... att kommentera igen (med undantag för denna och den föregående posten, som ska ses som programförklaringar, inte som inlägg). En grundregel som jag tycker alla bör tänka på är denna. Skriv inte något som ni inte är säker på att det är helt OK att alla i hela världen kan läsa (man behöver inte ens kunna svenska för att läsa, Google har översättningsprogram!).
Om ni vill skriva meddelanden enkom till mig kan ni maila, alternativt skriva Privat ovanför om ni skriver till bloggen så vet ni att det inte kommer att läggas ut.
Men det är bättre med mailkontakt i så fall, för då får jag en chans att svara.
torsdag 28 maj 2015
På förekommen anledning
Denna blogg är just nu ingen blogg, eftersom det inte går att kommentera den. Men detta kommer ganska snart att ändras.
Jag vill passa på att säga något principiellt om hur modereringen på denna blogg fungerar.
Bloggen är förhandsmodererad. Det innebär att jag måste godkänna alla kommentarer innan de läggs ut.
Grundprincipen för modereringen är vad som skrivs, inte vem som skriver. Och det är vad som skrivs här, inte vad som skrivits någon annanstans. Och det är vad som skrivs under inlägget ifråga (eller i någon väldigt nylig debatt på denna blogg) , inte vad samma person skrev på denna blogg för två år sedan.
Det finns undantag. Hans Scheike kommer aldrig,att få skriva här, även om det så endast handlar om krukväxter. Men undantagen är få.
Det händer ibland att människor ställer sig frågan om verkligen X, som eventuellt skrev detta eller detta på Y-.sidan, eller eventuellet betett sig väldigt tarvligt mot Z, verkligen bör få skriva här. Och det är inte så konstigt.
Men grundprincipen är alltså denna. Modereringen handlar om vad som skrivs, inte om vem som skriver det. Och - alltså - undantagen från denna grundprincip är mycket, mycket få.
Jag vill passa på att säga något principiellt om hur modereringen på denna blogg fungerar.
Bloggen är förhandsmodererad. Det innebär att jag måste godkänna alla kommentarer innan de läggs ut.
Grundprincipen för modereringen är vad som skrivs, inte vem som skriver. Och det är vad som skrivs här, inte vad som skrivits någon annanstans. Och det är vad som skrivs under inlägget ifråga (eller i någon väldigt nylig debatt på denna blogg) , inte vad samma person skrev på denna blogg för två år sedan.
Det finns undantag. Hans Scheike kommer aldrig,att få skriva här, även om det så endast handlar om krukväxter. Men undantagen är få.
Det händer ibland att människor ställer sig frågan om verkligen X, som eventuellt skrev detta eller detta på Y-.sidan, eller eventuellet betett sig väldigt tarvligt mot Z, verkligen bör få skriva här. Och det är inte så konstigt.
Men grundprincipen är alltså denna. Modereringen handlar om vad som skrivs, inte om vem som skriver det. Och - alltså - undantagen från denna grundprincip är mycket, mycket få.
Tillägnad NoBoyToy
När jag tittade runt lite på Creedence-låtar upptäckte jag Joan Jetts version av "Have you ever seen the rain".
Och eftersom jag vet att en av de mest dynamiskt fascinerande bloggare jag någonsin stött på, nämligen NoBoyToy (NBT) formligen älskar Joan Jett passar jag på att lägga ut den, som en hyllning till hennes - just det- fascinerande blogg.
I väntan på att jag ska fundera färdigt över karaktären på min blogg, som just nu inte är någon riktig blogg eftersom den inte går att kommentera, tycker jag att det är lämpligt att en post som är tillägnad NBT ligger överst.
Jag håller alls inte alltid med henne, men hon är verkligen en frisk fläkt, vilket bland annat visas av att hon kan reta gallfeber på många, som inte tål en feminism som är kraftigare än en mellanmjölksvariant.....
Så kan jag på detta sätt passa på att tacka för många fascinerande provokativa men inspirerande läsupplevelser genom åren...
Och eftersom jag vet att en av de mest dynamiskt fascinerande bloggare jag någonsin stött på, nämligen NoBoyToy (NBT) formligen älskar Joan Jett passar jag på att lägga ut den, som en hyllning till hennes - just det- fascinerande blogg.
I väntan på att jag ska fundera färdigt över karaktären på min blogg, som just nu inte är någon riktig blogg eftersom den inte går att kommentera, tycker jag att det är lämpligt att en post som är tillägnad NBT ligger överst.
Jag håller alls inte alltid med henne, men hon är verkligen en frisk fläkt, vilket bland annat visas av att hon kan reta gallfeber på många, som inte tål en feminism som är kraftigare än en mellanmjölksvariant.....
Så kan jag på detta sätt passa på att tacka för många fascinerande provokativa men inspirerande läsupplevelser genom åren...
onsdag 27 maj 2015
Bad Moon Rising, "satanistpanik" och denna blogg
Jag funderar lite över vilken karaktär denna blogg ska ha. Under tiden som jag gör det kommer kommentarsfunktionen på bloggen att vara avstängd. Tills vidare lägger jag nu ut en suggestiv sång av Creedence Clearwater Revival . Den heter alltså Bad Moon Rising och kan höras här, tillsammans med ett fantasifullt bildband.
Dess lätt kusliga text har inspirerat många. Bland annat använde sig den anti-satanistiske religionsforskaren Carl A Raschke den till det tredje kapitlet i sin bok Painted Black, som faktiskt var en av inspirationskällorna till min (hårt angripna) lic-uppsats i religionshistoria 1998.
Trots att jag stod mycket långt ifrån Raschke politiskt, var det något i hans analys av destruktiva "sataniska" och satanistiska subkulturer som imponerade mycket på mig.
Det tredje kapitlet i hans bok hette alltså Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America .
Raschke blev snart avfärdad som en sån där obehaglig spridare av "satanistpanik", som inte "fattade" att just satanism var ett i grnden ganska harmlöst fenomen, som borde behandlas oerhört respektfullt, vänligt, och jag höll på att säga inställsamt. Där upplevde jag i alla fall att jag hade något gemensamt med Raschke - hur långt vi än stod från varandra i andra avseenden.
Så lyssna gärna på Creedence låt. Den ger väl uttryck för en närmast skräckfylld pessimism - om man tar den på allvar.
Men den får ligga överst här ett tag, till jag bestämt vad denna blogg egentligen är för något och vad jag ska göra med den.
Dess lätt kusliga text har inspirerat många. Bland annat använde sig den anti-satanistiske religionsforskaren Carl A Raschke den till det tredje kapitlet i sin bok Painted Black, som faktiskt var en av inspirationskällorna till min (hårt angripna) lic-uppsats i religionshistoria 1998.
Trots att jag stod mycket långt ifrån Raschke politiskt, var det något i hans analys av destruktiva "sataniska" och satanistiska subkulturer som imponerade mycket på mig.
Det tredje kapitlet i hans bok hette alltså Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America .
Raschke blev snart avfärdad som en sån där obehaglig spridare av "satanistpanik", som inte "fattade" att just satanism var ett i grnden ganska harmlöst fenomen, som borde behandlas oerhört respektfullt, vänligt, och jag höll på att säga inställsamt. Där upplevde jag i alla fall att jag hade något gemensamt med Raschke - hur långt vi än stod från varandra i andra avseenden.
Så lyssna gärna på Creedence låt. Den ger väl uttryck för en närmast skräckfylld pessimism - om man tar den på allvar.
Men den får ligga överst här ett tag, till jag bestämt vad denna blogg egentligen är för något och vad jag ska göra med den.
tisdag 26 maj 2015
Ann-Charlotte!
Jag har fått ditt meddelande, och har full förståelse för dina synpunkter. Men jag vill ändå inte helt följa din uppmaning.
Du är ju inte den första som tyckt detta, vill jag också säga.
Jag vill inte gå in på detaljer här, om du vill att jag ska det kan du maila mig på den adress jag angett ovan till vänster på bloggen.
Jag har en ganska klar, och, anser jag själv, en ganska så principiell redigeringspolitik på denna blogg. Jag skulle i och för sig kunna ändra den, men det gör jag inte så där rakt av.
Varma hälsningar Erik
Du är ju inte den första som tyckt detta, vill jag också säga.
Jag vill inte gå in på detaljer här, om du vill att jag ska det kan du maila mig på den adress jag angett ovan till vänster på bloggen.
Jag har en ganska klar, och, anser jag själv, en ganska så principiell redigeringspolitik på denna blogg. Jag skulle i och för sig kunna ändra den, men det gör jag inte så där rakt av.
Varma hälsningar Erik
måndag 25 maj 2015
söndag 24 maj 2015
Kjell-Åke Bjurkvist
Fick höra igår att Kjell-Åke inte finns längre. Känner en sorg som inte går att beskriva. Han betydde mycket för väldigt många. Han har kämpat för de som utsatts för övergrepp som få andra.
Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig i att stöda andra överlevare.
Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.
Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...
Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig i att stöda andra överlevare.
Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.
Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...
lördag 23 maj 2015
Sylvia's Mother
Den här måste väl vara en av de snyftigaste poplåtarna som någonsin gjort. Den var en av låtarna i en jukebox 1974 på ett café vid Odengatan, och jag brukade spela den nästan varje gång jag var där detta år.
Det går fortfarande att lyssna på denna sorgsna sång - här.
Det går fortfarande att lyssna på denna sorgsna sång - här.
torsdag 21 maj 2015
En bilfri innerstad
I februari 1969 sände TV ett inslag där någon som kallade sig "Elake herrn" (han hette egentligen Fred Bremberg) på ett förödande effektivt sätt argumenterade mot bilism i innerstan. Han ville alltså ha en bilfri innerstad och det imponerade på många, inklusive mig. Nu upptäcker jag att han tydligen gav manuskriptet till Svenska Kvinnors Vänsterförbunds tidskrift "Vi mänskor" som publicerade det i nr 2/69.
Artikeln kan läsas på sidorna 33-35 i detta nummer - genom denna länk. Jag tycker det står sig ån idag. När det sändes var jag nyss fyllda 14 och såg framför mig en framtida värld med harmoniska innerstäder utan bilar. Tyvärr blev det inte så.
PS. I samma nummer kan man för övrigt också läsa en recension av en annan bok som var före sin tid - Per Gahrtons "Barn i Sverige" från 1968.
Artikeln kan läsas på sidorna 33-35 i detta nummer - genom denna länk. Jag tycker det står sig ån idag. När det sändes var jag nyss fyllda 14 och såg framför mig en framtida värld med harmoniska innerstäder utan bilar. Tyvärr blev det inte så.
PS. I samma nummer kan man för övrigt också läsa en recension av en annan bok som var före sin tid - Per Gahrtons "Barn i Sverige" från 1968.
onsdag 20 maj 2015
Ytpsykologi, djuppsykologi - och stalinism
Jag tror det var 1970 som jag läste en bok som hette "Ytpsykologi contra djuppsykologi". Jag minns inte namnet på författaren, men jag tror boken gavs ut 1944.
Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.
Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.
Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.
Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.
Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.
För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.
Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .
Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....
Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?
Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.
Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.
Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.
I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.
Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...
Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.
Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.
Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.
Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.
Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.
För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.
Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .
Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....
Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?
Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.
Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.
Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.
I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.
Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...
Från psykiatriskt utlåtande om mig från 1967
2013 hade den underläkare som fanns på ungdomskliniken i Långbro när jag var intagen där 1971-73 sänt mig en lunta med hennes anteckningar och annat material om mig från den tiden. Det var snällt av henne, även om jag sen blev lite ledsen att hon omedelbart drog sig tillbaka när jag började ställa följdfrågor om det.
I materialet fanns även en sammanfattning av en journal från Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus från november-decamber 1967, då jag var intagen där. Jag var 12, på gränsen till 13.
Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag igår på nytt läste vad som stod där. Så helt gränslöst lägger jag ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-
"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "
Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13. Den låter faktiskt väldigt välvillig.
Nästan avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.
Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"
Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här . Jag tycker nog att det faktum att jag gör det är lite gränslöst och egotrippat. Kan bara inte låta bli. Möjligen ett indirekt resultat av de panikångestattacker jag haft på sistone, och av de mediciner som jag ordinerats, men som jag försöker skära ner på så mycket som möjligt.
I materialet fanns även en sammanfattning av en journal från Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus från november-decamber 1967, då jag var intagen där. Jag var 12, på gränsen till 13.
Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag igår på nytt läste vad som stod där. Så helt gränslöst lägger jag ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-
"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "
Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13. Den låter faktiskt väldigt välvillig.
Nästan avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.
Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"
Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här . Jag tycker nog att det faktum att jag gör det är lite gränslöst och egotrippat. Kan bara inte låta bli. Möjligen ett indirekt resultat av de panikångestattacker jag haft på sistone, och av de mediciner som jag ordinerats, men som jag försöker skära ner på så mycket som möjligt.
tisdag 19 maj 2015
Nabonidus, Kyros - och Daniels bok
Jag har tidigare berättat om den mystiska historien om Belsassars gästabud i Danielbokens sjätte kapitel. Den där den babyloniska kungen Belsassar chockas av en osynlig hand som skriver orden "Mene mene tekel u-farsin" på väggen i det rum där han och hans dryckesbröder håller på att dricka vin ur judarnas heliga kärl. Profeten Daniel tillkallas och berättar att inskriften ska uttydas "Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser'." Det hela slutar med att Bessassar dödas och att "Darejeves av Medien" tar över riket.
Nu var det ju inte "Darejeves" (läs Darius) av "Medien" (läs Persien) som tog över riket utan den persiska kungen Kyros (i Bibeln annars kallad Kores). Det är en (av många) saker som gjort att religionshistoriker brukar datera Daniels bok inte från 600-talet f.kr (då den uppgetts ha skrivits, och då handlingen utspelar sig ) utan långt senare - troligen på 200.talet f.kr.
Men det finns fler problem i texten. Ett är namnet på kungen - Belsassar. Historiker påpekade tidigt att Belsassar inte var den siste kungen i Babylonien. Den sista kungen hette Nabonidus.
Men för en gång fick de bokstavstroende en form av poäng. Det visade sig att Nabonidus mot slutet av sin regeringstid hade flyttat från Babylon till staden Teima, där han ägnade all tid åt att dyrka månguden Sin. Under denna tid fick kungens son, som just hette Belsassar, i praktiken ta över regeringssmakten i Babylon.
Detta kan möjligen förklara ett annat mystiskt parti i just Daniels boks sjätte kapitel:
"Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem."
Nu var alltså inte Nebukadnessar Belsassars far. Dessutom var han en framgångsrik regent, och påståendet att han slutade sins dagar på ett så förnedrande slätt har inget stöd i några källor - förutom just Daniels bok.
Men, som sagt, Belsassars far hette ju Nabonidus. Och där kanske pusselbitarna faller bättre på plats.
Nabonidus mor var nämligen en hängiven dyrkare av månguden Sin, som hon såg som allsmäktig och den gud som framförallt borde dyrkas. När Nabonidus blev kung levde han upp till sim mors religiösa önskningar, och flyttade som sagt till Teima för att där kunna fördjupa kulten av Sin. .
I bevarade inskriptioner förklarar Nabonidus att Sin har blivit vred för att hans dyrkan eftersatts, och som straff sänt hetta, och hungersnöd til landet. Således, säger Nabonidus, har Sin befallt honom att flytta till Teima och förvandla denna plats till ett kultcenter för denne gud.
Det här blev inte så populärt. Den högste guden i Babylon sågs som Marduk - han var stadsguden som var en garant för hela det babyloniska riket. Nu deserterade kungen till en avlägsen stad och ägnade all sin tid till att dyrka en underordnad gud. Enligt ett elakt bevarat fragment från Babylon betydde detta att han placerade en bild av en gud som ingen tidigare hört tals om i centrum av templet. (En överdrift, förvisso, Sin var känd sedan tidigare). En allmän uppfattning var att Nabonidus inte endast svek Marduk, och koncentrerade all sin energi på att dyrka en underordnad gud, utan att han desutom hade deserterat från sin roll som kung.
Kort sagt, blivit galen.
Så när Daniel 6 talar om Nebukadnessar syftar boken med all säkerhet på Nabonidus, Belsassars verklige far. Daniels bok hade rätt i slutet på sitt sjätte kapitel . Belsassars interimsregering störtades verkligen.
Det persiska riket tog över. Perserkungen Kyros II hade förmodligen en ovanligt lätt uppgift. Medan kungen gömde sig i Taima och dyrkade månguden, medan oppositionen mot honom växte i Babylon, och medan den oerfarne Belsassar var dennes ställföreträdare - var det kanske inte så svårt att inta staden.
När Kyros intog Babylon visade han att han inte endast behärskade krigskonsten - han var också en mästare på propaganda. I inskriptioner hånade han Nabonidus för att denne hade förolämpat Babylons stadsgud genom att överge honom . Istället var det Kyros - erövraren!!- som blev guden Marduks redskap för att återupprätta sin kult. Så inkräktaren blev Babylons stadsguds redskap - medan Babyloniens kung var en simpel förrädare mot sitt land, och gud.
Så Kyros invaderade Babylon för att återupprätta kulten av just denna stads främste gud. Enligt sin egen propaganda.
Nu trodde knappast Kyros ett ögonblick på att han var ett redskap för Marduk. Med all säkerhet trodde han inte ens på Marduks existens. Han var av allt att döma zoroastrier, och som sådan såg han Ahura Mazda som inte endast den högste, utan den ende guden. Men Kyros var både tolerant och - taktisk. Nu kunde många babylonier se erövraren som patriot, och kungen som förrädare.
Det är ju också samme Kyros som under namnet Kores hyllas i Bibeln som "Herrens smorde". Det är väl den ende "hedning" som någonsin fått den benämningen i Bibeln. Anledningen var också där Kyros kombination av tolerans och taktiskt sinne. Han lät judarna lämna Babylon och återupprätta sitt tempel.
Medan Nabonidus alltså var en religiös drömmare, som lämnade sitt rike åt sitt öde för att dyrka månguden i en ökenstad- ungefär som den egyptiska farao Akhenaten hade flyttat till den nybyggda staden Akhetaten för att enkom dyrka solguden Aton - var Kyros en pragmatisk härskare som gärna gynnade kulten av de underkuvade folkens gudar - för att bryta ner motståndet och få ett folkligt stöd.
Och alltså till och med utgav sig för att vara redskap för gudar som han inte alls trodde på.
Huvudkälla
Babylon: Myth and Reality, (ed by I.L. Finkel and M.J Seymour) Brittish Museum press 2008
Nu var det ju inte "Darejeves" (läs Darius) av "Medien" (läs Persien) som tog över riket utan den persiska kungen Kyros (i Bibeln annars kallad Kores). Det är en (av många) saker som gjort att religionshistoriker brukar datera Daniels bok inte från 600-talet f.kr (då den uppgetts ha skrivits, och då handlingen utspelar sig ) utan långt senare - troligen på 200.talet f.kr.
Men det finns fler problem i texten. Ett är namnet på kungen - Belsassar. Historiker påpekade tidigt att Belsassar inte var den siste kungen i Babylonien. Den sista kungen hette Nabonidus.
Men för en gång fick de bokstavstroende en form av poäng. Det visade sig att Nabonidus mot slutet av sin regeringstid hade flyttat från Babylon till staden Teima, där han ägnade all tid åt att dyrka månguden Sin. Under denna tid fick kungens son, som just hette Belsassar, i praktiken ta över regeringssmakten i Babylon.
Detta kan möjligen förklara ett annat mystiskt parti i just Daniels boks sjätte kapitel:
"Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem."
Nu var alltså inte Nebukadnessar Belsassars far. Dessutom var han en framgångsrik regent, och påståendet att han slutade sins dagar på ett så förnedrande slätt har inget stöd i några källor - förutom just Daniels bok.
Men, som sagt, Belsassars far hette ju Nabonidus. Och där kanske pusselbitarna faller bättre på plats.
Nabonidus mor var nämligen en hängiven dyrkare av månguden Sin, som hon såg som allsmäktig och den gud som framförallt borde dyrkas. När Nabonidus blev kung levde han upp till sim mors religiösa önskningar, och flyttade som sagt till Teima för att där kunna fördjupa kulten av Sin. .
I bevarade inskriptioner förklarar Nabonidus att Sin har blivit vred för att hans dyrkan eftersatts, och som straff sänt hetta, och hungersnöd til landet. Således, säger Nabonidus, har Sin befallt honom att flytta till Teima och förvandla denna plats till ett kultcenter för denne gud.
Det här blev inte så populärt. Den högste guden i Babylon sågs som Marduk - han var stadsguden som var en garant för hela det babyloniska riket. Nu deserterade kungen till en avlägsen stad och ägnade all sin tid till att dyrka en underordnad gud. Enligt ett elakt bevarat fragment från Babylon betydde detta att han placerade en bild av en gud som ingen tidigare hört tals om i centrum av templet. (En överdrift, förvisso, Sin var känd sedan tidigare). En allmän uppfattning var att Nabonidus inte endast svek Marduk, och koncentrerade all sin energi på att dyrka en underordnad gud, utan att han desutom hade deserterat från sin roll som kung.
Kort sagt, blivit galen.
Så när Daniel 6 talar om Nebukadnessar syftar boken med all säkerhet på Nabonidus, Belsassars verklige far. Daniels bok hade rätt i slutet på sitt sjätte kapitel . Belsassars interimsregering störtades verkligen.
Det persiska riket tog över. Perserkungen Kyros II hade förmodligen en ovanligt lätt uppgift. Medan kungen gömde sig i Taima och dyrkade månguden, medan oppositionen mot honom växte i Babylon, och medan den oerfarne Belsassar var dennes ställföreträdare - var det kanske inte så svårt att inta staden.
När Kyros intog Babylon visade han att han inte endast behärskade krigskonsten - han var också en mästare på propaganda. I inskriptioner hånade han Nabonidus för att denne hade förolämpat Babylons stadsgud genom att överge honom . Istället var det Kyros - erövraren!!- som blev guden Marduks redskap för att återupprätta sin kult. Så inkräktaren blev Babylons stadsguds redskap - medan Babyloniens kung var en simpel förrädare mot sitt land, och gud.
Så Kyros invaderade Babylon för att återupprätta kulten av just denna stads främste gud. Enligt sin egen propaganda.
Nu trodde knappast Kyros ett ögonblick på att han var ett redskap för Marduk. Med all säkerhet trodde han inte ens på Marduks existens. Han var av allt att döma zoroastrier, och som sådan såg han Ahura Mazda som inte endast den högste, utan den ende guden. Men Kyros var både tolerant och - taktisk. Nu kunde många babylonier se erövraren som patriot, och kungen som förrädare.
Det är ju också samme Kyros som under namnet Kores hyllas i Bibeln som "Herrens smorde". Det är väl den ende "hedning" som någonsin fått den benämningen i Bibeln. Anledningen var också där Kyros kombination av tolerans och taktiskt sinne. Han lät judarna lämna Babylon och återupprätta sitt tempel.
Medan Nabonidus alltså var en religiös drömmare, som lämnade sitt rike åt sitt öde för att dyrka månguden i en ökenstad- ungefär som den egyptiska farao Akhenaten hade flyttat till den nybyggda staden Akhetaten för att enkom dyrka solguden Aton - var Kyros en pragmatisk härskare som gärna gynnade kulten av de underkuvade folkens gudar - för att bryta ner motståndet och få ett folkligt stöd.
Och alltså till och med utgav sig för att vara redskap för gudar som han inte alls trodde på.
Huvudkälla
Babylon: Myth and Reality, (ed by I.L. Finkel and M.J Seymour) Brittish Museum press 2008
söndag 17 maj 2015
Åsa Linderborg på fel sida
För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.
Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.
Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.
Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.
I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar".
Hela hennes artikel kan läsas här.
Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.
Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...
Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.
Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.
Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.
Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.
Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.
I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar".
Hela hennes artikel kan läsas här.
Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.
Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...
Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.
Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.
lördag 16 maj 2015
Jag tar det en gång till
Jag vill än en gång göra en sak MYCKET klar.
Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.
Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.
Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.
Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".
Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.
Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.
Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.
Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".
fredag 15 maj 2015
För övrigt anser jag.....
Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.
I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.
I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)