Skräckens labyrinter

Inspirerades HP Lovecrafts författarskap av barndomstrauman? Publicerad i den lilla stenciltidningen D.O.A. (utgiven i Göteborg) i början av 1984. /Och ja, jag skulle nog varit lite mer försiktig i mina spekulationer om jag hade skrivit den idag!/

Tänk dig en värld som till det yttre liknar vår egen. Människor lever, arbetar, älskar, osv. - hemma, på gatorna, och annorstädes. Det finns inget speciellt med denna värld - möjligen tänker man en smula på att det så sällan finns kvinnor i den - men det verkar ju också bara vara en avspegling av vår egen världs maktförhållanden. Men det är ändå något konstigt med denna värld. Och det kommer du att märka förr eller senare - i en avsides liggande gränd i stadens äldre delar, i ett gammat antikvariat eller i en ensligt liggande stuga nära den gamla orten Arkham. Då kommer du att upptäcka de otroliga fasor som lurar bakom den trygga, invanda rutinen. För bortom den vanliga tillvaron finns en monstruös värld, befolkad av groteska varelser. De kan vara rester av för länge sedan degenererade släkter, de kan vara demoniska varelser, de kan vara en del av släkten som befolkade jorden före mänskligheten och som nu lurar i tillvarons skymningszon och som väntar på att ta tillbaka sin forna position.

Denna värld återfinner man hos Howard Philips Lovecraft - en av de märkligaste skräckförfattarna i detta sekel. Fram till sin död 1937 arbetade han fram en skräckvärld vars intensitet överträffar det mesta i litteraturen. I hans värld öppnas verkligheten, och i de svarta hål som uppstår avtecknar sig ett mardrömslikt helvete. Genom att lämna all realism och psykologisk trovärdighet bakom sig, genom att bryta mot alla litterära smakregler och fullkomligt frossa i staplandet av adjektiv på varandra, genom att framhäva att skräcken just *var* opersonlig, äcklig och demonisk skapade han något som för alltid kommer att ha en plats i skräckens historia.

Lovecrafts noveller och romaner utmärks dels av sin enorma intensitet, dels av någonting som de flesta läsare inte märker förrän de hunnit läsa ganska mycket. Han byggde nämligen med tiden upp ett (eller snarare flera) mytologiskt system där mardrömsvärlden strukturerades i en demonologi med sina gudomligheter, (o)heliga platser, och dito skrifter klart relaterade till varandra. Det utvecklades två huvudsystem, som av "Lovecraftforskarna" brukar benämnas Cthulhu- respektive Kadath-cyklerna. Den mest kända och omtalade är Cthulhu-cykeln. Jag tänkte kort gå in på den för att ge läsaren en antydning om systemet (man får hålla i minnet att systemet växte fram under åratal, till en början utan att Lovecraft själv insåg vad som höll på att hända!)

Mänskligheten var inte först på jorden. Innan människan ens kom till behärskades vår planet av olika uppsättningar av "onämnbara" varelser. Dessa varelser försvann aldrig. I havens djup, under jordens yta, vid polerna och ute i rymden finns de än idag - och förbereder sin återkomst. Och redan idag finns det människor som pga. sin "kärlek till det groteska och fasansfulla" blir dessa varelsers medvetna eller omedvetna redskap. Sådana människor har i själva verket alltid funnits. Och i märkliga, fasansfulla gamla böcker kan man finna vägarna till den mardrömslika världen ovanför, under och omkring oss. Den viktigaste av dessa böcker är den legendariska Necronomicon författad av "den galne araben Abdul Alhazred". Detta märkliga verk är mest känt genom Olaus Wormius "förbjudna" latinska översättning. Necronomicon är dock inte det enda verk som öppnar helvetets portar. Det är dock det centrala verket och där återfinns också de gåtfulla och symboliska raderna "That is not dead which can eternal lie, and with strange aeons even death may die". Annars finns t.ex. Unausprechlichen Kulten av von Junzt och Ludvig Prinns "helvetiska" "De Vermis Mysteriis". Den förbjudna kulten finns överallt men vissa orter är extra viktiga. En särskilt central plats har det hemsökta Arkham.

Tyvärr är inte den svenska utgivningen /OBS detta skrevs 1984, nu finns mycket mer utgivet/ av Lovecraft representativ. Och den som vill nysta upp Cthulhu- och Kadathmytologier utifrån novellsamlingen "Skräckens labyrinter" (Askild och Kärnekull) och romanen "Gengångaren" (Delta förlag) kommer att bli besviken. Den bästa antologin jag sett är "The Haunter of the dark and other tales" (Panther books) En bra (men ytlig) litterär biografi är Lin Carters "Lovecraft: a look behind the Cthulhu Mythos" (Panther books).

Om det här vore en vanlig presentation av en skräckförfattare, skulle jag sluta här. Men jag vill passa på att komma med några reflektioner över Lovecrafts skräckvärld. Har den något att säga oss när vi väl lärt känna hans teknik och mytologier? Säger oss Lovecrafts berättelser oss något om honom själv - och om samhället?

Lovecraft var en ovanligt ickekommersiell författare. Inte nog med att han skrev i en genre som vid den tiden inte gav några större inkomster - det finns dessutom många exempel på hur han medvetet undvek att förbättra sina inkomster. Han visste att andra magasin gav betydligt högre honorar än Weird Tales, som han skickade sina berättelser till. Men han såg sig själv som en "gentleman" och sådana skriver inte för pengar. Det som avspeglas i berättelserna är inte någon smart plan att bli rik. De avspeglar hans liv och upplevelser. Vem var han då?

Född i staden Providence, USA 1890 växte han upp bevakad en "svartsjukt överbeskyddande" mor. Hon dog 1921, men Lovecraft bodde kvar i sin hemtrakt skyddad från världen av några kvinnliga släktingar. Om man bortser från ett ovanligt kort äktenskap (som saboterades mycket effektivt av släktingarna) var hans kontakter med yttervärlden minimal. Han skrev visserligen enormt omfångsrika brev till unga lovande författare om skräcklitteratur men hans personliga kontakter inskränkte sig till ett minimum. Och i denna avskilda värld utvecklades gradvis det universum av skräck som eftervärlden så beundrat.

Alice Miller skulle förmodligen kunna få ut åtskilligt av hans verk och biografi och det är lått att hitta antydningar och symboler. I hans tidigare noveller finns ofta temat om hur den isolerade, degenererade släkten förvandlas till någonting "onämnbart" monstruöst. I Skräckens labyrinter finns detta tema i "Den lurande skräcken" såväl som i "Råttorna i muren". I den senare, som är mästerligt konstruerad, friläggs långsamt sanningen om den uråldriga djävulska familjekulten med sin dyrkan av Magna Mater och sin rituella kannibalism. I det dramatiska slutet sugs huvudpersonen, en sentida ättling till släkten de la Poer in i forntidens mardröm - han tänkte undersöka familjens förflutna - men blir dess offer.

I Lovecrafts värld finns ingen glädje, ingen kärlek. Jag skrev i början att människor älskade i denna värld. Det är inte sant. De enda känslor som finns är den kombinerade skräcken för och lockelsen till det demoniska. Den enda längtan som finns är längtan efter "uråldriga och förbjudna platser". Sexualitet finns inte - om man inte ska tolka dessa hisnande klättringar i underjordiska, förbjudna, uråldriga tunnlar och kammare, som freudiansk, närmast incestuös symbolik - vilket förmodligen är en ganska rimlig tolkning. (Vilket inte innebär att detta var medvetet hos Lovecraft - han föraktade Freuds "puerila" symbolism). När inga andra ljuspunkter fanns var enda lösningen att dyrka skräcken

Men - glimtvis kan man finna något annat - en längtan till något annat än det demoniska. Man kan hitta det på några ställen i Kadathcykeln - men framförallt i novellen "The Outsider". På svenska finns den som "Återkomsten" i Skräckens labyrinter. Den har ofta tolkats som en självbiografisk allegori.

Det är en oerhört förtätad, poetisk berättelse:
"Olycklig är den, vars barndomsminnen endast består av skräck och sorg. Beklagansvärd är han som ser tillbaka på långa timmar i dystra och väldiga salar med bruna draperier och förvirrande rader av ålderdomliga böcker, eller på bävande timmar i skymningsfyllda dungar av groteska, väldiga och överväxta träd som högt ovanför tyst vinkade med sina förvridna grenar". Så skildras i jagform huvudpersonens ("den bedrövade, den missräknade; den ofruktsamme, den brutne") barndom i det underjordiska slottet, hans längtan ut, hans väntan.: "Så jag drömde och väntade, i den eviga skymningen utan att veta vad jag väntade på".

Han lyckades så en dag ta sig ut (och upptäckte att slottet och landskapet legat under jord!). Han vandrar genom landskapet, vägledd av dunkla minnen. Han når fram till vad han tror vara hans vandrings mål. I ett "ohyggligt välbekant slott" ser han genom fönstret för första gången i sitt medvetna liv människor som talar med varandra. Det varma ljuset lyser på människor som talar glatt med varandra. Han klättrar in genom fönstret och tar "därigenom steget från mitt enda lyckliga ögonblick till mitt svartaste ögonblick av förtvivlan och klarsyn." De glada ansiktena förvrids av en plötslig och oväntad fasa. Människorna flyr hysteriskt och när huvudpersonen ser in i en alkov i hallen ser han dunkelt något: "jag kan inte ens antyda vad det var, för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse; den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja." osv.

Denna varelse visar sig (naturligtvis) vara hans egen spegelbild. I novellens slut har han funnit sig i sitt öde: " Nu rider jag på nattvinden med de hånande och vänliga gastarna och leker på dagarna i Nephren Kas katakomber i den slutna och okända dalen Hadoth vid Nilen. Jag vet att jag inte är skapad för ljus, annat än för månskenet över Nebs klippgravar, jag vet att ingen glädje är min, annat än Nitokris onämnbara fester under den stora pyramiden". Med en sådan novell behövs ingen självbiografi.

Hos Lovecraft kan man, om man är en uppmärksam läsare lära åtskilligt om barnuppfostran, slutna familjer och, om man vågar använda sin fantasi än längre, om barnmisshandel och incestuösa övergrepp. Men också om människosjälens längtan. En längtan bort från det slutna fängelset.

En av de yngre medlemmarna i Lovecrafts "litterära skola", Clark Ashton Smith, skrev en dikt efter Lovecrafts död 1937. Där föreställer han sig hur Lovecraft återvänt till Cthulhu och de andra demonerna i den mörka världen. Det hoppas jag att han slapp. Jag hoppas att han kom tillbaka till den varmt upplysta salen och dess mänskliga glädje och att människorna den här gången inte flydde hysteriskt.

Erik Rodenborg