torsdag 30 april 2020
Tryptizol
Jag lyckades till sist i november 1969 och i det ovan länkade inlägget spekulerar jag att detta delvis blev möjligt när jag fick en antidepressiv medicin med namnet Tryptizol:
"Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse."
Alltså en aha-upplevelse av att den från föräldrarna internaliserade moralen var en osjälvständig auktoritetsmoral - men att varje rationell moral ytterst bottnade i empati.
Någon gång i höst fick jag för mig att försöka få Tryptizol utskrivet igen. Jag trodde inte att det skulle lyckas. Mitt intryck av psykiater hade formats under 70- och 80-talen och då hade jag inte fått intrycket att de var så benägna att godta ett djärvt förslag av en patient om en ny medicinering.
Men jag tog upp idén med en sjuksköterska och hon trodde visst att jag skulle kunna övertyga läkaren.
Den 23 oktober 2019 skulle jag då träffa läkaren. Jag hade som sagt inga större förhoppningar. Jag hade i minnet att en vän till mig en gång hade träffat en psykiater som formulerade sin cyniska filosofi på detta sätt:"Jag brukar se det på det sättet att om en psykpatient hårt driver en viss idé om behandlingen ser jag det som ett uttryck för sjukdomen och brukar då göra motsatsen mot vad patienten tror är bra".
Så jag satt nervös när jag började argumentera. Min argumentering bestod av två delar. Den mest rationella var att medicinen hade gett positiva effekter när jag var 14. Men dessutom fanns en mer, till synes, "irrationell" del av min plädering. Jag hänvisade till mina starka drag av nostalgi, och menade att bara det faktum att jag skulle återuppleva ett kemiskt tillstånd som jag hade varit i när jag var 14, en period som jag hade en stark nostalgisk känsla för, i sig skulle ha en positiv effekt.,
Det sista var jag rädd att det skulle låta alltför tunt, och psykiatern såg också oroande skeptisk ut.
Nu visade det sig att Tryptizol inte längre finns som varumärke, men det fanns ändå tabletter med samma verksamma substans.
Psykiatern såg som sagt skeptisk ut, och hon sade något om att ”ja, den där tabletten är ju ... hmm... lite gammalmodig; den används ju inte så ofta nu.”
Men efter en kvart hade hon låtit sig övertygas. Så jag fick ett recept på dagers motsvarighet till Tryptizol. Det gav mig en känsla av lättnad. Jag skulle i alla fall få chansen att pröva om min idé höll.
Jag tror faktiskt att detta glädjande accepterande av mitt förslag avspeglar att psykiatrin är lite mer demokratisk än den var på 70- och 80-talen. Att ge efter för den typen av, vad som då sågs som någon sorts ”hugskott”, rakt av, tror jag var extremt ovanligt då. En psykiater skulle nog då kanske ha sagt ungefär att "ja, du upplevde positiva effekter en gång i tiden men jag skriver nog i alla fall ut ett medel som har en del av de positiva effekter du vill ha, men som är bättre i X och Y avseende.” Typ.
Psykiatrin idag har många nackdelar och mycket har inte alls gått till det bättre . Men jag uppfattar som att den ändå på något sätt ofta har en lite större respekt för patientens vilja. Det har visat sig för mig även på annat sätt. När jag vägrade att gå över till den neuropsykiatriska avdelningen gick de efter mycket om och men med på att jag inte skulle tvingas dit.(Nu är den striden nog inaktuell; när man är över 65 hamnar man i en äldrepsykiatrisk enhet...)
Jag tror också faktiskt att åtminstone en del av orsakerna till patienternas starkare ställning är det enträgna arbete som RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) drivit under många år.... Det är absolut inte hela delen, men utan RSMH skulle nog det ha sett värre ut nu.
--------------------------------------------------------
PS. Någon har undrat hur det gick med mina förväntningar på den nya medicinen. Jo, jag tar den fortfarande, och det funkar relativt bra. Det finns nu olika varumärken för den. Det billigaste heter Amitriptylin , som också är namnet på den verksamma substansen. Det är sannerligen inget lyckopiller, men den har även idag de positiva effekter som den hade 1969-70. .
fredag 24 april 2020
Covid-19 - och att dö i ensamhet
Mitt tidigaste medvetna minne av dödsångest är från fem- eller sexårsåldern.
Då frågade jag en vuxen varför folk ibland sa att man aldrig dog, och ibland att man inte kan bli mer ön 100 år gammal.
Svaret blev att alla dog, men att man hoppades på att det fanns ett liv efter detta.
Jag minns tillfället mycket väl. Jag minns vilket rum jag stod i, och till och med vilken del av rummet jag stod i. Men framförallt minns jag en känsla av förödande skräck.
Väl att märka - den mildrades inte en sekund av det uttalade hoppet om ett liv efter detta. Jag såg detta som en absurd önskefantasi, som på intet sätt var värd att ta på allvar.
Under många år lyckades jag inte påverka denna rädsla på något annat sätt än genom att tränga bort den. Den fanns hela tiden kvar under ytan.
Men 1982 lyckades jag för första gången modifiera den.
Jag kom fram till att döden föreföll mindre otäck om man tänkte sig att man vid slutet hade nära vänner omkring sig, som kunde prata med en och framförallt hålla om en. Resonemanget byggde inte på ett liv efter detta - tvärtom hade det som förutsättning att inget sådant fanns.
När man väl var död fanns man inte - det man bör oroa sig för är inte detta tillstånd. Det skulle ju inte ens vara ett tillstånd. - endast ett icke-vara.
Det man kunde oroa sig för var tiden strax före döden. Om man då kände sig totalt ensam skulle rädslan för det kommande icke-varat kunna bli ohyggligt. Men om man hade kärleksfulla människor omkring sig skulle det kunna bli rofyllt i alla fall. Men behövde inte tänka på hur det skulle vara när man inte fanns - man kunde både tänka och känna att det just nu finns nära vänner runt omkring.
Det behövde inte ens vara människor man känt tidigare, Det kunde ju också vara empatisk sjukhuspersonal.
Och så kommer nu covid-19. För det första kommer inte covid-19-patienter som är döende att få ha sina vänner bredvid sig. Och för det andra kommer den sjukhuspersonal som ändå finns omkring en att vara klädda i en skyddsutrustning som gör att man aldrig får känna en mänsklig hand som håller i en.
Och detta ofta efter en lång tidigare de facto-karantän där i alla fall de som bott ensamma har genomlidit en lång tillvaro utan IRL-kontakter. Eller också har de inte helt stått ut med det - och kan följaktligen misstänkas för att vara en sorts massmördare, som hjälpt till att sprida smittan till gudinnan vet hur många.
Skyddsåtgärderna har som syfte att minska dödsfallen - men de kommer att leda till att de som ändå dör, ofta kommer att få en mycket hemskare död än vad de annars skulle ha fått.
Jag har ingen lösning på detta problem. Man jag vill påpeka att det är ett stort problem. Ett mycket stort problem. För att uttrycka det en aning försiktigt.
Döden personifierad som en lieman
torsdag 23 april 2020
Två popklassiker - som Trump-satir
Bland Demokraterna är Trump nog både hatad och föraktad, Kanske på ett sätt som ingen annan republikansk president varit någonsin.
Denna speciella kombination av hat och förakt gör alltså honom kanske unik. Richard Nixon var hatad av många, men inte föraktad på ett sådant sätt. .
Ett av de uttryck som dessa känslor tar sig, är satiriska sånger... Här ska jag ta upp två sådana, vars melodier är hämtade frän popklassiker,
Den första kom för ungefär två år sedan och tog melodin från Simon & Garfunkels "The Sound of Silence". Den fick här namnet Confounds the Science, och tog upp Trumps avfärdande av den globala uppvärmningen. Det konstiga för mig är att jag har varit helt övertygad att jag lade ut den på min blogg redan när den kom. Men det verkar jag inte ha gjort. Ni kan gärna lyssna på den via länken ovan. Det är den värd.
Som imitation av Simon & Garfunkel är den dessutom mycket välgjord.
Men nu har det kommit en annan, som utgår från Trunmps kaotiska agerande i den nuvarande Corona-krisen. Melodin är här hämtad från den också klassiska poplåten "The Lion Sleeps Tonight".
Den spelades bland annat 1967 av den svenska popgruppen The Hounds. Deras version kan höras här.
I denna sång finns en refräng som går ungefär så här: "a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh" Det visar sig att det går att sjunga frasen "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away" så att det låter nästan exakt som refrängen till "The Lion Sleepss Tonight"...
Denna Trump-kritiska version heter "The Liar Tweets Tonight". . Medan "Confounds the Science" tog upp Trumps inställning till den globala uppvärmningen tar alltså "The Liar Tweets Tonight" upp Trump i den nuvarande Corona-krisen. Den är faktiskt infamt rolig.. Den kan höras här...
söndag 19 april 2020
No One Notices Your Brand New T-shirt
Det är alltså den sång som på svenska heter "Ingen vill veta var du köpt din tröja".
Jag är alltså mycket fascinerad av den gruppen och har skrivit om dem förut, bland annat här.
Många har funderat över deras sångers innersta mening. Den är säkert komplex, men en viktig del är att de nästan hela tiden verkar beskriva ett samhälle med ytliga, falska och ofta även kommersialiserade relationer.
Men samtidigt lyser det ibland igenom något annat. Texter som verkar avspegla vad jag ser som en stark längtan till något verkligt och vackert.
Ett fint exempel finns i sången När jag blundar. Den är väl värd att lyssna på.
Gör gärna det.
Raymond & Maria i Kungsträdgården 2008.
onsdag 15 april 2020
Dirty Weekend på YouTube
Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.
Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.
Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.
Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .
Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...
I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...
Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.
Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.
Så här står det:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..
När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.
Sedan skrev jag en recension till en vänstertidning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den.
Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.
Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.
Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...
Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet
måndag 13 april 2020
"Snobbar som jobbar"
/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. /
I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra.
En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72.
Den hade 24 avsnitt.
Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet.
Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18.
Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/ Moore den mest centrala.
Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair) respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för det mesta också utspelar sig inom överklassen (om än kanske inte så nära hundraprocentigt som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The Saint/).
Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders", trots att det där också finns en andra huvudperson.
"Helgonet" såg jag på TV i mitten och slutet på 60-talet. The Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en nostalgitripp att se den.
När den kom till Sverige såg jag den alltså inte. Jag hade i ganska snabb takt gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk korrekthet. Denna excentriska period varade kanske ett år (ungefär sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls slösade tid på något som inte var politiskt.
Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971.
När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut. Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte se den.
Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland faktiskt även jag.
Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så idiotiskt namn!) började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin. Den var mycket suggestiv, och fascinerande,tyckte jag, i motsats till "Helgonets" som bara var intetsägande.
Så jag stod där framför TV:n och fängslades motvilligt av signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt rum och slängde igen dörren...
Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett överklassperspektiv - men det gör den ju inte mindre intressant. .
En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just det här sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella diskussioner.
Roger Moore 1971.
lördag 11 april 2020
SvD och den offentliga sektorn
Kors i taket? Nej, faktiskt inte.
För det handlade inte om sjukvården. Det handlade om ... försvaret
Att vilja höja anslagen till militär och polis men vilja sänka dem i nästan alla andra delar av den offentliga sektorn är ju en klassisk högerposition.
Här var Reinfeldt närmast en kättare. Han ville inte prioritera anslagen till militären och sa att armén var ett särintresse.
Men Reinfeldt avgick och nu är det som vanligt igen..
Det är sant att ett stort antal respiratorer skrotades när militären skar ned. Det är naturligtvis fel. Men det år ju i så fall lika, eller ännu mer, fel att den civila sjukvården har för lite respiratorer. Men detta betonas inte i SvD...
I SvD har det de senaste åren förts fram att militär och polis är statens kärna som absolut inte får försvagas. Så de skattesänkningar man anser bör genomföras måste drabba andra delar av offentliga sektorn... .
De rika har inte så stort intresse av förbättrad offentlig sjukvård, eftersom de har råd med privatkliniker. Eller det trodde de kanske före covid-19...
Däremot vill de gärna ha en stark polis och militär som kan försvara deras intressen när dessa hotas underifrån eller utifrån.
"Det befästa fattighuset" hette en bok av Z Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ströms om SSU gav ut 1913. Den gavs på nytt ut 1971..
Det kanske är en lämplig läsning dessa dagar.
Friedrich Engels menade att den borgerliga staten ytterst är en våldsapparat och att dess kärna inte är vad många antar. . Dess kärna beskrev han rätt och slätt som "grupper av beväpnade män".
De nyliberaler och nykonservativa som ibland i SvD drömmer om en "nattväktarstat" verkar hålla med Engels i detta. Förvisso utifrån helt motsatta ståndpunkter. Och motsatta klassintressen.
Men covid-19 är ju en påminnelse om att en sådan linje i krissituationer med besked kan slå tillbaka mot de som normalt sett gynnas av den.
Friedrich Engels
fredag 10 april 2020
Nattvarden, korset och "försoningsläran"
”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod”.
Kjell Höglund, Häxprocess 1973.
En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.
”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.
23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.
Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Inte som en trosbekännelse utan som en protest.
Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.
Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…
Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.
Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.
Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”
Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.
Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt. Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.
Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.
I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.
En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?
Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum
onsdag 8 april 2020
Har någon hört talas om Paula White-Cain?
Flera tidigare USA-presidenter hade Billy Graham som "andlig rådgivare". Han var, milt sagt, inte speciellt sympatisk, men han var i alla fall inte totalt bisarr. .
Donald Trump har nu allierat sig med en viss Paula White-Cain, som onekligen ter sig som just totalt bisarr. Att hon är Trumps "andlige rådgivare" har Trump själv bekräftat. .Trump har också sagt att allt White-Cain säger är sant.,. Ja, eftersom han själv aldrig ljuger borde han ju veta sådant. /obs grov ironi/.
Hon är förstås framgångsteolog, och menar att de som tror på Jesus kommer att bli materiellt rika. Åtminstone om de dessutom betalar stora summor till hennes egen organisation... då är den stora, av Gud fixade rikedomen, så gott som säker. Var det någon som sa avlatsbrev?
White-Cain hävdar dessutom att demoniska krafter arbetar mot Trump, som hon menar är utvald av Gud. Hon menar också att Vita Huset står på helig mark. Hur vet hon det? Jo, hon har ju själv varit i Vita Huset och allt hon går på säger hon, blir automatiskt helig mark.
Jag hade ingen aning om allt detta förrän i förrgår, då jag stötte på White-Cain när jag sökte med sökord efter något helt annat.
'Det finns mycket om henne, bland annat på YouTube. Nu är YouTube milt sagt ingen bra källa, men jag har kolat upp det på andra håll och det& som sägs i nedanstående länkar verkar stämma bara alltför väl. Återkommer senare till frågan.
På YouTube fiinns bland annat detta och detta.
Det finns även mer analytiska artiklar om hennes roll, men trots att jag lever i en i alla fall 99-procentig karantän just nu och borde ha hur mycket tid som helst har jag inte orkar gå igenom dem.
Jag återkommer förvisso.
PS. Det andra efternamnet , Cain , fick hon från sin tredje man, en rockartist som i vuxen ålder valde detta som ett nytt efternamn. Lite underligt är det förvisso att en evangelist accepterar att ta namnet Cain (På svenska Kain) - som i Första Mosebok sägs ha dödat sin bror Abel och därmed enligt Bibeln blev den första mördaren i mänsklighetens historia!
söndag 5 april 2020
Spännande TV-serie från 1966
Manuset skrevs av Arvid Rundberg och Kjell Forsting. Arvid Rundberg var faktiskt kommunist; däremot vet jag ingenting om Kjell Forsting.
Året är 1943. En man vid namn Hans Berg kommer hem efter två år på ett svenskt fartyg. Han ska möta sin flickvän, Karin, men först ska han gå på bio. Efter att han varit där upptäcker han att någon har stoppat ett brev i hans ficka.
Detta är riktat till en annan person vid namn Steiner , och när Hans läser det får han en chock. Det är riktat till en man vars föräldrar sitter i tyskt koncentrationsläger. Om han inte åtar sig att spionera för tyskarna kommer hans föräldrar att dödas.
När han träffar Karin kommer de överens att de ska leta reda på Steiner . Hans går in i dennes hus och lämnar över det. Steiner tar omedelbart en pistol och skjuter sig. Anledningen att Hans fick Steiners brev var nu uppenbar, .för Steiners utseende är nästan identiskt med Hans.
Polisen pressar senare Hans för att ställa upp som lockbete. Han ska låtsas vara Steiner för att kunna ta reda på vad det är som, tyskarna vill få tag på genom detta spionage.
Hans går motvilligt med på det...
Jag såg serien när jag var elva är, och det enda jag mindes innan jag för något år sedan såg om den igen var det tyska spionnätets ledare. Det var en kvinna som hette Liselotte, mycket övertygande spelad av Catrine Westerlund. Hon gjorde av någon anledning ett starkt , om än skrämmande, intryck på mig. Speciellt mindes jag em scen där där Liselotte och Hans - som hon ännu tror är Steiner - åker i en bil mitt i vinternatten för att hon ska visa honom platsen där spioneriet ska genomföras.
Förutom Hans domineras serien på sätt och vis av just två kvinnor - dels Liselotte, dels Karin. De är varandras motsatser. Karin är en sympatisk och godhjärtad människa. Liselotte är moraliskt sett Karins absoluta motsats. Hon är iskallt cynisk, men har en mycket stark utstrålning, med erotiska undertoner, som både förvirrar och skrämmer Hans.
Se den gärna. Och om någon skulle följa denna uppmaning och se avsnitt ett så kommer det efter detta avsnitt upp en sida med endast fem program där avsnitt två saknas: Istället för att det avsnitt som man just sett saknas - vilket vore mer logiskt. Men då är det bara att gå tillbaks till den sida ni kom in på härifrån. Där finns ju alla sex avsnitt.
torsdag 2 april 2020
Syndafloden...
Att jag just i dessa dagar nynnar på denna är ju ingen tillfälligt; strax innan hade jag dessutom läst rubriker om att Anders Tegnell just nu säger att vi nåt en "ny nivå" av smittspridning.
Men, nej, jag anser definitivt inte att syndafloden någonsin har funnits eller för den delen att Noa någonsin har existerat.
Men berättelsen har ändå en form av symbolisk tyngd. I denna orsakades floden av att människorna hade gjort jorden "fördärvad och full av våld" (Första Moseboken 6:11).
I detta finns ju ingen skillnad jämfört med idag.
Nej, jag vill förstås inte hävda att covid-19 och/eller den globala uppvärmningen är något "Guds straff" - men faktum kvarstår att att om vi hade byggt upp ett rättvist och samtidigt rationellt samhälle skulle den globala uppvärmningen inte ha ägt rum.
Och vi skulle ha kunnat hantera pandemier mycket bättre än nu.
Nej, det behövs ju egentligen ingen Gud för att "straffa". Vissa processer har inbyggda system, som straffar de som frammanar dem. Och tyvärr också de som endast står bredvid och i alla fall inte lyckas stoppa fördärvet.
-------------------------------------------------------------------------
1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.
2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.
3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.
4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!
5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.
6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
och Jehova slöt dörren själv till.
7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!
8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?
9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.
10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.
11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.
12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du ej det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.
f
Syndafloden i Gustavo Derés tolkning.
Det demoniska julfirandet
I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul.. Näs...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag. Läs, och förundras.