torsdag 12 april 2018

Vaddå - jag dyster?

Jag borde vara enbart glad. Äntligen har jag vågat gå igenom en operation som jag av rädsla väntat med i åratal.

Som inte heller var lika läskig  som jag trodde, delvis beroende på sympatisk personal, delvis på ett kombinerat lugnande och euforiserande medel, som till och med gjorde att jag (till läkarens förskräckelse) började skratta mitt under operationen (att skratta  medan någon skär i ens ögon medför ju vissa risker!)..

Först efter ett och ett halvt dygn upptäcke jag också att jag började se bättre på det opererade ögat än på det icke-operererade - det första dygnet var det tvärtom, och under kanske ett halvt dygn såg jag ungefär lika bra (eller dåligt) med båda.

Dessutom var jag som i ett chocktillstånd efter operationen, sov oerhört mycket, kände mig ständigt hungrig (normalt sett tränger jag bort hungerkänslor även när jag inte ätit på ett dygn), frös utan att ha feber. Och hade (och har fortfarande) ont i det opererade ögat, som dessutom ofta är täckt med någon trögflytande vätska, ibland blandat med blod.

Men så igår - när jag gick ut första gången - märkte jag på allvar att jag faktiskt numera ser mycket bättre med det opererade än med det icke-opererade ögat. Den grå dimman har fått ge vika. och nu ser jag människors ansikten, naturen, och allt annat på ett sätt jag inte gjort på flera år. Och jag behöver inte längre trycka på knappen för tal när jag ska ta reda på när bussen går, jag  kan nu se den elektroniska text jag inte kunnat se på kanske ett år.

Men ändå känner jag mig inte riktigt nöjd. Det bero på främst på en sak. Det är det där med att titta sig i spegeln.

Jag har tidigare tyckt att jag ser mycket yngre ut än jag är. Det visar sig nu till större delen vara en illusion, skapad av en optisk villa. I sin tur orsakad av att jag sett så suddigt, så ansiktet sett riktigt slätt ut.

Men nu tittar jag mig på mig själv och ser ansiktet hos en man som är ganska så gammal. Och, enligt min egen subjektiva upplevelse,  rent av - ful.

Jag får en ny påminnelse om realiteten bakom begreppet "sekundär sjukdomsvinst".

En sjukdomsvinst som nu försvunnit.

1 kommentar:

Erik Rodenborg sa...

På förekommen anledning. Kommentarer med insinuanta "psykologiska råd" till mig tar jag faktiskt inte in.