Det är titeln på en bok som jag nyligen hittade i ett skåp hemma hos mig. Jag har ingen aning om hur den kom dit. När jag bläddrade i den såg det ut som om den var oläst. Det verkade som ingen ens bläddrat i den. Och jag har inget som helst minne av att jag hade köpt den.
Jag visste att det fanns något som hette Kitty-böckerna, men jag visste inte att huvudpersonen hette Kitty Drew. .Inte heller visste jag att författarna till alla dessa böcker kallades Carolyn Keene, men att detta egentligen är en pseudonym för flera olika författare. Och inte heller visste jag att Kitty Drew hette Nancy Drew i de engelska originalen.
Men när jag kom till det café som jag nog mest brukar vara på i Södertälje centrum hade jag med mig boken. Och började läsa.
Ja, jag läste faktiskt ut boken där. Vilket förvånade mig. Jag läser mycket långsammare än jag brukar, pga ögonproblem, som jag kanske är för rädd att göra något åt. Så jag har inte läst ut en hel bok sedan jag tog del av Anna Ardins "I skuggan av Assange".
Jag trodde att min syn gradvis försämrats och att jag nu kanske inte kan läsa en hel bok, inom någorlunda rimlig tid. Men denna bok läste jag igenom på i alla fall två timmar. Det var snabbare än jag hade trott. Tydligen krävs det en riktigt spännande Kitty-bok för att jag skulle kunna utmana mina synproblem. ;-)
Min främsta referensram när jag läste dem var faktiskt Enid Blytons böcker. De brukar inte jämföras med varandra. I Blyton-böckerna är hjältarna barn - inte ens tonåringar. Men Kitty var i alla fall 16 när serien startade, och blev efter ett tag en 18-åring med körkort.
I de mest kända av Blyton-böckerna har vi fem hjältar - fyra barn och en hund. Men även i de andra har barn huvudrollen. I Kitty-böckerna egentligen endast en hjälte - Kitty själv.
Men strukturen i Kitty- och Blyton-böckerna har stora likheter. Var än huvudpersonen/personerna kommer råkar de på mystiska händelser, som snart visar sig bottna i någon form av kriminalitet. Som de sedan löser på ett elegant sätt. Eftersom Kitty inte är ett barn blir ju handlingen onekligen en aning mer realistisk än den är i Blytons böcker.
Ibland verkar Kitty-böckerna medvetet ha lånat från Blyton. I Blytons fem-böcker har vi en flicka som heter Georgina men vill bli kallad George. I många av Kitty-böckerna figurerar en flicka i äldre tonåren, Georgia, som också vill bli kallad George. Även som karaktärer har dessa båda George en del gemensamt.
Jag har alltså endast läst en Kitty-bok - ännu. Men kommer nog att leta reda på flera. Jag har kollat lite på nätet om dem, förstås.
Min regression (!?) har styrt mitt bokval mycket länge - och nu ser jag chansen i att läsa igenom en ny serie av böcker vars målgrupp torde vara framförallt tjejer i (lägre?) tonåren.
För det är nog så det är. Medan Blytons böcker riktade sig till barn av båda könen upp till kanske 13-årsåldermn riktar sig nog Kitty- böckerna nog mer exklusivt till flickor i lägre tonåren. Men så behöver det ju inte vara. Om jag hade fattat hur lika Kitty-böckerna var Blyton-böckerna skulle jag nog också ha slukat dem efter att jag hade tröttnat på Blyton.
Jag vet att jag såg Kitty-böcker redan som barn. Men jag tror jag inte ens kollade deras titlar. I så fall skulle jag nog ha blivit nyfiken., Men jag visste att de brukade definieras som flickböcker och trodde kanske helt fördomsfullt att de handlade om intriger med pojkvänner eller nåt sånt. Ja,ja, väldigt fördomsfullt men eftersom jag sitter bakom denna dataskärm ser ni inte ens att jag rodnar...
Slut för denna gång. Nu har jag alltså hittat en ny serie böcker som jag kan läsa....
:-)
14 kommentarer:
Jag har nog mellan 5-10 Kitty-böcker, som jag har sparat sedan jag var barn. Jag är ganska säker på att jag hade många fler från början. De var en favorit.
För ett tag sedan beslutade jag mig för att packa upp gamla böcker, tidningar och vissa leksaker från barndomen som låg nere i källaren. Kitty-böckerna står numera prydligt i en bokhylla istället. Jag tänkte läsa dem nån gång. Men jag "ska bara" först. :)
Om jag inte hade varit så rädd om dem så hade jag gärna lånat ut dem till dig, Erik.
Har även sparat en del Kamratposten, Starlet och några andra tidningar/pocket som jag inte minns namnet på nu. De tänkte jag också läsa nån gång, mest för att se vad man blev indoktrinerad med som barn. ;)
Det är nog inte så svårt att hitta Kitty-böcker om man letar. Den jag upptäckte hos mig har tryckåret 2006, så det tycks även i näraliggande dagar finnas ett intresse.
Jag minns när jag för några år sedan försökte få tag i Blyton-böcker, och det var LITE svårt, men inte alla omöjligt.
I vilket fall som helst ska jag börja leta efter dem. Om inte annat för att göra covis-19-perioden lite mer uthärdlig. ;-)
Jag minns Kamratposten väldigt vagt, men den gjorde inte något större intryck på mig. Det verkar förresten finnas en tidning med det namnet än idag.
Why can't I draw when NANCY/KITTY drew ?
Metoden i den typen av vitsar är ju lite kul. Har väl hört en del, men den enda jag kommer ihåg är "Varför får inte jag sopa när Christer van der Kwast".
Varför får jag inte snickra när Tjutchimura (japan ?) ?
Sökte på Tjutchimura på Google och hittade ingenting.
Biggles, det är pojkläsning det.
Kitty? Det läser man på ridskolan.
Ganska fördomsfull kommentar....
Jag minns art jag läste Biggles nån gång, det gjorde inget som helst intryck på mig. Däremot har jag för mig att jag faktiskt läste en bok som var riktigt spännande där killar hade huvudrollen. Den hette "Vrakets hemlighet", och ska ha varit skriven av någon Nigel Trenter. .
Men nej, jag har aldrig kunnat rida. Jag satt upp på en häst en gång och var livrädd. Det gjorde jag aldrig om..
- Jag satt upp på en häst en gång och var livrädd. Det gjorde jag aldrig om..
Äntligen delar vi en gemensam upplevelse! Jag är lika rädd. Det gäller alla djur
som är STORA. Kan inte ens gå igenom Humlegården utan vara rädd för att möta en
björn... Eller en älg!
När jag började läsa såg det ut som om vi verkligen delade en gemensam upplevelse. Ända tills jag kom till: "Kan inte ens gå igenom Humlegården utan vara rädd för att möta en
björn... Eller en älg!"....
Humlegården?!
Annars satt jag och läste i ett skogsparti sommaren 1982 när jag skulle förbereda en inledning om stalinismen på ett sommarläger för en politisk organisation. Vi hade hyrt en kursgård bredvid ett skogsparti. Plötsligt såg jag en älg som hade ställt sig alldeles bredvid mig.
Ja, jag blev rädd, men insåg att det värsta jag kunde göra troligen var att börja springa. Så jag reste mig upp, undvek att titta på älgen, och gick mycket långsamt från platsen.
Efter kanske tio meter vände jag mig om och tittade. Då hade älgen gått sin väg.
De dagar som följde undvek jag att vistas i detta skogsparti.
Älgar har dålig syn men god hörsel. Glad Påsk Erik !
Detsamma, vem du nu än är. :-)
"Ja, jag läste faktiskt ut boken där. Vilket förvånade mig. Jag läser mycket långsammare än jag brukar, pga ögonproblem, som jag kanske är för rädd att göra något åt."
Tråkigt med ögonen. Är det något som du har sett komma ?
Ursäkta den dåliga vitsen men uttrycket har ju använts en del i
det offentliga på senare tid. Fast då har man inte sett "det" ...
Jag har opererat ena ögat för gråstarr, men det var en pärs och jag drar mig från att operera det andra. Jag har nedfallande ögonlock på båda ögonen, plus en svulst (ej cancer) på ett av dessa. Sedan har jag bitvis haft ett för högt tryck i båda ögonen, som SKULLE kunna vara grön starr.
Men Medsyn vill inte behandla mig mig för de är rädda för min rädsla för operationer. S:T Erik vill inte behandla något som har med ögonlocken att göra, eftersom de bara utför "riktiga" ögonoperationer direkt på ögat.
Vad gäller tryck i ögonen har jag de senaste gångerna jag skulle kolla det, fått omedvetna automatiska blinkningar, som hindrar att de kan ta trycket genom att sätta det instrument som ska undersöka detta direkt mot ögonen.
Eftersom jag (troligen) har ägnat större delen av min vakna tid sedan jag var sju år åt att läsa är det lite anmärkningsvärt att just jag fått hela fyra ögonsjukdomar.
Skicka en kommentar