Björn Lomborg

/Jag har ändrat inlägget efter att ha tagit hänsyn till argumenten i en kommentar. Det innebär att detta är ett annat inlägg än det kommentarerna syftar på. Jag ber om ursäkt för den förvirring detta kan skapa..../

 

Det finns en person på SvD som ständigt får lägga ut texten om att satsningar på att minska fossila utsläpp kommer att minska vår BNP och därför inte bör genomföras. Han heter Björn Lomborg och är ekonom, och han verkar tro att man kan diskutera klimatet och endast ta hänsyn till ekonomin.

Hans kunskaper om klimatfrågor verkar obefintliga och nån gång varannan månad typ får han plats på ledarsidan med kommentarer som är, för att nu ärligt säga vad jag tycker, korkade bortom alla gränser.

Observera alltså - på ledarsidan, inte på debattsidan... Hur står det egentligen till med SvD:s politiska chefredaktör?

Det STORA problemet är att Lomborg diskuterar klimatfrågan enbart utifrån om ekonomin går upp eller ner. . Utifrån mycket tveksamma siffror om hur BNP kommer att utvecklas de närmaste årtiondena om vi vidtar nedskärningar av fossila bränslen eller inte, lägger han förslag om hur man bör agera. Och slutsatsen är alltid att det är bäst att inte göra något. Utan vänta på att den privata industrin förr eller senare utvecklar gröna alternativ.

Ingenting alls om faran för att vi kan nå en "tipping point", där uppvärmningen kan bli självgenererande bortom all kontroll. Inget om vad som händer om metanet i den sibiriska tundran kommer upp i atmosfären. Inget om vad som händer med jordens förmåga att relektera soljus när glaciärerna smälter. Etc.

Det är lite som att ha blivit biten av en hund, som verkar så galen att den med mycket stor sannolikhet har rabies. Och sedan endast fokusera på hur den ganska så dyra rabiesvaccineringen kommer att påverka ens privatekonomi.

Och därefter dra slutsatsen att rabiesvaccinet nog trots allt är lite för dyrt. Och bestämma sig för att inte ta det.

 

PS. Får plötsligt ett infall och tycker att denna sång av Melanie passar in här.

 

 

Varför jag inte firar påsk

/Jag tycker illa om påskhelgen i allmänhet och långfredagen i synnerhet. En förklaring till detta  kan man kanske läsa här,  i ett inlägg som jag ursprungligen skrev 14 mars 2009. Jag har ändrat några rader i det. /

Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik 

En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.

Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?

Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.

En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.

Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.

På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.

Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.

Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.

Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.

Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.

Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. 

Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan korsfästa nakna kvinnor . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. 

Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan ibland kanske vara ganska så tunn.

Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.

Precis som vad gäller kristendomen blev resultatet efter ett tag ett milt sagt patriarkalt system – även om antipatriarkala muslimer som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.

Men om hennes tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilinjära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…

 

Carmilla som bok och som film

För några år sedan skrev jag  ett blogginlägg om en roman av Sheridan La Fanu från 1872, med titeln Carmilla.   Det var en berättelse om en kvinnlig vampyr, men bakom detta tema fanns en ganska finstämd lesbisk kärleksroman.   Jag citerar också såväl Charlotte Hjukström  som Per Faxneld som båda i romanen ser någon sorts underliggande ska man kanske säga pro-lesbisk och feministisk agenda. .

Men denna agenda var knappast medveten. Författaren var definitivt inte feminist,  men ändå är romanens ski8ldring av relationen mellan bokens två huvudpersoner - vampyren Carmilla, och Laura, den kvinna som hon inleder en en form av relation med, både ömsint och innerlig. Visst, relationen är naturligtvis  en vampyr-relation.... men ändå.

Och mot slutet, när, Carmilla har dödats, är Lauras minnesbild av henne finstämt ömsint, och inte alls skräckslagen. 

Denna bok kom alltså 1872. Det går att diskutera om den ändå inte är homofobisk,  men vare sig Faxneld eller Hjukström verkar tycka att den är det. Jag håller med dem. Dess ömsinta skildring av relationen gör det mycket svårt att se den som homofobisk.  

Men jag nämnde i inlägget  också en film. Det har gjorts flera filmer som bygger på  boken, men just den jag hade sett på YouTube hade premiär 1970, 98 år efter boken. Den hette The Vampire Lovers och kan ses  här. 

När jag skrev inlägget om boken  Carmilla länkade jag inte till filmen. Det skulle inte vara rätt mot boken att diskuteras i ett inlägg som länkar till en film som frossar i en närmast absurd karikatyr på de värsta  homofobiska skräckbilderna  Eller det var väl så jag tänkte. 

Men å andra sidan kan det ju vara intressant att notera att boken om Carmilla från 1872 var så pass lite homofobisk medan en film om just Carmilla  hela 98 år senare närmast frossar i homofobi. 

Men 1970 är ju ändå 51 år sedan. Och idag är ju homofobi något som både analyseras, och kritiseras... Det vore väl ett välkommet initiativ om detta kunde leda till en ny film om Carmilla, som har samma ömsinta skildring av relationen mellan Carmila och Laura som boken hade. Tycker i all fall jag.

Och slutligen. Om någon nu lockas att se den ganska så tveksamma  filmen  efter att ha läst detta, leta i så fall gärna reda på boken efter´ detta.  Den är lätt att få tag i både i bokhandlar och bibliotek.

 

Sheridan La Fanu -  författare till boken Carmilla

Rituella övergrepp - och förövarförsvararnas största triumf

Under 90-talet i kom  i Sverige berättelser om en typ av övergrepp som, snart gavs namnet "rituella övergrepp". Man kan förstås diskutera om termen var lämplig, men i  motsats till hur det brukar beskrivas idag, stär det  för en hemsk verklighet. 

Denna typ av övergrepp hade uppmärksammats i USA redan i början av 80-talet. Men det hade funnits berättelser av i mångt och mycket  samma karaktär  långt tidigare. 

Ett känt exempel från Storbritannien var poliskommissarien Robert Fabian , som hade skrivit om liknande övergrepp i sin bok "London after dark" 1954.

Det som fick termen rituella övergrepp under 80-och 90-tal handlade framförallt om sadistiska övergrepp mot barn, oftast utförda i grupp, som kombinerades med en form av indoktrinering. Vanligtvis hade denna indoktrinering någon form av "religiös" eller "ockult" karaktär, men det kunde också handla om ideologier av annan typ, Den vanligast förekommande typen av indoktrinering var dock av någon sorts "satanistisk" karaktär. 

Denna "satanism" hade inga större likheter med den som förs fram av offentligt verkande satanistgrupper. Medan de flesta av dess försökte skapa en  "satanism" som inte på ett entydigt sätt står för ren ondska var det som förekom i dessa rituella övergrepp så att säga "The real thing". Det var så att säga ondska på riktigt, minus alla förskönande omskrivningar. 

Man skulle ju kunna kalla detta "pseudo-satanism" om man så vill. Eller också skulle man tvärtom  ju kunna hävda att just detta var verklig satanism, på blodigt allvar,  medan de flesta offentliga gruppers lära inte var det... Vad man anser om saken beror kanske på ens egna religiösa preferenser. 

Sedan fanns det även grupper som utförde ungefär samma typ av övergrepp, men som inte hade någon annan "ideologi" än den rena sadismen. 

Dessa berättelser  kom definitivt inte alltid fram under terapi, vilket idag är en vanlig föreställning.  De som  berättade om den visade alla tecken på att var kraftigt traumatiserade. De hade ofta rättsmedicinskt bekräftade skador. Deras berättelser brukade stödjas av en myriad små detaljer  och materiella bekräftelser som inte gärna kunde vara en slump. 

Efter ett tag hände något., En våldsam kampanj startade som med hjälp av termer som "falska minnen" "konfabulation", "vandringssägner", "inplantering",  "masshysteri", "social konstruktion"   etc. etc, försökte diskreditera hela begreppet. Motreaktionen kom i alla länder där den typen av berättelser hade förekommit. 

Var detta ett sunt uppvaknande, en insikt om att detta just var en hysteri utan någon som helst förankring i verkligheten? Själv anser jag att det inte var så. De verkligt övertygande  argument som framfördes av förnekarna var mycket lätt räknade.  

Om man först har tagit del den litteratur som getts ut om rituella övergrepp, och som argumenterade för att de existerade, och sedan läser ex.vis Kenneth Lannings  tunna "rapporter" från 1989 och 1992, eller JS LaFontaines torftiga "undersökning" från 1994 är det lätt att associera till "Kejsarens nya kläder". Det är lätt  att se att det idag är förnekarna som står nakna.

De enda undantag som fanns var såvitt jag vet en handfull skickligt manipulerande förnekare, framförallt  Debbie Nathan. Men hon förvrängde medvetet, vilket på ett övertygande sätt visats av Ross Cheit, trots att denne författare själv inte accepterar att rituella övergrepp skulle vara något speciellt vanligt förekommande.  

Det finns en utförlig  argumentation mot Debbie Nathans metoder i Cheits bok ""The Witch-hunt narrative", men en del av denna kan man även ta del av här. 

 Men nu till saken. 

Jag har fatkiskt en rad böcker från  tiden innan backlashen hade segrat, hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up,  Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors, The politics and experience of ritual abuse, - för att endast nämna en del av dem. 

Om någon som inte var med då skulle få tag i dessa böcker (det går oftast - leta i så fall efter ovanstående titlar på Amazon.com), läsa igenom alla, och sedan försöka ta reda på vad i dessa myriader av fakta som verkligen blivit "vederlagt" kommer hen kanske att få en chock. 

Idag är åsikten att det ens skulle kunna  finnas en kärna av sanning i berättelser om "rituella övergrepp" officiellt begravd.  Den som idag försöker  ta upp detta kommer att mötas av förlöjligande, hånskratt, upprörda utfall - och ibland hot. 

Det ligger en hund begravd någonstans.

Detta måste ses som förövarförsvararnas och  övergreppsförnekarnas största triumf, Den kommer inte att vara för evigt, men har  redan varat så länge att en många utsatta inte har en chans att få hjälp. För inte kan man hjälpa någon som säger sig varit med om något som inte existerar? 

Eller det är så de vill att vi ska tänka. ..

Kitty och mysteriet på Dimmornas hed

Det är titeln på en bok som jag nyligen hittade i ett skåp hemma hos mig. Jag har ingen aning om hur den kom dit. När jag bläddrade i den  såg det ut som om den var oläst. Det verkade som ingen ens bläddrat i den. Och jag har inget som helst minne av att jag hade köpt den.

Jag visste att det fanns något som hette Kitty-böckerna, men jag visste inte att  huvudpersonen hette Kitty Drew. .Inte heller visste jag att författarna  till alla dessa böcker  kallades  Carolyn Keene, men att detta egentligen är en pseudonym  för flera olika författare. Och inte heller visste jag  att Kitty Drew  hette Nancy Drew i de engelska originalen.

Men när jag kom till det café som jag nog mest brukar vara på i Södertälje centrum hade jag med mig boken. Och började läsa. 

Ja, jag läste faktiskt ut boken där. Vilket förvånade mig. Jag läser mycket långsammare än jag brukar, pga ögonproblem, som jag kanske är för rädd att göra något åt. Så jag har inte läst ut en hel bok sedan jag tog del av Anna Ardins "I skuggan av Assange". 

Jag trodde att min syn gradvis försämrats och att jag nu kanske inte kan läsa en hel bok, inom någorlunda rimlig tid. Men denna bok läste jag igenom på i alla fall två timmar. Det var snabbare än jag hade trott. Tydligen krävs det en riktigt spännande Kitty-bok för att  jag skulle kunna utmana  mina synproblem. ;-) 

Min främsta referensram när jag läste dem var faktiskt Enid Blytons böcker.  De brukar inte jämföras med varandra. I Blyton-böckerna är hjältarna barn - inte ens tonåringar. Men Kitty var i alla fall 16 när serien startade, och blev efter ett tag en 18-åring med körkort. 

I de mest kända av Blyton-böckerna har vi fem hjältar - fyra  barn  och en hund.  Men även i de andra har barn huvudrollen. I Kitty-böckerna egentligen endast en hjälte - Kitty själv. 

Men strukturen i Kitty- och Blyton-böckerna  har stora likheter. Var än huvudpersonen/personerna kommer råkar de på mystiska händelser, som snart visar sig bottna i någon form av kriminalitet. Som de sedan löser på ett elegant sätt. Eftersom Kitty inte är ett barn blir ju handlingen onekligen en aning mer realistisk än den är i  Blytons böcker. 

Ibland verkar Kitty-böckerna medvetet ha lånat från Blyton. I  Blytons fem-böcker har vi en flicka som heter Georgina men vill bli kallad George. I många av Kitty-böckerna figurerar   en flicka i äldre tonåren, Georgia, som också vill bli kallad George. Även som karaktärer har dessa båda George en del gemensamt. 

Jag har alltså endast läst en Kitty-bok - ännu. Men kommer nog att leta reda på flera. Jag har kollat lite på nätet  om dem, förstås.

Min regression (!?) har styrt mitt bokval mycket länge - och nu ser jag chansen i att läsa igenom en ny serie av böcker vars målgrupp torde vara  framförallt tjejer i (lägre?) tonåren. 

För det är nog så det är. Medan Blytons böcker riktade sig till barn av båda könen  upp till kanske 13-årsåldermn riktar sig nog Kitty- böckerna nog mer exklusivt till  flickor i lägre tonåren. Men så behöver det ju inte vara. Om jag hade fattat hur lika Kitty-böckerna var Blyton-böckerna skulle jag nog också ha slukat dem efter att jag hade tröttnat på Blyton. 

Jag vet att jag såg Kitty-böcker redan som barn.   Men jag tror jag inte ens kollade deras titlar. I så fall skulle jag nog ha blivit nyfiken., Men jag visste att de brukade definieras som flickböcker och trodde kanske helt fördomsfullt att de handlade om intriger med pojkvänner eller nåt sånt. Ja,ja, väldigt fördomsfullt men eftersom jag sitter bakom denna dataskärm ser ni inte ens att jag rodnar... 

Slut för denna gång. Nu har jag alltså hittat en ny serie böcker som jag kan läsa....

:-)

Ensam på dvärgplanet

Vaknade mitt i natten av att jag drömde att jag befann mig på en stenig och atmosfärfri himlakropp i rymden. Jag hade varit där en längre tid och överlevt pga att det rymdskepp jag befann mig i hade stora reservlager av både mat och syre. Maten tror jag att jag fick i mig intravenöst, av att jag var kopplad till en maskin. Jag insåg att det var ytterst osannolikt att någon skulle komma att undsätta mig.. 

Rymdskeppet hade uppenbarligen nödlandat. Jag verkade vara  den enda människan i det,, men jag var omtöcknad och visste inte om det funnits andra i det, som hade dött, eller om jag hade varit ensam hela tiden.Jag satt eller låg i ett trångt utrymme i rymdskeppet som inte gick att ta sig ur, men kunde ändå (via en TV-skärm?)  se den steniga ytan utanför skeppet.  

Det var inte månen, utan snarare typ en dvärgplanet i Kuiperbältet. Vilket gjorde det extremt osannolikt att någon skulle komma och rädda mig. Eller ens visste var jag var.  

När jag insett allt detta vaknade jag.

 

Idag för femtio år sedan...

...den 20 mars 1971 - gick Middle of the Roads version av  Chirpy Chirpy Cheep Cheep in på nionde plats på Tio i Topp. Den skulle snart bli etta och behålla den platsen i flera veckor.
 
Denna vår  lyssnade jag mindre på  topplistor än förut och jag tror inte att jag hörde låten förrän i slutet av maj. Men då gick den rakt in i mig och jag blev oerhört fascinerad av den. Vilket jag är än idag.
 
Den skrevs annars av en man vid namn Lally Stott och han spelade in en egen version av den. Som dock inte alls blev lika framgångsrik som Middle of the Roads.  

Som kan ses och höras här..

Göran Lambertz, Flashback och lite annat

I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först  ut brukar vara rännstenssajten Flashback.  Sedan följer andra efter, och ofta blir det mycket snart allmänt spritt.

Jag återkommer snart  till det senaste fallet med en häktad person som outats av Flashback, Men först vill jag kort gå in på hur jag ser på detta forum. 

Jag har  inget emot att de publicerar namn. Inte heller att de nu nämnde  namnet på den nu häktade - Göran Lambertz. Men det sätt som de sedan brukar skriva om saker lämnar ofta mycket i övrigt att önska. .

Sedan 2005 har jag mått illa så fort jag tänker på Flashbck, eftersom det just detta år skapades en tråd där jag framställdes som en person som dels har falska minnen av övergrepp, dels har fantastiska konspirationsteorier om satanister, dels är kristen fundamentalist, av den typen som påstår sig vara "born again".. 

Som om inte det skulle räcka sägs det  också att jag luktar illa, och det finns ett inlägg i tråden där det beskrivs hur två personer  som kommit mig för nära får rusa in på toaletten för att kräkas. Vidare sägs jag vara ett fanatiskt fan av Carola, och skulle ha betett mig så underligt när jag ville ha en autograf av henne att  hon tittade konstigt på mig. Dessutom skulle jag efter att ha fått autografen sagt att detta är det värdefullaste man kan få. 

Vidare sägs det att jag är rasist, och att jag går ut på stan med skor med två helt olika storlekar på varsin fot.. 

Ett speciellt avsnitt ägnas tillfället jag lade fram min lic-uppsats  i religionshistoria. Mattias Gardell var opponent, och i tråden beskrivs hur imponerande han både var och såg ut. Detta ställs i kontrast till mig, som enligt skribenten såg ut på detta sätt: "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Detta om detta. Jag kommer kanske  att återkomma till tråden i fråga - eftersom den nu till och från plockas upp av sökprogrammet Bing,  som av (till synes) outgrundliga anledningar verkar att ha satt i system att leta reda på gamla negativa länkar som torde lästs av få, om personer som deltagit i debatter om övergrepp mot barn - på barnens sida.

Men nu till Göran Lambertz. Jag tänker inte uttala mig om anklagelserna  om våldtäkt. Men eftersom han  nu är aktuell passar jag på att skriva några ord om hans roll i debatten om övergrepp. 

Först vill jag gärna länka till detta inlägg av NoBoyToy.

Hon lägger upp tidigare exempel på hur Lamberttz  lierat sig med extrema övergreppsförnekare  och bland annat tog initiativ till en "rapport" om "felaktigt dömda". Nej, han skrev den inte, men tog som sagt initiativ till den - och försvarade den hårt mot kritik från bland andra Christian Diesen och   Madeleine  Leijonhufvud . Under denna period producerade han ett antal förfärliga uttalanden - varav en del kan läsas hos NBT. 

Men sedan hände något. På en punkt skilde han ju sig från nästan alla andra som drev linjen om "falskt anklagade". Han stödde domarna mot Thomas Quick., vilka av de andra som lierat sig med honom i debatten om falska anklagelser snarast sågs som det värsta fallet någonsin av felaktiga domar för sexualbrott. 

Det innebar att hans gamla allierade snart började angripa honom hårt. Och han fick nya allierade av en helt annan typ. Detta ledde faktiskt till att han alltmer sällan tog upp de frågor som han så hårt  tidigare hade drivit. Ja, han förvånade mig till och med genom att en gång klicka gilla på en Facebook-länk till ett inlägg jag hade skrivit om Södertäljefallet. Han började försvara existensen av bortträngda minnen - mot Dan Josefsson och dennes allierade. Osv. 

När han nu häktats för våldtäkt skapar det nog olika  reaktioner både från hans tidigare, liksom från de senare, uppsättningar av allierade som han har haft. 

Nu uppmärksammas på nytt hans skriverier från ca 1996 och några år framåt.

Vi står kanske i inledningen till en märklig och komplex händelsekedja, och man kan verkligen undra hur detta ska sluta...

Det där med social distansering

Idag fick jag kramp. I högra  armen och handen  Jag satt på ett café i Södertälje  centrum. Jag skrek till - rätt ut i luften. Någon kom fram och frågade vad det var. Jag sa att jag hade fått kramp -. och sedan gick jag snabbt därifrån. Jag hade inte druckit upp kaffet men jag tyckte det var bäst att jag gick, Det är ju pinsamt att skrika rätt ut i luften på ett café. Och jag visste ju inte om krampen skulle komma igen. 

Det har hänt flera gånger tidigare. Konstigt nog alltid på caféer, eller på  McDonalds. Och alla gånger utom en sedan pandemin kom till Sverige.*

Jag tror att det finns ett i alla fall indirekt samband. Inte för att jag tror att jag har covid-19. Men på ett annat sätt. 

Jag är ganska så säker att det åtminstone delvis har att göra med  ett års social distansering. Den nästan totala frånvaron av kroppskontakt gör att även kroppen gradvis känns mer och mer overklig. Och även svårare att kontrollera. Jag spänner mig också mer och mer. Igår märkte jag att det var svårt att röra handen - så spänd var den. 

När jag talar om kroppskontakt menar jag inte mer dramatisk sådan. Det handlar om frånvaron av att snudda vid en expedits hand när jag betalar. Det är frånvaron av att råka snudda vid folk i en kö. Det är frånvaron av att skaka hand med en läkare eller sköterska vid sjukbesök.

Jag bor ju ensam. Jag har inget förhållande. Ingen familj. Inga barn. Inga husdjur. 

Det har de senaste åren funnits perioder av extrem ångest, före covid-19. De värsta var nog hösten 2006 och våren 2015. När ångesten blev helt outhärdlig gav jag mig ut på stan. Letade reda på ställen där folk stod trångt. Så att jag fick trängas och känna andra människors närvaro på ett konkret sätt. 

Det mildrade ångesten. En dag i våren 2015 hade jag inte lyckats sova på hela natten pga ångest. Så jag gick ut tidigt på morgonen och kastade mig in i trängseln vid pendeltåget. Då mildrades ångesten och jag kunde åka hem - och somnade omedelbart när jag lade mig. 

Det var förstås viktigt att det var trångt på riktigt . Om det inte var det skulle jag ju ha kunnat misstänkas för, exempelvis, sexuellt ofredande. Eller för att vara en ficktjuv. Så jag såg verkligen till att det VAR trångt. 

Sedan ett år tillbaka är det nästan aldrig trångt ute. Dessutom - om man skulle råka snudda vid någon om det inte är tillräckligt trångt. Skulle man inte endast bli misstänkt för sexuellt ofredande eller för att vara ficktjuv. Nu skulle man framförallt kunna misstänkas för mordförsök...

Jag säger inte att rekommendationerna är felaktiga. De kan mycket väl vara berättigade. Det gör saken ännu värre. Om jag hade trott att påbuden om distansering vore felaktiga skulle jag ju ha kunnat gått med i demonstrationen i söndags. Där verkade man inte ta rekommendationerna om social distansering på något större allvar. Det var säker trångt i demonstrationen,...

Och om man sedan blev tagen av polisen skulle det ju också vara en form av kroppskontakt  Visserligen inte av något behagligt slag men definitivt (!)  bättre än ingenting.  Det skulle ju i alla fall kännas verkligt.

Allt detta gör att jag faktiskt fick någon form av sympati för demonstrationen.  Fast jag inte alls kan säga att jag stödde den. Jag går inte med i demonstrationer som jag inte stöder - det är en principsak. Dessutom fanns ju också risken att jag skulle hamna på bild på Aftonbladets förstasida. Och försöka förklara det för mina vänner - och andra som vet vem jag är.

Detta skulle trots allt inte kunna kompenseras av att jag ev. skulle kunna få erbjudanden att gå med i QAnon. För en annan av mina principer är att jag faktiskt aldrig går med i organisationer som jag inte stöder...

Varje gång jag ändå hamnar i nån sorts trängsel blir jag själaglad. Min rädsla för tomheten är större än min rädsla för corona.  

Det roligaste som hände mig på länge var när jag för några månader sedan blev omkullsprungen av två ungdomar som hade bråttom och inte såg sig för. De var väluppfostrade och bad om ursäkt. Jag sa att det inte alls gjorde något. Men det var ju det det gjorde. På ett sätt som de nog inte kunde föreställa sig. 

Jag hoppas att vaccineringen går så  långt att vi får nån sorts flockimmunitet.  Om inte Murphys lag ser till att det hela tiden kommer nya muterade varianter som inte vaccinet rår på. 

 --------------

* Att det ändå hände en gång före pandemin skulle ju kunna invändas mot min åsikt att det finns någon form av samband, Men jag tror inte att det håller. Bland annat för att  den gången var det mycket mildare. Det var vid McDonalds vid Sveavägen i Stockholm. Det gick över på en gång efter att en i personalen frågade vad som hänt. Jag svarade att jag hade en extrem kramp i min hand. Han frågade om han skulle ringa en ambulans. Jag sa nej, men han fick gärna ta i min hand. Det gjorde han, och då gick det över på en gång. Idag kan man ju inte fråga om den typen av saker....

  

Två  spetälska förvägras tillträde till en stad.

Den siste mohikanen

Igår la jag ut denna låt på Facebook men drog tillbaks den eftersom jag var rädd att någon skulle uppleva den som kränkande. 

Jag hittade den via Google efter att  jag hade sökt på sökord om en sång  jag mindes från sex-sjuårsåldern. Den heter alltså "Den sista mohikanen",  och visade sig till min förvåning  vara gjord av den svenske rockartisten "Little Gerhard"-  och kom 1961. Namnet på den  är taget från en av de mest kända romanerna om "indianer".

Och det är sant att den absolut innehåller diverse fördomsfulla generaliseringar om Amerikas urinvånare. Men det var ju inte därför  jag ville lägga ut den. 

Att jag överhuvudtaget minns den (jag brukar inte minnas sånger jag hörde på radion från den tiden) berodde på att jag i den åldern i hög grad  idealiserade just Amerikas ursprungsbefolkning. Frågan varför är ganska komplex, och jag tänker inte ta upp den här.  

Men jag såg "indianerna" som bättre, snällare, klokare och till och med vackrare än "de vita". Om barnen  lekte indianer och vita vägrade jag absolut att vara "vit". Om jag inte fick vara indian fick det vara. 

Jag brukade måla "indiansk" krigsmålning på ansiktet och frågade en gång en vuxen om hen trodde att det var  möjligt att bygga en flotte och paddla till Amerika. Uppenbarligen för att jag ville träffa indianer.. 

Att det överhuvudtaget heter "indianer" är ju en uppenbar rest från  Columbus misstag - han trodde att han hade kommit till Indien 1492. I Sverige har det lett till att vi kallar Amerikas ursprungsbefolkning för "indianer" medan vi kallar de som verkligen bor i Indien för "indier". 

Att ett sådant misstag kan påverka språket så länge är ju lite märkligt. 

Förresten var min idealisering av "indianer" inte speciellt unik. En idealisering av Amerikas ursprungsbefolkning slog igenom tidigt även hos många som i övrigt hade en negativ inställning till andra ursprungsbefolkningar. 

Om detta kan man läsa i Sten Skånbys avhandling i religionshistoria - "Den mystiske indianen : Schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet" från 2005. 

Eftersom denna avhandling lades fram på samma institution som jag var på, var jag också med på flera av de forskarseminarier där kapitel ur den kommande avhandlingen presenterades. Den idealisering jag hade haft i så tidiga år, satt kvar så mycket att jag på diskussionerna drev en linje som sågs som lite udda. 

Jag hävdade att det inte behövdes några socialpsykologiska förklaringar till att förklara en sådan idealisering - den berodde nog snarare på att det fanns mycket goda skäl till att idealisera just Amerikas ursprungsbefolkning. De var helt enkelt värda att idealisera.... 

Jag tror inte att någon höll med mig, med det möjliga undantaget en man som hade bedrivit fältarbete hos nordvästkustindianerna i Nordamerika. Att den ende på seminariet som verkligen hade träffat "indianer" verkade hålla med mig stärkte nog min känsla av att ha rätt...  

 

Svensk utgåva av en roman från 1826. 

Roks - och debatten om övergrepp mot barn

I över fyrtio år har det i Sverige (och  i stora delar av världen)  förts en  debatt om frågor som sexuella övergrepp mot barn, bortträngda minnen, liksom om  pseudo-teorin om PAS, dvs en teori som bland annat går ut på att barn som berättar om övergrepp från pappan,  berättar vad de gör pga att modern hjärntvättat barnet.

I denna debatt har man kunnat följa uppkomsten av två ganska så distinkta läger - ett som är beredd att seriöst lyssna på såväl barns, som vuxna överlevares och även mammors, berättelser om övergrepp.  Och ett annat som i princip hävdar att alla återkallade minnen som inte funnits där hela tiden - är falska.  Och som dessutom stödjer PAS-teorier, och i hög grad argumenterar för att en stor majoritet mammor som anser att barnen utsatts för övergrepp av fadern endast  gör det för att diskreditera fadern ex.vis inför en vårdnadstvist.

Själv har jag  i grunden stött den grupp som varit beredd att lyssna  på barnen, mammorna och vuxna överlevare  sedan 1993, då jag började skriva om saken. Jag anser att berättelser om övergrepp, är sanna mycket  oftare än vad de flesta  kanske vågar medge.  Och att påståenden om falska anklagelser (för att nu inte tala om "falska minnen") oftast inte alls stämmer, och att många (kanske de allra flesta)  av de som hårt driver förnekarlinjen har en dold agenda av det mer förskräckande  slaget.

Om ni vill ta del av mina  åsikter om saken kan ni ju söka på två av mina sido-bloggar. Jag är inte  längre en ettrig debattör på det sätt jag var förut,  även om jag alltså än idag stödjer det perspektiv jag hade då. Det mesta jag skrev på ex.vis 90-talet står jag alltså för än idag.

En organisation som definitivt hårt tar avstånd från förnekarna är Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). De har en tidning som heter Kvinnotryck, och i nummer 4/2019 gjodre de en kort men kärnfull beskrivning och analys av just denna debatt. Den är mycket läsvärd. 

Ni kan ta del av den  här.  

Gör gärna det. 

Om att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer

Igår på onsdag började nya rekommendationer att gälla i kollektivtrafiken. Från att man skulle ha mask vid rusningstid till att man skulle ha mask hela tiden.

De gamla rekommendationerna hade jag följt genom att undvika rusningstiden, inte genom att använda mask.

Men nu på onsdag. Jag tänkte att jag får väl köpa mask på apoteket. Jag hade först fått veta ändringen genom morgontidningen, på onsdag morgon. Och det finns inget apotek i Hovsjö. så jag måste först åka till Södertälje centrum.

När jag kom till bussen insåg jag att det verkligen - dagen för de nya restriktionerna -  hade uppstått nya  vanor hos resenärerna. Från att mellan 10 och 20 procent under de senaste veckorna hade haft mask på bussen när det inte var rusningstid hade nu inte en enda person mask.  När jag kom av bussen såg jag att även vid Södertälje centrum hade ingen mask.  

Jag tyckte inte längre det var någon större idé att endast jag hade mask, så jag gick inte till apoteket.

På vägen hem hade inte heller någon mask. .  Samma  sak på torsdag. Ingen  hade mask vare sig på bussen till eller från Hovsjö.  Kan det vara en slump?

Jag tror inte det. .

Den enda förklaringen jag kan se är att det är någon sorts protest eller trots. När det inte fanns en rekommendation till alla att ha  mask hade i alla fall mellan 10  och 20 procent det. När det kom nya rekommendationer om att alla ska ha mask i kollektivtrafiken  sjönk andelen som hade det  till noll procent.

En ny variant av Carmilla?

Igår stötte jag på en både välgjord och intressant film med namnet "Crucible of the vampire" som kan ses här. Den spelades in så sent som 2019, så jag är lite förvånad att hitta den på YouTube.

Ganska snart insåg jag att den har likheter med vampyrromanen Carmilla, från 1872, som jag har skrivit om här.

Likheterna finns både i handlingen, och kanske i de känslor den skapar...

Båda kombinerar vampyrtemat med en lesbisk intrig, och båda har ett tvetydigt slut. Den som ser filmen till slutet ställer kanske samma fråga som den som har läst klart boken. Besegrades den kvinnliga vampyren - eller segrade hon?

Nu har det gjorts mer explicita filmatiseringar av boken, där vampyren också kallades Carmilla, och där filmens handling på ett mer bokstavligt sätt följde boken. Men de har inte varit speciellt bra.

De har varit ganska uppenbart homofobiska, men  jag tycker inte att det är lika självklart att filmen från 2019 är det, Men det är nog en personlig upplevelse från min sida. Det går säkert att se den som homofobisk, den med, men handlingen är så pass komplex och gåtfull. att det inte torde vara en nödvändig tolkning.

I detta liknar den i så fall boken.

Som jag tolkar den kan man uppfatta filmen som att både vampyren och "offret" Isabelle överlever - Isabelle i så fall som vampyr. Och båda får då ett evigt (vampyr)liv.

Det är uppenbart att "offrets" inställning till vampyren är ambivalent. Det är för övrigt åtminstone för mig lite oklart hur vampyren är relaterad  till ett spöke, den "mörka frun" som hemsöker herrgården.

Isabelle är arkeolog, och kommer till en herrgård där det har påträffats en kittel med urtida inskriptioner. Det visar sig att ägaren - som beskrivs som fadern till herrgårdens mystiska kvinna - är mycket snål och endast vill samarbeta med arkeologen och hennes uppdragsgivare om han får mycket betalt Eller det är vad man ska tro. 

Dem erotiska laddningen mellan vampyren  och Isabelle är så stark att man kommer att ställa sig en fråga. Innebär vampyrens eventuella seger att Isabelle förlorar sin själ - eller går hon upp i en närmast paradisisk erotisk förening med denna vampyr?

Det finns för övrigt en klar stämning av mysrysare i filmen. Och eftersom jag i hög grad slukade mysrysare från 1975 till ca 1979 bidrog det nog till min fascination även för filmen.

Inställningen till denna typ av "romantisk" skräck varierar. Så om någon lockas till att se denna film efter att ha läst detta ska ni inte skylla på mig om ni tycker att det är en skitfilm....Det tycker kanske många - medan några förhoppningsvis blir lika fascinerade som mig.

Bild från originalversionen av boken "Carmilla".

Statistiken talar emot QAnon

QAnon hävdar som bekant att Donald Trump har ett hemligt uppdrag - att krossa ett förövarnätverk, som har medlemmar på de högsta nivåer i USA:s samhälle.

För min del ser jag det som helt klart att QAnons övergripande teorier inte kan stämma. Å andra sidan skulle de åtminstone delvis kunna ha rätt i konkreta påståenden.

I konkreta diskussioner kan man från QAnon-anhängare tiil och från höra att antalet trafficking-domar blev hundratals gånger fler med Trump,  om man jämför med Obamas period.

I den typen av diskussioner kan man också få höra att om man endast undersöker saken själv så inser man att de har rätt. 

Sagt och gjort. 

I denna rapport kan man återfinna statistik som inte alls visar på att det skedde någon signifikant ökning av tillslag mot trafficking sedan Trump blev president. Det sker en svag ökning mellan 2016 och 2017 men den är som sagt svag.

Och under själva Trumps regeringstid verkar sedan tillslagen har minskat från 2017 till 2019.

Man får hålla i minnet att QAnon inte endast har sagt att det skedde en liten ökning av tillslagen sedan Trump blev president. De har målat upp en bild av att domarna mot förövare ökade explosivt efter att Trump tog över efter Obama.

Jag är ingen statistik-expert, men jag tycker ändå att jag kan se att QAnons extrema påståenden inte verkar ha något som helst stöd i statistiken.

Några tankar om "Working Class Hero"

1970 kom John Lennon  ut med sin så vitt jag fattar första solo-LP. Den hette John Lennon/Plastic Ono Band. Plastic Ono Band var ett namn på en tillfällig grupp, där John Lennon och Yoko Ono var de centrala personerna.

I just den LP jag skriver om här märks dock inte Onos medverkan på något tydligt sätt.

Texterna på LP:n kännetecknas av två saker.  Dels de revolutionärt socialistiska åsikter som Lennon och  Ono då hade gett uttryck för. Hur långt åt vänster de uttalade sig visas kanske bäst av denna intervju som de 1971 gav för den  trotskistiska  tidningen Red Mole. 

Men LP:n påverkas också av att både Lennon och Ono hade gått i primalterapi, en terapiform  som syftade till att få upp  bortträngda minnen av barndomstrauman.  I såväl intervjuer som sånger uttryckte de någon form av psykodynamiskt synsätt

En annan sak som lyser igenom är Lennons ganska så militanta ateism. Borta var idealiseringen av indiska gurus, kvar fanns en religionskritik som påminde om både Marx´och Freuds. 

Många av sångerna på skivan blev ganska så kända. En av de mest kända var förmodligen "Working Class Hero".  Den kan höras här. 

I Working Class Hero smälter det politiska och det psykodynamiska  perspektivet samman. Huvudpersonen i sången (och det är helt klart att John Lennon till stor del syftar på sig själv) har haft en plågsam barndom, en plågsam skoltid, och lever i ett falskt och förtyckande samhälle. Det enda detta samhälle kan erbjuda för de som vill ta sig upp från plågor och förtryck är - att bli förövare själva. 

"There's room at the top they are telling you still .But first you must learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill". 

Den enda lösningen på tillvarons lidande är att  börja arbeta för att kasta hela det förtryckande systemet över ändå - dvs, med John Lennons ord - "A working class hero is something to be"

En nära till hands liggande och syrlig invändning mot texten är ju att den skulle kunna visa att en revolutionärt socialistisk grundinställning är något neurotiskt - något man anammar för att man lider av barndomstrauman. Men låtens författare verkar på något sätt nästan vara medveten om invändningen - och bemöter den i så fall indirekt, genom att visa på att barndomstrauman och det det ojämlika samhället inte år två olika problem. 

Båda hänger ihop och därför  ter det sig inte alls så irrationellt att vilja avskaffa det för6tycklade samhällssystemet pga en traumatisk barndom.  

Nu var ju både Lennon och Ono nästan ofattbart rika - och det är ett samhälleligt vara som sällan brukar vara förenligt med revolutionär aktivism. Några sådana blev inte heller vare sig Lennon eller Ono - men att de 1970-72 öppet uttryckte dessa åsikter både i intervjuer och i sina sånger upplever jag ändå som på något sätt positivt. Både när jag hörde skivans sånger först - och när jag hör om en del av dem nu. 

Om inte annat uttrycker det ju hur djupt radikaliseringen hade påverkat många sektorer av samhället under dessa år.

Men konstigt nog tror jag faktiskt inte att jag hörde dessa sånger året de kom. Anledningen till att jag skriver om det idag är att jag brukar kolla vilka skivor som låg på topplistor idag för femtio är sedan - för att ibland lägga ut dem på´Facebook. Och nu upptäckte jag alltså att denna  LP låg på femtonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 16 februari 1971. 

Och jag börjar kolla vilka låtar LP:n innehöll. Och det ser ut som att jag hörde de låtar som finns på skivan - först 1974. När min  flickvän hade köpt den. Och, ja, vi lyssnade på den mycket - och med glädje. 

Den enda av John Lennons "revolutionära" sånger från 1971 som jag hörde redan 1971 var singeln "Power to the People". 

När jag nu på nytt hör "Working  Class Hero" för första gången på kanske fyrtio är märker jag att jag blir berörd av den. 

Mer än jag trodde att jag skulle bli.

 

Bilden nedan: Yoko Ono och John Lennon 1971

  .