Nu har vallokalerna stängts och man kan pusta ut. Även om vi inte vet resultatet, är valet redan avgjort. Så jag skriver om något helt annat.
För några dagar sedan dök ett ord upp i mitt huvud. Det var "Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt". Det tog inte en sekund innan jag insåg att det var den svenska titeln på sången Supercalifragilisticexpialidocious från Julie Andrews Mary Poppins-film från 1964.
Jag såg den i januari 1967 när jag nyss fyllt tolv, och jag älskade den. En övernaturlig (kvinnlig) barnvakt som ger hopp åt barnen i en olycklig familj var en handling som tilltalade mig mycket.
Jag minns att när jag lämnade bion var jag så koncentrerad på filmens innehåll att jag fick rema raserianfall mot alla som försökte skämta eller skoja med mig. Jag tyckte att man ett tag efter en sådan film borde vara andaktsfullt tyst och begrunda dess handling....
Så min fascination för kvinnliga övernaturliga väsen har uppenbarligen djupa rötter...
söndag 19 september 2010
Har just nu....
... röstat i vallokalen i Hovsjö. I riksdag och landsting röstade jag på Vänsterpartiet, i kommunfullmäktige på Socialdemokraterna. Det sista pga av lokala personfrågor.
Nu är frågan: ska jag genomlida ännu en rösträkning (2006 var en mara) eller ska jag gå ut och vänta på att får reda på resultatet till i morgon?
Nu är frågan: ska jag genomlida ännu en rösträkning (2006 var en mara) eller ska jag gå ut och vänta på att får reda på resultatet till i morgon?
Hymn till Kali
På You Tube kan man lyssna på en vacker hymn/sång till Kali. Där har den kallats "Kali - destroyer of Evil". Med undertexten "Hindu Mother Goddess Kali the Destroyer of Ego Evil and Negativity". Och det är sant - Kali är tillsammans med Durga, som hon emanerar från, den kanske främsta bekämparen av ondska i indisk mytologi.
Med rötter i den jämlika, för-ariska kulturen i Indien, bekämpar hon enligt eposet Devi-Mahatmyam ned maktfullkomliga demoner som Sumbha och Nisumbha, som hotar och terroriserar hela gudavärlden.
Tillsammans med Durga räddar hon i denna berättelse världen från det demoniska tyranniet och har sedan dess haft en central ställning i hinduismen.
I sin bok "Kali - the feminine force" hoppas Ajit Mookerjee på en repetition av Kalis seger i myten:
"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost"
Det låter ju tilltalande.
Lyssna gärna på sången, åtminstone jag finner den rofylld. Och budskapet om att ondskan kan besegras är hoppfullt. Och det kan ju behövas i dessa dagar, när egoism, nyliberalism, och skriande ojämlikhet gradvis slår sönder solidaritet och sammanhållning i allt större delar av världen.
Inklusive, förstås, i Sverige. Så glöm för Gudinnans skull inte att rösta idag!
Med rötter i den jämlika, för-ariska kulturen i Indien, bekämpar hon enligt eposet Devi-Mahatmyam ned maktfullkomliga demoner som Sumbha och Nisumbha, som hotar och terroriserar hela gudavärlden.
Tillsammans med Durga räddar hon i denna berättelse världen från det demoniska tyranniet och har sedan dess haft en central ställning i hinduismen.
I sin bok "Kali - the feminine force" hoppas Ajit Mookerjee på en repetition av Kalis seger i myten:
"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost"
Det låter ju tilltalande.
Lyssna gärna på sången, åtminstone jag finner den rofylld. Och budskapet om att ondskan kan besegras är hoppfullt. Och det kan ju behövas i dessa dagar, när egoism, nyliberalism, och skriande ojämlikhet gradvis slår sönder solidaritet och sammanhållning i allt större delar av världen.
Inklusive, förstås, i Sverige. Så glöm för Gudinnans skull inte att rösta idag!
fredag 17 september 2010
Återigen om individualiserad föräldraförsäkring
Jag är inte mot en sådan av anti-feministiska skäl.
Jag är emot den av följande orsaker.
Dels för att den - så länge den inte täcker hela inkomstförlusten - slår mot låginkomsttagare, eftersom de tvingas låta den förälder som har den högsta inkomsten stanna hemma. Men detta skulle ju kunna lösas med att kräva att försäkringen blir heltäckande.
Men det finns andra skäl.
För det första att om båda föräldrarna mot sin vilja tvingas dela exakt lika kommer små barn att ibland under hela dagar riskera att bli utlämnade till en förälder som absolut inte VILL ta ansvaret. Barn behöver känna att de som tar hand om dem gör det med glädje - eller i alla fall inte ser dem som en outhärdlig börda...
För det andra för att det kommer att kunna stärka olämpliga fäder, och även fäder som begår övergrepp, i vårdnadstvister. Idag får en del mödrar vårdnaden i sådana fall trots att domstolarna inte bryr sig om deras - och barnens - anklagelser om övergrepp. Anledningen är att de ändå kan hävda att barnen har större anknytning till dem sedan tidig ålder. Med en obligatorisk 50/50-uppdelning skulle fädernas ställning ofta stärkas i sådana fall.
Det har en del anti-feminister och övergreppsförnekare insett, och följaktligen stött en individualiserad föräldraförsäkring. Av precis samma orsaker är jag emot den.
Jag är emot den av följande orsaker.
Dels för att den - så länge den inte täcker hela inkomstförlusten - slår mot låginkomsttagare, eftersom de tvingas låta den förälder som har den högsta inkomsten stanna hemma. Men detta skulle ju kunna lösas med att kräva att försäkringen blir heltäckande.
Men det finns andra skäl.
För det första att om båda föräldrarna mot sin vilja tvingas dela exakt lika kommer små barn att ibland under hela dagar riskera att bli utlämnade till en förälder som absolut inte VILL ta ansvaret. Barn behöver känna att de som tar hand om dem gör det med glädje - eller i alla fall inte ser dem som en outhärdlig börda...
För det andra för att det kommer att kunna stärka olämpliga fäder, och även fäder som begår övergrepp, i vårdnadstvister. Idag får en del mödrar vårdnaden i sådana fall trots att domstolarna inte bryr sig om deras - och barnens - anklagelser om övergrepp. Anledningen är att de ändå kan hävda att barnen har större anknytning till dem sedan tidig ålder. Med en obligatorisk 50/50-uppdelning skulle fädernas ställning ofta stärkas i sådana fall.
Det har en del anti-feminister och övergreppsförnekare insett, och följaktligen stött en individualiserad föräldraförsäkring. Av precis samma orsaker är jag emot den.
Alliansens "arbetslinje" i praktiken
Bara några dagar innan valet exploderar "fallet Annica" mitt i ansiktet på Fredrik Reinfeldt. Läs gärna Aftonbladets artikel om saken.
Annica är en svårt sjuk kvinna som på ett extremt sätt drabbats av Alliansens kampanj mot sjuka och arbetsoförmögna. Fallet är nu så allmänt känt att jag inte tänker beskriva det här. Men läs gärna AB-artikeln ovan, som även har en länk till Annicas dotters vid det här laget rikskända blogg.
Nu är det här inget enskilt exempel. Många andra, liknande, fall existerar förvisso, men det här har dessbättre nått medierrna - med en nästan unik omedalbar genomslagskraft. Nu verkar Försäkringskassan tvingas retirera - och det beror självfallet på mediebevakningen. Och Reinfeldt är tyst.
Låt oss vara helt på det klara med att den här typen av fall kommer att mångdubblas år efter år med en borgerlig politik. Det är inget misstag - det är ett systemfel.
Rösta mot Alliansen den 19 september!
Annica är en svårt sjuk kvinna som på ett extremt sätt drabbats av Alliansens kampanj mot sjuka och arbetsoförmögna. Fallet är nu så allmänt känt att jag inte tänker beskriva det här. Men läs gärna AB-artikeln ovan, som även har en länk till Annicas dotters vid det här laget rikskända blogg.
Nu är det här inget enskilt exempel. Många andra, liknande, fall existerar förvisso, men det här har dessbättre nått medierrna - med en nästan unik omedalbar genomslagskraft. Nu verkar Försäkringskassan tvingas retirera - och det beror självfallet på mediebevakningen. Och Reinfeldt är tyst.
Låt oss vara helt på det klara med att den här typen av fall kommer att mångdubblas år efter år med en borgerlig politik. Det är inget misstag - det är ett systemfel.
Rösta mot Alliansen den 19 september!
torsdag 16 september 2010
Klass 3d, tusen kyssar och lite minnesarbete
Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
onsdag 15 september 2010
Uppdaterat länklistan
Har ägnat ett antal timmar till att gå igenom länklistan på min webbsida och i en hel del fall ersatt icke fungerande länkar med fungerande. När det (oftast) inte har gått har jag raderat de felaktiga länkarna. Så nu, hoppas jag, ska alla länkar fungera...
måndag 13 september 2010
För övrigt anser jag...
... att Mona Sahlin överlägset vann debatten med Reinfeldt i går kväll. Hon gav ett både sakligt, mjukt och sympatiskt intryck medan Reinfeldt var överlägsen och dryg. Förutom att han har helt fel, förstås.
Reinfeldt har förvandlat den traditionella moderata poltiken, till en än mer obehaglig sådan, som systematiskt försöker få arbetare att tro att kampen för att försvara sina intressen inte bör riktas uppåt, mot de som har den ekonomiska makten, utan nedåt, mot arbetslösa, sjuka, utslagna.
Detta är hemligheten bakom retoriken om det "enda arbetarpartiet". "Vi är det parti som försvarar arbetarnas intressen mot de som inte har arbete och tär på samhällets resurser."
De "nya" moderaterna vädjar till människors sämsta sidor. Om de förlorar valet är det mer än välförtjänt. Om de vinner är det mer än oroande.
Reinfeldt har förvandlat den traditionella moderata poltiken, till en än mer obehaglig sådan, som systematiskt försöker få arbetare att tro att kampen för att försvara sina intressen inte bör riktas uppåt, mot de som har den ekonomiska makten, utan nedåt, mot arbetslösa, sjuka, utslagna.
Detta är hemligheten bakom retoriken om det "enda arbetarpartiet". "Vi är det parti som försvarar arbetarnas intressen mot de som inte har arbete och tär på samhällets resurser."
De "nya" moderaterna vädjar till människors sämsta sidor. Om de förlorar valet är det mer än välförtjänt. Om de vinner är det mer än oroande.
söndag 12 september 2010
Syntesen av ett livs arbete
/Min recension av Marija Gimbutas "The Civilization of the Goddess". Publicerad i Fornvännen 88 (1993)./
Marija Gimbutas, The Civilization of the Goddess, Harper San Francisco, 1991, 529 sidor, 450 fig. +24 pl. ISBN 0-06-250368-5.
Under en period som sträcker sig från senpaleolitikum till slutet av neolitikum (en period av minst 20 000 år!) består den överväldigande majoriteten av de antropomorfa avbildningarna i Europa och Asien av kvinnoavbildningar.
Detta faktum, som vanligen inte beaktas i någon högre grad i arkeologiska standardverk, utgör en av utgångspunkterna för Marija Gimbutas´ kontroversiella syn på stenålderns samhälle. Hon har i en rad artiklar och arbeten (som Goddesses and Gods of Old Europe 1982 och The Language of the Goddess 1989) beskrivit de förhistoriska kulturerna fram till senneolitikum som matrifokala kulturer med en kvinnligt dominerad religion. I Civilization of the Goddess lägger hon nu, med stöd av ett mycket omfattande arkeologiskt material, fram sin helhetssyn på de neolitiska samhällen där denna kultur, enligt henne, nådde sin högsta utveckling.
Gimbutas är en arkeolog som blivit känd framförallt för tre saker. Dels är hon författaren till ett antal arkeologiska standardverk som The Prehistory of Fastern Europe (1956), The Balts (1963), The Slavs (1971) och den monumentala Bronze Age Cultures in Central and Fastern Europe (1965). Dels har hon skapat en mycket omdiskuterad teori om de indoeuropeiska språkens ursprung, som hon bland annat lagt fram i en rad artiklar i Journal of Indo-European Studies. Och dels är hon känd för sin ovan nämnda teori om den kvinnodominerade kultur hon anser existerade i Europa under stenåldern.
I Civilization of the Goddess förenar hon dessa tre saker. Den har alla förutsättningar att bli ett standardverk - eller rättare sagt den skulle ha det om det inre vore för dess kontroversiella teorier, som förmodligen kommer att förhindra att den blir obligatorisk kurslitteratur på de flesta av världens arkeologiska institutioner. Och den utvecklar både Gimbutas teori om det "Gamla Europa" som en gång existerade och teorin om den indoeuropeiska expansion som slog sönder del. Civilization ... är Gimbutas syntes – här sammanfattas hennes livsverk som arkeolog och hennes slutliga syn på det europeiska neolitikum.
I region efter region av Europa kan vi följa de neolitiska kulturernas utveckling - och Gimbutas egna tolkningar av skeendet. Hennes encyklopediska överblick över materialet och hennes förmåga till översiktliga beskrivningar gör dessa avsnitt till bland de bästa sammanfattningarna av det europeiska neolitiska materialet.
Efter dessa översikter kommer redovisningen av hennes egen kontroversiella syn på religion, politiska strukturer, släktskapssystem och förhållandet mellan könen under dessa perioder. I ett speciellt avsnitt diskuteras den ev. "proto-skriftcn" i det neolitiska Sydösteuropa. Det hela är, minst sagt, fascinerande.
Gimbutas ser det europeiska neolitiska samhället som fundamentalt egalitärt, med en gudinnekult som ett sammanhängande integrerande ideologiskt system. Släktskapssystemet är matrilineärt och styrelseskicket är i det närmaste teokratiskt. Förhållandet mellan könen är också egalitärt, men trots detta ser Gimbutas kvinnans ställning som mer central än männens. Hon underbygger sina teser med ett mycket djärvt utnyttjande av ett gigantiskt arkeologiskt material.
Att samhället är egalitärt underbyggs med en överblickande sammanfattning av bosättnings- och gravmaterial, Här är bon som minst kontroversiell, även om hon hamnar i (explicit) motsättning till Renfrews och andras åsikt om existensen av megalitiska hövdingadömen. Hennes teori om den allomfattande gudinnekulten är betydligt mer kontroversiell – i synnerhet i dagar som dessa, då en extrem försiktighet i dessa frågor är den mest vanliga ståndpunkten bland arkeologer. Det matrilineära släktskapet underbyggs både genom senare etnografiska iakttagelser och med arkeologiskt material. Teorin om det teokratiska styrelseskicket underbyggs med minoiska och etruskiska paralleller och framförallt sydösteuropeiskt arkeologiskt material.
Det är omöjligt att i en recension diskutera Gimbutas´ argumentering i sin helhet. På mig verkar det dock som om hon ganska ofta gör otillbörliga generaliseringar inifrån del sydösteuropeiska och (i viss mån) megalitiska materialet. Det kan vara rimligt att postulera "teokratier" utifrån materialet från Sydösteuropa, Malta och den västeuropeiska megalitkulturen - men att överföra modellen till exempelvis Nord- och Centraleuropa ter sig mer tveksamt.
Slutligen kommer en utförlig, och uppdaterad, presentation av hennes välbekanta Kurganteori. Den är förmodligen en aning mindre kontroversiell idag än för 10 år sedan.
Många arkeologers massiva motstånd mot alla typer av migrationsteorier har förmodligen mjukats upp. J. P. Mallorys In Search of the Indo-Europeans (Thames and Hudson, London 1989) liksom en rad publicerade artiklar av bl. a. David W. Anthony har bidragit till att den allmänna synen inom arkeologin på förhistorien som någon sorts folkvandringsfri zon närmar sig sitt slut.
Trots djärvheten i hennes spekulationer är argumenteringen genomgående logisk och ofta övertygande. I många avseenden har hon en mer nyanserad argumentering än i flera av sina tidigare översikter. Många tidigare kategoriska påståenden har här modifierats betydligt. Det märks att bon har en stor förmåga att tillägna sig kritiska synpunkter, liksom en stor villighet att tillägna sig dagens arkeologiska metoder för exempelvis analyser av sociala strukturer. Gimbutas´ forskarinriktning har i själva verket aldrig varit konservativ; hon var t.ex. en av de första arkeologer som drog de fulla konsekvenserna av kalibreringsmetoden i en genomgripande förändring av sin egen tidigare kronologi.
Det har blivit vanligt att i svepande formuleringar avfärda Gimbutas´ hela inriktning som subjektiv, spekulativ, ja t.o.m. som "sexistisk"! Men det är trots allt mycket orättvist. Javisst – den är otvivelaktigt "spekulativ" - men egentligen inte mer än de demografiska, ekologiska, eller "etnoarkeologiska" spekulationer som är helt accepterade som legitima inom större delen av den arkeologiska världen. Det som gör Gimbutas så kontroversiell är för det första att hon från det arkeologiska materialet rekonstruerar ett samhälle som inte har någon motsvarighet i något känt etnografiskt material (men varför skulle dagens spillror av stenålderns värld ha samma sociala strukturer som de neolitiska kulturerna för 10 000 år sedan?) och dels dessutom ett samhälle med egenskaper som står så i strid med den härskande ideologin i dagens värld att reaktioner på hennes modell med nödvändighet måste uppstå.
Och de har ju också kommit.
Men Gimbutas, liksom alla andra, måste till syvende och sist bedömas utifrån det material hon presenterar som stöd för sina teorier och inte utifrån känslor - positiva eller negativa- hennes bild av förhistorien skapar. Och det materialet är gigantiskt. Det kan inte avfärdas med svepande formuleringar, det måste bearbetas, diskuteras, bedömas.
För att ta ett uppenbart exempel: den drastiska skillnaden mellan det tidigare sydösteuropeiska materialet med dess överflöd av rituella kvinnoavbildningar och det senare med dess tonvikt på boskap och vapensymbolik brukar vanligen bortförklaras eller ignoreras. Nu har ju Gimbutas en mycket omdiskuterad förklaring; men det är onekligen bättre än att inte försöka ge någon alls. I och med Ian Hodders Domestication of Europe har ju denna fråga kommit i centrum av den arkeologiska debatten. Men man bör lägga märke till att Hodder egentligen inte heller har en egen förklaring till denna skillnad. Hans "domus" och "agrios" utgör endast symboliska system och han förnekar själv att han uttalar sig om verkliga sociala relationer.
Ett annat exempel är den tidigare nämnda 20 000-åriga kvinnliga dominansen i det antropomorfa materialet från senpaleolitikum och framåt. Den är ett uppenbart faktum, men inte ett som man så lätt stöter på i arkeologiska läroböcker eller i teoretiska diskussioner. Även bär är det något som vanligen ignoreras. Det vore intressant om några av Gimbutas´ kritiker kunde på allvar diskutera den. I dessa och andra sammanhang är det uppenbart att Gimbutas ställer frågor och försöker besvara dem – att hennes svar är "spekulativa" är ingen ursäkt för dem som knappast ens vågar ställa frågorna!
Marija Gimbutas har under sin verksamma tid som arkeolog som få andra formulerat teorier som fått ett stort inflytande på debatten.
Att hennes konstruktioner ofta är spekulativa är uppenbart. Men hon har som sagt ställt frågor som andra, mindre "spekulativa" arkeologer inte velat, eller vågat, ställa. Spekulationerna är heller inte godtyckliga utan baseras på en oerhört omfattande materialkännedom.
När nu syntesen av ett livs arbete kommit kan man hoppas att det uppmärksammas. Inte minst av de svenska forskningsbiblioteken.
Erik Rodenborg
Marija Gimbutas, The Civilization of the Goddess, Harper San Francisco, 1991, 529 sidor, 450 fig. +24 pl. ISBN 0-06-250368-5.
Under en period som sträcker sig från senpaleolitikum till slutet av neolitikum (en period av minst 20 000 år!) består den överväldigande majoriteten av de antropomorfa avbildningarna i Europa och Asien av kvinnoavbildningar.
Detta faktum, som vanligen inte beaktas i någon högre grad i arkeologiska standardverk, utgör en av utgångspunkterna för Marija Gimbutas´ kontroversiella syn på stenålderns samhälle. Hon har i en rad artiklar och arbeten (som Goddesses and Gods of Old Europe 1982 och The Language of the Goddess 1989) beskrivit de förhistoriska kulturerna fram till senneolitikum som matrifokala kulturer med en kvinnligt dominerad religion. I Civilization of the Goddess lägger hon nu, med stöd av ett mycket omfattande arkeologiskt material, fram sin helhetssyn på de neolitiska samhällen där denna kultur, enligt henne, nådde sin högsta utveckling.
Gimbutas är en arkeolog som blivit känd framförallt för tre saker. Dels är hon författaren till ett antal arkeologiska standardverk som The Prehistory of Fastern Europe (1956), The Balts (1963), The Slavs (1971) och den monumentala Bronze Age Cultures in Central and Fastern Europe (1965). Dels har hon skapat en mycket omdiskuterad teori om de indoeuropeiska språkens ursprung, som hon bland annat lagt fram i en rad artiklar i Journal of Indo-European Studies. Och dels är hon känd för sin ovan nämnda teori om den kvinnodominerade kultur hon anser existerade i Europa under stenåldern.
I Civilization of the Goddess förenar hon dessa tre saker. Den har alla förutsättningar att bli ett standardverk - eller rättare sagt den skulle ha det om det inre vore för dess kontroversiella teorier, som förmodligen kommer att förhindra att den blir obligatorisk kurslitteratur på de flesta av världens arkeologiska institutioner. Och den utvecklar både Gimbutas teori om det "Gamla Europa" som en gång existerade och teorin om den indoeuropeiska expansion som slog sönder del. Civilization ... är Gimbutas syntes – här sammanfattas hennes livsverk som arkeolog och hennes slutliga syn på det europeiska neolitikum.
I region efter region av Europa kan vi följa de neolitiska kulturernas utveckling - och Gimbutas egna tolkningar av skeendet. Hennes encyklopediska överblick över materialet och hennes förmåga till översiktliga beskrivningar gör dessa avsnitt till bland de bästa sammanfattningarna av det europeiska neolitiska materialet.
Efter dessa översikter kommer redovisningen av hennes egen kontroversiella syn på religion, politiska strukturer, släktskapssystem och förhållandet mellan könen under dessa perioder. I ett speciellt avsnitt diskuteras den ev. "proto-skriftcn" i det neolitiska Sydösteuropa. Det hela är, minst sagt, fascinerande.
Gimbutas ser det europeiska neolitiska samhället som fundamentalt egalitärt, med en gudinnekult som ett sammanhängande integrerande ideologiskt system. Släktskapssystemet är matrilineärt och styrelseskicket är i det närmaste teokratiskt. Förhållandet mellan könen är också egalitärt, men trots detta ser Gimbutas kvinnans ställning som mer central än männens. Hon underbygger sina teser med ett mycket djärvt utnyttjande av ett gigantiskt arkeologiskt material.
Att samhället är egalitärt underbyggs med en överblickande sammanfattning av bosättnings- och gravmaterial, Här är bon som minst kontroversiell, även om hon hamnar i (explicit) motsättning till Renfrews och andras åsikt om existensen av megalitiska hövdingadömen. Hennes teori om den allomfattande gudinnekulten är betydligt mer kontroversiell – i synnerhet i dagar som dessa, då en extrem försiktighet i dessa frågor är den mest vanliga ståndpunkten bland arkeologer. Det matrilineära släktskapet underbyggs både genom senare etnografiska iakttagelser och med arkeologiskt material. Teorin om det teokratiska styrelseskicket underbyggs med minoiska och etruskiska paralleller och framförallt sydösteuropeiskt arkeologiskt material.
Det är omöjligt att i en recension diskutera Gimbutas´ argumentering i sin helhet. På mig verkar det dock som om hon ganska ofta gör otillbörliga generaliseringar inifrån del sydösteuropeiska och (i viss mån) megalitiska materialet. Det kan vara rimligt att postulera "teokratier" utifrån materialet från Sydösteuropa, Malta och den västeuropeiska megalitkulturen - men att överföra modellen till exempelvis Nord- och Centraleuropa ter sig mer tveksamt.
Slutligen kommer en utförlig, och uppdaterad, presentation av hennes välbekanta Kurganteori. Den är förmodligen en aning mindre kontroversiell idag än för 10 år sedan.
Många arkeologers massiva motstånd mot alla typer av migrationsteorier har förmodligen mjukats upp. J. P. Mallorys In Search of the Indo-Europeans (Thames and Hudson, London 1989) liksom en rad publicerade artiklar av bl. a. David W. Anthony har bidragit till att den allmänna synen inom arkeologin på förhistorien som någon sorts folkvandringsfri zon närmar sig sitt slut.
Trots djärvheten i hennes spekulationer är argumenteringen genomgående logisk och ofta övertygande. I många avseenden har hon en mer nyanserad argumentering än i flera av sina tidigare översikter. Många tidigare kategoriska påståenden har här modifierats betydligt. Det märks att bon har en stor förmåga att tillägna sig kritiska synpunkter, liksom en stor villighet att tillägna sig dagens arkeologiska metoder för exempelvis analyser av sociala strukturer. Gimbutas´ forskarinriktning har i själva verket aldrig varit konservativ; hon var t.ex. en av de första arkeologer som drog de fulla konsekvenserna av kalibreringsmetoden i en genomgripande förändring av sin egen tidigare kronologi.
Det har blivit vanligt att i svepande formuleringar avfärda Gimbutas´ hela inriktning som subjektiv, spekulativ, ja t.o.m. som "sexistisk"! Men det är trots allt mycket orättvist. Javisst – den är otvivelaktigt "spekulativ" - men egentligen inte mer än de demografiska, ekologiska, eller "etnoarkeologiska" spekulationer som är helt accepterade som legitima inom större delen av den arkeologiska världen. Det som gör Gimbutas så kontroversiell är för det första att hon från det arkeologiska materialet rekonstruerar ett samhälle som inte har någon motsvarighet i något känt etnografiskt material (men varför skulle dagens spillror av stenålderns värld ha samma sociala strukturer som de neolitiska kulturerna för 10 000 år sedan?) och dels dessutom ett samhälle med egenskaper som står så i strid med den härskande ideologin i dagens värld att reaktioner på hennes modell med nödvändighet måste uppstå.
Och de har ju också kommit.
Men Gimbutas, liksom alla andra, måste till syvende och sist bedömas utifrån det material hon presenterar som stöd för sina teorier och inte utifrån känslor - positiva eller negativa- hennes bild av förhistorien skapar. Och det materialet är gigantiskt. Det kan inte avfärdas med svepande formuleringar, det måste bearbetas, diskuteras, bedömas.
För att ta ett uppenbart exempel: den drastiska skillnaden mellan det tidigare sydösteuropeiska materialet med dess överflöd av rituella kvinnoavbildningar och det senare med dess tonvikt på boskap och vapensymbolik brukar vanligen bortförklaras eller ignoreras. Nu har ju Gimbutas en mycket omdiskuterad förklaring; men det är onekligen bättre än att inte försöka ge någon alls. I och med Ian Hodders Domestication of Europe har ju denna fråga kommit i centrum av den arkeologiska debatten. Men man bör lägga märke till att Hodder egentligen inte heller har en egen förklaring till denna skillnad. Hans "domus" och "agrios" utgör endast symboliska system och han förnekar själv att han uttalar sig om verkliga sociala relationer.
Ett annat exempel är den tidigare nämnda 20 000-åriga kvinnliga dominansen i det antropomorfa materialet från senpaleolitikum och framåt. Den är ett uppenbart faktum, men inte ett som man så lätt stöter på i arkeologiska läroböcker eller i teoretiska diskussioner. Även bär är det något som vanligen ignoreras. Det vore intressant om några av Gimbutas´ kritiker kunde på allvar diskutera den. I dessa och andra sammanhang är det uppenbart att Gimbutas ställer frågor och försöker besvara dem – att hennes svar är "spekulativa" är ingen ursäkt för dem som knappast ens vågar ställa frågorna!
Marija Gimbutas har under sin verksamma tid som arkeolog som få andra formulerat teorier som fått ett stort inflytande på debatten.
Att hennes konstruktioner ofta är spekulativa är uppenbart. Men hon har som sagt ställt frågor som andra, mindre "spekulativa" arkeologer inte velat, eller vågat, ställa. Spekulationerna är heller inte godtyckliga utan baseras på en oerhört omfattande materialkännedom.
När nu syntesen av ett livs arbete kommit kan man hoppas att det uppmärksammas. Inte minst av de svenska forskningsbiblioteken.
Erik Rodenborg
fredag 10 september 2010
Är Satan en borgare?
Det är mig naturligtvis (nästan) helt främmande att demonisera politiska motståndare, hur obehagliga de än må vara, så därför är det ju så tacksamt när de demoniserar sig själva. I dessa valtider, då kampen mot ett reaktionärt block, som jag själv brukar beskriva som "nattsvart", är den centrala frågan, drar jag mig till minnes nedanstående artikel jag skrev 1999.
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
onsdag 8 september 2010
Moderaternas orwellianska nyspråk
Valrörelser är ju nästan definitionsmässigt demagogiska och osakliga. Mycket har man vant sig vid, men i det här valet tar de "nya" moderaterna priset. I affischer på stan har de nu proklamerat sig som "Sveriges enda arbetarparti". Det är så fräckt att man baxnar.
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
tisdag 7 september 2010
Musiklänkar
På min webbsida skapade jag våren 2007 länkkategorin musiklänkar efter att ha upptäckt You Tube.
Under en lång tid har den förfallit, eftersom många musikvideos tagits bort av olika anledningar. Men för det mesta läggs det ut nya versioner i samma takt som de gamla plockas bort.
För någon vecka sedan var omkring hälften av mina länkar obrukbara, men nu har jag under ett antal timmar gåt igenom hela listan och ersatt allt som går att ersätta med nya länkar.
Listan innehåller lite av varje, men mest pop från 60- och tidigt 70-tal.
Så nu funkar listan, om nu någon är intresserad.
Under en lång tid har den förfallit, eftersom många musikvideos tagits bort av olika anledningar. Men för det mesta läggs det ut nya versioner i samma takt som de gamla plockas bort.
För någon vecka sedan var omkring hälften av mina länkar obrukbara, men nu har jag under ett antal timmar gåt igenom hela listan och ersatt allt som går att ersätta med nya länkar.
Listan innehåller lite av varje, men mest pop från 60- och tidigt 70-tal.
Så nu funkar listan, om nu någon är intresserad.
måndag 6 september 2010
Durga Chalisa
Vill bara länka till denna vackra sång om Durga. Jag förstår nästan inte ett ord av texten, men musiken är vacker och man får se många vackra bilder av gudinnan.
Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.
Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.
Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.
Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.
söndag 5 september 2010
"Dubbelmoral om pedofilpubliceringen"
/(Den här artikeln skrev jag för Spegeln 3/2000 , om det ramaskri som bröt ut i den svenska pressen detta år när den engelska tidningen News of the World började publicera bilder på personer dömda för sexualbrott mot barn. Även i Storbritannien blev reaktionen stor, och News of the World backade ganska snart. Men på flera sätt är den principiella diskussionen ständigt aktuell. Jag vill kanske tiillägga att jag i artikeln använder ordet "pedofiler" på ett inexakt och mindre lyckat sätt.//
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
torsdag 2 september 2010
Sex, lögner och Lilian Öhrström
/Min recension av Lilian Öhrströms bok Sex, lögner och terapi. Publicerad i Internationalen 1 augusti 1996 och Spegeln 3/1996./
De senaste åren har en veritabel kampanj förts för att övertyga oss om att minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen är otillförlitliga och att stora grupper av anklagade förövare är oskyldiga. Det började så smått med konstiga böcker av Max Scharnberg och Lennart Hane, fortsatte med Pelle Svenssons magplask Skymningslandet - och har kulminerat i DN-journalisten Lilian Öhrströms välskrivna bok "Sex, lögner och terapi".
Vad de excentriska herrarna Hane, Scharnberg och Svensson misslyckades med har Öhrström lyckats med - hon är utbildad journalist, skriver inte som en kratta och har dessutom den i sammanhanget obestridliga fördelen att hon inte är man. Massmedia föll genast på knä inför Öhrströms aktstycke och Aftonbladet och TV1 följde upp med egna "avslöjande" reportage.
Redan hösten 1994 gjorde Öhrström en serie välskrivna reportage i DN, där hon beskrev den påstådda häxjakten på Orkneyöarna och andra liknade "hysterier". Genom att i några fall endast intervjua den ena parten i fallet, i andra fall karikera de psykologer och socialarbetare som trodde på barnens berättelser lyckades hon med små, nästan omärkliga knep ge en förvrängd bild av händelserna. Samma teknik används på flera håll i hennes bok, med påföljden att den för en okritisk läsare kan te sig mer övertygande än den är.
De flesta fall Öhrström beskriver i sin bok är omöjliga att kontrollera för en utomstående. De bygger på hennes privata samtal med bland annat kvinnor som tagit tillbaka sina anklagelser och läsaren befinner sig oftast i situationen att bli tvungen att förlita sig på Öhrströms hederlighet och goda vilja. Frågan är förstås: kan man göra det?
För det första måste det slås fast att Öhrström, liksom exempelvis Pelle Svensson, har en dold agenda hon sällan redovisar. Det framgår tydligt av en intervju med henne i tidningen Arbetaren där hon diskuterar de fall där de anklagade är uppenbart skyldiga. Där framför hon åsikten att "försoningssamtal" är bättre än straff och vill inte att incestfamiljer "splittras". Hennes reflex att förvara "oskyldiga" motsvaras alltså av en lika tydlig reflex att försvara skyldiga!
Det är dessutom intressant att hon använder sig av Ralph Underwager som referens, trots att hon är helt medveten om att denne man är en entydig försvarare av pedofili som till och med uteslutits ur False Memory Syndrome Foundations styrelse efter en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika.
En annan av hennes referenser, Richard Gardner, har för övrigt hävdat att pedofilin spelar en positiv reproduktiv roll, eftersom den sexualiserar små barn vilket leder till att chansen ökar att de ska föda respektive avla så många barn som möjligt i vuxen ålder!
Öhrströms hela metod är enkel: hon börjar, liksom i DN-serien, med att redovisa ett "orimligt" fall där många vuxna anklagas för "otänkbara" ritualer. På det sättet kan läsaren, efter att ha förvissats om att teorin om falska minnen tveklöst måste vara sann, följa med författaren i hennes ifrågasättande av den ena efter den andra anklagelsen. Den första frågan blir: är de "spektakulära" fallen lika orimliga som Öhrström påstår?
Hon ägnar början av boken att gå igenom anklagelserna om rituella övergrepp på McMartins förskola i Kalifornien. Där målar hon upp en suggestiv bild av hur föräldrar, terapeuter och förhörsledare får nästan alla barn på skolan att tro att de utsatts för övergrepp som aldrig ägde rum. Problemet är bara att hon utlämnar väsentliga fakta som skulle kunna få läsarna att ifrågasätta hennes version av vad som hände.
McMartins förskola var en privat institution, som i många år ägdes av familjen McMartin. Den kan inte jämföras med de svenska hårt kontrollerade offentliga daghemmen. I själva verket hade den mycket slutna förskolan en rad märkliga regler som i minsta detalj reglerade föräldrars rätt att få insyn i skolans verksamhet. Så till exempel var föräldrarna förbjudna att besöka skolan om de inte meddelade besöket långt i förväg! Under vissa tider var besök förbjudna helt och hållet. Under en lång tid hade många irriterande saker hänt som gjorde föräldrarna upprörda, exempelvis barn som kommit hem med fel underkläder. När de första anklagelserna från barnen kom var de helt oberoende av terapeuters påverkan. Förutom omfattade medicinska skador på barnen fanns annan materiell bevisning - exempelvis fanns ockulta tillbehör som motsvarade barnens beskrivningar vid husundersökning hos en av de anklagade. När rättegången till sist avslutades utan en fällande dom förklarade jurymedlemmar att de var övertygade om att barnen utnyttjats, men att bevisen inte räckte till fällande dom.
Att förtiga är en sak - att ljuga är en annan. När Öhrström säger att föräldrar startade utgrävningar under skolan i "ett fåfängt hopp" att kunna hitta de tunnlar under skolan som flera av barnen hade beskrivit som platser för övergrepp måste hon veta att det är en lögn. De utgrävningar hon talade om leddes inte av föräldrarna utan av en inhyrd arkeolog. Under dessa utgrävningar upptäcktes nyligen igenfyllda tunnlar under skolan - som ingen i personalen sade sig veta något om. Lilian Öhrström måste veta detta eftersom False Memory Syndrome Foundations tidning, som hon rimligen måste vara bekant med, har ägnat en del utrymme åt att bortförklara detta med att föräldrarna själva skulle ha förfalskat det arkeologiska materialet! (Observera att de som är så angelägna att försvara "familjens integritet" när någon av föräldrarna är anklagad förövare så gärna tar heder och ära av föräldrar som vill försvara sina barn mot utomståendes övergrepp!).
Vid varje fall som jag känner till och haft möjlighet att kontrollera finns skevheter av detta slag. Ett lite lustigt exempel är när Öhrström beskyller Umeås feminister att förfölja en incestdömd man genom att sätta upp banderoller med texter som "män är svin" på hans permission. Aktionen i fråga hade inget med mannen att göra - det var en aktion mot porrindustrin. ( den aktuella banderollen var ”män är svin, krossa porrindustrin”)
Ett annat lite rörande inslag är Öhrströms egendomliga tilltro till FBI:s professionella förnekare av satanistrelaterade brott, Kenneth Lanning. Lanning ser som sin uppgift att lugna alla oroliga och hans relation till debatten om rituella övergrepp påminner mest om Palmeutredarna Hans Ölvebros och Anders Helins relation till debatten om polisspåret!
För det andra är det tydligt att Öhrström i sin beskrivning av de svenska fallen använder sig av en framställningsform som mest påminner om dåliga romaner. Med en billig psykologi i botten och med ett antal fördomsfulla värderingar som att barn och kvinnor är lögnaktiga och hämndlystna försöker hon bevisa sina teser. Speciellt opålitliga är terapeuter och ”socialarbetare som fått en ny mission, när det samhällsomstörtande projektet gått om intet” (s. 138).
Speciellt intressanta är de fall där hon inte har några tillbakatagna anklagelser. Där intervjuar hon aldrig den anklagande parten utan nöjer sig med att tala med den anklagade förövaren och de släktingar och ”experter” som står på dennes sida.
Två exempel på detta är kapitlena ”Att framkalla monster” och ”En sjuk historia”. I det första fallet tar hon heder och ära av en kvinna som under terapi och hypnosbehandling mints att hon utsatts för sexuella övergrepp av fadern. Läsaren får nogsamt reda på att den första terapeuten var ”radikalfeminist” och hon påstår dessutom felaktigt att terapeuten hade anknytning till den nu riksbekanta kvinnojouren i Umeå.
Vid en noggrann genomläsning av kapitlet finner den uppmärksamme läsaren inte ett enda allvarligt argument som talar för att kvinnans minnen är falska - mer än att Öhrström finner föräldrarna sympatiska.
I ”En sjuk historia” använder sig Öhrström av den billigaste psykologi i sina försök att visa att det var den anklagande modern och inte den anklagade fadern som gjort sig skyldig till övergrepp. Hon erkänner själv att hon inte träffat kvinnan i fallet, men drar sig inte för att ”i dramatiserad form” utpeka denna kvinna för övergreppen. Läsaren får reda på att den präktige mannen i sin vänkrets har jurister och FN-tjänstemän och att hans far är ambassadör. Att han älskar barn bevisas av att han ”uppfunnit en ny förbättrad nappflaska med speciell avstängningsanordning som hindrade dropp, när den förvarades i väskan”!
Att denne framstående och balanserade mans bästa vän enligt Öhrström själv tycks anse att de kvinnor som anklagar sina män för incest bör dödas (s. 261) tycks inte få Öhrström att vackla i sin hängivna tilltro. Det är intressant att Öhrström här, trots sin omsorg om ”falskt anklagade” mäns rättssäkerhet utan att blinka anklagar en kvinna för att tortera sitt barn i underlivet - men har en kvinna väl anklagat sin man för incest har hon kanske förbrukat sina mänskliga rättigheter....
Det är med sådana romantiska pekoral - vars psykologiska trovärdighet inte ens skulle räcka för publicering i Mitt Livs Novell - som Öhrström försöker vända opinionen. Det är naturligtvis möjligt att det kan finnas fall av falska anklagelser och i något fall till och med falska minnen av övergrepp . Men så länge de som driver frågan använder sig av Öhrströms metoder lär inget vettigt svar komma fram. Öhrström driver en kampanj där sanningen är första offret - och barnen det andra! Den starka ställning hon fått i debatten säger en del om det samhälle vi lever i , men ingenting om Öhrströms journalistiska förtjänster.
Erik Rodenborg
------------------------
Se också "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift" .
De senaste åren har en veritabel kampanj förts för att övertyga oss om att minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen är otillförlitliga och att stora grupper av anklagade förövare är oskyldiga. Det började så smått med konstiga böcker av Max Scharnberg och Lennart Hane, fortsatte med Pelle Svenssons magplask Skymningslandet - och har kulminerat i DN-journalisten Lilian Öhrströms välskrivna bok "Sex, lögner och terapi".
Vad de excentriska herrarna Hane, Scharnberg och Svensson misslyckades med har Öhrström lyckats med - hon är utbildad journalist, skriver inte som en kratta och har dessutom den i sammanhanget obestridliga fördelen att hon inte är man. Massmedia föll genast på knä inför Öhrströms aktstycke och Aftonbladet och TV1 följde upp med egna "avslöjande" reportage.
Redan hösten 1994 gjorde Öhrström en serie välskrivna reportage i DN, där hon beskrev den påstådda häxjakten på Orkneyöarna och andra liknade "hysterier". Genom att i några fall endast intervjua den ena parten i fallet, i andra fall karikera de psykologer och socialarbetare som trodde på barnens berättelser lyckades hon med små, nästan omärkliga knep ge en förvrängd bild av händelserna. Samma teknik används på flera håll i hennes bok, med påföljden att den för en okritisk läsare kan te sig mer övertygande än den är.
De flesta fall Öhrström beskriver i sin bok är omöjliga att kontrollera för en utomstående. De bygger på hennes privata samtal med bland annat kvinnor som tagit tillbaka sina anklagelser och läsaren befinner sig oftast i situationen att bli tvungen att förlita sig på Öhrströms hederlighet och goda vilja. Frågan är förstås: kan man göra det?
För det första måste det slås fast att Öhrström, liksom exempelvis Pelle Svensson, har en dold agenda hon sällan redovisar. Det framgår tydligt av en intervju med henne i tidningen Arbetaren där hon diskuterar de fall där de anklagade är uppenbart skyldiga. Där framför hon åsikten att "försoningssamtal" är bättre än straff och vill inte att incestfamiljer "splittras". Hennes reflex att förvara "oskyldiga" motsvaras alltså av en lika tydlig reflex att försvara skyldiga!
Det är dessutom intressant att hon använder sig av Ralph Underwager som referens, trots att hon är helt medveten om att denne man är en entydig försvarare av pedofili som till och med uteslutits ur False Memory Syndrome Foundations styrelse efter en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika.
En annan av hennes referenser, Richard Gardner, har för övrigt hävdat att pedofilin spelar en positiv reproduktiv roll, eftersom den sexualiserar små barn vilket leder till att chansen ökar att de ska föda respektive avla så många barn som möjligt i vuxen ålder!
Öhrströms hela metod är enkel: hon börjar, liksom i DN-serien, med att redovisa ett "orimligt" fall där många vuxna anklagas för "otänkbara" ritualer. På det sättet kan läsaren, efter att ha förvissats om att teorin om falska minnen tveklöst måste vara sann, följa med författaren i hennes ifrågasättande av den ena efter den andra anklagelsen. Den första frågan blir: är de "spektakulära" fallen lika orimliga som Öhrström påstår?
Hon ägnar början av boken att gå igenom anklagelserna om rituella övergrepp på McMartins förskola i Kalifornien. Där målar hon upp en suggestiv bild av hur föräldrar, terapeuter och förhörsledare får nästan alla barn på skolan att tro att de utsatts för övergrepp som aldrig ägde rum. Problemet är bara att hon utlämnar väsentliga fakta som skulle kunna få läsarna att ifrågasätta hennes version av vad som hände.
McMartins förskola var en privat institution, som i många år ägdes av familjen McMartin. Den kan inte jämföras med de svenska hårt kontrollerade offentliga daghemmen. I själva verket hade den mycket slutna förskolan en rad märkliga regler som i minsta detalj reglerade föräldrars rätt att få insyn i skolans verksamhet. Så till exempel var föräldrarna förbjudna att besöka skolan om de inte meddelade besöket långt i förväg! Under vissa tider var besök förbjudna helt och hållet. Under en lång tid hade många irriterande saker hänt som gjorde föräldrarna upprörda, exempelvis barn som kommit hem med fel underkläder. När de första anklagelserna från barnen kom var de helt oberoende av terapeuters påverkan. Förutom omfattade medicinska skador på barnen fanns annan materiell bevisning - exempelvis fanns ockulta tillbehör som motsvarade barnens beskrivningar vid husundersökning hos en av de anklagade. När rättegången till sist avslutades utan en fällande dom förklarade jurymedlemmar att de var övertygade om att barnen utnyttjats, men att bevisen inte räckte till fällande dom.
Att förtiga är en sak - att ljuga är en annan. När Öhrström säger att föräldrar startade utgrävningar under skolan i "ett fåfängt hopp" att kunna hitta de tunnlar under skolan som flera av barnen hade beskrivit som platser för övergrepp måste hon veta att det är en lögn. De utgrävningar hon talade om leddes inte av föräldrarna utan av en inhyrd arkeolog. Under dessa utgrävningar upptäcktes nyligen igenfyllda tunnlar under skolan - som ingen i personalen sade sig veta något om. Lilian Öhrström måste veta detta eftersom False Memory Syndrome Foundations tidning, som hon rimligen måste vara bekant med, har ägnat en del utrymme åt att bortförklara detta med att föräldrarna själva skulle ha förfalskat det arkeologiska materialet! (Observera att de som är så angelägna att försvara "familjens integritet" när någon av föräldrarna är anklagad förövare så gärna tar heder och ära av föräldrar som vill försvara sina barn mot utomståendes övergrepp!).
Vid varje fall som jag känner till och haft möjlighet att kontrollera finns skevheter av detta slag. Ett lite lustigt exempel är när Öhrström beskyller Umeås feminister att förfölja en incestdömd man genom att sätta upp banderoller med texter som "män är svin" på hans permission. Aktionen i fråga hade inget med mannen att göra - det var en aktion mot porrindustrin. ( den aktuella banderollen var ”män är svin, krossa porrindustrin”)
Ett annat lite rörande inslag är Öhrströms egendomliga tilltro till FBI:s professionella förnekare av satanistrelaterade brott, Kenneth Lanning. Lanning ser som sin uppgift att lugna alla oroliga och hans relation till debatten om rituella övergrepp påminner mest om Palmeutredarna Hans Ölvebros och Anders Helins relation till debatten om polisspåret!
För det andra är det tydligt att Öhrström i sin beskrivning av de svenska fallen använder sig av en framställningsform som mest påminner om dåliga romaner. Med en billig psykologi i botten och med ett antal fördomsfulla värderingar som att barn och kvinnor är lögnaktiga och hämndlystna försöker hon bevisa sina teser. Speciellt opålitliga är terapeuter och ”socialarbetare som fått en ny mission, när det samhällsomstörtande projektet gått om intet” (s. 138).
Speciellt intressanta är de fall där hon inte har några tillbakatagna anklagelser. Där intervjuar hon aldrig den anklagande parten utan nöjer sig med att tala med den anklagade förövaren och de släktingar och ”experter” som står på dennes sida.
Två exempel på detta är kapitlena ”Att framkalla monster” och ”En sjuk historia”. I det första fallet tar hon heder och ära av en kvinna som under terapi och hypnosbehandling mints att hon utsatts för sexuella övergrepp av fadern. Läsaren får nogsamt reda på att den första terapeuten var ”radikalfeminist” och hon påstår dessutom felaktigt att terapeuten hade anknytning till den nu riksbekanta kvinnojouren i Umeå.
Vid en noggrann genomläsning av kapitlet finner den uppmärksamme läsaren inte ett enda allvarligt argument som talar för att kvinnans minnen är falska - mer än att Öhrström finner föräldrarna sympatiska.
I ”En sjuk historia” använder sig Öhrström av den billigaste psykologi i sina försök att visa att det var den anklagande modern och inte den anklagade fadern som gjort sig skyldig till övergrepp. Hon erkänner själv att hon inte träffat kvinnan i fallet, men drar sig inte för att ”i dramatiserad form” utpeka denna kvinna för övergreppen. Läsaren får reda på att den präktige mannen i sin vänkrets har jurister och FN-tjänstemän och att hans far är ambassadör. Att han älskar barn bevisas av att han ”uppfunnit en ny förbättrad nappflaska med speciell avstängningsanordning som hindrade dropp, när den förvarades i väskan”!
Att denne framstående och balanserade mans bästa vän enligt Öhrström själv tycks anse att de kvinnor som anklagar sina män för incest bör dödas (s. 261) tycks inte få Öhrström att vackla i sin hängivna tilltro. Det är intressant att Öhrström här, trots sin omsorg om ”falskt anklagade” mäns rättssäkerhet utan att blinka anklagar en kvinna för att tortera sitt barn i underlivet - men har en kvinna väl anklagat sin man för incest har hon kanske förbrukat sina mänskliga rättigheter....
Det är med sådana romantiska pekoral - vars psykologiska trovärdighet inte ens skulle räcka för publicering i Mitt Livs Novell - som Öhrström försöker vända opinionen. Det är naturligtvis möjligt att det kan finnas fall av falska anklagelser och i något fall till och med falska minnen av övergrepp . Men så länge de som driver frågan använder sig av Öhrströms metoder lär inget vettigt svar komma fram. Öhrström driver en kampanj där sanningen är första offret - och barnen det andra! Den starka ställning hon fått i debatten säger en del om det samhälle vi lever i , men ingenting om Öhrströms journalistiska förtjänster.
Erik Rodenborg
------------------------
Se också "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift" .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)