Den enda gång jag direkt kan minnas jag har haft en dröm som handlar om hela universum var någon gång, tror jag, i december 1969. Jag var 14 och skulle just fylla 15.
Det var en märklig dröm. Den bestod i princip av två delar. Den första handlade om att något hände med universum. Det var som om universum fick en stöt, eller nåt. Resultatet blev att "tiden stod stilla i tre minuter" - ja, just detta paradoxala uttryck användes. Efter det var allt annorlunda. Rent materiellt annorlunda. Och mycket, mycket bättre.
Den andra delen handlade om mig själv. Närmare bestämt om en önskan att byta kön. Eller i alla fall något åt det hållet. Att slippa vara man, på något sätt. I drömmen var det klart att det skulle kunna ske om universum rent materiellt förändrades.. Men tydligen inte annars.
Just kopplingen mellan det privata och det kosmiska var så märklig. På något sätt var det underförstått i drömmen att om något i universums struktur förändrades skulle det bli bättre på jorden också. Även för mig.
Frågan är förstås vad som den förändringen skulle bestå av...
Möjligen låg i de latenta drömtankarna något om att expansionen av universum skulle hejdas. Ända sedan jag först hörde talas om universums expansion hade den oroat mig. Om den fortsatte skulle ju allt ta slut till sist, tomrummet skulle breda ut sig.
Och jag var rädd för tomrum. En gång i ganska tidig ålder, med stor säkerhet innan jag hört talas om universums expansion, fick jag en ångestattack när jag skulle äta en bulle. När jag började tugga i den såg jag att det var ett ganska så stort hål i den. Av någon anledning fyllde mig hålet med panik och jag började gallskrika. Jag hade trott att bullen skulle vara massiv, och så plötsligt stötte jag på tomrum. Varför blev jag så rädd?
Ångesten för tomrummet fick en ny impuls långt senare. För 1998 kom forskare fram till att universum inte endast expanderade, utan accelererade. Jag såg på TV en intervju med en av forskarna om saken. Han såg så entusiastisk, nästan extatisk ut. Denna fantastiska upptäckt gjorde honom så lyrisk. Jag tyckte att han åtminstone borde se lite bekymrad över denna formidabla dödsdom över det universum han levde i.
Alla stora religioner idag ser som sin uppgift att skänka tröst. Så har det inte alltid varit. I flera hedniska religioner målas en dyster framtid upp. I den fornnordiska religionen kommer både universum och nästan alla gudar att gå under i Ragnarök. Och uppenbarligen också alla människor. En liten minoritet av gudarna ska få överleva in i en ny värld. Men några överlevande människor finns inte i Eddans berättelse.
I fornegyptisk religion ansågs det att jorden, alla människor och alla gudar skulle förgås. Möjligen skulle Apophisormen - symbolen för kaosmakterna - få leva kvar.
Men dagens religioner är mer optimistiska. Antingen ska de goda och gudsfruktiga få leva i en paradisisk evighet - som i judendom, kristendom och islam. Och då gör det inget om detta universum går under i alla fall.
Eller också kommer, som i hinduism, buddhism och jainism, ständigt nya universum att bildas när de gamla dör, och de odödliga själarna kunna inkarneras i dessa nya universum. Och i slutändan når alla friden i alla fall -vare sig den kallas Nirvana eller Moksha.
Bara den sekulära kosmologin är pessimistisk. Men även den strävar mot någon form av harmonilära. Det beror nog på något som kallas Occams rakkniv. Det är en vetenskaplig princip som säger att man alltid ska leta efter den enklaste förklaringen på alla fenomen. Det är ju bekvämt. men frågan är om resultatet av den metoden alltid avspeglar verkligheten.
För kosmologins del har detta inneburit att man alltid ser universum som totalt isolerat. Utvecklingen förklaras alltid av de inneboende egenskaperna i ett isolerat universum. Ett universum som enligt den senaste, lätt absurda, teorin uppkom av en slump genom en kvantfluktuation - i ett tidlöst ickerum... Hur det kan förekomma kvantfluktuationer i tidlösa ickerum är förstås inte helt klart. Varför ska fysikens lagar gälla i en icke-tillvaro utan vare sig tid eller rum?
Men i anknytning till denna modell kan man sedan förklara både expansion och acceleration genom att återuppväcka Einsteins kosmologiska konstant - som postulerade en form av repulsionskraft - en sorts motvikt mot gravitationen. Sedan kan mysteriet förklaras lätt och elegant...
Nu ska jag göra något vansinnigt icke-vetenskapligt. Jag ska börja bluddra om min intuition. (Kanske i ett fåfängt hopp om att jag om jag har tur ska komma att utses till årets förvillare av Vetenskap och folkbildning 2011!)
Min intuition suggererar mig nämligen till att tro att Occams rakkniv i detta sammanhang gör det hela alltför enkelt. Att det vi ser i det rödförskjutna ljuset i teleskopen, och det kaos vi lever i, och det universum som sprängs mitt framför våra ögon - inte är ett resultat av en eller två samverkande principer som på något mystiskt sätt skapades av en kvantfluktuation - utan snarare är resultatet av någon kosmisk katastrof. Eller mer exakt: i den del av världsalltet vi lever - det synliga universum - har något katastrofalt skett - som skulle kunna bygga på en interaktion med krafter eller andra fenomen utanför detta.
Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss".
Svaret blir nog återigen: för att det strider mot Occams rakkniv att anta fler variabler än som är nödvändigt. Men "Occams rakkniv" är en metod, ingen naturlag.
Ber förresten om ursäkt för detta inlägg, och speciellt för att jag ställer min intuition i motsats till Occams rakkniv… Det verkar ju rent New Age-igt, för att inte säga storhetsvansinnigt. Jag kanske borde sluta läsa Blavatsky trots allt... innan jag plötsligt får för mig att bygga upp mitt eget kosmologiska system, helt och hållet byggt på min egen intuition. Men om jag gjorde det tror jag i alla fall att detta skulle bli så deprimerade att jag inte skulle få en enda anhängare. Så dystra och föga uppbyggliga system vill i alla fall ingen tro på.
_______________________________
TILLÄGG
Någon kan ju undra om teorin att universum, med dess rumtid och allt, uppstått ur en kvantfluktuation verkligen existerar eller om jag fantiserar vilt. Men det gör den, och den har stort stöd i dagens kosmologi. Jag återkommer med en referens när helgen är över och jag har tagit mig till ett lämpligt bibliotek. Då kommer jag både med en titel, en sidhänvisning, och ett direktcitat...
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Matrilineärt släktskap - igen
En gång i tiden var, det är jag helt övertygad om, matrilineärt släktskap allmänt förekommande. Dvs släktskapet räknades endast på moderns sida, barnen räknades till moderns släkt, och vid skilsmässor gick barnet med modern.
Och skilsmässor är i alla kända matrilineära system, mycket lätt att få.
Det innebar inte alls att fadern inte fick träffa barnen efter en skilsmässa, men han hade ingen som helst auktoritet över barnen.
Att föreslå att ett sådant system ska återupprättas är knappast politiskt möjligt, men man kan väl få drömma.
Det skulle vara en mycket klar förbättring jämfört med dagens system.
Både för kvinnor och för barn. Naturligtvis skulle det slå fel i många fall, men för det mesta skulle det leda till en större harmoni. Det är min bestämda uppfattning.
Naturligtvis måste det kombineras med en lyhördhet för barns vilja för att inte leda till absurditeter. Ingen vuxen har en automatisk "rätt" till ett barn, inte heller mamman.
Men faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang.
Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".
Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.
Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet.
Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare - hur mycket sedan en del kvasifeminister på Feminetiks diskussionsforum må protestera och kalla detta för förtal och otäcka insinuationer. Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera.
Som sagt, det lönar sig inte att driva frågan politiskt. Men som vision och som utgångspunkt tror jag det är värdefullt - på många sätt.
Och skilsmässor är i alla kända matrilineära system, mycket lätt att få.
Det innebar inte alls att fadern inte fick träffa barnen efter en skilsmässa, men han hade ingen som helst auktoritet över barnen.
Att föreslå att ett sådant system ska återupprättas är knappast politiskt möjligt, men man kan väl få drömma.
Det skulle vara en mycket klar förbättring jämfört med dagens system.
Både för kvinnor och för barn. Naturligtvis skulle det slå fel i många fall, men för det mesta skulle det leda till en större harmoni. Det är min bestämda uppfattning.
Naturligtvis måste det kombineras med en lyhördhet för barns vilja för att inte leda till absurditeter. Ingen vuxen har en automatisk "rätt" till ett barn, inte heller mamman.
Men faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang.
Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".
Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.
Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet.
Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare - hur mycket sedan en del kvasifeminister på Feminetiks diskussionsforum må protestera och kalla detta för förtal och otäcka insinuationer. Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera.
Som sagt, det lönar sig inte att driva frågan politiskt. Men som vision och som utgångspunkt tror jag det är värdefullt - på många sätt.
onsdag 29 december 2010
Den besynnerliga läran
Fortsätter att läsa Blavatsky, är nu inne på andra bandet av "Den hemliga läran" ("The Secret Doctrine"). När jag köpte den på den teosofiska bokhanden var kvinnan i butiken, som sålde den till mig, oroad över att jag ensam skulle sitta och läsa den. Det sista hon sa var att hon hoppades att jag inte skulle få hicka när jag läste den. Hon tyckte nog att jag borde läsa den i en studiecirkel där de mer knepiga sakerna kunde förklaras. Jag förstår henne mycket väl.
När man till exempel läser om att månen är jordens moder, att månen har skapat jorden, och att det är förklaringen till tidvattnet - vattnet minns sitt ursprung - blir man lite undrande. Förstås.
Mer allmänt är grundsynen i "Den hemliga läran" att medvetandet är mer fundamentalt än materien och att all materia har ett medvetande. Som i sin tur är en del av det kosmiska medvetandet, dvs Guds medvetande. De allmänna resonemangen kan ju aldrig motbevisas och är för mig ofta tilltalande. Det är väl så jag gärna vill se på universum själv...
Men det är dessa exakta påståenden om alla komplicerade detaljer som hela tiden för en att undra vad det egentligen handlar om. Blavatsky vet allt om vilka andeväsen som är kopplade till de olika planeterna - som i sin tur har fler inkarnationer - och kan i mycket exakta detaljer redovisa för hur den anden förhåller sig till den osv. Hon vet också allt om alla människotyper som har funnits - även osynliga sådana - och om alla typer av andeväsen som har befolkat jorden sedan dess skapelse.
Jag har bara börjat snudda vid raslärorna. Men så långt har jag kommit att jag fått reda på att den första "rotrasen", som Blavatsky kallar det, endast hade astralkroppar, inte fysiska kroppar. Det betyder förstås att inga arkeologiska eller paleontologiska upptäckter någonsin kan vare sig bekräfta eller vederlägga den delan av läran. Det låter betryggande.
Men senare kommer hon att komma in på saker av mer substantiell natur - som Atlantis och Lemurien. Även där ska hon i detalj veta hur saker såg ut.
Hon bildade skola. Inte bara så att hon grundade den teosofiska rörelsen. Hennes metod kom också att stå som förebild för en radda nya trossystem - som liknade hennes i strukturen men som skilde sig totalt från detta i detaljerna.
Rudolf Steiner, Alice Bailey, Martinus - för att nu bara ta de kanske mest kända.
Av detta ska man inte dra slutsatsen att tesofernas huvudströmning var/är en sekt av scientoliogtyp. En av många skillnader är att teosoferna för det mesta hade/har demokratiska organisationsstrukturer i sina föreningar. Medlemmarna röstar om pollicyn i olika frågor, tillsätter ledningen, och har ofta bildat fraktioner som kämpat mot varandra inför årsmöten. (För ett exempel se "100 years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America" från 1987, av Joy Mills) . Medan sekter som Jehovas vittnen, Livets ord, scentologerna, mooniies osv har klart totalitära organisationsstrukturer.
För att vara med i de teosofiska sällskapen - i alla fall gäller det Adyar, men jag tror det gäller Pasadena och United Lodge också - behöver man inte ens tro på "den hemliga läran" eller på Blavatskys mästare. Men man kan nog utgå från att de flesta gör det.
För att nu till sist återgå till "Den hemliga läran". Jag har svårt att förstå att Annie Besant blev så lyrisk efter att ha läst denna bok att hon beslöt att lämna den "fabianska socialsmen" och bli en hängiven teosof. Jag hade förstått det bättre om det var "Key to Theosophy" hon hade läst - en lättfattlig och pedagogisk bok, med inte alltför mycket konstigheter.
Men på något sätt kan jag själv inte slita mig från den besynnerliga läran. Fråga mig inte varför.
När man till exempel läser om att månen är jordens moder, att månen har skapat jorden, och att det är förklaringen till tidvattnet - vattnet minns sitt ursprung - blir man lite undrande. Förstås.
Mer allmänt är grundsynen i "Den hemliga läran" att medvetandet är mer fundamentalt än materien och att all materia har ett medvetande. Som i sin tur är en del av det kosmiska medvetandet, dvs Guds medvetande. De allmänna resonemangen kan ju aldrig motbevisas och är för mig ofta tilltalande. Det är väl så jag gärna vill se på universum själv...
Men det är dessa exakta påståenden om alla komplicerade detaljer som hela tiden för en att undra vad det egentligen handlar om. Blavatsky vet allt om vilka andeväsen som är kopplade till de olika planeterna - som i sin tur har fler inkarnationer - och kan i mycket exakta detaljer redovisa för hur den anden förhåller sig till den osv. Hon vet också allt om alla människotyper som har funnits - även osynliga sådana - och om alla typer av andeväsen som har befolkat jorden sedan dess skapelse.
Jag har bara börjat snudda vid raslärorna. Men så långt har jag kommit att jag fått reda på att den första "rotrasen", som Blavatsky kallar det, endast hade astralkroppar, inte fysiska kroppar. Det betyder förstås att inga arkeologiska eller paleontologiska upptäckter någonsin kan vare sig bekräfta eller vederlägga den delan av läran. Det låter betryggande.
Men senare kommer hon att komma in på saker av mer substantiell natur - som Atlantis och Lemurien. Även där ska hon i detalj veta hur saker såg ut.
Hon bildade skola. Inte bara så att hon grundade den teosofiska rörelsen. Hennes metod kom också att stå som förebild för en radda nya trossystem - som liknade hennes i strukturen men som skilde sig totalt från detta i detaljerna.
Rudolf Steiner, Alice Bailey, Martinus - för att nu bara ta de kanske mest kända.
Av detta ska man inte dra slutsatsen att tesofernas huvudströmning var/är en sekt av scientoliogtyp. En av många skillnader är att teosoferna för det mesta hade/har demokratiska organisationsstrukturer i sina föreningar. Medlemmarna röstar om pollicyn i olika frågor, tillsätter ledningen, och har ofta bildat fraktioner som kämpat mot varandra inför årsmöten. (För ett exempel se "100 years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America" från 1987, av Joy Mills) . Medan sekter som Jehovas vittnen, Livets ord, scentologerna, mooniies osv har klart totalitära organisationsstrukturer.
För att vara med i de teosofiska sällskapen - i alla fall gäller det Adyar, men jag tror det gäller Pasadena och United Lodge också - behöver man inte ens tro på "den hemliga läran" eller på Blavatskys mästare. Men man kan nog utgå från att de flesta gör det.
För att nu till sist återgå till "Den hemliga läran". Jag har svårt att förstå att Annie Besant blev så lyrisk efter att ha läst denna bok att hon beslöt att lämna den "fabianska socialsmen" och bli en hängiven teosof. Jag hade förstått det bättre om det var "Key to Theosophy" hon hade läst - en lättfattlig och pedagogisk bok, med inte alltför mycket konstigheter.
Men på något sätt kan jag själv inte slita mig från den besynnerliga läran. Fråga mig inte varför.
lördag 25 december 2010
På förekommen anledning
Det är nog vanskligt att ha en blogg där man redogör för sina mer udda sysselsättningar, som till exempel att koncentrerat läsa Blavatsky hela julhelgen. Risken är ju att någon ska misstänka att jag har blivit helt vansinnig (se kommentarsfältet under förra inlägget).
Det tror jag inte att jag har. Men jag tycker att det är fascinerande att sätta mig in i ett udda, komplext, och mot all normal logik stridande tankesystem och se om det är möjligt att förstå det på något sätt.
Det är lite som att resa in i en dröm. En ovanligt komplicerad, "filosofisk" och detaljerad dröm.
Det tror jag inte att jag har. Men jag tycker att det är fascinerande att sätta mig in i ett udda, komplext, och mot all normal logik stridande tankesystem och se om det är möjligt att förstå det på något sätt.
Det är lite som att resa in i en dröm. En ovanligt komplicerad, "filosofisk" och detaljerad dröm.
"Den hemliga läran" - återigen
Fortsätter med mitt mastodontprojekt. Håller alltså på att läsa ut Helena Petrovna Blavatskys "Den hemliga l'äran". Det är omtumlande. Det är en nästan fysisk upplevelse, känns lite som en mental rymdresa.
Det egenartade är motsättningen mellan å ena sidan hennes genialitet, å andra sidan totalt ohållbara spekulationer om till exempel olika detaljer i solsystemets uppkomst
Mer allmänna resonemang, till exempel den grundläggande synen på exempelvis relationen mellan medvetande och materia, eller kritiken mot materialism och dogmatisk kristendom imponerar oerhört - och så stöter man plötsligt på fullkomligt otroliga påståenden om exempelvis relationen mellan kometer, solar och planeter.
Men det är en upplevelse att läsa. Jag märker en egenartad önskan att VILJA tro på det - och det ser grandiost ut - och så plötsligt kommer påståenden som att solar blir planeter i sin sista utvecklingsfas.
Jag är ännu i band ett och har inte närmare tagit del av exempelvis hennes 1800-talsmässiga rasläror. Det lär bli ännu en pärs. Men här bör man ändå påpeka att vare sig Blavatsky, den teosofiska rörelsen, eller de större utbrytningarna ur denna blev "rasistiska" i betydelsen rashetsande, eller att de någonsin förespråkade eller praktiserade någon form av apartheid. I teosofiska samfundets grundsatser, formulerade av just Blavatsky, betonas mänsklighetens enhet oberoende av "ras" och religion.
Däremot har det faktiskt utanför den etablerade teosofin funnits små högerextrema sekter som åberopat sig på Blavatksy, men huvudströmningen var närmast vänsterliberal.
Åter till Blavatsky. Min fascination för henne är gåtfull. Jag har svårt att förklara den. Men jag är glad att jag köpte "Den hemliga läran". Jag har ju nu en fascinerade läsning som torde räcka över julhelgen och en bra bit in i mellandagarna.
Det egenartade är motsättningen mellan å ena sidan hennes genialitet, å andra sidan totalt ohållbara spekulationer om till exempel olika detaljer i solsystemets uppkomst
Mer allmänna resonemang, till exempel den grundläggande synen på exempelvis relationen mellan medvetande och materia, eller kritiken mot materialism och dogmatisk kristendom imponerar oerhört - och så stöter man plötsligt på fullkomligt otroliga påståenden om exempelvis relationen mellan kometer, solar och planeter.
Men det är en upplevelse att läsa. Jag märker en egenartad önskan att VILJA tro på det - och det ser grandiost ut - och så plötsligt kommer påståenden som att solar blir planeter i sin sista utvecklingsfas.
Jag är ännu i band ett och har inte närmare tagit del av exempelvis hennes 1800-talsmässiga rasläror. Det lär bli ännu en pärs. Men här bör man ändå påpeka att vare sig Blavatsky, den teosofiska rörelsen, eller de större utbrytningarna ur denna blev "rasistiska" i betydelsen rashetsande, eller att de någonsin förespråkade eller praktiserade någon form av apartheid. I teosofiska samfundets grundsatser, formulerade av just Blavatsky, betonas mänsklighetens enhet oberoende av "ras" och religion.
Däremot har det faktiskt utanför den etablerade teosofin funnits små högerextrema sekter som åberopat sig på Blavatksy, men huvudströmningen var närmast vänsterliberal.
Åter till Blavatsky. Min fascination för henne är gåtfull. Jag har svårt att förklara den. Men jag är glad att jag köpte "Den hemliga läran". Jag har ju nu en fascinerade läsning som torde räcka över julhelgen och en bra bit in i mellandagarna.
fredag 24 december 2010
Aftonbladet klandras av PO för bild på flyende barn
På Kjell-Åke Bjurkvists ofta läsvärda blogg får man reda på att Aftonbladet fått kritik från PO (Pressens opinionsnämnd), för att de (bland annat) lade ut en bild på ett barn som mamman försökte gömma från en man som hon ansåg vara förövare. Ja, jag känner till fallet och har skrivit om det tidigare.
Det var bra att Aftonbladet prickades, men för barnet vore det oändligt mycket bättre om de aldrig hade publicerat bilden. Men angivartidningen Aftonbladet ger sig inte. Bara för någon vecka sedan publicerade de en ny bild av ett barn, som hade gömts av sin mamma. Journalisten var, för övrigt, densamma, som i den artikel AB prickades för.
För övrigt är Kjell-Åkes blogg ofta välinformerad, och intressant. Man kan ibland ha kritik mot formen hos en del av hans inlägg, men i sak har han nästan alltid rätt.
Ett av hans huvudteman är barns rätt att slippa umgås med de som de mest fruktar. Det är en av de viktigaste sociala frågorna idag, alla kategorier. Om hundra år kommer vi att se på hur vi ofta de facto ställde oss på förövares sida med skam. Men fram till dess kommer många barn att gå under.
Så kolla Kjell-Åkes, och gärna också Suspicios bloggar då och då. De skriver ofta om en sak som mörkas i de stora media. Nämligen samhällets nästan totala svek mot de flesta utsatta barn, ett svek som förmodligen har lett till att tusentals barn regelbundet tvingas umgås med förövare.
Det var bra att Aftonbladet prickades, men för barnet vore det oändligt mycket bättre om de aldrig hade publicerat bilden. Men angivartidningen Aftonbladet ger sig inte. Bara för någon vecka sedan publicerade de en ny bild av ett barn, som hade gömts av sin mamma. Journalisten var, för övrigt, densamma, som i den artikel AB prickades för.
För övrigt är Kjell-Åkes blogg ofta välinformerad, och intressant. Man kan ibland ha kritik mot formen hos en del av hans inlägg, men i sak har han nästan alltid rätt.
Ett av hans huvudteman är barns rätt att slippa umgås med de som de mest fruktar. Det är en av de viktigaste sociala frågorna idag, alla kategorier. Om hundra år kommer vi att se på hur vi ofta de facto ställde oss på förövares sida med skam. Men fram till dess kommer många barn att gå under.
Så kolla Kjell-Åkes, och gärna också Suspicios bloggar då och då. De skriver ofta om en sak som mörkas i de stora media. Nämligen samhällets nästan totala svek mot de flesta utsatta barn, ett svek som förmodligen har lett till att tusentals barn regelbundet tvingas umgås med förövare.
torsdag 23 december 2010
Räckebergskyrkan
Idag är det nästan exakt ett halvår efter en fascinerande utflykt. Den 22 juni på Gudinneveckan i Näsåker åkte vi ut med bilar för att besöka diverse sevärdheter i trakten. En av dessa var Räckeberget, eller mer exakt en så kallad tunnelgrotta i berget, som kallas Räckebergskyrkan, eftersom man med lite fantasi kan associera dess form till en kyrka.
Innan vi åkte dit hade vi fått instruktioner om att man måste ta med sig en massa kläder, för det skulle vara SÅ kallt i grottan. Jag såg framför mig en lång, slingrande gång som aldrig tog slut och med minusgrader.
Vi parkerade bilarna vid utkanten av en skog. Jag hade fått uppfattningen att berget och grottan skulle ligga i närheten. Allting är relativt, som bekant, och mitt intryck är nog att vi faktiskt gick i det närmaste en timme genom skogen innan vi nådde fram.
När vi kom fram insåg jag snart två saker. Dels att grottan inte var speciellt lång. Man kunde se rakt igenom den så fort man kom in. Det andra var att det visserligen var svalt i den men att uppmaningen att ta på sig en massa extrakläder var helt onödig.
Och i själva verket var de delar av grottan som man lätt kunde ta sig in i så pass liten att vi fick gå in i grupper om fem och fem.
Men det var ändå en stor upplevelse. Det fanns något fascinerande. och rofyllt med denna märkliga naturliga tunnel. För de som undrar varför Gudinneveckan organiserade en utflykt just till grottan kan ju sägas att grottor var naturliga kultplatser i förhistorisk tid. Men behöver bara tänka på de målade grottorna från äldre stenåldern. Och mycket tyder faktiskt på att dessa grottor i sig betraktades som kvinnliga. Det en slutsats som exempelvis André Leroi-Gourhan, en av de mest kända auktoriteterna på paleolitisk grottkonst, drog.
När man stod i Räckebergskyrkan kunde man faktiskt förstå varför grottor en gång sågs som heliga.,
Men sedan skulle vi ju tillbaka. Och efter den långa promenaden genom skogen fram och tillbaka till Räckeberget blev vi ganska hungriga. Men, det dröjde ganska länge innan de av oss som satt i två av bilarna fick mat. Vi körde nämligen vilse och kom inte fram förrän sent på kvällen, närmare bestämt klockan 23. Men vi var nog nöjda i alla fall. Dagen hade som helhet varit både en upplevelse och ett litet äventyr.
Innan vi åkte dit hade vi fått instruktioner om att man måste ta med sig en massa kläder, för det skulle vara SÅ kallt i grottan. Jag såg framför mig en lång, slingrande gång som aldrig tog slut och med minusgrader.
Vi parkerade bilarna vid utkanten av en skog. Jag hade fått uppfattningen att berget och grottan skulle ligga i närheten. Allting är relativt, som bekant, och mitt intryck är nog att vi faktiskt gick i det närmaste en timme genom skogen innan vi nådde fram.
När vi kom fram insåg jag snart två saker. Dels att grottan inte var speciellt lång. Man kunde se rakt igenom den så fort man kom in. Det andra var att det visserligen var svalt i den men att uppmaningen att ta på sig en massa extrakläder var helt onödig.
Och i själva verket var de delar av grottan som man lätt kunde ta sig in i så pass liten att vi fick gå in i grupper om fem och fem.
Men det var ändå en stor upplevelse. Det fanns något fascinerande. och rofyllt med denna märkliga naturliga tunnel. För de som undrar varför Gudinneveckan organiserade en utflykt just till grottan kan ju sägas att grottor var naturliga kultplatser i förhistorisk tid. Men behöver bara tänka på de målade grottorna från äldre stenåldern. Och mycket tyder faktiskt på att dessa grottor i sig betraktades som kvinnliga. Det en slutsats som exempelvis André Leroi-Gourhan, en av de mest kända auktoriteterna på paleolitisk grottkonst, drog.
När man stod i Räckebergskyrkan kunde man faktiskt förstå varför grottor en gång sågs som heliga.,
Men sedan skulle vi ju tillbaka. Och efter den långa promenaden genom skogen fram och tillbaka till Räckeberget blev vi ganska hungriga. Men, det dröjde ganska länge innan de av oss som satt i två av bilarna fick mat. Vi körde nämligen vilse och kom inte fram förrän sent på kvällen, närmare bestämt klockan 23. Men vi var nog nöjda i alla fall. Dagen hade som helhet varit både en upplevelse och ett litet äventyr.
tisdag 21 december 2010
Återigen till Garvarn
Garvarns utfall mot mig från 2006, som jag länkar till i inlägget nedan, har till och från refererats som den slutliga vederläggningen av vad jag skrivit om "rituella övergrepp". Det är ju inte förvånande. Den som läser det rätt upp och ned får onekligen intrycket av att jag var totalt hjälplös och inte kunde svara. Men så var det inte. Den som läser den andra tråden jag länkar till torde inse det. I alla fall torde det stå klart för den som läser den någorlunda grundligt. Om man följer den ser man som sagt hur jag i en lång och närmast outhärdlig debatt gradvis demolerar den ena efter den andra av Garvarns källor.
Hans källor 2006 för sina konkreta påståenden om framförallt McMartin och Nottingham visade sig nämligen bestå av artikar i Ralph Underwagers tidskrift "Issues in child abuse accusations" (mannen som ansåg att "pedofiler" bör säga att de ”utför Guds vilja") och sektförsvararsidan "Religous Tolerance". 2009 kompletterar han med att hänvisa till engelska Wikipedias källor om McMartin - Paul och Shirley Eberle, ett författarpar som tidigare gav ut barnpornografiska noveller och Debbie Nathan och Michael Snedeker - två journalister som de facto försvarar sex mellan barn och vuxna.
I övrtgt innehöll hans litteraturlista mest allmänt hållna böcker om "pseudovetenskap".
Garvarn har aldrig ens försökt försvara sina märkliga källor. Han blev väldigt tyst när jag tog upp frågan.
Men det är inte bara det. Hela Garvarns beskrivning av mina och andras åsikter i frågan är både vinklad och ohederlig. Han blandar ihop mig med extrema kristna fundamentalister.. Vad Garvarn inte ville inse var att de som drev frågan om de så kallade rituella övergreppen bestod av två diametralt olika grupper.
I den första gruppen fanns bland annat terapeuter, socialarbetare och andra som kommit i kontakt med förtvivlade människor - barn och vuxna - som oberoende av varandra berättade om fruktansvärda övergrepp av sadistisk art i mer eller mindre "rituella" former, som ibland dessutom innehöll element som i en (mycket) vid mening skulle kunna definieras som "satanistiska". När sådana förekom handlade det förvisso inte, med i stort sett endast ett undantag, om några kända "satanistgrupper", utom om grupper av förövare som kombinerade övergrepp med en hemmagjord "satanism" (den som vill kan förstås gärna få använda ordet "pseudosatanism").
Dessa övergrepp kunde ofta bekräftas med exempelvis rättsmedicinska resultat.
I den andra gruppen fanns kristna fundamentalister som utnyttjade situationen till att fantisera upp en gigantisk "satanistisk" komplott mot den kristna civilisationen, familjen, och "the American way of life". Denna fantasi hade obetydligt eller inget stöd i de utsattas berättelser. I denna grupp fanns exempelvis Rebbeca Brown, en udda figur som på allvar trodde att Satan själv, bokstavligen, i fysisk form, var på plats i olika satanistgruppers ritualer.
I Garvarns hetsiga inlägg - som han sin vana trogen kryddade med diverse invektiv riktade till mig - "rabiat vettvilling" var möjligen ett av de mildare - kopplades jag de facto ihop med den kristna fundamentaliska gruppens synsätt trots att jag i samma tråd länkade till ett inlägg av mig från 2004 där jag inte endast tog avstånd från dessa utan även tog avstånd från termen "rituella övergrepp" som ett meningsfullt begrepp.
Garvarn tillhör den pretentiöst pseudovetenskapliga grenen av förövarförsvaret och bör, för att parafrasera en formulering han använt om mig, avslöjas och bemötas så fort hans inlägg används i någon form av debatt om "rituella övergrepp".
Den som plågar sig igenom trådarna märker nog att jag till en början faktiskt var skrämd av den hatiska energin i hans inlägg. Det är jag inte längre. För mig ter han sig nu mest av allt patetisk.
Hans källor 2006 för sina konkreta påståenden om framförallt McMartin och Nottingham visade sig nämligen bestå av artikar i Ralph Underwagers tidskrift "Issues in child abuse accusations" (mannen som ansåg att "pedofiler" bör säga att de ”utför Guds vilja") och sektförsvararsidan "Religous Tolerance". 2009 kompletterar han med att hänvisa till engelska Wikipedias källor om McMartin - Paul och Shirley Eberle, ett författarpar som tidigare gav ut barnpornografiska noveller och Debbie Nathan och Michael Snedeker - två journalister som de facto försvarar sex mellan barn och vuxna.
I övrtgt innehöll hans litteraturlista mest allmänt hållna böcker om "pseudovetenskap".
Garvarn har aldrig ens försökt försvara sina märkliga källor. Han blev väldigt tyst när jag tog upp frågan.
Men det är inte bara det. Hela Garvarns beskrivning av mina och andras åsikter i frågan är både vinklad och ohederlig. Han blandar ihop mig med extrema kristna fundamentalister.. Vad Garvarn inte ville inse var att de som drev frågan om de så kallade rituella övergreppen bestod av två diametralt olika grupper.
I den första gruppen fanns bland annat terapeuter, socialarbetare och andra som kommit i kontakt med förtvivlade människor - barn och vuxna - som oberoende av varandra berättade om fruktansvärda övergrepp av sadistisk art i mer eller mindre "rituella" former, som ibland dessutom innehöll element som i en (mycket) vid mening skulle kunna definieras som "satanistiska". När sådana förekom handlade det förvisso inte, med i stort sett endast ett undantag, om några kända "satanistgrupper", utom om grupper av förövare som kombinerade övergrepp med en hemmagjord "satanism" (den som vill kan förstås gärna få använda ordet "pseudosatanism").
Dessa övergrepp kunde ofta bekräftas med exempelvis rättsmedicinska resultat.
I den andra gruppen fanns kristna fundamentalister som utnyttjade situationen till att fantisera upp en gigantisk "satanistisk" komplott mot den kristna civilisationen, familjen, och "the American way of life". Denna fantasi hade obetydligt eller inget stöd i de utsattas berättelser. I denna grupp fanns exempelvis Rebbeca Brown, en udda figur som på allvar trodde att Satan själv, bokstavligen, i fysisk form, var på plats i olika satanistgruppers ritualer.
I Garvarns hetsiga inlägg - som han sin vana trogen kryddade med diverse invektiv riktade till mig - "rabiat vettvilling" var möjligen ett av de mildare - kopplades jag de facto ihop med den kristna fundamentaliska gruppens synsätt trots att jag i samma tråd länkade till ett inlägg av mig från 2004 där jag inte endast tog avstånd från dessa utan även tog avstånd från termen "rituella övergrepp" som ett meningsfullt begrepp.
Garvarn tillhör den pretentiöst pseudovetenskapliga grenen av förövarförsvaret och bör, för att parafrasera en formulering han använt om mig, avslöjas och bemötas så fort hans inlägg används i någon form av debatt om "rituella övergrepp".
Den som plågar sig igenom trådarna märker nog att jag till en början faktiskt var skrämd av den hatiska energin i hans inlägg. Det är jag inte längre. För mig ter han sig nu mest av allt patetisk.
Garvarn spökar på Feminetik
På det feministiska debattforumet Feminetik har signaturen Feminist TM nyligen oförsiktigt nog länkat till denna blogg.. Som ett brev på posten kom genast på en annan del av detta forum påståendet att jag var en skum person, som Garvarn på Vetenskap och Folkbildning effektivt "bryter ned... en gång för alla" i en tråd på Vof Forum .
Ja, läs gärna den tråden. Men följ i så fall upp den med denna tråd där jag i en plågsam evighetsdebatt, som egentligen handlade om Max Scharnberg, efterhand tar upo den ena efter den andra av Garvarns länkar och demolerar dem.
Garvarns hela underlag för sin "argumentering" i de konkreta fall han tar upp byggde på pedofilförsvarar- och sektförsvararkällor, vilket jag visade i mitt alltför senkomna svar. Dessutom, vilket jag tyvärr aldrig klart tog upp då, tillskrev han mig åsikter jag inte har och slog i viss mån in öppna dörrar, då jag redan 2004 tagit avstånd från begreppet "rituella övergrepp" som sådant. Jag gjordes ansvarig för kristet fundamentalistiska föreställningar, som jag klart tog avstånd från.
Som ni märker om ni plågar er igenom länkarna, svarade aldrig den ack så "vetenskaplige" Garvarn på mina källkritiska frågor.
Jag tvingas då och då återkomma till denne obehaglige "garvare" då han, trots att han numera har lagt ned sin verksamhet, då och då spökar på nätet.
Garvarns första angrepp försatte mig i en form av chocktillstånd. Inte pga hans argument, utan pga det iskalla, ovettiga hatet. Det tog mig över tre år innan jag svarade effektivt. Men då gjorde jag det som sagt så effektivt att han uppenbarligen till sist inte vågade svara.
Om någon undrar varför jag inte svarar på Feminetik direkt beror det att jag en gång överreagerade och lämnade forumet i protest 2005. Det sätt jag gjorde det på var så pinsamt att jag nog inte skulle vilja försöka komma in där igen.
__________________
PS. Ser till min glädje att det efter ett tag på Feminetiks diskussionsforum (och i viss mån faktiskt också på JÄIF) blivit en riktigt konstruktiv diskussion om mitt ovan nämnda inlägg, utan ad hominen-argument. :-)
Ja, läs gärna den tråden. Men följ i så fall upp den med denna tråd där jag i en plågsam evighetsdebatt, som egentligen handlade om Max Scharnberg, efterhand tar upo den ena efter den andra av Garvarns länkar och demolerar dem.
Garvarns hela underlag för sin "argumentering" i de konkreta fall han tar upp byggde på pedofilförsvarar- och sektförsvararkällor, vilket jag visade i mitt alltför senkomna svar. Dessutom, vilket jag tyvärr aldrig klart tog upp då, tillskrev han mig åsikter jag inte har och slog i viss mån in öppna dörrar, då jag redan 2004 tagit avstånd från begreppet "rituella övergrepp" som sådant. Jag gjordes ansvarig för kristet fundamentalistiska föreställningar, som jag klart tog avstånd från.
Som ni märker om ni plågar er igenom länkarna, svarade aldrig den ack så "vetenskaplige" Garvarn på mina källkritiska frågor.
Jag tvingas då och då återkomma till denne obehaglige "garvare" då han, trots att han numera har lagt ned sin verksamhet, då och då spökar på nätet.
Garvarns första angrepp försatte mig i en form av chocktillstånd. Inte pga hans argument, utan pga det iskalla, ovettiga hatet. Det tog mig över tre år innan jag svarade effektivt. Men då gjorde jag det som sagt så effektivt att han uppenbarligen till sist inte vågade svara.
Om någon undrar varför jag inte svarar på Feminetik direkt beror det att jag en gång överreagerade och lämnade forumet i protest 2005. Det sätt jag gjorde det på var så pinsamt att jag nog inte skulle vilja försöka komma in där igen.
__________________
PS. Ser till min glädje att det efter ett tag på Feminetiks diskussionsforum (och i viss mån faktiskt också på JÄIF) blivit en riktigt konstruktiv diskussion om mitt ovan nämnda inlägg, utan ad hominen-argument. :-)
lördag 18 december 2010
Den nya sortens manschauvinister
/En debatt på en annan blogg har påmint mig om att nedanstående inlägg, som jag skrev i maj 2009, är mer aktuellt än någonsin.../
Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.
Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).
Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.
Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.
Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.
Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.
Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.
Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.
I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.
En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.
Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.
Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.
Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.
Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.
Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.
------------------------------
Tillägg 16/! 2011
Eftersom inlägget medvetet eller omedvetet missuppfattats av debattörer på Feminetik lägger jag nedan ut ett senare blogginlägg där jag bemöter dessa.
DEMAGOGI PÅ FEMINETIK.
På debattsidan Feminetik pågår, som jag tidigare nämnt, en debatt , om ett inlägg på min blogg - "Den nya sortens manschauvinister".
Där har en del debattörer envist drivit den befängda tesen att mitt inlägg på något sätt skulle "utmåla antifeminister som pedofiler" (senast av Ephemeer 2011-01-16 14:03:57).
Det känns så oerhört välbekant. Jag var aktiv på Feminetik 2004-2005 och det verkar på sätt och vis som så lite har ändrats. Jo, de som reagerar mot sådana manliga demagogiska försvarsreflexer argumenterar nog mer effektivt nu än då, och det är glädjande. Men sådan demagogi - som egentligen borde höra hemma på Feminetiks antifeminstiska avdelning JÄIF ("Jag är inte feminist") - vilmar det fortfarande av på debattsajtern.
Men vad menade jag då egentligen?
I inlägget beskrev jag en typ av manschauvinism som brett ut sig på bloggar, bland papparättsgrupper, och på andra håll, som försöker beskriva män som svaga offer för kvinnor som slåss, och som kärleksfulla pappor som slåss mot kvinnors elaka försök att ta ifrån dem deras barn.
I samband med att jag upp upp den senare typen av argumentering beskrev jag (ironiskt!) hur en del av dessa grupper använder "PAS" som en pseudodiagnos för att bortförklara att många barn föredrar mamman framför pappan och ibland till och med är rädd för pappan:
"Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta. "
Kan det missförstås? Jag talade inte om "anti-feminster" i största allmänhet. Jag talade om grupper vars "anti-feminism" fokuserades på att hävda att barn som var rädda för sina fäder borde tvingas att umgås med dem!
Och, ja, jag är ganska så säker på att personer som begår övergrepp mot barn är överrepresenterade i denna grupp. Det vore uppriktigt sagt mycket konstigt om det INTE vore så.
Men nu tvingas de som stött mitt inlägg på Feminetik att svara på varför de "anser" att "anti-feminister är pedofiler"
Denna typ av argumentering, som några av de minst feministiska av Feminetiks debattörer använder, påminner mest av allt om den klassiska parodin på ohederliga personangrepp "har du slutat att slå din fru"?
Men förlåt, så ska det ju inte stå, vi lever i nya tider. "Har du slutat att slå din man?" menar jag förstås. Det är ju det sistnämnda som är det stora samhällsproblemet enligt de nya manschauvinisterna....
______________________
Se också Garvarn spökar på Feminetik och Återigen till Garvarn.
Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.
Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).
Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.
Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.
Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.
Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.
Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.
Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.
I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.
En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.
Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.
Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.
Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.
Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.
Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.
------------------------------
Tillägg 16/! 2011
Eftersom inlägget medvetet eller omedvetet missuppfattats av debattörer på Feminetik lägger jag nedan ut ett senare blogginlägg där jag bemöter dessa.
DEMAGOGI PÅ FEMINETIK.
På debattsidan Feminetik pågår, som jag tidigare nämnt, en debatt , om ett inlägg på min blogg - "Den nya sortens manschauvinister".
Där har en del debattörer envist drivit den befängda tesen att mitt inlägg på något sätt skulle "utmåla antifeminister som pedofiler" (senast av Ephemeer 2011-01-16 14:03:57).
Det känns så oerhört välbekant. Jag var aktiv på Feminetik 2004-2005 och det verkar på sätt och vis som så lite har ändrats. Jo, de som reagerar mot sådana manliga demagogiska försvarsreflexer argumenterar nog mer effektivt nu än då, och det är glädjande. Men sådan demagogi - som egentligen borde höra hemma på Feminetiks antifeminstiska avdelning JÄIF ("Jag är inte feminist") - vilmar det fortfarande av på debattsajtern.
Men vad menade jag då egentligen?
I inlägget beskrev jag en typ av manschauvinism som brett ut sig på bloggar, bland papparättsgrupper, och på andra håll, som försöker beskriva män som svaga offer för kvinnor som slåss, och som kärleksfulla pappor som slåss mot kvinnors elaka försök att ta ifrån dem deras barn.
I samband med att jag upp upp den senare typen av argumentering beskrev jag (ironiskt!) hur en del av dessa grupper använder "PAS" som en pseudodiagnos för att bortförklara att många barn föredrar mamman framför pappan och ibland till och med är rädd för pappan:
"Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta. "
Kan det missförstås? Jag talade inte om "anti-feminster" i största allmänhet. Jag talade om grupper vars "anti-feminism" fokuserades på att hävda att barn som var rädda för sina fäder borde tvingas att umgås med dem!
Och, ja, jag är ganska så säker på att personer som begår övergrepp mot barn är överrepresenterade i denna grupp. Det vore uppriktigt sagt mycket konstigt om det INTE vore så.
Men nu tvingas de som stött mitt inlägg på Feminetik att svara på varför de "anser" att "anti-feminister är pedofiler"
Denna typ av argumentering, som några av de minst feministiska av Feminetiks debattörer använder, påminner mest av allt om den klassiska parodin på ohederliga personangrepp "har du slutat att slå din fru"?
Men förlåt, så ska det ju inte stå, vi lever i nya tider. "Har du slutat att slå din man?" menar jag förstås. Det är ju det sistnämnda som är det stora samhällsproblemet enligt de nya manschauvinisterna....
______________________
Se också Garvarn spökar på Feminetik och Återigen till Garvarn.
torsdag 16 december 2010
Lysande färger
Var och fikade med en väninna på Kupan på söder. Där fanns också ett miniantikvariat och till min förtjusning hittade jag Jenny Berthelius bok "Farväl, min kära" där - för tio kronor.
Jag har läst den förut (senast våren 2008) men jag kunde inte låta bli att köpa den - och läsa om den senare på dagen.
Jag kan inte förstå den magiska kraft, eller vad man nu skall kalla det, hennes deckare har över mig. Ingen annan deckarförfattare har förmågan att få mig att se hela handlingen framför mig när jag läser dem.
Men det har Berthelius. Det är som att se handlingen med lysande färger - mot bakgrund av ett mystiskt mörker.
Otroligt märkligt.
Jag har läst den förut (senast våren 2008) men jag kunde inte låta bli att köpa den - och läsa om den senare på dagen.
Jag kan inte förstå den magiska kraft, eller vad man nu skall kalla det, hennes deckare har över mig. Ingen annan deckarförfattare har förmågan att få mig att se hela handlingen framför mig när jag läser dem.
Men det har Berthelius. Det är som att se handlingen med lysande färger - mot bakgrund av ett mystiskt mörker.
Otroligt märkligt.
onsdag 15 december 2010
Därför är förövarna nästan alltid män
Om att vara politiskt korrekt, en bisarr kampanj och hur man får beundrare. Från Spegeln 4/1999.
/ Anmärkning : På senare tid har kvinnors sexuella övergrepp mot barn lyfts fram i debatten. Det är bra, det finns definitivt en hel del kvinnliga förövare. Men tyvärr finns det ibland en tendens att tona upp andelen kvinnliga förövare, och bortse från det uppenbara faktum, som inga "mörkertal" i världen kommer att kunna ändra, att den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn begås av män. Ett annat olustigt tema i debatten är de påståenden som förs fram att kvinnor som utsatts ofta blir förövare. Men det faktum att flickor faktiskt utsätts för övergrepp i barndomen klart mer än pojkar, men att trots detta de flesta förövare är män, talar definitivt emot sådana förenklade påståenden.
Nedanstående artikel skrevs 1999, i polemisk hetta. Dess syfte var egentligen att försvara den kvinnliga överlevarorganisationen SCI (idag RSCI) mot en kampanj som försökte utmåla dem som "mansfientliga" för att de inte tog emot män som medlemmar. De som drev kampanjen försökte, med hjälp av hot om ekonomiska påtryckningar och minskade bidrag, tvinga SCI att, mot den stora majoriteten av medlemmarnas vilja, ta in män som medlemmar.
Eftersom jag hade haft ett mycket nära samarbete med SCI och tidningen Spegeln sedan 1993 kände jag ett behov att försvara dem. Artikeln skrevs alltså som en markering till stöd för SCI i denna situation. Den är ibland lite ensidig, men i stort tycker jag den står sig idag!/
------------------------------
Det är idag salongsfähigt att bortse från kopplingen mellan vålds- och sexualbrott och det ojämlika förhållandet mellan könen. Kopplingen mellan manlighet, makt och våld är ju i vårt samhälle så självklar att inget borde var mer uppenbart.
Men dels verkar den vara *så* självklar att den nästan blir osynlig, dels finns det starka krafter som medvetet vill blunda för den. I dag är det exempelvis politiskt korrekt att hävda att män, i genomsnitt, är lika bra på att ta hand om barn som kvinnor. All statistik som visar att sexuella övergrepp mot barn, barnamord, försummelse av barnen, för att nu inte tala om fysiskt våld mot den andre föräldern är något huvudsakligen manligt glöms helt bort i sammanhanget.
Jan Guillou får mängder av beundrare när han hånar de feminister som varit elaka nog att påpeka att nästan alla vålds- och sexualbrott begås av män. Man kan undra sig om vare sig han eller hans beundrare någonsin öppnat en kvällstidning. Trots att brott begångna av kvinnor, liksom andra ovanligheter, har ett större nyhetsvärde än brott begångna av män, hittar inte ens kvällstidningarna speciellt många fall att skriva skandalartiklar om. Den som systematiskt letat igenom polisens brottsstatistik kommer utan att tvekan att finna att vålds- och sexualbrott mycket sällam begås av kvinnor. Detta är ingen hemlighet, alla kan se det - men de som vågar ställa frågan varför avfärdas som rabiata feminister…
Vad gäller sexualbrott mot barn visar all statistik att de nästan alltid begås av män. Exempelvis har den ansedde forskaren David Finkelhor i flera genomgångar visat att 90 procent eller fler av förövarna är män (Se exempelvis Finkelhor 1986: 126; jfr Russell och Finkelhor i Russell 1984: 215 ff). I de fall kvinnor begår sexuella övergrepp mot barn är det dessutom nästan alltid i nära samarbete med eller på uppmaning av män (Finkelhor 1986: 126). Intressant nog är den enda typ av sexualbrott mot barn där andelen kvinnliga förövare är relativt hög rituella övergrepp, där kvinnorna normalt sett utför övergrepp inom ramen för nära nog totalitära, och nästan alltid mansdominerade grupper. (Sakheim/Devine 1992: 129).
Att dessa fakta inte får något större genomslag i utredningar om vårdnadstvister eller gemensam vårdnad är egentligen en skandal.
Russell och Finkelhor föreslår (i Russell 1984: 229 ff) flera anledningar till den manliga dominansen bland förövarna. Dels framhåller de att män, till skillnad från kvinnor, är socialiserade till att föredra sexualpartners som är mindre, svagare, oskyldiga och maktlösa. Dels är de, också till skillnad mot kvinnor, uppfostrade till att inte bara ta sexuella initiativ utan även att "övervinna motstånd" mot dessa initiativ. Dessutom är män statistiskt sätt mer promiskuösa än kvinnor, kan lättare få sexuell lust oberoende av den känslomässiga kontexten., och män har socialiserats till att sexualisera våld och aggressioner. Vidare är kvinnor i vårt samhälle genomgående mer känsliga för barns signaler och har lärt sig att beskydda barn och inte skada dem. Eftersom fler kvinnor än män har utsatts för sexuella övergrepp har de också större förmåga till empati med offer för övergrepp. En sexualisering av relationen med barn uppmuntras dessutom mer i manliga än i kvinniga subkulturer.
Vad Russell och Finkelhor inte diskuterar, däremot, är det könsmaktssystem som ligger under alla dessa attitydskillnader. Våld och övergrepp har varit kopplade till den manliga makten åtminstone sedan den tidiga bronsåldern. När en känd runsten från vikingatiden hyllade en man för att han "hemsökte Grekland manligen" var det knappast snälla romantiska äventyr som åsyftades...
Somliga påstår att män begår övergrepp mot kvinnor för att kvinnor är svagare än män. Med andra ord att det är en enkel fråga om styrkeförhållanden - om kvinnor vore starkare än män skulle det vara tvärtom! Men män begår övergrepp mot andra män mer än vad kvinnor begår övergrepp mot andra kvinnor, liksom som nämnts övergrepp mot barn i mycket högre grad än kvinnor. De barn som utsätts för sexuella övergrepp är av båda könen. men flickor är överrepresenterade. Enligt Finkelhor (1986: 62) visar olika undersökningar ganska olika resultat vad gäller andelen pojkar bland de utsatta. Medan somliga studier har siffror på cirka 10 procent kommer andra upp till så höga siffror som 30 procent. Men även om det skulle vara de högre siffrorna som stämmer, ändrar det knappast bilden av att övergrepp mot barn är en form av sexualiserat våld som ytterst är knutet till ett könsmaktssystem. Pojkar är faktiskt inte män, utan barn. Florence Rush (1981: 170) påpekar att biologiskt kön och socialt genus inte behöver vara samma sak och att förövare kan uppfatta sina offer som av motsatt genus, även när de biologiskt sett är av samma kön som förövaren. Hon jämför med de manliga fångar som tvingas vara "kvinnor" i våldtäkter i fängelser.
Att blunda för koppling mellan våld, övergrepp och social "manlighet" är idag politiskt korrekt. Att låtsas att vi lever i en värld där övergrepp är könsneutralt är ytterst ett sätt att vägra inse att vi lever i ett patriarkat. Det är därför Jan Guillou fnyser åt de feminister som bara pekar på självklara sanningar. Det är därför en regeringsexpert hudflängs i pressen för att han vågade antyda att kvinnor i genomsnitt kanske är bättre mot barn än vad män är. Och det är slutligen därför den kvinnliga överlevarorganisationen SCI utsätts för ekonomiska påtryckningar och på sina håll en bisarr hetskampanj för att de valt att förbli en kvinnoorganisation för att de ser det som det bästa sättet att ge en trygg miljö för sina medlemmar.
Referenser
David Finkelhor: A sourcebook on Child Sexual Abuse, Beverly Hills etc. 1986
Florence Rush, The Best-Kept Secret, Bradenton 1981
Diana Russell, Sexual Exploitation, Beverly Hills etc. 1984
David Sakheim, Susan Devine (red), Out of Darkness, New York etc. 1992
/ Anmärkning : På senare tid har kvinnors sexuella övergrepp mot barn lyfts fram i debatten. Det är bra, det finns definitivt en hel del kvinnliga förövare. Men tyvärr finns det ibland en tendens att tona upp andelen kvinnliga förövare, och bortse från det uppenbara faktum, som inga "mörkertal" i världen kommer att kunna ändra, att den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn begås av män. Ett annat olustigt tema i debatten är de påståenden som förs fram att kvinnor som utsatts ofta blir förövare. Men det faktum att flickor faktiskt utsätts för övergrepp i barndomen klart mer än pojkar, men att trots detta de flesta förövare är män, talar definitivt emot sådana förenklade påståenden.
Nedanstående artikel skrevs 1999, i polemisk hetta. Dess syfte var egentligen att försvara den kvinnliga överlevarorganisationen SCI (idag RSCI) mot en kampanj som försökte utmåla dem som "mansfientliga" för att de inte tog emot män som medlemmar. De som drev kampanjen försökte, med hjälp av hot om ekonomiska påtryckningar och minskade bidrag, tvinga SCI att, mot den stora majoriteten av medlemmarnas vilja, ta in män som medlemmar.
Eftersom jag hade haft ett mycket nära samarbete med SCI och tidningen Spegeln sedan 1993 kände jag ett behov att försvara dem. Artikeln skrevs alltså som en markering till stöd för SCI i denna situation. Den är ibland lite ensidig, men i stort tycker jag den står sig idag!/
------------------------------
Det är idag salongsfähigt att bortse från kopplingen mellan vålds- och sexualbrott och det ojämlika förhållandet mellan könen. Kopplingen mellan manlighet, makt och våld är ju i vårt samhälle så självklar att inget borde var mer uppenbart.
Men dels verkar den vara *så* självklar att den nästan blir osynlig, dels finns det starka krafter som medvetet vill blunda för den. I dag är det exempelvis politiskt korrekt att hävda att män, i genomsnitt, är lika bra på att ta hand om barn som kvinnor. All statistik som visar att sexuella övergrepp mot barn, barnamord, försummelse av barnen, för att nu inte tala om fysiskt våld mot den andre föräldern är något huvudsakligen manligt glöms helt bort i sammanhanget.
Jan Guillou får mängder av beundrare när han hånar de feminister som varit elaka nog att påpeka att nästan alla vålds- och sexualbrott begås av män. Man kan undra sig om vare sig han eller hans beundrare någonsin öppnat en kvällstidning. Trots att brott begångna av kvinnor, liksom andra ovanligheter, har ett större nyhetsvärde än brott begångna av män, hittar inte ens kvällstidningarna speciellt många fall att skriva skandalartiklar om. Den som systematiskt letat igenom polisens brottsstatistik kommer utan att tvekan att finna att vålds- och sexualbrott mycket sällam begås av kvinnor. Detta är ingen hemlighet, alla kan se det - men de som vågar ställa frågan varför avfärdas som rabiata feminister…
Vad gäller sexualbrott mot barn visar all statistik att de nästan alltid begås av män. Exempelvis har den ansedde forskaren David Finkelhor i flera genomgångar visat att 90 procent eller fler av förövarna är män (Se exempelvis Finkelhor 1986: 126; jfr Russell och Finkelhor i Russell 1984: 215 ff). I de fall kvinnor begår sexuella övergrepp mot barn är det dessutom nästan alltid i nära samarbete med eller på uppmaning av män (Finkelhor 1986: 126). Intressant nog är den enda typ av sexualbrott mot barn där andelen kvinnliga förövare är relativt hög rituella övergrepp, där kvinnorna normalt sett utför övergrepp inom ramen för nära nog totalitära, och nästan alltid mansdominerade grupper. (Sakheim/Devine 1992: 129).
Att dessa fakta inte får något större genomslag i utredningar om vårdnadstvister eller gemensam vårdnad är egentligen en skandal.
Russell och Finkelhor föreslår (i Russell 1984: 229 ff) flera anledningar till den manliga dominansen bland förövarna. Dels framhåller de att män, till skillnad från kvinnor, är socialiserade till att föredra sexualpartners som är mindre, svagare, oskyldiga och maktlösa. Dels är de, också till skillnad mot kvinnor, uppfostrade till att inte bara ta sexuella initiativ utan även att "övervinna motstånd" mot dessa initiativ. Dessutom är män statistiskt sätt mer promiskuösa än kvinnor, kan lättare få sexuell lust oberoende av den känslomässiga kontexten., och män har socialiserats till att sexualisera våld och aggressioner. Vidare är kvinnor i vårt samhälle genomgående mer känsliga för barns signaler och har lärt sig att beskydda barn och inte skada dem. Eftersom fler kvinnor än män har utsatts för sexuella övergrepp har de också större förmåga till empati med offer för övergrepp. En sexualisering av relationen med barn uppmuntras dessutom mer i manliga än i kvinniga subkulturer.
Vad Russell och Finkelhor inte diskuterar, däremot, är det könsmaktssystem som ligger under alla dessa attitydskillnader. Våld och övergrepp har varit kopplade till den manliga makten åtminstone sedan den tidiga bronsåldern. När en känd runsten från vikingatiden hyllade en man för att han "hemsökte Grekland manligen" var det knappast snälla romantiska äventyr som åsyftades...
Somliga påstår att män begår övergrepp mot kvinnor för att kvinnor är svagare än män. Med andra ord att det är en enkel fråga om styrkeförhållanden - om kvinnor vore starkare än män skulle det vara tvärtom! Men män begår övergrepp mot andra män mer än vad kvinnor begår övergrepp mot andra kvinnor, liksom som nämnts övergrepp mot barn i mycket högre grad än kvinnor. De barn som utsätts för sexuella övergrepp är av båda könen. men flickor är överrepresenterade. Enligt Finkelhor (1986: 62) visar olika undersökningar ganska olika resultat vad gäller andelen pojkar bland de utsatta. Medan somliga studier har siffror på cirka 10 procent kommer andra upp till så höga siffror som 30 procent. Men även om det skulle vara de högre siffrorna som stämmer, ändrar det knappast bilden av att övergrepp mot barn är en form av sexualiserat våld som ytterst är knutet till ett könsmaktssystem. Pojkar är faktiskt inte män, utan barn. Florence Rush (1981: 170) påpekar att biologiskt kön och socialt genus inte behöver vara samma sak och att förövare kan uppfatta sina offer som av motsatt genus, även när de biologiskt sett är av samma kön som förövaren. Hon jämför med de manliga fångar som tvingas vara "kvinnor" i våldtäkter i fängelser.
Att blunda för koppling mellan våld, övergrepp och social "manlighet" är idag politiskt korrekt. Att låtsas att vi lever i en värld där övergrepp är könsneutralt är ytterst ett sätt att vägra inse att vi lever i ett patriarkat. Det är därför Jan Guillou fnyser åt de feminister som bara pekar på självklara sanningar. Det är därför en regeringsexpert hudflängs i pressen för att han vågade antyda att kvinnor i genomsnitt kanske är bättre mot barn än vad män är. Och det är slutligen därför den kvinnliga överlevarorganisationen SCI utsätts för ekonomiska påtryckningar och på sina håll en bisarr hetskampanj för att de valt att förbli en kvinnoorganisation för att de ser det som det bästa sättet att ge en trygg miljö för sina medlemmar.
Referenser
David Finkelhor: A sourcebook on Child Sexual Abuse, Beverly Hills etc. 1986
Florence Rush, The Best-Kept Secret, Bradenton 1981
Diana Russell, Sexual Exploitation, Beverly Hills etc. 1984
David Sakheim, Susan Devine (red), Out of Darkness, New York etc. 1992
tisdag 14 december 2010
Blogglistan
När jag startade med länkar och blogglista på denna blogg var länkarna ganska få. De var utvalda så att de genomgående förväntades ha åsikter som låg nära mina egna.
Men sedan dess har jag lagt ut flera typer av blogglänkar. Några av dessa därför att de ofta har intressanta debatter i ämnen som tas upp på min egen blogg, och belyser dessa ämnen på olika sätt.
Att jag länkar till en blogg på min blogglista betyder att jag finner den intressant, och ofta innehåller värdefulla saker. Det betyder också att den inte KONSEKVENT som huvudfråga driver en linje som i avgörande frågor står i ren motsättning till de åsikter som förs fram på denna blogg.
Hur intressanta de än må vara, skulle jag inte ens en sekund drömma om att på blogglistan länka till, för att nu ta några exempel, Ingrid Carlqvists, Muhammed Omars, Carl Bildts eller Pär Ströms bloggar.
Däremot länkar jag numera till flera bloggar som inte alltför sällan har åsikter som går rakt emot mina egna. Just därför att de är intressanta, och inte som HUVUDSAK driver linjer som står i uppenbar motsats till de värderingar jag för fram på denna blogg.
Bloggars inriktning kan ändras. I några fall länkar jag nu också till bloggar som jag aldrig skulle drömma om att länka till för ett eller två år sedan. Det beror framförallt på förändringar i deras egen inriktning, men också på att jag är mer "liberal" i vad jag kan ha på en länk- eller blogglista än vad jag var för några år sedan.
Så om någon skulle gå via en länk på högersidan och stöta på något som är helt i strid med denna bloggs fundamentala åsikter ska han eller hon inte bli alltför förvånad...
Men sedan dess har jag lagt ut flera typer av blogglänkar. Några av dessa därför att de ofta har intressanta debatter i ämnen som tas upp på min egen blogg, och belyser dessa ämnen på olika sätt.
Att jag länkar till en blogg på min blogglista betyder att jag finner den intressant, och ofta innehåller värdefulla saker. Det betyder också att den inte KONSEKVENT som huvudfråga driver en linje som i avgörande frågor står i ren motsättning till de åsikter som förs fram på denna blogg.
Hur intressanta de än må vara, skulle jag inte ens en sekund drömma om att på blogglistan länka till, för att nu ta några exempel, Ingrid Carlqvists, Muhammed Omars, Carl Bildts eller Pär Ströms bloggar.
Däremot länkar jag numera till flera bloggar som inte alltför sällan har åsikter som går rakt emot mina egna. Just därför att de är intressanta, och inte som HUVUDSAK driver linjer som står i uppenbar motsats till de värderingar jag för fram på denna blogg.
Bloggars inriktning kan ändras. I några fall länkar jag nu också till bloggar som jag aldrig skulle drömma om att länka till för ett eller två år sedan. Det beror framförallt på förändringar i deras egen inriktning, men också på att jag är mer "liberal" i vad jag kan ha på en länk- eller blogglista än vad jag var för några år sedan.
Så om någon skulle gå via en länk på högersidan och stöta på något som är helt i strid med denna bloggs fundamentala åsikter ska han eller hon inte bli alltför förvånad...
måndag 13 december 2010
In another land
Lyssna gärna på denna vemodiga och vackra sång av Rolling Stones, från deras enda psykedeliska LP, "Their Satanic Majesties Request" från 1967.
Man kan ju förstås också undra över titeln på den LP:n, speciellt med tanke på att "Sympathy for the Devil" sedan låg på deras nästa LP, "Beggars Banquet". Men, hur man än letar är det stört omöjligt att hitta någon "satanism" på LP:n från 1967. Det finns en vemodig, sorgsen stämning över hela skivan, och "In another land" är en av de mest vemodiga. Blev tagen av den sången redan första gången jag hörde den, jag köpte LP:n någon gång 1969.
Man kan ju förstås också undra över titeln på den LP:n, speciellt med tanke på att "Sympathy for the Devil" sedan låg på deras nästa LP, "Beggars Banquet". Men, hur man än letar är det stört omöjligt att hitta någon "satanism" på LP:n från 1967. Det finns en vemodig, sorgsen stämning över hela skivan, och "In another land" är en av de mest vemodiga. Blev tagen av den sången redan första gången jag hörde den, jag köpte LP:n någon gång 1969.
söndag 12 december 2010
Håller som sagt på....
... och läser "Den hemliga läran". Jag har aldrig tagit LSD, men har läst om upplevelser under LSD-rus.
På något sätt känns det att om man går in i det man läser där, kommer man att få en liknande upplevelse.
Men det är en motsägelse. Å ena sidan känns det nästan monstruöst främmande - å andra sidan lite av en deja vu-känsla. Det känns bekant, på något underligt sätt.
Håller just på och läser om jordens sju olika inkarnationer - planeterna är i grunden andeväsen som har inkarnerat sju gånger. Eller i alla fall de flesta av dem, fattar inte riktigt där. Och om dubbelgångare till planeterna som inte är gjorda av vanlig materia och därför är osynliga. (Något för de som vill hålla fast vid Bethurums berättelse om Clarion, tänker jag förtjust).
Om att månen är äldre än jorden, och komplicerade resonemang om hur månen hämnas på gamla oförätter från jordens sida med att sända destruktiva energier till jorden. (Det är väl därför som folk förr sades bli "mångalna".)
Det är en ny, men ändå inte helt ny, värld som öppnar sig. Är helt fascinerad.
Har läst kanske en tredjedel av del ett. Det mesta har jag nog inte förstått förstås.
Då och då tänker jag den hädiska tanken: "HUR VET HON DET"? Det var vad en aktiv miljöpartist jag umgicks med för några år sedan brukade fråga sina opponenter i debatter - "hur vet du det"? För det mesta blev de svarslösa.
Men Blavatsky skulle nog i och för sig inte ha blivit svarslös. Hon skulle förmodligen ha svarat att "mästarna" har berättat det för henne. De två skeptiska frågorna är ju då för det första "hur vet man att de överhuvudtaget har funnits". Och den andra - ifall de nu har funnits - "hur visste DE det"?
Jag är inte materialist och har inte varit det sedan jag först på allvar ställde mig frågan hur rent materiella processer kan skapa ett medvetande. Jag kom fram till att hur mycket man än visste om materiens rörelsemönster kan det ALDRIG förklara att det mitt i detta finns någon eller någon som har ett medvetande. Materiella processer skulle kunna imitera ett medvetande (jfr datorer) men aldrig I SIG ha ett sådant.
Det krävs något annat, något som går utöver det rent materiella för att förklara det. Hemmafilosofi? Kanske, men jag har hittills inte fått något bra svar någonstans.
fredag 10 december 2010
Den hemliga läran återbesökt
Har börjat med ett mastodontprojekt. Ska försöka läsa ut de två volymerna av Madame Blavatskys "Den hemliga läran".
Förra gången jag försökte - 1999 - gav jag upp mycket snart. Men nu har jag bestämt mig att jag verkligen ska läsa den.
"Den hemliga läran" har påverkat mängas tänkande mer än vad många torde inse. Teosofin och dess många avläggare - inte minst Rudolf Steiners antroposofi - har påverkat en stor del av det vildvuxna smörgåsbord som burkar kallas "New Age".
Och som bland annat Olav Hammer visat har New Age påverkat vårt relgiösa liv (i vid mening) mer än vad många torde inse.
Grunden för "Den hemliga läran" är ungefär denna. Alla nuvarande religioner är endast degenererade spillror av en en gång gemensam urreligion. Denna innehöll djupa, i dag i stort sett bortglömda sanningar. Den var den allmänt accepterade läran i en högkultur med centrum i det Atlantis, som sedemera sjönk ner i havet.
Den dog dock aldrig helt. I ett hemligt uråldrigt brödraskap bevarades den ursprungliga läran. Blavatsky själv hade en både materiell och telepatisk kontakt med detta.
Tror jag på detta? Svaret är nej. Men jag är ju inte trångsynt (hoppas jag), det ska bli intressant att studera Blavatskys huvudverk...
Rent preliminärt vill jag dock säga detta.
Ingenting tyder på att Atlantis någonsin funnits. Och om man ur etnografiskt och arkeologiskt material skulle försöka rekonstruera en "urreligion" (om det överhuvudtaget är möjligt) torde den nog mer likna någon form av syntes av, låt oss säga, gudinnetro, shamanism, och totemism än något som liknar Blavatskys "hemliga" lära.
Jag misstänker förstås att studier av exempelvis Marija Gimbutas, Mircea Eliade eller James Frazer lär en mer om mer eller mindre universella religiösa tankestrukturer än ett studium av Blavatsky.
Men ett studium av Blavatsky kan nog lära oss en hel del om bakgrunden till idag om inte "universella" så åtminstone globala New Age-föreställningar.
Säger jag, högst preliminärt. Vi får väl se vad jag säger när jag är klar.
Helena Petrovna Blavatsky
onsdag 8 december 2010
Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer
USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.
Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".
Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.
USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.
Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.
Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.
Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.
Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.
Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.
Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.
Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.
Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.
Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.
De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.
På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.
Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.
Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.
USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.
Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".
Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.
USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.
Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.
Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.
Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.
Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.
Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.
Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.
Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.
Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.
Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.
De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.
På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.
Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.
Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.
USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.
tisdag 7 december 2010
Ett litet ställningstagande
Det finns de för vilken världen är svartvit. De som exempelvis tror att om man försvarar Wikileaks och Julian Assange mot hoten från USA:s makthavare och andra reaktionära krafter måste man tro att de kvinnor som anklagat honom för våldtäkt ljuger.
Och rent av anta att de är agenter för USA, och planterar anklagelser på uppdrag av USA-imperialsmen. Eller nåt sånt.
Jag vet inte mycket om fallet men utifrån det lilla jag vet ser jag ingen anledning att tro att kvinnorna är agenter för någon, eller att de ljuger.
Däremot är det uppenbart att Wikileaks motståndare utnyttjar situationen.
Världen är som sagt inte svartvit. Man kan försvara Wikileaks (och Assange!) mot USA-adminstrationens hot och attacker utan att för den skull behöva idealisera Assange (eller demonisera kvinnorna som berättade!).
Även personer som gör oerhört bra saker, kan ju ha andra mer obehagliga sidor. Det gör tillvaron komplicerad, det vore enklare att orientera sig i en värld där en hjälte altid är en hjälte och en skurk alltid är en skurk. Men det är just det komplicerade som skiljer det verkliga livet från en serietidning eller ett dataspel...
Och rent av anta att de är agenter för USA, och planterar anklagelser på uppdrag av USA-imperialsmen. Eller nåt sånt.
Jag vet inte mycket om fallet men utifrån det lilla jag vet ser jag ingen anledning att tro att kvinnorna är agenter för någon, eller att de ljuger.
Däremot är det uppenbart att Wikileaks motståndare utnyttjar situationen.
Världen är som sagt inte svartvit. Man kan försvara Wikileaks (och Assange!) mot USA-adminstrationens hot och attacker utan att för den skull behöva idealisera Assange (eller demonisera kvinnorna som berättade!).
Även personer som gör oerhört bra saker, kan ju ha andra mer obehagliga sidor. Det gör tillvaron komplicerad, det vore enklare att orientera sig i en värld där en hjälte altid är en hjälte och en skurk alltid är en skurk. Men det är just det komplicerade som skiljer det verkliga livet från en serietidning eller ett dataspel...
lördag 4 december 2010
Wikileaks lär inte få Nobels fredspris
I en artikel på dn.se berättas om de senaste försöken att stoppa Wikileaks.
Bara ett väldigt kort ställningstagande.
Jag är helt för att Wikileaks publicerar diplomatrapporter. Jag är helt och hållet emot hemlig diplomati. Jag ser hemlig diplomati som ett sätt för de de styrande att hålla allmänheten i okunnighet om vad den internationella poltiken egentligen handlar om. Å ena sidan de vackra fraserna - å andra sidan korridorsnacket om vad det EGENTLIGEN handlar om.
Under några år efter ryska revolutionen tog bolsjevikerna flera steg mot att avskaffa den hemliga diplomatin genom att bland annat offentliggöra diskussionerna mellan toppdiplomater. Sedan kom stalinismen och diplomatin blev mer hemlig (och cynisk) än någonsin....
Mer allmänt - jag är helt och hållet för att publicera de flesta av de hemligheter som de styrande försöker hindra att vanliga människor ska få reda på. I nästan alla fall finns det inget "allmänintresse" som är värt att skydda - det är endast de styrandes cynism som hotas genom avslöjanden
Att de styrande nu gör allt för att krossa Wikileaks beror på att de inser att de måste göra något för att undvika den katastrof det skulle innebära för dem själva om deras hemligheter forsätter att sippra ut till de folk som de påstår sig representera.
Nu samarbetar förmodligen de flesta av västvärldens (och inte endast västvärldens!) regeringar för att stoppa detta hot. Det är ett under att Wikileaks har kommit så långt som de kommit...
Det norska stortinget gav detta år fredspriset till en kinesisk dissdent med motiveringen att hans kamp för yttrandefrihet i Kina gynnar freden. Men jag tror förstås inte att de nästa år ger fredspriset till Wikileaks. Yttrandefrihet är nog bra, om den inte kommer alltför nära de som har makten i vår del av världen.
Bara ett väldigt kort ställningstagande.
Jag är helt för att Wikileaks publicerar diplomatrapporter. Jag är helt och hållet emot hemlig diplomati. Jag ser hemlig diplomati som ett sätt för de de styrande att hålla allmänheten i okunnighet om vad den internationella poltiken egentligen handlar om. Å ena sidan de vackra fraserna - å andra sidan korridorsnacket om vad det EGENTLIGEN handlar om.
Under några år efter ryska revolutionen tog bolsjevikerna flera steg mot att avskaffa den hemliga diplomatin genom att bland annat offentliggöra diskussionerna mellan toppdiplomater. Sedan kom stalinismen och diplomatin blev mer hemlig (och cynisk) än någonsin....
Mer allmänt - jag är helt och hållet för att publicera de flesta av de hemligheter som de styrande försöker hindra att vanliga människor ska få reda på. I nästan alla fall finns det inget "allmänintresse" som är värt att skydda - det är endast de styrandes cynism som hotas genom avslöjanden
Att de styrande nu gör allt för att krossa Wikileaks beror på att de inser att de måste göra något för att undvika den katastrof det skulle innebära för dem själva om deras hemligheter forsätter att sippra ut till de folk som de påstår sig representera.
Nu samarbetar förmodligen de flesta av västvärldens (och inte endast västvärldens!) regeringar för att stoppa detta hot. Det är ett under att Wikileaks har kommit så långt som de kommit...
Det norska stortinget gav detta år fredspriset till en kinesisk dissdent med motiveringen att hans kamp för yttrandefrihet i Kina gynnar freden. Men jag tror förstås inte att de nästa år ger fredspriset till Wikileaks. Yttrandefrihet är nog bra, om den inte kommer alltför nära de som har makten i vår del av världen.
måndag 29 november 2010
"Utred hela nätverket kring Göran Lindberg"
Ovanstående är rubriken på en angelägen debattartikel som Monica Dahlström-Lannes har skrivit på Newsmill.
Under många år har föreställningen att Dahlström-Lannes avskedades som föreläsare hos polisen pga omfattande klagomål på hennes "bristande objektivitet" cirkulerat runt, på ett lite egendomligt sätt. Okonkret, utan specifika detaljer, har ryktena närmast haft karaktären av en modern folksägen. Ingen har berättat vilka som kom med "klagomålen" men många har bibringats uppfattningen att de fanns. Tyvärr har denna sägen spridits även av personer som borde vetat, eller rättare sagt som HAR vetat, bättre.
Nu visar hon i sin artikel vad det handlade om. Det var Göran Lindberg som avskedade henne, utan att egentligen våga stå för det. Det är naturligtvis inte speciellt konstigt med tanke på den mannens praktik. Han måste ha upplevt Monica D-L:s engagemang som hotande. Och det hade han ju, som bekant, rutiga och randiga skäl till....
Monica D-L tar också upp frågan varför det nätverk runt Göran Lindberg, som uppenbarligen fanns, inte utreds. Man singlar ut just honom - en extremt impopulär polischef - men de andra i denna kopplerihärva får gå fria. Ja, inte ens deras namn får komma ut. Det är en potentiellt explosiv rättsskandal, och man får vara tacksam för att Monica Dahlström-Lannes artikel på Newsmill bidrar till att göra mörkläggningen en aning svårare...
Under många år har föreställningen att Dahlström-Lannes avskedades som föreläsare hos polisen pga omfattande klagomål på hennes "bristande objektivitet" cirkulerat runt, på ett lite egendomligt sätt. Okonkret, utan specifika detaljer, har ryktena närmast haft karaktären av en modern folksägen. Ingen har berättat vilka som kom med "klagomålen" men många har bibringats uppfattningen att de fanns. Tyvärr har denna sägen spridits även av personer som borde vetat, eller rättare sagt som HAR vetat, bättre.
Nu visar hon i sin artikel vad det handlade om. Det var Göran Lindberg som avskedade henne, utan att egentligen våga stå för det. Det är naturligtvis inte speciellt konstigt med tanke på den mannens praktik. Han måste ha upplevt Monica D-L:s engagemang som hotande. Och det hade han ju, som bekant, rutiga och randiga skäl till....
Monica D-L tar också upp frågan varför det nätverk runt Göran Lindberg, som uppenbarligen fanns, inte utreds. Man singlar ut just honom - en extremt impopulär polischef - men de andra i denna kopplerihärva får gå fria. Ja, inte ens deras namn får komma ut. Det är en potentiellt explosiv rättsskandal, och man får vara tacksam för att Monica Dahlström-Lannes artikel på Newsmill bidrar till att göra mörkläggningen en aning svårare...
söndag 28 november 2010
Var Atlantis minoiska Kreta?
Det finns än idag de som tar Platons uppgifter om vad egyptiska präster skulle ha berättat om det sjunkna Atlantis på allvar. Detta trots att berättelsen beskriver något som inte kan ha skett - en sådan enorm landmassa som beskrivs kan inte sjunka på detta sätt.
De geologiska kunskaper vi har idag visar att vare sig Atlantis - eller andra påstått sjunkna kontinenter som Mu eller Lemurien - kan ha existerat.
Om det inte vore för att madame Blavatsky och den framväxande teosofiska rörelsen på 1800-talet tog upp Platons myt, och lade till en egen sådan om Lemurien, skulle nog ytterst få ha trott på dessa berättelser idag. Men nu spreds legenderna igen - och personer som Rudolf Steiner, James Churchward och andra byggde upp egna versioner av dem.
Just Atlantismyten är den äldsta av de tre. Den har under århundradena till och från tagits upp av fantasifulla personer med egna modifierade versioner av myten.
Men kan inte berättelsen trots allt ha någon form av verklighetsbakgrund? Vi bör hålla i minnet att fram till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet betraktade historiker Troja, minoiska Kreta och mykenska Grekland som myter.
I J.V. Luces "The end of Atlantis: New iight on an old legend" (Thams and Hudson 1969) föreslås att Atlantismyten har en form av verklighetsbakgrund. Den skulle i själva verket ha handlat om minoiska Kreta.
Minoiska Kreta var under kanske 500 år en blomstrande civilisation. De byggde städer, tempel och så kallade palats och var Medelhavets kanske främsta handelsnation. Dessutom, men det tar inte Luce upp, präglades den av jämställdhet mellan könen och en religion som dominerades av kvinnliga gudomligheter. "Palatsen" eller snarare templen var obefästa, liksom städerna. Konsten glorifierade inte krig, i motsats till konsten i de andra avancerade kulturerna i regionen.
Minoiska Kreta gick under mycket snabbt ungefär mellan 1500 och1400 f. kr. Efter dess söderfall tog grekiska erövrare över adminstrationen av Kreta, och den minoiska kulturen försvann.
Redan i början av 1900-talet förekom teorier att minoiska Kreta skulle ha varit förelagan till Atlantis - denna strålande civilisations undergång skulle ha förvrängts i traditionen och blivit till myten om hur Atlantis sjönk.
Och då kände man ännu inte till den naturkatastrof som föregick den minoiska civilisationens undergång.
Någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr. fick en mäktig vulkan på ön Thera i närheten av Kreta en serie utbrott. De kan i styrka jämföras med vulkanen Krakatoas utbrott 1883. Krakatoa ligger mellan Java och Sumatra och dess utbrott fick förödande konsekvenser för hela regionen. Beräkningar visar att havsdjup och geografi runt Kreta torde ha lett till att konsekvenserna där blev än mer förödande.
Själva ön Thera begravdes av lavan. Den har grävts ut, ungefär på samma sätt som Pompeji. Det visar sig att kulturen på Thera var minoisk, vilket bland annat visas av flera underbara väggmålningar.
Men utbrottet hade mycket vidare konsekvenser än så. Dels föregicks det av en serie jordbävningar, som hårt drabbade Kreta - vilket kan visas arkeologiskt. Dels drabbade nedfallet från vulkanen stora delar av Kreta. Dels, och kanske främst, sköljde en tsunami över stora delar av denna ö-civilisation, och anses förklara den våg av förstörelse som drabbade de minoiska städerna och byarna.
En av de främsta effekterna torde dessutom ha varit att den minoiska flottan helt slogs ut. Den var den främsta i Medelhavet och troligen det som skyddade Kreta från att invaderas trots sina obefästa städer. För trots att minoerna inte idealiserade krig i sin konst var de inte obeväpnade, heller. Och deras flotta behärskade Medelhavet.
Detta inträffade någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr.. Omkring 1450 f.kr. erövrades Kreta av mykenska Grekland. Detta mykenska rike, med sin kungamakt, befästa städer, kult av vapen, och erövringspolitik.
Mer än 1000 år senare berättar Platon historien om Atlantis, En historia som statsmannen Solon, som anses ha gett Aten dess lagar, ska ha hört från egyptiska präster omkring 590 f.kr.
Nu finns det stora skillnader mellan detta tänkta Atlantis och minoiska Kreta. Atlantis skulle ha gått under för 9000 år sedan, enligt de egyptiska prästernas påstådda berättelse 590. Atlantis skulle ha varit mycket större, om man får tro ordalydelsen hos Platon. Och det skulle ligga långt till väster om Kreta.
Men Luce försöker, på ett ganska sinnrikt sätt, visa på likheterna, och menar att ett dimmigt egyptiskt minne av något som hände nästan 1000 år tidigare skulle ha förvrängts och omtolkats genom århundradena. Egypterna var inte speciellt intresserade av vad som hände i andra länder. Det fanns ingen egyptisk Herodotos. I bevarade egyptiska skrifter tas andra länder bara upp när de är intressanta för egyptisk poltik och handel.
Det har också föreslagits att de 9000 åren i själva verket var 900, vilket skulle göra att kronologin stämde. Luce påpekar att om endast en bokstav ändras i Platons berättelse skulle påståendet att Atlantis var större än Libyen och Asien tillsammans (enligt den tidens terminologi något i stil med att det var större än Nordafrika och Mindre Asien tillsammans ) förändras till att det låg mellan "Libyen" och "Asien" , vilket skulle passa utmärkt in på Kreta.
Det finns fler exempel, och de som är intresserade rekommenderas att läsa boken.
Det går naturligtvis inte att avgöra om teorin är "sann" men jag tycker att den verkar vara en av de mer sannolika förklaringarna till Atlantismyten.
Minoiska Kretas undergång var en händelse som förändrade historien. Den enda entydigt ickepatriarkala kulturen i regionen, och enligt Gimbutas teori (som jag ansluter mig till) den enda kvarvarande resten av det "matrifokala" "Gamla Europa" krossades. Egypten var inte entydigt patriarkalt, men i övrigt behärskade nu militariserade patriarkat Medelhavet, och i stort sett resten av Europa.
I esoteriska kretsar ses Atlantis som en tidigare civilisation, överlägsen vår egen. På sätt och vis kanske de hade rätt, i en helt annan mening. Minoiska Kreta var med all säkerhet inget "paradis", men socialt utgjorde dess frånvaro av patriarkat, frånvaron av glorifiering av krig, dess av allt att döma harmoniska relationer mellan könen, något med rötter i det förflutna som ändå pekade framåt.
Till det kommer att Kreta, trots att det uppenbarligen inte var ett rent jämlikt samhälle (den styrande gruppen i städerna måste ha levt på en annan levnadsstandard än bönderna på landsbygden!) ändå saknade den typ av rått klassförtryck man kunde se i de flesta omkringliggande länder. Levnadsstandarden verkar genomgående varit god, även på landsbygden. Liksom exempelvis Induskulturen synes det ha varit ett välordnat samhälle. Städerna och templen (de så kallade palatsen) var helt öppna, oskyddade. Ingenting tyder på en klassantagonism man under denna tidsperiod kan se tecken på de flesta håll runt Medelhavet.
De flesta "esoteriska" och "kanaliserade" skildringar av Atlantis skildrar ganska så tråkiga patriarkat. Ofta tekniskt avancerade, men ack så likt vårt samhälle i grunden. Minoiska Kreta är en större utmaning än alla Atlantismyter tillsammans. Detta alldeles oavsett om J.V. Luces djärva teori stämmer eller inte...
Del av templet i Knossos, som tidigare uttolkare tolkade som ett "tronrum" för "kung
De geologiska kunskaper vi har idag visar att vare sig Atlantis - eller andra påstått sjunkna kontinenter som Mu eller Lemurien - kan ha existerat.
Om det inte vore för att madame Blavatsky och den framväxande teosofiska rörelsen på 1800-talet tog upp Platons myt, och lade till en egen sådan om Lemurien, skulle nog ytterst få ha trott på dessa berättelser idag. Men nu spreds legenderna igen - och personer som Rudolf Steiner, James Churchward och andra byggde upp egna versioner av dem.
Just Atlantismyten är den äldsta av de tre. Den har under århundradena till och från tagits upp av fantasifulla personer med egna modifierade versioner av myten.
Men kan inte berättelsen trots allt ha någon form av verklighetsbakgrund? Vi bör hålla i minnet att fram till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet betraktade historiker Troja, minoiska Kreta och mykenska Grekland som myter.
I J.V. Luces "The end of Atlantis: New iight on an old legend" (Thams and Hudson 1969) föreslås att Atlantismyten har en form av verklighetsbakgrund. Den skulle i själva verket ha handlat om minoiska Kreta.
Minoiska Kreta var under kanske 500 år en blomstrande civilisation. De byggde städer, tempel och så kallade palats och var Medelhavets kanske främsta handelsnation. Dessutom, men det tar inte Luce upp, präglades den av jämställdhet mellan könen och en religion som dominerades av kvinnliga gudomligheter. "Palatsen" eller snarare templen var obefästa, liksom städerna. Konsten glorifierade inte krig, i motsats till konsten i de andra avancerade kulturerna i regionen.
Minoiska Kreta gick under mycket snabbt ungefär mellan 1500 och1400 f. kr. Efter dess söderfall tog grekiska erövrare över adminstrationen av Kreta, och den minoiska kulturen försvann.
Redan i början av 1900-talet förekom teorier att minoiska Kreta skulle ha varit förelagan till Atlantis - denna strålande civilisations undergång skulle ha förvrängts i traditionen och blivit till myten om hur Atlantis sjönk.
Och då kände man ännu inte till den naturkatastrof som föregick den minoiska civilisationens undergång.
Någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr. fick en mäktig vulkan på ön Thera i närheten av Kreta en serie utbrott. De kan i styrka jämföras med vulkanen Krakatoas utbrott 1883. Krakatoa ligger mellan Java och Sumatra och dess utbrott fick förödande konsekvenser för hela regionen. Beräkningar visar att havsdjup och geografi runt Kreta torde ha lett till att konsekvenserna där blev än mer förödande.
Själva ön Thera begravdes av lavan. Den har grävts ut, ungefär på samma sätt som Pompeji. Det visar sig att kulturen på Thera var minoisk, vilket bland annat visas av flera underbara väggmålningar.
Men utbrottet hade mycket vidare konsekvenser än så. Dels föregicks det av en serie jordbävningar, som hårt drabbade Kreta - vilket kan visas arkeologiskt. Dels drabbade nedfallet från vulkanen stora delar av Kreta. Dels, och kanske främst, sköljde en tsunami över stora delar av denna ö-civilisation, och anses förklara den våg av förstörelse som drabbade de minoiska städerna och byarna.
En av de främsta effekterna torde dessutom ha varit att den minoiska flottan helt slogs ut. Den var den främsta i Medelhavet och troligen det som skyddade Kreta från att invaderas trots sina obefästa städer. För trots att minoerna inte idealiserade krig i sin konst var de inte obeväpnade, heller. Och deras flotta behärskade Medelhavet.
Detta inträffade någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr.. Omkring 1450 f.kr. erövrades Kreta av mykenska Grekland. Detta mykenska rike, med sin kungamakt, befästa städer, kult av vapen, och erövringspolitik.
Mer än 1000 år senare berättar Platon historien om Atlantis, En historia som statsmannen Solon, som anses ha gett Aten dess lagar, ska ha hört från egyptiska präster omkring 590 f.kr.
Nu finns det stora skillnader mellan detta tänkta Atlantis och minoiska Kreta. Atlantis skulle ha gått under för 9000 år sedan, enligt de egyptiska prästernas påstådda berättelse 590. Atlantis skulle ha varit mycket större, om man får tro ordalydelsen hos Platon. Och det skulle ligga långt till väster om Kreta.
Men Luce försöker, på ett ganska sinnrikt sätt, visa på likheterna, och menar att ett dimmigt egyptiskt minne av något som hände nästan 1000 år tidigare skulle ha förvrängts och omtolkats genom århundradena. Egypterna var inte speciellt intresserade av vad som hände i andra länder. Det fanns ingen egyptisk Herodotos. I bevarade egyptiska skrifter tas andra länder bara upp när de är intressanta för egyptisk poltik och handel.
Det har också föreslagits att de 9000 åren i själva verket var 900, vilket skulle göra att kronologin stämde. Luce påpekar att om endast en bokstav ändras i Platons berättelse skulle påståendet att Atlantis var större än Libyen och Asien tillsammans (enligt den tidens terminologi något i stil med att det var större än Nordafrika och Mindre Asien tillsammans ) förändras till att det låg mellan "Libyen" och "Asien" , vilket skulle passa utmärkt in på Kreta.
Det finns fler exempel, och de som är intresserade rekommenderas att läsa boken.
Det går naturligtvis inte att avgöra om teorin är "sann" men jag tycker att den verkar vara en av de mer sannolika förklaringarna till Atlantismyten.
Minoiska Kretas undergång var en händelse som förändrade historien. Den enda entydigt ickepatriarkala kulturen i regionen, och enligt Gimbutas teori (som jag ansluter mig till) den enda kvarvarande resten av det "matrifokala" "Gamla Europa" krossades. Egypten var inte entydigt patriarkalt, men i övrigt behärskade nu militariserade patriarkat Medelhavet, och i stort sett resten av Europa.
I esoteriska kretsar ses Atlantis som en tidigare civilisation, överlägsen vår egen. På sätt och vis kanske de hade rätt, i en helt annan mening. Minoiska Kreta var med all säkerhet inget "paradis", men socialt utgjorde dess frånvaro av patriarkat, frånvaron av glorifiering av krig, dess av allt att döma harmoniska relationer mellan könen, något med rötter i det förflutna som ändå pekade framåt.
Till det kommer att Kreta, trots att det uppenbarligen inte var ett rent jämlikt samhälle (den styrande gruppen i städerna måste ha levt på en annan levnadsstandard än bönderna på landsbygden!) ändå saknade den typ av rått klassförtryck man kunde se i de flesta omkringliggande länder. Levnadsstandarden verkar genomgående varit god, även på landsbygden. Liksom exempelvis Induskulturen synes det ha varit ett välordnat samhälle. Städerna och templen (de så kallade palatsen) var helt öppna, oskyddade. Ingenting tyder på en klassantagonism man under denna tidsperiod kan se tecken på de flesta håll runt Medelhavet.
De flesta "esoteriska" och "kanaliserade" skildringar av Atlantis skildrar ganska så tråkiga patriarkat. Ofta tekniskt avancerade, men ack så likt vårt samhälle i grunden. Minoiska Kreta är en större utmaning än alla Atlantismyter tillsammans. Detta alldeles oavsett om J.V. Luces djärva teori stämmer eller inte...
Del av templet i Knossos, som tidigare uttolkare tolkade som ett "tronrum" för "kung
Minos". En tolkning som numera är övergiven. 
fredag 26 november 2010
Polisen utredde inte
I senaste Uppdrag Granskning visas hur polisen inte ens utredde vilka de uppemot 100 män var som utnyttjade en 14-årig flicka. Dessutom visas bland annat hur socialtjänsten inte tog anmälningar om att flickan utnyttjades på allvar.
Om ni inte har sett det redan - se det
Men tro nu inte att det som beskrivs där är något extremt ovanligt. .Jag känner själv till inte så få fall där utnyttjade barn har kunnat peka ut flera konkreta förövare men där det aldrig utretts. I många fall där barn utsätts i organiserade former är rättsväsendets reaktion ett totalt ointresse av att ta reda på något om utpekade konkreta personer i de nätverk som beskrivs.
Och att socialtjänsten ignorerar rapporter om utnyttjande och övergrepp är skrämmande vanligt.
Scenarior som de Uppdrag Granskning beskriver är otäckt nog ofta mer regel än undantag.
Om ni inte har sett det redan - se det
Men tro nu inte att det som beskrivs där är något extremt ovanligt. .Jag känner själv till inte så få fall där utnyttjade barn har kunnat peka ut flera konkreta förövare men där det aldrig utretts. I många fall där barn utsätts i organiserade former är rättsväsendets reaktion ett totalt ointresse av att ta reda på något om utpekade konkreta personer i de nätverk som beskrivs.
Och att socialtjänsten ignorerar rapporter om utnyttjande och övergrepp är skrämmande vanligt.
Scenarior som de Uppdrag Granskning beskriver är otäckt nog ofta mer regel än undantag.
måndag 22 november 2010
Veronica Palm efter Mona Sahlin?
Om socialdemokratins valnederlag kan innebära en radikalisering av partiet skulle man kunna se något positivt med det.
I eftervalsdebatten i s står nu en höger mot en vänster. Högern hävdar att det var "vänsterpolitiken" som ledde till nederlaget, vilket är uppenbart nonsens, eftersom den socialdemokratiska poltiken nu ligger längre till höger än den någonsin legat sedan partiet bildades. Än mer väsentligt: det behövs inte så många steg till åt höger för att det inte längre ska gå att skilja s-politiken från Reinfeldts, ens med det finaste mikroskop.
I Svenska Dagbladet igår intervjuades Veronica Palm, som ses som en möjlig "vänsterkandidat" till partiledarposten. Oavsett att jag själv (naturligtvis!) står långt till vänster om henne, vill jag ändå säga att det hon säger känns som en frisk fläkt efter att ledande s-poltiker under de senaste åren har tävlat om vem som kan ligga närmast Reinfeldt.
Om Veronica Palm vinner kan det i alla fall bli en öppning...
Jag hoppas att hon har en chans att vinna över s-högern och dess troliga (som det verkar idag) och befängt trista huvudkandidat Pär Nuder. I så fall finns det kanske en chans att vi ska slippa se ÄNNU en Reinfeldtseger!
I eftervalsdebatten i s står nu en höger mot en vänster. Högern hävdar att det var "vänsterpolitiken" som ledde till nederlaget, vilket är uppenbart nonsens, eftersom den socialdemokratiska poltiken nu ligger längre till höger än den någonsin legat sedan partiet bildades. Än mer väsentligt: det behövs inte så många steg till åt höger för att det inte längre ska gå att skilja s-politiken från Reinfeldts, ens med det finaste mikroskop.
I Svenska Dagbladet igår intervjuades Veronica Palm, som ses som en möjlig "vänsterkandidat" till partiledarposten. Oavsett att jag själv (naturligtvis!) står långt till vänster om henne, vill jag ändå säga att det hon säger känns som en frisk fläkt efter att ledande s-poltiker under de senaste åren har tävlat om vem som kan ligga närmast Reinfeldt.
Om Veronica Palm vinner kan det i alla fall bli en öppning...
Jag hoppas att hon har en chans att vinna över s-högern och dess troliga (som det verkar idag) och befängt trista huvudkandidat Pär Nuder. I så fall finns det kanske en chans att vi ska slippa se ÄNNU en Reinfeldtseger!
söndag 21 november 2010
"Obekväma fakta om manligt överklassliv"
Ovanstående är titeln på Kerstin Alfredssons recension av den omtalade boken ”Karl XVI Gustav: Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer.
Boken är ju omdiskuterad, och på sina hålll hårt angripen. Den har avfärdats som "skvaller", men Kerstin A visar att centrala ämnen i den förvisso har ett allmänintresse. Hur kvinnor behandlas i manliga överklasskotterier är inte endast en "privat" fråga.
Jag har själv inte läst boken, men den verkar ju vara intressant. Läs gärna Kerstins recension, det är väl den mest intressanta kommentar jag hittills sett om detta års troligen mest omtalade bok.
Boken är ju omdiskuterad, och på sina hålll hårt angripen. Den har avfärdats som "skvaller", men Kerstin A visar att centrala ämnen i den förvisso har ett allmänintresse. Hur kvinnor behandlas i manliga överklasskotterier är inte endast en "privat" fråga.
Jag har själv inte läst boken, men den verkar ju vara intressant. Läs gärna Kerstins recension, det är väl den mest intressanta kommentar jag hittills sett om detta års troligen mest omtalade bok.
fredag 19 november 2010
Förtydligande om teosofer och Krishnamurti
I inlägget om Madame Blavatsky och Annie Besant tar jag upp historien om lanseringen av Krishnamurti som världsfrälsare, och Charles Webster Leadbeaters märkliga roll.
Det bör påpekas att inte alla teosofer stödde detta projekt. För det första hade det internationella samfundet splittrats 1895 och bestod nu av huvudsakligen två organisationer. Den som leddes av Annie Besant hade sitt centrum i Adyar i Indien. Den andra gruppen leddes av Katherine Tingley och hade sitt högkvarter i Point Loma, Kalifornien. (Numera i Pasadena).
Tingleys grupp hade inget med vare sig Krishnamurti eller Leadbeater att göra, och den tog hårt avstånd från både Krishnamurtiprojektet och den av Leadbeater styrda "Liberala katolska kyrkan".
Den tyska teosofiska gruppen, som leddes av Rudolf Steiner, och ingick i Besants internationella organisation, vägrade också att acceptera Krishnamurtiprojektet. Det var den utlösande orsaken till att den 1913 uteslöts av Annie Besant, och senare bytte namn till Antroposofiska sällskapet.
Det bör påpekas att inte alla teosofer stödde detta projekt. För det första hade det internationella samfundet splittrats 1895 och bestod nu av huvudsakligen två organisationer. Den som leddes av Annie Besant hade sitt centrum i Adyar i Indien. Den andra gruppen leddes av Katherine Tingley och hade sitt högkvarter i Point Loma, Kalifornien. (Numera i Pasadena).
Tingleys grupp hade inget med vare sig Krishnamurti eller Leadbeater att göra, och den tog hårt avstånd från både Krishnamurtiprojektet och den av Leadbeater styrda "Liberala katolska kyrkan".
Den tyska teosofiska gruppen, som leddes av Rudolf Steiner, och ingick i Besants internationella organisation, vägrade också att acceptera Krishnamurtiprojektet. Det var den utlösande orsaken till att den 1913 uteslöts av Annie Besant, och senare bytte namn till Antroposofiska sällskapet.
tisdag 16 november 2010
Stugan i Fruvik
Den 5 juni 1972 lade jag in mig på ungdomskliniken på Långbro för andra gången. Jag minns dagen innan, söndagen den 4 juni. Jag stod på kvällen och tittade upp mot det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken där vi bodde. Jag kände att nu skulle saker förändras på allvar.
Så på måndagen kom jag till Långbro. Där träffade jag bland annat Bettan, en tjej som var intagen som jag kände igen sedan förra gången. Jag tyckte om henne, så för mig var det faktiskt en lättnad att hon var kvar.
Under juni hände kanske inte så mycket. I motsats till förra gången fick jag psykofarmaka - en tablett med namnet Mallorol. Jag märkte inte några speciella effekter av att jag tog den.
Sedan stängde ungdomskliniken över sommaren. Men de som ville kunde följa med en del av personalen till en stuga i Fruvik, utanför Stockholm. Jag kände mig tveksam.
Men till sist kom jag dit. Det blev inledningen till något verkligt nytt.
Det berodde egentligen på en kombination av två saker. Dels att jag till sist beslutade mig för att jag ville testa hur det var att vara i stugan i Fruvik. Det andra vara mer udda. Jag hade fått Mallorol utskrivet, men märkte som sagt inget. Då fick jag en liten farlig idé. Vad händer om man överdoserar den?
Innan jag fortsätter vill jag tillägga att Mallorol numera är förbjudet, eftersom den ökar risken för hjärtdöd. Så det finns väl ingen risk att någon som läser detta ska kunna följa mitt exempel...
Resultatet, då? Ja, det var märkligt. För det första blev jag ledsen. Väldigt ledsen. Men det var underbart. Under flera år hade jag inte tillåtit mig att vara ledsen. Jag gick runt och var hektiskt aktiv, pratade om politik, saknade alla djupare kontakter, upplevde väldigt få känslor.
Så plötsligt kände jag en oerhörd sorg. Det gjorde mig mer angelägen att åka till stugan i Fruvik, för jag ville inte ensam förtäras av sorgen.
Jag hade varit där tidigare, men jag minns den dag då jag för första gången åkte dit för jag verkligen ville det. Det var i början av juli. Jag minns bussresan, och att jag verkligen var full av förväntningar.
För första gången på länge upplevde jag kontakter med människor som verkligt viktiga.
Jag minns inte när jag kom dit, men jag minns kvällen. Då satt vi ute i sommarnatten och sjöng, och Bettan spelade gitarr. Speciellt minns jag när hon spelade en då populär sång som hette "Hur står det till?". Texten var inte så avancerad, den bestod mest av upprepningar av fraserna "hur står det till?" och "om du så vill". Men just då älskade jag den. Det är synd den inte finns på You Tube, för i så fall skulle jag ha länkat till den.
När jag satt där insåg jag att jag för första gången på kanske ett och ett halvt år kände gemenskap.
Jag var inte i Fruvik hela sommaren, men tillräckligt ofta för att jag skulle se det som en trygg punkt. Jag hade glömt bort hur det var att vara såväl ledsen som glad. I Fruvik kom jag återigen på hur det kändes...
Jag undrar ibland om stugan finns kvar. Då användes den av Långbro sjukhus men det finns ju inte mer. Om den alls står kvar används den väl till något helt annat nu.
Om jag hade en bild av den skulle jag sätta upp den på väggen. Men det har jag inte.
Så på måndagen kom jag till Långbro. Där träffade jag bland annat Bettan, en tjej som var intagen som jag kände igen sedan förra gången. Jag tyckte om henne, så för mig var det faktiskt en lättnad att hon var kvar.
Under juni hände kanske inte så mycket. I motsats till förra gången fick jag psykofarmaka - en tablett med namnet Mallorol. Jag märkte inte några speciella effekter av att jag tog den.
Sedan stängde ungdomskliniken över sommaren. Men de som ville kunde följa med en del av personalen till en stuga i Fruvik, utanför Stockholm. Jag kände mig tveksam.
Men till sist kom jag dit. Det blev inledningen till något verkligt nytt.
Det berodde egentligen på en kombination av två saker. Dels att jag till sist beslutade mig för att jag ville testa hur det var att vara i stugan i Fruvik. Det andra vara mer udda. Jag hade fått Mallorol utskrivet, men märkte som sagt inget. Då fick jag en liten farlig idé. Vad händer om man överdoserar den?
Innan jag fortsätter vill jag tillägga att Mallorol numera är förbjudet, eftersom den ökar risken för hjärtdöd. Så det finns väl ingen risk att någon som läser detta ska kunna följa mitt exempel...
Resultatet, då? Ja, det var märkligt. För det första blev jag ledsen. Väldigt ledsen. Men det var underbart. Under flera år hade jag inte tillåtit mig att vara ledsen. Jag gick runt och var hektiskt aktiv, pratade om politik, saknade alla djupare kontakter, upplevde väldigt få känslor.
Så plötsligt kände jag en oerhörd sorg. Det gjorde mig mer angelägen att åka till stugan i Fruvik, för jag ville inte ensam förtäras av sorgen.
Jag hade varit där tidigare, men jag minns den dag då jag för första gången åkte dit för jag verkligen ville det. Det var i början av juli. Jag minns bussresan, och att jag verkligen var full av förväntningar.
För första gången på länge upplevde jag kontakter med människor som verkligt viktiga.
Jag minns inte när jag kom dit, men jag minns kvällen. Då satt vi ute i sommarnatten och sjöng, och Bettan spelade gitarr. Speciellt minns jag när hon spelade en då populär sång som hette "Hur står det till?". Texten var inte så avancerad, den bestod mest av upprepningar av fraserna "hur står det till?" och "om du så vill". Men just då älskade jag den. Det är synd den inte finns på You Tube, för i så fall skulle jag ha länkat till den.
När jag satt där insåg jag att jag för första gången på kanske ett och ett halvt år kände gemenskap.
Jag var inte i Fruvik hela sommaren, men tillräckligt ofta för att jag skulle se det som en trygg punkt. Jag hade glömt bort hur det var att vara såväl ledsen som glad. I Fruvik kom jag återigen på hur det kändes...
Jag undrar ibland om stugan finns kvar. Då användes den av Långbro sjukhus men det finns ju inte mer. Om den alls står kvar används den väl till något helt annat nu.
Om jag hade en bild av den skulle jag sätta upp den på väggen. Men det har jag inte.
fredag 12 november 2010
Madame Blavatsky och Annie Besant
För några veckor sedan var jag förkyld, Det var jag kanske en vecka, och som mest hade jag 39 graders feber. Nu är febern borta sedan fem dagar, men en irriterande hosta återstår.
Den värsta febernatten hände något konstigt. Mitt i feberyran fick jag plötsligt en impuls att jag helt enkelt MÅSTE läsa något om eller av madame Blavatsky, teosofins grundare. Det bara kom.
Teosofin var kanske den främsta tidiga inspirationskällan till vad som idag kallas "New Age". Den byggde upp en säregen syntes av hinduism, buddhism och ockultism, som sedan överlevt och spritt sig i en massa miljöer.
Jag har alltid svårt att vara stilla inne l lägenheten, även när en eventuell läkare skulle ha ordinerat det. Så dagen efter åkte jag till Stockholm, gick till New Age-bokhandeln Vattumannen, och köpte Marion Meades Blavatskybiografi "Madame Blavatsky: the woman behind the myth". Den var spännande, men ändå något av en besvikelse. Det visade sig att Marion Meade inte var speciellt intresserad av teosofi eller för den delen religion överhuvudtaget. Hennes specialitet var biografier över kända personer, och hon hade bland annat skrivit böcker om Woody Allen och Buster Keaton. Och vad gäller hennes religonskunskaper verkar hon tro att en Buddha och en Boddhisatva är samma sak...
Inledningsvis skriver hon förresten att Blavatsky hade ett storslaget projekt - att ersätta kristendom och materialism med sin egen lära, och att projektet misslyckades. Det är endast delvis sant. Som Olav Hammer visat i sin bok om New Age från 1997 har många New Age-föreställningar i Sverige (och det gäller troligen även en hel del andra länder i Västvärlden!) idag ett större stöd än tron på många av de kristna dogmerna. Och oerhört många av New Age-idéerna fanns redan i teosofin.
När jag tillfrisknat från förkylningen fortsatte jag att leta reda på litteratur med anknytning till Blavatsky och teosofin. Det finns hur mycket som helst.
Varför detta intresse? Saken är den att när det gäller Blavatsky och teosofin har jag en inre motsägelse. Intellektuellt fick jag närmast en chock när jag läste (eller försökte läsa) hennes "Den hemliga läran" 1999. Min intellektuella reaktion var att jag knappast läst något så uppenbart nonsens någon gång tidigare i hela mitt liv. Och det vill inte säga lite.
Men däremot har jag aldrig känslomässigt tyckt illa om Blavatsky eller huvudströmningen inom teosofin i sig. Som "ockultister" betraktat verkar de ha varit beskedliga, sympatiska, och stillsamma. Jämför gärna med en definitivt obehaglig figur som Aleister Crowley!
Men det finns ett mycket bestämt undantag, förstås. Jag syftar på när de under några årtionden fram till 1929 spred en bisarr kult runt indiern Krishnamurti. Som de "adopterade" redan som barn och sedan placerade hos (den ganska så uppenbara pedofilen) Charles Webster Leadbeater, som själv hade "uppfunnit" kulten av Krishnamurti. De hävdade att Krishnamurti var en ny världsfrälsare, ända till dess att han själv 1929 bröt med teosofin, förnekade att han skulle vara någon frälsare och för övrigt mer privat senare förklarade att han såg Leadbeater som en utpräglat ond människa. Om detta kan man läsa i Olav Hammers bok "Profeter mot strömmen".
En av de ansvariga för att denna kampanj fick pågå var Blavatskys de facto efterträdare inom huvudgrenen inom teosofin, Annie Besant. Nu tror jag inte att Besant var ond. Däremot var hon direkt naiv i sin inställning till Leadbeater och hans projekt. Hon kände till anklagelserna mot Leadbeater, men valde att blunda med båda ögonen.
Men just Annie Besant fascinerar mig. Hon är en av de bästa skribenterna i den tidiga teosofiska rörelsen. Hon låter aldrig så underlig som Blavatsky till och från själv kan låta, och hon ger intrycket att ha varit en utmärkt och pedagogisk föreläsare.
Innan hon blev teosof var hon fritänkare, ateist och "fabiansk socialist" (vilket i praktiken var det samma som vänsterliberal!) . Men 1889 omvändes hon till teosofin, efter ett ha träffat Blavatsky själv. Det var närmast en ömsesidig förälskelse, och så kom det sig att när Blavatsky dog två år senare hade hon fått en de facto efterträdare som främsta ledare inom rörelsen.
De senaste dagarna har jag läst flera av Besants böcker, och hon har skrivit ganska många, De ger för det mesta ett riktigt sympatiskt intryck. Eller mer exakt: när jag läser dem inser jag att jag VILL tro på dem! Men tyvärr inte riktigt kan...
Den tidiga teosofin utvecklades i motsättning mot å ena sidan kristendomen, å andra sidan materialismen. Den kom just då naturvetenskapen såg som mest mekanisk ut - före Einstein och Max Planck. I det kausala materiella fängelse som verkade omge oss, enligt fysiken, tände teosoferna en smula hopp, åtminstone hos en grupp av intellektuella från medelklassen.
Och Besant utrycker detta så sympatiskt, så pedagogiskt, jag höll på att säga kärleksfullt. Mycket skulle jag spontant kunna tro på i sig - den nämast animistisk-panteistiska synen på världen, tron på naturandar, tron på att ondskan hela tiden till slut får sitt straff - inte ett utifrån kommande utan genom logiken hos de onda handlingarna i sig!
Å andra sidan - när man plötsligt stöter på den benhårda övertygelsen om existensen av "det vita brödraskapet" - denna påstådda samling av esoteriska mästare som enligt teosoferna vägledde madame Blavatsky - blir man ju lite bekymrad. Att på så sätt Blavatskys obestridliga geni förminskas och hon endast blir en kanal för visa män från Tibet (som verkar kunna ta sig överallt och skicka brev till både Blavatsky och hennes anhängare, från alla möjliga delar av jorden) - verkar inte bekymra teosoferna.
Inte heller verkar någon ställa sig frågan varför alla dessa "mästare" (så vitt jag kan se utan ett enda undantag, men rätta mig gärna!) var män. Manliga mästare som verkar genom kvinnliga medier - ja, Blavatsky fick ju i detta avseende efterföljare i bland annat Alice Bailey!
I grunden är jag absolut inte materialist, och jag kommer aldrig att bli "kristen". Jag tycker nog att teosofin spelade en positiv roll under 1800- och tidigt 1900-tal genom att argumentera för ett alternativ till dessa två konkurrerande ideologier.
Och Annie Besant gjorde det så bra. Tråkigt bara att hon i flykt från den kristna dogmatiken till sist hamnade i ett eget system som var så okritiskt i sin längan efter verklig kontakt med "mästarna" att hon i slutändan föll platt för pedofilen Leadbeaters Krishnamurtiprojekt.
Annie Besant dog bara en kort tid efter att Krishnamurti själv tog avstånd från den av Leadbeater skapade, och av Besant godkända, Krishnamurtikulten. Så vitt jag fattar blev hon ganska så knäckt av detta. Som sagt, jag tror att hon menade mycket väl. Det hela är väldigt tragiskt.
Men läs gärna hennes böcker, de är faktiskt för det mesta en fascinerande läsning. Tycker jag i alla fall.
Bilden: Annie Besant på 1880-talet.
Den värsta febernatten hände något konstigt. Mitt i feberyran fick jag plötsligt en impuls att jag helt enkelt MÅSTE läsa något om eller av madame Blavatsky, teosofins grundare. Det bara kom.
Teosofin var kanske den främsta tidiga inspirationskällan till vad som idag kallas "New Age". Den byggde upp en säregen syntes av hinduism, buddhism och ockultism, som sedan överlevt och spritt sig i en massa miljöer.
Jag har alltid svårt att vara stilla inne l lägenheten, även när en eventuell läkare skulle ha ordinerat det. Så dagen efter åkte jag till Stockholm, gick till New Age-bokhandeln Vattumannen, och köpte Marion Meades Blavatskybiografi "Madame Blavatsky: the woman behind the myth". Den var spännande, men ändå något av en besvikelse. Det visade sig att Marion Meade inte var speciellt intresserad av teosofi eller för den delen religion överhuvudtaget. Hennes specialitet var biografier över kända personer, och hon hade bland annat skrivit böcker om Woody Allen och Buster Keaton. Och vad gäller hennes religonskunskaper verkar hon tro att en Buddha och en Boddhisatva är samma sak...
Inledningsvis skriver hon förresten att Blavatsky hade ett storslaget projekt - att ersätta kristendom och materialism med sin egen lära, och att projektet misslyckades. Det är endast delvis sant. Som Olav Hammer visat i sin bok om New Age från 1997 har många New Age-föreställningar i Sverige (och det gäller troligen även en hel del andra länder i Västvärlden!) idag ett större stöd än tron på många av de kristna dogmerna. Och oerhört många av New Age-idéerna fanns redan i teosofin.
När jag tillfrisknat från förkylningen fortsatte jag att leta reda på litteratur med anknytning till Blavatsky och teosofin. Det finns hur mycket som helst.
Varför detta intresse? Saken är den att när det gäller Blavatsky och teosofin har jag en inre motsägelse. Intellektuellt fick jag närmast en chock när jag läste (eller försökte läsa) hennes "Den hemliga läran" 1999. Min intellektuella reaktion var att jag knappast läst något så uppenbart nonsens någon gång tidigare i hela mitt liv. Och det vill inte säga lite.
Men däremot har jag aldrig känslomässigt tyckt illa om Blavatsky eller huvudströmningen inom teosofin i sig. Som "ockultister" betraktat verkar de ha varit beskedliga, sympatiska, och stillsamma. Jämför gärna med en definitivt obehaglig figur som Aleister Crowley!
Men det finns ett mycket bestämt undantag, förstås. Jag syftar på när de under några årtionden fram till 1929 spred en bisarr kult runt indiern Krishnamurti. Som de "adopterade" redan som barn och sedan placerade hos (den ganska så uppenbara pedofilen) Charles Webster Leadbeater, som själv hade "uppfunnit" kulten av Krishnamurti. De hävdade att Krishnamurti var en ny världsfrälsare, ända till dess att han själv 1929 bröt med teosofin, förnekade att han skulle vara någon frälsare och för övrigt mer privat senare förklarade att han såg Leadbeater som en utpräglat ond människa. Om detta kan man läsa i Olav Hammers bok "Profeter mot strömmen".
En av de ansvariga för att denna kampanj fick pågå var Blavatskys de facto efterträdare inom huvudgrenen inom teosofin, Annie Besant. Nu tror jag inte att Besant var ond. Däremot var hon direkt naiv i sin inställning till Leadbeater och hans projekt. Hon kände till anklagelserna mot Leadbeater, men valde att blunda med båda ögonen.
Men just Annie Besant fascinerar mig. Hon är en av de bästa skribenterna i den tidiga teosofiska rörelsen. Hon låter aldrig så underlig som Blavatsky till och från själv kan låta, och hon ger intrycket att ha varit en utmärkt och pedagogisk föreläsare.
Innan hon blev teosof var hon fritänkare, ateist och "fabiansk socialist" (vilket i praktiken var det samma som vänsterliberal!) . Men 1889 omvändes hon till teosofin, efter ett ha träffat Blavatsky själv. Det var närmast en ömsesidig förälskelse, och så kom det sig att när Blavatsky dog två år senare hade hon fått en de facto efterträdare som främsta ledare inom rörelsen.
De senaste dagarna har jag läst flera av Besants böcker, och hon har skrivit ganska många, De ger för det mesta ett riktigt sympatiskt intryck. Eller mer exakt: när jag läser dem inser jag att jag VILL tro på dem! Men tyvärr inte riktigt kan...
Den tidiga teosofin utvecklades i motsättning mot å ena sidan kristendomen, å andra sidan materialismen. Den kom just då naturvetenskapen såg som mest mekanisk ut - före Einstein och Max Planck. I det kausala materiella fängelse som verkade omge oss, enligt fysiken, tände teosoferna en smula hopp, åtminstone hos en grupp av intellektuella från medelklassen.
Och Besant utrycker detta så sympatiskt, så pedagogiskt, jag höll på att säga kärleksfullt. Mycket skulle jag spontant kunna tro på i sig - den nämast animistisk-panteistiska synen på världen, tron på naturandar, tron på att ondskan hela tiden till slut får sitt straff - inte ett utifrån kommande utan genom logiken hos de onda handlingarna i sig!
Å andra sidan - när man plötsligt stöter på den benhårda övertygelsen om existensen av "det vita brödraskapet" - denna påstådda samling av esoteriska mästare som enligt teosoferna vägledde madame Blavatsky - blir man ju lite bekymrad. Att på så sätt Blavatskys obestridliga geni förminskas och hon endast blir en kanal för visa män från Tibet (som verkar kunna ta sig överallt och skicka brev till både Blavatsky och hennes anhängare, från alla möjliga delar av jorden) - verkar inte bekymra teosoferna.
Inte heller verkar någon ställa sig frågan varför alla dessa "mästare" (så vitt jag kan se utan ett enda undantag, men rätta mig gärna!) var män. Manliga mästare som verkar genom kvinnliga medier - ja, Blavatsky fick ju i detta avseende efterföljare i bland annat Alice Bailey!
I grunden är jag absolut inte materialist, och jag kommer aldrig att bli "kristen". Jag tycker nog att teosofin spelade en positiv roll under 1800- och tidigt 1900-tal genom att argumentera för ett alternativ till dessa två konkurrerande ideologier.
Och Annie Besant gjorde det så bra. Tråkigt bara att hon i flykt från den kristna dogmatiken till sist hamnade i ett eget system som var så okritiskt i sin längan efter verklig kontakt med "mästarna" att hon i slutändan föll platt för pedofilen Leadbeaters Krishnamurtiprojekt.
Annie Besant dog bara en kort tid efter att Krishnamurti själv tog avstånd från den av Leadbeater skapade, och av Besant godkända, Krishnamurtikulten. Så vitt jag fattar blev hon ganska så knäckt av detta. Som sagt, jag tror att hon menade mycket väl. Det hela är väldigt tragiskt.
Men läs gärna hennes böcker, de är faktiskt för det mesta en fascinerande läsning. Tycker jag i alla fall.
Bilden: Annie Besant på 1880-talet.
torsdag 11 november 2010
Upplevelser på Långbro: "drogavvänjning", KFML och Roger Moore
Just de här dagarna 1971 hade jag just lagts in på ungdomskliniken på Långbro mentalsjukhus. Jag lades in den 9 november, och det första de gjorde var att få mig att sluta att ta sömntabletter. Innan jag togs in var jag beroende av något som hette Mogadon, och första natten fick jag de två tabletter jag brukade ta. Redan andra natten skar de ner dosen till en tablett, och den tredje natten fick jag ingen alls. Jag lyckades somna i alla fall. Det var ju förnuftigt av dom, och en påminnelse om att det är en förenkling att säga att de alltid "drogade ner" de intagna i mentalvården.
Den första mer konstruktiva kontakt jag fick där var lite märklig, Det var en mentalvårdare som var medlem i maostalinistiska KFML - en ung kille som faktiskt var mycket sympatisk. Jag var ju trotskist, och skulle ett halvår senare uteslutas ur FNL-grupperna av den orsaken. Så det var en märklig upplevelse att den bästa kontakt jag till en början hade var med denne maoistiska mentalvårdare. Men han hade en ovanligt fin inställning till de intagna.
Maoisterna hade ju linjen att man skulle "tjäna folket" och för honom tillhörde uppenbarligen även mentalpatienter folket, även om de råkade sympatisera med KFML:s vänterpolitiska dödsfiender!
Vi hade många intressanta diskussioner, och han utnyttjade aldrig sitt sociala övertag på något sätt. KFML hävdade att "trotskisterna" var "USA-imperialismens agenter", och det tyckte han kanske också, på något plan. Men det märktes aldrig i hans attityd till mig.
Annars var jag nog mycket otillgänglig. Jag fick inte mycket kontakt första perioden jag var inlagd (november 71 till februari 72).
Jag höll mig över ytan genom en aggressiv intellektualisering - när allt annat rämnade var denna kontakten med verkligheten. Annars höll jag mig mest på mitt rum.
En sak jag minns var att TV sände "Snobbar som jobbar" (The persuaders) med Roger Moore på lördagarna. Några år tidigare skulle jag gärna ha sett den men nu hade jag hårt tagit avstånd från sådana "borgerliga" vanor. Jag betraktade Roger Moores serie som usel överklasspropaganda (vilket nog inte var helt fel!) och om jag var i TV-rummet när den sändes och hörde den inledande signaturmelodin gick jag demonstrativt in på mitt rum och närmast slängde igen dörren!
Men just därför minns jag den melodin ovanligt bra!
När jag togs in nästa gång, i juni 1972, hade jag förändrats en hel del och fick faktiskt ganska bra kontakter med ganska många,. Men det tar jag en annan gång.
Den första mer konstruktiva kontakt jag fick där var lite märklig, Det var en mentalvårdare som var medlem i maostalinistiska KFML - en ung kille som faktiskt var mycket sympatisk. Jag var ju trotskist, och skulle ett halvår senare uteslutas ur FNL-grupperna av den orsaken. Så det var en märklig upplevelse att den bästa kontakt jag till en början hade var med denne maoistiska mentalvårdare. Men han hade en ovanligt fin inställning till de intagna.
Maoisterna hade ju linjen att man skulle "tjäna folket" och för honom tillhörde uppenbarligen även mentalpatienter folket, även om de råkade sympatisera med KFML:s vänterpolitiska dödsfiender!
Vi hade många intressanta diskussioner, och han utnyttjade aldrig sitt sociala övertag på något sätt. KFML hävdade att "trotskisterna" var "USA-imperialismens agenter", och det tyckte han kanske också, på något plan. Men det märktes aldrig i hans attityd till mig.
Annars var jag nog mycket otillgänglig. Jag fick inte mycket kontakt första perioden jag var inlagd (november 71 till februari 72).
Jag höll mig över ytan genom en aggressiv intellektualisering - när allt annat rämnade var denna kontakten med verkligheten. Annars höll jag mig mest på mitt rum.
En sak jag minns var att TV sände "Snobbar som jobbar" (The persuaders) med Roger Moore på lördagarna. Några år tidigare skulle jag gärna ha sett den men nu hade jag hårt tagit avstånd från sådana "borgerliga" vanor. Jag betraktade Roger Moores serie som usel överklasspropaganda (vilket nog inte var helt fel!) och om jag var i TV-rummet när den sändes och hörde den inledande signaturmelodin gick jag demonstrativt in på mitt rum och närmast slängde igen dörren!
Men just därför minns jag den melodin ovanligt bra!
När jag togs in nästa gång, i juni 1972, hade jag förändrats en hel del och fick faktiskt ganska bra kontakter med ganska många,. Men det tar jag en annan gång.
fredag 5 november 2010
Det pågår en klappjakt....
... på journalisten Annika Sundbaum-Melin på en av Sveriges mest lästa skvallersajter, som jag inte vill nedlåta mig att ens nämna namnet på. Det är en debattsajt som älskar att frossa i utseendet, familjelivet, och annat privat hos de som de sätter sina klor i. Detta tillämpas i hög grad i den aktuella slasktråden.
I det här fallet är det en liten klick förövarförsvarare som aldrig kan förlåta Annika Sundbaum-Melin för att hon tycker att barns rätt att slippa övergrepp är viktigare än förövares rätt till umgänge. Därav raseriet, därav hatet, därav personangreppen.
Ja,, man kan förstå att förövarna och deras vänner bland annat inte kan förlåta Annika sedan hon för en dag för ungefär fyra år sedan i tidningen Journalisten publicerade en lysande och slagkraftig artikel som skar rakt igenom den ohederliga och vinklade journalistiken om "oskyldigt dömda". Den var uppriktig, rakt på sak, och sa de sanningar som andra bara viskade om i slutna rum. Om man skriver en sådan artikel är man för alltid lovligt villebråd för klicken av förövarförsvarare.
Läs Annikas artikel från 2006 HÄR!
I det här fallet är det en liten klick förövarförsvarare som aldrig kan förlåta Annika Sundbaum-Melin för att hon tycker att barns rätt att slippa övergrepp är viktigare än förövares rätt till umgänge. Därav raseriet, därav hatet, därav personangreppen.
Ja,, man kan förstå att förövarna och deras vänner bland annat inte kan förlåta Annika sedan hon för en dag för ungefär fyra år sedan i tidningen Journalisten publicerade en lysande och slagkraftig artikel som skar rakt igenom den ohederliga och vinklade journalistiken om "oskyldigt dömda". Den var uppriktig, rakt på sak, och sa de sanningar som andra bara viskade om i slutna rum. Om man skriver en sådan artikel är man för alltid lovligt villebråd för klicken av förövarförsvarare.
Läs Annikas artikel från 2006 HÄR!
onsdag 3 november 2010
Si god afton och god kväll 2
Upptäcker att en version av Ulf Lundell av "Si god afton och god kväll" också finns på You Tube. Även den är värd att lyssna på...
tisdag 2 november 2010
Si god afton och god kväll
Om jag minns rätt hörde jag Si god afton och god kväll första gången i slutet av sex- eller början av sjuårsåldern.
Av skäl som jag inte kan gå in på här blev sången betydelsebärande på ett sätt som förmodligen överträffar alla sånger jag någonsin hört förr eller senare.
Oändlig längtan och oändlig sorg...
Av skäl som jag inte kan gå in på här blev sången betydelsebärande på ett sätt som förmodligen överträffar alla sånger jag någonsin hört förr eller senare.
Oändlig längtan och oändlig sorg...
söndag 31 oktober 2010
Josuas bok: blixtkriget som aldrig ägde rum
Några av er har kanske plågat er igenom Josuas bok i Bibeln. Jag gjorde det vid åtta års ålder.
Jag läste Bibeln för att någon hade berättat för mig att Gud var god och att det står om honom i Bibeln. Jag var grundlig. En bok ska läsas från början så jag började med Första Mosebok och tog resten i den ordning som det kom.
Det var väl en av de stora besvikelserna i mitt liv. Den Gud som beskrivs i Gamla Testamentet var inte god. Han var elak som de elakaste av människor.
Det värsta var förmodligen Josuas bok. Där beskrivs ett blixtkrig. På kort tid besegrar de israeliter som enligt Moseböckerna hade flytt från Egypten de kanaaneiska stammarna. Gud är mycet hård. Han bestämmer att alla kanaanéer - män. kvinnor och barn - ska dödas. Eller rättare alla utom några kollaboratörer som Rahab och hennes familj i Jeriko. Och städerna ska förstöras och allt i dem ska förstöras.
Att döda alla kanaanéer verkar inte ha varit några problem för erövrarna. Men när de tog Jeriko frestades en soldat att ta några av de fina ägodelar som fanns i den rika staden. Då straffar Gud israeliterna med att de mislyckas med att ta nästa stad, Ai.
Men när mannen har erkänt och avrättats lyckas de med nästa försök.
Josuas bok liknar de assyriska storkonungarnas skryt. Även de skrev ned hur de förstörde städer och dödade dess invånare. De frossade ofta i grymheter i sina beskrivningar och blev allmänt hatade i regionen.
Men det finns en skillnad. Varje gång en assyrisk härskare skryter om hur han erövrar och förstör en stad kan arkeologiska undersökningar visa att det stämmer. De assyriska krigsrapporterna må ha varit skrytsamt överdrivna, men i grunden var de inga fantasier.
Men så är det inte med Josua. Den påstådda invasionen borde ha skett under 1200-talet f.kr. Det är den enda period som passar in i den bibliska kronologin. Men när man ser på det arkeologiska materialet från kanaaneiska städer blir det inte en siffra rätt.
Ytterst få kanaaneiska städer förstördes under denna tid. Den stora majoriteten av de som nämns i Josuas bok gjorde det inte. Många stod kvar i hundratals år efter den påstådda invasionen. Andra hade förstörts flera hundra år, och i flera fall över tusen år, tidigare. Återigen andra hade inte ens hunnit bli städer och var nästan obebodda. (Finkelstein 1988).
Men hur kan detta förklaras? Varför försöker Josuas bok lura i oss att det var våldsammare än det var.
Det är en oerhört väsentlig fråga, För svaren på den kan helt kasta om vår syn på Bibeln och de tidiga israeliterna.
Själv tror jag att förklaringen ligger någonstans i Israels förvandling till monarki. Från att ha varit ett stambaserat samhäle förvandlades Israel under kanske 1000-talet till ett kungadöme. Den tidigare mer egalitära ideologin ersattes med idéer om det sakrala kungadömet.
I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel finns en beskrivning av detta. Den är ganska negativt hållen. Jag tar texten från 1917 års översättning.
"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "
Lägg märke till berättelsens resignation! Monarkins införande beskrivs som någonting mot Guds vilja, som Gud endast motvilligt går med på.
Men spänningsfältet mellan rester av en tidigare mer egalitär ideologi, och det sakrala kungadömets auktoritära världsbild går genom hela GT. På så sätt kan man nog se profeterna i slutet av GT som en strävan att gå tillbaka till något tidigare, till de ideal som fanns före kungadömet.
Så varför förfalskar Josua historien? Vi vet att Josuas bok skrevs under kungadömets tid. Kan det inte ha varit så att lögnerna avspeglar just en önskan att vara som "andra folk", med mäktiga härskare som "drager ut i spetsen för oss till att föra våra krig"? Och så författas en storvulen och otäck skildring av blixtkriget mot Kanaan, skapad med exempelvis Tiglat Pileser III:s bedrifter som förebild?
Referens
Israel Finkelstein The Archaeology of the Israelite Settlement, 1988
Ytterligare läsning
Norman K Gottwald, The Tribes of Yahweh, 1999
Jag läste Bibeln för att någon hade berättat för mig att Gud var god och att det står om honom i Bibeln. Jag var grundlig. En bok ska läsas från början så jag började med Första Mosebok och tog resten i den ordning som det kom.
Det var väl en av de stora besvikelserna i mitt liv. Den Gud som beskrivs i Gamla Testamentet var inte god. Han var elak som de elakaste av människor.
Det värsta var förmodligen Josuas bok. Där beskrivs ett blixtkrig. På kort tid besegrar de israeliter som enligt Moseböckerna hade flytt från Egypten de kanaaneiska stammarna. Gud är mycet hård. Han bestämmer att alla kanaanéer - män. kvinnor och barn - ska dödas. Eller rättare alla utom några kollaboratörer som Rahab och hennes familj i Jeriko. Och städerna ska förstöras och allt i dem ska förstöras.
Att döda alla kanaanéer verkar inte ha varit några problem för erövrarna. Men när de tog Jeriko frestades en soldat att ta några av de fina ägodelar som fanns i den rika staden. Då straffar Gud israeliterna med att de mislyckas med att ta nästa stad, Ai.
Men när mannen har erkänt och avrättats lyckas de med nästa försök.
Josuas bok liknar de assyriska storkonungarnas skryt. Även de skrev ned hur de förstörde städer och dödade dess invånare. De frossade ofta i grymheter i sina beskrivningar och blev allmänt hatade i regionen.
Men det finns en skillnad. Varje gång en assyrisk härskare skryter om hur han erövrar och förstör en stad kan arkeologiska undersökningar visa att det stämmer. De assyriska krigsrapporterna må ha varit skrytsamt överdrivna, men i grunden var de inga fantasier.
Men så är det inte med Josua. Den påstådda invasionen borde ha skett under 1200-talet f.kr. Det är den enda period som passar in i den bibliska kronologin. Men när man ser på det arkeologiska materialet från kanaaneiska städer blir det inte en siffra rätt.
Ytterst få kanaaneiska städer förstördes under denna tid. Den stora majoriteten av de som nämns i Josuas bok gjorde det inte. Många stod kvar i hundratals år efter den påstådda invasionen. Andra hade förstörts flera hundra år, och i flera fall över tusen år, tidigare. Återigen andra hade inte ens hunnit bli städer och var nästan obebodda. (Finkelstein 1988).
Men hur kan detta förklaras? Varför försöker Josuas bok lura i oss att det var våldsammare än det var.
Det är en oerhört väsentlig fråga, För svaren på den kan helt kasta om vår syn på Bibeln och de tidiga israeliterna.
Själv tror jag att förklaringen ligger någonstans i Israels förvandling till monarki. Från att ha varit ett stambaserat samhäle förvandlades Israel under kanske 1000-talet till ett kungadöme. Den tidigare mer egalitära ideologin ersattes med idéer om det sakrala kungadömet.
I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel finns en beskrivning av detta. Den är ganska negativt hållen. Jag tar texten från 1917 års översättning.
"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "
Lägg märke till berättelsens resignation! Monarkins införande beskrivs som någonting mot Guds vilja, som Gud endast motvilligt går med på.
Men spänningsfältet mellan rester av en tidigare mer egalitär ideologi, och det sakrala kungadömets auktoritära världsbild går genom hela GT. På så sätt kan man nog se profeterna i slutet av GT som en strävan att gå tillbaka till något tidigare, till de ideal som fanns före kungadömet.
Så varför förfalskar Josua historien? Vi vet att Josuas bok skrevs under kungadömets tid. Kan det inte ha varit så att lögnerna avspeglar just en önskan att vara som "andra folk", med mäktiga härskare som "drager ut i spetsen för oss till att föra våra krig"? Och så författas en storvulen och otäck skildring av blixtkriget mot Kanaan, skapad med exempelvis Tiglat Pileser III:s bedrifter som förebild?
Referens
Israel Finkelstein The Archaeology of the Israelite Settlement, 1988
Ytterligare läsning
Norman K Gottwald, The Tribes of Yahweh, 1999
fredag 29 oktober 2010
Karthago: revisionistisk historieskrivning
Efter att ha skrivit artikeln om barnoffer nedan har jag noterat att en revisionistisk historieskrivning, som stöds av en liten minoritet av historiker, på senare tid har getts en plattform i populärvetenskaplig press, som i den svenska tidskriften Världens historia.
Den är tilltalande, men ohållbar. Om den stämde skulle Karthago och den feniciska kulturen i själva verket vara den kultur i världen där dödfödda barn skulle ha behandlats med en större respekt än i någon annan kultur, vår egen inbegripen.... Detta skulle ingen samtida observatör ha uppmärksammat - tvärtom skulle greker, hebréer och romare tävla i att anklaga denna ovanligt barnvänliga kultur för barnamord!
Just den ovan länkade artikeln är aningen förvirrad. Att även flickor återfunnits bland de döda är ju inget argument för att det inte skulle handla om offer. Om 20 procent av barnen enligt artikeln skulle vara dödfödda (vilket är en milt sagt omstridd bedömning) - vad säger det i så fall om de övriga 80 procenten?
Och om "myten" om feniciska barnoffer skapades av romarna för att rättfärdiga kriget mot Karthago - på vilket sätt skulle det ha kunnat påverkat Gamla Testamentets långt tidigare författare som beskyllde de mer sentida feniciernas kanaaneiska förfäder för precis samma offerpraktik? Och varför anklagade greker, romare och israeliter aldrig sina andra fiender för rituella barnamord, om det endast handlade om att förtala motståndare?
Och vad sägs om de tre- fyraåriga, enligt osteologerna av allt att döma friska, barn, som också återfanns på "gravfälten"? Och de inskriptioner som berättar om att barnen "gavs" till Tanit och Baal?
Jag återkommer till denna obehagliga revisionistiska historieskrivning. Vill bara nu lägga till att den allmänna tendensen i vår tid att förneka grymheter mot barn nu har fått en sorts spegelbild i en revisionistisk omtolkning av förhistoriska och tidiga historiska fakta.
Den är tilltalande, men ohållbar. Om den stämde skulle Karthago och den feniciska kulturen i själva verket vara den kultur i världen där dödfödda barn skulle ha behandlats med en större respekt än i någon annan kultur, vår egen inbegripen.... Detta skulle ingen samtida observatör ha uppmärksammat - tvärtom skulle greker, hebréer och romare tävla i att anklaga denna ovanligt barnvänliga kultur för barnamord!
Just den ovan länkade artikeln är aningen förvirrad. Att även flickor återfunnits bland de döda är ju inget argument för att det inte skulle handla om offer. Om 20 procent av barnen enligt artikeln skulle vara dödfödda (vilket är en milt sagt omstridd bedömning) - vad säger det i så fall om de övriga 80 procenten?
Och om "myten" om feniciska barnoffer skapades av romarna för att rättfärdiga kriget mot Karthago - på vilket sätt skulle det ha kunnat påverkat Gamla Testamentets långt tidigare författare som beskyllde de mer sentida feniciernas kanaaneiska förfäder för precis samma offerpraktik? Och varför anklagade greker, romare och israeliter aldrig sina andra fiender för rituella barnamord, om det endast handlade om att förtala motståndare?
Och vad sägs om de tre- fyraåriga, enligt osteologerna av allt att döma friska, barn, som också återfanns på "gravfälten"? Och de inskriptioner som berättar om att barnen "gavs" till Tanit och Baal?
Jag återkommer till denna obehagliga revisionistiska historieskrivning. Vill bara nu lägga till att den allmänna tendensen i vår tid att förneka grymheter mot barn nu har fått en sorts spegelbild i en revisionistisk omtolkning av förhistoriska och tidiga historiska fakta.
torsdag 28 oktober 2010
Joan Baez om rituella övergrepp
1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Mycket riktigt blev Baez angripen i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
onsdag 27 oktober 2010
När barnoffer var statsreligion
Om det finns någon tidig historisk kultur som ofta framställs väldigt positivt i populära historieböcker är det nog den feniciska. De var framgångsrika köpmän, de var djärva sjöfarare, de uppfann alfabetet. De baserade sin ekonomi framförallt på handel, inte på jordbruk. Deras båtar färdades långt utefter Afrikas västkust. De var "moderna" på ett sätt som andra kulturer inte var.
Kort sagt, de verkade likna oss…
Deras styrelseskick pendlade mellan monarki och mer "demokratiska" former. Men i grunden var det hela tiden köpmannaaristokratin som hade makten. Även i detta finns det likheter med vårt samhälle.
Vad som sällan nämns i de mer populära skidringarna är vad historiker vetat åtminstone sedan tidigt 1900-tal. I deras religion var rituella offer av barn den kanske mest centrala riten.
Låt mig redan nu påpeka att den feniciska kulturen är död. Det finns inga folkgrupper som anses, eller anser sig, vara dess arvtagare. Israelitiska, romerska och arabiska invasioner och andra historiska händelser har för alltid slagit sönder denna etniska grupp.
Ordet "fenicier" är av grekiskt ursprung, Själva kallade sig "fenicierna" för kanaanéer. Det är samma namn som används i Bibeln för att beskriva det folk som enligt Josuas bok besegrades av de israelitiska erövrarna. Idag är det vanligt att använda ordet "kanaanéer" för de "fenicier" som bodde i nuvarande Palestina medan ordet "fenicier" används om de som bodde i nuvarande Libanon. Från Libanon spred sig sedan "fenicierna" över Medelhavet och grundade kolonier. Den mest kända är Karthago.
Redan i Bibeln tillskrivs kanaanéerna rituella barnamord. De används som motivering för att de ska fördrivas, ja, utrotas. Det beskrivs hur de offrar sina barn till gudarna Baal och Molok. I Tredje Mosebok 18:21 kan vi till exempel läsa ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok.” Textens varning var riktad till de israeliter som frestats att ta efter denna kult. Redan i samma bok kapitel 20 upprepas varningen, nu än hårdare: ”Varje israelit och varje invandrare i Israel som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden: folket i landet skall stena honom. Jag skall vända mig mot den mannen och utstöta honom ur hans folk”.
Trots dessa varningar spred sig kulten enligt Gamla Testamentet till israeliterna. Så får vi i Andra Konungaboken 16:3 reda på att Pekash, konung i Juda, (Israel splittrades i Israel och Juda efter Salomos död) offrade sin son på bålet ”enligt det vedervärdiga bruket hos de folken som Herren hade drivit undan för israeliterna.” Senare i samma bok 21:6 beskrivs hur kung Manasse i Juda lät offra sin son på bålet.
Men samtidigt fördes en kamp mot bruket och vissa kungar angrep hårt barnoffertraditionen. Reformatorn Josia sägs ha förstört offerplatsen i Hinnoms dal där barn regelbundet offrades (Andra Konungaboken 23:10).
Fördömande av barnoffer finns också i exempelvis Psaltaren 126: 37-38 och Hesekiel 16:21-22. I Jeremia 19:4-7 finns ett annat stycke som jag väljer att citera direkt:
”4 De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 5 De har byggt offerplatser där de bränner sina barn som offer åt Baal. Något sådant har jag aldrig befallt, aldrig talat om och aldrig tänkt. 6 Därför skall det komma en tid säger Herren, då denna plats inte längre kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråp- dalen. 7 På denna plats skall jag spräcka Judas och Jerusalems planer. Jag skall låta dem stupa för sina motståndares svärd och för sina dödsfienders hand. Deras döda kroppar skall jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur.”
Tofet var ett ord som numera allmänt används som namn på de platser där barn offrades i den kanaaneisk-feniciska kullturen
Nu var inte Gamla Testamentet ensamma om att tillskriva kanaanéer/fenicier denna offerpraktik. Många grekiska och romerska författare gjorde detsamma. Författare som Philo av Byblos, Sofokles, "Pseudo-Platon", Ennius, Cleitarchus, Didorus Siculus, Dionysius, Plinius och andra.
Var det här demonisering av en illa omtyckt folkgrupp? Trots att det i så fall verkar osannolikt att just "fenicierna" av alla folkgrupper så envetet under många sekler skulle anklagas för just detta skulle det ju i sig inte kunna uteslutas. Man behöver bara tänka på många illasinnade substanslösa anklagelser mot judarna….
Innan jag går vidare vill jag därför här göra ett påpekande. Som framgår ovan fördöms barnoffer i de mest hårda ordalag i Gamla Testametet. Den judiska religionen skapades i själva verket i hård kamp mot just kanaaneiska rituella barnamord. Judendomens heliga skrifter är här helt entydiga. Rituella barnamord kan rent definitionsmässigt aldrig vara "judiska".
Men för att återgå till frågan. De utgrävningar som började genomföras i Karthago från 1921, har visat att anklagelserna inte kan avfärdas som fientlig propaganda eller "demonisering". I jättelika gravfält, eller snarare offerfält. har tiotusentals urnor med rester av kremerade barn återfunnits. De kremerade barnen har ofta återfunnits tillsammans med kremerade djur. Däremot saknas där helt rester från vuxna. Redan det är anmärkningsvärt och talar emot att det skulle handla om gravfält.
Och på många ställen återfinns vid dessa, inskriptioner på resta stenar som klart säger att barnen offrades till en namngiven gud. I den tidigaste fasen handlade det nästan alltid om Baal (eller Baal Hammon) - i den senare fasen blir det mer och mer vanligt att barnen offrades till gudinnan Tanit.
Andelen djurben minskar för övrigt också gradvis, och andelen barnben ökar. Det verkar alltså inte vara någon gradvis utveckling mot "civilisation" utan en succesivt råare praktik.
De offrade barnen blir med tiden äldre. I de äldsta faserna handlar det nästan enbart om spädbarn - men efter ett tag blir det mer och mer frågan om barn upp till tre-fyraårsåldern.
Varför offrades dessa barn? Romerska källor anger att det både kunde handla om offer som staten organiserade för framgångar i krig, som privata offer där föräldrarna offrade barn för att uppnå framgångar.
År 146 f.kr. besegrades Karthago i det tredje puniska kriget och staden förstördes av den segrande romerska armén. Från förspelet till detta krig kommer det kända uttalandet från Cato den äldre - "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Han bekymrade sig naturligtvis inte för barnen i Karthago - i Rom sattes oönskade barn ut i det vilda för att dö. Och efter den romerska segern såldes många av barnen i Karthago som slavar.
Fastän barnoffer förbjöds av de segrande romarna, verkar de inte ha arbetat speciellt hårt för att få bort dem. Kyrkofadern Tertullianus, som kom från Karthago, berättade långt senare om att barnoffer fortfarande praktiserades på 100-talet e.kr.
Men barnofferfält har inte återfunnits endast i Karthago. Resterna av sådana har också återfunnits från många forna feniciska kolonier över Medelhavet, som till exempel Hadrumetum i Nordafrika, Motya och Lillibeum i Sicilien, samt Nora och Tharros i Sardinien. På många ställen där fälten inte återfunnits har det ändå återfunnits inskriptioner med barnoffertexter.
"Fenicierna" som folkgrupp finns inte mer. Men det faktum att dess köpmannabaserade ekonomi och samhälle uppvisar så anmärkningsvärda likheter med vår egen manar till eftertanke.
Människooffer uppstår aldrig i de mest "primitiva" och jämlika samhällena. De är helt okända hos jägar-samlarkulturer. De återfinns först i en del tidiga jordbrukskulturer men där har de en ganska marginell betydelse. Det är endast i samhällen med klasser och starka stater som de verkar ha fått masskaraktär (som exempelvis hos aztekerna).
Och det finns alltså endast ett känt forntida samhälle där hela offerpraktiken inriktades på att döda barn. Och det är som sagt i det enda kända forntida samhälle som ekonomiskt liknar vårt eget.
Ett så kallat "dynamiskt" samhälle med en expansiv marknadsekonomi.
Kanske något att tänka på.
------------------------
Rekommenderad läsning
Shelby Brown. Late Carthaginian Child Sacrifice, Sheffield Academic Press 1991
Kort sagt, de verkade likna oss…
Deras styrelseskick pendlade mellan monarki och mer "demokratiska" former. Men i grunden var det hela tiden köpmannaaristokratin som hade makten. Även i detta finns det likheter med vårt samhälle.
Vad som sällan nämns i de mer populära skidringarna är vad historiker vetat åtminstone sedan tidigt 1900-tal. I deras religion var rituella offer av barn den kanske mest centrala riten.
Låt mig redan nu påpeka att den feniciska kulturen är död. Det finns inga folkgrupper som anses, eller anser sig, vara dess arvtagare. Israelitiska, romerska och arabiska invasioner och andra historiska händelser har för alltid slagit sönder denna etniska grupp.
Ordet "fenicier" är av grekiskt ursprung, Själva kallade sig "fenicierna" för kanaanéer. Det är samma namn som används i Bibeln för att beskriva det folk som enligt Josuas bok besegrades av de israelitiska erövrarna. Idag är det vanligt att använda ordet "kanaanéer" för de "fenicier" som bodde i nuvarande Palestina medan ordet "fenicier" används om de som bodde i nuvarande Libanon. Från Libanon spred sig sedan "fenicierna" över Medelhavet och grundade kolonier. Den mest kända är Karthago.
Redan i Bibeln tillskrivs kanaanéerna rituella barnamord. De används som motivering för att de ska fördrivas, ja, utrotas. Det beskrivs hur de offrar sina barn till gudarna Baal och Molok. I Tredje Mosebok 18:21 kan vi till exempel läsa ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok.” Textens varning var riktad till de israeliter som frestats att ta efter denna kult. Redan i samma bok kapitel 20 upprepas varningen, nu än hårdare: ”Varje israelit och varje invandrare i Israel som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden: folket i landet skall stena honom. Jag skall vända mig mot den mannen och utstöta honom ur hans folk”.
Trots dessa varningar spred sig kulten enligt Gamla Testamentet till israeliterna. Så får vi i Andra Konungaboken 16:3 reda på att Pekash, konung i Juda, (Israel splittrades i Israel och Juda efter Salomos död) offrade sin son på bålet ”enligt det vedervärdiga bruket hos de folken som Herren hade drivit undan för israeliterna.” Senare i samma bok 21:6 beskrivs hur kung Manasse i Juda lät offra sin son på bålet.
Men samtidigt fördes en kamp mot bruket och vissa kungar angrep hårt barnoffertraditionen. Reformatorn Josia sägs ha förstört offerplatsen i Hinnoms dal där barn regelbundet offrades (Andra Konungaboken 23:10).
Fördömande av barnoffer finns också i exempelvis Psaltaren 126: 37-38 och Hesekiel 16:21-22. I Jeremia 19:4-7 finns ett annat stycke som jag väljer att citera direkt:
”4 De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 5 De har byggt offerplatser där de bränner sina barn som offer åt Baal. Något sådant har jag aldrig befallt, aldrig talat om och aldrig tänkt. 6 Därför skall det komma en tid säger Herren, då denna plats inte längre kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråp- dalen. 7 På denna plats skall jag spräcka Judas och Jerusalems planer. Jag skall låta dem stupa för sina motståndares svärd och för sina dödsfienders hand. Deras döda kroppar skall jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur.”
Tofet var ett ord som numera allmänt används som namn på de platser där barn offrades i den kanaaneisk-feniciska kullturen
Nu var inte Gamla Testamentet ensamma om att tillskriva kanaanéer/fenicier denna offerpraktik. Många grekiska och romerska författare gjorde detsamma. Författare som Philo av Byblos, Sofokles, "Pseudo-Platon", Ennius, Cleitarchus, Didorus Siculus, Dionysius, Plinius och andra.
Var det här demonisering av en illa omtyckt folkgrupp? Trots att det i så fall verkar osannolikt att just "fenicierna" av alla folkgrupper så envetet under många sekler skulle anklagas för just detta skulle det ju i sig inte kunna uteslutas. Man behöver bara tänka på många illasinnade substanslösa anklagelser mot judarna….
Innan jag går vidare vill jag därför här göra ett påpekande. Som framgår ovan fördöms barnoffer i de mest hårda ordalag i Gamla Testametet. Den judiska religionen skapades i själva verket i hård kamp mot just kanaaneiska rituella barnamord. Judendomens heliga skrifter är här helt entydiga. Rituella barnamord kan rent definitionsmässigt aldrig vara "judiska".
Men för att återgå till frågan. De utgrävningar som började genomföras i Karthago från 1921, har visat att anklagelserna inte kan avfärdas som fientlig propaganda eller "demonisering". I jättelika gravfält, eller snarare offerfält. har tiotusentals urnor med rester av kremerade barn återfunnits. De kremerade barnen har ofta återfunnits tillsammans med kremerade djur. Däremot saknas där helt rester från vuxna. Redan det är anmärkningsvärt och talar emot att det skulle handla om gravfält.
Och på många ställen återfinns vid dessa, inskriptioner på resta stenar som klart säger att barnen offrades till en namngiven gud. I den tidigaste fasen handlade det nästan alltid om Baal (eller Baal Hammon) - i den senare fasen blir det mer och mer vanligt att barnen offrades till gudinnan Tanit.
Andelen djurben minskar för övrigt också gradvis, och andelen barnben ökar. Det verkar alltså inte vara någon gradvis utveckling mot "civilisation" utan en succesivt råare praktik.
De offrade barnen blir med tiden äldre. I de äldsta faserna handlar det nästan enbart om spädbarn - men efter ett tag blir det mer och mer frågan om barn upp till tre-fyraårsåldern.
Varför offrades dessa barn? Romerska källor anger att det både kunde handla om offer som staten organiserade för framgångar i krig, som privata offer där föräldrarna offrade barn för att uppnå framgångar.
År 146 f.kr. besegrades Karthago i det tredje puniska kriget och staden förstördes av den segrande romerska armén. Från förspelet till detta krig kommer det kända uttalandet från Cato den äldre - "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Han bekymrade sig naturligtvis inte för barnen i Karthago - i Rom sattes oönskade barn ut i det vilda för att dö. Och efter den romerska segern såldes många av barnen i Karthago som slavar.
Fastän barnoffer förbjöds av de segrande romarna, verkar de inte ha arbetat speciellt hårt för att få bort dem. Kyrkofadern Tertullianus, som kom från Karthago, berättade långt senare om att barnoffer fortfarande praktiserades på 100-talet e.kr.
Men barnofferfält har inte återfunnits endast i Karthago. Resterna av sådana har också återfunnits från många forna feniciska kolonier över Medelhavet, som till exempel Hadrumetum i Nordafrika, Motya och Lillibeum i Sicilien, samt Nora och Tharros i Sardinien. På många ställen där fälten inte återfunnits har det ändå återfunnits inskriptioner med barnoffertexter.
"Fenicierna" som folkgrupp finns inte mer. Men det faktum att dess köpmannabaserade ekonomi och samhälle uppvisar så anmärkningsvärda likheter med vår egen manar till eftertanke.
Människooffer uppstår aldrig i de mest "primitiva" och jämlika samhällena. De är helt okända hos jägar-samlarkulturer. De återfinns först i en del tidiga jordbrukskulturer men där har de en ganska marginell betydelse. Det är endast i samhällen med klasser och starka stater som de verkar ha fått masskaraktär (som exempelvis hos aztekerna).
Och det finns alltså endast ett känt forntida samhälle där hela offerpraktiken inriktades på att döda barn. Och det är som sagt i det enda kända forntida samhälle som ekonomiskt liknar vårt eget.
Ett så kallat "dynamiskt" samhälle med en expansiv marknadsekonomi.
Kanske något att tänka på.
------------------------
Rekommenderad läsning
Shelby Brown. Late Carthaginian Child Sacrifice, Sheffield Academic Press 1991
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.
