestående värde, speciellt om man jämför med rent nonsens som penisavund och ”anala faser”.
Men även här visar sig Freuds schematism, och hans oförmåga att på ett mer nyanserat sätt behandla det han stöter på.
När jag får bättre syn ska jag nog fördjupa mig i Jung lite mer.
Jag kände en gång en kvinna som höll på att studera Jung, och kanske hade som ambition att bli jungiansk analytiker (det sista vet jag inte, det är en gissning). Men dels förlorade jag kontakten med henne, och dels låmnade hon efter ett tag alla sådana intressen, och blev isället antroposof. Det var lite tråkigt, tycker jag nu. Annars skulle jag nu kanske ha kunnat se fram mot riktigt intressanta diskussioner med henne.
Om det finns en psykolog som jag ganska så medvetet undvikit att läsa är det CG Jung. Det beror nog främst på att denne befann sig någonstans i gränslinjen mellan psykologi och mysticism. Och följaktligen kunde ses som oseriös, och inte riktigt kunde tas på allvar.
Men om man jämför Jung med hans "lärofader" Sigmund Freud (som han bröt med 1913) är det snarast Jung som var den mindre dogmatiska, den mer flexible.
Freud fastnade mycket snart i ett system som inte endast var dogmatiskt. Det var dessutom i så upprörande strid mot all common sense - bisarra positioner som försvarades med en fanatisk frenesi.
Det beror nog mest på hur de uppkom. Freud började sin teoribildning ganska modest. En del psykiska tillstånd (som då kallades "hysteri") ansåg han var resultat av sexuella trauman i barndomen, Andra tillstånd (som då gick under samlingsbegreppet "neurasteni") ansåg han istället vara resultatet av sexuell otillfredsställelse.
Båda dessa teorier byggde på ganska handfasta belägg. När han senare (huvudsakligen pga av ett starkt samhälleligt motstånd) övergav den första teorin (om sexuella övergrepp och "hysteri") inleddes en säregen utveckling.
Han behöll grundantagandet att "hysteri" hade med sexualitet att göra, men eftersom han inte längre såg sexuella övergrepp som speciellt traumatiska (och dessutom började avfärda många av berättelserna som fantasier) blev han tvungen att istället förklara sina observationer med att alla barn hade en mycket stark sexualitet, som inte stod de vuxnas efter, och därför spontant utvecklade intensiva sexuella fantasier. Och detta alldeles oavsett om några övergrepp hade skett eller inte.
Resultatet blev till sist en alltmer bisarr konstruktion, där i stort sett allt inordnats i ett sexuellt schema, (vilket Jung hårt kritiserade - se detta inlägg!). Oidipuskomplex, (positivt /heterosexuellt/ såväl som negativt /homosexuellt/), kastrationsångest (hos pojkar och män), penisavund (hos flickor och kvinnor), narcissism (som idag brukar ses som självcentrering, men som för Freud från början betydde en sexuell dragning till den egna kroppen), "anala" och "orala" faser i sexualutvecklingen etc etc etc.
Det omedvetna var enligt Freud ett resultat av bortträngning - och anledningen till att vi inte minns större delen av vår barndom är att vi inte vill erkänna den enormt starka sexualitet som vi då alla dominerades av - fram till sjuårsåldern, då den så kallade "latensperioden" satte in.
Detta system försvarades, vidareutvecklades och stelnade alltmer, tills "psykoanalysen” förmodligen blev kanske den mest bisarra psykologiska teori som världshistorien skådat - till och med om man jämför med idiotiska hugskott som charlatanen L. Ron Hubbards Dianetik...
I jämförelse ter sig faktiskt Jung som både ödmjuk och flexibel. Ja, han hade drag åt mysticism, men det dominerade inte hans teori.
Jag läser numera mycket långsamt (pga av multipla synproblem som jag förhoppningsvis snart kan göra något åt) men jag har börjat titta lite på litteratur om och av CG Jung. Det är lite en okänd kontinent för mig.
I Jungs så vitt jag känner till, sista verk (upptryckt i första kapitlet i "Människan och hennes symboler”, bokförlaget Forum, 1995 års utgåva) har Jung skissat upp en skillnad mellan Freuds och hans egens teori om drömtolkning.
Jag ska här bara antyda en av skillnaderna, för att visa på hur olika dessa psykologer tänkte.
Jung berättar (på sidan 27) om en man han kände som hade rest i tåg i Ryssland. På tåget fanns anslag med kyrilliska bokstäver som mannen inte förstod ett skvatt av. Han kunde inte språket, och vad mer var, han förstod inte ens bokstäverna.
Han började spontant associera utifrån de underliga tecknen, och fick upp en rad tankar. Efter ett tag märkte han att han kom in på brännbara ämnen, och till och med minnen han hade trängt bort för att han inte stod ut med dem. En helt ny värld av ”komplex” öppnade sig.
För Jung öppnade det ett nytt synsätt på den betydelse fritt associerande kunde få i en drömtolkning. Freud ansåg ju också att fritt associerande kunde öppna dörren till dolda komplex, men ansåg att om man associerar till en viss dröm säger det alltid något väsentligt om inte endast ev. komplex utan om drömmen som sådan.
Men det här var ju ingen dröm alls. För Jung blev det efter ett tag alltmer uppenbart att associerandet till en dröm kunde leda långt bort från vad drömmen i sig stod för. Andra komplexfyllda tankegångar kunde fungera som en magnet och dra bort tankarna från just drömmen, och leda vidare. Man behöver alltså inte triumferande utropa att man nu har "bevisat" att en viss dröm orsakades av de eller de komplexen.
När Jung sedan resonerar vidare visar han sig mer öppen för drömmens egenvärde än vad Freud var.
Jung menade att associationer som leder alltför långt bort från drömmens innehåll inte behöver säga så mycket om själva drömmen, även om de säger en del om mycket annat.
Och varje analys av en dröm måste utgå från dennas specifika drag. Han tar upp ett exempel. En man drömmer exempelvis om att han sticker en nyckel i ett nyckelhål, eller bänder upp en mur med en murbräcka, eller sticker sn stor käpp i marken. För Freud skulle skillnaderna vara nästan helt ointressanta. Alla tre kan ses som symboler för sexuella akter, men - frågar Jung - varför uttrycker de då detta på så olika sätt?
Frågan varför det i ett fall var en nyckel, i ett annat fall en käpp. säger minst lika mycket om drömmens egenart som att man utifrån ett dogmatiskt schema KAN se det som närmast ekvivalenta sexualsymboler
Väl att märka, jag tar här ett exempel från något som nog ar en av Freuds starkaste sidor - drömteorin. Den har trots allt ett bestående värde, speciellt om man jämför med rent nonsens som penisavund och ”anala faser”.
Men även här visar sig Freuds schematism, och hans oförmåga att på ett mer nyanserat sätt behandla det han stöter på.
När jag får bättre syn ska jag nog fördjupa mig i Jung lite mer.
Jag kände en gång en kvinna som höll på att studera Jung, och kanske hade som ambition att bli jungiansk analytiker (det sista vet jag inte, det är en gissning). Men dels förlorade jag kontakten med henne, och dels låmnade hon efter ett tag alla sådana intressen, och blev isället antroposof. Det var lite tråkigt, tycker jag nu. Annars skulle jag nu kanske ha kunnat se fram mot riktigt intressanta diskussioner med henne.
måndag 15 januari 2018
En fin dikt som torde reta somliga
Nu klagar ju alla hysteriska anti-feminister om hur förtalade män är. Varje sådant utbrott lockar fram min tja, vad ska man säga, min lust att reta vissa personer ännu mer...
Denna över hundra år gamla dikt av Edith Södergran är imponerande. Och om alla män vore som de trista manspersoner som numera gnäller över hur hemskt det är med MeToo, och hur hemska feminister är som "hetsar" mot män, skulle jag faktiskt hålla med om diktens allra mest provokativa rader till 110 procent.
Men nu är det ju inte riktigt så illa, så jag nöjer mig med att säga att Edith Södergran är en stor poet och att detta är en av hennes mest fascinerande dikter.
Och att hon i motsats till Alexander Bard har berikat vårt kulturliv.
Violetta skymningar
Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.
Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
Edith Södergran 1916
Denna över hundra år gamla dikt av Edith Södergran är imponerande. Och om alla män vore som de trista manspersoner som numera gnäller över hur hemskt det är med MeToo, och hur hemska feminister är som "hetsar" mot män, skulle jag faktiskt hålla med om diktens allra mest provokativa rader till 110 procent.
Men nu är det ju inte riktigt så illa, så jag nöjer mig med att säga att Edith Södergran är en stor poet och att detta är en av hennes mest fascinerande dikter.
Och att hon i motsats till Alexander Bard har berikat vårt kulturliv.
Violetta skymningar
Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.
Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
Edith Södergran 1916
lördag 13 januari 2018
Vad skulle antifeministerna ha sagt idag?
Etta på Kvällstoppen den 13 januari 1970. En man i byrån med Lill Lindfors,
Riktigt fascinerande låt. Men jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om det då hade funnits lika rabiata antifeministiska twittrare och bloggare som det finns idag.
Det skulle nog ha blivit ett dj-a liv..För att nu uttrycka det lite försiktigt,
TILLÄGG
Och för den som till äventyrs tror att Lill Lindfors "En man i byrån" handlar om en massageapparat eller dildo. Det gör den inte alls, enligt en intervju hon gjorde när det begav sig. Den handlade enligt henne om en riktig man, som man vid behov kunde plocka fram och tillbaka ur en byrålåda.... ;-)
PS. Men för att nu inte ge fantasilösa Bard-typer vatten på sin kvarn. bör det naturligtvis tilläggas att det förstås var en fantasi. Det var naturligtvis inte avsett som ett konkret förslag på hur man skulle organisera förhållandet mellan könen. Onödigt att påpeka, kan man tycka, men eftersom världen idag vimlar av paranoida anti-feminister mäste man ju vara extra försiktig i dessa dagar....
Riktigt fascinerande låt. Men jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om det då hade funnits lika rabiata antifeministiska twittrare och bloggare som det finns idag.
Det skulle nog ha blivit ett dj-a liv..För att nu uttrycka det lite försiktigt,
TILLÄGG
Och för den som till äventyrs tror att Lill Lindfors "En man i byrån" handlar om en massageapparat eller dildo. Det gör den inte alls, enligt en intervju hon gjorde när det begav sig. Den handlade enligt henne om en riktig man, som man vid behov kunde plocka fram och tillbaka ur en byrålåda.... ;-)
PS. Men för att nu inte ge fantasilösa Bard-typer vatten på sin kvarn. bör det naturligtvis tilläggas att det förstås var en fantasi. Det var naturligtvis inte avsett som ett konkret förslag på hur man skulle organisera förhållandet mellan könen. Onödigt att påpeka, kan man tycka, men eftersom världen idag vimlar av paranoida anti-feminister mäste man ju vara extra försiktig i dessa dagar....
Dear Eloise
Denna Hollieslåt gick till första plats på Tio i Topp idag för femtio år sedan (13 januari 1968).
Lägg märke till textens (låtsade?) ambivalens- å ena sidan är huvudpersonen ledsen för Eloises skull - å andra sidan gläds han verkligen för de möjligheter det öppnar...
Och ja, Hollies var en av mina favoritgrupper under tidig tonår.
Lägg märke till textens (låtsade?) ambivalens- å ena sidan är huvudpersonen ledsen för Eloises skull - å andra sidan gläds han verkligen för de möjligheter det öppnar...
Och ja, Hollies var en av mina favoritgrupper under tidig tonår.
fredag 12 januari 2018
Satanic Feminism nu utgiven på Oxford University Press
Jag har tidigare skrivit flera inlägg om Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.. Till en början mest som kritiska randanmärkningar om definitioner, men efterhand mer utförligt om innehållet.
Några av inläggen kan läsa här.
Det finns mycket att säga om hans avhandling, här vill jag bland annat påpeka att den faktiskt tillhör de böcker som på många sätt påverkat mig.
Jag har stora åsiktsskillnader med Faxneld om ämnet "satanism” i allmänhet. Den största är nog att jag i mycket högre grad än vad författaren uppenbarligen gör, anser att det förutom den "satanism" man kan upptäcka genom ex.vis litteraturstudier och intervjuer, det finns klara belägg för att det funnits/finns underjordiska, (ofta betydligt mer obehagliga) "satanister" som inte alls kan kartläggas med den typen av metoder....
Det innebär att det finns några få avsnitt i avhandlingen, där jag kan vara kritisk mot vissa formuleringar i anknytning till denna diskussion.
Men det är i detta sammanhang underordnat. Jag finner avhandlingen mycket värdefull, och inspirerande. Den ger en närmast encyklopedisk redogörelse av hur begrepp som"Satan" och "satanism" har använts, framförallt på 1800-talet, i en diskurs om kvinnans frigörelse. Och hur de har använts av pro- och protofeminister för att försvara feministiska ståndpunkter och av motståndare för att demonisera dem...
Hittills har Satanic Feminism endast funnits i en begränsad upplaga i 333 (!) exemplar, till en kostnad av 666 (!) kronor.* (Själv hade jag förmånen att få ett ex gratis, eftersom jag ganska så flitigt hade deltagit på de seminarier där avhandlingen stöttes och blöttes under åratal innan publiceringen...)
Nu har den getts ut av Oxford University Press, och kan bland annat beställas här. Det bör kanske påpekas att den nu kostar mycket mindre, än vad den ursprungliga originalutgåvan gjorde....
Så vitt jag fattar är den i det mesta identisk med originalet. Med ett bifogat personregister. Den innehåller färre sidor (576), men det beror nästan enbart på typografiska förändringar. (Några av bilderna har dessutom tagits bort, men det torde inte i någon högre grad påverkat sidantalet).
Avslutningsvis. Det mesta som på ett eller annat sätt idag brukar definieras som "satanism" finner jag vara olustigt, och i vissa fall mycket olustigt (försiktigt uttryckt).
Vad boken visar är att så inte alltid har behövt vara fallet, och därmed idag inte heller nödvändigtvis måste vara fallet...
På så sätt är det en mycket intressant och läsvärd bok. .
PS. Jag har alltså inte ännu läst den nya utgåvan. vilket förklarar en del oklara formuleringar.
-------------------------------------------------------------
*Det kan verka mycket, men den innehöll då över 700 sidor!
Några av inläggen kan läsa här.
Det finns mycket att säga om hans avhandling, här vill jag bland annat påpeka att den faktiskt tillhör de böcker som på många sätt påverkat mig.
Jag har stora åsiktsskillnader med Faxneld om ämnet "satanism” i allmänhet. Den största är nog att jag i mycket högre grad än vad författaren uppenbarligen gör, anser att det förutom den "satanism" man kan upptäcka genom ex.vis litteraturstudier och intervjuer, det finns klara belägg för att det funnits/finns underjordiska, (ofta betydligt mer obehagliga) "satanister" som inte alls kan kartläggas med den typen av metoder....
Det innebär att det finns några få avsnitt i avhandlingen, där jag kan vara kritisk mot vissa formuleringar i anknytning till denna diskussion.
Men det är i detta sammanhang underordnat. Jag finner avhandlingen mycket värdefull, och inspirerande. Den ger en närmast encyklopedisk redogörelse av hur begrepp som"Satan" och "satanism" har använts, framförallt på 1800-talet, i en diskurs om kvinnans frigörelse. Och hur de har använts av pro- och protofeminister för att försvara feministiska ståndpunkter och av motståndare för att demonisera dem...
Hittills har Satanic Feminism endast funnits i en begränsad upplaga i 333 (!) exemplar, till en kostnad av 666 (!) kronor.* (Själv hade jag förmånen att få ett ex gratis, eftersom jag ganska så flitigt hade deltagit på de seminarier där avhandlingen stöttes och blöttes under åratal innan publiceringen...)
Nu har den getts ut av Oxford University Press, och kan bland annat beställas här. Det bör kanske påpekas att den nu kostar mycket mindre, än vad den ursprungliga originalutgåvan gjorde....
Så vitt jag fattar är den i det mesta identisk med originalet. Med ett bifogat personregister. Den innehåller färre sidor (576), men det beror nästan enbart på typografiska förändringar. (Några av bilderna har dessutom tagits bort, men det torde inte i någon högre grad påverkat sidantalet).
Avslutningsvis. Det mesta som på ett eller annat sätt idag brukar definieras som "satanism" finner jag vara olustigt, och i vissa fall mycket olustigt (försiktigt uttryckt).
Vad boken visar är att så inte alltid har behövt vara fallet, och därmed idag inte heller nödvändigtvis måste vara fallet...
På så sätt är det en mycket intressant och läsvärd bok. .
PS. Jag har alltså inte ännu läst den nya utgåvan. vilket förklarar en del oklara formuleringar.
-------------------------------------------------------------
*Det kan verka mycket, men den innehöll då över 700 sidor!
onsdag 10 januari 2018
När Kambodja befriades från Pol Pot
I dagarna är det 39 år sedan Kambodja befriades från Pol Pot-regimen Jag minns mycket väl de dagarna, och den glädje jag då kände.
Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.
Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.
Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.
Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.
Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978
Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...
Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.
Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.
Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.
De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.
Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.
Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.
Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.
Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.
Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.
Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.
Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.
Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.
Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978
Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...
Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.
Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.
Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.
De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.
Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.
Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.
Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.
Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.
söndag 7 januari 2018
Borgerligt själsliv
Noterar med ett visst intresse att SvD:s ledare idag för 100 år sedan för första gången verkar uttrycka ren bolsjevikskräck.
Tidigare har man nästan verkat se oktoberrevolutionen som något positivt då den ökade Tysklands chans att vinna världskriget, men nu har man nästan gripits av panik.
Dels kan det kanske bero på att ryssarnas hållning mot tyskarna i fredsförhandlingarna i Brest Litovsk har hårdnat - men framförallt beror det på att bolsjevikregeringen har deklarerat att de ska avsätta stora ekonomiska anslag avsedda för spridning av revolutionen till resten av världen.
Det skapar som sagt en sorts panik på ledarredaktionen, och man citerar med gillande Hjalmar Brantings tidning Social-Demokraten (som man annars inte har mycket till övers för) eftersom den tycks dela SvD:s oro i frågan.
Man går så långt att man säger att en spridning av bolsjevismen är något mycket värre än ett världskrig.
Om man istället går till SvD:s ledare för femtio år sedan (1967) är man vid den här tiden mest upprörd över att att det för några dagar sedan kastades ägg på USA:s ambassadör i Sverige. Det är oerhört upprörande, tycker man, och klandrar den socialdemokratiska regeringen för att den inte har reagerat tillräckligt hårt.
Att USA under åratal terroriserat befolkningen i Vietnam har man aldrig tyckt vara speciellt upprörande, men att kasta ägg på en ambassadör är något som verkligen får det att sjuda av ilska på denna ledarsida.
Tidigare har man nästan verkat se oktoberrevolutionen som något positivt då den ökade Tysklands chans att vinna världskriget, men nu har man nästan gripits av panik.
Dels kan det kanske bero på att ryssarnas hållning mot tyskarna i fredsförhandlingarna i Brest Litovsk har hårdnat - men framförallt beror det på att bolsjevikregeringen har deklarerat att de ska avsätta stora ekonomiska anslag avsedda för spridning av revolutionen till resten av världen.
Det skapar som sagt en sorts panik på ledarredaktionen, och man citerar med gillande Hjalmar Brantings tidning Social-Demokraten (som man annars inte har mycket till övers för) eftersom den tycks dela SvD:s oro i frågan.
Man går så långt att man säger att en spridning av bolsjevismen är något mycket värre än ett världskrig.
Om man istället går till SvD:s ledare för femtio år sedan (1967) är man vid den här tiden mest upprörd över att att det för några dagar sedan kastades ägg på USA:s ambassadör i Sverige. Det är oerhört upprörande, tycker man, och klandrar den socialdemokratiska regeringen för att den inte har reagerat tillräckligt hårt.
Att USA under åratal terroriserat befolkningen i Vietnam har man aldrig tyckt vara speciellt upprörande, men att kasta ägg på en ambassadör är något som verkligen får det att sjuda av ilska på denna ledarsida.
lördag 6 januari 2018
Dolores
Vad ska man tro om denna dikt?
Jag stötte på delar av den redan fredagen den 17 januari 1969, då jag nyss fyllt 14. (Jag förde dagbok då, så jag är ovanligt säker på datumet). Den presenterades i en bok om "sexuella avvikelser" som en dikt om manlig masochism, men det var endast kanske fem strofer som var upptryckta i den.
1976 såg jag ytterligas några strofer från den i en annan bok, men där presenterds den snarare som visserligen ambivalent, men ändå som i grunden någon form av uttryck för kvinnoskräck.
När jag såg den först 1 fjortonårsåldern gick den in i mig på ett närmast hypnotiskt sätt, och jag såg den inte alls som ett uttryck för kvinnoskräck (eller än mindre kvinnohat!). Vad den verkligen VAR ett uttryck för var jag dock inte helt klar over....
1989 kunde jag för första gången läsa hela, i en Swinburne-antologi som jag lånade på Stockholms Universitetsbibliotek.
Alla tre gångerna gjorde den ett närmast hypnotiskt (och gåtfullt) intryck på mig.
En tredje tolkning finns förresten i Per Faxnelds avhandling "Satanic Feminism", där han åtminstone delvis ser den som en medvetet "sataniskt" blasfemisk dikt, med udden riktad mot Mariakulten.
Den heter alltså Dolores men underrubriken översatt till engelska blir "Our Lady of Pain". Eftersom Maria brukade kallas "Our Lady of Mercy" är idén om blasfemi nog inte helt ogrundad.
Den skrevs av Algernon Charles Swinburne och ingick i en diktsamling han gav ut 1866.
Det finns en mer personlig teori om dess tillkomst. Swinburne ska ha varit förälskad i en välbärgad kvinna, och till sist vågade han fria till henne. Hon tänkte sig att gifta sig med en mer väletablerad och rik man, och bara tanken på att hon skulle slå sina påsar ihop med en relativt fattig, strulig och aningen neurotisk poet föreföll henne så absurd att hon besvarade frieriet med ett gapskratt.
Sedan skulle han ha svarat med satt skriva denna märkligt genomarbetade dikt...
Suggestiv tycker jag nog den är. Rytmisk, gåtfull, och på något sätt "hednisk".
Om Swinburne nu verkligen var masochist, personligt besviken, bitter på kvinnor, eller rentav ville återupprätta hedendomen - eller kanske en kombination av dessa saker, lär man nog aldrig få veta.
Men som jag redan sagt, fascinerar mig gör den.
Algernon Charles Swinburne
Jag stötte på delar av den redan fredagen den 17 januari 1969, då jag nyss fyllt 14. (Jag förde dagbok då, så jag är ovanligt säker på datumet). Den presenterades i en bok om "sexuella avvikelser" som en dikt om manlig masochism, men det var endast kanske fem strofer som var upptryckta i den.
1976 såg jag ytterligas några strofer från den i en annan bok, men där presenterds den snarare som visserligen ambivalent, men ändå som i grunden någon form av uttryck för kvinnoskräck.
När jag såg den först 1 fjortonårsåldern gick den in i mig på ett närmast hypnotiskt sätt, och jag såg den inte alls som ett uttryck för kvinnoskräck (eller än mindre kvinnohat!). Vad den verkligen VAR ett uttryck för var jag dock inte helt klar over....
1989 kunde jag för första gången läsa hela, i en Swinburne-antologi som jag lånade på Stockholms Universitetsbibliotek.
Alla tre gångerna gjorde den ett närmast hypnotiskt (och gåtfullt) intryck på mig.
En tredje tolkning finns förresten i Per Faxnelds avhandling "Satanic Feminism", där han åtminstone delvis ser den som en medvetet "sataniskt" blasfemisk dikt, med udden riktad mot Mariakulten.
Den heter alltså Dolores men underrubriken översatt till engelska blir "Our Lady of Pain". Eftersom Maria brukade kallas "Our Lady of Mercy" är idén om blasfemi nog inte helt ogrundad.
Den skrevs av Algernon Charles Swinburne och ingick i en diktsamling han gav ut 1866.
Det finns en mer personlig teori om dess tillkomst. Swinburne ska ha varit förälskad i en välbärgad kvinna, och till sist vågade han fria till henne. Hon tänkte sig att gifta sig med en mer väletablerad och rik man, och bara tanken på att hon skulle slå sina påsar ihop med en relativt fattig, strulig och aningen neurotisk poet föreföll henne så absurd att hon besvarade frieriet med ett gapskratt.
Sedan skulle han ha svarat med satt skriva denna märkligt genomarbetade dikt...
Suggestiv tycker jag nog den är. Rytmisk, gåtfull, och på något sätt "hednisk".
Om Swinburne nu verkligen var masochist, personligt besviken, bitter på kvinnor, eller rentav ville återupprätta hedendomen - eller kanske en kombination av dessa saker, lär man nog aldrig få veta.
Men som jag redan sagt, fascinerar mig gör den.
Algernon Charles Swinburne
torsdag 4 januari 2018
En glad nyhet
Nyhetsverket ser äntligen ut att ha lagts ned. De närmast sörjande torde vara ganska så få.
Jag tillhör i alla fall inte dessa....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.
