Detta är huvudtiteln på Cajsa Lindholms bok om Thomas Quicks tankevärld, som kan beställas här. Det är en modig bok.
Den är modig, därför att den vågar behandla terapin med Thomas Quick på ett sätt som går rakt emot det synsätt som slog igenom totalt i Sverige i och med Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker, och "dokumentärer". Dessa backades upp av en nästan helt enig medieopinion, och presenterades som de tunga "definitiva” böckerna i frågan - som ansågs ha slagit ner allt motstånd.
Efter ett tag kom det dock motböcker, från Christer van der Kwast, Göran Lambertz, och Yrsa Stenius/ Seppo Penttinen. Men även dessa böcker gick runt frågan om terapin. På något sätt hade Josefssons karaktärsmord på Margit Norell varit så massivt, att ingen riktigt vågade försvara henne.
Ja, om man då bortser från från den f.d. bloggaren NoBoyToy, som i en kommentar på min blogg la ut detta (här hämtat från mitt blogginlägg den 14 december 2013)
"Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar 'Kvinnan bakom Thomas Quick' och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?
Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott?
Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän?
Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:
1. Överåklagare Christer van der Kwast.
2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)
3. Förhörsledare Seppo Penttinen.
4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.
5. Psykolog Birgitta Ståhle.
6. Advokat Claes Borgström.
Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös."
Denna respektlöst uppfriskande kommentar hörde dock till undantagen....
Cajsa Lindholm är psykoterapeut, inspirerad av bland andra Margit Norell. Hon ger en ganska så positiv bild av Norell som person, som säkert kan chocka de som endast tagit del av Dan Josefssons demonisering.
När jag först tog del av Josefssons, påståenden insåg jag att namnet Margit Norell på ett vagt sätt lät bekant. Det dröjde ett tag innan jag kom fram var jag trodde jag sett det. Nämligen i förorden till några av de äldsta svenska utgåvorna av Erich Fromms böcker.
För det var där Norell startade: en psykoanalytiker, som reagerade mot Sigmund Freuds mekaniska driftsteori, och som påverkades av neofreudianer som Erich Fromm, Frieda Fromm Reichman, Karen Horney och Harry Stack Sullivan.
Hon var med och bildade Holistiska Föreningen 1968, inspirerad av teoretiker som dessa. Det talar absolut till hennes fördel.
Att hon lämnade samma förening 1977 talar faktiskt också till hennes fördel. Holistiska föreningen höll då gradvis på att lämna teoretiker som Erich Fromm, och började i allt högre grad påverkas av Melanie Klein, förmodligen 1900-talets mest bisarra psykoanalytiker. Som på största allvar trodde att spädbarn var fulla med kannibalistiska fantasier om att förtära mammans inälvor....
Beskrivningen av Margit Norells utveckling i Cajsa Lindholms bok är värdefull.
Tonvikten ligger dock på terapin med Sture Bergwall/Thomas Quick.
Nu hade aldrig Lindholm ansvaret för denna, trots att hon en period faktiskt var handledare på Säter. Det skulle förstås skapa oerhörda etiska problem med att diskutera en personlig terapi, speciellt då en terapi på en person som numera tar avstånd från både den terapeutiska processen och det som framkom i den. Det löser Cajsa Lindholm med att fokusera på Quicks egna offentliga uttalanden om denna - i boken Kvarblivelse och i intervjuerna med Janne Mattsson i boken "Gåtan Thomas Quick".
Det är svårt att ha några allvarliga invändningar mot detta. I och med dessa böcker gjorde Bergwall/ Quick terapierna till delvis offentliga. Det är helt legitimt att diskutera litterära texter av den typen, och Lindholm gör det dessutom på ett nyanserat och genomarbetat sätt.
Boken har inte i någon högre grad blivit uppmärksammad. Jag tycker att den borde bli det, i alla fall lite mer än vad som nu är fallet.
Det tolkningsföreträde som Josefsson, ivrigt påhejad av en nästan hysterisk medieopinion, fick för sin syn på denna terapi, var så ensidigt att det definitivt blev osunt.
Där är Lindholms bok en nödvändig motvikt.
7 kommentarer:
Den ska jag köpa och läsa med nöje. Tummen upp.
Torsten
Hej Erik, tack för en bra sammanfattning av min bok och framförallt, tack för att du tar upp Josefssons demonisering av Margit Norell, den påstådda hjärnan bakom det påstådda fabricerandet av de olika mord som Bergwall/Quick erkänt, dömts för och senare frikänts.
Margit Norell tillhör pionjärerna inom psykoanalysen och som en sådan letade hon efter terapeutiska teorier som stämde med den kliniska verklighet hon mötte. Det ledde henne till brittisk objektrelationsteori och de tidiga barnerfarenheternas stora betydelse för all utveckling. När terapeuten börjar lyssna på patienten och inte är stängd i en teoretisk modell, så börjar också patienten fritt berätta. Redan på sjuttiotalet arbetade Margit Norell - och vi som handleddes av henne - med sexuell traumatisering. Margit Norell hade alltså modet att stå upp för erfarenheter som var obekväma både för psykoanalysen som den såg ut på den tiden - och kanske fortfarande gör - och för samhället.
I sina två böcker "Hemligheten" och "Den mörka hemligheten" delar Dan Josefsson den uppfattningen; böckerna handlar om de barnerfarenheter, däribland sexuella övergrepp, som påverkar vår förmåga att leva konstruktiva liv. I hans bok om Bergwall/Quick, "Mannen som slutade ljuga", är Bergwalls historia, beskriven i hans självbiografi "Kvarblivelse" från 98, av psykisk misär och sexuella övergrepp, helt förnekad. Om man ser böckerna som en trilogi, innehåller den tredje boken en mycket besynnerlig och - för hans läsare - förvirrande helomvändning. En helomvändning som däremot passar väl in i fallet Quick/Bergwall och Josefssons sensationella scoop om Margit Norell och hennes ”demoniska” påverkan. I Josefssons bok förvandlas Bergwall till en harmlös, homosexuell missbrukare, ett missbrukande och missbrukat offer för vården på Säter. Hans kända farlighet, utöver de mord han erkänt, och pedofila utagerande tonas ner eller ignoreras. Den beskrivningen ligger mycket långt från den ohyggliga berättelse som Bergwall ger uttryck för i ”Kvarblivelse” och också i journalisten Janne Mattssons intervjuer med honom under den tid då han erkände och dömdes för de 8 mord han numera är frikänd från. I ”Kvarblivelse” ställde Bergwall/Quick frågan: Varför blev jag seriemördare? Boken är ett försök att besvara den frågan. Den nakna och självutlämnande berättelse som möter läsaren kan ingen terapeut i världen ha inplanterat.
Den som är intresserad av fallet Thomas Quick kan läsa Göran Lambertz noggranna genomgång av fallet i dess olika aspekter i hans bok ”Quickologi”. Enligt honom erkände Bergwall att han mördat 19 personer. Dessa mord/försvinnanden var ouppklarade när han erkände dem och samtliga är fortfarande ouppklarade. Sjutton av offren har namngivits under åren. Till dessa sjutton tillkommer två döda pojkar vars namn är kända av polisen, men som inte förekommit under utredningarna.
Återigen; tack Erik för att du tar upp och belyser viktiga frågor. I debatten som den förts de senaste åren lyser all komplexitet med sin frånvaro. Den förvridna och förenklade skildringen av Bergwalls bakgrund är ett exempel på det. Kanske kan metoo-debatten bidra med större öppenhet i samhället kring de komplicerade frågor som Quickfallet ställer oss inför.
Cajsa Lindholm
Cajsa
Tack för det. Själv har jag alltid undvikit att ta ställning i just de omstridda frågorna i Quick-fallet, som de erkända och sedan förnekade morden.
Men man måste inte ta ställning till dessa, för att se att Josefsson har en obehaglig agenda. Nedtoningen av Bergwalls tidigare, väldokumenterade, och aldrig förnekade, brottslighet, talar ett tydligt språk.
Demoniseringen av Margit Norell, och därmed indirekt av de som teoretiskt påverkats av henne, gör detsamma.
Men framförallt sticker bockfoten fram i Josefssons envisa hävdande av att bortträngning bevisligen inte existerar, och att de enda som idag försvarar att traumatiska minnen kan trängas bort är totalt diskrediterade sektliknande nätverk. Och att "vetenskapen" (förkroppsligad i kontroversiella forskare som Elizabeth Loftus och Richard J McNally) klart har visat att det är så det ligger till.
Detta är en grov, och med all säkerhet medveten, förvrängning av läget i den vetenskapliga debatten. Att karikera på det sättet visar på en dold agenda. Att plocka ut två personer på den ena ytterkanten i en polariserad debatt och helt självklart säga att detta är "vetenskapens syn" - visar att Josefsson så att säga inte har rent mjöl i påsen.
Vad som ytterst driver honom vet jag förstås inte. Men det är INTE en omsorg om sanningen, rättvisan eller ärligheten.
Vad det än är - är det något mycket obehagligt.
bortträngning bevisligen inte existerar
Just det.
Anonym 11.34
Intressant "kommentar". Den här typen av korta påståenden brukar förövarförsvarare komma med med jämna mellanrum på denna blogg. För det mesta tar jag inte in dem...
De är alltid anonyma, de innehåller aldrig argument, bara tvärsäkra påståenden - som att PAS finns, bortträngning inte finns, minnen av trauman är falska. skakvåld inte existerar etc.
Ingenting tyder på att de som skrivit dessa har tagit del av någon seriös debatt. Det gemensamma är att de alltid tar de ställningstaganden som de tror ska gynna förövarna i varje givet läge
Jag antar att anonym 11.34 hör till dessa.
Jag upptäckte boken av en slump på mitt bibliotek och läser den med en stor behållning. Mycket modigt av C.L att skriva den och jag hoppas att hon inte farit illa. Annars har boken förbigåtts med tystnad på samma sätt som övriga som ifrågasatt Hannes Rådstam och Dan Josefsson. Tydligen ska Hollywood göra en film om Thomas Quick. Man tar sig för pannan.
Och tydligen ska Susanne Reuter spela Margit Norell. Lite sorgligt, då hon är en av mina favoritskådespelare...
Skicka en kommentar