... och nu är jag ju 64...

Jag tror jag hörde Beatles "When I´m 64" redan på sommaren 1967, långt innan jag fick Sgt.Pepper i julklapp samma år. Det var en av de mest lättillgängliga låtarna på LP:n, och följaktligen en av de som oftast spelades på radio. Jag var 12 år.

Det var en sång om något avlägset, overkligt. Att vara 64 år - det var en oändlighet dit. Jag vet inte om jag direkt hade några föreställn9ngar om hur det skulle vara när jag kom dit.

I dag är jag där. Eller rättare sagt kvart i elva ikväll. För det är just då jag ska ha fötts - den 31 december 1954.

Tillbaka till 1967. Förställningar om framtiden hade jag på något sätt, även om de inte var kopplade till hur det skulle vara just när jag blev just 64. Föreställningar om min egen och om världens framtid. . Föreställningar som gradvis växte fram just från och med det år jag först hörde "When I´m 64".

Och förhoppningar - och förväntningar. Slog de in? Definitivt inte - vare sig de privata eller de sociala/politiska.

Framtiden blev snarast en antites till i stort sett alla förhoppningar och förväntningar jag hade. Och troligen många andra hade.

Men här är den - "When I´m 64" - andra låten på andra sidan på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band".

En liten tidsresa till "Summer of Love" 1967 - en tid då det fortfarande kanske var riktigt realistiskt att hoppas.

Man kan ju hoppas att något av detta kan komma tillbaka. Jag hoppas, men kan definitivt inte tro att detta är något mer substantiellt än - feberfantasier. Eller nåt sånt.