Efter att ha skrivit artikeln om barnoffer nedan har jag noterat att en revisionistisk historieskrivning, som stöds av en liten minoritet av historiker, på senare tid har getts en plattform i populärvetenskaplig press, som i den svenska tidskriften Världens historia.
Den är tilltalande, men ohållbar. Om den stämde skulle Karthago och den feniciska kulturen i själva verket vara den kultur i världen där dödfödda barn skulle ha behandlats med en större respekt än i någon annan kultur, vår egen inbegripen.... Detta skulle ingen samtida observatör ha uppmärksammat - tvärtom skulle greker, hebréer och romare tävla i att anklaga denna ovanligt barnvänliga kultur för barnamord!
Just den ovan länkade artikeln är aningen förvirrad. Att även flickor återfunnits bland de döda är ju inget argument för att det inte skulle handla om offer. Om 20 procent av barnen enligt artikeln skulle vara dödfödda (vilket är en milt sagt omstridd bedömning) - vad säger det i så fall om de övriga 80 procenten?
Och om "myten" om feniciska barnoffer skapades av romarna för att rättfärdiga kriget mot Karthago - på vilket sätt skulle det ha kunnat påverkat Gamla Testamentets långt tidigare författare som beskyllde de mer sentida feniciernas kanaaneiska förfäder för precis samma offerpraktik? Och varför anklagade greker, romare och israeliter aldrig sina andra fiender för rituella barnamord, om det endast handlade om att förtala motståndare?
Och vad sägs om de tre- fyraåriga, enligt osteologerna av allt att döma friska, barn, som också återfanns på "gravfälten"? Och de inskriptioner som berättar om att barnen "gavs" till Tanit och Baal?
Jag återkommer till denna obehagliga revisionistiska historieskrivning. Vill bara nu lägga till att den allmänna tendensen i vår tid att förneka grymheter mot barn nu har fått en sorts spegelbild i en revisionistisk omtolkning av förhistoriska och tidiga historiska fakta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar