Dies Sanguinis

Just nu går vi över från påskdagen till annandag påsk i vår kristna kalender. Men som bekant finns det, och har funnits, andra religioner med andra högtidsdagar.

Den 24 mars, som just har påbörjats, var i Rom platsen för firandet av Dies Sanguinis, blodets dag, i kulten av Kybele. Kybele var en gudinna som ursprungligen dyrkades i Anatolien. Hennes kult infördes i Rom under kriget mot Kartago, enligt legenden för att oraklet i Delfi hade sagt att hon skulle garantera romarna segern i det kriget. Hennes kult stod under den romerska statens direkta beskydd.

Det var bara en sak som var ett litet problem. De manliga prästerna i kulten måste alla kastrera sig. Det fanns kvinnliga präster också, men de måste inte genomgå några plågsamma ritualer. Det här ledde till att den romerska staten efter ett tag förbjöd (manliga) romerska medborgare att bli präster i Kybelekulten. Men den klarade sig i alla fall, det fanns gott om män som inte var romerska medborgare.

Nåväl, den 15 mars inleddes varje år en festival i Rom, till Kybeles, och hennes partners, Attis, ära. Den kom att vara i över en vecka. En ovanligt viktig dag var just den 24 mars, Dies Sanguinis, blodets dag. Då skulle medlemmarna späka sig, piska sig blodiga, i extatiska ceremonier. Men det lär också varit då de blivande manliga prästerna högg av sig sina testiklar, i ett extatiskt tillstånd. Dessa slängdes sedan på Kybeles staty som ett offer.

Dagen efter, som kallades Hilaria, var det glädjeceremonier av sektmedlemmarna på Roms gator. De firade att Attis, som enligt myten hade dött efter att ha kastrerat sig, nu hade återuppstått.

Jag har alltid undrat om de dagen innan kastrerade prästkandidaterna deltog, eller om de, mer troligt, låg i sina sängar och vred sig i plågor. Bedövningsmetoderna var kanske inte så utvecklade vid den tiden. Och ont gjorde det nog.

Den här kulten skulle nog förbjudas om den uppstod här och nu, och i alla fall kraftigt motarbetas. Den hade ju inte insett det där om att det i själva verket är sexualiteten som är helig, och skulle nog ses som väldigt destruktiv i sig. Men på den tiden kunde ju även kyrkofäder – som Origenes – kastrera sig och ingen mindre än Jesus talar om de som kastrerat sig ”för himmelrikets skull” (Matteus 19:12) (ja, grundtextens ord syftar på kastrering, även om översättningarna brukar mildra formuleringen!).

Så Kybelekulten var alltså i gott sällskap, kan man kanske säga.

Det närmaste vi kan komma något sådant idag är de så kallade Hijras i Indien, där män, och inte bara de som ska bli präster, låter skära av sig sina könsorgan (och här är det inte bara testiklarna!) för att visa sin dyrkan av gudinnan Bahuchara Mata. I praktiken fungerar nog Hijras som en transsexuell subkultur, i högre grad än vad Kybelekulten var. Det finns likheter såväl som skillnader.

Jag fick höra talas om Kybelekulten första gången hösten 1983, i grundkursen i religionshistoria. Jag blev fascinerad med en gång. Och den har sedan dess aldrig upphört att fascinera mig.