Covid-19 - och att dö i ensamhet

Mitt tidigaste medvetna minne av dödsångest är från fem- eller sexårsåldern.

Då frågade jag en vuxen varför folk ibland sa att man aldrig dog, och ibland att man inte kan bli mer ön 100 år gammal.

Svaret blev att alla dog, men att man hoppades på att det fanns ett liv efter detta.

Jag minns tillfället mycket väl. Jag minns vilket rum jag stod i, och till och med vilken del av rummet jag stod i. Men framförallt minns jag en känsla av förödande skräck.

Väl att märka - den mildrades inte en sekund av det uttalade hoppet om ett liv efter detta. Jag såg detta som en absurd önskefantasi, som på intet sätt var värd att ta på allvar.

Under många år lyckades jag inte påverka denna rädsla på något annat sätt än genom att tränga bort den. Den fanns hela tiden kvar under ytan.

Men 1982 lyckades jag för första gången modifiera den.

Jag kom fram till att döden föreföll mindre otäck om man tänkte sig att man vid slutet hade nära vänner omkring sig, som kunde prata med en och framförallt hålla om en. Resonemanget byggde inte på ett liv efter detta - tvärtom hade det som förutsättning att inget sådant fanns.

När man väl var död fanns man inte - det man bör oroa sig för är inte detta tillstånd. Det skulle ju inte ens vara ett tillstånd. - endast ett icke-vara.

Det man kunde oroa sig för var tiden strax före döden. Om man då kände sig totalt ensam skulle rädslan för det kommande icke-varat kunna bli ohyggligt. Men om man hade kärleksfulla människor omkring sig skulle det kunna bli rofyllt i alla fall. Men behövde inte tänka på hur det skulle vara när man inte fanns - man kunde både tänka och känna att det just nu finns nära vänner runt omkring.

Det behövde inte ens vara människor man känt tidigare, Det kunde ju också vara empatisk sjukhuspersonal.

Och så kommer nu covid-19. För det första kommer inte covid-19-patienter som är döende att få ha sina vänner bredvid sig. Och för det andra kommer den sjukhuspersonal som ändå finns omkring en att vara klädda i en skyddsutrustning som gör att man aldrig får känna en mänsklig hand som håller i en.

Och detta ofta efter en lång tidigare de facto-karantän där i alla fall de som bott ensamma har genomlidit en lång tillvaro utan IRL-kontakter. Eller också har de inte helt stått ut med det - och kan följaktligen misstänkas för att vara en sorts massmördare, som hjälpt till att sprida smittan till gudinnan vet hur många.

Skyddsåtgärderna har som syfte att minska dödsfallen - men de kommer att leda till att de som ändå dör, ofta kommer att få en mycket hemskare död än vad de annars skulle ha fått.

Jag har ingen lösning på detta problem. Man jag vill påpeka att det är ett stort problem. Ett mycket stort problem. För att uttrycka det en aning försiktigt.


Döden personifierad som en lieman