Tal av Denise Ritchie

/Denna text är tagen från Trasdockans blogg 20 maj 2010. Den är på många sätt läsvärd./

Tal av advokat Denise Ritchie, ECPAT Nya Zealand

Översättning och redigering: Monica Dahlström-Lannes

SECOND WORLD CONGRESS AGAINST COMMERCIAL SEXUAL EXPLOITATION OF CHILDREN, YOKOHAMA 2002

Föreställ dig för ett ögonblick att du är ett barn. Du är i ett litet rum. Det är mörkt. Det luktar sex. Du är trött. Du har nästan tappat räkningen på de män som har kommit in i ditt rum, som har tagit fram sin penis och som har våldtagit och utnyttjat dig. Du vet inte om det blir fem minuter eller fem timmar innan näste man kommer.

Du känner dig som en toalett – en toalett för mäns sperma. Du försöker

värja dig för männens våld. Och de kränkande orden som några kallar dig, slyna, slampa hora. Du känner dig död. Du önskar att du vore död. Du har förlorat hoppet att ditt liv någonsin kommer att förändras.

Men idag finns det en glimt av hopp. Du har hört att över 3000 människor möts i Japan – också en drottning och en prinsessa, hundratals ministrar och icke-statliga eller ideella organisationer. De säger att de vill stoppa de vidrigheter som du utsätts för. Ditt hjärta hoppar till en sekund. Imorgon kanske din mardröm är över. Våldtäkterna kanske upphör.

Och imorgon kommer. Du hör att de säger att din mardröm är komplicerad. De vill forska mer. De ber regeringar om policies och program. Några av dem talar om 5-årsplaner. “Fem-års-planer” vill du skrika!

Allt du önskar är att männen slutar komma. Att våldtäkterna upphör. Att din mardröm tar slut. Du hör att ingen har något särskilt att säga om männen som våldtar dig. Några kallar våldtäktsmännen ”klienter” eller ”kunder”. Orsakerna till varför så många män våldtar dig talar man knappast om. De verkar bara vara intresserade av orsakerna till att du hamnade på denna bordell.

Du hör att allihop åker hem från Japan och de känner sig verkligen goda. Några uttalade sig i pressen. Sade att de uppnått en hel del. Men vem lurar de? De medger till och med att situationen har blivit värre.

Men för dig kommer morgondagen inte att bli förändrad. Du kommer fortfarande att vara där, i helvetet, och vänta på näste man. Medan de firar helg nästa vecka med sina familjer, med presenter från Japan och talar om sin stora Kongress, kommer din helg att vara som alla andra dagar – medan du stålsätter dig inför nästa våldtäkt.

Vi vill alla att sexuella övergrepp på barn skall upphöra. Men hur realistisk är vår vision? Många av oss har sett lagar ändras, förövare gripas, förbättringar skett inom rättsväsendet, policies och program. Och ändå måste vi erkänna – har situationen blivit värre. Vi måste vara ärliga. Vi kanske vinner många kamper, men vi förlorar det här slaget.

För att bli effektiva måste vi ha en strategi. Barnsexhandel är en handel – och liksom all annan affärsverksamhet så finns det två faktorer: tillgång och efterfrågan. Vi måste fokusera på båda. Vår stora svaghet i vår globala kamp är att vi har fokuserat så lite på efterfrågan. I åratal har vi lyssnat till bakomliggande orsaker – för barnen. Fattigdom, splittrade familjer, brist på utbildning, våld och övergrepp i hemmen och så vidare. Men hur mycket har vi diskuterat orsakerna till efterfrågan?

Vem står för efterfrågan? Nästan uteslutande kommer efterfrågan från män. Om vi eliminerade allt manligt sexuellt våld i världen så skulle vi leva i en helt annorlunda värld.

De som utnyttjar barn i barnsexhandeln är nästan bara män. Några är pedofiler, andra inte. Om vår statistik är riktig och det finns över en miljon barn i sexhandeln, och ett barn troligen har många förövare varje dag, så talar vi om hundratusentals män som är sexbrottslingar. Och vi vet att efterfrågan av sex med barn ökar.

Vi har mobiliserat regeringar, lagstiftare och rättsväsende, privata sektorn, särskilt turist- och Internetindustrin. Under åren har vi diskuterat mellanhänder i prostitutionen, som föräldrar, hallickar, kopplare, människohandlare och barnporrproducenter. Men vi har misslyckats med att fokusera på männen som skapar efterfrågan. I elva år har vi diskuterat tillgången på barn, förbättrat barns skydd och grundorsakerna. Men lagt ned lite energi på att fokusera på efterfrågan.

Förändringen vi behöver för framtiden ligger i händerna på de goda männen. Vi behöver manliga ledare och förebilder för att ifrågasätta manlig sexualitet. För att bli förebilder för pojkar och unga män. Män lyssnar på män.

Vi behöver riktiga män som istället för att skratta åt våldtäktsskämt eller att titta på pornografi vill höja sin röst mot sexuellt våld. Män som inte längre förblir tysta. Som inte är rädda för att utmana och tala med andra män, sina vänner och arbetskamrater, om manligt beteende och attityder, manlig sexualitet.

Vi behöver män som handlar. Tystnad är svek.

Som en psykolog i mitt land sade: Det är hög tid för männen att ta sig an problemen för om inte män vill vara en del av lösningen, så blir de kanske en del av problemet.

Vår viktigaste utmaning för framtiden är att få bort efterfrågan. Som Prinsessan Takamado sade: ”Om det inte finns någon efterfrågan så skulle det inte vara lönsamt med tillgång”.

Vems intressen skyddar vi? Barnens eller förövarnas?

Denise Ritchie, ECPAT Nya Zealand

En liten markering

Jag har många gånger uttalat mig kritiskt om Monica Antonsson, och hon har förvisso vid några tillfällen riktat ganska så hårda (för att uttrycka mig lite försiktigt) angrepp mot mig...

Just därför vill jag klart markera att jag helt tar avstånd från de som driver ”sanningsbloggarna" (i praktiken ofta förtalsbloggar!) om henne på nätet.

När hon var allierad med papparättsgrupperna var dessa personer tysta, "sanningsbloggarna" uppkom när hon slutligen insåg att hon hade utnyttjats av extrema kvinnohatare, (och jag skulle vilja tillägga förövarförsvarare!) och deras kvinnliga allierade.

DÅ upptäckte en del personer plötsligt att Monica A:s debattstil inte var helt "trivsam". Och upprördes över detta. När hennes angrepp hade riktats mot överlevare och barnrättsaktivister, då gav många sitt tysta bifall, men nu ”upptäckte” de alltså allehanda hemskheter hos henne…

Jag står uppenbarligen mil från Monica Antonsson åsiktsmässigt, och tycker förvisso ofta inte om hennes debattmetoder. Men hennes omsvängning denna vår hedrar henne. Hon har visat att hon kan tänka själv, och sådant är alltid glädjande!

Hälften av världens barn utsatta

"Hälften av alla världens barn har utsatts för sexuella övergrepp eller fysiskt eller emotionellt våld. Det visar läkaren Einar Helander i sin bok Violence against children: a global problem

De höga siffrorna känns närmast overkliga. Men Einar Helander stödjer sig på ett gediget vetenskapligt underlag.

– Jag påstår inget som jag inte kan styrka med välgjorda studier. Annars skulle ingen tro mig."

Detta är inledningen till en läsvärd artikel i gårdagens Svenska Dagbladet.

Läs gärna hela artikeln här!

Men vem är ”Kavguden”?

På en betongvägg vid Karlbergs station fanns 1978-79 det sprutmålade och ganska så iögonfallande, budskapet ”Jesus frälser dig”. Förvisso ett inte helt ovanligt budskap.

Det var centralt placerat och borde ha synts på hundra meters avstånd. Men någon gång hösten 1979 hände något med det. Någon hade målat över ”Jesus” och ersatt det med ”Kavguden”. Så nu stod det ”Kavguden frälser dig”. Det var onekligen ett något mer udda budskap.

Nu kan man förvänta sig att anhängarna av idén att det är Jesus och inte Kavguden som frälser skulle korrigera detta. Men det hände aldrig. I kanske fem års tid, eller mer, kunde anhängarna till ”Kavguden" propagera sitt budskap för pendeltågresenärerna vid Karlberg.

Jag undrade ibland vem ”Kavguden” var? Handlade det om en ny religion i vardande?

Eller kanske om en otäck kult, med obehagliga riter?

Jag lutade nog ändå åt den mer tråkiga förklaringen att det var ett skämt av något slag.

Om det hade varit i Kalle Anka skulle Knatte, Fnatte och Tjatte tagit upp Gröngölingsboken, och fått svaret på frågan. Där kunde man ju få reda på allt… Men 1979 fanns ju ännu ingen motsvarighet i verkligheten till denna märkliga bok.

Men det finns det ju nu. Det kallas internet. Och på Google sökte jag på ”Kavguden” och fick följande svar:
”Resultat för: Kavguden. Din sökning - Kavguden - matchade inte något dokument.
Ville du egentligen söka efter: Kattguden?”

Nej, det ville jag ju inte.

Det var nog som jag trodde. Det var nog ett skämt. Det var ju tråkigt, annars kanske man kunde skriva en avhandling om en udda sekt.

Suzanne Reuter

Har just sett ”Yrrol – en kolossalt genomtänkt film” påTV4.

Jag visste nästan inget om den, mer än att Suzanne Reuter spelade med i den.

Det var därför jag såg den.

Saken är den att jag nästan alltid gillar de filmer eller serier där hon spelar med.

Just därför att hon spelar med.

Annars har jag nästan inga favoritskådespelare. Jag väljer filmer och TV-serier efter vad de handlar om, inte efter vilka som spelar i dem.

Suzanne Reuter är nog det enda undantaget. Om jag ser att hon ska spela med i något försöker jag alltid se det.

Och jag blir nästan aldrig besviken. Och nästan alltid glad.

Hon har uppenbarligen gjort ett djupt intryck på mig...

Patriarkatets ursprung

Datum:
den 10 maj 2010
Tid:
18:00 - 21:00
Plats:
ABF Huset, Stockholm, Heden, 4e våningen
Beskrivning
Kerstin Alfredsson berättar om de spännande nya rönen om de klasslösa jämlika samhällen som fanns i hela världen så sent som för 6000 till 7000 år sedan, men också om varför de försvann. Och hur genombrottet för patriarkatet sammanföll med etableringen av klasser.

Kerstin har under lång tid intresserat sig för kvinnoförtryckets uppkomst ur ett marxistiskt perspektiv. Ambitionen har varit att utveckla Engels analys utifrån modern forskning inom arkeologi.

Arr: Tidskriftsföreningen Socialisten

Frågor red@socialisten.nu, 073-7040457

ATSUBs webbsida och Trasdockans blogg

ATSUB (Föreningen Anhöriga till Sexuellt Utnyttjade Barn) är en organisation som har gjort en enorm nytta genom åren. De står alltid på barnens sida, och är ett stöd för de anhöriga som vill skydda barn mot förövare.

Tidigare har dock deras webbsida varit lite tafatt, kan man nog säga, men på senare tid har den äntligen blivit både estetisk, informativ och lättöverskådlig.
.
Från den kan man också gå in på Trasdockans fina blogg . Trasdockan är alltså namnet på en mötesturne´ som varje år tar upp frågan om sexuella övergrepp mot barn, och kampen mot dessa. Den skapades på initiativ av ATSUB 2003. Och nu har de alltså skapat en blogg.
Den är som sagt väldigt fin, och allt är mycket läsvärt.

Båda sidorna är väl värda att besöka!

(Fast för min del kunde gärna Bengt Söderströms "Tal till Trasdockan" från 2004, med fördel kunnat utgå. Jag blev illa berörd av det redan då, och blir det fortfarande...)

"Världarnas krig" enligt Stephen Hawking

Jag har i flera blogginlägg suckat över xenofobiska och UFO-fobiska filmer som ”Världarnas krig”, ”Independence Day” och ”Signs”.

Nu visar det sig att ingen mindre än världens främste kosmolog, Stephen Hawking, upprepar samma skräckfantasi.

Hans argument är att människorna på vår planet är förfärliga och att eventuella utomjordingar kanske kommer att bete sig som de vita gjorde i Amerika.

Jag bara upprepar: en civilisation av general Custers, eller vår nuvarande, typ, lär förinta sig flera gånger om innan de kan utveckla förmågan att färdas mellan stjärnsystemen. Tanken att ett kapitalistiskt eller annat klassamhälle ”koloniserar” Vintergatan och utrotar allt de kommer i kontakt med är närmast otänkbar.

Hur galen Posadas än var (och ja, han var naturligtvis galen!) hade han nog ändå rätt i EN sak… :-)

Så om mot all förmodan inledningsscenariot i V skulle inträffa i verkligheten behöver vi nog inte befara att resten av historien kommer att slå in... Obs jag skrev alltså ”mot all förmodan”!

Fast det roligaste OM utomjordingar (alltså mot all förmodan…) skulle uppenbara sig på detta sätt vore förmodligen att besöka Vetenskap och Folkbildnings forum strax efteråt och studera diskussionen där. Det är faktiskt en av mina mer bisarra önskefantasier.

Lite om fadersrättsrörelsens guru

Läs gärna denna avslöjande citatsamling från fadersrättsrörelsens främste profet, den framlidne Richard Gardner.

Faders- eller papparättsrörelsen är en term som brukar användas på organiserade grupper av bittra fäder, som förlorat vårdnaden om barn, ofta efter att de på ganska så goda grunder anklagats för övergrepp mot barnen, eller mamman.

De vill få oss att tro att de alla är oskyldiga - men att de ständigt hänvisar till denne Gardner ökar ju inte direkt förtroendet för dem.

Värk

Värken i axlarna och armarna blir gradvis värre, framförallt på högra sidan.

Att sitta vid datorn förvärrar den.

Jag kommer att tvingas undvika datorn nästan totalt.

Det kommer självfallet i hög grad att påverka min hemsida och blogg.

För säkerhets skull

Syftet med mitt föregående inlägg var inte på minsta sätt att idealisera den katolska kyrkan, endast att slå fast det uppenbara.

Av en rad olika anledningar är det, för överlevare från övergrepp i barndomen, idag nästan enbart de som har utsatts för sexuella övergrepp som barn inom just denna kyrka, som har en (mycket!) stor möjlighet att få upprättelse, och att bli trodda -inom organisationen såväl som bland den breda allmänheten. Liksom att bli positivt behandlade, och få stor uppmärksamhet, i media.

Detta är ett faktum. Orsakskedjorna bakom allt detta tror jag är ganska så komplexa, men jag väntar tills vidare med att försöka föra fram min syn på saken...

Katolska - och andra - övergrepp mot barn

Den katolska kyrkan har som bekant under årtionden förnekat och tystat ner sexuella övergrepp mot barn.

Vad man mer sällan reflekterar över är att katolska kyrkan just nu är den institution i världen som MINST förnekar förekomsten av sexuella övergrepp mot barn.

Nyligen har två personer mailat katolska kyrkan i Sverige och berättat att de utsattes för sexuella övergrepp inom denna - för några årtionden sedan. Biskop Anders Arborelius uttalar sig i TV och säger att det är hemskt att någon som har vänt sig till kyrkan och hoppats få något gott istället utsatts för detta. Inte ett spår av försvarsreflexer och bortförklaringar.

De som har utsatts för sexuella övergrepp inom just katolska kyrkan är idag de som lättast blir trodda. Såväl av den institution som anklagas, som av media och allmänheten. Här är den välorkestrerade kampanjen om ”falskt anklagade” och ”falska minnen” numera nästan helt besegrad.

Tänk efter. Om två människor den senaste veckan hade mailat och sagt att de för några årtionden sedan utnyttjats inom familjen, eller på scoutläger, eller av poliser, skulle reaktionen bli densamma? Knappast. De anklagade skulle antagligen förneka och många skulle nog bara säga att ord står mot ord, och att inget är bevisat. Och media skulle antingen vara tyst eller skeptisk. Case closed. End of story.

Eller ta ett annat exempel. Om två personer den senaste veckan hade skickat mail och berättat att de för några årtionden sedan hade blivit sexuellt utnyttjade av satanister skulle det, med all säkerhet, inte uppmärksammas alls. Men OM det mot förmodan uppmärksammades, skulle förnekandet med all säkerhet dominera helt.

Uppmärksamheten skulle nog enbart ta sig formen av funderingar om ”satanistpanik” och ”moderna folksägner”, och någon lämplig ”expert” skulle kanske få lägga ut texten om detta intressanta ämne i någon TV-soffa.

Men är det inte lite konstigt att de som utsatts för övergrepp inom en organisation som säger sig verka för godhet och kärlek blir allmänt trodda, och får upprättelse, men att de som berättar om att de har utsatts inom grupper som öppet hyllar ondskan avfärdas nästan automatiskt?

Tillägg 14/4
Idag har papperstidningen SvD snudd på världskrigsrubriker och även på nätupplagan är det en mycket central nyhet. Utmärkt, men kontrasten till hur övergrepp i andra sammanhang bevakas är anmärkningsvärt. Varför är det nästan totalt tyst om Kalla Faktas avslöjanden i söndags, till exempel?

Bakom lynchmobben i Bjästa

Den som inte har sett Uppdrag Gransknings inslag om Bjästa bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.

Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?

Men det handlar inte endast om en indirekt påverkan. De forum som försvarat den dömde ”Oscar” och hetsat mot de två våldtagna flickorna bestod inte endast av ungdomar eller endast av människor från Bjästa. En rad aktiva i grupper som sedan länge driver kampanjer för ”oskyldigt” sexualbrottsdömda gav sig tidigt in i kampanjen. Bland annat figurerade aktivister från NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) och bloggare som kämpade för ”fäders rätt” på kampanjgruppernas forum.

Jag har tidigare tagit upp NKMR, i en artikel jag skrev om Stieg Larsson. Han försökte nämligen infiltrera NKMR med syftet att avslöja denna organisation, men tyvärr var inga större media intresserade av hans material.

De argument som fördes fram i programmet liknar på ett anmärkningsvärt sätt de argument som förs fram på ett otal bloggar, hemsidor, och diskussionsforum om ”oskyldigt anklagade” . I det här fallet lyckades denna retorik med att skapa en veritabel lynchmobb. Men för en gångs skull ställde sig några undersökande journalister på den andra sidan och bubblan sprack. För den här gången.

Föreställningen att det är vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp har varit spridd länge och förstärktes under 90-talet av journalister som Lilian Öhrström och Per Lindeberg, och har sedan fått en stark medial uppbackning.

Det är mycket sällan som media har vänt på det hela och försökt granska sådana kampanjmakare. Stieg Larsson försökte, men han blev som sagt tvungen att inse att inga större media var intresserade. Det här är egentligen det första exemplet på att några gjort detta i något av de större medierna.

Vi lever i ett klassamhälle och ett patriarkat. I de hierarkier som bygger upp dessa system är ”rätten” att utnyttja beroende personer sexuellt mycket ofta en del av ett inofficiellt värderingssystem. Men eftersom det som sagt är inofficiellt är det i dag dessbättre inte lätt att öppet verka för rätten till ohämmad sexuell exploatering

Det är däremot mycket lättare att systematiskt arbeta på att misstänkliggöra de som utnyttjats, och som berättar. Denna dolda agenda är ofta ganska uppenbar, för den som en längre tid bevakat dessa kampanjer och uppmärksammat de som driver dem. Man kan bara hoppas att exemplet Bjästa kan lära oss en del om tekniken i denna kampanjverksamhet. Att genomskåda och motarbeta de organiserade förnekarna är en viktig del av kampen för att försvara kvinnor och barn i det patriarkala klassamhället.

Stenblomma igen

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Jag minns att Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Jag har inte hört den sen dess men jag minns att den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa något om att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom. Eller nåt.

Det är min minnesbild, och jag är övertygad om att den i alla fall inte i huvudsak är falsk.

Det var lite naivistiskt, oförstående människor skulle kunna säga ”barnsligt”. Ingenting för en intellektuell FK:are (se inlägget nedan) med andra ord. Men det var fint. Och det framfördes väldigt fint, och innerligt.

Men det var inget som jag sprang omkring och sa att jag älskade.

Men det gjorde jag.

Stenblomma

Kommer plötsligt på att tänka på en gång 1973, när jag lyssnade på en grupp som hette Stenblomma.

Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.

Jag minns alltså att jag lyssnade på Stenblomma, man kommer inte ihåg om det var en koncert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag.

Vad jag minns speciellt var dock att jag satt bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.

Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.

Det fanns något innerligt fint hos dem som jag älskade.

De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet men jag hoppas jag kan få tag i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.

Det skulle verkligen vara roligt att lyssna på dem igen.
----------------------------
Se också "Stenblomma igen"!