Guillou, häxor och övergrepp

/I en del kommentarer till att Birgitta Allmos bok om Södertäljeflickan just kommit ut, har det hänvisats till Jan Guillous påståenden om fallet. Men Guillous behandling av fallet består mest av förvrängningar, demagogiska utfall och i några fall av rent uppenbara lögner. Jag har lagt ut denna artikel från min nedlagda hemsida, eftersom den ger ett exempel på hur grovt Guillou har ljugit om fallet./

Om TV-serien "Häxornas tid"

Så har Jan Guillous TV-serie ”Häxornas Tid” kommit till sitt slut. För de av oss i Sverige som oroligt väntat på att han i den på nytt skulle gå till frontalangrepp på överlevare här, blev det lite av en antiklimax. Det vågade han uppenbarligen inte; det enda konkreta exemplet han tog upp var ett tio år gammalt fall från Norge.

Under en lång tid har allehanda rykten gått om vad det sista inslaget i serien skulle innehålla. Det ryktades om att det skulle ta upp Södertäljeflickan och Helsingborgsflickan i detalj. Många hade förberett sig på det värsta. På de sedvanliga guillouska lögnerna, insinuationerna och kränkningarna. Man kunde ana det värsta när Guillou redan i AB 13/11 2005 ånyo presenterade uppenbara lögner om Södertäljeflickan. Bland annat påstod han att hon berättat detta i intervjun med Eva Lundgren i ”La de små barn komme til meg”: ”Men de från Östeuropa inhandlade barnen fick i huvudsak tjänstgöra vid djävulssektens egna seanser, som försiggick i ett mörkt rum som vanligtvis lystes upp med stearinljus, men vid festliga tillfällen av spädbarn som spetsats på eldgafflar eller uppochnedvända kor som tjänstgjorde som facklor.”

Jag blev milt sagt förvånad när jag först läste detta. Jag kände inte igen det alls, och jag gick tillbaka till kapitlet i Eva Lundgrens bok för att undersöka saken. Precis som jag misstänkt: det fanns ingenstans. Det var inte så lite fräckt. Guillou hade nogsamt refererat till boken och till och med gett en sidhänvisning. Han måste ha utgått från att ingen skulle orka leta reda på hans källa.

Men varför upp-och nedvända kor? Det lät obegripligt, så jag antog att det var en felskrivning , att han menade upp- och nedvända kors. Nu skulle påståendet inte bli ett uns mer riktigt då, det enda upp-och nedvända kors som finns i berättelsen hänger runt om halsen på en av förövarna. Mysteriet tätnade.

Det är först när jag sett TV-serien som jag inser vad det här med upp- och nedvända kor kommer ifrån. Det är nämligen hämtat från 1600-talsberättelser om Blåkulla, där det, åtminstone enligt Guillous program, berättades att upp-och nedvända kor skulle ha förekommit. Nu klarnade allt. Anledningen till att Guillou lögnaktigt tillskriver Södertäljeflickan påståendet om barn och upp- och -nedvända kor som brinner som facklor är att han ville skapa intrycket att hennes berättelse skulle ha likheter med 1600-talets häxprocesser. Det är ett rent påhitt från Guillous sida, och det visar på avgrunder i skrupelfrihet och för övrigt också en förmåga till makabra fantasier.

Annars har jag inte mycket att säga om de historiska delarna av programserien, bland annat för att mina kunskaper om häxprocesserna är ganska fragmentariska. Möjligen tycker jag att framställningen blir snudd på våldspornografisk, i sina dramatiska scener med kvinnor som ska halshuggas etc. Mer principiellt reagerar jag också mot det nonchalanta bortförklarandet av det kvinnofientliga i häxprocesserna. Att ”bevisa” att kvinnohat inte var orsaken till att kvinnor brändes som häxor med att fler män avrättades för tidelag är inte speciellt övertygande. Vad har det ena egentligen med det andra att göra? Att kvinnohat utgjorde en väsentlig del att den ideologiska bakgrunden till häxprocesserna visar ju för övrigt Guillou själv, då han refererar till de kvinnofientliga utgjutelserna i ”Malleus Malificarum”, som brukar ses som den ”teoretiska” grunden till häxjägarideologin.

Innan jag kommer till kritiken av det sista avsnittet vill jag nog ändå säga något positivt om den ritual som visas alldeles mot slutet, då en präst i Svenska Kyrkan bad om ursäkt för kyrkans roll i avrättandet av oskyldiga kvinnor på 1600-talet. Alldeles oavsett Guillous grumliga motiv, för att ta initiativ till denna tillställning, var det faktiskt inte en dag för tidigt.

Men….

Sedan kommer då slutet. Här få vi ta del av Guillous favorittes, att oskyldiga män anklagas för sexualbrott mot barn. Frågan har engagerat Guillou länge, sedan tidigt 80-tal åtminstone, och det är inte en alltför djärv gissning att anta att anledningen till programserien är just chansen att i slutändan få älta detta tema än en gång…

Här serveras vi en uppenbarligen kraftigt vinklad beskrivning av Bjugn-fallet i Norge, och den som vet något om Guillous systematiska förvrängningar i andra fall, kan knappast svälja Guillous bisarra beskrivning. För övrigt finns det inte heller i hans beskrivning av anklagelserna i Bjugn, någonting som är omöjligt, eller ens speciellt osannolikt. Samtidigt lägger han själv fram några fakta, som kanske kan få en del tittare att bli lite skeptisk till Guillous egen grundtes. För det första har minst 40 barn i Bjugn berättat att de utsatts för övergrepp. För det andra har 59 av barnen visat sig ha rättsmedicinskt konstaterbara skador som tyder på att de utsatts för övergrepp. Det första avfärdar Guillou med att antyda att alla barn fabulerar när de ställs inför frågor om övergrepp (vilket helt enkelt inte är sant); det andra kommenteras överhuvudtaget inte i programmet. Om andemeningen är att rättsläkarintyg är värdelösa framgår detta inte helt klart. Men i vilket fall som helst finns detta faktum där i programmet, närmat hängande i tomma luften. Att det har en sprängkraft som hotar att slå sönder Guillous ”häxjakts”-teori inser han förmodligen inte själv.


Mer allmänt framgår det aldrig i programmet varför just sexualbrottsfall skulle vara dagens häxprocesser. Visserligen påpekar Guillou att det i en del häxprocesser fanns sexuella inslag; med det var i en klar minoritet av fallen och kan knappast användas i en definition av begreppet häxprocess. Att det i båda fall existerar ”barnvittnen” tas ständigt och jämt upp av Guillou. Men eftersom han själv påpekar att det i hela Europa, utom i Sverige och Baskien, nästan enbart var vuxna som vittnade kan det inte användas i en definition av begreppet häxprocess. Eftersom det normala i häxprocesserna var att vuxna vittnade – ska man i så fall avfärda alla rättegångar där det finns ”vuxenvitten” som ”häxprocesser” och dra slutsatsen att det nog är bäst att vuxna inte alls vittnar i rättsfall?

Men, kan någon säga, Guillou menar inte sexualbrottsfall i allmänhet, utan bara sådana där anklagelser om satanism, eller kollektiva övergrepp förekommer. Nu är det inte riktigt sant (Thomas Quick-fallet passar inte alls in här!) men även om så vore skulle hans tes inte hålla. 15-1600-talens häxprocesser handlade inte om ”satanistiska övergrepp”. Fokus var inte på existensen av hemliga grupper i sig. Det som särskilde dessa processer från andra processer var ANTAGANDET ATT DE ANKLAGADE HADE ÖVERNATURLIGA FÖRMÅGOR OCH/ELLER STOD I DIREKT KONTAKT MED ÖVERNATURLIGA MAKTER!

Sedan kan man kanske kunna tala om ”häxprocesser” i en viss mening även i de fall där inga övernaturliga inslag finns i anklagelseakten, men där fokus ligger i det olagliga i att utöva en viss typ av samhället förkastad ”ockult” aktivitet. När mediet Helen Duncan dömdes i England 1944, i enlighet med den ”Witchcraft Act” som avskaffades först 1951, kan det definieras som en häxprocess trots att inga anklagelser om övernaturliga krafter förekom i den anklagelseakten

Men anklagelser om övergrepp mot barn blir inte plötsligt häxprocesser, ”bara” för att det i barnens berättelser ingår beskrivningar av ”satanistiska” eller ”ockulta” ritualer. ”Satanism” och ”ockultism” har, vare sig man gillar det eller ej, ingått som en kulturell underströmning i vår kultur sedan lång tid tillbaka. På vilket sätt är det konstigare att ”satanistiska” inslag kan ingå i ett övergrepp än att övergrepp kan förekomma i en ”katolsk” kontext eller att mord kan begås i en ”fundamentalistisk” kontext (som i Knutby)?

Guillous försök att visa att dagens anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är arvtagare till 1600-talets häxprocesser är tomt, och substanslöst. När sedan substanslösheten kombineras med upprepade sakfel och uppenbar tankeoreda är det inte helt obefogat att ställa frågan: vad driver egentligen Jan Guillou?

Erik Rodenborg 2006-01-27